Anna-Lena Brundin

APRIL 2018 |
Olle Berggren

Hon är en av den svenska underhållningens stora, och kanske mest mångsidiga stjärna som sjunger, ståuppar, skriver böcker, gör revyer och skådespelar. Vi träffade Anna-Lena i hennes och sambon Jan Sigurds lägenhet på Ribban i Malmö.

Vi kommer hem till Anna-Lena en onsdags förmiddag. Vi välkomnas och Anna-Lena visar runt i lägenheten där väggarna bland annat pryds av ett par målningar som förställer Lundalegendaren Sten Broman, ett litet original signerat John Lennon, en vacker byst i fönstret och massor av böcker. Vi blir bjudna på kaffe och te och slår oss ner i rummet där en stor del av konstnärsparets texter och musik tar form vid pianot.

Du fyller år i dagarna, nollar du…?

– Nä, 59. Sista chansen som femtioåring.

Och samtidigt firar du väl fyrtio år som artist, om jag förstått det rätt?

– Ja, egentligen nästa år, jag räknar från när jag var tjugo, när min artistpartner Lill-Marit Bugge sa till mig att sluta. Jag var anställd på Norra sjukhuset. Då sa hon, säg upp dig där. Du måste tvinga dig till att själv söka jobb. Så gjorde jag det.

Men hur började allt artisteri för dig?

– Alltså, själva artisteriet började i tredje klass, på roliga timmen. Och i fjärde klass började jag dansa balett fem dagar i veckan, jag spelade piano, var med i en massa körer, tog sånglektioner och gick med i teatergrupper och gjorde varenda fredag en ny pjäs på roliga timmen. Så jag var otroligt aktiv. Så har jag varit sen dess.

Visst var det väl teater och sedan mim du började med?

– Mim började jag med som femtonåring. Och då hade jag ju klassisk balett i grunden. Rätt bra om man ska mima. Min första pjäs var en mim-pjäs.

Var du inspirerad av David Bowie? Han började också som mimare…

– Han gjorde det va? Men för mig var det Chaplin. Alltså hundra procent. Och Buster Keaton. De två.

Det var humor i och för sig, men det var väl kabaré och stand up som du breakade med?

– Ja, det var ju 1989, men slog igenom med Daily Live. Då hade vi ju inte stand up i Sverige. Och det var ju mer en form av kabaré.

Daily Live, det var?

– 1987, i Stockholm, på Daily News. Då gjorde jag och Lill-Marit roller som “Nancy och Carina”. Och “Marja och Agneta”, två flator. Det var ju väldigt ovanligt då. Det fanns ju ingen offentlig lesbisk kvinna i Sverige på den tiden.

»Jag är expert på att flytta. Jag vet direkt, väggkontakter där och där…«

Du jobbade som artist redan innan du hamnade i Stockholm, var började det?

– Det började i Lund, och sen så gick min pojkvän brutalt bort… Då drog jag till Berlin och jag började sjunga Piaf i den vevan för en balans mellan komiken och tragiken.

Åkte du till Berlin själv?

– Med Lill-Marit Bugge. Vi översatte allt till tyska, vår Kabaré Cool, som vi hade kört i Lund.

  Ja, just det!

– Och så översatte vi det till tyska ”Cool – ein cabarét”. Och så gick det jättebra. Vi fick en bra recension direkt i nöjesmagasinet Tip, den här tidningen som alla läser för att se vad som händer i Berlin. “Genialt ofog” var rubriken. Det var köer, sen turnerade vi i hela Tyskland, så det blev fem år där.

Och du har gjort allt detta på tyska?

– När jag för sju år sedan skulle göra stand up i Berlin bodde jag i Stockholm och tänkte: hur ska jag göra… jag måste öva på nån, se om det funkar. Så då ringde jag till tyska ambassaden i Stockholm och frågade om de hade en fikapaus nån gång – kan jag komma och köra en halvtimme stand up för er? Så gjorde jag det…

– För det var trettioårsjubileum för den teatern som jag och Lill-Marit hade invigt när vi bodde i Berlin och ville att jag skulle komma tillbaka och göra nånting. Och då var jag stå upp-komiker så jag kunde liksom inget annat.

Hur ser då ditt liv och karriär ut, från Lund. Du träffade ju musikern och författaren Jan Sigurd, som du nu lever med, redan som tonåring i Lund.

– Ja.

Och ni hade väl en kärleksaffär en sommar eller några veckor, och sen hände inte så mycket mer med det. Därefter bodde du kvar i Lund och Sigge (som Jan Sigurd kallas) hade flyttat till Stockholm? Men vart tog ditt liv vägen efter det?

– Jag var i Lund bara två år till. Så jag flyttade Berlin redan -81. Och sen ett halvår i Oslo. Ja. Jag bodde med Lill-Marit, men hade ingen pojkvän. Och bodde i Oslo och satte upp en thriller i Oslo, Mördaren som gick i egna skor – Morderen som gikk i egne sko. På Club 7 – känner du till va? Och sen flyttade vi till Berlin på riktigt.

Ah, så lång tid?

– Sen var ju svensk TV i Berlin för att göra reportage om underground-kulturen där. Och då var vi i gräddan där. Så de tipsade om två galna svenskor och då gjorde Lars Behrman en dokumentär om oss och tyckte att de ska vara mina programledare.

»Det dog långsamt ut under tio år. Alltså äktenskapet«

Och du var fortfarande singel?

– Just det. Sen blev jag ihop med teknikern där, i Berlin. Han var svensk.

Men levde ni ihop, alltså bodde ni ihop?

– Johan, ja han bodde med mig och Lill-Marit. Och sen när vi gjorde Daily Live, så bodde jag ihop med honom i Kungsängen och pendlade där – jäkla jobbigt. När det är vinter i Stockholm så… tågen, pendeltågen, alltså man får vänta i timmar. Och sen träffade jag ju Olof (Brundin), han intervjuade mig. Vi gifte oss.

Och Olof var reporter på Aftonbladet på den tiden?

– Just det. Så vi gifte oss och vi var gifta i tjugofem år.

Men det var också den tiden när du tog dig ut i världen igen- ni flyttade till Paris?

– Just det, det gjorde vi. -96. Och sen köpte jag en liten lägenhet i Paris, som jag hade i elva år. Men nu har jag ett litet hus i södra Frankrike istället.

Hur lång tid var det, det var ju ändå många år ni var gifta?

– Ja, tjugofem år men bodde bara ett år i Paris.

Och ni hade två barn tillsammans.

– Ja, nä. Ett tillsammans. Olof hade en dotter som var sex månader, så hon är min dotter – hon har två mammor.

Men den flytten, efter att ha vandrat runt i Europa, Oslo och ha varit i Sverige – den flytten till Paris, vad betydde den för dig och din artistiska utveckling?

– Ja, det intressanta då, rent… vad ska man säga… då hade man liksom svalnat lite grann. Jag hade varit stå upp-komiker rätt länge och det kom nya. Då skrevs det inte om mig och sådär, men så flyttade vi till Paris. Då plötsligt ville Luuk ha mig i sitt program för att jag bodde i Paris. Jag är ju i Paris, då får ni betala resan – nä, det ville de ju inte. Nej, då kommer jag inte heller. Liksom, jag fick inte vara med i Luuk när jag bodde i Stockholm. Ha ha. Det var rätt intressant.

Förändrades ditt artisteri i och med att du hamnade i Paris?

– Ja, jag har ju alltid varit frankofil, även innan jag åkte till Paris – i och med Piaf och sådär. Och det förstärktes där. Nu kör jag ju mycket i Frankrike, jazzkonserter och så, med Sigge. Det är en väldigt härlig publik, som älskar jazz.

Då var det ett lugnt liv, den tiden?

– Nej, jag jobbade lika hårt som svensk stå upp-komiker, så jag fick ju pendla. Men jag sa ju till mina agenter att… ja, men Paris, det går ju inte. Men om man bokar resor och korsar dem, så blir det väldigt billigt. Det är ju mycket dyrare om jag bor i Piteå.

Vilka år var det du bodde i Paris?

– Eh, -96 till -97. Hösten -96 och… det var då vi gjorde Mysteriet på Greveholm. Den här julkalendern. Så den kom då och den visades på svenska skolor i Paris.

»…det kanske lät lite studentikost, så vi sket i det«

Vad gjorde du efter Paris?

– Olof ville till London, men det ville inte jag. Det var ju svindyrt ju. Ett jäkla fläng, vi flyttade ändå vartannat år i Stockholm. Jag har bott på sååå många adresser.

Jag är expert på att flytta. Jag vet direkt, väggkontakter där och där, da, da, da. Elektriker, fixa det. Och sen har jag 24-timmarsregeln. När alla lådor har kommit – 24 timmar senare kan de komma och hämta alla flyttlådorna. Allt är uppe då. Allt in i skåpen, alla tavlor, rubbet, allt. Så man kan börja leva.

Du skulle kunna blivit mäklare…

– Ja, de skulle jag. Eller inredare, ha ha.

Hur gamla var barnen när ni kom tillbaka till Sverige?

– Då var de, då började min son, Totte, i skolan. Och vår dotter, Alexandra, bodde inte i Paris, utan hon kom bara på besök. Hon bodde hos sin mamma i Stockholm, så hon kom på helger och sådär.

Vad hände sen…

– Det dog långsamt ut under tio år. Alltså äktenskapet. Fast man kämpar ju. Men till slut känner man att nej, vi har absolut ingenting gemensamt. När barnen flyttar hemifrån – alltså helt… sen träffades jag Sigge. Vi träffades på Lunds komikerfestival och hade så himla trevligt, tillsammans med Wille Crafoord. Så eh… ja, får skylla lite på honom att vi blev ihop. Ha ha. För det blev en lång blöt natt med Wille.

Var det mer som artist då, inte så mycket tankar på den gamla kärlekshistorian som fanns i tonåren?

– Nä, precis. För jag var ju gift och han hade flickvän. Och jag var i Stockholm och reste jättemycket och han satt i Malmö, så det var via mail, vi skickade manus och sådär. Och det gick snabbt som fasen. Jag skickade tjong, tjong, tjong, såhär. Och där började man känna att mmm…

Det märkliga i detta är ju, vad man inte direkt förknippar Sigge med, det var country-musiken som förenade er.

– Ja, det var det. Lösa tyglar, ja precis. Jag har ju gett ut en country-platta, så jag utgick från den. Och så var jag ju programledare för ”En häst i natten”. Mitt påfund, den titeln. Ett country-program på svensk radio.

»Jag var ju riktig arbetare, men de tyckte jag hade borgerliga kläder…«

Du är ju Lundatjej. Hur var det då för dig att helt plötsligt landa i Malmö till sist? Malmö hade ju en speciell status bland Lundabor, i synnerhet när du var ung.

– Ja, då när jag var ung, så var det ju väldigt… man tyckte tradigt. Tradig stad. Och publiken kom inte heller. Kom Kungliga baletten till Malmö, så kom kanske tio (pers). Kom Cornelis Vreeswijk, ja då kom det två. Medan när de kom till Lund, var det fullt. Så det var tradigt. De var trötta och det brukar jag säga, det var leverpastej, vaxduk och smörgåstårta. Och elva-kaffe. Det var liksom Malmö. Och den här blåsten och tanten på bussen… men nu är det ju inte så – nu är det poof, det pyr. Det var jag som tog initiativet till vår hyllningslåt till Malmö, “Hej Malmö!”.

Väldigt rolig text, rolig låt och rolig video.

– Ja, kul. Just för att jag blev så förtjust i Malmö. Jag hamnade först på Möllevångstorget. Det var ju perfekt… jag tror i Mikael Wiehes lägenhet, faktiskt. På Kapellplan, eller han hade den tillsammans med någon.

Men när du och Sigge flyttade ihop blev det Ribersborg, Limhamnsvägen, tjusig adress…

– Det var en jättevarm dag, på stranden här och han skrev då i Skånskan, så han satt med Skånskan och jag hade tjatat om att om jag ska ha en lägenhet i Malmö. Jag ville ha en terrass. Och så satt vi och kollade i tidningen – men här är ju en med terrass. Det är visning nu om tio minuter, det är ju där – vi satt här nere på stranden då. Så gick vi upp hit och wow!

Hur känns det idag, om du tänker Stockholm/Malmö?

– Malmö! Jag var i Köpenhamn igår. Bara det att man kan äta lunch i Köpenhamn, är ju väldigt, väldigt trevligt. Vi åt såna goa smørrebrød, med varm leverpastej.

Vad är styrkan med Malmö, om du jämför med Stockholm?

– Styrkan är att man inte behöver åka till Köpenhamn, utan idag duger det med Malmö som det är.  Fantastisk stad. Lite som när jag boode i Montmartre i Paris. Man lärde känna nyckelmakaren, klackbaren, var man handlar sin… bagaren… Och det är samma sak här. Man börjar snacka med dem och lär känna dem. Securitas nere på Kronprinsen, vi kallar dem för Kling och Klang, så snackar man med dem och… Var ska ni äta ikväll och så.

Sen har ni också ett andra hem om det behövs, i södra Frankrike…

– Just det. Och där har man verkligen lärt känna många svenskar och engelsmän, och nån irländare, som jag har jätteroligt med. Och en Helsingborgare som har ett Bed and breakfast runt hörnet där vi bor.

Fungerar det också som en kreativ bas för er?

– Oh, ja. Min senaste bok skrev jag där.

Började ert aktuella album Sigurd & Brundin “Höst i Lund” ta form där nere…?

– Den sista låten skrev jag där, till exempel.

Hur kom ni på idén med ett Lunda-tema?

– Det var att vi hade jazz som grund och så tänkte vi Lund – jazz för överliggare, hade vi först som tema. Men sen kände vi att det kanske lät lite studentikost, så vi sket i det.

Är det en kärleksförklaring till den gamla hemstaden?

– Ja. Det är det verkligen.

Kommer det göras nåt speciellt, en show som bygger på detta album?

– Vi hade releasen på Grand och en låt handlar om Grand Hotell, det är så fint där nu sen renoveringen, ja det har alltid varit fint, förutom under sjuttiotalet när man gick runt i Palestinasjal, då gick man förbi Grand Hotell. Då gick man inte in där.

Jovisst, det var en speciell tid i Lund mellan -68 till -73…

– Det var väldigt roligt. Näbbstövlar och Palestinasjal.

Var du också progg på den tiden? fast det var ju nästan alla…

– Jag hade ju liksom nylonskjorta och garbardinbyxor från Konsum. Jag var Konsum-proletär, kan man säga. Och så minns jag att jag var med i Vänsterprassel, en teatergrupp som VPK hade och då hade många dyra bomulls- och linne och ekologiskt från Arbetarboden. Men det var så jäkla dyrt, jag kunde inte köpa sånt. Man klagade på mina kläder…

Så du och Sigge var på olika sidor om Lundavänstern på den tiden?

– Ja, precis. Jag var ju riktig arbetare, men de tyckte jag hade borgerliga kläder för att jag hade garbardinbyxor, men det var det billigaste.

Men rent politiskt har du lämnat den vänster-tiden?

– Ja, det var mest konst-vänstern, för att jag ville vara med på festerna. Det var kul fester, tyckte jag. Men det var ju för att jag spelade teater. Där fick jag chansen att spela teater. Vi var ute på… så pinsamma pjäser, vi stod på lastbilsflak i centrala Lund, utklädda till arbetare, såna ryska arbetare som jobbar i gruvor och vi var industriarbetare – det var väl inte nån som hade hållit på med det…

Men apropå teaterdelen, du har ju till och med varit Oscarsnominerad?

– Jo, det har jag ju. I En man som heter Ove. Det är ju inte dåligt!

Tänk att de i Amerika har sett mig där. För den var ju en succé i staterna, den filmen.

Du tänker brett, inom musiken är det en rad olika genrer, sen stand up, komiken, revyer, kabaréer – men hur är det med teaterdelen, är det nåt du känner mer för att utveckla?

– Ja, nu när vi gör revy, jag och Sigge, 88-kronorsrevy. Då har vi sketcher. För vi har varit med i en annan revy och det var så kul att spela teater igen. Och jag tycker det är så kul att göra egna grejer. Det är ju det. Och så är jag så glad att jag inte tog mig in på Scenskolan, för då hade jag för det första inte pratat skånska. Då hade jag börjat prata teatersvenska. Jag tycker det är ett så bra sångspråk, skånskan. Det blir lite Brecht, lite franskt, lite allt möjligt. Det blir must. Tango är jättebra på skånska.

Vem är du egentligen idag, Bergelin eller Brundin, eller..?

– Numera hör jag mig själv säga väldigt ofta Brundin Bergelin. Men som artist, så är det Brundin.

FAKTA

NAMN: Anna-Lena Brundin, född Bergelin
ÅLDER: 59 år
FÖDD: I Lund
FAMILJ: Sambon Jan Sigurd, musiker, låtskrivare, författare och artist, sonen Torsten, 29, (tillsammans med ex-maken Olof Brundin) samt bonusdottern Alexandra, 30.
BOR: Ribersborg, Malmö.
HAR TIDIGARE BOTT: I Lund, Berlin, Oslo, Stockholm, Paris.
GÖR: Sångerska, stå-upp-komiker författare och skådespelare.

 

KARRIÄR

I slutet av 80-talet blev hon känd genom tv-programmet “DAILY LIVE” tillsammans med kollegan Lill-Marit Bugge.
Spelade mamman i adventskalendern Mysteriet på Greveholm.
Show med Ann Westin Par i damer.
I föreställningen “Cool – återkomsten” firade Brundin och Bugge 30 år tillsammans.
Skrivit ett tiotal böcker bl a “Nej tack, jag åt nyss” om ätstörningar.
Varit med i komikergruppen “En liten jävla kvinnorörelse”.
MEST UDDA UTMÄRKELSE: Anna-Lena var med i filmen En man som heter Ove som var Oscarsnominerad 2017.
AKTUELL MED: “Med Man”, som nyss spelats på Kronprinsen i Malmö.
Nya cd’n Sigurd & Brundin: Höst i Lund.
“88-kronorsrevyn”.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

februari 2020
Olle Berggren
december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-