Anders Jansson

Anders Jansson

MARS 2019 |
Olle Berggren

Hela sitt vuxna liv har Anders Jansson varit en del av den svenska humorscenen. Först lokalt hemma i Lund men sedan snart 20 år tillbaka som nationell stjärna via sina folkkära figurer som Tiffany Persson, Morgan Pålsson och Svinarps starke man, kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson.

Vi träffas på säker mark, i logen till Lunds Stadsteater där Anders ger totalt 10 föreställningar av sin självbiografiska soloshow. Om succén håller i sig kommer showen att fortsätta till hösten.

Anders är öppen, snabb med en humoristisk syn på det mesta. Han kan vara allvarlig, men gräver inte ner sig i problemen utan ser möjligheter i det mesta. Anders berättar att han inte alltid vill vara offentlig, men trivs bra på scenen och att det i framtiden inte är det inte helt omöjligt att han återförenas med sin gamla parhäst, Johan Wester.

Som sladdbarn hade Anders fritt spelrum och servades generöst av sin omgivning, inte minst av storebror Tomas som försåg honom med all den nya musiken (från Zappa till Tom Verlaine/Television) på vinyl. Den stora tragiken var att förlora sin pappa vid sju års ålder. Och att senare inte få diskutera sina egna framgångar inom underhållning med sin pappa som var journalist.

Hej Anders, ser ut som du gått ner i vikt, har du börjat träna?

– Ja, det är ryggen, man måste hålla i gång. Jag spelar innebandy två gånger i veckan men det är egentligen ingen sport för folk över 50. Jag spelar antagligen till första bypassoperationen, det är då man slutar spela innebandy. Vi är ett gäng, några som är runt 50 och sen är det några som är 25, så det blir en rolig mix, det gäller att ha lite blandade lag, annars blir det lite ensidigt.

Du har varit trogen Lund, en av få från den skånska humortraditionen som stannat här.

– Att vissa har flyttat till Stockholm, tänker du? Precis. Jag har varit trogen Lund, men flyttade upp en sväng i slutet på 80-talet. Jag har egentligen ingenting Stockholms-anti men när man får barn flyttar man inte lika lätt. Jag ringde Schyffert tidigt i Stockholm, just som han slutat på MTV och vi skulle ses, men det rann ut i sanden. Man undrar vad som hänt om vi hade setts.

»Nu spelar jag innebandy två gånger i veckan. Det är egentligen ingen sport för folk över 50, men jag spelar antagligen till första bypassoperationen«

Inget Hipp Hipp…

– Precis. Sen märkte Johan (Wester) och jag att vi lyckades dra hit folk med våra shower, så vi behövde egentligen inte flytta på oss. Vi har inte varit ute och turnerat speciellt mycket mer än något gästspel i Stockholm och något i Göteborg men det har varit oerhört begränsat, i och med att Johan har tre barn, och jag har tre så har det varit lite logistik. Nu när barnen är äldre – och jag är själv, kan jag åka på turné och det är bland det bästa jag vet. Det är fruktansvärt roligt. Att åka upp till Piteå är lite Sergio Leone-känsla, man stiger av tåget, spanar runt och så vet man om att man ska göra någonting vid ett visst klockslag.

Du gjorde en soloturné för något år sen. Var det några problem med Johan (Wester), ni har ju hållit ihop så länge? Kände han som Keith Richards, ”nu ska Jagger ut och fjanta på egen hand?”

– Lite soloalbum. Nej, det tror jag nog inte. Vi startade (produktionsbolaget) Anagram för 15 år sen, precis efter Hipp Hipp, men Johan slutade på Anagram för kanske fem år sen och jag för ett år sen. Nu är det snarare ett produktionsbolag som gör film och tv och inte så mycket liveshower. Jag kände att då kan jag lika gärna vara frilans och jobba med vem jag vill. Jag är till exempel med i Enkelstöten, säsong 2, som kommer nu. Sissela Kyle och Lotta Tejle är helt vanliga människor som dras in i kriminella saker. Felix Herngren frågade om jag ville vara med och göra en roll, det var väldigt roligt att kunna tacka ja.

Så vad blir ditt nästa projekt, efter detta?

– Jag spelade in programmet Bäst i Test förra sommaren, bland det roligaste jag gjort. Det börjar 1 mars på SVT.

Du är nu aktuell med din enmansshow ”Radikal Optimist” som är mer personlig än vad du tidigare har gjort.

– Ja, det kände jag nog att den har blivit. Och framför allt, när man gör sin första soloshow, som i mitt fall var ”Kom in och stäng dörren”, efter att Johan och jag stått på scen vid säkert tiotusen tillfällen. Även om Johan och jag har mycket samma humor så blir det ändå en annan sak när jag nu står där själv på scenen. Med ”Kom in och stäng dörren” hade jag en massa saker jag ville göra och då blir det ofta att man gör något första gången, man har så mycket man vill ha med, som första boken, eller första filmen, mycket man vill säga. När man sedan fått det ur sig kan man börja göra föreställningar som kanske är lite mer personliga.

Föreställningen kretsar mycket kring din mamma den här gången.

– Ja, hon gick ju bort förra året och även om hon var sjuk och jag inte var oförberedd så händer det ändå någonting inom en själv.

Hur gammal var din mamma när hon gick bort?

– Hon var född 1935, så 83 år, det var ett fullt liv, absolut.

Hon levde länge i alla fall, det var värre med din pappa.

– Ja, precis, min pappa var 35.

Som yngsta barnet var du bara sju år när han gick bort…

– Ja, och han jobbade också mycket. Jag var så ung, tog nog inte in allt då. Som yngsta barn skötte jag mig själv, fick liksom göra lite som jag ville.

»Jag var på Arbetsförmedlingen en gång och då sa man att det hade dykt upp ett jobb på cirkus. De tyckte det var ungefär samma genre«

Och din pappa var journalist.

– Ja, han jobbade på Arbetet och sen blev han redaktionschef på Expressen i Malmö och skulle just börja på SVT när han dog. Kan känna en sorg. Pappa skulle börja jobba på Sveriges Television med samhällsjournalistik. Det hade varit roligt att ha en pappa som jobbade inom media. Lite samma som jag, men ändå annorlunda. Vi hade haft så mycket vi kunde ha pratat om idag. Jag hade inte heller varit samma person om han fått leva, det hade varit en annan uppväxt.

Du hade väldigt fria händer som ung, förstår jag. Och fyra äldre syskon.

– Precis, det var ingen som hade tid att hålla koll på mig.

Den yngsta kan alltid ta ut svängarna lite mer?

– Verkligen, så var det absolut i mitt fall. Jag slapp mycket som de andra var tvungna att göra. Du vet, tömma diskmaskinen, ”Ja, men Anders då?” ”Nej, men låt honom vara, han är ute nu, han kan väl få vara ute?” Jag hade lite räkmacka.

Under gymnasietiden, visste du redan då att du skulle syssla med humor och underhållning?

– Jag vet inte, Johan och jag träffades i skolrevyerna i åttan på Norra Fäladen. Då gjorde vi lite revyer. Jag var alltid den som fick hålla i roliga timmen och du vet, komikergrejen.

Var Johan mer fixaren, projektledaren…?

– Nej, Johan är nog samma skrot och korn. Sen är vi lite olika som personer, vilket ofta har lett till bra samarbete. Vi brukar säga att vi är en mesig version av ”Snobbar som jobbar”, du vet, förtexterna på ”Persuaders” med Roger Moore och Tony Curtis, fast det är oljeborrtorn och Formel 1.

Och spex, hade du skrivit in dig på universitet då, eller?

– Nej, jag började läsa spanska, men insåg att det var på en annan nivå. Jag slutade gymnasiet och sen gjorde jag lumpen i 15 månader. På gymnasiet hade jag väldigt lätt för språk. Jag tycker om språk och hade ofta väldigt bra betyg i det. Då tänkte jag, ”ja, men det är väl inte så j-a märkvärdigt.” Sen kom man till första lektionen och så satt de och läste Gabriel Garcia Marquez på originalspråk och hade muntliga tentor och jag var liksom, ”oj, okej? visst? absolut…”

Så då gjorde jag lite musik tillsammans med Magnus Börjesson, han i Beagle och sen med Per Gessle och Roxette.

Så du har hållit på med musik också?

– Jag var med i ett band i högstadiet – New York Funkers, vårt stora succéband, där vi lagade fruktsallad på scen och en massa annat skoj.

Var det ett coverband?

– Då var det Magnus (Börjesson) som kunde allt, han visade oss andra. Jag kan spela piano hjälpligt och nu tänkte jag försöka plocka upp det igen mer för att eventuellt ha med det i nästa show.

I banden spelade du synt, eller?

– Ja, precis, och Börjesson spelade Chic-gitarr, Nile Rodgers.

Pluggade du något på universitet?

– Drama ,Teater, Film. Har fem poäng i Antik teater…

Det kan du ju söka jobb på…

– Exakt. Jag var på Arbetsförmedlingen en gång och då sa man, ”det hade dykt upp ett jobb på cirkus”, dom tyckte att det var ungefär samma genre. ”Film, regi, cirkus, vill du …” ”Ja, visst, absolut.” ”Sjölejon?” ”Absolut.” Ha ha ha.

Och du kan även sjunga…?

– Ja, humor och musik har mycket gemensamt … den här fingertoppskänslan, det är lite som när man är i gång och improviserar, det är lite jazzartat, att man vet vilken tonart jag ska hålla mig till. Även om jag är rätt så duktig på att leverera det jag kan så brukar jag ändå köra tricket att föreställa mig att det i publiken sitter någon 17-årig kille eller att någon från Halmstad, du vet, någon i Sjöbo som gjort sig besväret och fixat barnvakt och parkering. Då ger man allt när man går ut på scenen, man siktar på dem till 100 procent, då får man ofta tillbaka det och sen kan man bara surfa.

»Johan och jag har stått på scen vid säkert tiotusen tillfällen. Så även om vi har mycket samma humor så blir det ändå en annan sak när jag nu står där själv«

Ja, för du har gjort så många karaktärer som verkligen är folkkära.

– Ja, ja, jo. Det är ju kul. Man märker när du glider över i typ Tiffany Perssons dialekt, då jublar publiken…

Men du håller tillbaka, för i den här nya showen är du ändå dig själv, du gömmer dig inte bakom de gamla, säkra rollerna.

– Jag tror mina karaktärer har en egen föreställning. Vill man köra Starke man och Tiffany och alla de, vore det roligare att göra dem i en egen show. Eller att Johan och jag gör någonting tillsammans igen. Det får vi se, det är inga stängda dörrar.

Du är även bra på olika brittiska dialekter.

– Om man ska köra Liverpool, då måste man börja härma Beatles för det är där Liverpooldialekten… Kevin Keegan och de. Vad är det han säger? ”John, is Ringo the best drummer in the world?” ”He’s not even the best drummer in The Beatles.” Typ så för att komma igång (Anders talar med tydlig Liverpool-dialekt).  

Det är väl någonting med härmapan i mig. När jag som ung tittade på tv, ljudade/härmade jag dialekter i olika engelska serier. Sen kom Monty Python in i våra liv och då blev man ambassadör, körde deras sketcher för sina kompisar, helt ordagrant.

Någon speciell brittisk komiker som betytt speciellt mycket för dig?

– Åh, det finns så många. Men Steve Coogan gillar jag. Och även han som har jobbat med honom, Armando Iannucci, som nu gör Veep på HBO. Iannucci gjorde ju The thick of it, en serie om engelsk politik, och den inspirerade Starke man väldigt mycket. Sen är ju Python våra husgudar. Det intellektuella blandat med att slå varandra med fiskar i huvudet. Och filosofimatchen, fotbollsmatchen mellan filosoferna när tyskarna något överraskande ställer upp med Franz Beckenbauer, det är ju väldigt roligt. Men sen är det kanske ändå Eddie Izzard och Bill Bailey som är mina stora favoriter.

Och givetvis ”The Trip” med Rob Brydon och Coogan…

– Där är jag lite mer som Rob Brydon, jag är på, hela tiden på. Alltså, när Johan och jag är ute och reser, jag är mycket mer Brydon och Johan mer Coogan. Han går och funderar och är bekymrad och jag går bara runt hela tiden och skämtar.

Sen är Izzard nog den Stand-up-are som jag är mest förtjust i. Jag älskar den typen av humor… När man målar upp en bild av någonting som kanske har hänt.

Du pratade om att du skulle ta upp klimatfrågan i din nya show men det blev inget?

– Nej, det där var svårt. Jag tror nog att man kan skämta om det men… Alltså, jag har skrivit en 8-10 minuter monolog om det. Där var det med vinkeln att folk som är preppers, ni vet folk som förbereder sig inför att det ska gå åt helvete, alltså att man har en bunker eller att man har ett hus på landet som är självförsörjande och vad måste man då ha för produkter? I USA är detta en hel industri men i Sverige har det precis börjat komma.

»Pappa dog när jag var sju, så jag tog nog inte in allt då. Som yngsta barn skötte jag mig själv, fick liksom göra lite som jag ville«

Är du mer brittisk än amerikansk i din musiksmak också?

– Ja, det är nog så, men också tyskt.

Du pryade på Folk å Rock i högstadiet…

– Det var den coolaste praoplatsen av alla. Alla som var utspridda kom ju dit, för de slutade fem och jag var kvar till klockan sex och stod och vände vinylplattor och mina kompisar satt och lyssnade. När de andra slutade så fick de typ en tårta och Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock, sa, ”Anders, nu får du välja tio skivor.” Det tog tre timmar för mig. Först hade jag 80 skivor som jag skulle välja mellan, och sen hade Kenneth lärt mig lite om XTC, English Settlement-plattan hade precis kommit ut, så jag kände att den vill jag ta… sen Orchestral Manoeuvres in the Dark, det var väldigt mycket engelsk musik just då. Och så var det mycket synt, jag menar både Depeche Mode och Human League och Kraftwerk som jag nog lyssnat mest på.

Sen var det min bror Tomas som lät sina vinylplattor ligga framme när de var färdigfestade och då kom jag och mina kompisar och lyssnade på Tom Verlaine och Micke Rickfors, många spännande band, Frank Zappa och så. I och med att min pappa gick bort så tidigt så var Tomas den som har lärt mig allt om musik.

Är du enda i syskonskaran som jobbar inom showbiz?

– Ja.Tomas är översättare, och min syster är journalist på Sydsvenskan, Elisabeth Andersson. Så det finns en ådra av skrivande.

Om vi talar om fotboll, ditt lag finns förstås i London…

– Arsenal, ja, och det var tack vare min pappa som köpte en Arsenaltröja till mig när jag var liten. Det hade kunnat bli Newcastle, det hade kunnat bli West Ham, så jag är rätt så glad att det ändå blev Arsenal.

Och inte Tottenham?

– Nej, verkligen inte. Fotbollsintresset har gått upp och ner. Det var väldigt stort när jag var liten och spelade själv, sen har det gått ner lite med jobb och barn. Men nu när man kan se alla matcher i Viaplay försöker jag göra det. Tv:n är på hela helgen, som någon slags radio nästan. Och så är jag själv med i Viaplay en gång i veckan där vi har ett Premier League-magasin. Det är helt absurt, känns inte som ett jobb, det är jag och Erik Bäckrud som är redaktör. Vi sitter och pratar inför Premier League och Championship-omgången. Så har vi en gäst i varje program, det har varit Henke Larsson och Janne Andersson, bra gäster. De öppnar upp sig på ett sätt när jag sitter där, för jag har ingen agenda.

Du behöver inte bevisa något…

– Nej, jag ska inte fråga ”Hur är det med Zlatan?” utan jag bara säger ”Hallå för fan, hur är läget?” Och då blir det ofta väldigt roliga diskussioner. Men det innebär också att jag måste börja plugga Championship, jag måste kunna Ipswich och alla de…

Nu ligger väl Arsenal lite bättre till? Rätt bra matcher som väntar…

– Ja, herregud, absolut. Men Arsenal, vad ska man säga, de är i en övergångsperiod från Arsène Wenger som var tränare i klubben i 22 år.

Men gladast är väl Oasis-bröderna Gallagher, Liam och Noel.

– Ja, precis, de är mycket nöjda, Manchester City.

Du är 51, var det något speciellt för dig att fylla 50?

– Nej, jag tycker att det är så mycket i mitt liv som är roligt ändå. Jag tycker inte att jag behöver manifestera det på nåt sätt.

Fast du skulle väl åka Orientexpressen till Istanbul?

– Ja, just det, men det har inte blivit av än. Biljetterna ligger på 75 000, men jag och min hustru ska åka, utan barnen. Det är svårt att motivera för barnen, att ”hejdå”, ”men ska inte vi följa med?” ”Nej, ni kommer inte uppskatta det.” ”Finns det wifi på tåget” hade de väl frågat om. Vi kan lika gärna sätta dem på ett tåg till Jönköping.

Om man har många hits som du har, är det inte läge då att göra en krogshow, best of Anders Jansson? Du har dina figurer som skulle funka i det formatet.

– Absolut, absolut. Problemet med att göra krogshow, det är själva krogdelen. Krögare, svårt att hitta en krögare man kan jobba med…

Ja, det är väl Hamburger Börs i så fall…

– Ja, precis. Men det är ändå trevligt när folk inte sitter och äter äppelkaka samtidigt som man skojar. Det är något gött med det här fokuset som jag har nu när jag spelar på olika teatrar.

FAKTA

NAMN: Robert Anders Jansson
ÅLDER: 51 år.
SYSSLAR MED: Komiker.
BOR: Lund.
FAMILJ: Hustrun Katja, barnen Max, Leo, Rebecca och hunden Leroy.
INTRESSE: Resor, gärna storstäder, favoriterna är London och New York, att läsa, titta på Arsenal och spela spel.
MUSIK: Depeche Mode, Kraftwerk, Human League, mycket synt.
OKÄND EGENSKAP: Spelar piano, har spelat synt i olika Lundaband.
MEST KÄNDA ROLLER OCH KARAKTÄRER: Tiffany Persson från Staffanstorp, journalisten Morgan Pålsson och programledaren Mike Higgins för ”Svenska för nybörjare” i humorprogrammet ”Hipp Hipp”, som han gjorde tillsammans med Johan Wester. De började samarbeta redan i grundskolan och har tillsammans bland annat gjort spex, karnevaler, ”Jansson & Wester” i P4 och humorshower så som ”500” och ”Köp mjölk, Skriv bok”. Anders har även varit programvärd för Sommar i P1 (2005) och Vinter i P1 (2010), programledare för Melodifestivalen tillsammans med Nour El-Refai (2014), gjort webbserien ”Tiffany arbetstränar” (SVT) och programlett fredagsunderhållningen ”Roliga timmen” (SVT). Han har också gjort humorserien ”Skolan” (TV3) och tre säsonger av komediserien ”Halvvägs Till Himlen” (C More/TV4).
SPORT: Innebandy och styrketräning.
AKTUELL: Med soloshowen Radikal Optimist.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

december 2018
Olle Berggren
november 2018
Olle Berggren
september 2018
Olle Berggren

Sven Melander

Sven Melander

DECEMBER 2018 |
Olle Berggren

Han inledde sin karriär som politiskt radikal journalist på 60-talet och blev folkkär i det tidiga 80-talet i rollen som Berra i Lasse Åbergs Sällskapsresan. Snart kan Sven Melander, 71, fira 40 år i nöjesbranschen och i början av januari står han åter på scenen i den här delen av landet, nu i Nyårsrevyn på Arlövsteatern.

Han är klädd i skotskrutiga byxor, röda strumpor och mörkblå tröja. Nästan som 60-talets lokala mods, en scen han deltog i med bandet Lille Mats där han sjöng med bland andra Björn Afzelius

Sven Melander är en komiker som är politiskt medveten, han kan vara allvarlig och i nästa sekund rolig, Öppen och ärlig om det mesta. Säger vad han tycker om såväl sin gamla arbetsgivare SVT som om sin kära barndomsvän Afzelius som tragiskt gick bort i cancer för snart 20 år sedan. En sjukdom som även drabbade Sven för drygt ett år sedan men efter fem månaders behandling var han åter på benen. Sen dess har han jobbat hårdare än någonsin. Du har snart ägnat 40 år av ditt liv som underhållare, dessutom en lång karriär som journalist på bland annat Expressen och Aftonbladet och Sverige Radio…

– Ja, jag har varit väldigt duktig.

 

Och nu vid 71 års ålder känns det som du jobbar mer är någonsin, teater i Stockholm, regissör på Nöjesteatern i Malmö och nu Arlövsrevyn med premiär i början av det nya året. Dessutom din roll som YouTube-stjärna. Däremellan hann du även med en cancerbehandling som tog närmare ett halvår.

– Ja. Jag hade egentligen inte tid att vara sjuk, och få behandling, men jag var tvungen. Jag gjorde partiledarintervjuerna i direktsändning på Facebook. Det gjorde jag ju i februari. Sen var jag var borta mars, april, maj, juni och juli, fem månader. Därefter, i slutet på juli åkte jag till stjärnorna på slottet. Så det var det första jag gjorde efter min behandling. Direkt därefter åkte jag ner till Malmö och började regissera igen. Prick fem månader var jag borta.

»När de tänder lamporna på scenen, om du inte tycker att det är jävligt kul då, då ska du göra någonting annat«

Hur kan det komma sig att du har så mycket jobb efter att ha passerat 70?

– Ja, folk har dåligt omdöme så jag vet inte. Jag tror också, jobb och jobb … stora delar av min generation försvinner, det har varit ett jättetapp inom väldigt kort tid med både Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Jerry Williams hela gänget har försvunnit. Så plötsligt liksom, ”vi måste ju ha Melander. Lever han?” ”Ja, gör han det, åh vad bra.” Jag tror det är lite så också. Alltså just det här med Facebook, plötsligt blev det en helt annan karriär. Den såg jag inte komma. Jag har ju aldrig haft någon karriärplanering i mitt liv vilket ju är idiotiskt. Det borde man ju ha. Oavsett vad man jobbar med så borde man ha några mål, försöka se: hur kan jag utvecklas.

Då behöver man en agent.

– Ja, det vet jag inte, det fanns ju inte förr. Man borde ju själv tänka, det här ska jag göra, det här, är det bra. Att ha nån plan. Men trots att jag är ingenjör i botten har jag alltid varit dålig på det. I många fall kan jag erkänna, jag har tittat på pengarna. Alltså, för det har funnits så väldigt mycket i mitt liv som jag velat göra. Jag ville segla, allt det som man talar om som ”borgarklassens diskreta charm”, de hade klart för sig hur man roar sig och det har jag gjort. Klart man har gjort mycket skit men på något vis har det varit värt det.

Du var ju med i nöjesvärlden och den lokala popscenen i Malmö redan på 60-talet med bandet Lille Mats där en av sångarna hette Björn Afzelius.

– Vi kom aldrig in i popsvängen, vi var snarare ett hootenanny-band. Och med Björn Afzelius i bandet så hade vi i alla fall en framtida stjärna, han gick ju vidare till betydligt större uppgifter med Hoola Bandoola Band. Som Lille Mats blev vi faktiskt intervjuade av Christer Borg i Kvällsposten så det var en viktig milstolpe i karriären. En helsida med stor bild!

Ville ni inte gå vidare med bandet?

– Kanske, om vi slagit igenom, vi hann ändå med två tv-program som tyvärr inte finns kvar.

Hur många socialister var ni i bandet på den tiden?

– Renodlade socialister? Det var nog bara jag.

Inte ens Afzelius?

– ”Affe” (Afzelius), alltså, förlåt om jag säger det, men ”Affe” på tiden, vilket han har erkänt, var en politisk idiot, han hade ingen aning om någonting. Han skolades långt senare. ”Affe” sa ju att han var anarkiskt. Han hade ju liksom ingen aning om vad en anarkist var… Hans stora intresse var Elvis Presley och ÖIS. Men sen blev han väldigt politisk medveten. Han var en fantastiskt rolig människa att vara med.

»I många fall kan jag erkänna, jag har tittat på pengarna. […] Jag ville segla, allt det som man talar om som borgarklassens diskreta charm«

Nu sitter vi här ute i Arlöv hos komikern och revypappan Kent Nilsson i Arlövsrevyns lokaler. Vad är det du ska göra här framöver?

– Om jag ska sammanfatta det hela så ska jag vara rolig.

Hur länge sen är det sen du stod på scenen?

– Senast var det Sällskapsresan (scenversionen) i Stockholm. Sen gjorde jag Spanska flugan i Göteborg. Så det är inte så längesen.

Du jobbar i Stockholm, Göteborg och nu åter i Malmö. Var är din bas idag, bor du i Malmö, eller Stockholm?

– Jag hade lägenhet i Malmö under rätt lång tid. Men vi sålde den för några år sen för Alice min sambo, har ett stort ställe i Svängsta, Blekinge, en gammal disponentvilla (!). Så det kan man väl säga är vår fasta punkt.

Tillbaka till det här med att jobba så mycket efter 70. Jag menar, man talar om åldersfascism i Sverige men du tycks ha klarat dig rätt bra. Du har haft grejer hela tiden.

– Nej, eller ja… enda gången som jag kan påminna mig om att det var problem var när SVT, utan förvarning, över en natt, la ner Snacka om nyheter.

Det var ändå rätt längesen.

– Vad kan det vara, 2002, 2003? Och då hade jag inte ett enda jobb, då hade jag tackat nej till allting för jag hade ju Snacka om nyheter så jag hade absolut ingenting. Det var ett helt idiotiskt beslut. Det här var året innan Reinfeldts första gäng tillträde där ministrarna avgick varje vecka på grund av TV-licenser, svart arbetskraft med mera.

Då hade ni mycket att ta tag i.

– Sveriges television hade ju inget program då som kunde behandla detta. Men som sagt, då hade jag inte någonting så jag ringde Universitet och tänkte börja läsa idéhistoria. Det var inga problem, jag skulle bara skicka in några papper sen kunde jag börja. Då ringde Christer Claesson (Stefan & Christer) och sa: du ska vara med nästa sommar på Vallarna där vi ska göra Två bröder emellan. Sen snurrade det på igen.

»När jag fick beskedet att du har en allvarlig form av cancer och du kommer få cellgifter så måste jag erkänna att min första tanke var, fan va skönt«

Du avslutade din cancerbehandling i somras, hur upptäckte du tumören?

– Jag upptäckte en tumör på min kropp strax innan julen 2018. Och jag pratade med min urolog på Huddinge i Stockholm eftersom jag är gammal njurstenspatient. ”Alltså, det får vi titta på då”, sa han då. Och så var vi hemma i Blekinge och firade jul och där känner jag också en urolog, mer privat. Så jag snackade lite med honom och han sa, ”fan kom in till mig så får vi titta på det”. Så gjorde vi det, han gjorde ultraljud och så sa han, ”du får åka in till sjukhuset, de har en bättre ultraljudsapparat, men det är säkert ingenting”. Så jag åkte in till sjukhuset och de sa ”du har någonting och den är i alla fall inte godartat, det kan vi garantera”. Så det var klara besked redan från början. Tre dagar senare var jag opererad i Karlskrona, de hade tagit bort tumören. Och sen så skickade de mig vidare till Stockholm och Karolinska och där sa de, ”vi ser absolut ingenting nu” men vid den här typen av cancer sätter vi alltid in cellgiftsbehandling för att vara säkra.

Och under behandlingen planerade du förstås vad du skulle göra framöver …?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag ska vara fullständigt ärlig vilket folk naturligtvis ser som att svära i kyrkan. Men när jag fick beskedet att du har en allvarlig form av cancer och du kommer få cellgifter så måste jag erkänna att min första tanke var, fan va skönt. För jag var fullständigt slut i höstas. Och hade för första gången i mitt liv upptäckt att det inte var roligt att jobba. Jag hade jobbat i stort sett klockan runt i fyra, fem år så att jag tror att, om man kan säga så, det kom nog ganska lägligt.

Din sambo tyckte inte att du jobbade för mycket?

– Nej, hemligheten bakom alla lyckliga förhållanden är att man jobbar.

Är hon också i nöjesbranschen?

– Nej, hon har riktigt jobb.

Ja, just det. Det har ju du också haft, en gång i tiden. Både som ingenjör och som journalist.

– Som ingenjör har jag aldrig jobbat.

Har du haft nytta av det?

– Det tycker jag. Man kan säga mycket om journalister men speciellt tekniska är de ju inte. Det måste man ju erkänna. De är oftast väldigt humanistiskt inriktade. Och det är väl jag också.

»Jag anser att Nöjesmaskinen förändrade svensk tv-underhållning«

Du gick också direkt från journalistiken till nöjesvärlden och din första roll, Berra i Sällskapsresan.

– Ja, det var något helt annat. I journalistiken har man ju en metodik och man har ju verktyg i sin låda. När det gäller skådespeleri hade jag inte en suck alltså, det är bara någon slags instinkt vad man går på.

Formade du rollen till stor del själv?

– Ja det kan man kanske säga. Jag hade spelat sketcher innan då. Och det är ju rätt så kul att göra krumelurer. Eftersom det inte fanns någon Berra innan så blev han ju på något vis ur-Berra då.

En figur många kan identifiera sig med, som man har kul med.

– Folk säger ”men varför blev Sällskapsresan en sån framgång?” och det är naturligtvis flera faktorer. Jag tycker att det är en av de bästa kärleksfilmerna som har gjorts i Sverige. Det tycker folk är väldigt konstigt. Men den skildrar ju kärlek på olika plan. Tittar man på Robban och Berra, så är det ju två kompisar som gillar varandra som fan. Och deras förhållande, det är ju helt symbiotiskt. Berra är liksom ”yeah, right”, nu är det hålligång. Och Robban är, ”fan, jag är med Berra och Berra är rolig”. Men efter det, sen hände ingenting. Det här gjordes 1980. Och det var ingen som brydde sig om vad jag gjorde efter det. Folk tror kanske att nu var allting klappat och klart. Det var så här att 1979 jobbade jag på lokalradion i Stockholm. Jag gick från Aftonbladet och började på lokalradion som redaktionssekreterare. Ett av de tristaste jobb jag har haft över huvud taget. Men så blev det en konflikt där på redaktionen. Det var i december -79, jag reste mig upp och gick där ifrån och sa ”hej då. Tack för mig, leverpastej. Nu får ni klara er själva.”

Men sen kom tv-programmet Nöjesmaskinen och det blev en megasuccé.

– Ja, Nöjesmaskinen, var ett genombrott så det bara brakade. Väldigt stort på den tiden…

Var det du som ansvarade för att ballongdansen kom in det svenska folkhemmet…

– Nej, men vi hade det klippet där tre engelska komiker gör det. Så när vi hade visat det i ett antal program, sa vi, ”ska vi inte göra en egen ballongdans?” Egentligen är det ett obegripligt nummer, ett gammalt variténummer från Paris med nakna kvinnor och strutsfjädrar så man undrar, varför håller männen ballong framför bröstet.

Du hade ingen teaterbakgrund från ungdomen, är du helt självlärd när det gäller den delen?

– Ja, det får man väl säga. Ja, alltså det är väl någonstans som jag har sagt, när de tänder lamporna på scenen, om du inte tycker att det är jävligt kul då, då ska du göra någonting annat. Jag har väl alltid varit en som gillat att vara i centrum, berättade roliga historier och var klassens clown, med allt vad det innebär för det är inte bara positivt, det är en rätt desperat åtgärd, också.

Om du tittar på hela din karriär, vilka är höjdpunkterna?

– Ja, det var svårt. Alltså Nöjesmaskinen är ju väldigt svårt att slå. Jag anser att Nöjesmaskinen förändrade svensk tv-underhållning. Det var skoj fast på allvar. Så jävla fräckt gjort.

Och ni grät inte så mycket som i dagens tv-shower, som Så mycket bättre…

– Nej, vi grät inte, det var för jävla lite gråt…

Finns det något nöjesprogram du ser på dag?

– Ja, jag tittar på en hel del nöjesprogram.

Ja, du är ju själv med i Fångarna, höll jag på att säga, menar Stjärnorna på slottet.

– Fångarna… ha ha. Jo, Stjärnorna på slottet, har jag följt då och då. Framför allt har jag tittat när det var Johannes Brost, Björn Ranelid och Kjelle Bergqvist, folk som jag känner. I början kanske man tittade mer. Om man ska vara ärlig så hade de äldre stjärnorna en annan lyskraft.

Som tidigare musiker, hur ser du på Melodifestivalen idag?

– Det tittar jag inte på. Det är usla melodier med värdelösa texter som framförs av människor som jag inte vet vilka de är. Det är den här fullständiga fixeringen … Ja, det har jag faktiskt som journalist pratat om, sen 70-talet har jag sagt: ”fan, tv har ett enda mål och det är att döda pressen”. Det är liksom någon sorts intellektuell alkoholism. Alltså du skriver om tv, man kan fylla tidningarna med Melodifestivalen en stor del av året.

Det här med kärleken, du träffade en ny kvinna, Alice, för typ åtta år sedan, hur gick det till…?

– Måste vi ha med det? Det är så jävla tråkigt att prata om, men OK, vi träffades genom en gemensam bekant.

Och nu har ni ett lugnt liv tillsammans…

– Ja, lugnt är inte ordet jag skulle beskriva det som…

Jobbar hon också?

– Hon jobbar, ja. Där uppe i Svängsta har hon en stor fastighet. Gamla Svängsta mattväveri, som det var en gång i tiden. Där jobbar hon med inredning och möbler.

Jaha, hon är därifrån ursprungligen…

– Nej, hon är faktiskt från Sölvesborg. Hon har drivit möbelaffärer i många år och hade bland annat den stora möbelaffären i HansaCompagniet i Malmö. Nu jobbar hon mest med offentlig inredning.

Så Blekinge är nytt för dig.

– Ja, det är inget jag har brytt mig om tidigare, ha ha. Jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt det landskapet.

FAKTA

NAMN: Sven Alarik Melander

BOR: Lägenhet Stockholm, villa (tidigare disponentvillan) i Svängsta, Blekinge.

FAMILJ: Sambon Alice Åkerblom, 57, driver ett designcenter i Svängsta. Tre barn från tidigare äktenskap Victor, Christina och Linnéa. Ett barnbarn.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Malmö med en tre år äldre bror, Jörgen. Hade också en 20 år äldre halvbror på mammans sida.

MAMMA VAR: Alice Isabell Melander, hemmafru/kontorist/städerska.

PAPPA VAR: Alarik Severin Melander, rörläggare.

UTBILDNING: Byggnadsteknisk linje på Tekniska gymnasiet i Malmö. Journalisthögskolan i Göteborg (1969-70 ).

KARRIÄR

Journalist. Blev känd som Berra i ”Sällskapsresan” och slog igenom som programledare i ”Nöjesmaskinen”. ”Nöjesmassakern”, ”Stina med Sven”, ”Tack för kaffet”, programledare för Melodifestivalen (1994), ”Upp till bevis”, ”Snacka om nyheter”, ”Vinnare V75”. Nöjeschef på SVT1 (1986–89). Finalist i ”På spåret”. Musikalen ”Sällskapsresan”. Operetten ”Glada änkan”. Dramatenföreställningen ”Improvisation på slottet”.

AKTUELL: I Arlövsrevyn som  har premiär den 5 januari (spelar fram till och med den 24 februari). Kent Nilssons framgångsrika Nyårsrevy firar då 25 år. Förutom Kent och Sven Melander medverkar Jennie Rosengren, Lotta Thorell, Robert Rydberg och Caroline Nilsson. Regi Adde Malmberg.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman
E-Mail jl@galorebusiness.se

Fler Intervjuer

november 2018
Olle Berggren
september 2018
Olle Berggren
juni 2018
Olle Berggren

Hasse Andersson

Hasse Andersson

NOVEMBER 2018 |
Olle Berggren

Hasse tar emot i villan Music Hill på Bjärehalvön, bjuder på kaffe och frallor med cognacsmedwurst från Heberleins butik i Förslöv. Han är lugn och avspänd när han tar emot oss i sitt hem med egen studio i källaren, men avslöjar att han nu planerar sitt stora avsked med en turné sommaren 2019.

Om han sen kommer att sluta helt är väl osäkert, Hasse kommer alltid att finnas och just nu håller han även på att slutföra ett nytt album.

Han jagar inte längre en hit utan säger, ”jag har haft två megahits, Änglahund och Guld och Gröna Skogar, det räcker bra för mig”. Någon mer Mello blir det inte heller, trots påtryckningar från Generalen. Nu ska han äntligen, efter fyllda 70, kunna njuta av livet med hustrun Monica Forsberg, och tillbringa mer tid i Lake Worth, västra Florida, där han och Monica har sitt andra hem.

Hasse, i år har du fyllt 70 och du kan också fira 40 år som professionell artist. Men egentligen har du hållit på med musik ännu längre…

– Oh, ja. Men inte som proffs, jag spelade i popband och jag spelade i dansband och trubadurade en del. Men sen blev det lite mer så jag tänkte att det kan man ju leva på.

Jobbade du vid sidan om i början då?

– Ja, egentligen lossnade det inte riktigt förrän jag gjorde min första platta och då var jag 30.

Och vilken var den första plattan?

– Eva-Lena. Då hade Jonny, min bror, gjort en platta hos Dan Tillberg i Bellatrix-studion vid Värnhemstorget med sitt band som hette Rockvaktmästaren. Då tänkte jag, kan han så måtte väl jag också kunna, haha.

»…då lånade jag pengar på banken, åkte till Stockholm och knackade dörr hos alla grammofonbolag«

Den första, var det en singel? Var det då med Kvinnaböske band?

– Ja första upplagan av Kvinnaböske band och vi släppte den på skivbolaget Phonogram, som sen blev uppköpta av ett annat bolag och vi skulle få vänta ett halvår. Så då lånade jag pengar på banken, åkte till Stockholm och knackade dörr hos alla grammofonbolag. Till slut kom jag till Sonet och de gav ut vårt album och det gick jävligt bra – sålde väl cirka 18 000 ex av den.

  Det var första albumet då, vad hette det?

– Du ska inte kasta sten…

Bodde du här uppe då?

– Då bodde jag i Kvinnaböske, det var 1980.

Och då kom genombrottet..?

– Det riktiga, i hela landet, kom med vår tredje platta, Änglahund. För efter Du ska inte kasta sten… kom Annat var det förr, med låten om Skomagare-Anton. Men den spelade Alf Robertsson in och fick en hit. Sen kom Änglahund och då kunde de inte stoppa oss, då gick det inte.

Var detta 1982?

– Ja, men den blev en hit 1983.

Sen rullade det på och när du sedan närmade dig 70 så fick du ett andra lyft i karriären i och med Melodifestivalen. Det är väl också ett lite udda sammanhang?

– Ja och jag hade varit tillfrågad innan, men tackat nej. Jag tyckte inte det var mitt forum, jag passade inte där.

Din hustru Monica (Forsberg) har väl..?

– Jo, men hon sa att det var hennes grej och att jag kunde låta henne ha det ifred. Hon höll på med schlager och sånt, så kunde jag hålla mig till country. Sen spelade hon in en platta med Patsy Cline-låtar och när jag talade om för henne att det var Willie Nelson som skrivit Crazy så, ja… ha ha ha. Då var country inte lika sopigt längre.

Hon var inte lika mycket inne på country som du?

– Nej, hon var ju med Sten Nilsson och de vann en låt-tävling och fick åka till Nashville. Där träffade de Johnny Cash och Waylon Jennings och hon snackade med Waylon utan att veta vem han var.

Var detta innan du träffade Monica?

– Ja, vi träffades runt 1990.

Och då flyttade du från Skåne?

– Ja, det gjorde jag för jag ville ju bygga ett hus i Boarp, fick en jättefin tomt där. Då stoppade stadsarkitekten det. Då blev jag sur och flyttade till Värmland.

Så det var inte förrän du fick den här tomten där du bor i dag, som du flyttade tillbaka?

– Mmm, ja….

Men du är känd som Kvinnaböske, oavsett ”geografisk hemvist”….

– Oh ja. Alla var på mig – Hasse, du måste flytta hem igen.

»Där träffade de Johnny Cash och Waylon Jennings och hon snackade med Waylon utan att veta vem han var«

Uppe i Värmland blev det väl också en lite annorlunda karriär för dig? Lite nya uppgifter i form av olika uppsättningar, revy, teater etc…

– Ja, det var ju allt möjligt där, vi hade lite visor och det blev lite en kabaré. Det var lite annorlunda, de kände till mina mest kända låtar, som Anton och så, men när jag spelade låtar som Ann-Christin hade de inte en aning.

Blev det någon slags nytändning rent musikaliskt när du kom hem till Skåne igen?

– Alltså, jag blev ju nerringd av alla arrangörer, för de trodde att jag lagt av när jag flyttade till Värmland, att jag inte ville åka hit ner. Men det ville jag ju. Så jag fick massor av förfrågningar när jag flyttade ner igen.

Började du skriva mer också?

– Nja, det har jag gjort, från och till, hela tiden. Och du vet, jag kommer in i perioder… jag är rätt slö med skrivandet men när jag väl kommit igång, då går det. Men det är det där med att börja. Monica är mycket mer disciplinerad.

Kan hon ”gå till jobbet” och sätta sig och skriva en hit?

– Ja, hon kan sitta på flyget och skriva på spypåsen. Hon är makalös. Och nu har hon många projekt, dels ska hon till Peter Flack och hans revy, sen håller hon på med en musikal med Mello-veteranerna Torgny Söderberg, Lasse Holm och Pling. Och sen har hon ett annat musikalprojekt ihop med nån symfoniorkester. Och jag som trodde att hon skulle lugna ner sig, men det gör hon inte.

Men nu har bestämt dig för att ta det lite lugnare nu.

– Ja, programledarskapet (Mello) var ju inte min grej. Jag blev lovad att jag skulle prata med publiken och med artisterna, bara vara mig själv. Jag sa redan från början att jag är ingen snabbpratare van att referera sport… När jag sen öppnade munnen blev det ju tvärnit, ha ha ha.

Så du kan inte referera hockeymatcher?

– Nej, definitivt inte. Där satt den, hehe.

Efter det här med programledare, hur tänkte du med att gå vidare sen?

– Jag tänkte att nu börjar det bli dags att knyta ihop säcken. Jag har ju haft såna rundor och när vi åkte upp och startade Valsverket i Värmland för våra föreställningar så förlorade vi alla våra pengar. Sen fick jag en ny chans med Guld och gröna skogar. Då fick vi tillbaka allting och då tänkte jag, nu när vi är färdiga, nu ska vi sluta vara arrangörer och själva riska. Det vill jag inte mer. Sen bestämde vi att nu ska vi leva och njuta av det som vi slitet ihop. Vi är två arbetarungar och allt vi har det har vi skaffat oss själva. Det är inga arv eller gåvor, vi har själv jobbat ihop det vi har. Det är ju fantastiskt nu. Och vi gör roliga saker. Vi umgås mycket med min familj, även min exfru.

»Det är min sista turné, sen lägger jag ner bandet«

Men du skriver låtar fortfarande?

– Ja, och jag har sagt att jag ska göra min sista turné nästa år. Det är min sista, sen lägger jag ner bandet. Och skulle det vara nånting efter det så får man försöka ringa upp dem och höra om de kan vara med.

Är det nåt speciellt uttänkt till avskedsturnén, eller är det dina Greatest hits som gäller?

– Jag har ju alltid gjort Greatest hits på min turnéer. Det har ju varit så. Och det får det ju bli på denna också.

När ger ni er ut på den här turnén?

– Juli. Sen har vi en grej på gång – vi gjorde en rolig grej midsommardag nere i Öveds Eke.

Just det, med Olle Jönsson och..?

– Ja, Olle och jag och Monia Sjöström. Du vet där var ju 8 000 människor, helt makalöst. Så jag funderade, tänk om man skulle göra en sån resa till hösten.

Du, Danne Stråhed och Olle Jönsson?

– Ja. Men så har jag fått höra att det är svårt med Olle för han har så mycket med Lasse Stefanz och ska göra en turné på våren och en på hösten. Då går inte det. Så har vi snackat om nån annan.

Lite Traveling Wilburys eller Grymlings? Synd att inte Jönsson kunde för det är ju tre personligheter där.

– Nu fick jag precis ett sms att det kanske finns en öppning med Jönsson!

För Jönsson vill väl göra nånting utanför Lasse Stefanz också?

– Ja, han vill det, men sen tror jag inte Lasse Stefanz tycker så mycket om det…

Hur går det med musiken och inspelning av nya låtar – är ditt mål att få ihop låtar till ett album?

– Jag håller på… har väl åtta, nio nya låtar som jag har spelat in en del. Och så brukar jag alltid göra en nyinspelning på nån gammal som har försvunnit. För det är så jävla synd, en del låtar som bara försvinner.

Kan det tänkas att du släpper ett album då när ni ska på turné?

– Albumet ska ut innan turnén. Sen har jag släppt en bok och håller på för fullt och ska ut och signera.

»…det är så jävla synd, en del låtar som bara försvinner«

På tal om Norrviken som ligger i regionen – har hört att du ska flytta dit?

– Nej, men vi har köpt en lägenhet där, men det är liksom en pensionsförsäkring. För den dan vi är så gamla att vi inte kan bo här, så ska vi inte sätta ungarna i bekymmer eller att kommunen ska bestämma var vi ska bo, då säljer vi detta och flyttar ner till vår lägenhet på Norrviken.

Är det ett seniorboende?

– Det är vanliga bostadsrätter, men det pratas om att de ska ha nån sköterska och sådär. Kanske nån sjukgymnast. Och det ligger nära vårdcentralen.

– Och jag ska ha turnépremiär nästa år på Norrviken – midsommardag har vi premiär på slutturnén. Det är ju roligt för man knyter ihop säcken. Jag har ju haft några av mina finaste konserter där med Queen Ida och en massa andra.

I slutet av 2019 när allt klart – har du tänkt stoppa där?

– Nej. Sen ska jag plocka fram alla som har skrivit och frågat om jag inte kan spela på små teatrar, små hembygdsgårdar, små bygdegårdar och såna lokaler som tar 2-300. Berättar lite roliga anekdoter och så spelar man några låtar från karriären.

Finns det nåt du skulle vilja få gjort innan det är dags att lägga av?

– Jag har ju haft lyckan att få göra det mesta. Jag har spelat teater och jag har haft konserter och turnéer. Möjligen att jag skulle vilja spela på Sweden Rock, he he he.

På med läderbyxorna…?

– Ja, det blev ju inget med Hultsfred, men Sweden Rock är också en sån familjegrej. Och där har Wilmer X spelat. Och sen vill jag spela i Svedala – det är min favoritfestival.

Är det någon kvinna du skulle vilja göra en duett med?

– Nej, jag har ingen direkt nu, men där är ju många av de nya tjejerna som är… jag har ju träffat många på melodifestivalerna, Wiktoria, Jasmine Kara och alla de här. Och det skulle ju klart vara kul att göra det… om de vill sjunga med en äldre gubbe…

Ja, Wiktoria tangerar ju lite det här nya Nashville i vissa låtar, så hon hade kunnat funka bra med dig.

– Det hade garanterat funkat.

FAKTA

Namn: Hans Olle Lennart ”Kvinnaböske” Andersson
Ålder: 70 år
Familj: Hustrun Monica Forsberg, 68, barnen Lisa, Jenny, styvdottern Maria, fostersonen Jim, fem barnbarn.
Bor: Music Hill, Ängelsbäck på Bjärehalvön, har ett andra hem i Florida.
Yrke: Sångare och låtskrivare.
Fritidsintressen: Segla, spela golf, fiska, trädgård och resa.
Kuriosa: Spelat barnteater bland annat rollen som den stora busiga isbjörnen Isak i musikalen Svingelskogen. 1987 släppte Hasse singeln ”Heja Rögle” som i dag är en av de officiella laglåtarna. Fick smeknamnet ”Kvinnaböske” eftersom han bodde i byn Kvinnaböske utanför Båstad, och startade Kvinnaböske Band med några vänner.
Aktuell: Förbereder sin avskedskonsert sommaren 2019 och spelar in ett nytt album som släpps innan turnén, samt boken, ”Hasses Trädgård: Det växer så det knakar”.

Diskografi

1979 ”Eva-Lena” / ”En ballad om ett barn” (singel)
1980 Du ska inte kasta sten…
1981 Annat var det förr
1982 Änglahund
1983 Höstens sista blomma
1984 Hasse Andersson med lånade låtar och vänner till hjälp (med Siw Malmkvist & Peps Persson)
1985 ’tie bilder
1986 Jul i Kvinnaböske
1987 Mellan himmel och jord
1987 Heja Rögle
1989 En halvdansk
1991 Från mitt fönster
1993 Hasses bästa volym 1
1994 Från mitt hjärta
1996 Jul i Hasses lada (med Kvinnaböske Band)
1997 Den 14:e (med Kvinnaböske Band)
1999 Hasse & Monicas bästa volym II
2000 Boots & nya jeans
2002 Änglahund – En samling
2004 Nära dig (med Kvinnaböske Band)
2006 Här e’ ja’ (med Kvinnaböske Band)
2006 25 år i änglahundens spår
2008 Edvard Östen osse jag (med Kvinnaböske Band)
2009 Rögle BK
2010 Hasses jukebox (med Kvinnaböske Band)
2012 Låt aldrig ljusen slockna (med Kvinnaböske Band)
2013 Jag har skrivit mina sånger
2015 Guld och gröna skogar (med Kvinnaböske Band)
2015 Den bästa julen

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

september 2018
Olle Berggren
juni 2018
Olle Berggren
april 2018
Fredrik Ericsson

Dan Hylander

Dan Hylander

SEPTEMBER 2018 |
Olle Bergren

En del känner honom som musiker, andra som låtskrivare.
Dan Hylander har gjort musik i över fyrtio år och är nu aktuell med återföreningen av Raj Montana Band och deras nya album Indigo.
Vi träffade Dan för en längre pratstund.

Det är nu 40 år sedan första upplagan av Dan Hylander & Raj Montana Band släppte sitt första album och 34 år sedan hela bandet spelade tillsammans. Men Dan har förstås varit med längre än så – han debuterade som tomtenisse i Julkalendern, SVT, för 56 år sedan… Under inspelningen av Döende Oskuld (vars omslag pryds av Malmöprofilen Vera Stevens, även känd som Vera Velour) träffade Dan Py Bäckman som under flera år blev hans partner i kärlek och musik. Det betydde flytt till Stockholm där den upplaga av Raj Montana Band som nu återuppstått, tog form. Samma band som var enormt framgångsrika under 80-talet med album som September, Bella Notte och …om änglar och sjakaler. Vi träffar Dan på Radisson, Östergatan (Malmös tidigare rockn’roll-hotell och granne med S:t Gertrud där Dan spelat nästan varje sommar under senare år). Dan är som vanligt avspänd, pratsam och numera även i tid till mötet (!). Han har mörka solglasögon när han gör entré men tar av sig dem under intervjun vilket var mer ovanligt under rockstjärneåren då Dan, Py och Montana-bandet dominerade den svenska rockscenen. Nu är ordningen återställd, Dan har just spelat in sitt nya album Indigo och är redo att åter ta plats efter 10 år i boliviansk exil.

»Under 80-talet tog ekonomerna över, nu finns inget djupare musikintresse i branschen, de kunde lika gärna sälja tandkräm«

Nu är du åter aktuell med Raj Montana Band, nytt album och turné, det var väl ett tag sen sist?

– Ja, vi tog en officiell paus för 34 år sen. Men det var bara en paus. Vi la aldrig ner bandet. 1997 gjorde vi en reunion som kanske var lite för flashig för oss – det var inte så vi ville göra det.

Var inte det på Sofiero slott i Helsingborg?

– Jo, precis. Det var lite konstigt planerat och det visade sig att det inte alls var vad vi ville. Bra gig och vi hade trevligt, men nej… Så då satte vi reglerna på ett annat sätt.

Men när Raj Montana inte kan spela – delar har turnerat med Gessle och Roxette – har du något annat band som du kan spela med?

– Jag kör med en trio, akustiskt. Jag har fått fram en fantastisk trio som jag jobbar med. Ibland blir det en kvartett, men det är alltid akustiskt.

Först var det du och Ray Montana Band (med ”y” och skånska musiker), sen Raj Montana Band (med Py) och därefter Kosmonaut, sen blev det en solokarriär via Sony, och därefter gick du in i rollen som låtskrivare och producent med bland andra Totta Näslund och Ledin. Vilket kapitel i karriären är du inne på nu?

– Tja, kanske kapitel fem, lite osäker där.

För ett par år sedan var du tillbaka på allvar igen som artist – vad var det som fick dig att göra comeback, du hade flyttat och levde ett nytt och annorlunda liv i Bolivia?

– Ja, jag bodde i Bolivia med min fru Alexandra fram till 2016. Så det är inte så många år sen jag flyttade hem. Jag pendlade och var hemma och spelade ibland. Vi gjorde en platta med Orkester-bandet och därefter en liveplatta. Sen blev det stökigt. Jag tyckte det var en bra idé att ha ett band här nere i Skåne – vi spelade mycket i Sydsverige. Men sen så visade det sig att jag var ju inte med i den sociala gemenskapen, jag var gästartist i mitt eget band. Så då satte jag ihop ett Stockholmsband förra året och så kom de gamla in i bilden igen…

Det var de gamla, som Hammondvirtuosen Hasse Olsson och trummisen Pelle Alsing…

– Ola Johansson (bas) och innan dess hade gitarristen David (Carlson) varit med, men han var i Spanien ett tag, sen kom han tillbaks igen. Som du förstår, det är inte lätt att hålla ordning på det här gänget.

Sen gjorde du en del spelningar med Mats Ronander och Mikael Rickfors…?

– Det är numera enstaka gig med Rickfors. Det var ju mycket förr, men nu är det inte så mycket. Lite gästjobb ibland, men inte så mycket. Men jag spelar en hel del med Petra (Wahlgren) – körflickan som satt här när du kom in, hennes pappa är ju en fantastisk keyboardist. Sen har jag Petras bror på cajon och sång. Så det är väldigt mycket sång.

»…så visade det sig att jag var ju inte med i den sociala gemenskapen, jag var gästartist i mitt eget band«

Vad spelar Petra?

– Fiol och sjunger.

Är hon också från Stockholm?

– Ja. Och hon har ju varit ”otrogen” och spelat med Ledin, och det ska hon göra igen i höst.

Men du och Ledin är väl gamla kompisar, ni har jobbat ihop en del?

– Javisst. Och vi snor friskt av varann, hehe.

Så var det väl även med Jannike Stenlund som tidigare spelade fiol med dig och som Hasse Kvinnaböske tog hand om sen?

– Just det. Men då hade jag redan jobbat med Petra tillsammans med Rickfors och Ronander så det var ju en enkel transformation.

Vilket år flyttade du till Bolivia?

– Det var 2006 som vi flyttade men vi hade varit där tidigare.

Hur kom det sig att du och din fru Alexandra flyttade dit?

– Mina svärföräldrar började komma till åren. Vi har lite hus och egendomar där nere, så jag var tvungen att åka ner och ta hand om det. Plus att jag kände att det skulle vara skönt att komma bort från Sverige. Och det var det.
– Första året var vi där ett år och då klippte vi nästan helt med Sverige. Sen började jag ta jobb i perioder och flög hem för att spela.

Var familjen kvar där nere då?

– Ja, bitvis. Barnen var… jag har två barn, jag och Alexandra har en son tillsammans. Så grabben gick ett år i skolan i Sydamerika, sen ville han gå i skola i Sverige, han kom in på Adolf Fredriks musikklasser och det tyckte vi var så pass viktigt så då fick vi lösa det.

Har han rösten efter pappa?

– Ja, men han är mycket bättre, faktiskt, så det har gått bra. Han är jätteduktig.

Då kanske han börjar i Montana-kören framöver…?

– Han har varit med i Kungsholmens kammarkör – en av landets bästa körer. Har tävlat i VM och kom till semifinal, så det är…

Vad heter pojken?

– Aron. Han är 20 nu.

Hur tillbringade du dagarna i Bolivia?

– Jag skrev ju mycket låtar, mycket av det som finns på nya plattan Indigo, är låtar som samlats ihop under den här perioden.

Blev du på nåt sätt inspirerad av kulturen där?

– Inte musikaliskt det vill jag inte påstå.

Jackson Browne, Warren Zevon och 70-talets country/rock-artister i södra Kalifornien hade ibland lite latinskt, lite Mexiko-influenser, i sina låtar.

– Ja, men nej. Jag tycker att ibland så känns det lite sökt. Så jag har undvikit det. Jag kommer nog inte närmre än att det finns lite Ry Cooder-influenser, men då mer texmex. Vi kommer nog aldrig ”south of the border”.

Jag tänker på det här med kvinnorna i ditt liv – de jag känner till är din nuvarande fru Alexandra och Py under Raj Montana-perioden. Men du hade ett liv däremellan?

– Med min dotters mamma då, ja. Det var under den perioden jag gick från artist till producent. Ungefär samtidigt som jag gjorde de två Sony-plattorna. Sen efter det blev jag producent på heltid.

»Jag kommer nog inte närmre än att det finns lite Ry Cooder-influenser, men då mer texmex«

Så här i efterhand så var du inte helt nöjd med dessa soloplattor, eller…?

– Nej, det stämmer inte, jag tycker Kejsaren är naken är en av de bättre plattorna jag gjort, men det är lite för mycket låtar. Man blev lite förblindad av CD-formatet och att det fick plats med så mycket. Jag tycker inte en platta ska ha mer än tolv låtar.

Ännu mer så i Spotifytider då man måste hitta något som lyfter albumidén?

– Ja och man ska hitta en identitet. Det hade de ju på vinylformatet, för att placera en låt som etta på b-sidan, det var ju en jättebra placering. Men att ligga nummer fem i en rad blir en jättedålig placering.

Vem sitter på ditt gamla material?

– Universal, och så har Warner en platta.

Och det gamla från Malmöbolaget Amalthea då?

– Allt gammalt Amalthea ligger på Universal. Så från världens minsta skivbolag hamnade vi på världens största. Dessutom hamnade jag i en väldigt olycklig skarv därför att Amalthea la ner. Mina plattor kom aldrig ut på CD. Så jag missade hela den vågen när folk skulle byta ut sin vinyl. Men nu finns allt utom första plattan. Sen kommer vi ge ut, om gud och skivbolagen vill, en del outgivet material. Vi har lite singel B-sidor, vi har nån julsingel, vi har studioversionen av I minnen och extraspår från samlingsplattor. Så vi har åtta-nio låtar som inte finns ute nu.

Du som har varit med i 40 år, eller till och med mer: om du jämför branschen när du började med idag – vad är den stora skillnaden?

– Under en lycklig period på 70-talet och tidigt 80-tal, så var det mycket musiker som satt i skivbolagsledningarna vilket innebar att det var stora intäkter, men också stora utgifter. Det var inga ekonomer. Sen under 80-talet tog ekonomerna över. Så det vi ser nu är att det inte finns något djupare musikintresse i branschen. De kunde lika gärna sålt tandkräm.

Då får man ta hand om karriären själv…?

– Ja, det får man, sen finns det eldsjälar, absolut. Och väldigt duktiga skivbolagsmänniskor också. Men branschen i sig – alltså det är inte så att man brinner för musik. Om man tittar på gamla Sonet, som jag jobbade med som producent, de var stora musikentusiaster som startat skivbolag. Det drevs av en kärlek till musik som kanske inte är lika relevant idag.

Om vi för ett ögonblick reser tillbaka i tiden – din första singel skrev du när du var 18, i Indien. Var det drömmen om ett äkta hippieliv som tog dig till den delen av världen?

– Som så mycket annat var det en tillfällighet. Man hade ett år efter gymnasiet, när man inte visste vad man skulle göra. Och vi som inte gjorde lumpen – vilket jag i efterhand är lite ledsen för, men det gjorde jag inte – vi tyckte att då gör vi nånting annat istället. Så skulle jag och en kompis åka till Indien men då var det två tjejer som skulle till Grekland så vi bestämde oss för att åka till Aten tillsammans och sen fortsätta till Indien när flickorna reste tillbaka till Sverige. Men då blev min kompis ihop med en av tjejerna och så slutade det med att vi alla fyra åkte till Indien.

Det var väl för att se världen – vi var inte på hippie-trailern på så vis.

Men du hade skrivit låtar innan dess, jag tänker på ditt första framträdande vilket var på Pildammsskolan under lärarstrejken runt, tror jag, 1970. Då satte du ihop ett band med bland andra Mikael Wiehe – var det inte lite kaxigt av en 16 åring? Han var äldre, hade han börjat etablera sig?

– Ja de höll då på att repa med vad som skulle bli Hoola Bandoola Band, så de var inte ute ännu. Så nej, det var bara en kontakt.

Som gitarrist eller…?

– Nej, han spelade flöjt. Så på min första konsert spelade Mikael Wiehe flöjt. Det gör han inte så ofta.

Det tog Skytte över sen?

– Och på Kabaréorkesterns turné var det jag som skötte ljudet och då spelade Skytte flöjt. Det var det enda problemet jag hade under turnén, jag visste inte om det tjöt i PA:t, eller om det var Skytte som hade flöjtsolo, he he he.

Det var ju proggtider, men du hade mer socialrealistiska texter – du var ju inte politisk på det sättet.

– Absolut inte partipolitisk.

Och du var ändå accepterad i den församlingen?

– Ja, men inte av alla. Det är klart att det fanns åsikter om man skulle sjunga om sånt som jag sjöng om. Men det var inte så många ska jag ärligt säga. Den diskussionen var lite… konstnärlig frihet tycker jag var en av huvudanledningarna till att vi låg på ett indiebolag.

För du var ändå med och startade det lokala skivbolaget Amalthea?

– Javisst. Att värna om den konstnärliga friheten tyckte jag var jätteviktigt. Den fighten fick man ju ta på båda sidor.

För vissa var väl inte så välkomna i den kretsen – typ Lundell?

– Eller Marie Bergman och nästan hela Metronome-gänget.

Om man låg på ett kommersiellt bolag var det inte accepterat, oavsett vad texterna innehöll.

– Så var det faktiskt. Jag har alltid varit en stor förkämpe för Ola Magnells – en av mina absoluta favoriter. Men det var väl för luddigt, tyckte en del. Men det är lika illa med ”politruker” som med ekonomer – musik ska skötas av musiker.

Redan när du debuterade var jag glad att det kom fram en svensk, ja till och med en lokal Malmöartist och låtskrivare i samma tradition som Jackson Browne, J.D. Souther, Lowell George, tidiga Eagles etc– en svensk artist med det arvet i bagaget som till och med sjöng på skånska. Det var ju helt fantastiskt.

– Ja det var mina rötter och det är mina rötter. Sen har jag ju mina 60-talsrötter, också, som Small Faces och Kinks, mycket brittisk modspop på den tiden.

Du satte ju också in en B3:a Hammond-orgel (typ Small Faces, Spencer David Group) tidigt i bandet…

– Oh, ja. Så fort vi fick råd, tog vi med B3:an.

Kan man säga att du var en av de första Americana-artisterna i Sverige?

– Ja.

Afzelius var lite där också under sin solokarriär. Och Hoola förstås innan dess…

– Man kan väl säga att Mikael var mer från Dylan-generationen, medan jag var mer från Kalifornien-fåran, så att säga.

Och där är du väl än idag?

– Ja, ja, absolut.

Och idag har väl den här scenen förflyttats från Los Angeles till Nashville, inte bara country utan den dagens mer ”organiska” och jordnära rockmusik?

– Absolut och jag älskar Jason Isbell, och syskonen Watkins är fantastiska, och tjejtrion I’m With Her som jag nyligen såg i Stockholm – det var fan bland det bästa jag sett.
– Jag lyssnade väldigt mycket på country för tio-femton år sen, om man lyssnar på Totta-plattorna så är det tydligt, det är otroligt mycket country.

De var lite före sin tid…

– Ja, då hade jag börjat gräva i… ja förutom de självklara, Steve Earle och Guy Clark, så lyssnade jag även på en rad kvinnliga countryartister som Patty Loveless.

Hur lever du ditt liv idag?

– Vi bor på Kungsholmen. Sonen bor hemma – i Stockholm bor ju barn hemma tills de får lägenhet, det är inte så att man flyttar ut när man är 18.

Nej, men det gick i Malmö på din tid.

– Ja. I Stockholm också. Då stod ju de stora 12-rummarna lediga på Östermalm för ett par tusen i månaden – det var ingen som ville ha dem. För det var ju gröna vågen då och alla skulle köpa mexitegelvillor i Täby.

Men om du får till en megahit nu, så kan sonen få en lägenhet?

– Eventuellt. Stockholm idag är ju… en liten lägenhet kostar över hundratusen kvadraten. Det är fullständigt bisarrt. Vi köpte ju vår för 13 000 kronor kvadraten en gång i tiden. Och den står i nittiofem nu. Samtidigt är det ju ett fiktivt värde, för säljer man måste man ju köpa nytt. Då har man inga pengar.

Hur ser din vardag ut när du inte turnerar?

– Nu har det varit stenhårt jobb med plattan. Jag har ju studio hemma så jag sitter mest och petar i det.

Jaha du kan göra sånt hemma? Det är ju bra.

– Ja, det är ju på gott och ont som allt annat. Risken med för mycket frihet är ju att man… det tar för lång tid ibland. Man kan sitta och pilla. Det är ingen taxameter som rullar. Och det är inte alltid bra. Man hamnar i Brian Wilson-fällan och håller på med saker tills…

Men du skriver också, är det din vardag?

– Ja. Och jag vill ju rulla igång med nästa projekt direkt och det blir att förbereda den här nästa samlingsgrejen. För om vi ska turnera till våren, vilket jag verkligen hoppas att vi ska med Raj Montana, så måste jag jobba klart nu.

Du behöver inte ta hand om huset i Bolivia?

– Det får Alexandra ta hand om. Jag kanske kan åka ner nästa höst – vi får se. Idén är att vi ska jobba vår/sommar 2019 – antingen eller, eller både och.

Något jag tagit upp i många krönikor är Dan Hylander och Malmöfestivalen, vad har ni för ”förhållande”…?

– De har aldrig frågat.

Va?

– Nej. Festivalen började 1985, tror jag och jag har inte varit med en enda gång, aldrig blivit tillfrågad. Det är så bisarrt att jag…
Jag tycker att Malmöfestivalen borde ta hand om de artister som kommer från Malmö. Och presentera dem. De ska inte vara nån slags utfyllnad eller akustiska versioner.

Du är en av våra lokalt största låtskrivare med en lång historia och så anlitar man istället ett okänt band från USA som kostar pengar att få över hit? Nu blev det i alla fall Wilmer X, till slut.

– Vårt bokningsföretag, United Stage, försökte få in oss på Malmöfestivalen i år men det blev inget.

Vad händer efter turnén och plattan?

– Ja, jag skriver ju. Så fort en platta är klar så börjar jag jobba på nästa.

Skriver du även åt andra?

– Ja, det gör jag.

Nån drömartist som du skulle vilja skriva åt?

– Nej, inte på rak arm. Men jag skulle vilja göra något som folk inte förväntar sig. Jag vet att det finns artister som har lite mer djup än vad folk tror. Det skulle vara roligt att plocka fram det och samtidigt göra det säljbart.

Du kanske kan skriva åt Carola, hon ville dra lite mot country-hållet?

– Det kan jag absolut göra. Det finns ju en icke utgiven duett mellan Totta och Carola. Men där tror jag att det var hennes management eller skivbolag som stoppade det. De hörde inte ens låten, det var väl inte lämpligt, eller nåt… jag vet inte. Det var jättesynd, för den var bra.

Sonen, ska han göra karriär inom musik?

– Nej, det tror jag inte. Han vill bli läkare. Och min dotter jobbar med ljud. Hon är väl närmre…

Hon kanske ska vara med på medlyssningen hemma hos dig? Och styra upp?

– Hon gick ju i skola på gamla Soundtrade Studios, där fick hon en liten chock för där hänger ju en stor bild på mig när man kommer in. Ja, det är ju andra artister med som jobbat där. Hon hade inte riktigt begripit att jag var stor en gång i tiden.

Du har alltid haft samma långa hår och behållit en form av tidig ”boho-hippie”-image – men jag minns också att du vid ett tillfälle klippte dig kort…

– Ja, det var när jag kom hem från Indien. Då hade alla långt hår och då tänkte jag att nån gång kan man ju klippa sig.

Tidig punk – eller pre-punk?

– Pre-punk ja, måste varit -75.

Nu är det lite av din identitet, jag menar som Willie Nelson, han får inte klippa håret.

– Ja nu behåller jag det.

FAKTA

Namn: Dan Hylander
Ålder: 64
Uppvuxen: Malmö
Bor: Stockholm, periodvis även i Riberalta, norra Bolivia, där han och hustrun Alexandra har gathus.
Familj: Hustrun Alexandra och två barn.
Sysslar med: Sångare, låtskrivare, producent.
Aktuell: Med återföreningen av Raj Montana Band och sitt nya album ”Indigo”.

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

juni 2018
Olle Berggren
april 2018
Fredrik Ericsson
augusti 2017
Fredrik Ericsson

Nisse Hellberg

Nisse Hellberg

JUNI 2018 |
Olle Berggren

Han är årets svenska rockn’ roll-jubilar.
Wilmer X firar 40 år som band, nyligen gjorde de comeback på Sweden Rock med sin 1 000:e spelning och nästa år fyller Nisse Hellberg 60.

För fyrtio år sen gjorde ni er första spelning, sen har det varit uppehåll – och nu är ni tillbaka. Vad var det som fick er att förenas igen?

– Efter 2011, när vi gjorde senaste spelningen, som var ett resultat av Citytunneln – ett erbjudande vi inte kunde säga nej till. Efter det sa vi alltihop att vi gör gärna detta igen. Men Nisse Hellberg är mitt varumärke, jag skriver låtarna, jag är mer intresserad av den låtskrivandet nuförtiden. Men om de här erbjudanden dyker upp och det är festligt – det kan ju vara bra betalt men det behöver inte vara det. Det måste vara ett roligt sammanhang. Grädde på moset. När jag frågade Anders Larsson på vårt bokningsbolag US (United Stage), så verkade det som att de måste bestämma sig för att lansera – att nu är Wilmer X ute igen, med foto och så – annars ramlar inte de där ströspelningarna in.

Men ni tänkte då att det skulle bli en turné, men under begränsad tid?

– Ja, bara en spelning här och där. Låt säga att man hade fått nåt företag eller nån festival – då hade det kunnat hända mycket tidigare. Men sen började den här idén födas för ett par år sedan… Då måste det också börja med en smäll och så kom Sweden Rock upp som en idé. Nån hade läst att jag höll ordning på antalet spelningar och det råkade vara 999. Då hakade Sweden Rock på det – comeback med Wilmers tusende gig. Sen började bokandet på allvar. Och det var lite av en chansning. Skulle det gå hem eller skulle folk bara ta det med en gäspning? Men det har ju funkat, vi har fått mer spelningar än vad vi trodde.

»Min första platta var Revolver, jag gillade den, men var lite besviken att jag inte fick en Stones-platta«

Något nytt material med Wilmer, ligger det kanske gamla inspelningar och låtidéer och dammar?

– Tyvärr, vi tömde arkiven med boxen som kom 2001. Men sen har man pratat om att framförallt att aktivera Wilmer digitalt, vad det nu innebär. Försöka lyfta det på Spotify och så. Men det återstår att se.

Annars då, vad kan publiken förvänta sig av Wilmer i sommar?

– Vi valde ju att inte spela in nåt nytt. Jag kände att då skulle hela det här projektet… jag tappade lite lust. För då innebär det att jag ska skriva låtar, det ska spelas in, det tar säkert flera veckor. Lanseringen och så vidare. Det växte på ett sätt som jag inte hade lust med. Jag vill avsätta de här månaderna och köra Wilmer X. Alltså, inget nytt. Men jag tror att min ambition stämmer: folk vill höra nåt som uppfattas som klassiskt Wilmer X. Och därför tog vi genast bort idén att försöka utöka med körtjejer och klaviatur – bara vi fem, alltså jag, Thomas Holst, Jalle Lorensson och Sticky Bomb förstärkta med gitarristen Janne Lindén (som är med i Nisses soloprojekt). Just nu känns det rätt.

På 90-talet var det lite större produktioner, även vad gäller era album…

– Där man ville ta med sig det och visa att man hade tagit ett nytt steg. Men nu är det bara pang på rödbetan.

Lite tillbaka till rötterna?

– Det är bara att hålla tummarna att det inte uppfattas som klent eller ser lite ut. Själv tycker jag det är mycket tuffare till exempel om John Fogerty går upp med ett litet band, än med en hel skog av gitarrer – det utstrålar bara ängslighet. För det behövs ju inte. Så vi har sagt att det kommer att bli gitarrbaserat, en ganska tuff sida av Wilmer X.

Du skriver låtar hela tiden, är nästa skivprojekt i eget namn?

– Ja. Jag vill inte nedvärdera Wilmer X alls, därför att jag älskar det. Men jag måste säga att jag lyssnar inte så himla mycket på, vad ska man säga, rock – alltså tung rock. Det som jag går igång på i dag är den musik jag upptäckte under en resa till Lafayette och New Orleans, sånt som inte är rock, utan mer cajun och country. Och det kan inte jag förklara, det är inget medvetet val.

Är det åldern?

– Ja, ha ha, det är väl det. Såna låtar som gäller nu.

Så nästa album kan tänkas bli lite mer Southern?

– Jag tror det, så fort jag kom hem i höstas, så satte processen igång. Sen sa jag att jag måste göra färdigt en massa låtar innan Wilmer X drar igång, för att… ja, jag vet inte när min skiva ska spelas in, men jag började skriva låtar och det funkade så jag har ju en platta liggande, låtmässigt. Men det är alltid farligt att säga att det blir så och så – för sen tar producenten fasta på nåt och så sticker det iväg. Du kommer ihåg – det var en av plattorna som Chips Kiesby gjorde – då sa jag av misstag till honom att nu ska vi göra en Willy DeVille-inspirerad platta. Men det kom inga såna låtar – inte en enda.

Precis som din Lonely Boys-kollega Per Gessle, så växte du upp med äldre popintresserade bröder? Var det där du fick din första kick och inspiration till musiken?

– Absolut! Man kanske skruvar till minnesbilden, men min bild är att jag på nåt sätt var väldigt förtjust i skränig musik redan när jag var fyra-fem år. Och det var ju inte min mamma som spelade det.

Min första platta var Revolver (The Beatles). Jag gillade den, men var lite besviken att jag inte fick en Stones-platta.

Ha ha, så frågan är given – den klassiska Bildjournalen-frågan från 60-talet – Beatles eller Stones?

– Ja, det måste ju bli Stones men jag brukar säga att Beatles är ett av de absolut bästa 60-talsbanden och då blir folk förnärmade.

Du har ju gjort en del duetter genom åren med Wilmer – finns det någon dröm-duett du skulle vilja göra som soloartist?

– Jag är inte jätteförtjust i duetter till att börja med. Alltid när jag lyssnar på duetter, så tycker jag att den ena låter bättre än den andra och sådär. Men ibland klickar det jättebra. Mina mest lyckade är väl med Peps (Persson). Det skulle väl vara att få göra det igen, med honom, men jag vet att han är väldigt svår att få ut ur huset.

»Wilmer X gjorde sig kända som ett ganska hårdkrökande band«

Har du haft kontakt?

– Nej. Alla frågar, vilket tyder på att ingen annan har det heller. Men det hade naturligtvis varit en dröm. Annars har jag inte riktigt… jag är lite blyg och det är en lite pinsam situation att göra duetter. En av mina absolut svettigaste grejer, det var en duett med Lill Lindfors. Jättebra resultat, tror jag, men tycker det hade varit bättre om hon sjungit den själv. När jag kom dit var det nedsläckt, med ett bord, där mikrofonerna stod mitt emot varann, så man skulle sjunga så, ansikte mot ansikte – jag kände liksom hur jag tappade… Det var inte min kropp längre. Samtidigt som Burman filmade alltihopa från fönstret. Det var en kärlekslåt, ganska intensiv… Usch.

Du har tidigare sagt att du var lite av en enstöring som liten..?

– Oh, ja! Sladdbarn och väldigt ompysslad. Mina bröder var ju ganska vilda. Jag vet inte om det bidrog till nånting… men jag var inte alls vild. Allt det här med min ängslighet späddes på. Jag behövde aldrig utsättas för nånting. Jag kommer ihåg att jag lämnades bort en helg till min moster – det kommer jag fortfarande ihåg som traumatiskt. He he he.

Ja, jag förstår.

– Det var oerhört kärleksfullt och det är ju det viktigaste, men kanske lite överbeskyddad vilket gjorde att jag var rätt illa rustad sen när tonårsproblematiken kom upp.

Var det svårt att stå på scen i början? Eller går du in i en annan roll då?

– Rätt många blyga personer hittar sin fristad på scen och jag kommer ihåg att jag längtade dit. Inte för att jag hade nån illusion om nån karriär – men jag ville verkligen stå på scenen och rocka. Min första dröm då var att ta mig till det här julspexet som jag hade sett på Pildammsskolan. Jag gick själv på Petri och de hade inget spex som gällde. Men Pildammsskolan där var mycket intressantare tjejer och kompisar, så det var min stora dröm. Därför bytte jag skola. Jag trivdes inte på Petri. Jag träffade Clas Rosenberg (tidig Wilmer-medlem) då och vi tog genast tag i julspexet och gjorde Nisse Silvers story, som var jag. Ett genialt upplägg om att jag var en rockstjärna på dekis och behövde prova en massa olika musikstilar, desperat. Och då fick man in ett countrynummer, ett hawaiinummer, ett reggaenummer och så slutar det såklart i totalt…

Var det innan du hade börjat skriva låtar?

– Ja, det kan man väl säga, alltså organiserat… Clas och jag vi skrev liksom spexlåtar. Jag köpte en bandspelare för jag visste att man kunde göra sån här ”sound on sound”. Sen hade vi jäkligt kul, men efter spexet började vi göra lite mer seriösa låtar.

Hur gamla var ni då?

– Jag hade fyllt 19. Det var det som utmynnade i att vi ville ta våra låtar till scenen, för det fanns en årlig musikgala. Då skulle vi göra nåt slags gymnasial rock’n’roll-attentat. Vi skulle bara ta vår grej från pojkrummet till scenen. Buckliga trummor och djävulskt distade gitarrer.

Ni var bara två då?

– Ja. Men sen så… vi kan väl göra nåt mer av det? Han hade redan spelat i nåt annat sammanhang och jag hade försökt spela med lite folk utan att det gav nånting. Så vi sa varför inte ha ett riktigt band, leta efter en trummis. Då sa Clas att han hade en kompis som hade gått ut året innan som hette Jalle (Lorensson) som spelade jävligt bra blues-munspel. Då blev jag genast jätteskeptisk, därför att han hotade Clas och min grej. Sen, så fort jag träffade Jalle så… han var ju supersocial och otroligt entusiastisk. Men vi hade ju fortfarande ingen trummis och vi närmade oss det här aprildatumet. Då var det en kille som egentligen höll till i det andra musikaliska lägret som blev övertalad att spela trummor just för detta. Så föddes bandet.

Och trummisen..?

– Han hette Mats Thorin.

Var den spelningen en engångsgrej?

– Ja, fast vi bestämde den kvällen att fortsätta, för vi tyckte att det var en sån succé. Och då sa Mats, javisst, men nu är det så att jag ska till Paris i sommar så vi måste hålla det till hösten. Så kom han tillbaka och vi gjorde ett rep. Då slutade han och fördes upp på Wilmers svarta lista – svikare. Till slut satte Jalle upp lappar i musikaffären och där var en annons som trummisen Jörgen Stridh själv satt upp som vi läste. Och han var jävligt driven på trummor. Bara nån månad efter så gjorde vi debut på fritidsgårdarna och sen upptäckte Lennart Persson och Peter Thulin (skivbutiken Musik & Konst) oss, och så började det rulla.

»Rätt många blyga personer hittar sin fristad på scen och jag kommer ihåg att jag längtade dit«

Var ni mer ett bluesband från början? Var det tanken?

– Nej, det var den här unika mixen redan då, Clas och Jalle var väldigt mycket blues. Clas kunde nästan spela som Albert King, faktiskt. Men jag kom med popen. Inget är ju unikt i sig, men det blev en ganska konstig blandning. Sen måste jag säga att Clas gjorde minst lika poppiga låtar som jag – han gjorde Röd elektrisk gitarr men sa aldrig att han lyssnade på pop. Det var jag som kom med T. Rex och det där. Och han älskade Johnny Winter, men Johnny Winter hade aldrig kunnat göra Röd elektrisk gitarr.

Nej, nej, omöjligt. Ulf Lundell är ju känd för ”pojkarna längst fram” – du har damerna längst fram, ett gäng kvinnor som är hardcore fans…

– Det är lite… man ska inte dra för stora växlar av det, för det är ett speciellt gäng.

De är ganska nära solisten.

– Alldeles för nära, särskilt på St. Gertrud.

Blir det nästan som Lill Lindfors?

– Nej, men det är ganska tjatigt att stå och sjunga för EN person, eller tio. Men det är lite som det stället är uppbyggt.

De intar väl sina platser tidigt…

– Jag har till och med fått prata med Dr Rock (Håkan Blad) om att försöka vinkla ut dem lite, liksom.

Och din fru Suzanne, hon är ju också med på den del konserter – tycker hon att de kommer för nära?

– Nej, hon vet vilka de är och är ganska trygg med det. Det kan väl bli lite för mycket, men på det stora hela är de väldigt trevliga och goa.

När träffades du och Suzanne?

– 1989. Vi gifte oss 1992.

Hur träffades ni?

– Det var på O’Yes (då Malmös hetaste samlingsplats, nu Skeppsbron 2). Där var jag ofta och historien är att jag träffade hennes syster en vecka tidigare på Lunds nation. Jag var ju singel och det var ju naturligt att prata med nån i baren, men hon hade ju pojkvän då, märkte jag snabbt. En vecka senare, på O’Yes, så såg jag den tjejen igen. Då går man ju fram och pratar, då sa hon plötsligt – by the way – här är min syster, Suzanne. Sen vet jag inte vad som hände – livet tog en annan vändning.

Så du levde aldrig det hårda, mytomspunna rock’n’roll-livet?

– Jag försökte, men jag var ju så dålig på det. Jag hade ett långt förhållande – jag gick rakt från pojkrummet till ett långt förhållande som slutade väldigt illa. Just de åren -87, -88, var inte så bra, men jag hade börjat resa mig mentalt, så just den sommaren utstrålade jag nog rätt så mycket självsäkerhet.

Vad var det för personliga problem då?

– Det var det här förhållandet som borde ha tagit slut tidigare. Men man satt till slut i nån jävla långbänk, och så rasade det -87. Sen var jag helt lost. Jag var lite oförberedd på det. Man bör kanske inte flytta direkt från en mamma till en flickvän som tar hand om en… men det var vad som hände. Så jag var helt tillspillogiven när jag blev ensam, helt enkelt.

Ni hade ju också ett rejält genombrott som band…

– Exakt, Teknikens under kom ju. Jag minns -87 räddades bara av en enda sak för mig – och det var att EMI hade sagt ja till Wilmer X. Annars var det totalmörker. Men det var ju inte en liten grej – ni ska få chansen till lyftet, liksom. Precis som Eldkvarn.

Men du och Jalle var väl som typ Mick och Keith, fast ni har aldrig hamnat i nån totalkonflikt?

– Nej, nej. Absolut inte. Naturligtvis så har det funnits tjafs, men jag är ganska konflikträdd. Det är obehagligt med konflikter. Men en sak jag ångrar är när andra medlemmar har gått i alldeles för många år och bara bygger upp någon irritation. Man önskar att man kunde vara lite mer kontinental och säga: nu funkar inte detta bandet – hejdå! Och så är det jättejobbigt, men blir överstökat. En medlem, behöver inte nämna namn, men det var också en sån som drogs ut samtidigt med mina andra problem. Det var så jäkla jobbigt. Han spelade i flera år, utan att vi pratade med varandra. Det börjar som nån slags kompisromans och så bildar man nåt band. Och sen går det över – en får flickvän och andra… och så sitter man med det här barnet, bandet liksom. Och så blir man ovänner, vad gör man då? Där finns kanske en parallell till Stones, faktiskt.

Eller som Ramones…

– Ha ha, nej inte lika patologiskt sjukt som Ramones, de verkar vara i en klass för sig.

Ett starkt varumärke blir det ju också med tiden. Jag tänker på Stones som försvann för ett tag och sen. Man vet att det finns ett stort intresse.

– Vi har alltid varit noggranna med vem som är medlem i Wilmer X. Sen frågar folk, vilka ska vara med på turnén? Ja, det är ju naturligtvis vi som är medlemmar – fyra stycken, plus Janne Lindén som inhyrd, extramedlem. Men man kan också förstå att folk inte har full koll på vem som är med.

En annan grej – det känns som du lever ett sunt familjeliv utanför turnerandet och inte har fallit för rock’n’roll-myten. Om man tar Springsteen med sin familj och som lever det sunda livet – lever du mer det livet?

– Inte riktigt så. Jag har mer Stones som ideal där, men…

Jag tänkte mer livsstil?

– Nej, det är väl en mellanväg. Wilmer X gjorde sig kända som ett ganska hårdkrökande band på 80-talet och vi har aldrig slutat helt med det, men det gäller att hålla det kontrollerat. Jag tror de här utländska parallellerna, där är det så mycket andra droger.

Ja, i USA är det ju helt annorlunda.

– Och jag vet att det förekommer i Sverige, men ingen har nånsin bjudit oss på nånting eller lockat in oss i det. Och hade de gjort det så hade jag nog sagt nej, där går gränsen för där tappar jag kontrollen.

I amerikansk showbusiness har de sina egna läkare som är involverade och de skriver ut för lätt. Det ligger så mycket pengar i det och du tar ju död på artisten, som Elvis och framåt, Michael Jackson, Prince och Petty.

– Jag hade ju hört talas om att det fanns en läkare som kunde skriva ut vad som helst till rösten – förbjudna preparat. Tror att det finns det också, det gick storys om när Rod Stewart var här så kunde man plocka fram nåt. En gång på 90-talet försvann min röst totalt och jag blev desperat inför en spelning. Då fick jag ett nummer och ringde den här personen, men det var totalflopp – absolut inte. Vet inte om jag kommit till fel person!

FAKTA

Namn: Nisse Hellberg
Ålder: 59
Bor: Västra Malmö
Familj: Hustrun Suzanne och två utflugna döttrar, 25 och 20 år gamla.
Gör: Artist, gitarrist, sångare och låtskrivare. Numera mest som soloartist, tidigare (och i sommar) ledare för Wilmer X.
Aktuell: Med Wilmer X 40-årsturné, som startade den 9 juni på Sweden rock festival i Sölvesborg, Tyringe (30/6), Ystad (6/7), Hx i Helsingborg (4/8) och Malmöfestivalen (10/8). Som soloartist, Nisse Hellberg med band, Sankt Gertrud (11 juli) och Solhällan, Löderup (26 augusti).

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

april 2018
Fredrik Ericsson
augusti 2017
Fredrik Ericsson
maj 2017
Fredrik Ericsson

Kerstin Lindell

Kerstin Lindell

APRIL 2018 |
Fredrik Ericsson

Kerstin nådde sina mål redan som 31-åring genom att bli forskningschef inom kemiteknik. Utöver en civilingenjörsutbildning tog hon också en civilekonomexamen, och en ny resa tog fart som VD för Bona AB som omsätter mer än 2 miljarder och nyligen vann priset Årets Malmöföretag på Malmö Näringslivsgala.

När vi kommer till Bona så känns det direkt att det finns något familjärt i lokalerna. Det känns jordnära och vi får ett varmt bemötande i receptionen. Vi är där för att träffa bolagets VD för att få veta lite mer om hennes karriär. Efter att vi har riggat i fem minuter med ljus kommer Kerstin in i rummet. Energin i rummet förändras direkt. Pigg, glad, positiv. Men också pondus. Vi slår oss ner och går ganska rakt på sak.

Du började på Bona 2006 och tillträdde som VD 2007. Du har vunnit flera priser för ditt ledarskap under tiden på Bona, vad du tror är anledningen till att du har lyckats bra med ledarskapet här?

– Där är väldigt mycket av det som jag själv identifierar som mina drivkrafter som är centralt. Hela affärsmodellen på Bona är ju att förlänga hållbarheten på trägolv. Alltså, istället för det här slit och släng, att man installerar och sen river man ut ett trägolv, det är ju ändå en ändlig resurs med trä. Och ett fint material. Egentligen från dag ett när du installerar trägolv så kan du få det att se lika fint ut eller ännu vackrare när det åldras. Det är rätt unikt. Det är ett naturmaterial och om du underhåller det dammfritt, luktfritt och tar hand om det så ser det fantastiskt vackert ut. Som Kastrups flygplats när jag går där och tittar på golvet, då känner jag mig genuint stolt varenda gång, för det är ju våra underhållsoljor de har. Så dels gillar jag produkten, sen gillar jag hela affärsmodellen med installation, renovering, underhåll, det här hållbarhetsperspektivet. Jag jobbade som forskningschef på Akzo Nobel och jobbade med produktutveckling i 14 år, så jag är genuint intresserad av själva produkten. Lacker, limmer, underhållsprodukter för trägolv. Det kanske låter lite tråkigt, men…det är jätteroligt, så när det gäller Bona så var det dels att jag gillade produkterna och sen gillar jag också att det är så internationellt. Det var det redan då, 98% av omsättningen utanför Sverige,17 dotterbolag och nästan 80 distributörer. Det är fantastiskt roligt, den internationella dimensionen. Och så gillar jag att det är ett helt företag – att man både köper in och man utvecklar och man producerar, man distribuerar. Det var mycket jag gillade där som man brinner för. Både med innovation och hållbarhet och ledarskap och det internationella.

»Förra året stängde vi på 2,3 miljarder kronor och gjorde nästan 245 miljoner i rörelseresultat«

Alltså, när du började här?

– Ja, när jag tog jobbet på Bona – det var mycket jag gillade med Bona. Sen hade vi ju lite problem med lönsamheten då, det var lite tuffare.

Det känner jag till, men det hindrade inte dig från att ta jobbet…

– Jag kom ju in då och hade rest väldigt mycket och jag tror mina barn var tre och sex och min tanke var ju kanske att resa lite mindre, huvudkontor i Malmö och sådär, så jag var ju inte inställd på att bli VD så snabbt, men omständigheterna gjorde att det blev så. Och det blev väldigt spännande, men också mycket jobb initialt. Vi skulle ha ner kostnadsstrukturerna, få igång affärsmodellen och jobba med att få ordning på hela vår supply chain-flöde, det var mycket som jag hade sett att där skulle man kunna jobba bättre. Det var mycket jobb, självfallet. Men det var också väldigt rewarding, alltså väldigt belönande att se hur snabbt som vi fick bra lönsamhet. 2007-8 började det vända upp rätt så bra.

Du var ju ganska ung, och det var ett miljardföretag redan då…

– Ja, det var jag, absolut. Säg att det var drygt en miljard, så vi har i princip dubblat omsättningen under de åren jag varit här. Förra året stängde vi på 2,3 miljarder kronor och gjorde nästan 245 miljoner i rörelseresultat. Så det har varit en resa både i omsättning och i lönsamhet.

Förmågan att se vad som behöver göras, vad är det?

– Kanske framförallt att prioritera. Vi brukar prata om att man ska vara en strategic doer. Det är ju väldigt viktigt att se vart man ska, men sen måste man också ha energi i vardagen för alla de små besluten i rätt riktning, alltså den exekutiva förmågan. Man måste vara ett vinnande team och det ska vara kul att jobba tillsammans. Och så måste man gilla vardagsgnetet. Jobbet.

Det här stora ansvaret som kom, det är ett familjeföretag i tredje generationen och lite problem med lönsamheten som du nämnde, att då komma in där och… var du 38?

– 39 var jag då.

39, och ta på sig den rollen, det är ett stort, stort ansvar och det är många medarbetare, och så vara mitt i livet och familj… hur var det?

– Om man backar… jag blev ju utvecklingschef när jag var 31. Så kanske karriärmässigt då, var det ju en stor stretch också. Att bli R&D manager för Industrial Wood Coatings. De ringde och erbjöd tjänsten på Akzo Nobel när jag var mammaledig med min dotter, -98 föddes hon. Då var jag bara 31 och jag var mycket yngre än de andra som var R&D manager och jag tror den enda kvinnan i princip. Och var med i ledningsgruppen och så. Så jag fick ju redan tidigt ett väldigt spännande jobb. Men det är klart att det var en stretch, jag fick fundera lite, men eftersom jag kände att det var ett så roligt företag, bra människor, bra produkter och mycket möjligheter så… man ska ju inte sitta och ångra sig att man inte tog möjligheten när man fick den. Likadant när ägarna av Bona frågade och trodde på en, så fick man ta chansen. Jag tyckte att det var en kul utmaning. Jag har aldrig ångrat beslutet men det är klart, det var mycket mer jobb att göra turn around än jag trodde. Jag hade ju inte gjort något sånt tidigare. Ibland är det bra att bara börja jobba och inte veta hur mycket jobb det är.

Det låter som det känns självklart för dig, det där ansvaret. Det låter som att du inte reflekterat så mycket över det?

– Nej, men jag har faktiskt inte gjort det. Man får ta möjligheterna. Man får ta fasta på det positiva. Man kan ju inte sitta och gräma sig om att man inte tog chansen när man fick den. Du vet de här window of opportunity, det är inte så många gånger i livet som man får dem, så då ska man inte missa att ta dem när man får dem.

Du har ju haft en framgångsrik karriär. Du har gjort mycket goda resultat många gånger. Visste du att det var så tidigt i livet? Att du är en sån person som har lätt för att skapa bra resultat?

– Nej, jag tror faktiskt… och det brukar jag säga när ungdomar frågar ibland – man måste göra det man brinner för och tycker är kul. Du läser nog normalt kemiteknik och tänker jag ska bli labbchef och kanske jag ska bli forskningschef. Och sen när man kan ticka det redan när man är 31… så jag gick aldrig i Lund och tänkte jag måste bli VD. Utan jag tyckte det var jättekul att jobba med produktutveckling. Det var därför jag var 14 år på Akzo Nobel. Och nu har jag snart varit här 12. Det är nånstans i den här nyfikenheten att utveckla nånting bättre, att tillföra värde. Sen tycker jag det är kul att jobba med människor, annars ska man nog inte ha det jobbet jag har nu. Det är roligt när man ser att tillsammans kan man göra nåt extraordinärt. Så himla mycket mer än vad du själv kan göra som individ. Alltså, den kollektiva intelligensen i ett team är ju mycket, mycket högre än den individuella. Det är kul när man gör nåt riktigt och det är mätbart och det är varumärke, det är hållbarhet och det är innovation. Jag har jobbat väldigt mycket med att engagera medarbetare – det vi kallar Bona-dialoger. Att få det kulturskiftet när man involverar dem och har en transparens i mål och strategi och var vi ska nånstans. Det är roligt att se och vi har fått bra resultat i våra medarbetarundersökningar. Det är bra när man får positiv respons på ledarskap och det är ju mycket annat än siffrorna. Men siffrorna är ju resultatet av allt vi gör tillsammans.

»Ibland är det bra att bara börja jobba och inte veta hur mycket jobb det är«

Ledarrollen då, har du alltid vetat att du är bra på det? En del säger, det visste jag när jag var fem. Att de har alltid varit den som håller ihop laget när de spelar på gården och sånt?

– Nej, det var inte så självklart för mig, faktiskt. Det var det inte. Men jag har aldrig varit rädd om nån frågat mig om jag velat ta vissa utmaningar.

Har du alltid varit lika bra? Jag menar genom skola, utbildningar…

– Ja, men jag har lätt att lära. Och det är väl också nån förmåga att ta till sig mycket information och kunna prioritera den. Det är nån kombination av personlighet, driv, energi, vilja. Men jag har haft lätt att lära mig. Det är därför jag har tre akademiska utbildningar, Civilingenjör, Teknisk Licentiat och Civilekonom. Det läser man ju inte om man inte har rätt lätt för sig. Och det var ju lite nyfikenhet som drev det, självfallet. Jag läste natur på Katedralskolan i Lund. Och sen började jag läsa kemiteknik, men då visste jag verkligen inte vad jag skulle. Först tänkte jag läkarlinjen, för att jag hade betyg så att jag kunde komma in, men jag var inte säker på att det var vad jag ville göra. Då sa mina föräldrar, ta då nåt som är lite bredare om du inte är säker. Så blev det kemiteknik.

Kemiteknik? Det känns inte så brett?

– Nej, men en civilingenjörsutbildning är ganska bred. Jag ville ju jobba med forskning på något sätt. Jag ville utveckla produkter. Sen är det kanske nåt med att utveckla företag, utveckla ett team, det är nånting i det här att man tillför värde, som är väldigt givande. Det var ingen tvekan om att det skulle vara naturvetenskap i alla fall. Det blev väldigt roligt när jag fortsatte som industridoktorand och licensierade. Då jobbade jag med tillämpad forskning för det som var Nobel industrier och som sen blev Akzo Nobel. Jag kom in på den svängen och då var det ju egentligen labbchef/forskningschef som jag var inställd på – det var målet i karriären. Men så fick jag den möjligheten rätt så snabbt och insåg att sitta i ledningsgruppen var kul och göra affärer var också kul. Så därför läste jag in en civilekonom med marknadsföringsinriktning under den tiden.

Alltså samtidigt?

– Ja, mellan -94 och -98. Sen var jag precis färdig med det -98 och så fick jag min dotter. Då ringde de och sa att nu är jobbet ditt om du vill ha det. Då tänkte jag, nu måste jag ta vara på denna möjlighet. Sen hade jag mitt andra barn, Alexander -01. Mitt i den här karriärsvängen. Det var väldigt roligt, men det var väldigt mycket resande också, självfallet. Då var jag ju R&D manager Industrial Coatings. Holland var ju centrum av Akzo Nobel-världen, så mycket resor till Holland också.

Du sitter också i en del styrelser…

– Ja. Det är också nyfikenheten. Det är en förmån att få lära sig av andra som lyckats riktigt bra. Så idag sitter jag i Peab, som är fantastiskt roligt, byggbranschrelaterat. Och sen Hexpol, som är ett internationellt kemibolag. Och sen HMS Networks som är i framkant av det här Internet Of Things och så vidare. Jag tycker faktiskt det är den bästa VD-skolan du kan göra med styrelseuppdrag. Framförallt är det väldigt, väldigt roligt. Jag tycker att det är en dimension för att få bättre förståelse för det här med ägare och styrelse och operativa frågor.

En annan sak, börsbolag och familjeägda bolag. Hur tycker du det skiljer sig?

– Du slipper allt med att vara publik och information till aktiemarknaden. Det är på gott och ont. Därför är det väldigt roligt för oss när vi får Näringslivspriset, Morotspriset, Årets ledare och så har vi fått Exportpriset som vi fick ta emot i Stockholm från Kronprinsessan Viktoria. Det är kul att få lite lagom extern uppmärksamhet. Men jag kan ju tycka att det är fördelar med familjeägt i långsiktigheten och inte bli bedömd hela tiden på sista kvartalsrapporten. Fördelen är att vi lägger all vår tid på det operativa och inte på att informera alla analytiker, så det är för- och nackdelar helt enkelt. Men, som sagt, det är många fördelar i den långsiktiga dimensionen i ett familjeföretag.

»Alltså, den kollektiva intelligensen i ett team är ju mycket, mycket högre än den individuella«

Det förstår jag, företagsmässigt. Jag tänker ledarskapsmässigt, när det funnits i några generationer. Som Bona, och nu tror jag du är andra externa..?

– Andra externa VDn, ja, det var farfar, far och son, tre generationer.

Att då komma in som en extern VD är en speciell situation, tycker jag. Inte så vanligt väl…

– Nej. Det är ju inte heller så många företag i den storleken som är familjeägda. Men det är många som är väldigt framgångsrika familjeföretag. Om man tittar på Tetra Pak och IKEA, de är ju lite större än vi, eller hur? Medan, Akzo var ju stort och publikt. Det finns ju nån storlek där det blir lite opersonligt. Jag tycker som vi är nu, 570 anställda – det gör ju att varje person kan bidra med att göra skillnad. Jag tycker det är en lagom storlek på företag, där det personliga mötet finns. Vi kan namnen på väldigt många medarbetare och det tycker jag är trevligt.

Hur många?

– Ha ha… Ja, kanske hälften i alla fall. Men det är lite coolt alltså, vi har ju hela den internationella dimensionen, vi har industrikunder, vi har hantverkare och vi har distributörer och finns i så många länder. Men vi är ändå så pass få så det blir väldigt tydligt det resultat man kan bidra med. På individnivå.

En annan grej jag vill komma in på är kopplingen mellan företag och samhälle. Och din syn på det…

– Det kommer väl lite med dels att man är förälder och lite med ålder också, nån vilja att ge tillbaka. Så jag har ju försökt själv att engagera mig, i Handelskammaren är jag vice ordförande. Jag tycker det är viktigt att det finns en arena där industri, akademi, näringsliv och politik möts, så att man har de samtalen för den här regionen som gör det bättre på lång sikt. Det är en väldig konkurrenskraft i det. Då är utbildning och infrastruktur och integration superviktigt. Sen har jag varit med i Ingenjörsvetenskapsakademien också, IVA. För jag har ju det teknikintresset och tycker det är kul med innovationer. Att lyfta fram bra, duktiga förebilder för ungdomar som väljer de här yrkena. Man vill ju att regionen ska vara så konkurrenskraftig att våra ungdomar väljer att stanna kvar här. Här är ju allt från MAX-lab ESS och LTH och Malmö universitet och Lunds universitet, så det finns fantastiska möjligheter i regionen, det gäller att ta vara på dem. Sen om de väljer att flytta någon annanstans i världen, det gör ingenting, men de ska inte välja bort den här regionen för att den inte är attraktiv. Det är min förhoppning att det ska utvecklas och bli nåt riktigt bra. Och då tror jag att företagare behöver engagera sig. Man får försöka bidra med det man själv brinner för och känner att man är duktig på. Som Bona, vi är med i Sustainable Plastics STEPS, som är ett jättestort initiativ för grönare kemi på LTH. Sånt tycker jag är jätteroligt, det är ju där framtiden är… innovation och hållbarhet. Om Sverige ska kunna konkurrera så måste vi verkligen vara i framkant när det gäller de sakerna. Där tror jag att vi företagsledare och företag har ett ansvar att hjälpa till. Där vi ser att vi kan bidra.

Innovation och hållbarhet…

– Ja, med min bakgrund och den kopplingen till Lund och akademin så är det klart att jag tycker det är väldigt roligt när vi har forskningssamarbeten med LTH som är framåtriktat. Som också ger en möjlighet att fortsätta att ligga kvar i den här regionen. Nästa år fyller vi hundra år, och vi har haft huvudkontor här hela tiden. Så det är klart att då är det väldigt roligt att de här stora satsningarna görs med ESS och MAX-lab och vi har universiteten runt om oss. Ska vi vara marknadsledande måste vi också vara innovationsledande. Jag tror att de nätverken mellan akademin och industri – det är egentligen där du kan göra stor skillnad. Det är väldigt roligt när du kan tillföra forskning till samhällsnytta. Som idag kan vi ha astma- och allergi-godkända produkter, du kan slipa om ditt golv dammfritt, luktfritt. Så vi bidrar med att hantverkarna har mycket, mycket bättre arbetsmiljö idag än som det såg ut förr. Det är roligt att se. Och många som har astma och allergi – att vi har en lösning på de problemen. Det är kul att ha ett produkterbjudande som ligger så rätt i tiden.

»Fördelen är att vi lägger all vår tid på det operativa och inte på att informera alla analytiker«

Det låter som du tycker att hållbarhet är viktigt för företags framgång?

– Ja, vi har de här superföretagen och det är ju coolt att kunna vara ett av Veckans Affärers superföretag med snabb tillväxt och hög lönsamhet, när vi ändå är i en traditionell bransch, med ett traditionellt erbjudande. Men det är nånting vi har ompositionerat i vårt varumärke – vi var ju Bona Kemi. Vi brandade om till Bona och gick in på eftermarknad och har förstärkt både det här med träning, alltså training, vi har ju hantverkarutbildning också globalt. Det är väldigt många som inte har tillgång till bra hantverkarutbildning. Då tar vi och certifierar de duktiga hantverkarna så har de ett dammfritt, luktfritt erbjudande från Bona. Så listar vi dem på hemsidan, och så får de dessutom kunder av oss, eftersom vi finns ute på eftermarknaden till slutkund, som du och jag. Vill du då slipa om ditt golv, så kan du gå in och hitta Bona-certifierade hantverkare som kommer hem, dammfritt, luktfritt och slipar ditt golv. Det är väldigt roligt när man kan erbjuda den typen av produktlösningar. Idag är ju USA två tredjedelar av omsättningen, så att det har lyckats väldigt, väldigt väl. Vi har 8 av världens 10 största retailers – Walmart, Home Depot, Target, Lowe’s, Costco, och de här, som kunder. Innan lågkonjunkturen så hade vi inga av de stora retailer-kunderna. Så det var ju 2009 om vi pratar om Bona-resan, som vår turn around kom. Men sen började vi tjäna pengar och gjorde rätt satsningar 2009, -10, -11. Då hände det inte så mycket på byggmarknaden och den globala lågkonjunkturen slog till och att sälja lack till en hantverkare som inte har nåt att göra, den står bara och blir gammal. Så det var ju mycket mindre aktivitet, både på industrikund-sidan och hantverk-sidan. Och då satsade vi på eftermarknad, i det vi kallar maintenance retail-kanalerna. Och idag är det en miljardaffär med bra lönsamhet.

Okej, då förstår jag lönsamhetens koppling till hållbarhet.

– Den lönsamheten hade vi inte haft om inte den lågkonjunkturen slagit till. Nånstans så var det lite mod också. Att ta tillfället i akt och flytta fram positionerna. Det var också drivet av att lågkonjunkturen gav den möjligheten att ompositionera oss. Och vi brandade om och satsade på vårt varumärke och hållbarhet och innovation. Det erbjudandet kom precis rätt, så vi har idag en väldigt hög varumärkeskännedom och högsta varumärkesnöjdheten i floor care-segmentet.

Hur kommer idéerna fram? Alltså de strategiska och taktiska idéerna under den här perioden. De är ju säkert många.

– Ja, absolut. Dels har jag ju haft nöjet att ha haft fantastiskt duktiga medarbetare runt mig. Men sen gäller det väl att ha en lite entreprenöriell kultur i företaget så man faktiskt kommer upp med all de här idéerna. Ibland är det inte värre än att man testar och går det inte så går det inte. Men att man ändå har en vilja. Jag vet inte exakt, men det är nånting som har gjort att vi tillsammans har lyckats väldigt, väldigt väl.

Vilken sida i dig själv tror du är den starkaste av de två, då menar jag den ena med idéerna kring strategi och den andra är execution?

– Jag tror att det är en kombination. Att ha helikoptersynen, men ändå ha energin i vardagen, alltså det man kallar strategic doer. Att man måste veta vart man ska, men så måste man i vardagen ta många rätt beslut i den riktningen för att få det att hända. Man måste ju ha en exekutiv förmåga också. Det gäller inte bara att tänka rätt, du måste göra rätt också. Och att ha förmågan att göra båda sakerna och så ha lite kul på vägen.

Så det är den mixen som är en del av ditt personliga framgångsrecept?

– Ja, framförallt ha lite kul och vara positiv. Man ska inte överanalysera det som inte gick bra, men givetvis är det bra att lära sig av det. Man behöver inte göra om samma misstag, det är kanske lite dumt. Men att man har en kultur där man vågar göra misstag, om det inte blir några negativa konsekvenser, men man tar fasta på det positiva. Det är det där med glädje och inspiration. Ett forskningslabb, du blir ju inte innovativ på beställning. Utan du måste ha kultur och processer och annat kring det. Men att du vågar testa lite.

»Det är väldigt roligt när du kan tillföra forskning till samhällsnytta«

Hur är den typen av karriär, parallellt med att man har familj?

– Jag tycker att det gäller att vara en förebild i vardagen för sina ungdomar också. Det är ju väldigt roligt att jobba, men man måste ju också känna att om nånting skulle hända så är familjen det viktigaste man har. När de är små så har man ju lite konstant dåligt samvete, så är det helt enkelt…

Haha… jag förstår.

– Men det gäller ju också att ha rätt partner, jag har haft en man som har varit väldigt stöttande och hjälpt till. Om nånting, så är ju en familj ett team, och man får lösa det efter den familjens förmågor och… frågar jag ungdomarna idag, som min dotter, så, mamma jag kan mycket väl tänka mig att vara VD, kanske inte ska just sälja golvmoppar, men… nåt annat. Så då har man ju inte skrämt dem. Det är ju inte så att, aldrig i livet, för du var aldrig hemma när vi var små, det hade ju skurit i hjärtat om de sagt det, utan… att man även är en inspirationskälla för dem. Det är det som är lite meningen med oss tekniker att vi ska ha ungdomarna att tycka att det här är kul och engagera sig. För de som har viljan i den riktningen. Jag är nöjd i alla fall att de är ambitiösa och sociala… Och de har haft mycket fördelar – vi har alltid rest mycket. Även om jag reser mycket i jobbet, så har vi alltid haft möjligheten att resa och göra kul saker tillsammans. Jag tror inte den tiden kommer tillbaka när man väljer antingen familj eller karriär, utan det gäller på nåt sätt att kunna få ihop det livspusslet.

Ja, det gäller ju alla egentligen. Men i synnerhet de som gör den typen av karriärer som du har gjort.

– Ja, sen tycker jag det är många fördelar. Jag har faktiskt inte upplevt många nackdelar att vara kvinna i karriären, utan det är för- och nackdelar och det gäller att ta fasta på fördelarna.

Jag tänkte inte specifikt på att vara kvinna, utan allmänt att göra karriär samtidigt som man är i den åldern och har familj.

– Inte så att det inte är jobbigt, det är det ju. Så är ungarna sjuka och man ska slå knut på sig. Sen har vi faktiskt haft väldigt stor nytta av att ha haft farmor och farfar och mormor i närheten i både Limhamn och Lund. När barnen var små fick de akut rycka ut ibland och det hjälpte ju till också. Så har man ett socialt nätverk runt sig, så hjälper det.

Kommer du från en företagarfamilj?

– Nej, jag kommer från en akademikerfamilj. Mina föräldrar träffades i Lund. Min mamma läste till receptarie och min pappa han läste… licensierade, han höll på och disputera då. Han var biolog, genetiker i bakgrunden. Så jag var många år utomlands när jag var liten. Jag bodde bland annat sju år i Turkiet när jag var liten. Gick i internationella skolor och så. Det internationella har jag alltid haft och lite den akademiska nyfikenheten.

I generna?

– Ja och det är därför jag också vill bjuda barnen på att följa med på deras lov till Asien, bland annat och till USA och andra ställen. Jag tycker det är väldigt fascinerande med alla kulturella skillnader och den möjligheten som finns i det internationella. Den ödmjukheten som man också får skaffa sig när man får anpassa sig. Jag är en stor vän av mångfald – jag tror att det är jättebra för framgång. I alla fall i Bonas sammanhang, när vi är ute i så många länder. Det kan inte bara sitta svenskar i ledningsgruppen.

Hur många länder är det?

– Nästan hundra. Och det är ju coolt, tycker jag. Men det är ju klart att man kan inte köra samma stil i USA som när man kommer till Japan och så vidare. Jag har alltid varit nyfiken på den internationella dimensionen. Tycker det är kul.

Den uppväxten du beskriver – hur stor del tror du att det är anledningen till nyfikenheten? Eller är det bara medfött?

– Jo, men jag tror faktiskt att man får en annan tolerans när man hela tiden får hålla sig till andra språk och får kommunicera lite på tyska och lite på turkiska och lite på engelska och jag gick ju inte på någon svensk skola, utan gick internationella skolor. Så när vi kom hem till Sverige fick jag sätta mig och lära mig stava. Hjärta och stjärna och sånt där. För först gick det inte jättebra på proven, för jag satt och funderade på hur allt stavades. Så det var bra med matte, för det var bara att räkna på.

Haha…

– Nej, det har ju sin charm, men jag tror man blir lite ödmjuk för olikheter och att det inte är skrämmande att anpassa sig. Det är härligt att ha Sverige som bas, men att ha en internationell arena privat och professionellt. Som vi har ett sommarhus i Kroatien, till exempel. Och vi kan inte kroatiska nån av oss. Så då får ungarna också ta sig fram på… prata de språk och man har en parlör och så lär man sig lite och sådär. Så lite såna spännande familjeprojekt. Och barnen var väldigt pådrivande, speciellt dottern, när vi skulle köpa lägenheten i Kroatien. Det visar ju också att de har ett öppet sinne. Det är ju kul, det här med mat och kultur och skillnader. Jag tycker det berikar. I företagandet och även privat, så tycker jag det är kul att resa.

Jag undrar också om du har tips till yngre entreprenörer?

– Jag tror att det är jätteviktigt att du väljer nånting som du tycker är roligt. Alltså nånstans så är det ju grunden för att du ska lyckas. Att du tycker det är skoj. Du ska jobba så pass länge att du måste komma hyfsat rätt där. Och då måste man välja det som man tycker är spännande och roligt. Ofta är det att saker man är bra på tycker man är roligt och så kommer man in i en positiv spiral.

Och de som är lite äldre – de som är i karriären eller driver mindre företag?

– Om du ska bli bland de bästa i världen, så måste du ta fasta på det som du är riktigt duktig på. Och du måste vara medveten om det du inte är så bra på, självfallet. Om man är ett par stycken så kan man ju brygga det som man inte är så duktig på. Men du måste hitta dina egna drivkrafter. Dels vad du är bra på och vad du brinner för. Så i mitt fall så är det mycket kring innovation och hållbarhet och det internationella. Varje individ måste hitta vad den brinner för och det är ju de drivkrafterna som man förhoppningsvis kan projicera till nånting som är nyttigt i ett företagande.

Är du en tävlingsmänniska?

– Ja, det är jag. Men inte sån så att jag socialt måste vinna alla spel och komma snabbast fram och så. Utan mer på det professionella planet. Som nu Bona i den här klassen, jag tycker det är jätteroligt när vi blir Årets superföretag. Akademiskt har jag alltid velat vara duktig. Och som forskningschef ville jag ha de bästa patenten och mest lönsamma produkterna, mest lönsamma uppfinningarna. Och är vi ett företag ska vi också vara ett föredöme i branschen med innovation och hållbarhet och varumärke och ledarskap och de bitarna. Så på det sättet är jag en tävlingsmänniska, men jag är inte det på alla plan. Privat är jag inte sån tävlingsmänniska. Det blir jobbigt om man ska vara bäst på allt.

Och när du var yngre, idrott och så?

– Jo, men jag har alltid idrottat, men inte på någon extremnivå. Utan jag håller igång ett par dagar i veckan. Har alltid gjort i hela mitt liv. Det är ett sätt för att både fysiskt och mentalt må bra.

Vad gör du då för nånting?

– Jag är på gymmet och sen springer och när jag är ute och reser har jag alltid med gymkläder och går på gymmet. Speciellt i USA, där det är öppet i princip dygnet runt, för när man vaknar där fyra, fem på morgonen så kan man lika bra kolla mailen och gå ner och gymma en timme, sen är man väldigt hungrig när frukosten börjar där klockan halv åtta.

Haha.. jag tror inte alla tycker att man lika bra kan kolla mailen och träna fyra på morgonen, om man vaknar då…

– Men så är det ju. Sen är det inte lönt, om man bara är där en vecka, så ställer man bara om halvvägs – fyra av de åtta timmarna. Så då är det ju jättebra att jobba lite och gymma lite. Jag tror att det är viktigt att vara lite rädd om sig själv – både träna och äta och sova och ta hand om sig själv. Speciellt om du reser och stressar och så. Det är så mycket stress som du inte kan undvika, så det du kan påverka kan du lika gärna vara lite snäll mot dig själv. Och ett sätt är för mig att hålla mig lite i form. Åka skidor och göra saker. Och det är kul att göra tillsammans med ungdomarna också.

Man konstatera att du hunnit med mycket på alla plan så här långt i livet. Du verkar ha tagit många bra beslut och det har gått bra – finns det några punkter på vägen då det varit tvärt om? Det där blev helt snett, eller det där blev…

– Nej, det har jag ibland funderat över, men jag ångrar mig faktiskt inte över nånting där. Jag är nöjd med mina val. Och jag läste det jag tyckte var skoj och så.

Även resultatmässigt, att något blev fel?

– Nej, vi har ju inte gått på några minor. Det är det man försöker undvika. Sen är det klart att vi gjort många fel beslut, men inte värre än att vi kunnat korrigera och göra fler rätt beslut. Det är lite 80/20-regeln, det gäller att göra mer rätt än fel. Men man får inte vara rädd för de felen utan man får säga att det där blev inte bra och så får man korrigera det.

Är du orädd i ditt beslutsfattande?

– Nej, men ibland är det lite no guts, no glory. Alltså, vi fasade ju ut en massa lösningsmedel i Europa 2009, mitt i den värsta lågkonjunkturen. Det var kommunicerat i 2007 att vi skulle ta bort lösningsmedelsbaserade produkter om två år. Men då trodde man ju inte att det skulle vara den där lågkonjunkturen samtidigt. Då var det lite så att man tänkte, vi kan inte backa på beslutet nu. Det blev lite jobbigt och så hade vi brandat om från Bona Kemi till Bona och vi skulle positionera oss med hållbarhet och innovation och varumärke. Det var ju en resa vi hade bestämt oss för att göra. Men det blev ännu mer tydligt 2009 att nu måste vi gå in på eftermarknaden och ta den här möjligheten. Så det var ju en riskbedömning. Vi sa okej, det inte värre än att har vi kommit överrens om att vi ska försöka, så får man försöka och hade det inte gått, hade man fått backa tillbaka igen. Så det är hela tiden lite risk/reward, men det är ju det företagandet går ut på. Du får inte bli handlingsförlamad och vela med att genomföra något. Du får lyssna på alla, ta ett beslut. Sen får du genomföra ditt beslut och så får du efteranalysera och kanske korrigera. Men man måste vara tydlig i genomförandet, tycker jag.

Vad hände efter dina utbildningar, började du jobba direkt?

– Mellan jag var färdig civilingenjör och började licensiera så var jag ute och reste sex månader. Men annars gled jag igenom utbildningen rätt så snabbt. Så jag var rätt så ung när jag var forskarstuderande, jag stod ju som lärare för en del av mina kursare som tagit sabbatsår och killarna gjorde lumpen på den tiden, så jag var väldigt ung. Jag har alltid varit rätt så effektiv och fått mycket gjort.

Vad skulle du kunna ge för tips till mindre företag, alltså ner till fem anställda och ännu mindre? Jag tänkte då strategiskt.

– Jag tror att det är jätteviktigt att dels rätt så tidigt ha något externt bollplank eller coach eller någon styrelse. Även om man inte har nån styrelse så kan man ha nätverk. Man kan ju göra sånt att man går på nätverksträffar på Handelskammaren eller på Ideon Innovation, alltså det finns ju arenor där du träffar andra människor. Jag tror det är väldigt viktigt att få annan extern input. Och det kan man ju få på olika nivåer.

Från de som har mer erfarenhet?

– Ja. Mentorskap eller nån coach som… jag har ju haft, nu vill jag inte nämna namnen, men unga kvinnor som har skrivit till mig och velat ha mig som mentor/coach och sånt där och då säger jag alltid att vi kan väl åtminstone luncha, ibland. Nu ska du kanske inte skriva det, för då kanske jag får äta lunch hela dagarna…

Ha ha ha…

– Haha.. men man ska bidra och hjälpa varandra. Där tror jag att de flesta bidrar med sin erfarenhet. För de som har lyckats vill jättegärna att andra också ska lyckas och ge tillbaka, så jag tror inte man ska vara rädd för att fråga och be om hjälp och hitta de kontaktytorna externt. Jag har aldrig haft hjärta att säga nej, utan har försökt att hjälpa till på olika nivåer. Allt från att man tagit en lunch och gett lite feedback och råd och sånt. Men jag tror att det är rätt viktigt. Då öppnar man upp och ser möjligheter, man får energi och de kan boosta en lite.

Tack för de tipsen och tack för din tid.

– Tack själv.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

augusti 2017
Fredrik Ericsson
maj 2017
Fredrik Ericsson
februari 2017
Fredrik Ericsson

Kristina Bardh

Kristina Bardh

AUGUSTI 2017 |
Fredrik Ericsson

Vi har träffat Kristina för att få veta mer om kvinnan som utsågs till Sveriges mäktigaste affärskvinna 2014 och var en av pionjärerna av privata entreprenörer inom vården.

Efter utmärkelsen ”Sveriges mäktigaste affärskvinna” av Veckans Affärer 2014 blev intresset stort för Kristina Bardh i media. När vi får tag på henne per telefon känns det direkt att det är en person med stor integritet. Efter att ha skickat tidigare utgåvor av Galore Business och Galore Weekend blir det ytterligare ett samtal och vi får ett okej på att få göra en intervju. Det var ett roligt samtal som slutade med att vi fick vara ganska påstridiga för att få lov att göra intervjun hemma hos Kristina. När vi kommer hem till Kristina möts vi av värme och en jordnära atmosfär. Vi slår oss ner i vardagsrummet och börjar prata direkt.

Och du har sett tidningarna?

– Ja, det har jag gjort. Jag har läst igenom intervjun med Dan Olofsson ordentligt och tittat igenom magasinet, så jag har en klar bild av vad det handlar om.

En annan grej med de här intervjuerna – jag läser aldrig på innan.

– Okej. Då kan du vara intresserad på riktigt?

Ja, det är jag! Jag känner till Kosmo och att ni omsätter ca 800 miljoner och har ungefär tusen anställda. Det kanske inte var helt färska siffror, men jag vet i alla fall att jag läste nånting om dig nånstans. Det räcker ibland med några rader, så kan man få en bild av personen.

– Ja, det var nåt du sa att jag hade sagt (över telefon innan intervjun).

»Det kan inte vara drivande att man vill tjäna pengar eller bli berömd«

Ja, att du sagt ”Ibland kan det vara bra att ha med sig en lång ståtlig man när går till banken”. Det är ungefär vad jag vet. Och jag är väldigt nyfiken. Hur började allt, då i början på nittiotalet? Har du bakgrund inom företagande?

– Nej, inte alls. Jag kommer ifrån en frikyrkosläkt och pappa var baptistpastor. På sätt och vis kan man säga att han var ju en väldigt modig entreprenör, för istället för att stanna som ett av tolv barn på den fattiga småländska torvan, så utbildade han sig till frikyrkopredikant. Så det var ett väldigt stort steg han tog. Men det fanns ju inte i min föreställningsvärld att jag skulle bli företagare.

Hur var din karriär innan?

– Ja, alltså jag utbildade mig ursprungligen till psykolog. Men tidigt i livet, så började jag jobba inom socialtjänsten. Först jobbade jag i Kävlinge kommun – då jobbade jag inom barnomsorg. Jag började där -73. Och det var precis då när barnomsorgen i Sverige växte fram. Då fanns det en sån fantastisk tilltro till den verksamheten och man tänkte att det skulle ge alla barn likartad och bra start i livet. För de som inte hade det så bra skulle få hjälp. Och även de som hade en unik barndom skulle få se hur vanliga barn hade det. Personalen var så stolt och det pågick alla möjliga projekt och planeringar – jäkla tryck var det.

Hur gammal var du då?

– Då var jag tjugofem. Så där jobbade jag länge och blev rätt sliten – jag fick ju tre barn under tiden och var chef, så jag blev rätt sliten av det. Jag längtade efter att komma iväg nån annanstans. Så småningom slutade jag i Kävlinge och fick ett jobb i Helsingborg som utredningssekreterare.

Du sa att du blev chef – var det för att du själv ville åt det hållet?

– Det var såhär, att jag kände väldigt snart efter min utbildning till psykolog, att det inte var rätt för mig. Då var det en god vän till mig som ringde och sa ”du, idag så står ditt jobb i tidningen” och då var det ett jobb som serviceledare i Kävlinge kommun. Ingen människa visste vad det var och det var många som hade sökt det, jag stod på sjunde plats för jag hade knappt suttit vid ett skrivbord. Men jag har alltid varit lite ”bestämmig” av mig.

Jag hade ingen annan utbildning heller, utan antingen fick jag satsa på ”psykologeriet” och det ville jag ju inte, eller så fick jag satsa på något annat – vad som helst för nåt där det inte är utbildningen är avgörande. Jag hade ju inte kunnat bli läkare eller sjuksköterska eller advokat eller något sånt utan fick hitta ett jobb som inte eftersökte en specifik utbildning. Det var väl lite slumpens skördar, som det kan vara ibland. Men, jag fann mig väl och trivdes jättebra! Tyckte det var jätteroligt. Det var också så att i den här perioden, när jag höll på som psykolog, så jobbade jag på Kristianstads barn- och ungdomspsyk. Då tyckte jag att de barnen som kom dit hade alla goda skäl i världen att reagera si eller så. Och så kom de in där, i en varm och tillmötesgående och tolerant atmosfär och förstående människor som pratade med dom, bra samtal och så vidare – så de kom sig rätt så bra. Och sen släpptes de rätt ut igen. Inga samtal med föräldrar eller med skolor eller vänner…

Nu förstår jag inte?

– Barnen var ju inlagda på kliniken.

Men vem skickade dit dem, det måste väl funnits kontaktpersoner? De kom väl inte självmant?

– Nej, inte självmant. Men från klinikens sida, så hade man ingen kontakt med barnens nätverk. Och det tyckte jag var på tok. Då blev jag också allt mer medveten om det här med vardagens betydelse för oss människor. Och hur mycket vi påverkas av det som pågår varje dag. Inte bara det som är specifikt eller stora kriser, utan vardagen är jätteviktig. Så det började nog där. Det kändes väldigt angeläget för mig, just det här med barnomsorg – jag hade ju sett hur barn for illa.

Hur länge jobbade du där?

– Sen jobbade jag där i fjorton år.

Och helt plötsligt tänkte du att – nu får jag bygga upp ett stort företag?

– Ha ha, nej. Sen kom jag till Helsingborg, då hade jag ett jobb som utredningssekreterare men det här med utredande, det var inte så jättebra för mig. Inte för att jag inte kan utreda, utan för att jag är en riktig ”doer”. Jag ville inte lämna ifrån mig något som andra skulle sjabbla med. Och det såg min chef, så han satte mig som tillförordnad distriktschef i ett av socialens distrikt och då kom jag i kontakt med äldreomsorgen. I Helsingborg, sent åttiotal, nu råkade det vara Helsingborg, men jag räknade med att det hade kunnat vara var som helst, men det var så fruktansvärt dåligt. Jag trodde inte sånt fanns. Jag var van vid hela den här spänstiga verksamheten med medvetande och stoltheten och allt. Och så kom jag till äldreomsorgen med bara… total brist på engagemang.

»Det måste vara en idé, en vision, som är så viktig för dig att det är den som är drivande«

I hela organisationen?

– Åtminstone på det stället. Det fanns flera ställen, men det var ett ställe som gjorde ett enormt intryck på mig. Gräsligt!

Vilket var det? Hur då?

– Gåsebäckshemmet. Jag var ju själv chef för det som distriktschef. Och sen hände en tragisk händelse – jag var frustrerad från början, men då hände det en dag att en kvinna kom dit för att besöka sin mor. Halv fyra på eftermiddagen. Då kom hon ner till sin mor och då satt hon i sin rullstol, mitt på golvet, med ansiktet ner i sin lunchbricka och var död. Och det var en stor skandal och en stor utredning. Det var många i tjänst – de var sju i tjänst den dagen. På tjugosex platser. Och de hade hållit på med allt möjligt, de hade letat våffeljärn för att det var våffeldagen och de hade letat färska ägg och nån skulle iväg på semester, så det hade de snackat om och några stod väl bara och hängde och väntade på om någon skulle larma. Men denna damen kunde inte larma, för de hade ställt henne mitt i rummet, i sin rullstol, så hon kunde inte nå larmknappen. Och det var alldeles uppenbart att hon hade fått in sin lunchbricka vid tolv. Och vid halv fyra hade ingen tittat till henne. Det var fruktansvärt på alla sätt.

Då hade jag en kollega, vi jobbade nära varandra, Lena och jag, då sa vi att om vi hade fått sköta detta så hade det aldrig fått gå till så. Det var en så väldigt stark frustration och jag skämdes över att gamla människor var helt beroende… Man tänker barn som är på förskola, då tar ju föräldrarna hem dom om det inte passar. Men de här människorna som bor i ett äldreboende är fullständigt utlämnade till den personal som jobbar där. Och så fanns det en sån brist på engagemang. Det var en utlösande faktor.

Inför valet -91, då var det en väldigt intensiv debatt i Sverige – systemskiftesdebatt.

Mmm, det minns jag…

– För då var man jävligt missnöjd med den offentliga verksamheten. Och i Helsingborgs kommun fanns då en kommunstyrelseordförande, en moderat, som var väldigt engagerad i detta – Jerker Swanstein, han blev sedermera regionråd här i Region Skåne. Han var kommunstyrelseordförande i Helsingborg vid denna tiden. Han drev igenom att om det var några som var intresserade av att driva – knoppa av då från offentlig verksamhet – driva egen regi, så var man välkommen att säga ifrån så skulle de försöka hitta former för det. Så det gjorde vi.

Ni måste ha varit några av de första?

– Ja, det var vi. Vi var några av de allra första.

Det är väl ganska ovanligt att några av de första, tjugo år senare fortfarande är verksamma? Det brukar ju vara så att några av de första gör en massa misstag och sen kommer någon annan och gör det lite bättre…

– Precis. Det är jätteovanligt. Så det har varit en blandning av tur och skicklighet kan man säga. Och mycket uthållighet.

Vilket är tur och vilket är skicklighet då?

– Ja, turen var ju att när vi satt mitt i skiten då vid millennieskiftet, då träffade vi på en person…

Vadå, satt i skiten?

– Jo, när vi väl hade börjat där på Närlundahemmet och Gåsebäckshemmet…

Och tagit över det i bolagsform?

– Ja. Man la ut det på anbud och vi förhandlade hem det, vi fick det – ett femårskontrakt.

Då var du ungefär 40 år, det låter som en ny situation i yrkeslivet…

– Javisst. Det var det, men jag har alltid varit väldigt intresserad av att göra saker. Och jag har alltid reagerat starkt på saker som inte fungerar – velat göra saker bättre. Utmana det som inte fungerar – det har jag alltid gjort. Det här med att hantera våra medarbetare och få dom att tycka att detta var värdefullt och viktigt, och att förankra konceptet som sådant det hade jag inga bekymmer med, men allt det som handlade om formalia och struktur, juridik och ekonomi och sånt. Där underskattade vi grovt svårigheterna.

Hur visade det sig?

– Ja. Det var så att första halvåret var alla myndigheter där och granskade. Alla. Så vi hade ju jättemycket att göra med detta och vi blåstes upp på löpsedlar och tidningar och det var alldeles kopiöst. Du vet, om det fortfarande nu, tjugo år senare, ifrågasätts att verksamheter drivs i privat regi, så kan du ju bara föreställa dig hur mycket det gjordes 1993.

»Det här var 2009 strax efter Lehman-kraschen. Det var ingen som ville låna ut några pengar då!«

Förändring – nåt nytt, ja, jag förstår.

– Förändring – det var en förändring. Så då sa vi att, herregud, vi kanske inte får förlängt kontrakt här. Vi hade inga andra föreställningar än att vi skulle jobba under det femårskontraktet och sen skulle vi väl få ett nytt? Och så småningom kan vi gå i pension – vi tänkte inget annat. Men när vi ridit ut en sån här storm sa vi till varann att vi kanske inte får förlängt? Så mycket visste vi, att tillbaks till kommunen ville vi inte.

Varför det?

– Aldrig, jag hade hellre städat trappor! För detta är en jätteviktig verksamhet och att kunna göra det bra, få folk som jobbar i den som vill göra ett bra jobb, ge dom förutsättningarna att göra ett bra jobb, och göra verksamheten effektivare – så mycket det slösas i offentliga sektorn, så pengar bara rinner ut…

Hur redde ni ut det när det var kris?

– Efter Helsingborg, så förvärvade vi tre stycken enheter, som vi ägde själva. Det finns ju entreprenader som är tidsbestämda, sen finns det ställen som man äger själv där man säljer platserna, man har ramavtal. -96 Köpte vi Solliden utanför Malmö, Arlöv. Och -97 köpte vi ett ställe uppe i Ekhult utanför Linköping och -98 köpte vi ett psykiatriboende utanför Ystad. Och sen så tänkte vi att vi skulle hålla på med det hela livet. Det var då vi hamnade i de riktiga bryderierna så att säga. Ett ställe brann. Brann ner. Det var en av de som bodde där som futtade på, för hon var förbannad på läkaren.

Vilket ställe?

– Vilbo. 21 Mars 1999. Och sen uppe i Linköping, där fick vi veta att om vi skulle få förlängt kontraktsavtal och renovera lokalerna, så fick vi inget lån på banken, så där fick vi tömma vår kassa på den renoveringen. Och på Solliden var vi i tvist med Länsstyrelsen. Så vi var i bryderi med alla tre ställen.

Då vid millennieskiftet nånstans, 2003, då insåg vi att vi klarar inte detta själva. Vi måste på nåt vis hitta nån som kan hjälpa oss. Vi kände inga såna personer…

Tänkte ni söka kapital?

– Nej, inte i första hand utan vi tänkte på någon som kunde sköta ett företag – en vd. Vi kände ju inga civilekonomer, vi kände ju bara läkare, psykologer och sånt folk. Så vi hade en fastighetsägare där i Arlöv, som vi var skyldiga mycket pengar. Och de litade inte längre på att vi inte skulle trilla omkull. Då sa vi till dom att vi behöver verkligen hjälp.

Det kan ju vara ett bra sätt att få folk att bry sig. Att vara skyldig mycket pengar…

– Ha ha, ja, ju mer man är skyldig, desto mer bryr de sig. Då behövde vi få sålt den fastigheten uppe i Linköping, så vi skulle få in lite likvida medel.

Hur stor var verksamheten vid denna tidpunkten?

– Då var det väl ungefär 70 miljoner i omsättning.

Och ett hundratal anställda?

– Ja, mer, man får räkna… Eller vi säger ett hundratal ungefär. Så.

Och tomt i kassan?

– Totalt. Och slut på idéer.

Nej, det tror jag inte… då hade vi ju inte suttit här nu.

– Nej, det är sant. Men i alla fall, vi behövde sälja den här kåken för att få in pengar. Genom då, den här fastighetsägaren, så förmedlade denne mannen – Ingemar Helgesson, som sedermera blev vår vd – han kom in för detta uppdraget. För den försäljningen. Vi såg ju väldigt snabbt att han kunde ju saker och kände ju folk och hade en erfarenhet… och han hade ett förflutet då från bonderörelsen ursprungligen och bank, föreningsbanken, hade gjort bankkarriär. Sen hade han jobbat sex år i en mediekoncern. Och även jobbat lite med biståndsarbete – han var från en helt annan värld än vi.

En erfaren företagsledare?

– Ja, han hade varit vd på alla de här ställena. Vi förstod ju hur mycket nytta han kunde göra för oss och han såg väl också att här fanns fantastiskt mycket att få gjort. Ett så spännande uppdrag och en så stor marknad. Så hur det än var så bestämde han sig för först bara ett halvår, men sen lyckades vi övertala honom till att stanna hos oss. Och bli våran vd. Det var 2004. Då började vi bygga struktur. Beskriva vår verksamhet och organisationen. Och så småningom få mer verksamhet. Vi kunde inte påverka våra intäkter. Den bit vi hade, hade inte kunnat generera mer.

»Det var då vi hamnade i de riktiga bryderierna så att säga. Ett ställe brann. Brann ner!«

Jag förstår, det finns ingen merförsäljning…

– Nej. Finns inte. Utan vi var tvungna att få mer verksamhet. Vi hade inte råd att köpa utan vi var tvungna att vinna genom anbud. Och för att vinna genom anbud, så var vi tvungna att beskriva vår verksamhet. Hur det hängde ihop och hur vi gjorde och hur vi säkerställer saker och på ett sätt som skulle inge nån slags förtroende. Så småningom började vi vinna ett och annat anbud. 2009 hade vi växt från ungefär 120 platser till 330 platser. Och det året vann vi så mycket upphandlingar, så när vi gick in i 2010, så hade vi 1000 platser. Så vi tredubblade verksamheten.

På ett år! Dök det inte upp några likviditetsproblem?

– Jo, då fick vi dessutom ett uppdrag i Uppsala som var jätte-jättestort. De krävde av oss dels investeringar för alla inventarier – fyra stora nybyggda hus – och så krävde de av oss innestående betalning under lång tid, vi fick skicka fakturor den siste i månaden, sen hade de trettio dagar. Så det innebar ju två löneutbetalningar, så femtio miljoner behövde vi i buffert. Det här var 2009 strax efter Lehman-kraschen. Det var ingen som ville låna ut några pengar då! Det var tack vare att det fanns personer som hade förtroende för oss, som vi fick låna i banken. Det var den finansiella stora utmaningen. Sen var det ju den verksamhetsmässiga…

Ja, jag tänkte på det också. Hur man kan säkerställa när det går så snabbt?

– Du förstår, det var ju sanslöst. Och i Uppsala hade de ju byggt fyra jättefina nya anläggningar – så kommer det ett gäng från Skåne och snor hela den tårtan mitt framför nosen på dom. De var mycket skeptiska till om vi skulle klara detta och var tydliga med att säga det också. De var ju efter oss med blåslampan. Alltså när vi hade varit igång…

Vilka?

– Kommunen. Den första enheten startade vi i november och sen december, januari i tur och ordning fem enheter och strax innan jul och i mellandagarna började inspektionerna. Dagar, nätter i månader. Det var också såhär att det var massvis med informationsmöten, och när det var stora informationsmöten, då kunde Ingemar och vi i ledningen turas om att ta dom. Men när vi sen skulle ha enskilda samtal med 350 medarbetare – då gick det ju inte längre. Då satte vi oss ner och frågade vad finns det för några i vår organisation som vi kan plocka? Ja, hon där och hon där och vi valde ut tio personer. Och sa – kom upp till Uppsala, ta flyget och bo här på Uplandia. Och så fick de en checklista på vilka frågor de skulle ställa och vara förberedda på och så fick de alla dessa samtal. Det blev ju en succé! För dels var det så att de här personerna som de intervjuade, de kunde ju för första gången ställa frågor till någon som verkligen kunde svara på det de var intresserade av, hur det var att jobba och hur dagarna såg ut och deras schema osv. Alltså, det som folk verkligen är intresserade av. Och sen förstod de ju också att det här gänget pratade inte bara om att ”våra medarbetare är våra viktigaste resurser”…

Ha ha ha!

– Utan att det är faktiskt så på riktigt. Alltså ett tag hade vi luftbro från Skåne respektive Linköping till Uppsala, för att introducera alla dessa verksamheter. Det var hårt – vi slet som djur. Men vi redde ut det.

Så ni flög runt hela tiden?

– Precis, speciellt när man får ett nytt uppdrag, då måste man sätta det plats och då finns det ingenting som går att göra på distans. Utan om man verkligen ska få nånting gjort, implementera ett nytt uppdrag, så måste man ju vara där.

När jag hör din historia, så undrar jag – reflekterar du ibland över det du har skapat och den positionen du har. Att ha haft en offentlig anställning och har varit frustrerad – till att vara där du är nu?

– Ja, det är fantastiskt. Jag tycker att det är fantastiskt och det är många som ställer frågan åhh, ni är så stora och som ni har vuxit och så, men det är inte det intressanta. Det intressanta är, att för varje ställe kan vi erbjuda ett bättre liv för de som är gamla och bor där. Det är det som är grejen.

»Att bry sig på riktigt. Det kommer ner till den kärnan«

Var kommer det ifrån?

– Kanske när jag var elva år och fick hoppa över en klass. Det var ju inte alla som fick hoppa över en klass i skolan. Det kanske grundlade min självsäkerhet? Det tror jag nog. Och så hade jag stort A på matten när jag tog studenten. Jag tror jag var den ende i Blekinge det året. Då hade vi fått fel tal, ett tal ingick egentligen inte i kursen, men jag lyckades lura ut det ändå. Självsäkerhet får man väl bara genom kunskap? Skulle jag säga. Kunskap är det grundläggande. Har ma

Hur många platser är det?

– Det är nog… om vi räknar, med seniorboende och sånt också, servicehus, så är det uppåt 1800 platser.

En känsla jag undrar över – när man står och tycker det här är inte klokt, dessa 164 personerna har det inte bra och sen, inte helt plötsligt men efter tjugo år, så har nästan 2000 personer det bra tack vare av vad man har byggt upp. Hur känns det?

– När vi var där med de 164 – då hade vi koll på dom. Och kunde säga att de hade det bra. Men det kan jag ju inte med bästa vilja säga om alla vi har nu – jag har ju tvingats längre ifrån. Och det är den svåra delen när det blir större. Att man kan ju inte ha den insynen i varje enskild verksamhet. Utan man får ha tilltro till de som ansvarar för varje enhet. Jag kan inte se något annat sätt än att varje ansvarig i vår verksamhet har tagit till sig samma synsätt.

Tänker du långt framåt?

– Det är ju svårt. Jag hade aldrig trott att jag skulle hålla på så här länge. Icke.

Hur många platser finns det totalt sett, i Sverige?

– Ohh… Alltså, välfärden omsätter nittio miljarder – hur många platser finns det? Jag vet inte. Du får googla på det.

Om jag skulle tippa… Om vi har en procent drygt? Så totalt 120 000 platser – där nånstans.

Och alla de andra 118 000 platserna, förutom era, det är väl blandat – hur stor andel är privat, vet du det?

– Ja, det vet jag. Ungefär 15% drivs privat.

Den här entreprenörsandan – det är ganska ovanligt att man jobbar med den typen av yrke som du gjorde tidigare och går denna vägen…

– Ja, det är ovanligt, men det är en ung bransch. Alltså, vi får se det så. Tjugo år i historiens perspektiv är en kort tid. Om man jämför med sjukvård, som funnits sedan medeltiden. Och privata läkare har ju funnits alltid. Och jämfört med mycket annat så är tjugo år en rätt så kort tid. Men det finns ju i min generation, eller vi första som startade, vi kom ju alla från den offentliga världen. Det fanns ju ingen annanstans man kunde lära sig. Alla kommer därifrån.

På gott och ont, eller bara gott?

– Nej, på gott och ont. En av de sakerna som vi sa, Lena och jag, är att vi är de sista idioterna. Du vet man säger ju ofta så, ”amen dom idioterna” som bestämmer. Och nu blev vi de sista idioterna, för vi hade ingen att skylla på.

Ha ha…

– Det var en hisnande upplevelse – när man verkligen förstod hur geschwint man hade haft det. ”Dom” på personalavdelningen och ”dom” på ekonomiavdelningen och politikerna – alltså, det fanns ju alla möjliga undanflykter till varför saker inte var möjliga eller kunde göras. Eller om nåt gick fel eller, va..? I vår verksamhet så finns ju inget sånt. Man har en upphandling, man har svarat på den, man har ett avtal svart på vitt, varsågoda. Man får se till att leverera!

Man kan helt enkelt inte skylla på ”dom idioterna”…

– Ha ha, det får du inte skriva.

Du har berättat lite om entreprenörsblodet.

– Ja, lite… Utmanarblodet!

För du hade elva syskon?

– Nej, min pappa hade elva syskon – jag hade fyra.

Okej, har de samma drivkraft?

– Nej, men alla har haft det här förkunnar-köret på nåt sätt. Jag har en brorsa som har jobbat med arbetsmiljö i hela sitt yrkesliv och jag har en syster som har varit präst och studentpräst och en annan syster som varit barnmorska och hållit på mycket med sex och samlevnad. Så det har funnits den här tendensen att tycka sig ha ett uppdrag att förkunna. Förändra. Att göra skillnad.

Går det i arv?

– Det tror jag säkert. Jag har en dotter som jobbar i regeringskansliet med ensamkommande flyktingar, eller ja, nyanlända på arbetsmarknaden och sånt.

Och barnbarnen, du sa att du hade barnbarn?

– Två än, men det kommer att bli fler.

Tycker du att man kan se sånt tidigt?

– Nej, det tycker jag inte. Det är för tidigt. Ingen hade någonsin trott det om mig, att jag skulle bli egenföretagare.

Varför utbildade du dig till psykolog?

– Det var en tid, då det fanns en väldig debatt om att hjälpa människor vidare och allas möjligheter. Det hade såklart stor betydelse. Sen det här med andlighet och själen och psyket, det hänger ju lite grann ihop. Kosmo betyder kropp och själ med omtanke. Så det här med själen, det finns kvar ännu liksom. Jag tror att vi har fysiska behov som är entydiga, men vi har också psykiska och andliga behov som egentligen är lika starka. Men som man kanske inte tar hand om på samma sätt. Det har definitivt med min bakgrund att göra.

Du känns långt ifrån den typen av entreprenör som startar upp något för att göra en exit? För man kan höra lite av de resonemangen ganska ofta i andra privatägda…. och det är väl det som det blir debatt om – hur ska verksamheter ägas?

– Alltså, det finns ju en väldig förkärlek, medialt, för små företag. Samtidigt säger man att det ska ha kontinuitet och långsiktigt och professionellt och allt. Och de små är ju de som allra mest riskerar att slås ut. Jag vet hur det är av egen erfarenhet. Men steget att gå från att vara liten, att själv vara i det, och veta på kvällen att dessa 164 platser har jag koll på, till att ha 1800 som man inte har någon koll på, mer än tilliten till de som har ansvaret, är enormt, den förflyttningen.

Vi pratade från början om det här med tur och skicklighet och det var tur att vi träffade på rätt personer, men det var skicklighet att kunna förflytta sig. Arbetsmässigt och ansvarsmässigt. Det som var då, det är själva hjärtat i verksamheten – att vara nära.

Saknar du det?

– Ja, ja, ja. Javisst. Men det var ju nödvändigt att överge det. Och det tror jag är väldigt, väldigt svårt för många att göra. Man börjar här med koll på saker och ting, och vid något tillfälle känner man att, ahh, orkar inte längre, kan inte längre eller så – det är då folk börjar prata om exit. Och väldigt få har ju lyckats… Alltså, vi har lyckats ta oss fram med egen kraft. Jag har varit snubblande nära, flera gånger, att ta in annat kapital, men vi har klarat oss på det vi har tjänat. Vi hade ingenting när vi gick in heller utan har bara levt ur hand i mun som det heter. Det har också delvis varit tur för vi hade mycket väl kunnat tvingas bli beroende av externt kapital. Och det är vad som har hänt de flesta. Det kan låta som att de stora företagen tvingar andra att sälja till dom, men så är det naturligtvis inte. De som säljer gör ju det gärna. För att de känner att de inte orkar eller kan längre, eller nåt.

Men när ni var i den fasen, i slutet av nittiotalet, så var det ingen slump att ni inte valde den vägen. De tankarna brukar ju alltid dyka upp…

– Självklart!

Och när de tankarna dök upp, så har ni sagt nej. Varför?

– Vi ville inte. Vi skulle kunna själv. Egentligen så var det engagemanget inom mig – vi tyckte alldeles för mycket om det för att överge det. Men det är ju möjligt att vi aldrig hade vänt rätt, utan då hade vi tvingats att lämna det. För nöden har ju ingen lag. Men jag är väldigt glad och lycklig över att vi hittade den lösningen som vi gjorde.

En annan sak – vad är dina tips och råd till andra entreprenörer?

Speciellt entreprenörer som inte är skolade så att säga, utan de som har passion men kanske inte riktigt vågar. Eller de som tidigt behövt söka externt kapital – sånt som ni lyckats undvika.

– Det måste vara en idé, en vision, som är så viktig för dig att det är den som är drivande. Det kan inte vara drivande att man vill tjäna pengar eller bli berömd eller göra exit om fem år. Utan det måste vara den starka idén som är drivkraften. Den måste vara så stark att man är beredd att möta mycket motstånd. Idéer som är engagerande, de är också utmanande. Det ligger i sakens natur. Saker som ligger mitt i fåran, det är det ingen som blir upphetsad av. Det som är utmanande och ger energi – det är nånting som är annorlunda. När man gör nåt som är annorlunda, så stöter man alltid på motstånd.

Mitt andra råd är att försöka vara lite klarögd över vad det är man själv kan och vad det är man saknar. Och försöka locka till sig andra som delar ens vision men som har den kompetensen man saknar.

Det tredje är bara hårt slit under lång tid.

Har du fått göra mycket uppoffringar längs vägen?

– Jag har fått jobba oerhört hårt i många år.

En sån karriär förändrar ju också privatsituationen, ekonomiskt och så. Har det påverkat dig?

– Nej, jag står med fötterna på jorden. Jag gillar det enkla livet. Jag gillar familj och vänner och är inte sofistikerad på nåt sånt sätt. Jag gillar ett vanligt liv. Och jag har den stora turen och lyckan att ha en man som har accepterat att jag har blivit en så oerhört aktiv yrkesperson. Som har accepterat hela vårt liv.

Med ekonomisk risk?

– Ja ja ja. Det har ju varit en förutsättning. Om jag haft en man som varit gnällig eller som kritiserat så hade inte orken räckt till.

En annan sak som förändras är intresset för någons person.

– Ja, fast det är nypåkommet. Det är så här att denna verksamheten som jag är engagerad i, den har låg status. Folk tycker inte att det är nåt skit att hålla på med. Så även om alla våra vänner vet att jag hållit på och jobbat med det här, så är det ingen som bryr sig så jättemycket om det. Hade man däremot jobbat på bank eller som mäklare, så hade de säkert undrat lite mer hur det går och så. Och jag har hållit det lågt, för jag har inte tyckt det var viktigt. Det är viktigt för mig att uträtta något. Men att folk ska ha synpunkter på det… helt ointresserad. Så det är såklart skälet till att jag inte ville släppa in dig från början. (För att hålla intervjun i hemmet.)

Jo, men en verksamheten som är så stor, det finns ju ett allmänt intresse…

– Nej. Det skrevs en artikel om mig i Entreprenör, som är Svenskt näringslivs tidning, och det var av en ren händelse ett ordkrig här nere i Malmö… jo, det var då det här ”festen är slut – det är dags att dra”. Andreas Schönström sa ju det, han det socialdemokratiska kommunalrådet, och det blev stora rubriker ”festen är slut – det är dags att dra” till oss privata… Då hade de ringt från tidningen Entreprenör till Svenskt näringsliv i Malmö, och undrat om det fanns någon att prata med och de hänvisade till mig. Jag sa att jag pratar gärna med dig, men det är så att vi har faktiskt ingen entreprenad i Malmö. ”Nähä, men det var ju inte så bra…” Sen efter ett tag så ringde han igen och frågade – ”du, skulle inte du kunna komma upp till en av era enheter i Linköping, så kan vi göra ett reportage om Linköping.” Jovisst! Sen när man håller på med sånt här så pratar man en massa och man kanske äter lunch och så. Då blev han mer och mer nyfiken på mig. Då föreslog han att få göra ett porträtt på mig. Javisst, så då fanns den artikeln i Entreprenör i oktober. Och det var första gången Kosmo beskrevs på ett sätt som visade det mer än bara enhetsvis. Och det beror klart på att vi inte varit intresserade av nånting annat än att jobba med verksamheten enhetsvis. Men efter det så har det varit en större uppmärksamhet.

Både bra och dålig?

– Nej, hittills är den bara bra. Bara trevlig. Vi gör det bästa vi kan, men jag vet ju att i det klimat vi befinner oss i, så kan vad som helst hända över natten. Vi har drivit en verksamhet där folk bor för att de är mycket gamla, mycket sjuka och snart ska dö. Och de är omgivna av anhöriga som är sorgsna, förtvivlade, skuldtyngda, man har ouppklarade familjesituationer, man har syskon som inte kan prata med varann, just name it. Och där är det klart att det finns en situation för svår kommunikation. Och jag kan heller inte säga att vi aldrig nånsin gör misstag. Det är en verksamhet som hanterar de svåraste situationer som finns i livet. Och det gör att det är förknippat med väldigt mycket starka känslor. Och det tror jag är grunden för att det blir så mycket upphetsat skriveri om vår bransch. För att det berör på det sättet.

Om du hade valt någon annan väg – vad hade det blivit?

– Präst kanske? Eller en handelsträdgård. Nej, men det här med människor och att kommunicera med människor och det här med ett värdigt liv och ett meningsfullt liv – nånstans där hade jag landat.

Så själva entreprenörskapet är en bisak?

– Jaja. Det är verksamheten som är det viktiga. Och också det, vi har så många medarbetare… ibland beskrivs dom som änglar och hjältar och ibland beskrivs det som skit och det värsta man kan ha. Och det är ju folk som har gymnasieutbildning. Om man säger att nittio procent av de som jobbar hos oss är undersköterskor. 10% är sjuksköterskor och arbetsterapeuter och sånt. Men de 90% är själva ”bodyn” – alla de som ska förverkliga vårt koncept, det är där kvaliteten finns, eller inte finns. Väldigt ofta upplever dom sig som en obetydlig yrkesgrupp, obetydliga personer, med en svag yrkesidentifikation – till skillnad från t ex journalister och advokater som har en stark yrkesidentifikation. Men det finns något hos dem, som har gjort att de har valt att jobba i den här verksamheten och det handlar om att det finns nånting hos dem som tycker om att hjälpa gamla människor. Och när man blåser lite på den lilla lågan… när man då liksom vattnar på det – det här uppdraget är jätteviktigt och du är jätteviktig för den här personen som bor här och dennes närstående, så är det en sån makalös glädje att se den växten. Det är de sakerna som har drivit mig. Det är underbart.

Hur man kan skapa den stora motivationen i den yrkesrollen. Hade man haft ett företag med börsmäklare så hade det varit enkelt, för motivationen kommer från pengar. Är det närstående, ja då bryr man sig instinktivt. Men här är det helt främmande människor.

– Ja, det är det. När vi började där på Gåsebäckshemmet med de här medarbetarna som inte brydde sig alls, som inte hade brytt sig om att gå och titta mellan tolv och halv fyra, så var vår största utmaning – hur får man folk att bry sig?

Det är det jag undrar.

– Precis. Det vi kom fram till då var, genom att komma nära. För kommer människor tillräckligt nära varandra, så finns det alltid ett engagemang. Det var vår hypotes. Och därför så sa vi… nu så pratar alla om kontaktmannaskap, men vi började köra detta 1993, att du är ansvarig för två personer, du ska lära känna dom på riktigt, veta vad dom är intresserade av, vad dom har jobbat med och vad dom tycker om att äta, och så vidare. Du ska lära känna dom. Och du ska anpassa vardagen här och aktiviteterna här, så att det passar dom. Är dom Mff:are, så ska du se till att dom får se tv om det är en sån match. Eller om dom gillar Berlinersymfonikerna, så ska du se till att de får se det. Detta är egentligen den grundsten som vi har byggt hela verksamheten på. Att bry sig på riktigt. Det kommer ner till den kärnan.

Det lyser lite extra i dina ögon när du pratar om den kärnan – det är uppenbart. Stort tack för att vi fick komma hit!

– Ja, det är bra att det är slut, för jag ska vidare… det var mycket roligt att prata med dig.

Vi småpratar lite i hallen medan vi packar ihop. När vi ska tacka för oss händer något intressant. Trots att vi aldrig träffats innan så känns det helt onaturligt att ta i hand med Kristina. Det blir en kram som avsked och Kristinas värme följer med mig en bra stund efter att vi åkt därifrån.

Sedan intervjun gjorts har Kristina gått i pension och jobbar inte längre med verksamheten.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

maj 2017
Fredrik Ericsson
februari 2017
Fredrik Ericsson
oktober 2016
Fredrik Ericsson

Lotta Schelin

Lotta Schelin

MAJ 2017 |
Fredrik Ericsson

Tre Champions League-titlar, OS fyra gånger och ett OS-silver, EM tre gånger, VM tre gånger och ett VM-brons, Diamantbollen fem gånger, listan kan göras hur lång som helst. Vi träffade svensk damfotbolls största stjärna för en pratstund.

Din meritlista är lång, både din personliga och med alla lag, vad har varit störst?

– Alltså, det är svårt att säga för man har ju alltid mål uppsatta för säsongen eller för karriären eller vad det nu kan vara. Men, allt som alltid är störst, det är med laget. Det är det man får ut mest av, för man är lagidrottare, så man njuter mest av de framgångarna. Champions League-vinsten med Lyon (Olympique Lyonnais), var verkligen stort klubbmässigt. Det kan man ju inte komma ifrån. Men sen, i och med att landslaget är landslaget och den stolthet man har med det så, kliva in på Maracanã i en OS-final, det var… det var sjukt stort. Då kände jag att jag hade uppnått någonting med landslaget som jag hade väntat på, eller önskat. Sen är det klart, vi vann inte, men ändå. Klubbfotbollen, Champions League-vinsten med Lyon.

Vilken av de tre gångerna?

– Ja, men alla var speciellt på något sätt. Första är första. Då är det en jättespeciell känsla i hela truppen när man vinner sin första Champions League-titel och har kämpat så jäkla hårt för det. Det var en förlösande ren glädje. Andra var skithäftig, för att vi gick igenom Champions League-spelet med 39-1 i målskillnad, tror jag. Släppte in ett mål. Och spela final mot ett tyskt lag i München med 50 000 på läktaren. Då blir ju det mäktigt med hela den inramningen. Men sen sista, min sista spark med Lyon, när jag sätter en straff, som blir en del av avgörandet och vi vinner. Där och då så var det ju helt galet. Det är tur att man inte tänkte på det, när man tar straffen att… missar man då en sista spark, så blir det nåt helt annat i historien, men det var ju också sjukt häftigt, nästan ”too good to be true”.

»Vi gick igenom Champions League-spelet med 39-1 i målskillnad«

Det där med att inte missa när det väl gäller, det är mental styrka. Har du alltid haft det?

– Jag tror att man behöver en viss mental styrka för att kunna ligga på så pass hög nivå inom sin idrott eller vad man nu håller på med. Det tror jag krävs. På något sätt, någonting som gör att man håller det mentalt uppe. För det är ju ups and downs och man ska prestera gång på gång på gång. Så jag tror jag har en bas, men samtidigt så är det så himla mycket självförtroende.

Menar du en medfödd bas?

– Medfödd? Ja, eller nåt som man arbetar med beroende på hur man arbetar. Jag har alltid varit fokuserad på här och nu och nästa match och inte gått för långt fram. Och med det bygget, om man gör det bra, varje stund, då blir det ju bra över tid. Så det är väl nånting som man jobbar med hela tiden. Ändå, oavsett vem man är eller vad man gör så har man stunder där man har mindre självförtroende. Och jag tror att… som förra året i Champions League-finalen, av olika anledningar sätter man den straffen och då får man självförtroende med sig. Sen i nästa steg är man i OS och vi har två straffläggningar, så har man med sig det självförtroendet, då känns inte en straff svår. Men jag har varit med om stunder där straffen känns som en pina. Så det beror på… man ska ha lite flyt också.

Är det flyt? Eller är det nåt annat?

– Flytet tror jag man skapar av det här drivet man har. Och jobbar på, jobbar på, jobbar på. Det är klart att man mött motgångar också. Men det är ju hur man tar sig ur det som är hela skillnaden. Så, det är klart att det här ”go”et gör att man maler på och att man till slut får flyt. Och att man har en viss nivå, eller vad det kan vara. Så det kanske inte är flyt på det sättet. Vi kallar det flow istället. Kanske ett bättre ord för det.

Din karriär har mestadels varit rak, med du hade en period tidigare med mycket skador. runt 2002-2003?

– Mmm…

Jag läste också nånstans att du i ungdomen varit skadad i ryggen och blev avrådd att fortsätta spela fotboll. Stämmer det?

– Ja, precis. När jag var arton. Jag hade jättemycket problem. Antagligen när jag växte och hela den processen. Från när jag var femton, till jag var arton, ungefär. Och jag höll upp med fotbollen ett år. Mellan sjutton och arton, ungefär.

Alltså höll upp helt?

– Mmm. Jag kunde inte spela. Men så byggde jag upp med sjukgymnastik och sånt och sen så har det funkat. Så jag lyssnade inte på honom, utan kände bara nej, nej, åtminstone att jag ska ha testat allt. Så jag var väldigt inriktad på att det skulle lösa sig och det gjorde det till slut.

Var kommer den inställningen ifrån? Det var ändå någon som var auktoritär med kunskap som sa att du måste sluta med fotboll, men du fortsatte ändå…

– Exakt. Men jag tror att det kommer ifrån passion. Alltså, jag älskade och älskar fotboll. Och sen när jag var yngre – för mig var det hela mitt liv. Så jag kunde inte se att det inte skulle gå. Åtminstone så kände jag att jag inte gjort allt ännu. Jag tyckte inte att jag hade testat sjukgymnastiken fullt ut och tyckte inte jag fått de verktyg jag behövde för att kunna besluta att det här går inte. Jag tyckte han var lite snabb på det. En allmänläkare kollar röntgenplåtarna lite snabbt, så jag kände, nej, jag behöver mer expertis. Jag skulle kolla runt liksom, innan jag skulle kunna komma till den punkten. Så för mig var det tufft, men det var inte verkligt. Man kanske bara lever i nån slags bubbla, men det var ju tur att jag gjorde det då. Det funkade ju sen.

Det är intressant, vi har träffat en del affärspersonligheter – de kan uttrycka sig liknande, att så kommer experter med vissa analyser, men de går emot det, för de ”visste” nåt annat…

– Visst. Jamen, precis. Och då tror jag att de som har det drivet åtminstone jobbar så långt att man kommer till en punkt där man måste själv bli övertygad. Och det är där drivet är rätt gött ändå, att man har det. Till slut så kommer man ändå att bli övertygad om att det inte går, om det verkligen inte gör det. Låt det gå två år till. Om man behöver det, för sig själv. Och sen är det vissa som faktiskt klarar av att vända på steken då. Men det är som du säger, man måste ha nånting extra… det är väldigt många som lämnar det därhän, tror jag. Börjar göra något annat.

»Jag var väl talangfull i mycket, men fotbollen – that’s it«

En helt annan grej, jag har läst att du var duktig på friidrott och pingis?

– Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så har jag varit sådär. Jag har gått ut och kört väldigt många olika sporter och sådär med syrran på vår fritid. Stått och slagit tennisbollar mot garageportar och såna saker. Vi har alltid varit spontanidrottare, gått ner och spelat pingis, men jag gjorde väldigt lite i klubb. Det var fotboll som gällde. Så jag var bara med på pingisen några veckor. Friidrotten i och för sig sex månader, men det var också sådär. Jag var väl talangfull i mycket, men fotbollen – that’s it.

Kommer du från en idrottsfamilj?

– Alltså, pappa är idrottslärare. Mamma är egentligen inte så sportig av sig, men med pappa som idrottslärare, det är klart han är intresserad av idrott, men inte specifikt fotboll. Det blev nog nånting rätt snabbt i och med att syrran började och vi tyckte det var kul att ha en boll med oss i allt vi gjorde när vi var små.

För att ni var duktiga?

– Jag tror det. Det brukar oftast vara så när man är yngre. Är man duktig på nånting, så tycker man att det är kul. Så det låg nånting i det. Och sen så gick jag som på nålar och bara väntade på att få börja spela när jag var sex. Jag fick ju vänta de här två åren. Åka och kolla på henne… men då var vi små.

När kände du att detta blir min karriär, detta blir min försörjning?

– Jag har nog alltid känt det. Jag har en liten sån anekdot, när jag var liten, jag tycker själv att jag är lite lustig när det kommer till det, för jag var typ sju-åtta år och vi var på landet då. Jag tyckte det var skitkul att sjunga och jag tyckte att fotboll var ”the shit”. Och då var jag ifrån mig, jätteledsen, och tyckte det var förfärligt och pappa kom fram: – vad är det? Då brister jag ut i gråt och säger att jag kan inte bestämma mig för om jag ska bli fotbollsproffs eller sångerska.

Hahaha…

– Alltså, för det första – hallå! Du är sju-åtta år, behöver du ens bestämma dig! Och sen, för det andra, det är antingen eller – sångerska eller fotbollsproffs – ta det lite lugnt.

Är du bra på att sjunga?

– Nej, men alltså, pappa är trubadur-aktig, så vi har alltid hållt på lite hemma. Inget speciellt egentligen, mer än att jag tyckte att det var skitkul. Men jag har alltid varit fokuserad – fotbollsproffs, fotbollsproffs. För det var så jäkla kul och det var det jag ville hålla på med.

På den tiden, när du var sex-sju, då var det fortfarande så att det inte var så många kvinnliga fotbollsspelare som kunde försörja sig på sin sport…

– Nej nej. Men det tror jag inte ens jag tänkte på. Jag ville spela fotboll till 110 procent och för mig… då säger man att man vill bli fotbollsproffs. Jag ville göra det så mycket jag bara kunde. Jag visste inte exakt hur, men sen eftersom, så tar man alla de här stegen till stadslag och till landslag när man är femton. Man tar ju små, små steg hela tiden. Som gör att man förstår att man ska nånstans. Och det var ju landslaget då.

När började du i landslaget?

– Jag var tjugo, precis fylld.

Och du var fortfarande kvar här i Sverige då?

– Mmm, Göteborg.

Hur var det att flytta ner till Frankrike sen?

– Bra! Häftigt, lite läskigt. Ganska tufft, men jätte lärorikt och det bästa jag gjort.

Det gick väl bra direkt?

– Mmm, sanning med modifikation. Det är ju mer för att jag som är i det vet ju hur det kändes och så. Men överlag, absolut, det gick ju bra. Jag hade nog tur att… hösten när jag kom, så gick det skitbra. Och du vet, Champions League-matcherna och vi gick vidare och jag gjorde mål och allt flöt på. Sen kom det, man var hemma över julen, kom tillbaka i januari och då var det lite tungt. Man förstod inte allt med franskan och vad det pratades om i omklädningsrummet…. det började visa sig. Jag är ju så social också och helt plötsligt känner man sig som ett litet barn som inte kan språket och sådär. Och då tyckte jag att våren blev tuffare. Men som tur var hade man dom topparna också. Sen dalar som man tänkte, gud… kan jag ens ta emot en boll? Så det är det jag menar med sanning med modifikation, men i sin helhet så blev det ett väldigt bra första år ändå. Men för mig, så kände jag mig som en berg- och dalbana.

Du är fortfarande mitt uppe i karriären – tänker du själv, eller reflekterar över, att du är den här fixstjärnan för svensk damfotboll och allt vad det medför?

– Nej… jag har nog alltid bara varit jag. Och utifrån det, jag vet ju att med prestationer och med mycket rutin så har jag ju en central del. Och framförallt medialt i många år och sådär. Men det är inget jag funderar på, mer än att jag tycker det är skitkul att spela fotboll fortfarande och att jag har några år kvar. Jag är inte så mycket för att fundera så mycket, utan jag njuter av det. Sen har jag inga problem med det som medföljer. Vad det nu än kan vara, att man är centralt med i bilden, det är helt fine. Jag gillar det. Och är jag inte det, så är inte det nån fara heller.

Har du alltid gillat det?

– Ja. Eller jag tycker det är rätt så kul. Jag har inga problem, jag vet att vissa tycker det är jättejobbigt med intervjuer och tv-sammanhang och sånt. Det är vissa som tycker det är en jobbig del i jobbet. Jag har aldrig tyckt det, jag tycker det är rätt kul och socialt. Och man träffar folk. Sen är det klart att det kan bli mycket. Det var rätt skönt i Frankrike för det var lite lugnare för mig där. Där fanns så många fransyskor som kunde ta det jobbet. Då fick jag det lite mer lugnt på hemmaplan, medan när man var med landslaget så var det lite mer ös och det är helt fine.

Nu har du varit hemma snart ett år, hur känns det?

– Ja, men det känns också bra. Det känns lagom och jag har folk som hjälper mig hålla det på lagom nivå – fotbollen kommer först. Allt känns väldigt bra, det är gött att vara hemma. Jag längtade ändå hem.

Har du börjat börjat fundera på vad som händer efter fotbollskarriären?

– Ja. Men jag kan förstå de som inte gör det och att man är så inne i det. Och det har jag också varit och är. Man kan inte konkretisera uppdrag för framtiden, eftersom det kan vara om ett år, två år, tre år. Eller längre. Så jag har inget konkret, men tankar kring och vågar ändå gå dit, för det är inget fara för mig. Jag tycker det är rätt skönt att vara där jag är. Man har gjort det mesta. Man kommer hem och har fortfarande motivation och tycker det är jäkligt kul, men man blir lite mer avslappnad i det. Och när man är det så är det absolut inga problem att gå dit i tanken. Om man tänker utan att konkretisera allt för mycket. Man kan bara veta att man har en kontakt, eller nån tanke kring det. Men jag har ingen specifik utbildning. Jag har ett antal år på universitetet med massa olika kurser, strökurser till höger och vänster. Men jag har mycket kontakter som man byggt med tiden, som känns intressant för mig.

Det känns svårt att fråga någon som vetat sen hon var sju att hon skulle bli sångerska eller fotbollsproffs, men om det inte blivit idrottskarriär, vad hade du gjort då?

– Det är en bra fråga, jag vet inget konkret yrke. Pappa var ju idrottslärare, så det låg ju nära till hands. Men jag tror… jag är inte så säker på att jag haft ett 8 till 5 jobb, så. Inte kontorsjobb på det sättet. Jag ser mig mer som… jag gillar relationer, att vara ute och träffa folk. Man kan ju ändå kategorisera sig inom yrken i arbetslivet och jag är inte så tekniskt lagd utan tycker om relationer och människor mest. Sen om det är som mamma med äldre eller om det är… jag vet inte? Kundkontakter. Jag har ingen aning, men nånting sånt.

En helt annan sak. När det gäller allmänt med manlig idrott och kvinnlig idrott, så verkar det som kvinnor tar mer ställning till saker. Som till exempel du, när du lyfte upp det här med menstruation och idrott, som är intressant. Det är ju jättekonstigt att det aldrig pratats om det innan. Det lät så självklart…

– Ja, men exakt, det är ju det. Man skjuter sig lite i tårna här, tror jag. På ett sätt, så är det självklart och då blir det också en privatsak. Det är en gång i månaden. Alla tjejer har det. Det tar man hand om själv. Men det påverkar ju… och framförallt när man ska topp-prestera. Såklart att det borde vara en väldigt central del i hur vi studerar och ser på kroppen. I och med att vi är så noga med allting annat. Då blir det plötsligt – vad fasen? Det finns väldigt mycket att jobba med. Och jag har aldrig sagt att det inte har funnits nånting, jag menar det finns inom OS och SOK, där finns det gynekolog, men då har det kanske mest handlat om ifall mensen uteblir eller inte. För då kan det vara att man tränar för mycket och får ha koll på det. Men det har varit väldigt lite loggning på när och hur. För det påverkar ju faktiskt. Och även unga tjejer, det tycker jag är svinintressant också, du vet de här unga tjejerna som spelar i vår klubb. De är fjorton-femton, det händer ju jättemycket där. Det är klart att det kommer påverka. Det är klart att de några gånger bara kommer att säga ”jag är sjuk”. Fast egentligen handlar det bara om att de kanske har mens och inte vågar säga det. Det har kanske inte varit ett öppet klimat, eller så har man aldrig sagt det, bara. Så det handlar så mycket om att bara – ut med det, höj taket, man måste kunna snacka om det. Det är en naturlig del, liksom. Hos många kvinnor, ändå. Man får väl nästan säga alla…

Och alla män känner ju också till det, det var intressant, att det aldrig kommit upp innan i media? Men har det även varit så bakom kulisserna?

– Där tror jag det spelar väldigt stor roll vilken klubb? Vilken idrott? Jag tror till exempel, att individuella idrotter kan nog vara bättre, om du frågar dem, så tror jag att friidrotten har varit bättre på att ha det med. För att det är en stor del i idrottskvinnans vardag. Och jag menar Sanna Kallur pratar om kanske hundradelar, tusendelar… Då är en sån grej så jäkla viktigt. För man kan ju samla på sig vätskor och sånt, under vissa dagar – då kanske man väger lite mer. Det finns ju såna detaljer också. För dem har det kanske varit noggrannare. Medan som i allt i en lagidrott, då är man ganska många och går inte in på detaljnivå på samma sätt. Men vi börjar ju nå dit. Och även amatörer också som går ut och joggar, som kanske inte har svinbra koll. Kanske till och med tror att man inte kan göra det då. Men oftast mår man ju bättre av det också, så att… bara upp med diskussionen, bort med tabut.

Har du alltid varit så ”outspoken”?

– Ja, men jag tror att man också med tid och rutin, så vet man, eller har märkt att man har en röst också. Nu är man ju kvinna och det hamnar mycket i jämställdhetsperspektivet och man har alltid stått med fanan högt, på nåt sätt, bara genom att spela fotboll och vara tjej. Från första början. Nånstans tror jag att man uppfostras in i att faktiskt tänka väldigt kritiskt mot omgivningen, med tanke på att man är i en sån miljö som jag befunnit mig i. Jag har inga problem med att ta de orden i min mun, om det behövs. Jag tycker att det är viktigt. Samtidigt så är det så många grejer som jag tycker är så självklara. Då är det inte ens nånting att orda om egentligen.

Lite tjatigt kanske, men det här med dam- och herrfotboll, att det fortfarande är så stor skillnad ekonomiskt. Om man jämför med andra sporter, som MMA till exempel, där den som drar mest folk och tjänade mest över en ganska lång tid var en kvinna, Ronda Rousey. Men att det inom fotbollen fortfarande är ett enormt glapp mellan kvinnor och män. Vad tror du det beror på?

– Så många delar. Men en del får man kanske bara acceptera i den mån att det kommer fler på Malmö FFs matcher än på våra. Men då brukar vi kanske prata 10/90 procent. Men problemet just nu är att vi ligger på vadå, 0.2 procent? Just nu, det kan ju inte komma till en jämställd nivå i Sverige heller, om inte förbundet aktivt bara tar ett sådant beslut. Pengarna som kommer in till herr, respektive dam, från FIFA och UEFA är ju så skeva. Så det är där vi måste jobba. Det är där det måste finnas lobbyverksamhet för att påverka.

Men vem är ”vi”?

– Exakt. Vem är vi? Alla. Karl-Erik (Nilsson), vår ordförande (Svenska Fotbollförbundet) har blivit invald i UEFAs Consecutive Committee, du vet. Den… ja, vad heter det på svenska? Kommitté, ja ni fattar. Och han har ju möjlighet att påverka. Alltså, där har ju vi ett steg in. Vi får ju genom honom försöka att jobba och ta upp saker, påverka med alla röster som finns. De ser ju att damfotbollen växer. Det är ju en av delarna inom fotbollen som kan växa mest. Herrfotbollen går ju inte att få så jättemycket mer utdelning på, det är ju i princip maxat. I damfotbollen finns det jättemycket, det har man ju sett med Champions League och såna saker. Men det går långsamt. Där måste det ske otroliga skillnader på prispengar, på hur man delar upp pengarna. Vi är bra i Sverige, men behöver lite hjälp också. Därför är det ju perfekt att vi har lite folk som kan vara där och påverka. Jag hoppas det.

En annan grej jag har tänkt på är att kvinnliga idrottare verkar vara mer restriktiva med att dela med sig av sitt privatliv än manliga idrottare…

– Ja, det är faktiskt lite speciellt, nu när du säger det. Jag vet inte riktigt varför. Dels så är det ett aktivt val man gör som person. Men, det kanske också är en del i att man även där bär fanan lite grann. För att man är idrottare. Man ska bli sedd som idrottare. Förstår du vad jag menar?

Mm…

– Och då kanske man också väljer bort allt som är runtomkring. Jag är här och jag är idrottare. Spelar ingen roll vem jag lever med, hur jag ser ut, för det är också en klassisk del, hur jag ser ut och vad jag tjänar. Man vill ha rätt fokus på rätt saker. Men det är klart jag håller med dig om att det kan uppfattas som att man är lite mer stängd. Det kan nog ligga lite i det, att man börjar i den änden. Idrottare – det är viktigt. För det vet jag att när jag började i Frankrike, att man fick ta den fighten med, hur känns det? Hur är ni så kvinnliga? Och hur gör ni när ni åker på bortamatcher och hur gör du för att fortsätta vara så kvinnlig? Hur fixar man naglarna…? Men där fick man kämpa emot det. In och styr rätt liksom – jag sitter ju här och är fotbollspelare. Låt mig vara kvinna som jag vill, men det är väl inte fokus här.

Medans manliga…

– Nej, men det är väl sällan nån går dit, till en manlig idrottare – hur man kan vara en sån cool snubbe?

Haha, sant. Hur tänker du med familjeliv och såna saker?

– Javisst, det är klart, när du pratar framtid, så tänker jag ju det i framtiden också. Och det är väl sånt som också kommer mer och mer att man ska kunna få barn under karriären och ändå komma tillbaka. Och det har vi jättemånga exempel i USA, där det är många av de landslagsspelarna som får barn och sen kommer tillbaka. Jag vet inte hur deras system ser ut, det är också sånt som är svinintressant, för jag vet att i Sverige finns det många som har gjort det, men det har inte blivit fullt naturligt… så jag har nog alltid tänkt såhär – barn sen.

För din egen del?

– Ja. Som sagt, jag är ju 33 år och jag tänker ju på det, absolut. Det är ju inget konstigt. Men hade jag varit lite yngre, så hade jag nog inte tänkt på det, för det hade varit så naturligt i mitt huvud att nu är det fotbollen som gäller. Men jag tycker att man ska komma till den punkten att man faktiskt kan tänka på familj och barn, även under karriären. Men det är också sånt som vi håller på att jobba med. Det är inte gjort över en dag.

Du verkar engagerad i såna frågor…

– Ja, men det blir ju det automatiskt lite.

Det gör nog inte alla…

– Nej, men jag försöker. Nu är jag så pass rutinerad också att jag vill ju skapa förutsättningar för de som kommer efter, så de kan ha det så bra som möjligt också. Det gör man ju hela tiden med allt, från att vara proffs och visa unga tjejer att det är möjligt. Som de gjorde för mig innan. De som kämpat i manegen för mig innan, för att jag skulle kunna bli proffs.

Du har varit proffs hela vägen?

– Ja, men i Göteborg, när jag började i landslaget, när jag var runt tjugo, då började det i alla fall. Absolut inte en hundraprocentig lön. Men en lön som gjorde att jag ändå kunde satsa fullt ut. Sen så när jag åkte till Lyon, de åtta åren, då var man ju proffs.

Jag kollar här på dina meriter, det kan vi inte gå in på, det tar ju aldrig slut.

– Ha ha ha, vad härligt det lät.

Ja, men det finns hur mycket som helst, jag vill inte gå in på fotbollen, jag kan för lite om det. Däremot din status som den svenska fixstjärnan och så. Och hur det känns? vi har ju varit inne på det…

– Det är ju samma för alla som blir granskade eller som ska topp-prestera ständigt. Alltså, det är ju därför jag som individ inte kan göra för stor grej av det heller. Då tror jag att man kan stå och falla med sina prestationer ganska så rejält. Man får liksom bara ta ett steg tillbaka och bara vara och göra det man ska. Det är mitt fokus. Om det sen gör att jag kan leverera så bra som möjligt, då är jag nöjd. Men det kommer ju baksidor med det också, som om det går dåligt för laget då går det oftast dåligt för mig och de andra som är i ropet – då är det vi som får mer medial skit också. I media kan man vara stjärna ibland och sämst ibland, så då får man själv lägga sig på en nivå som – nej, jag är ingen stjärna och nej, jag är inte sämst. Det är nog ganska viktigt att veta vem man är och vad man kan och känna trygghet i det.

Finns det andra saker som du tycker att medier borde lyfta?

– Nåt specifikt? Nej, inte så spontant som jag tänker på idag. Som sagt, vi är i ständig progress framåt, inom damfotbollen. Det finns mycket kvar att jobba på och bygga. Men vi har kommit svinlångt, herregud. Vi har kommit väldigt långt i Sverige. Jag är en av fyra stycken UEFA-ambassadörer för damfotbollen. Åker vi till Rumänien, till exempel, det var en av tjejerna som åkte till Rumänien – där får de inte ens spela fotboll. Jag menar bara att en del saker är självklart här idag, men vi måste fortsätta fightas för att det är inte självklart i Rumänien eller på andra platser. Så att det vi gör här sprider sig. Och är vi där ute och visar att det är möjligt och visar vad vi kan åstadkomma, så kan man inspirera de tjejerna också. Det ser ju inte så bra ut som det gör i Sverige, även om vi har mycket att jobba med här också. Det ser inte så bra ut i alla länder. Det tycker jag är ett perspektiv att hela tiden ha med sig, att man ska aldrig vara nöjd, men heller inte ta saker för givet.

Och nu blir det ett EM-guld i sommar?

– Ja, det hade ju varit sjukt perfekt, ha ha.

Och ett SM-guld?

– Ja och ett SM-guld, det jobbar vi också för, helt klart. Det är ju målsättningen. Absolut.

Är det ett löfte?

– Det är svårare, faktiskt. Men däremot så känner jag att som vi presterade i OS, så visade vi att allt är möjligt. Ifrån ett ruskigt kass VM, året innan. Till att få kvala in, riktigt tufft motstånd. Och vi tar oss till OS. Sen hela den resan där till en OS-final, alltså… allt är möjligt och det känner man verkligen. Det tror jag att våran trupp känner.

Blir det din sista internationella turnering?

– Möjligt. Jag vet inte, ja du hörde mig, här och nu. Så jag har väldigt svårt för att säga att jag kommit till den punkten i min karriär. Jag har fokus på EM och sen kommer det att vara 2019, så det är ändå två år till… då får man väga av eftersom hur man känner sig och var man är och vill. Därför har jag fullt fokus på EM, det kan vara mitt sista.

Tack för din tid och kul att du är i Malmö, det vet jag att många tycker.

– Ja, men vad kul! Det känns jäkligt roligt att vara här. Tack själv.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

februari 2017
Fredrik Ericsson
oktober 2016
Fredrik Ericsson
mars 2016
Fredrik Ericsson

Rune Andersson

Rune Andersson

FEBRUARI 2017 |
Fredrik Ericsson

Trelleborg, Electrolux, Getinge och Mellby Gård är nog vad de flesta tänker på när Rune Anderssons namn dyker upp. Men listan på bolag som Rune verkat för och många gånger ägt kan göras hur lång som helst. Medaljer och utmärkelser från både näringsliv och högskolor finns också på meritlistan. Vi fick en lång pratstund med Rune för tag sedan och fick ta del av Runes syn på företagande och samhälle.

Det är klart att vi förväntar oss en bestämd och till viss del hård man som varit koncernchef för ca 30.000 personer en gång i tiden. Och som idag är ordförande för ett konglomerat som omsätter flera miljarder. Men fördomar är (som de oftast är) felaktiga. Visst känner vi tydligt av Runes pondus och rättframhet. Men det är ändå den avslappnade stämningen, vänligheten och öppenheten som är orden som bäst beskriver känslan när vi kallpratar lite om Blekinge och olika dialekter. Efter att kaffe och belysning är på plats vill vi snabbt komma igång med frågor kring Runes liv och såklart all business.

Hur aktiv är du nuförtiden, med business?

– Jag skulle säga att jag jobbar nog det man normalt skulle kalla heltid. Det vill säga 40 timmar i veckan. Men det är inte som förr, när man jobbade 60-70 timmar, som man har gjort hela sitt liv i övrigt. Men, jag håller på en del. Sen har jag lämnat många styrelser. Vi har ju ett tjugotal dotterbolag och intressebolag. Jag är väl kvar i några utav dem. Vi har ju en moderbolags-styrelse, där jag och mina tre söner sitter. Jag har inga döttrar, tyvärr. Och så är det två utomstående. Vi sex har lagt upp ett system, där någon av oss sex alltid är ordförande, det finns nåt undantag, men i princip alltid är någon av oss ordförande i alla de här bolagen. Sen får de ansvara. Så vi har det extremt decentraliserat. Vi har ett väldigt litet huvudkontor. Det är i stort sett de du såg här på frukosten. Vi är under tio personer här. Och det är tack vare att alla bolag sköter sig självt. Och vårt inflytande ligger i att vi har en ordförande. Sen vid varje styrelsemöte för vårt moderbolag, som vi har fyra gånger om året, rapporterar alla vad som händer i respektive bolag. Det är ett konglomerat, de har ingenting med varandra att göra.

»Då satt vi en dag i Malmö och delade upp hela koncernen. Inte en advokat, ingen revisor«

Just det, det har jag sett. Och blandade branscher…

– Ja. Det är medvetet, vi vill ha det så.

Varför det?

– Jo för att vi är ett familjeföretag. Om man börsnoterar, då kan du ju gå ut på marknaden och ta in kapital och så. Det kan du inte med ett privat bolag. Därför måste vi tänka på att eliminera alla de här svängningarna. Vilket gör att vi har en väldigt stabil utveckling. Varje år går några sämre och några bättre. Så är det ju i ekonomin.

Menar du olika branscher?

– Ja. Vi har ju väldigt många olika branscher. Men, vi sorterar bort vissa branscher. Och just eftersom vi är ett privat bolag, så väljer vi bort väldigt volatila branscher. Till exempel fastigheter vill vi absolut inte vara inne i.

Inte?

– Nu har ju de gått upp. Men jag har varit med så länge att jag vet att de går snabbt upp och snabbt ner. Det vill vi inte vara med i. Och inte såna här hi-tech. För det är ofta upp som en sol, ner som en pannkaka. Och vi vill heller inte vara med i läkemedel, för sånt begriper vi inte. Vi har valt bort sådana som kräver en väldig specialkunskap, eller är väldigt volatila, men då har vi bara valt bort kanske en tio-tjugo procent av alla verksamheter. 80 procent av alla verksamheter är ju inte såna. Dessa val beror kanske på min bakgrund.

Din bakgrund tycker jag är annorlunda, för du började väl som statligt anställd efter din utbildning på Chalmers?

– Ja, först var jag på Chalmers nåt år och sen på SKF i ett år som redaktör för kullagertidningen. Efter de två åren blev jag statligt anställd som ansvarig för högskolebyggnaden i Luleå. Det var stor brist på akademiker på den tiden, så jag blev ju högskoledirektör när jag var tjugosex år. Alla mina kolleger var dubbelt så gamla som jag när man hade såna här svenska möten med andra högskolor.

Varför fick du det jobbet, hade du varit exceptionellt duktig i skolan då?

– Nej, det hade inte med det att göra alls, utan jag var ju under ett år vice ordförande och under ett år ordförande på Chalmers studentkår. Jag satt i styrelsen för Sveriges förenade studentkårer (SFS) och var väldigt engagerad i utbildningsfrågor. Jag blev uppringd av departementet som tyckte att jag hade en fantastiskt bra bakgrund och stort nätverk på Chalmers. Chalmers blev ju lite fadder för den här högskolan i Luleå som startade. Och jag kände ju alla av betydelse på Chalmers och så. Sen var jag ju i den åldern när jag var flyttbar. Så jag flyttade upp när jag var tjugosex år och hade precis ett barn på gång, men familjen flyttade upp senare. Så det var nog orsaken. Inte att jag hade några bra betyg, utan att jag hade varit ordförande på Chalmers och jobbat med utbildning som studentpolitiker. Inte partipolitiker, men studentpolitiker. Så var jag där i tre år på högskolan och ansvarade för uppbyggnaden. Det var ett fantastiskt jobb och det var 80 timmar i veckan, men det kan man ju göra i den åldern. Sen flyttade jag över drastiskt, från högskoledirektör till plåtsäljare. För då tyckte jag att det här med staten… Nej, det är för mycket byråkrati för mig. Så då flyttade jag till Norrbottens järnverk och började sälja plåt på ett bolag som hette Plannja. Jag var plåtsäljare i ett år, marknadsdirektör efter ett år och vd efter två år.

Det gick snabbt…

– Det var snabba karriärer på den tiden.

Vad berodde det på?

– Ja, jag lyckades väl bra med det jag företog mig och blev snabbt befordrad. På den tiden var det inte alls den andelen akademiker bland befolkningen som det är idag. Vi som hade bra utbildning, jag var civilingenjör, och vi som hade en hygglig prestanda, vi kunde mycket lättare göra en karriär. Herregud, jag blev vd på Plannja när jag var 31 år, det är inte ofta man blir det idag. Men sen tröttnade jag, då hade jag bott i Luleå i sju år. Då blev jag headhuntad till Electrolux. Till dotterbolaget Getinge. Getinge var intressant i mitt liv, för först så var jag vd där på 70-talet. Sen tio år senare köpte Carl Bennet och jag det.

»Min far hade inte råd att köpa bil förrän han var femtio år, ungefär«

Just det, det känner jag till.

Men då hade jag sedan långt tillbaka slutat i Electrolux, för jag var på Getinge i tre år, sen var jag två år i Alingsås, chef för Electrolux Storkök. Så jag var totalt fem år på Electrolux. Sen gick jag till Trelleborg.

Mmm, nu hoppar jag lite i tiden, men… när ni köpte Getinge, så var väl det ett företag som blödde?

– Verkligen! Vilket för mig var en gåta, som hade jobbat där. Såhär var det, att Carl Bennet ringde mig, för han hade investerat mycket i Trelleborgaktier… jag ska ta från början så det blir rätt. När jag var chef för Electrolux storkök -80 till -83, så rekryterade Carl Bennet, som var sju år yngre än mig, ungefär. När jag sen slutade på Electrolux och gick till Trelleborg, efterträdde han mig. Samtidigt trodde han väl på Trelleborg, för han kände mig och trodde väl på mig, för han belånade så mycket han kunde och köpte Trelleborgaktier, han hade ingenting med Trelleborg att göra. Och sen -89, detta är alltså sex år senare, så ringde han mig och sa ”har du hört att Getinge är till salu?” Ojdå, sa jag, det var ju fantastiskt. ”Och det går med förlust med 25 miljoner.” Det är inte möjligt, sa jag. Getinge kan inte gå med förlust. Och då hade vi sån våldsam tur, så det var 1989 när bankerna var galna. Alltså du fick låna hur mycket som helst. Timing är det avgörande, hade detta skett två år senare när det var bankkris, så hade det aldrig blivit nåt. Så vi kunde belåna våra Trelleborgaktier, de hade gått upp sådär en trettio gånger, ungefär. Både hans och mina. Då kunde vi använda dem till att belåna och så köpte vi Getinge. Sen vände vi det på två år från minus 25 (miljoner) till plus 25 och sen till plus 100. Det gick på två år. Jag var ordförande, Calle var vd.

Vad var faktorerna bakom det?

– Ja, vi hade lite försteg. Jag kunde ju företaget. Visste vilka som var bra och dåliga, organisatoriskt. Och det första man gör då, det är ju att byta ut de dåliga och satsa på de bra. Det är alltid det som är avgörande. Alltså, Getinge hade blivit en liten blindtarm i Electrolux, som omsatte femhundra miljoner i en femtiomiljarders-koncern. Då får du ingen uppmärksamhet. Det visste ju jag som hade suttit där. De gick ganska fort, de hade helt enkelt skjutit bort dem under de åren jag var borta. Så jag fick tillbaka det till det tryck vi hade innan. Sen exploderade ju utvecklingen. Carl och jag körde Getinge ihop från -89 till -97, åtta år. Och vi till och med börsnoterade det då för att få in pengar till en massa andra investeringar vi gjorde. Vi var ett konglomerat redan då, Andersson & Bennet hette det. Så vi byggde upp ett konglomerat under 90-talet. Sen blev det så stort och Calle ville inte vara med längre, han ville också jobba i styrelse. Då satt vi en dag i Malmö och delade upp hela koncernen. Inte en advokat, ingen revisor, det tyckte jag var rätt roligt. Och därav har vi varit goda vänner resten av livet.

Hur stort var Andersson och Bennet då?

– Då var det nog… om jag kommer ihåg alldeles rätt, så värderade vi det då till 1,7 miljarder, eller nåt sånt där.

Och så satt ni och delade upp det ensamma…?

– Ja, då tar du det och jag det, ha ha. Men det har fungerat alldeles utmärkt. Nu har ju han fortsatt på sitt håll och jag på mitt. En del av de bolagen som ingår i Mellby Gård idag, fanns ju redan när vi delade upp dem. Älvsbyhus… Cale parkeringar… en del av bolagen, Haak ( Söderberg & Haak Maskin AB) hade vi redan fått in. Sen har jag fyllt på under årens lopp med flera bolag. Då visade det sig i värderingarna att Getinge var ungefär, för det var ju börsnoterat, det var värt ungefär lika mycket som resten. Så då tog han Getinge, så tog jag resten. Enkelt uttryckt.

Ditt intresse för affärer, har det alltid funnits? Jag har hört att du själv är en arbetarpåg.

– Absolut. Från början småbruk. Min far och mor hade ett ställe på 20 hektar med häst och fyra kor i Blekinge. Det var ett självhushåll, de hade inga intäkter utöver att de sålde några mjölkkannor varje dag. Och de blev bortrationaliserade på mitten av femtiotalet, när jag var elva år. Då gick det inte att driva sånt längre. Då blev min far vägarbetare och min mor brevbärare deltid och diskare på lokala restauranger, ja, diversearbetare kan man säga. Och jag hade ju haft turen att få gå i en sån här B2-skola. Det betyder att tredje, fjärde, femte, sjätte klass gick i samma rum. Så var det ute i byarna, för där var ju bara tre-fyra i varje klass. Det var en underbar upplevelse. Då fick halva gänget ha muntligt geografi och historia och halva gänget skriftligt, skriva uppsats, räkna och så. Men man satt ju och lyssnade hela tiden, så när jag hade gått ut fjärde klass sa läraren till mig ”du behöver inte gå femte, du kan det där” sa han. Så jag har aldrig gått i femte klass.

»Huvudkontoret är sex personer på en omsättning på sex miljarder, så vi är inte överdimensionerade«

Bestämde läraren det?

– På den tiden kunde läraren bestämma själv. Jag fick hoppa över en klass och blev alltid ett år yngre än de andra. Sen började jag på Real (Realskola) och Student och så Chalmers sen. Men det är helt rätt att ingen i min släkt hade över huvud taget ens tagit Real (examen) och än mindre studenten.

Och inget kapital i familjen?

– Nej, nej, nej. De hade en intäkt som inte räckte till annat än socker och salt i stort sett. Min far hade inte råd att köpa bil förrän han var femtio år, ungefär. Han fick ju bättre standard när han blev arbetare, än det här lilla småbruket med en häst och fyra kor. Det gick ju absolut inte att driva. Så då, så småningom, kunde han köpa en bil.

Var det en stor familj?

– Nej, en syster som var åtta år äldre än jag. Hon lärde mig att läsa. För du vet, i ett sånt självhushåll med jordbruk… mina föräldrar var ju aldrig lediga, de jobbade jämt. Så min syster lärde mig att läsa. Så jag läste egentligen när jag var fyra år. Hon var tolv då. Sen flyttade hon när hon var sexton. Och jag flyttade hemifrån när jag var femton, till gymnasium. Jag gick på gymnasiet i Karlshamn, då bodde jag där, inackorderad där. Så jag har inte bott hemma sen jag var femton år, faktiskt. Men affärsintresset fanns redan då, jag vet att jag åkte runt och sålde fröer på hösten…

Vid vilken ålder var det?

– Säg att jag var väl en… tolv-tretton år? Nej, det var innan jag flyttade därifrån, lilla byn, det var nog tio-elva år då. Jultidningar. Och du vet tavlor, om du sett i alla svenska hem på landet, såna där kungaporträtt?

Ja, de har jag sett..

– På Gustav Vasa och såna där. De kostade runt två spänn eller nånting. De åkte jag runt och sålde, så jag har hållit på med rätt mycket. Hade jag haft ekonomiska förutsättningar när jag var ung, så hade jag varit egen företagare ”from the beginning”. Men jag fick ju inte tillfälle, alltså man måste ju ha nån ekonomisk bas. Och den fick inte jag förrän jag hade varit vd då i många år. Jag slutade på Trelleborg när jag var fyrtiofem. Jag var ju väldigt ung när jag slutade som vd och blev egen företagare, så det har jag varit nu i 27 år. Jag är 72 nu, men hade jag haft pengar, eller föräldrar som haft pengar, då hade jag varit egen företagare hela livet. Men samtidigt ångrar man inte det – man lär sig oerhört mycket i storföretagen. Jag lärde mig väldigt mycket i Electrolux. Och Trelleborg, då var jag lite mer mogen när jag kom dit. Men… hade jag haft det välbeställt, så hade jag blivit egen företagare, som alla mina tre barn blivit.

Jobbar de allihopa med familjeföretaget?

– Alltså den äldste emigrerade ju för sjutton år sen, han har egna företag i Europa. Han är med i styrelsen, bara. Mellangrabben har ju byggt upp en egen grupp här i Skåne. Han har ju stor verksamhet, han har ju Bo Ohlsson i Tomelilla och Teddybolaget (Teddykompaniet) i Båstad, Engelbrektsboden, han har medicinska produkter som han expanderat våldsamt på. Han hjälper till och är ordförande i ett par av våra bolag, men han lägger 80% av sin tid på sitt eget företag. Men yngste grabben han går att fånga upp. Han hade säkert annars också blivit egen företagare, ha ha. Men då skickade jag in honom i systemet här för tre år sen. Så han är vd nu.

Du ser glad ut när du säger det!

– Hade jag inte huggit där, så hade han gjort så också. För det ligger nog i blodet att alla vill ha sitt eget. Men jag lyckades övertyga honom att det är ett kul jobb, det här. Och det tror jag inte att han ångrar.

Är det nåt du tänkte på när de växte upp. Hoppas de kommer in i detta?

– Icke ett dugg! Vill jag påstå. Jag har frågat barnen nu i vuxen ålder, de är mellan 38 och 46. Och de bekräftar entydigt att jag har aldrig föreslagit dem nånting. De började på teknisk högskola alla tre och jag sa vid tillfälle, ska ni verkligen bli civilingenjörer, alla tre? Är det inte bra att nån blir läkare, när man blir gammal och så? Nej, alla skulle bli det. Och de hävdar bestämt att varken jag eller min fru nånsin har pushat dem. Utan på nåt sätt har de business i blodet också. Jag slutade som vd -90, precis när de tagit studenten. Eller den äldste, de andra gick på gymnasiet i Trelleborg då. Så de har aldrig varit involverade i det här företaget, förrän de sista tre åren egentligen. Jag tyckte det var jättebra att de åkte ut och jobbade. Äldste grabben har hållit på hela sitt liv i utlandet och mellangrabben jobbade på nåt schweiziskt ventilföretag, han åkte runt och sålde ventiler i Sverige, för det var ett schweiziskt bolag så han fick klättra från grunden. Yngste grabben, jobbade i finansbranschen, för Lehman Brothers långt innan de gick i konkurs. Singapore var han i nåt år och så. Så jag tyckte det var jättebra att de utvecklade sig själva, sen får vi se vad som händer. Sen, då för tre år sen, satte vi oss ner när jag skulle fylla sjuttio och då bestämde vi oss för att Johan skulle gå in som vd och så bildade vi den här styrelsen. Innan hade vi ingen styrelse, jag var ju ensam.

Ensam?!

– En styrelseledamot. Ha ha. Vi har inte haft någon vd i Mellby Gård förrän för tre år sen.

»Men, so what? Om de har tjänat hundratals miljoner, så har vi tjänat många miljarder«

Vad är fördelen och nackdelen med det? Att ha det så tight?

– Att ta med barnen menar du?

Nej, men att du satt själv?

– Ja. Men jag har ju haft goda medarbetare. Jag har ju haft två personer som… vi är egentligen en trojka som har byggt upp det här. Det är Anders Bülow, som jag rekryterade år 2000, sen är det Sten Libell. Båda har varit med på heltid, men nu börjar de deltids-pensioneras. Det var Libell som skötte ekonomin, han är både ekonom och jurist, sen Anders Bülow som jag kände från Trelleborgstiden, mycket väl, och lyckades rekrytera. Så det är vi tre egentligen som har skött det här. Huvudkontoret har aldrig varit stort här. Nu har vi anställt en redovisningschef, men vi är inte många. Bülow halvtid och Libell halvtid, de är inte här på kontoret, utan det är jag och min son, en sekreterare, två på ekonomi… kanske vi är sex? Vi är faktiskt inte mer än sex personer… jo, sen en ny kille som sköter den division vi startat för innovation och tillväxt, där vi har ett antal bolag, det sköter han. Men huvudkontoret är sex personer på en omsättning på sex miljarder, så vi är inte överdimensionerade.

Verkligen inte.

– Men det beror på att vi inte vill ha en massa beslut, utan de ska ligga ute i bolagen. I deras styrelser. Så vi lägger ett oerhört engagemang på att hitta bra styrelseledamöter. Det lägger vi mycket tid på här. Att hitta rätt folk. För det är bara en från familjen i varje bolag, i princip. Sen resten är specialister. Och det andra vi har lagt enorm energi på, det är att vi har delägare i varenda bolag. Där är vi lite unika. I varenda bolag, med något enstaka undantag, är ledningen eller nyckelpersoner delägare. Det har jag kommit fram till för många år sen, att det är helt avgörande för att de ska få samma inställning med långsiktigheten. Att bara ha anställda tjänstemän, plus bonus, då tänker man på detta året i första hand. Men har du ägande i bolaget som kanske är fem-tio år långt, då tänker man väldigt mycket som vi ägare gör, att du måste investera så du har ett bra bolag om fem år också. Det tycker jag är ett av våra viktigaste framsteg. Det är fantastiskt bra, alltså. För de tänker precis som vi då.

Långsiktigheten verkar vara ett viktigt fokus…

– Ja, det är väldigt viktigt, för är du vd och har ett ägande, så tänker du – hur mycket är bolaget värt om några år. Vi har vissa formler vi går efter. Eftersom vi inte är noterade, så måste vi ha vissa formler i förhållande till vinst och genomsnittsvinst de senaste tre åren och en massa sånt. Då tänker ju vd:n att det är bättre att investera i år, så blir företaget ännu bättre om tre eller fyra år. Men är du bara anställd vd tänker du inte riktigt så. Jag har ju själv varit anställd vd. Då är man mån om att presentera så bra resultat som möjligt det enskilda året. Så det är en oerhört viktig psykologisk skillnad, tycker jag, att vara delägare.

Är det nåt du såg när du var vd för de här större, som Trelleborg?

– Ja, då var jag delägare. Jag lånade pengar och köpte aktier. Det gör i och för sig våra vd:ar också, vi har ju inte optioner och så, utan de får låna pengar och vi hjälper dem att låna, självklart. Men det är samma princip, och det är inte bara vd:ar, det är marknadsdirektörer och utvecklingschefer och det varierar. I stora dotterbolag kan det vara fem-sex stycken. Är det ett litet bolag, kan det vara en eller två, kanske, som har delägande. Det beror helt på vad det är för bransch och vilka som är nyckelpersoner. Men jag tycker detta är det viktigaste jag har lärt mig den här tiden som egenföretagare. Det är som natt och dag att ha delägande, för ledningen. Vi behöver ju aldrig prata om kostnader. En vd som är delägare drar ju inte på sig en massa extrakostnader. För det vet han drabbar resultatet på lång sikt. Då behöver vi inte slösa en massa tid på kontroll och uppföljning och övervakning och sånt som man annars får göra. De överskrider aldrig och de är väldigt noga när de anställer folk, så att säga.

En annan grej jag tänker på, är att du var väldigt ung när du hade tunga positioner, på Trelleborg och även Electrolux, du måste varit i trettiofemårs åldern…?

– När jag var vd för Plannja var jag 31 och när jag blev divisionschef för Electrolux var jag 33. Och när jag blev chef för Trelleborg var jag 38.

Och om man ser Electrolux, hur många personer var det att ta hand om?

– Ja, på Getinge var det några hundra och sen Electrolux Storkök var ju större, ett par år hade jag ansvar för båda de där. Säg att det var kanske en femtonhundra eller nåt, jag kommer inte ihåg. Trelleborg var mycket mer, där var 3-4000 från början och var väl 30 000 när jag slutade. Vi hade en våldsam expansion.

Men hur var det?

– Att vara ung menar du?

Ha ha, nej, det ansvaret, inte bara det ekonomiska ansvaret för bolaget, det är många människor som försörjer sig på att jobba där?

– Absolut. Nej, alltså jag… det kanske beror på min uppväxt, men jag har ju aldrig över huvud taget läst någon management-litteratur och sånt där. Jag har ju lärt mig som ung chef att man måste bara vara sig själv. Punkt slut. Man kan absolut inte försöka spela någon teater, utan man måste vara väldigt enkel och klar och vara sig själv hela tiden. För det är helt fel att tro att man blir respekterad för något annat än den man är. Jag kommer ihåg när jag var ung, på Electrolux hade man många kolleger då. En av dem var så jävla butter och tråkig och han var den som personalen älskade mest. Han var klar och redig och inte en massa surr och så. Så jag har för längesen kommit till slutsatsen att människor är som de är och det kan man inte påverka, men försöker de att spela något annat än vad de är, då blir de avslöjade. Alltså, begriper du inte en fråga, så ska du bara säga ”det vet jag inte, det får jag fråga någon annan om”. Många chefer är rädda för att visa att de inte kan allt. Jag har aldrig varit rädd för det, jag säger bara att det här begriper jag inte.

Jag fattar, ingen prestige.

– Och det respekteras, ser du. Att man inser att alla kan inte kunna alla områden. Så jag har aldrig haft problem med att vara chef, jag har haft många underställda som varit dubbelt så gamla som jag, men jag har inte upplevt det som nåt problem. Det kanske beror på att jag haft väldigt hög självsäkerhet. Det måste man ju ha.

»Jag har ju lärt mig som ung chef att man måste bara vara sig själv. Punkt slut«

Var kommer det ifrån?

– Kanske när jag var elva år och fick hoppa över en klass. Det var ju inte alla som fick hoppa över en klass i skolan. Det kanske grundlade min självsäkerhet? Det tror jag nog. Och så hade jag stort A på matten när jag tog studenten. Jag tror jag var den ende i Blekinge det året. Då hade vi fått fel tal, ett tal ingick egentligen inte i kursen, men jag lyckades lura ut det ändå. Självsäkerhet får man väl bara genom kunskap? Skulle jag säga. Kunskap är det grundläggande. Har man bra kunskap, så får man självsäkerhet. Sen är det lite ödmjukt att kunna säga… teknik, till exempel – jag är helt värdelös på teknik. Jag är den sämste du kan tänka dig…

Ha ha, det tror jag inte…

– Jag har aldrig jobbat med teknik, i hela mitt liv. Jag insåg att jag hade hamnat fel där. Men det korrigerar man ju själv då. Jag gick ju väg och vatten, men jag har aldrig jobbat inom byggbranschen. Jag har jobbat i kemibranschen. Trelleborg var ju kemi och Getinge var ju mekanisk verkstad. Så att, det tipset ger jag alltid till de yngre – var som ni är, på gott och ont och försök inte säga att ni begriper det ni inte begriper. Man blir respekterad direkt om man är som man är. Det är det grundläggande, tror jag.

Men när man sitter på sitt kontor och ska ta en del tunga beslut, för det har du ju gjort…

– Absolut.

Då är det ju så att alla de människorna kan bli påverkade av dina beslut. Den tyngden i tidig ålder… jag kan ju räkna ut att det blir lättare genom livserfarenhet, när man är sjuttio… och man kan vara ung och hungrig, men ändå – det är ett tungt ansvar tidigt i livet.

– Det är helt riktigt. Och det är klart att när man var lite yngre så kände man väl lite fjärilar i magen kring vissa beslut, det håller jag med om. Men, det enda sättet att lösa det är att lyssna på så många som möjligt och då blir det så i ett företag att efter ett tag så förstår du vad människorna går för. En del överdriver, en del underskattar, man lär sig att människor är olika. Och så får man pejla in och väga av och säga att nu gör vi såhär. Folk runt om dig är inte alltid överens. Och man får inte kompromissa och säga att då gör vi nåt mitt emellan, det går inte. Man får bestämma sig att man tror på det ena eller det andra. Det är ofta fight mellan försäljning och produktion. Då måste man bestämma sig. Men det måste jag säga att det har gjort en stor betydelse från det jag var över fyrtio, sen har jag aldrig känt det egentligen. Det är nämligen en grej med oss människor – det vi lär oss mest på är våra misstag.

Mmm.

– Och det gör man väldigt många när man är ung. Man gör inte om dem, men man gör nya. Och när man kommer upp i min ålder, då har man gjort nästan alla sorters misstag…

Ha ha ha…

– Och då är det väldigt få kvar att göra. Så man är nog lite bättre i den här åldern, trots allt. Sen blir man inte lika djärv, kanske. Ibland kan det vara en nackdel också att vara för erfaren för att då ser man mest bök överallt. Äh, den här branschen har jag varit i… du vet. Men egentligen är det en kombination, det är bra att vara ung ur synpunkt att man har inte gjort så mycket misstag, man vågar vara lite djärv. Ibland blir det bra, men det kan gå åt skogen också. Jag gjorde ju en grej med vegetariska restauranger, det var ju katastrof. Alltså, man gör misstag ibland. Men erfarenhetsmässigt – man lär sig aldrig något av sina framgångar. Det är min erfarenhet. Icke ett dugg. Därför att du vet inte efteråt, vad var det jag gjorde rätt? Det blev bra, men varför blev det det? Det sitter du aldrig och tänker på. Men när det blir fel, då tänker du, fan det var ju det jag gjorde fel där. Då var det fel vd, eller fel bransch, eller fel strategi, eller nåt sånt där. Och det där måste jag tänka på till nästa gång. Jag är hundra procent säker på att det är bara misslyckanden man lär sig något utav. Ingen människa undviker att misslyckas. Och inte såna här gigantiska… det är därför jag säger att jag vill inte vara i såna branscher, där det blir fullständigt ödesdigert, i råvarubranscher eller nåt annat. Vi gör ju ständigt misstag, men har man många bolag så jämnar det ut sig på nåt sätt. Framförallt försöker jag lära barnen att inte vara rädda för att göra misstag, men gör det i liten skala.

Jag förstår…

– Det är bättre det, än att göra det i en stor skala. Gör man inga misstag, så vågar man aldrig göra nånting. Det måste man acceptera att man gör ständigt. Det gäller att inte göra det varje dag bara.

Tror du – de här ansvarsfulla positionerna, det kan vara statliga likväl som privata – tror du att vissa är mer födda till det? Klart man ska gå igenom utbildningar och erfarenheter på vägen, men att man är född till olika?

– Ja, det tror jag. Om det sen beror på arv eller miljö kan inte jag bedöma, men det tror jag faktiskt. Alltså, trots att jag kom från fullständigt icke akademisk miljö så blev jag ändå kårordförande på Chalmers. Jag var kompaniassistent, som det hette, när man gör lumpen så väljer varje kompani en representant som sitter i nämnden tillsammans med regementschefen och diskuterar gemensamma frågor. Det blev jag vald till när jag gjorde lumpen. Så nån form av ledaregenskaper måste man ju ha. Och det kan ju inte bero så mycket på min miljö, ensam utan några kompisar i stort sett. På bondvischan. Så det kan vara nåt genetiskt – jag vet inte, faktiskt. Men jag tycker också att mina barn har visat starka ledaregenskaper. Jag vet inte. Jag har inte fördjupat mig så mycket i det. Jag har bara noterat att jag har blivit vald till många grejer. Typ studentkårs-ordförande och ansvarig för alla soldater gentemot ledningen på regementet och så.

Utan att du själv drivit på för att få de positionerna?

– Nej, nej. Jag upplever att jag alltid varit mig själv och tror att det alltid uppskattats mycket. I alla sammanhang. Den som försöker spela en roll, det blir katastrof till slut. Det är många politiker som försöker spela något de inte är – det är en katastrof. De som är raka och klara och erkänner sina brister, de brukar det gå bättre för.

När det gäller politik, visst har du varit lite aktiv ibland?

– Ja, absolut. Men där har jag en väldigt viktig princip, jag är inte med i någon partipolitik. Jag går in när det är områden som jag tycker att jag begriper mer än snittet och har något att tillföra. Den första stora frågan på 80-talet var kärnkraft. Den var jag mycket engagerad i och jag tyckte det var katastrof att avveckla den av massa olika skäl. Den andra stora, som jag la nästan ett helt års arbetstid på, det var EMU-frågan. Jag var övertygad om att det skulle bli en katastrof för Sverige att gå med i Euron. Jag var fullständigt emot, i motsats till många i etablissemanget.

Vilka var dina huvudargument för det?

– Jag har jobbat så mycket internationellt, så att… om jag förenklar det lite. Tyskland har en väldigt effektiv industri, som utvecklar produktivitet varje år med automatisering och så vidare. Spanien – stor andel turism. Alltså, lite cyniskt uttryckt – tyska produktivitetsökningen i industrin går aldrig att uppnå för turismen i Spanien. Kyparna i Spanien kan inte springa tre procent fortare varje år.

Jag förstår förenklingen…

– Så det är en total omöjlighet att ha gemensam valuta, om man inte har ett skattesystem gemensamt, som man utjämnar och skickar bidrag till Spanien, då hade det funkat. Men det går inte. Jag har alltid hävdat att detta är Europas största misslyckande, Euron. Så det engagerade jag mig i väldigt mycket. Det var ju 2002-2003. Jag tycker faktiskt att jag fick rätt också, det här har ju bara varit ständiga kriser sen dess… Och nu är jag engagerad och har gått in som lite delägare i skolor, alltså friskolor. Så nu engagerar jag mig i den debatten.

Det är ju verkligen ett aktuellt ämne.

– Jag var ju medlem i Socialdemokratiska Studentförbundet, fram till jag var 21 år. Sen blev jag studentpolitiker, då kunde man inte vara med på partipolitik. Men jag har alltid haft stor känsla för Socialdemokraternas syn, att skattebetalarna ska finansiera välfärden. Men jag är lika övertygad om att politiker ska inte driva enheterna – de är helt värdelösa på att driva enheter. Det ska privata göra. Det är därför jag tycker det är så viktigt att ha privata skolor, privata vårdcentraler och privata omsorgsgrejer och allt vad det är. Och det är hos mig djupt liggande, frågan om vem betalar och vem driver det? För kommunerna och landstingen tycker jag är de sämsta av alla, på att driva effektivitet. Det är liksom min grundtanke och därför driver jag hårt det här med. Jag kämpar på med debattartiklar och annat om hur viktigt det är. Dan Olofsson och jag kör ibland ihop om det. Han och jag har samma uppfattning. Vi har skrivit artiklar ihop, ett par gånger. Men det är bara frågor när jag tycker att jag har nåt speciellt att tillföra. Jag engagerar mig aldrig i politik och barnbidrag och skatter upp och ned, hit och dit eller en massa detaljer. Utan det är bara om jag tycker att det är riktigt viktiga frågor. Det har hänt nu en tre-fyra gånger under de här trettio åren att det dykt upp såna. Jag söker dem inte. Jag vill inte diskutera politik för dess egen skull, jag tycker i själva verket att det är ganska tråkigt. Det är bara väldigt viktiga sakfrågor, kan man säga.

Skolan är ju det, i hela världen. Den är en stor del av vårt samhälle.

– Absolut och jag som själv har fått glädjen att gå i skola, jag menar, studiemedelssystemet kom det året jag började på Chalmers. Jag har haft mycket tur i mitt liv. Det kom det året – innan dess fick du låna och sådär. Ja, det fick du nu också, men du vet hur det här studiemedelssystemet funkar, där man får låna en del osv…

Hade du inte kunnat gå där annars? Är det vad du menar?

– Nej, det vet man ju inte. Jag har haft en jäkla tur på det sättet. Det har varit bra timing, så att säga. Och skola har jag jobbat mycket med, både utbildningspolitik och jag var i Luleå i tre år och var med och byggde upp den högskolan. Så jag känner väldigt mycket för utbildning, hur viktigt det är. Det är det absolut viktigaste. Hela orsaken till vår misslyckade integration är att man inte lär invandrare svenska dag ett. Direkt de kommer innanför gränsen skulle man köra stenhård svenskkurs. Det är inte många jobb du kan göra i ett land, om du inte kan det inhemska språket. Men då låter man folk… det kan ta åratal innan man beslutar om asyl och gud vet allt. Då hinner folk tappa geisten.

Mmm…

– Utbildning, utbildning, utbildning. Det är för mig det absolut viktigaste, för människor. Det beror på att jag själv insåg det när jag var väldigt ung. Det är utbildningen som är det viktigaste.

Du skiljer dig en del från många av de entreprenörer jag har träffat. I den meningen att det verkar som du varit fokuserad på skolan när du växte upp och var duktig när du gick ut? Och att du jobbat statligt ett tag och haft de här tunga positionerna i börsbolag och så – det känns som en mycket annorlunda karriär. Att du varit aktiv i många olika delar…

– Ja, men jag har haft mina backlashes också, sista året i gymnasiet tror jag att jag fick sänkt betyg i varenda ämne. Men det blev ändå bra nog. Du vet, jag hade tänkt att bli läkare, vilket var en herrans tur att jag inte blev. Men då hade jag drivit på betygen från tvåan och fick sänkt i nästan alla ämnen. Jag var inte i skolan på måndagar – jag var skoltrött, plötsligt. Jag skrev stort A på studentmatten, den ende i Blekinge. Tror du inte de sänkte från litet a till ab då? Bara för att jag aldrig var på några lektioner.

I gymnasiet?

– Ja, i gymnasiet.

Men hur kom du in på universitetet då?

– Jo, men jag hade ju så jättebra betyg efter tvåan, så trots att alla ämnen sänktes, så räckte det ändå till att komma in på Chalmers. Jag hade ab i snitt, så jag låg ändå långt över snittet. Men jag låg riktigt i topp efter tvåan. Sen var jag skoltrött i trean och tappade lite lusten. Sen gjorde man lumpen, då blev man pigg igen.

Var gjorde du lumpen?

– I Hässleholm.

Som vad?

– Vanlig… jag blev sån där vice korpral – jag är en av de få som lyckats degradera mig sista dan. För jag såg med bävan… jag tyckte inte det var kul, egentligen. Och då insåg jag att jag skulle få göra mer repetitionsövning om jag var befäl, så jag lyckades övertyga kaptenen att… som jag sa innan så var jag kompaniassistent. Och då hade vi en massa brottslingar av en tillfällighet på vårt kompani, så jag var intervjuad av länspolisavdelningar jämt om personundersökningar på en massa människor som låg på samma kompani. Då var jag borta så mycket, att jag sa till kaptenen att jag hade inte riktigt fullföljt den här utbildningen så jag skulle nog helst vilja bli degraderad till menig.

Ha ha ha.

– Jag var ju korpral, men lyckades övertyga honom och jag blev degraderad sista dan för att jag missat så mycket av utbildningen.

Det låter som du gått din egen väg ganska mycket hela tiden.

– Nja, kanske. På Chalmers tröttnade jag också ett år, så jag hade elva tentor efter mig och fick jobba stenhårt om sommaren. Du vet, alla människor blir nog skoltrötta nån gång tror jag. Jag blev det i alla fall. Två gånger, både på gymnasiet och på Chalmers. Sen tog jag fart igen och vrålläste en sommar och tog nio av de där tentorna jag hade efter mig på två veckor. Så när jag verkligen ville, så gick det bra. När jag verkligen kämpade. Men jag tycker väl att det har inte bara gått rakt fram, jag glömde att nämna – jag sa ju upp mig på Electrolux där jag hade en säker framtidskarriär, för att bli vd vid ett bolag som ägdes av Abborna och Stikkan Anderson. Sånggruppen ABBA och Stikkan Anderson.

Vilket då?

– Det var Stiga och Monark, bland annat som ingick där. Kuben hette investmentbolaget. Men innan jag hade tillträtt på Abborna, jag gick över successivt, så sålde Abborna och Stikkan aktierna i det bolaget till en person i Belgien. Och jag blev avsatt, så plötsligt hade jag inget jobb. Då hade jag sagt upp mig på Electrolux, där jag hade karriär. Och efter ett halvår, så var jag arbetslös. Det var då Trelleborg dök upp, jag hade flera olika jobb att välja på i och för sig, men det var då jag gick till Trelleborg. Så det var inte spikrakt. Det var mycket i tidningarna om vårt bråk, på Expressens förstasida och sådär, för vi hade helt enkelt olika uppfattning om…

Vems bråk, du och..?

– Och de nya ägarna. Jag hade ju bra samarbete med Stikkan Anderson, han representerade Abborna i styrelsen. Och sen kom en ny ägare och vi hade så radikalt olika idéer, så både jag och ordföranden vi blev uppsagda på en bolagsstämma. Och jag visste inte om det, det var en rätt rolig detalj, jag var uppe i Härjedalen – jag har haft ett hus där i trettiofem år – och skulle ut i bilen vid nio på kvällen och hämta en grej. Och då ringde det oavbrutet i bilen – på den tiden när telefonerna var jättestora – det ringde och ringde och jag svarade. ”Det är Expressen.” Jaha? ”Hur känns det att ha blivit avsatt som vd?” Vadå? ”Vi har fått pressmeddelande om att…”

Ha ha…

– ”… du är avsatt som vd.” Jaha, det visste jag inte, sa jag. Nej, det känns inget speciellt, sa jag. Då åkte han som var ordförande och jag och spelade golf i Barbados i två veckor. För att koppla av lite. Vi fick ju gå på dan, vet du. Så nog har till och med jag blivit avsatt. Men som sagt jag kom tillbaka då några månader senare som vd i Trelleborg. Men det var ju slumpen, jag kunde blivit nåt helt annat. Hade jag inte blivit avskedad då, hade Stikkan och Abborna behållt aktierna, så hade jag förmodligen suttit där länge, för jag hade redan börjat strukturera Stiga, med gräsklippare och bordtennis var det på den tiden. Så att, det är bara slumpen som styr hela tiden. Då gick man det hållet, så blev det Trelleborg och en helt annat utveckling. Jag har aldrig trott på att människor kan planera sin framtid. Aldrig! Alltså, för mig är livet ungefär som, det gäller att hoppa på rätt tåg. Men om du inte går till stationen, så kommer det aldrig att finnas några tåg. Man kan säga likaså – du kan aldrig vinna ett lotteri om du inte köper en lott. Det är liksom omöjligt, va? Och så är det med livet. Du måste ta de chanser som dyker upp, men du kan aldrig planera – såhär ska jag göra om fem år. Tänk om jag sagt det när jag satt i Stiga. Två månader senare fick jag sparken, jag menar… man kan icke planera sitt liv. Jag lärde mig av min store mentor Hans Werthén, som var ordförande i Electrolux under mina år, han sa att det viktigaste i livet – det är inte att planera, utan parera. Det är grunden för allting. Parera hela tiden. Händer det nåt, vad får jag göra då? Då får jag göra såhär istället. Det gäller privat, det gäller business, det gäller företag. Jag menar, jag jobbade i ett statligt ägt företag i min ungdom, Plannja, vi tvingades göra femårsplaner. Och jag sa att detta var fullständigt meningslöst, vi vet ju ändå ingenting om nånting om ett år. Det är inte meningsfullt att sitta och räkna på hur det ska se ut om fem år då. Det går inte. Stålpriser går upp eller…

Men vad var argumentet för att göra det då?

– Ja, det var en gammal teknisk metodik, det var innan ekonomerna fick lite mer att säga till om. Det var ingenjörer som styrde och de trodde man kunde planera framtiden, men det är omöjligt. Fullständigt omöjligt. Vi har tagit bort alla budgetar i de flesta av våra bolag. Däremot gör vi löpande tolvmånaders-prognoser. Men det är inga garantier, utan varje vd säger ”jag tror det blir såhär” – mer än så kan man inte göra. Det är likadant med allting i livet, att du måste vara beredd att gripa chanserna när de kommer. Du kan inte planera. Werthén hade en annan rolig grej, han sa att timing var det viktigaste. Det är inte meningsfullt att gå ut på torget och sälja julgranar på Annandagen. Det finns inte en människa som köper julgran på Annandan.

Ha ha… sant.

– Och det är lite så med allting i livet, att det är timing, man måste ha lite tur. Man får inte ha för mycket otur. Helst lite mer tur, men en del är ju slumpen. Det kan man ju aldrig komma ifrån. Att jag fick sparken på Kuben, det påverkade oerhört mycket i mitt liv. Kom till Trelleborg och kunde tjäna en jäkla massa pengar på aktier och sen bli egen företagare och så. Hade jag varit kvar i Stiga, ja, det hade inte gått nån nöd på mig, men det hade inte blivit den utvecklingen. Det har jag svårt att tänka mig. Väldigt mycket är bara slumpen.

Vad tror du om framtiden? Näringslivet både nationellt och internationellt? många pratar om att vi är inne i den fjärde industriella revolutionen…

– Ja! Absolut! Där är det verkligen viktigt att tänka på det här med att parera. Jag ser ju den här digitala revolutionen slå igenom i väldigt många branscher. Bara ta ett exempel, vi har världens näst största företag på parkeringssystem, som heter Cale (Cale Access AB), det är vi och ett franskt företag. USA är vår största marknad, bara en parentes. Där ser jag nu att i länder som Sverige, så övergår det från att ha en massa parkeringsautomater, till mobilkoppling. Men man kan ju inte heller gå över helt, för alla människor har inte tillgång till mobiler. Men där kommer en revolution. Vi har ingen egen tillverkning, för vi har sen lång tid tillbaka sett att burkarna i sig kommer inte att vara någon strategisk grej i framtiden, utan det blir mjukvaran. Datorisera och det här med kameror och mobiltelefoner. Där har du en bransch som drabbas… eller drabbas ska jag inte kalla det för, nu gäller det att vi bygger upp mobilparkering själva. På en del branscher får du mer näthandel, det är också en sån sak som pågår. Man får inte vara rädd för det, det är inget hot. Utan det gäller då att vara först på att förstå att det är så, egentligen. Väldigt många branscher kommer att ebbas, men det är inget hot mot näringslivet, det tycker jag inte. Det är en omställning. Det är en omställning och man får inte förneka den. Det får man vara väldigt tidig att inse.

Alla branscher?

– Ja, inte riktigt alla. Vi är i begravningsbranschen, där vet jag inte om… det är jag inte så övertygad om, va?

Ha ha…

– Den blir nog inte så mycket digital. Och husbyggande, alltså vi är ju storägare i Älvsbyhus, som nog är Nordens största småhustillverkare. Där är det svårt att se också. Men det är klart att i huset kommer det mycket digitalt. Men själva den fysiska kåken… du kan ju inte bo på nätet. Så det varierar mellan branscher. Det gör det. Men framförallt är det distributionskedjor som ändras. Det vill säga mera näthandel, mera ersätta, mer teknik med Internet of Things, som det heter. Vi har ett företag som är världsledande med kvalificerade tätningar. Istället för att övervaka och kontrollera, det är ju känsligt med tätningar på båt till exempel eller en oljeborr-plattform där det inte får hända några olyckor, ja då kan man sätta i små sensorer i tätningarna som registrerar och ger larmsignal om det är något problem. Hela övervakningen och kontrollen av teknik kommer att gå över nätet i framtiden. Det är bara ett annat exempel. Så det gäller att hela tiden förstå vad som pågår och att vara först på att inse det.

Mmm.

– Vi hade ett möte härom veckan med alla våra dotterbolagschefer och då hade vi ett föredrag av Alexander Bard, som är oerhört långt kommen i sin tankevärld och skrivit böcker om det här. Och han talade om allt intressant som pågår i världen. Trots att jag tillhör fel generation för den här tekniken så har jag jätterespekt för det som pågår. Mina barn förstår ju det här på ett helt annat sätt än jag, men jag tycker inte detta är så annorlunda alla andra tekniska förändringar som har hänt. Banksystemet står ju för en enorm omvandling. Vi är delägare… i själva verket tror jag vi är huvudägare i ett finansbolag i Göteborg, som heter Aros Kapital. Som konkurrerar med banken. De har ju, i motsats till de stora bankerna, ofta algoritmer som räknar ut kreditvärdighet hos folk.

Ja, just det.

– Du kan tänka dig vad mycket folk du kan ta bort om du hittar algoritmer som är lika smarta som den mänskliga hjärnan på att bedöma folk. Med en massa olika parametrar för hur deras historik är och betalningsanmärkningar, du vet en massa sånt. Så jag tycker det är naturligt. Jag har sett så många andra omvälvningar i mitt liv, så jag tycker inte det är något man ska vara rädd för. Utan man ska vara vänd på huvudet och vara med i det här.

Men om vi nu är inne på en fjärde industriell revolution, så kommer det bli stora samhällsförändringar? Det kan gå att applicera på sjukvården, på skolsystemet och rättssystemet som är några av hörnstenarna i samhället. Att även de offentliga verksamheterna kan förändras så pass mycket under några decennier, att vi inte riktigt kan se vad nu?

– Det är klart, men det kommer samtidigt att vara väldigt många fördelar. Om du får utvecklade system på egenvård, om du kan gå in på nätet och prata med en kvalificerad läkare och slippa mycket tid i väntrum, det börjar redan komma. Du kan läsa på distans. Det har ju redan kommit. Du får det mycket effektivare på många sätt. Sen är det klart att en del drabbas, banktjänstemän som sitter och beviljar krediter kanske blir arbetslösa. Men det är naturligt. Så har det varit ända sedan mina föräldrar blev bortrationaliserade från jordbruket. Om man går tillbaka till förra sekelskiftet. Då var halva befolkningen sysselsatta med att tillverka mat för sig själva och för den andra halvan. Femtio procent jobbade med jordbruk. 50 år senare, på 50-talet, var det femtio procent som jobbade med industrin. Då hade jordbruk gått ner till kanske tio procent. Nu är jordbruket två procent och industrin är femton. Vad innebär det? Jo, det är under tjugo procent av befolkningen som är över huvud taget involverade i varor, det vill säga mat och industriprodukter och så. De andra åttio procenten håller bara på med tjänster. Allt från kvalificerade tjänster, ner till hushållstjänster. Städning och så. Och det är en naturlig utveckling. Det gäller bara att inse det och anpassa samhället efter det. Till exempel RUT-avdrag, det var en väldigt smart grej för att sysselsätta folk.

Mm…

– Så att, hela arbetsmarknaden förändras. Du måste dels utöka utbildningsnivån på rätt stor del av befolkningen för att de ska klara av de här nya jobben, bli programmerare, lite enkelt förklarat, va. Samtidigt måste du utbilda hantverkare – där har du ett yrke som inte försvinner. Nån måste snickra och bygga, rörmokare, elektriker och målare och så. Det måste finnas. Just nu har vi en väldig brist på många praktiska yrkesgrupper. Det är ett bekymmer i Sverige. En väldig brist. Det gäller att hela tiden tänka – samhället förändras, inget att göra åt det – det gäller att hänga med. Då är vi tillbaka till det här med invandringen – in med svenskkunskaperna från dag ett. Tjoff, stenhårt. Då kan de människorna, även om de inte har grundskola som en del inte har, då kan de, om de bara lär sig svenska så kan man lotsa in dem i olika utbildningssystem. Och många av dem har praktisk erfarenhet från hantverk. Till exempel, många i Syrien skulle jag tro har jobbat med hantverksyrken. Bara lär dem språket så finns det jobb direkt. Det är ju brist på hantverkare. Man måste tänka – vad är viktigt? Då är man tillbaka vid det här med utbildningen. Den kan vara teoretisk eller praktisk. Men det är utbildningen som är nyckeln till framtiden, tycker jag.

Okej, Jag har två grejer till jag skulle vilja beröra. Det ena är när du pratar om organisation och människor och om hur viktigt det är. Är du en bra människokännare? Och i så fall, har du alltid varit det, eller har du lärt dig genom erfarenhet?

– Jag tror ju att jag blivit bättre med åren, inte att jag var lika bra på det när jag var ung. Du vet, människor kan ju vara… framför allt när man jobbar mycket med marknadsföring… inom marknadsföring och försäljning så finns det väldigt mycket pratmakare som man kan bli lurad av. Särskilt när man är ung och det har jag nog råkat ut för. Man blir lite smartare på att bedöma folk när man blir äldre. Man kan ju ställa lite frågor som de inte tänker på för att se om de har nån analytisk förmåga också och inte bara snackar. För det är precis som du säger – det är nyckeln till allting. Om det är nåt jag blivit ännu mer övertygad om i mitt liv, så är det att det är bara människor det handlar om. En duktig chef får ett företag att fungera även om produkterna är lite halvtaskiga. Ett företag med hur bra produkter som helst och dålig chef går åt skogen. Det är bara human resources allting handlar om, tycker jag. För hittar du en bra chef, så kommer den chefen att tillse att han eller hon anställer rätt folk under sig. Och så fortplantar det sig ner i systemet. Tar du en felaktig chef, som kanske är dålig eller osäker och som inte ens kan anställa bra folk under sig, som tänker ’ingen ska växa högre än mig’ så blir det inte bra. Detta är egentligen grunden, det viktigaste i allt företagande, det är att ha bra chefer. Och för att utse en bra chef måste du ha en styrelse som är väldigt erfaren och kunnig för att kunna bedöma det här. Sen gör man fel ibland. På de sista fem åren har vi väl fått sparka två chefer, kanske. Alltså, har du tjugo bolag, så kan du inte komma ifrån att du gör fel. Kanske tio procent av fallen. Hur mycket rådgivare och headhunting-firmor du än har. För människor är inte så lätta att förstå sig på. Framförallt de som är rutinerade på marknadsföring och försäljning. De kan vara lika mycket pratmakare som politiker, om jag säger så.

Mmm…

– Då måste man antingen gå bakom det och försöka förstå det bättre, eller så gör man misstag och så får man byta. Det har jag också lärt mig att ett misstag man alltid gör, det har jag gjort många gånger, det är att om man har någon som inte riktigt fungerar så tänker man att vi får ge honom eller henne en chans till. Och så drar man på det ett år till och det blir bara ännu sämre. Det har jag lärt mig och det har jag sagt till mina barn, märker ni en magkänsla att det här funkar inte, klipp nu. Det blir inte lättare om ett år. Man är för sen ibland på att avskeda folk, tycker jag. När man upptäcker någonting som inte fungerar.

Är det för att man inte vill erkänna sitt eget misstag?

– Dels det, men sen är det lite plågsamt när man anställt en människa, kanske tagit någon från ett annat företag. Och så säger man, men hans familj och det där… Men samtidigt inser man när man blir äldre att det blir bara ännu värre. Och därför har jag lärt mig en lite listigare metod att, när det inte funkar så brukar jag säga till vederbörande att, ta nu närmsta halvåret och sök ett annat jobb. Vi kommer att ge dig maximalt positiva referenser… du förstår vad jag menar?

Ja, jag förstår.

– Då kan de hitta ett jobb själva. Frid och fröjd. För går det så långt att du måste avskeda, då blir det väldigt svårt för vederbörande att få ett nytt jobb också. Att säga till dem är ett mänskligt sätt att hantera det på, du kommer inte att ha någon framtid här, men vi ska inte säga nåt – ta ett halvår på dig och sök. Det fungerar faktiskt ibland, det har vi gjort några gånger.

Det låter som sunt förnuft när jag hör det.

– Det blir så kritiskt socialt annars. På detta sättet blir det inte konflikt och man har goda relationer efteråt också. För man talar inte illa om varann när man har båda medverkat till det här upplägget. Jag tror det är viktigt. Men just det där med att vara ute i tid, för jag har varit med om när det dröjt ett år eller två och det blir bara sämre och sämre. Och då anställer dessutom de som är felaktiga fler folk som är felaktiga under sig. En egenskap hos en dålig chef, är att vederbörande är rädd för att anställa bra under sig. Och då blir det en katastrof. Men jag har gjort det misstaget många gånger, att vänta för länge. Det är inte så mycket att man tycker att man gjort ett misstag, utan mer det där att det blir problem och jag ryckte den här personen från det bolaget och den hade kanske en karriär där och nu måste jag avskeda.

Lite dåligt samvete?

– Ja, så kan man säga! Dåligt samvete.

En sista grej, jag känner till ditt hästintresse. Är det nåt som alltid har funnits…?

– Ja ja.

…sen barnsben?

– Ja, vi hade ju en nordsvensk häst på gården. En häst och fyra kor, men det var ingen tävlingshäst. Nej, jag köpte min första tävlingshäst när jag bodde i Luleå 1974, det är 43 år sen nu. Sen har jag ständigt haft hästar. Men, den stora expansionen kom när jag köpte gården Mellby Gård 1986. Då expanderade vi uppfödningen och nu har vi en ganska stor verksamhet. Så, intresserad av tävlingshästar har jag varit i snart femtio år.

Vad är det du tycker är så intressant med det?

– Spänningen. Alltså, jag är ju en tävlingsmänniska och har varit i hela mitt liv. Och jag har kommit fram till att, om man inte själv kan tävla – jag var ju elitspelare i pingis när jag var ung, faktiskt. Vann ju skol-DM i Blekinge och var med i finaler i Stockholm och sånt. Men att se hästar springa, om man är insatt i sporten med alla taktiska grepp och positioneringar och så, så är det ju helt fantastiskt. Det är det ena. Och det andra är att, har man tävlingsinstinkt, så vill man gärna gambla. När jag var yngre kanske man gamblade mer i företag. Det är ju gambling när man investerar i okända grejer. Då kom jag på att hästar tillfredställer mitt gambling-intresse, så då kan jag vara ganska avslappnad i business.

Ha ha, okej…

– För att se det här, framför allt på lördagarna, V75, jag njuter oerhört. Det är ju hela tanken före, när jag sitter och går igenom loppet – jaha, den har spår sju, springspår, den kommer att hamna där och den blir instängd där, den kommer nog inte ut i det där loppet. Alltså det är mycket roligare och att ringa kompisar – ”Vad tror du om den?”. Han var inte bra sist. Sen är det crescendot när det sker, ett par timmar på lördagen. Men det är planeringen och förberedelserna som är det intellektuellt intressanta. Och sen kommer spänningen då, igår kväll hade jag en häst som vann till exempel. Jag satt och tittade på, det här V86, som går på onsdagskvällar. Satt och tittade på sista loppet och han låg sist och blåste till. Gick i fjärde spåret i kurvan, längst ut. Och så kom han om de andra de sista tio metrarna. Då bara Rawwrr!

Är du uppjagad då?

– Då är man uppjagad! Men jag tror många människor måste ha nånting som de blir uppjagade av. Och hästar är ett enkelt sätt att bli det och få lite tillfredställelse på ett spänningsbehov. Så kan man vara lite mer cool i business istället för att sitta och chansa där.

Ha ha… låter vettigt.

– Jag har alltid hållit på och spelat på V75. Jag har aldrig spelat på tips eller nätcasino eller poker eller nåt sånt där, utan just hästar. Inte fotboll eller någonting annat heller. Nej, jag tycker det är så fascinerande med dessa djur. Jag har ju hemma på gården, säkert sjuttio-åttio hästar. Att se dem…

Det är ju en kraft också…

– Fruktansvärd kraft! Den här vann ju ”Lotterian”, det var 1988 (pekar på inramat fotokollage på väggen). Grades Singing, det är det bästa häst jag haft i hela mitt liv. Det är längesen nu, men… du ser på bilderna, jag är 44 år där. 30 år sen, snart. Den vann ju Europas näst största lopp Lotterian i Neapel (Gran Premio Lotteria) och det var ju en upplevelse utan dess like med fulla läktare. Så jag var nere då och tittade. Då lärde jag mig hur Italien fungerade, i alla fall på den tiden. När man skulle åka från travbanan ut till flygplatsen, vi hade bråttom och det var köer, då sa en gubbe att det tar tre timmar att ta sig ut en söndagseftermiddag. Jaha. Då träffade vi en norrman som hade bott där i många år. Jag fixar det, sa han. Får jag några hundringar. Han hittade en motorcykelpolis, en bilburen polis och en taxi, på fem minuter. Sen drog vi. Först motorcykelpolisen, som höll undan alla som försökte ta sig in på vägen. Efter polisbilen och sen kom vi i taxin. De höll rent, vi åkte till flygplatsen på tjugo minuter. Då förstod jag hur korruptionen var i Neapel. Jag har inte varit där sen dess, så jag vet inte om det är så fortfarande.

Ha ha… tack för denna anekdot och tack för din tid. Det var kul att få höra om din karriär, dina verksamheter och dina åsikter.

– Tack själv. Hinner du skicka över den sen, jag har mycket i veckan, men söndag kan jag kolla igenom den…

Mycket i veckan? Du skulle ju trappa ner?

– Jo, men jag säger ju det, jag jobbar bara 40 timmar i veckan nu.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

oktober 2016
Fredrik Ericsson
mars 2016
Fredrik Ericsson
september 2015
Fredrik Ericsson

Klara Svensson

Klara Svensson

OKTOBER 2016 |
Fredrik Ericsson

Malmöboxaren med flera medaljer i EM och VM och nu WBC interimbältet. Rankad två i världen och går snart match om nya bälten och första platsen på världsrankningen. Vi fick en inspirerande pratstund med 29-åriga Klara Svensson i hennes hem i Slottsstaden.

Om vi börjar med den kommande matchen…

– Ja, men det är nu klart att Cecilia Brækhus och jag, vi ska mötas och det var egentligen klart innan eftersom jag vann den här matchen mot Mikaela Laurén. Det var förstautmanaren, alltså det bältet man vann, interimbältet.

Och hon har?

– Hon har ju alla fyra tunga bälten, men WBC som jag har interim, det är ju den tyngsta organisationen och det bästa bältet. Nu är förhandlingar igång och jag väntar på datum. Jag tror det blir första kvartalet nästa år, förhoppningsvis. Man vill inte att det ska gå FÖR lång tid heller. Så nu förhandlas det mellan min promoter och hennes team. Men jag är inställd på att boxa den i Norge.

Som jag tolkat det är väl det redan bestäm?

– Ja, men det är från hennes sida, men inget är klart än.

Och vad är alternativen, om det inte går i Norge? Sverige då?

– Kan det göra också, men det kan till och med bli att min promoter köper galan och håller den i Norge ändå. Så att det är han som arrangerar det, så det är det som det förhandlas om. Men det är inte jag en del av.

»Man behöver inte alltid stå givakt och göra som alla andra«

Jag förstår. Hur länge har du varit proffs?

– Sen 2011 i juni, drygt fem år.

Du har ju din amatörkarriär och meriter inom det med flera både EM och VM-medlajer, men det är ändå ett stort steg att ta steget in i proffsboxning…

– Jo, men jag tror att det handlar mycket om… Alltså när jag började i Höllviken, då var ju Armand Krajnc känd och tillhörde världseliten. Jag kommer ihåg att jag blev ”star struck”. För det första så när jag var nere på Höllvikens boxningsklubb i början, så var jag bara fitness bland tjejerna. Alltså man körde tre gånger i veckan och då spelade jag fotboll också…

Var du duktig på fotboll också?

– Mmm, det var jag. Men jag var aldrig särskilt… jag var ganska självupptagen på ett sätt. Om vi förlorade och jag hade spelat bra, så brydde jag mig inte. Och tog det inte lika allvarligt som de andra. Jag gillade att spela och var väldigt bra på spelfördelningar, men jag var inte snabbast eller tuffast på planen. Det var först när jag provade boxning som jag kände att alla mina fördelar kom till användning, då var jag plötsligt snabb. Som fan! I reaktionen, det var bara det att man kanske inte var en hundrameterslöpare. Då PRAO:ade jag, det var väl när man gick i nian, på Vinyl, den här radiostationen som låg nere vid Slagthuset om du kommer ihåg? Det fanns den här, Lugna melodier eller Vinylradio eller når sånt… jag var fjorton, femton, när de letade reportage, så sa jag att jag känner Armand, för jag var ju nere på klubben då. Så jag knackade på hos Christer (Ekberg, tränaren), helt sjukt skamlöst…

Så du kände inte Armand då?

– Nej nej, utan då var jag en sån som stod och kollade på tävlingsgruppen…

Men du hade börjat träna?

– Ja, som fitness, motionsboxning. Men då sa jag till Christer ”kan den här radiotjejen intervjua Armand?” så var jag så stolt att jag fixat ett reportage. Och så kom Armand ner och så fick jag vara med när de intervjuade honom. Det är liksom den grejen att ha sett honom och ha sett galor, av en slump, innan jag började träna boxning. Jag var inte intresserad innan, men det var min pappa som inte heller är någon boxare, jag har inte känt någon som hållit på med boxning, men då var det Armand mot Harry Simon i Köpenhamn på en stor gala. Jag såg ju när han förlorade, tyvärr. Men det var ju innan och då kommer jag ihåg att jag satt på, vad heter den? Där de har en massa konserter och sånt… Skit samma, färgglad… ligger nära Tivoli. Så var det nån av pappas kompisar som skulle åka dit, som hade blivit sjuk, så han undrade ”ska du med och kolla?” Och jag vet att jag satt där och då var jag tretton, fjorton och tänkte, hur fan kan man hålla på med det här? Men jag var ändå fascinerad.

Tretton, fjorton, bara?

– Ja, men då hade jag inte börjat boxas, utan fick biljett av en slump att följa med och kolla. Jag kanske hade börjat träna, jo det hade jag, den här fitness-boxningen. Så det var stort att se Christer och andra man såg på klubben, det var liksom nära men ändå stort. Och det är därför det är så märkligt nu att jag är en av Christers närmsta, att jag själv har samma karriär. Så det känns konstigt på det sättet. Men jag tror det är därför själva proffsgrejen alltid har lockat. Många tjejer i landslaget var ju sådär ”OS, OS” och absolut hade det varit det största, men eftersom det inte var aktuellt…

Har det aldrig varit det för dig?

– Nej, men alltså, jag var ändå topp tre i världen under sex år. Tog tre VM-medaljer på raken. Tvåa, trea, trea.

Hur gammal var du då?

– Först var jag nitton, sen var jag väl tjugoett och sen tjugotre antar jag. Mmm. Men det var ju 2012, jag ville bli proffsboxare och 2012 kom tjejer med för första gången i OS i London. Det har aldrig varit någon gren, utan killarna har haft alla viktklasserna på boxningssidan i amatör.

Fram till 2012?!

– Mmm, det är jättesjukt. Och då, det blir ju många sporter, så då tog de in 75kg, 60kg och 51kg. Det är ett ganska brett spann, jag gick ju i 64kg på den tiden, kunde gått 63kg också, jag var rätt lång i den viktklassen, då skulle jag antingen banta ner mig 4-5kg eller gå upp 10kg. Då kände jag… då hade man tävlat mot Ryssland, Kina och alla de andra stora länderna och det är väldigt marginellt också i amatör. Det är högt tempo, sjukt rolig och bra sport, men jag tror att jag var mätt på det och kände att nu kan jag det här. Jag behöver nånting nytt. Det var därför jag lockades att gå över, om jag fick möjligheten, att bli proffs. Då är det tio ronder, det är en helt annan grej taktiskt, och det var det som lockade mig mer.

»Jag var väldigt duktig i skolan och ambitiös och hade majoritet MVG«

Så det var inte en plan från början, det var inte en dröm?

– Jo, det var en dröm från början. Jag tror till och med att jag svarade det i min första tidningsintervju, vad var det? Skånska Dagbladet? Då hade jag gått min tredje match, som boxare, i gamla tennishallen i Malmö. Och då intervjuade de mig och jag bara ”jag vill bli världsmästare i proffs!” Och Christer sa, till nästa gång… kanske du ska börja med att vinna SM? Ha ha.

Ha ha. Du hade det målet redan då?

– Ja, det var faktiskt konstigt.

Är du en utpräglad tävlingsmänniska? dum fråga, det måste du vara, såklart…

– Ja, det är jag. Det är jag absolut. Men jag tycker ändå, jag vill tillägga att jag kan vara jävligt jobbig eftersom jag blir intensiv och såhär. Jag förlorar mig själv lite… nu senast var det musik quiz i helgen med vänner. Det var en trettioårsfest, så inser jag att den här lilla gruppen jag blir tilldelad, det är ingen som störs av att inte komma på rätt svar, medan jag sitter… alltså, det inser jag femton minuter in i ”tävlingen”, att jag kanske ska dämpa mig. Det är ingen annan som bryr sig så mycket eller tar det så allvarligt. Tävlingsmänniska är jag, men jag tycker inte jag är särskilt dålig förlorare. Men tävlingsmomentet, det är… det är kul, tycker jag. Har jag alltid tyckt.

Och då blev du proffs när du var tjugotre år..?

– Ja, skulle bli tjugofyra år senare det året.

Hade du börjat en civil karriär? Anledningen att jag undrar är för att… jag intervjuade Therese Sjögran, fotbollsspelaren och hon berättade att hon hade ett civilt jobb bredvid sin fotbollskarriär ganska länge.

– Ja, men så har det varit hela boxningskarriären, jag har jobbat… jag utbildade mig till konsult inom personalrekrytering, sen har jag gått säkert fem olika kurser på högskolan. Och sen har jag haft olika jobb, men framförallt så har jag jobbat som frilansande säljare för Estée Lauder, smink och kosmetika, parfym och hudvård… vet du…?

Jag vet vad det är.

– Alla vet inte. Men, så jag har alltid haft både studier och jobb vid sidan av.

Förändrades det mycket när du blev proffs?

– Jo, men jag blev proffs 2011, då fick jag kontrakt med en promoter, ECB Boxpromotion i Hamburg och då var det perfekt egentligen för jag… Team Sauerland ville jag komma in i för det är Europas största, det är dit man vill, majoriteten. Men de hade inte TV-rättigheter i Skandinavien då, så det fanns inte så mycket marknadsvärde för min del då. Sauerland har ju huvudkontor i Berlin och London. Så jag fick kontrakt i Hamburg istället och då fick jag tio matcher på två år. Och då fick jag bo i Hamburg och tränade, fick mat och hela rubbet och ersättning också för matcher, men det var inga drömsummor som man kunde livnära sig på det fullt ut.

Så det räckte inte hela vägen till försörjning?

– Jo, det gjorde väl det efter ett tag, men det var inga fantastiska summor, så när jag var hemma så var jag periodvis tre månader i Hamburg och tränade, ensam tjej, ensam svensk, bland en massa killar från hela världen. Rumäner, ryssar, afrikaner, du vet, från överallt.

Hur var det?

– Roligaste tiden faktiskt. Folk förundras fortfarande… min pappa var på affärsresa och kom förbi. Då bodde man där i sånt kollektiv och en massa halvgalna… åt kokt broccoli från en tysk kock som inte visste vad kryddor var… Det var så sjukt bra och kul. För jag tror också, boxning är en ganska ensam sport. Den här grupp- lagkänslan som man hade där… och även Tyskland, alltså kulturen där, boxningskulturen och allt runt omkring. Ena dan träffar man Fritz Sdunek, Vitalij Klytjkos gamla tränare, som till och med var i min ringhörna nån gång, och massor av tunga profiler som man inte hade här hemma.

Jag gissar att det blev mer inspirerande?

– Ja, verkligen. Det kändes som att allt var möjligt där och här hemma var det ganska dött med proffsboxning, så där var jag mina första år. Då var jag kanske där tre månader och bodde i Hamburg, sen körde jag hem och var en normal civil i Malmö och stod på Åhléns City och sålde parfymer. Så för min del så hade jag två perfekta världar. Sen gick det bra och jag vann de här tio matcherna och klättrade snabbt i hierarkin på den klubben och det låter kanske konstigt, men proffsboxning handlar mycket om att sälja och bli viktig för din promoter, för annars kommer du inte få matcher. Du kommer inte komma dit du vill. Jag har lärt mig väldigt mycket… för det första kunde jag inte tyska. Kunde inte ett ord, så jag fick ju lära mig det, fonetiskt liksom. Och bara det här att komma till ett nytt ställe och förstå vem som är vem. Jag har lärt mig att aldrig döma ut folk, utan den som man tror är någon vaktmästare, kanske är den viktigaste i slutändan.

»Jag avundas att jag inte var en man som växte upp på 60-talet«

Hur har du lärt dig det?

– Det har jag lärt mig av erfarenhet. Jag tror… det som är bra med mig, är att jag är väldigt öppen. Alltså väldigt öppen för alla människor och jag är inte blyg. Och jag har inte så mycket fördomar. Jag är ganska så här, ”hej!”, jag tror det hjälper. Och sen också den här personkännedomen, att man kan läsa och analysera och ha rätt bra koll på vilka som är bra för en och vilka som är mindre bra och veta vilka man ska hålla sig ifrån. Det kanske man tränar upp? Men jag tyckte jag klarade mig ganska bra där, i Hamburg. Sen ville de förlänga mitt kontrakt och då kom Nisse Sauerland och ringde och var intresserad. Då hade de fått igång Nordic Fight Night.

Var låg du i rankingen då?

– Då hade jag WBC:s silverbälte, som är innan interim. Så jag hade ju det, jag var obesegrad och hade tio vinster och var ”up and coming” och bra, hade gjort skitjobbet innan på nåt sätt. Så det var perfekt för honom att få en svenska i sitt team då. Så jag var första svenskan som blev signad med Sauerland och de hade bara Cecilia Brækhus innan mig. Ensam norska. Sen har hon lämnat, medan jag varit vid Sauerland, och blivit sin egen nu. Sen 2013 är jag med i Team Sauerland och det var då jag började i Köpenhamn. Så där bodde jag i två år, fram till november förra året. Nu pendlar jag till Köpenhamn. Smidigt, det tar 20 minuter mer än när jag bodde i Köpenhamn. Nu är jag ”back” in Malmö.

Är Malmö hemma, eller Höllviken?

– Nej, Malmö är ju hemma, jag har inte bott i Höllviken sen jag var barn. Men jag tränade där tills jag var kanske 22 år. Sen har jag tränat mycket i Malmö också. Fys och allt sånt. Vi ju en klubb i Malmö nu, MBC – Malmö Boxing Center, som jag tränar på om jag är hemma.

Nu är du rankad två i världen, va?

– Mmm.

Då är det bara Brækhus då som är…

– Mmm, bara och bara…haha.

Nej, inte bara.

– Så är det. Det är där man vill vara just nu. Det känns som det är perfekt timing på… allt. Ibland har man bra timing. Att saker blir som man vill att de ska bli, sen ibland blir de inte det. Men då kanske det visar sig att det var det som behövdes, så var det för mig 2015 när jag gick i min viktklass som jag gått egentligen alla år. Och där var jag också rankad tvåa och obesegrad och då gick jag upp mot en argentiska i maj 2001och då förlorade jag tyvärr den matchen. Och det var ju jäkligt tufft. Men det var saker jag förändrade i och med det som…

Som vad?

– Som att flytta hem till Sverige. Och kanske ändra hela upplägget… jag flyttade ju till Köpenhamn 2013 och signades då med Sauerland och hade varit mycket i Hamburg, så det blev en kontrast med ett helt lag i Hamburg och så kom jag hem och laddade batterierna bland familj och vänner. Så blev jag ensam i Köpenhamn, det fanns egentligen ingen gruppkänsla eller inget lag alls. Så då körde man fullt fokus, match till match, så jag insåg inte under tiden hur mycket saker som fattades i mitt liv där. Det är olika från person till person, eller från idrottare till idrottare, men jag tror att det är lätt som idrottare att man bara har ett mål och sen stänger man av alla andra behov. Och det kan väl vara bra på ett sätt när man tränar, men jag har lärt mig att det är lite bättre att få en helhet. Om man är harmonisk och har alla ”tårtbitarna” för att vara lite klyschig, så är man bättre. Eller, jag är bättre. Så det blev gjort en förändring. Jag tror den käftsmällen jag fick i den matchen behövdes. För jag hade nog tränat på annars och kanske inte varit så glad.

Du menar att det behövdes för att börja ifrågasätta…?

– Ja, jag hade gjort det redan innan. Jag visste att jag inte var så jätteglad i den situationen. Men ibland så är man uthållig, jag kan nog vara uthållig, och ibland är det inte det allra bästa. Jag behövde den käftsmällen för att vända upp och ner på saker och ting. Så nu tänker jag, jaha, kan man ha det såhär? Jag har otroligt bra fystränare i Malmö, som jag samarbetar med som verkligen har gjort jättestor skillnad. Det är väldigt viktigt att den utvecklingen också, för det är så pass mycket du ska få ut i din match och mycket som ska stämma och jag har alla människor här runt om mig som ger energi. Även Malmö, vad ska jag säga? Jag tyckte när jag lämnade för Hamburg att fy vad tråkigt Malmö är och jag ska inte bo här. Men sen nu när man kommer tillbaka efter att ha varit utomlands så frossar jag. Jag gillar det verkligen. Man uppskattar att det tar tio minuter överallt och man uppskattar att det finns allting, fast i mindre skala det är mindre stress och så.

»Jag har lärt mig att aldrig döma ut folk«

Det är här du ska bo, helt enkelt?

– Ja, i alla fall nu en tid framöver, sen… absolut, jag kan tänka mig att bo på andra ställen också. Men just nu så uppskattar jag verkligen det. Så det är skönt.

Vi pratade om ersättningar, och att det inte riktigt räckt till försörjning, men hur är det nu? Du tillhör den yttersta världseliten. Och du är proffs i en sport. Det klart man kan försörja sig på det, men är det med god marginal nu och de kommande tio åren?

– Nu är det goda marginaler, efter många års slit. Så det är kul. Och det är väldigt skönt.

Det var kanske en konstig fråga, men, det är en speciell sport. Boxning som genom de senaste decennierna ändå har varit lite kontroversiell i Sverige, speciellt. Du vet hur det har varit under alla år. Ett visst motstånd till proffsboxningen. Och då ännu mer med damboxningen, inte ens OS förrän 2012. Och jag undrar hur det är för den som utövar den sporten och känner att jag är en av världens bästa, men min sport respekteras inte fullt ut i mitt hemland?

– Ja, alltså, det är en bra fråga. Och jag har tänkt på det själv… jag tror det blir lite så att när man inte har varit simmare, eller skidåkare, som är mer folkkära, eller friidrottare, då har jag inget att jämföra med hur det känns. Man är van att det är såhär och att man alltid får försvara vad man håller på med. Och att folk inte direkt springer till galorna för att köpa biljetter, det är man van vid. Att det inte är så lätt. Men jag har inget att jämföra med. Sen kan jag se skillnaden nu från att ha jobbat i det tysta i Tyskland och inte synts hemma på TV och sådär och sen komma hem hit och synas på TV och… Ja, sakta men säkert, mycket via media också, jag tycker Sverige är väldigt tacksamt nu, och har varit en av de första med damboxning… de skriver ju väldigt mycket. Det är inte så att man inte läst om mig i tidningen. På det sättet tycker jag inte det finns nån slags diskriminering, det finns säkert många andra sporter som inte får lika mycket uppmärksamhet, så jag tror att ha varit tjej och boxare har varit ganska tacksamt i media. Men boxningen generellt, killar och tjejer, där är ändå nånting som… jag vet inte, det känns som det börjar förändras lite. Speciellt efter Laurén-matchen nu, när man kom hem. Trevliga tanter och frisörer och alla möjliga – alla har sett det och att de har tyckt det var kul och givande. Det är lite det som jag som är boxare vill… man behöver inte göra det själv, men det är ganska trevligt att gå och titta på. Det är ju en av de mest respekterade sporterna internationellt. Men på nåt sätt, här hemma i Sverige, har vi haft ett väldigt långt motstånd. Vi hade ju Ingo (Ingemar Johansson) och på den tiden var det sjukt stort, men sen i och med… det var väl på sjuttiotalet förbudet kom, eller -69, jag kommer inte ihåg… Det blir påtagligt när jag åker till Tyskland. Då blir det påtagligt vilken skillnad det är. Eftersom vi inte har haft kulturen, vi har ett sånt glapp… Ja, vi har Paolo (Roberto), vi har Armand (Kranjc) och George Scott, annars finns ju inte de här gamla gubbarna och det finns inte den här sammanhållningen som det finns i Tyskland, det kan jag tycka är lite synd. Men, det kommer väl att komma. Den här kulturen. Jag tror det är på gång. Och även nu när jag var i Oslo och kollade på Cecilias match för nån vecka sen, jag trodde jag skulle vara väldigt anonym och hatad i princip… alltså de älskade proffsboxning och damboxare framförallt och kom fram till mig för att ta foto. Jag blev mer stoppad på gatorna där än vad jag blir hemma. Det är så konstigt för det är en grann-nation, det är liksom inte Mexico, det är inte långt härifrån. Så jag tror absolut det är möjligt och det är mer inspirerande, det är inte så att man är avundsjuk. Jag tror absolut det är möjligt för boxning att bli folkkärt.

Hur mycket tränar du? Jag förstår att du lever med detta 24 timmar om dygnet, jag ser ju här, du kommer med dina noggranna mackor och vitaminer…

– Jo, men när man är en individuell idrottare, sen är det säkert så i lagsporter med, men det är… inför Laurén-matchen så var det tre månader, minst, att bara ha det fokuset. Och det är ju på alla plan, från hur du ska sova, vad du ska äta, vila, gå med halsduk för att inte bli sjuk. Det är både mentalt och fysiskt. Man tränar två pass om dan.

Sju dagar i veckan, alltid – som du tänker på det?

– Ja ja. Så det är därför jag bara njuter nu efter en sån match.

Hur länge får du göra det?

– Det är lite olika. Och olika från idrottare till idrottare. Jag brukar ha en skamgräns vid typ två veckor om jag bara gjort annat. Jag brukar ”waista” första veckan på att vara sjuk, för jag blir alltid sjuk efter en match. Så det hann jag med, en förkylning. Det är ju när man slappnar av… Men i två veckor kan jag ta det lugnt. Ungefär. Sen börjar det igen, då sätter jag igång med grundfysen och just nu så väntar jag på ett datum. Och då kan man mer trycka på knappen och veta om det är om sex månader eller om fyra… men det har rätt stor betydelse.

Hur lång är planeringen inför varje match?

– Gärna lång tid för min del. Det brukar ju inte vara stressigt eftersom det numer bara är stora matcher. Men som nu, inför nästa, kan jag lite komma med formen från förra matchen och bara bygga på från den. Det är mer att man vill veta när man ska höja, så man inte toppar för tidigt. Men minimum två månader. Jag pratar med folk, det är ju som projektarbete, känns det som i alla fall. Jag ska berätta, jag var uppe på Viasats fest förra veckan, vi som var med och kommenterade OS. Och då pratade jag med en, han ”Figge” Rosengren (Fredrik) i tennis… jag vet inte om du vet vem han är?

Nej.

– Då diskuterade vi att vi (boxare) tävlar väldigt sällan. Nu på den nivån man är, det är ju två, tre gånger om året. Samtidigt är det tre månader inför varje match, så vi är vana vid att det är mycket träning och lite tävlingsmoment. Sen samtidigt är tävlingsmomentet helt avgörande. Tennisspelarna kan ju ha en skitmatch, men så är det inte hela världen – det är det som också är skillnaden i proffsboxning om man jämför med amatörboxningen. Där gick man ju många matcher och kunde förlora en och sen så visste man att mästerskapet, det är då jag ska leverera. Det är då jag har pistolen mot tinningen, det är då jag vet att det är på allvar. Och det har alltid passat mig bättre och det är därför jag gillar proffs bättre, för jag var alltid mästerskapsboxare. Alltså jag kunde gå så sjukt dåliga matcher och sen prestera i mästerskap.

Vet du varför?

– Det måste vara på allvar för att jag riktigt ska kunna leverera bra. Och det är en trygghet också, för många är det tvärtom. När det blir allvar så blir det jobbigt. Det är lite det där med tävlingspsyket.

Gillar du mest att gå upp i de viktiga matcherna som favorit, eller som underdog?

– Underdog skulle jag nog säga, faktiskt.

Varför då?

– Det är lättare.

För det var ju många som snackade inför den senaste matchen att du skulle vara en underdog, men du tyckte inte det?

– Nej, gud, nej. Där hade jag haft så mycket att förlora, om jag förlorat den matchen. Jag vågar inte tänka på det. Typ, ALL min heder. Fruktansvärt jobbig match. Det var inget som man lät komma till en, de tankarna i matchen. Jag hann tänka det snabbt en gång, tänk om jag… ha ha ha. Ibland får man sån ”nära-döden-upplevelse” i matchen. Går detta bra? Det är fruktansvärt mycket press. Det är det som är det jobbigaste att vara proffsboxare, inte att ta slagen fysiskt. Det är den här prestationsgrejen. Det är väldigt få idrottare som har det hundraprocentiga ’du måste vinna’. Som proffsboxare har du råd att förlora i princip två, tre matcher på en tio år lång karriär. Det är inte så vanligt när man jämför med andra idrotter.

Du menar det finns långa serier och så?

– Precis, men här är det otroligt mycket på spel, alltid. Med Laurén fanns det väldigt mycket att förlora. Mycket att vinna också, men med Brækhus finns det bara saker att vinna.

De allra flest kommer tippa henne som favorit?

– Hon är obesegrad… jag har mycket erfarenheter, det är det som är skönt. Även om jag är proffs, så har jag ändå gått upp och slagit en rysk mästarinna när jag var nitton till exempel. Har man gjort det och vet att man drivs av utmaningen och är lite naiv, egentligen, vilket man ska vara kanske. För hade man varit realistisk, så hade ingen vunnit de matcherna som man är otippad på. Då hade man tänkt att det inte var möjligt. Så man måste vara lite skev på det sättet, tror jag.

Det är intressant att höra, för det påminner lite om de tyngre affärsmän och entreprenörer som vi intervjuat – de pratar ofta om situationer där många andra säger att det där är inte bra, det kommer aldrig gå, analysen talar emot, osv, men de tycker ”jag vet att de kommer gå”, ”Jag vet nånting annat”. Det du berättar påminner lite om det synsättet…

– Ja, men lite smyghybris är faktiskt tacksamt. Min teori är att skillnaden handlar om självförtroende. Dålig självkänsla och sånt kan du träna upp och det är rätt vanligt bland folk som presterat… självkänslan har vi läst mycket om. Men självförtroendet är något du inte riktigt kan… jag tror det är mycket från grunden. Antingen har du det, eller så har du det inte. Det är klart att du kan påverka det genom bekräftelse, men självförtroende är nånting som jag tror är väldigt ”core”. Och jag har ett väldigt bra självförtroende.

Har du alltid haft det då?

– Ja.

Vet du varför?

– Jag vet inte om man föds mer… eller hur ska man säga? Jag tror jag haft en mamma som var väldigt så här… när man gick i skolan, i ettan, så var det mig man kom till om folk bråkade. För att jag hade nån slags auktoritet. Jag hade nån slags pondus, redan då. Både killar och tjejer kom till mig ”han slog henne” eller så. Eller om lärarna inte kunde förklara rätt, så fråga igen, för du har rätt att veta. Jag var inte blyg eller rädd att räcka upp handen och ta plats. Hela den grejen har påverkat mitt liv. Det var jobbigare i tonåren… jag har inte alltid gått rakryggad… men folk som träffar mig tycker att jag har nån slags utstrålning.

Kommer du från nån idrottsfamilj?

– Nej, absolut inte. Nej. Mamma är sån häst-freak och gillar hästar. Och min kära far, han är väl intresserad av sport, men är absolut ingen sån här elitidrottare.

Han är inte själv en före detta det ena eller det andra?

– Nej. Han hade nån fyrtioårskris där han sprang mycket, men…

Ha ha ha.

– Det var nog det närmsta. Men vi var tre systrar och jag var mellanbarnet, så det var klart som fan att det skulle vara jag som blev proffsboxare, lite så är det ju också.

Och de andra två?

– Äldsta är väl häst… Väldigt häst. Och sen yngre är väl mer fest. Nej, men hon är en egen… inte alls idrottstjej i alla fall. Det är bara jag som är så. Jag var lite pojk-flicka och är man tre flickor, så är det nån som blir lite mer killen i sammanhanget. Så det är nog jag. Sånt påverkar ju också, såklart.

Var du duktig i skolan?

– Ja, jag var väldigt duktig i skolan och ambitiös och hade majoritet MVG när jag gick ut högstadiet, på ren tävlingsskalle. Gillar att skriva och har väldigt lätt för såna grejer. Matte är väl ingen forté. Men annars relativt lätt och haft bra betyg alltid.

Om du inte blivit proffsboxare, vad hade du gjort nu, då?

– Jag gillar entreprenörsskap väldigt mycket och gillar… kanske nån journalistisk… antingen åt journalisthållet, eller mer sälj och entreprenörsskap. Det är det jag ska försöka kombinera sen efter min karriär.

Det är väl långt kvar på karriären?

– Det är det. Men det är ändå kul att kunna ha planer… för min del är det ibland svårt som proffsboxare, eftersom jag har mycket andra intressen och drivkraft. Men man kan inte ha för många bollar i luften. Ur ett personligt utvecklingsplan, kan jag se fram emot att utveckla andra sidor och inte bara stå och öva en vänsterkrok… Det är inte så pass stimulerande här uppe alltid. Det är nåt jag får sätta tid för nu. Och sen, i och med att mitt varumärke blir starkare, så har jag möjlighet att göra andra grejer som stimulerar. Så det är skönt. Sånt tycker jag är jättekul.

Intressant, för redan de första minuterna vi träffades, gjorde jag samma bedömning – det här är en person som är nyfiken och har den här entreprenörsenergin. Sälj och den här journalistgrejen, du är nyfiken på saker. Om den bedömningen är rätt så betyder det troligtvis att du känner dig själv väl. Du vet vem du är och vad du vill och tycker är kul. Har du alltid vetat det?

– Nej. Jag kommer ihåg en tuff tid som jag tror är generellt för elitidrottare om man har satsat på sin sport, det är efter studenten, och du kanske inte är i ett lag där det finns resurser, så var det lite med boxningen. Jag kommer ihåg jag var med i Malmö Idrottsakademi, som hade i Skåne… som var väldigt bra för just det… för bor man hemma och är ungdom, då finns det resurser, det finns en slags konceptbank runtom dig, men när man då flyttar hemifrån och är relativt låginkomsttagare för du satsar fullt ut på din idrott… då var det mycket så – vad vill jag göra? Lite vägskäl också med proffsgrejen, för jag brann ju verkligen för att sälja hudvård och kosmetika och ville verkligen in på det. Så då kan jag känna att det var lite vägskäl. Antingen klättrar man upp för den stegen, eller så jobbar man på den civila karriären mer.

Var det nån gång du var nära att inte välja boxningen?

– Nej, men jag känner mig själv och att jag var tvungen att göra det här. Det har varit en dröm och att få vara proffsboxare, det inte så att du vid 35 kan säga nu kör vi. Utan det är när man är ung och vital. Men just det här med att känna sig själv, jag tror boxning eller idrotten som sig, du är så pass ensam i en ring. Så vid tidig ålder, jag började när jag var väldigt pubertal, och det är inte en helt lätt tid, men jag tror styrkan som man fann genom att klara en jobbig match och fixa det. Det gjorde att man växte, vilket var väldigt bra på den tiden tycker jag. Och att man lär känna sina styrkor och svagheter. Jag tror alla idrottare måste ”pin pointa” vad är det jag behöver jobba med? Därför blir man väldigt medveten om vem man är. Jag hade jobbat med det tidigare än andra som inte hållit på med den sporten. Man tvingas till det. Om du kan köpa det?

Ja, jag tycker jag får en ganska klar bild av vem du är. Och om jag tolkar det rätt har det aldrig varit nära att du inte skulle fortsätta?

– Med boxning överlag, så har det funnits tider då man ifrågasatt om det är så jäkla kul alltid. För det är en väldigt krävande sport, på alla plan. Och kan vara frustrerande när det inte händer så mycket. Jag har inte världens bästa tålamod, det har man blivit lite bättre på med åldern. Men absolut har jag haft dippar. Jag tog nåt break och åkte till Bali två månader själv och surfade. Då var jag amatör i landslaget, så då drog jag efter VM i Kina. Jag ville känna frihet. Då kände jag mig låst till att alltid vara en del i landslaget. Nåt som man ska vara väldigt glad för. Men jag var mer – låt mig göra vad jag vill. Jag tror att man ska vara öppen för förändringar under tiden, man är ju inte en och samma person i ett och samma format. Man får nog vara beredd på att förändras på vägen för att optimera förutsättningarna. Men jag trodde att alla hade det, när jag var barn. I mitt flickrum så var det mörkt på fönstret, så tänkte jag att det var en massa journalister utanför och tänkte att jag var någon särskild. Och övade på att svara på intervjuer…

Ha ha, hur liten var du?

– Sju, åtta, ungefär. Jag har alltid tänkt att, jaja, snart så vet jag vad jag ska bli. Det fanns en stark tro att jag är inte som andra. Det låter väldigt narcissistiskt, kanske? Kanske var det så också, ha ha. Men det att jag är inte som alla andra, det visste jag om, på nåt sätt. Så när jag väl fann boxningen, så var det, jaha, det var det här.

Hur funkar det att vara på den elitnivån, med familjeliv och så?

– Ja, det är svårt att föda barn när du slåss…

Ha ha ha. Jo, det förstår jag, men jag menar över huvud taget. Speciellt inom individuella sporter krävs det kanske att man är mer egocentrisk? Allting måste anpassas efter dig?

– Jo, så är det.

Du kan inte flytta en träning för att nån annan vill något annat…

– Nej, så är det väl, men samtidigt så tycker jag upplägget som jag har nu… alltså, jag har en tränare som är amerikan och fantastiskt bra tränare, men inte organisatör i grunden, kanske. Som inför Laurén-matchen så styrde jag all sparring och upplägget. Själva träningen får jag av honom, men schemaläggningar och så, där är det rätt mycket jag som är del i det. Det är en frihet när man inte är tjugo år längre. Det är ju lättare då att vara i en grupp och drillas. Men jag har lärt mig också att lita på vad jag själv behöver. Det har tagit mig lite tid och det var det felet jag gjorde när jag kom till Köpenhamn och man bara anpassade sig efter strukturen som finns. Och man kanske inte alltid vågar ifrågasätta, för man kör på det här. Det är väl mitt råd, när jag håller föreläsningar ibland…

Håller du föreläsningar? Inom vad?

– Ja, för företag och ungdomar och olika sådär. En hel del faktiskt. Och pratar lite om, ja, mina erfarenheter och om när jag var ung och var med i landslaget. För då hade jag ett sjukt komplex över att jag… ja, men andra gillade att träna. Det var deras driv, det var så mycket fystester hit och dit, medans min glädje fanns i boxningen. Det blev mer påtagligt sen, att jag började inte med boxning för att jag gillade att göra armhävningar och äta sallad.

Ha ha ha.

– Det går ju hand i hand efter en tid om man ska vara på elitnivå, men det var lite så… jaha, ska man gilla att gå upp på morgonen och springa? Det gör ju inte jag. Kan jag vara elitidrottare då? Man gör upp en slags ”glorification” av hur en elitidrottare ska vara. Och det har jag lärt mig genom åren, att glöm den där skiten, man får vara som man är. Funkar det så funkar det. Många yngre tänker nog att, jag kan inte göra det för jag är si eller så. Jag vill verkligen lyfta att du kan bli världsbäst och behöver inte alltid gå just den vanliga vägen, det finns sjukt många vägar för att bli bäst.

Om man tänker på boxningen och glädjen med det, inte att göra armhävningar då, utan det andra. Där är ju hur många variabler som helst i boxning, du är ensam, det är en kamp i ringen, det är också ett schackspel, och det tekniska, osv, det är många variabler. Vad är det du gillar mest?

– Det är nog det här att vara steget före. Att läsa och vara i den här intensiva schackspels… situationen. Vad ska man säga, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, för det är det jag gillar. Att det är så intensivt. Du hinner inte tänka på något annat. Du hinner inte bli uttråkade precis. Så det är ju bra. Det är det här med att du måste hitta en lucka. Som att slå en perfekt passning.

Fast mycket snabbare.

– Ja, och på ett annat sätt. Att träffa en perfekt jabb, eller gå åt sidan perfekt, det är där man får kickarna. Av att slå en riktigt hård höger som sitter. Det låter lite morbidt?

Båda två som tävlar är ju tränade för det…

– Ja. Så är det ju.

Men det låter som det är mer den taktiska schackdelen än kampen?

– Både och. Jag är nog ganska grisig också och det låter jag komma fram på senare år. Egentligen hade jag tyckt att var sjukt kul att bara tappa det… Jag gillar det också. Så det är kombinationen, tror jag, som gör det. Som gör mig bra som boxare. Men man har hela tiden en slags kyla där, för om man tappar det helt känslomässigt och blir för aggressiv, då är det inte så bra. Men jag har det absolut. Jag kan ju till och med avundas krogslagsmål, att det finns en kittling där. Det var en gång när vi var ute som det blev bråk och alla andra tjejer tyckte det var obehagligt medan jag känner endorfiner började… det behöver ni inte skriva i tidningen… Jag kan liksom vara avundsjuk på slagsmål förr i tiden, inte nu, förr, när det var ärligt. Folk gillade det, de slogs för att de tyckte det var kul. Så det kan jag avundas, att jag inte var en man som växte upp på 60-talet. Den största kicken, det låter sjukt att man går igång på att slå näsblod på nån, men det gör man ändå. Det är inte för att man vill skada någon, men jag kan tycka det är skönt med matchen, för det är då det är fritt fram. Medan i sparring och alltid annars, du är där för att träna och det finns en slags gräns. Så det är skönt när man sen kan göra vad man vill.

Hur menar du?

– Bara att det finns en slags skillnad på sparring och i match. Även om sparring är otroligt viktigt och vi får matchträningen där, så är det ändå när du kommer till match som du ska slå och fortsätta att slå, så det finns en stor skillnad.

Men när du står i ringen, du nämnde att du tänkte hur ska det gå, är det för att få en extra adrenalinkick och stärka dig själv?

– Nej, det är väl mer att man känt att det inte är så bra att tänka den tanken. Jag vet när jag gjorde min debut för Sauerland 2013, då fick jag en bulgariska som hade helt okej ”record”. Och det var en svårboxad jävel. Passade inte mig bra i stilen. Plus att jag ville visa alla på teamet att nu kom jag. Sen är jag en finboxare också, blir jag träffad en gång, så känns det som att det var trettio. Så jag vill gärna inte ta någon träff, har väldigt hög självkritik när det gäller sånt. Så när jag kände att jag inte fick perfekt grepp och det var väldigt svårboxat och grötigt, så kom min tränare Joey (Gamache) som jag inte haft så länge och sa ”It’s good – she’s only there to survive.” Men hon försöker slå huvudet av mig! Det ser inte ut som hon bara försöker överleva. Där kommer jag ihåg att det är där man hittar sin inre styrka. Och det har jag lärt mig att ok, nu känns det för jävligt, nu håller du ihop. Och jag tror att många där, kan liksom helt tappa det. När du kommer till ett plan när det känns för jävligt, men jag tror att bara fortsätt och håll ihop. I en bra match tänker man inte så mycket på sånt. Du har dina perfekta matcher där allt stämmer…

Stämmer efter en egen planering av hur det ska gå?

– Ja, egen känsla. Det är inte alltid det överensstämmer med bilden. Jag hade en match i april nu på Hovet, en italienska och där hade jag perfekt ”flow” och var nöjd för en gångs skull och kroppen, energin var på topp. Och sen matchen mot Laurén hade jag inte alls samma ”flow”, utan där var det mer en arbetsseger ur mitt perspektiv. Även om alla andra var väldigt positiva, så var min känsla att om jag haft en bättre dag, i kroppen… man kan ju inte skylla på det för det viktiga är man vinner matchen ändå. Det är huvudsaken. Annars kan man jaga den här perfekta matchen. Ju mer du jagar den, desto svårare är det att få den. Man måste kunna hantera alla olika moment och situationer.

Har du några tips och råd till unga, särskilt tjejer som ger sig in i mansdominerade sporter?

– Den är ju svår den frågan, för när jag var liten stod jag varje rast och spelade fotboll med killarna och hade absolut inga problem med det. Så för mig är det väldigt naturligt att ta den platsen. Men jag inser att för alla tjejer är det inte det. För många tjejer som är inom mansdominerade yrken, för dem är det naturligt. Sen är det det här, ska man säga ”ha mer skinn på näsan”? Vissa har inte det. De är inte den typen. Men är man i en mansdominerad värld, så tror jag man ska våga vara sig själv och behöver inte försöka vara som killar för att det ska vara okej heller. Var det du är, men var bra på det istället.

Ok, då reviderar jag frågan – har du några tips till unga tjejer och killar, som håller på med individuella sporter?

– Jo, men det skulle väl vara att våga se sig själv lite som ett företag. Kanske mer helhetsmässigt, så man inte bara fokuserar på, kan jag springa så snabbt? Utan se vad som gör dig till en bra idrottsman eller -kvinna. Vad är det som gör dig lycklig? Det krävs kanske inte bara konditionsträning, utan andra bitar också. Om man ska hålla länge så måste man hitta den här vilan och alla bitarna. Och det är svårt när man är kanske sjutton år gammal. Men det finns mer än en väg och våga göra nåt som inte andra gör. De som är riktigt framgångsrika, är de som gjort nåt som ingen annan gjort. Man behöver inte alltid stå givakt och göra som alla andra. Det är också viktigt att ha folk runt om som säger sanningen och som är trygga. Speciellt i proffsboxningsvärlden, där finns väldigt mycket filurer eller figurer, eller vad man ska säga.

Ha ha, filurer?

– Såna troll. Nej, men där har jag ju haft Christer Ekberg som är otroligt viktig för mig. Och han är ju… det är nästan familj-känsla med honom. Och han finns ju alltid där. Han är inte min tränare dagligen, men jag rådgör med honom och han känner mig utantill. Det är en otrolig, speciell relation man har och det är jag jätteglad för. Det är bra att ha människor som finns där på resan, för det kommer så många nya. Och det är alltid folk, speciellt inom individuella idrotter då, som tycker det ena eller det andra. Man kan var väldigt öppen och sårbar för det också. Jag tror man ska lyssna på folk som har erfarenhet och inte bara köpa alla ”quick fixes”.

Jag förstår, långsiktighet…

– Och jag har ju lärt mig tålamod också, när det gäller att bli världsbäst. Hade nån sagt till mig när jag började 2011 att det skulle ta såhär lång tid innan jag skulle känna mig så här bra som boxare, då hade man liksom slagit skallen in i väggen. Jag är en impulsiv boxare som går på känsla, och är man den typen, så är man inte den som gillar att stå och drilla. Det är inte det jag brinner för. Så det är nånting jag måste jobba med. Men som tur är så har jag disciplin och uthållighet. För många som är den typen så tycker de inte det är kul och pallar inte. Men där har jag förstått hur viktigt det är. Jag har ju en amerikansk tränare, Joey, och han är ”the drillmaster”. Jag kan ju vilja stå två timmar och han bara kör repetition, repetition, repetition. Det är det som gör briljansen. Det är det som gör att en jabb blir perfekt. Och tyvärr finns det ingen genväg. Det är bara att drilla, drilla, drilla. Det har jag förstått.

Är det chans för någon gala här i Malmö tror du?

– Det tror jag nog, absolut. Malmö är ju en stor kampsportsstad och sportsstad. Kontinental också, så varför inte? Det finns ju många fördelar.

Vad blir resultatet i matchen mot Brækhus?

– Jag vinner den matchen. Sen hur, vet jag inte. Men att jag vinner, det gör jag. Jag vill inte vara som Laurén ”jag vinner på KO”.

Vi nöjer oss med ”du vinner”. Det ska bli kul att se. Tack för din tid.

– Tack själv.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

mars 2016
Fredrik Ericsson
september 2015
Fredrik Ericsson
mars 2015
Fredrik Ericsson