Anders Jansson

MARS 2019 |
Olle Berggren

Hela sitt vuxna liv har Anders Jansson varit en del av den svenska humorscenen. Först lokalt hemma i Lund men sedan snart 20 år tillbaka som nationell stjärna via sina folkkära figurer som Tiffany Persson, Morgan Pålsson och Svinarps starke man, kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson.

Vi träffas på säker mark, i logen till Lunds Stadsteater där Anders ger totalt 10 föreställningar av sin självbiografiska soloshow. Om succén håller i sig kommer showen att fortsätta till hösten.

Anders är öppen, snabb med en humoristisk syn på det mesta. Han kan vara allvarlig, men gräver inte ner sig i problemen utan ser möjligheter i det mesta. Anders berättar att han inte alltid vill vara offentlig, men trivs bra på scenen och att det i framtiden inte är det inte helt omöjligt att han återförenas med sin gamla parhäst, Johan Wester.

Som sladdbarn hade Anders fritt spelrum och servades generöst av sin omgivning, inte minst av storebror Tomas som försåg honom med all den nya musiken (från Zappa till Tom Verlaine/Television) på vinyl. Den stora tragiken var att förlora sin pappa vid sju års ålder. Och att senare inte få diskutera sina egna framgångar inom underhållning med sin pappa som var journalist.

Hej Anders, ser ut som du gått ner i vikt, har du börjat träna?

– Ja, det är ryggen, man måste hålla i gång. Jag spelar innebandy två gånger i veckan men det är egentligen ingen sport för folk över 50. Jag spelar antagligen till första bypassoperationen, det är då man slutar spela innebandy. Vi är ett gäng, några som är runt 50 och sen är det några som är 25, så det blir en rolig mix, det gäller att ha lite blandade lag, annars blir det lite ensidigt.

Du har varit trogen Lund, en av få från den skånska humortraditionen som stannat här.

– Att vissa har flyttat till Stockholm, tänker du? Precis. Jag har varit trogen Lund, men flyttade upp en sväng i slutet på 80-talet. Jag har egentligen ingenting Stockholms-anti men när man får barn flyttar man inte lika lätt. Jag ringde Schyffert tidigt i Stockholm, just som han slutat på MTV och vi skulle ses, men det rann ut i sanden. Man undrar vad som hänt om vi hade setts.

»Nu spelar jag innebandy två gånger i veckan. Det är egentligen ingen sport för folk över 50, men jag spelar antagligen till första bypassoperationen«

Inget Hipp Hipp…

– Precis. Sen märkte Johan (Wester) och jag att vi lyckades dra hit folk med våra shower, så vi behövde egentligen inte flytta på oss. Vi har inte varit ute och turnerat speciellt mycket mer än något gästspel i Stockholm och något i Göteborg men det har varit oerhört begränsat, i och med att Johan har tre barn, och jag har tre så har det varit lite logistik. Nu när barnen är äldre – och jag är själv, kan jag åka på turné och det är bland det bästa jag vet. Det är fruktansvärt roligt. Att åka upp till Piteå är lite Sergio Leone-känsla, man stiger av tåget, spanar runt och så vet man om att man ska göra någonting vid ett visst klockslag.

Du gjorde en soloturné för något år sen. Var det några problem med Johan (Wester), ni har ju hållit ihop så länge? Kände han som Keith Richards, ”nu ska Jagger ut och fjanta på egen hand?”

– Lite soloalbum. Nej, det tror jag nog inte. Vi startade (produktionsbolaget) Anagram för 15 år sen, precis efter Hipp Hipp, men Johan slutade på Anagram för kanske fem år sen och jag för ett år sen. Nu är det snarare ett produktionsbolag som gör film och tv och inte så mycket liveshower. Jag kände att då kan jag lika gärna vara frilans och jobba med vem jag vill. Jag är till exempel med i Enkelstöten, säsong 2, som kommer nu. Sissela Kyle och Lotta Tejle är helt vanliga människor som dras in i kriminella saker. Felix Herngren frågade om jag ville vara med och göra en roll, det var väldigt roligt att kunna tacka ja.

Så vad blir ditt nästa projekt, efter detta?

– Jag spelade in programmet Bäst i Test förra sommaren, bland det roligaste jag gjort. Det börjar 1 mars på SVT.

Du är nu aktuell med din enmansshow “Radikal Optimist” som är mer personlig än vad du tidigare har gjort.

– Ja, det kände jag nog att den har blivit. Och framför allt, när man gör sin första soloshow, som i mitt fall var “Kom in och stäng dörren”, efter att Johan och jag stått på scen vid säkert tiotusen tillfällen. Även om Johan och jag har mycket samma humor så blir det ändå en annan sak när jag nu står där själv på scenen. Med “Kom in och stäng dörren” hade jag en massa saker jag ville göra och då blir det ofta att man gör något första gången, man har så mycket man vill ha med, som första boken, eller första filmen, mycket man vill säga. När man sedan fått det ur sig kan man börja göra föreställningar som kanske är lite mer personliga.

Föreställningen kretsar mycket kring din mamma den här gången.

– Ja, hon gick ju bort förra året och även om hon var sjuk och jag inte var oförberedd så händer det ändå någonting inom en själv.

Hur gammal var din mamma när hon gick bort?

– Hon var född 1935, så 83 år, det var ett fullt liv, absolut.

Hon levde länge i alla fall, det var värre med din pappa.

– Ja, precis, min pappa var 35.

Som yngsta barnet var du bara sju år när han gick bort…

– Ja, och han jobbade också mycket. Jag var så ung, tog nog inte in allt då. Som yngsta barn skötte jag mig själv, fick liksom göra lite som jag ville.

»Jag var på Arbetsförmedlingen en gång och då sa man att det hade dykt upp ett jobb på cirkus. De tyckte det var ungefär samma genre«

Och din pappa var journalist.

– Ja, han jobbade på Arbetet och sen blev han redaktionschef på Expressen i Malmö och skulle just börja på SVT när han dog. Kan känna en sorg. Pappa skulle börja jobba på Sveriges Television med samhällsjournalistik. Det hade varit roligt att ha en pappa som jobbade inom media. Lite samma som jag, men ändå annorlunda. Vi hade haft så mycket vi kunde ha pratat om idag. Jag hade inte heller varit samma person om han fått leva, det hade varit en annan uppväxt.

Du hade väldigt fria händer som ung, förstår jag. Och fyra äldre syskon.

– Precis, det var ingen som hade tid att hålla koll på mig.

Den yngsta kan alltid ta ut svängarna lite mer?

– Verkligen, så var det absolut i mitt fall. Jag slapp mycket som de andra var tvungna att göra. Du vet, tömma diskmaskinen, ”Ja, men Anders då?” ”Nej, men låt honom vara, han är ute nu, han kan väl få vara ute?” Jag hade lite räkmacka.

Under gymnasietiden, visste du redan då att du skulle syssla med humor och underhållning?

– Jag vet inte, Johan och jag träffades i skolrevyerna i åttan på Norra Fäladen. Då gjorde vi lite revyer. Jag var alltid den som fick hålla i roliga timmen och du vet, komikergrejen.

Var Johan mer fixaren, projektledaren…?

– Nej, Johan är nog samma skrot och korn. Sen är vi lite olika som personer, vilket ofta har lett till bra samarbete. Vi brukar säga att vi är en mesig version av “Snobbar som jobbar”, du vet, förtexterna på “Persuaders” med Roger Moore och Tony Curtis, fast det är oljeborrtorn och Formel 1.

Och spex, hade du skrivit in dig på universitet då, eller?

– Nej, jag började läsa spanska, men insåg att det var på en annan nivå. Jag slutade gymnasiet och sen gjorde jag lumpen i 15 månader. På gymnasiet hade jag väldigt lätt för språk. Jag tycker om språk och hade ofta väldigt bra betyg i det. Då tänkte jag, ”ja, men det är väl inte så j-a märkvärdigt.” Sen kom man till första lektionen och så satt de och läste Gabriel Garcia Marquez på originalspråk och hade muntliga tentor och jag var liksom, ”oj, okej? visst? absolut…”

Så då gjorde jag lite musik tillsammans med Magnus Börjesson, han i Beagle och sen med Per Gessle och Roxette.

Så du har hållit på med musik också?

– Jag var med i ett band i högstadiet – New York Funkers, vårt stora succéband, där vi lagade fruktsallad på scen och en massa annat skoj.

Var det ett coverband?

– Då var det Magnus (Börjesson) som kunde allt, han visade oss andra. Jag kan spela piano hjälpligt och nu tänkte jag försöka plocka upp det igen mer för att eventuellt ha med det i nästa show.

I banden spelade du synt, eller?

– Ja, precis, och Börjesson spelade Chic-gitarr, Nile Rodgers.

Pluggade du något på universitet?

– Drama ,Teater, Film. Har fem poäng i Antik teater…

Det kan du ju söka jobb på…

– Exakt. Jag var på Arbetsförmedlingen en gång och då sa man, “det hade dykt upp ett jobb på cirkus”, dom tyckte att det var ungefär samma genre. ”Film, regi, cirkus, vill du …” ”Ja, visst, absolut.” ”Sjölejon?” ”Absolut.” Ha ha ha.

Och du kan även sjunga…?

– Ja, humor och musik har mycket gemensamt … den här fingertoppskänslan, det är lite som när man är i gång och improviserar, det är lite jazzartat, att man vet vilken tonart jag ska hålla mig till. Även om jag är rätt så duktig på att leverera det jag kan så brukar jag ändå köra tricket att föreställa mig att det i publiken sitter någon 17-årig kille eller att någon från Halmstad, du vet, någon i Sjöbo som gjort sig besväret och fixat barnvakt och parkering. Då ger man allt när man går ut på scenen, man siktar på dem till 100 procent, då får man ofta tillbaka det och sen kan man bara surfa.

»Johan och jag har stått på scen vid säkert tiotusen tillfällen. Så även om vi har mycket samma humor så blir det ändå en annan sak när jag nu står där själv«

Ja, för du har gjort så många karaktärer som verkligen är folkkära.

– Ja, ja, jo. Det är ju kul. Man märker när du glider över i typ Tiffany Perssons dialekt, då jublar publiken…

Men du håller tillbaka, för i den här nya showen är du ändå dig själv, du gömmer dig inte bakom de gamla, säkra rollerna.

– Jag tror mina karaktärer har en egen föreställning. Vill man köra Starke man och Tiffany och alla de, vore det roligare att göra dem i en egen show. Eller att Johan och jag gör någonting tillsammans igen. Det får vi se, det är inga stängda dörrar.

Du är även bra på olika brittiska dialekter.

– Om man ska köra Liverpool, då måste man börja härma Beatles för det är där Liverpooldialekten… Kevin Keegan och de. Vad är det han säger? ”John, is Ringo the best drummer in the world?” ”He’s not even the best drummer in The Beatles.” Typ så för att komma igång (Anders talar med tydlig Liverpool-dialekt).  

Det är väl någonting med härmapan i mig. När jag som ung tittade på tv, ljudade/härmade jag dialekter i olika engelska serier. Sen kom Monty Python in i våra liv och då blev man ambassadör, körde deras sketcher för sina kompisar, helt ordagrant.

Någon speciell brittisk komiker som betytt speciellt mycket för dig?

– Åh, det finns så många. Men Steve Coogan gillar jag. Och även han som har jobbat med honom, Armando Iannucci, som nu gör Veep på HBO. Iannucci gjorde ju The thick of it, en serie om engelsk politik, och den inspirerade Starke man väldigt mycket. Sen är ju Python våra husgudar. Det intellektuella blandat med att slå varandra med fiskar i huvudet. Och filosofimatchen, fotbollsmatchen mellan filosoferna när tyskarna något överraskande ställer upp med Franz Beckenbauer, det är ju väldigt roligt. Men sen är det kanske ändå Eddie Izzard och Bill Bailey som är mina stora favoriter.

Och givetvis “The Trip” med Rob Brydon och Coogan…

– Där är jag lite mer som Rob Brydon, jag är på, hela tiden på. Alltså, när Johan och jag är ute och reser, jag är mycket mer Brydon och Johan mer Coogan. Han går och funderar och är bekymrad och jag går bara runt hela tiden och skämtar.

Sen är Izzard nog den Stand-up-are som jag är mest förtjust i. Jag älskar den typen av humor… När man målar upp en bild av någonting som kanske har hänt.

Du pratade om att du skulle ta upp klimatfrågan i din nya show men det blev inget?

– Nej, det där var svårt. Jag tror nog att man kan skämta om det men… Alltså, jag har skrivit en 8-10 minuter monolog om det. Där var det med vinkeln att folk som är preppers, ni vet folk som förbereder sig inför att det ska gå åt helvete, alltså att man har en bunker eller att man har ett hus på landet som är självförsörjande och vad måste man då ha för produkter? I USA är detta en hel industri men i Sverige har det precis börjat komma.

»Pappa dog när jag var sju, så jag tog nog inte in allt då. Som yngsta barn skötte jag mig själv, fick liksom göra lite som jag ville«

Är du mer brittisk än amerikansk i din musiksmak också?

– Ja, det är nog så, men också tyskt.

Du pryade på Folk å Rock i högstadiet…

– Det var den coolaste praoplatsen av alla. Alla som var utspridda kom ju dit, för de slutade fem och jag var kvar till klockan sex och stod och vände vinylplattor och mina kompisar satt och lyssnade. När de andra slutade så fick de typ en tårta och Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock, sa, ”Anders, nu får du välja tio skivor.” Det tog tre timmar för mig. Först hade jag 80 skivor som jag skulle välja mellan, och sen hade Kenneth lärt mig lite om XTC, English Settlement-plattan hade precis kommit ut, så jag kände att den vill jag ta… sen Orchestral Manoeuvres in the Dark, det var väldigt mycket engelsk musik just då. Och så var det mycket synt, jag menar både Depeche Mode och Human League och Kraftwerk som jag nog lyssnat mest på.

Sen var det min bror Tomas som lät sina vinylplattor ligga framme när de var färdigfestade och då kom jag och mina kompisar och lyssnade på Tom Verlaine och Micke Rickfors, många spännande band, Frank Zappa och så. I och med att min pappa gick bort så tidigt så var Tomas den som har lärt mig allt om musik.

Är du enda i syskonskaran som jobbar inom showbiz?

– Ja.Tomas är översättare, och min syster är journalist på Sydsvenskan, Elisabeth Andersson. Så det finns en ådra av skrivande.

Om vi talar om fotboll, ditt lag finns förstås i London…

– Arsenal, ja, och det var tack vare min pappa som köpte en Arsenaltröja till mig när jag var liten. Det hade kunnat bli Newcastle, det hade kunnat bli West Ham, så jag är rätt så glad att det ändå blev Arsenal.

Och inte Tottenham?

– Nej, verkligen inte. Fotbollsintresset har gått upp och ner. Det var väldigt stort när jag var liten och spelade själv, sen har det gått ner lite med jobb och barn. Men nu när man kan se alla matcher i Viaplay försöker jag göra det. Tv:n är på hela helgen, som någon slags radio nästan. Och så är jag själv med i Viaplay en gång i veckan där vi har ett Premier League-magasin. Det är helt absurt, känns inte som ett jobb, det är jag och Erik Bäckrud som är redaktör. Vi sitter och pratar inför Premier League och Championship-omgången. Så har vi en gäst i varje program, det har varit Henke Larsson och Janne Andersson, bra gäster. De öppnar upp sig på ett sätt när jag sitter där, för jag har ingen agenda.

Du behöver inte bevisa något…

– Nej, jag ska inte fråga ”Hur är det med Zlatan?” utan jag bara säger ”Hallå för fan, hur är läget?” Och då blir det ofta väldigt roliga diskussioner. Men det innebär också att jag måste börja plugga Championship, jag måste kunna Ipswich och alla de…

Nu ligger väl Arsenal lite bättre till? Rätt bra matcher som väntar…

– Ja, herregud, absolut. Men Arsenal, vad ska man säga, de är i en övergångsperiod från Arsène Wenger som var tränare i klubben i 22 år.

Men gladast är väl Oasis-bröderna Gallagher, Liam och Noel.

– Ja, precis, de är mycket nöjda, Manchester City.

Du är 51, var det något speciellt för dig att fylla 50?

– Nej, jag tycker att det är så mycket i mitt liv som är roligt ändå. Jag tycker inte att jag behöver manifestera det på nåt sätt.

Fast du skulle väl åka Orientexpressen till Istanbul?

– Ja, just det, men det har inte blivit av än. Biljetterna ligger på 75 000, men jag och min hustru ska åka, utan barnen. Det är svårt att motivera för barnen, att ”hejdå”, “men ska inte vi följa med?” ”Nej, ni kommer inte uppskatta det.” ”Finns det wifi på tåget” hade de väl frågat om. Vi kan lika gärna sätta dem på ett tåg till Jönköping.

Om man har många hits som du har, är det inte läge då att göra en krogshow, best of Anders Jansson? Du har dina figurer som skulle funka i det formatet.

– Absolut, absolut. Problemet med att göra krogshow, det är själva krogdelen. Krögare, svårt att hitta en krögare man kan jobba med…

Ja, det är väl Hamburger Börs i så fall…

– Ja, precis. Men det är ändå trevligt när folk inte sitter och äter äppelkaka samtidigt som man skojar. Det är något gött med det här fokuset som jag har nu när jag spelar på olika teatrar.

FAKTA

NAMN: Robert Anders Jansson
ÅLDER: 51 år.
SYSSLAR MED: Komiker.
BOR: Lund.
FAMILJ: Hustrun Katja, barnen Max, Leo, Rebecca och hunden Leroy.
INTRESSE: Resor, gärna storstäder, favoriterna är London och New York, att läsa, titta på Arsenal och spela spel.
MUSIK: Depeche Mode, Kraftwerk, Human League, mycket synt.
OKÄND EGENSKAP: Spelar piano, har spelat synt i olika Lundaband.
MEST KÄNDA ROLLER OCH KARAKTÄRER: Tiffany Persson från Staffanstorp, journalisten Morgan Pålsson och programledaren Mike Higgins för ”Svenska för nybörjare” i humorprogrammet ”Hipp Hipp”, som han gjorde tillsammans med Johan Wester. De började samarbeta redan i grundskolan och har tillsammans bland annat gjort spex, karnevaler, ”Jansson & Wester” i P4 och humorshower så som ”500” och ”Köp mjölk, Skriv bok”. Anders har även varit programvärd för Sommar i P1 (2005) och Vinter i P1 (2010), programledare för Melodifestivalen tillsammans med Nour El-Refai (2014), gjort webbserien ”Tiffany arbetstränar” (SVT) och programlett fredagsunderhållningen ”Roliga timmen” (SVT). Han har också gjort humorserien ”Skolan” (TV3) och tre säsonger av komediserien ”Halvvägs Till Himlen” (C More/TV4).
SPORT: Innebandy och styrketräning.
AKTUELL: Med soloshowen Radikal Optimist.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

april 2019
Olle Berggren
mars 2019
Olle Berggren
december 2018
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-