Nina Totté Karyd & Martin Karyd

Nina Totté Karyd & Martin Karyd

FEBRUARI 2020 |
Olle Berggren

Efter 15 års sökande stod Malmö Saluhall klar hösten 2016. Vi träffade syskonen Nina Totté Karyd och Martin Karyd för att ta reda på mer om deras bakgrund och tankar kring saluhallen.

Martin Karyd och hans syster Nina passerade ofta det övergivna godsmagasinet på Gibraltargatan i Malmö. I folkmun kallat ruinen.

Tankarna for runt i huvudet. Men med tiden började man se något framför sig, något som saknades i Malmös stadsbild.

– Jag hade sneglat på den här ruinen i 15 år. När den till slut kom ut på marknaden för 7 år sedan hade vi redan börjat prata om en saluhall i Malmö och insåg att den här platsen skulle kunna förvandlas till en vacker hall, något vi kände att Malmö var i stort behov av efter att Lilla Torgs saluhall slagit igen, säger Martin.

Där började resan mot Malmö Saluhall som idag blivit ett av Malmös viktigaste riktmärken vid sidan om Turning Torso, Öresundsbron och Västra Hamnens strandpromenad.

Men tanken på en lokal saluhall var inte helt ny för Martin och Nina. De hade tidigare funderat på det gamla Vagnsmuseet (som från början var en saluhall) vid Drottningtorget, men någon var snabbare och den hallen byggdes i stället om till Boulebar med fransk restaurang och bar.

Vi träffas i Saluhallen, i ett hörn hos Söderholmens Fisk. Det är lugnet före stormen. Om ett par timmar fylls saluhallen av dagens lunchgäster och sen håller det på hela dagen fram till stängningsdags 19.00.

Fast fredagar har man öppet till 21.00 vilket betyder att man fått ytterligare ett lyft, inte minst då många barnfamiljer besöker hallen dessa kvällar.

– Idag vill folk ha upplevelser, känslan av att det är på riktigt, råvaror från regionen, precis som de tidiga saluhallarna fungerade, säger Martin.

»Jag hade sneglat på den här ruinen i 15 år«

Martin och hans syster, Nina Totté Karyd (Totté är belgiskt, maken heter Sven och är belgare) såg olika scenarier framför sig. Man drömde och tänkte på klassiska saluhallar i Sverige (de blomstrade innan förbudstiden) och runt om i Europa.

Ska de våga ge sig in i det här? Är Malmöborna redo efter att saluhallen på Lilla Torg stängt? Och, kan den ligga här, en plats som vid tillfället onekligen var lite off city, mest känt för sin populära bensinmack och nu ett P-hus.

Båda visste vad som höll på att hända i den här regionen, man hade på känn att Malmö city skulle växa och breda ut sig och förflyttas på det här hållet, mot Dockan och Västra Hamnen.

I synnerhet efter det att Petter Stordalen avslöjat sina planer på att bygga den mäktiga kolossen Clarion Malmö Live snett över gatan.

Martin inledde sin yrkeskarriär inom krogbranschen som kock och var en av grundarna bakom gourmetkrogen Atmosfär på Fersens väg. Nina var matintresserad, inte minst då det belgiska köket gjorde entré i hennes liv via Sven, men jobbade vid tillfället med HR-frågor inom AstraZeneca.

– Vi kommer från en matglad familj, pappas specialitet var grillad lammsadel, mamma bakade och Martin utbildade sig först till kock och jag arbetade tidigare med HR. Mamma Ulla-Britt arbetade som psykolog och stod för mjukare värden. När man kokar ihop dessa byggstenar får man en bra bas att stå på.

Alla tre var också drivna inom fastighetsbranschen eftersom syskonen arbetade tillsammans med mamma Ulla-Britt i familjeföretaget Annabostäder med rötter från 30-talet då morfar Gunnar Karyd började sin bana inom bygg och fastigheter. Först som anställd på Anders Nevsten AB och senare som egenföretagare där Anders Nevsten AB bytte namn till Karydfastigeter.

– Vi tog över förvaltningen av Annabostäder som då innehöll bostäder och kommersiella fastigheter i Limhamn, Malmö och Halmstad. Men när projektet med saluhallen dök upp bestämde vi oss för att satsa på det här, Malmö Saluhall, säger Martin.

Den här trion, alla med olika bakgrund, var nu redo att ge Malmöborna ett nytt lyft på mat och krogsidan. Något de länge drömt om. Nu gällde det bara att staden var redo för ett nytt försök. Under planeringen befann man sig fortfarande lite off city, men i en stadsdel som de kände på sig skulle utvecklas snabbt.

– Läget var ju inte det bästa när vi började planera den här lokalen och dess eventuella utbyggnad, säger Nina.

– Här fanns egentligen ingenting, men när Stordalen började bygga Clarion Malmö Live snett över gatan och universitet växte, så kändes det som ett klokt val, om än långsiktigt.

»Vi kommer från en matglad familj, pappas specialitet var grillad lammsadel, mamma bakade och Martin utbildade sig först till kock«

Men när man skulle klippa snöret den 11 november 2016 var det fortfarande osäkert. Martin minns att han var bekymrad när han såg att det inte vara så många som dök upp inför invigningen.

– Jag tänkte, vad har vi nu gett oss in på, allt var ju inte utbyggt runt saluhallen då, men efterhand dök folk upp och plötsligt var där 500 som väntade på öppningen.

Oron var över när man väl drog i gång och idag har man i snitt 1700 besökare per dag och 3000 fredag och lördag.

Men hur fungerar det att vara syskon och driva företag tillsammans?

– För oss fungerar det utmärkt, säger Martin och tittar på Nina.

– Vi har samma grundvärderingar och det finns en trygghet, en form av respekt inför det arv vi fått med oss, vi sätter inget på spel på grund av prestige.

Nina säger att det finns en bra kemi mellan henne, Martin och deras mamma som också varit involverad i hela processen.

Men först skulle affären med att köpa de gamla godsmagasinet gå i lås. De hade stått öde sen 1955 då det sista tåget lämnade godsmagasinet på Gibraltargatan.

Sen gällde det att få bygga just en saluhall inne i skalet och, förhoppningsvis, även en tillbyggnad som kunde förena gammalt med nytt.

Och givetvis en uteservering med plats för torghandel i mindre skala.

– När affären var klar kontaktade vi Gert Wingårdhs arkitektbyrå som vi tyckte skulle lämpa sig bäst att förvandla en K-märkt byggnad till något helt annat.

Material valdes med omsorg. Saluhallen skulle präglas av kvalitet och skapa en känsla av kontrast och harmoni. Allt gjordes med respekt för magasinet och dess anor från 1800-talet. Planen var att inte ändra för mycket utan istället förstärka magasinets karaktär med moderna detaljer i industriell utformning. En ny utbyggnad utformades och pryddes med en fasad i cortenstål och utomhus gjordes utrymme för torghandel och en attraktiv uteservering.

»Idag vill folk ha upplevelser, känslan av att det är på riktigt, råvaror från regionen, precis som de tidiga saluhallarna fungerade«

Begreppet saluhall har funnits sen tidigt 1800-tal, i vår tid har de ofta varit ett utflyktsmål för turister som besökt storstäder som Berlin, Amsterdam, Barcelona, Florens, Madrid och London.

Den första svenska saluhallen uppfördes i Karlskrona i det tidiga 1800-talet emedan Lunds Saluhall har anor från tidigt 1900-tal.

Tanken från början var att flytta in torghandeln under tak för att skapa ett mer hygieniskt och klimatskyddat utrymme för varorna för att, som i södra Europa, skydda mot epidemier som kolera.

I en saluhall gick det bättre att skydda sina matvaror från väder, insekter, råttor och andra skadedjur.

I januari 1914 förbjöds all torghandel utomhus med kött, fisk, bröd och mjölkprodukter i Sverige.

Där föddes dagens svenska saluhallar.

Inte konstigt att syskonen Karyd grunnade på det här med att åter ge Malmöborna den här typen av samlingsplats.

Det var också bra timing. Aldrig tidigare har väl Malmöborna gått på krogen i jakt på nya upplevelser, som idag.

Vår tids saluhallar har också successivt förvandlats till en form av stora mattempel där handlarna samsas vid sidan om olika krogar.

Idén med den moderna saluhallen har hela tiden förfinats, inte minst via italienska Eataly som tog form i Turin 2014 och därefter exporterats runt om i världen. Även Illum i Köpenhamn byggde om sitt källarplan till Eataly men dessvärre lades den ner för ett par år sedan. Idag finns Eataly däremot i Stockholm.

Var hämtade ni er inspiration för Malmö Saluhall?

– Först och främst var det i vårt närområde, Saluhallen i Höganäs och Torvehallerne i Köpenhamn. Vi tänkte, om man kan lyckas i lilla Höganäs borde det väl också fungera i Malmö, säger Nina.

– Men även Eataly och Dean & DeLuca som jag upplevde i Washington D.C. i samma veva som vi började planera Malmö Saluhall, så dessa fyra har onekligen inspirerat oss. Jag blev så inspirerad av Dean & DeLuca i USA att jag tog med en del idéer till Malmö.

– Vi har även tittat på Markthalle Neun i Berlin där man också kunde se hur den nya tiden med street food, tagit sig in. Hallar som inte är så exklusiva, mer folkliga.

»Drömmen hade ju varit att få till en fullfjädrad utomhusmarknad under sommarhalvåret«

Mer eller mindre lyckade försök gjordes på åttio- och nittiotalet för att återuppliva saluhallarna både på Föreningsgatan, Lilla Torg och Möllevången i Malmö. Idag finns inget kvar av de verksamheterna.

Malmö hade en gång en känd Saluhall vid Lilla Torg men med åren tappade hallen sin charm och attraktionskraft och när en ny fastighetsägare dök upp ville man göra den mer kommersiell. Så blev det hotell, TGI Fridays och restaurang Namu.

– Klart att Sveriges tredje stad ska ha saluhall, säger Nina som i likhet med Martin jobbar heltid med hallen.

Från början hade man kontor på Saluhallens andra plan men numera i en lokal alldeles i närheten.

I dag har man 14 handlare (man kallar såväl butikerna med ost, kött och fisk liksom restaurangerna för handlare) och besökssiffror som hela tiden tycks slå nya rekord. Med begränsad marknadsföring.

– Vi använder oss mest av sociala medier och har även fått fina betyg via exempelvis Tripadvisor vilket gör att turisterna vallfärdar hit när de kommer till Malmö Central med tåget från Köpenhamn, säger Martin

– Och vi har mycket danskar här på lunchen, de får en alkoholfri Mikkeller billigare hos oss än i Danmark, säger Martin med ett belåtet leende.

I veckorna når Saluhallen sin boom runt lunch och under helgerna är det fullt hus.

När Malmö Saluhall gör sina olika event, som primörfesten som i år infaller den 9 maj, och höstens skördefest, säjer man slut de 600 biljetter som finns, nästan direkt.

Hur ser er publik ut?

– Skiljer sig under veckan, på lunchen i veckorna är det folk som arbetar i kvarteren runt omkring, från universitetet, mediafolk, arkitekter, reklamfolk.

På fredagarna stänger man 21.00 vilket betyder att Saluhallen blivit populärt bland barnfamiljer. Fredagsmys med en god middag samtidigt som föräldrarna kan mingla runt mellan de olika restaurangerna med ett glas vin eller en öl i handen.

– Vi har ju vinrättigheter för hela lokalen så man kan äta på ett ställe men ändå mingla runt i hela Saluhallen med sitt vinglas, något som blivit väldigt uppskattat bland våra gäster.

Om ni själva ska gå ut och äta i Malmö och inte besöker Saluhallen, vad väljer ni då?

– Mina senaste restaurangbesök var Grand Öl&Mat och Pink Head HQ. Å ena sidan enkel vällagad mat, råvaror i säsong i kombo med konsert, å andra sidan spännande smaker som överraskar som jag aldrig skulle kunna få till hemma i köket, säger Nina

– För min del är det också Bastard, men även den lilla kvarterskrogen Bouchon, Västergatan och Escama där sistnämnda verkligen känns som en mötesplats i tiden.

Finn det några framtidsplaner för saluhallen ni kan berätta om?

– Vi har alltid förbättringar på gång och just nu tittar vi på att få in ett par handlare till. Sen drömmen hade ju varit att få till en fullfjädrad utomhusmarknad under sommarhalvåret, det hade verkligen känts saluhall, säger Martin.

FAKTA

NAMN: Nina Totté Karyd
ÅLDER: 52 år
BOR: Skanör
FAMILJ: Maken Sven Totté, tre döttrar 16, 19 och 21 år samt hunden Luke 9 månader.
FRITIDSINTRESSEN: Gruppen ”Sticklingarna”, som träffas varannan vecka och stickar och pratar om livets stora och små frågor. Förra träffen avhandlade allt från ullsortering till EAT-Lancet rapporten.
OVÄNTAD TALANG: Jag kan sticka mig ur en stressad situation.
FÖRETAGSFILOSOFI: Affärsmässighet med beslutsfattande som grundar sig på lust och magkänsla.
LIVSFILOSOFI: ”Var lite lite snällare än vad du måste vara” (Kent) utan att för den skull förminska dig själv. Då kan du med gott samvete våga det omöjliga och tro på sig själv.

FAKTA

NAMN: Martin Karyd
ÅLDER: 48 år
BOR: Väster, Malmö
FAMILJ: Hustrun Nina Gerthel, två barn, 7 och 3 år.
FRITIDSINTRESSEN: Windsurfing och golf (blir inte så mycket nu som småbarnsförälder) och numer också foto.
OVÄNTAD TALANG: Marmeladkokning, sm-guld med en karamelliserad päronmarmelad.
FÖRETAGSFILOSOFI: Håll fast vid din ursprungliga idé och våga göra den fullt ut.
LIVSFILOSOFI: Unna dig med lagom som ledstjärna!

 

HANDLARE PÅ MALMÖ SALUHALL

LIMHAMNS KÖTT & VILT Frigående grisar som får böka fritt, gräsbetande nötdjur och vilt från rena, svenska skogar. Egentillverkade korvar, salami och skinkor som är gjorda på råvaror från lokala gårdar och lokala jägare.
FAVVO GLASS Färsk glass. Här rör glassmästaren varje dag samman en grundbas på mjölk, grädde och ägg. Recepten är egna, flädern plockas, kolan kokas och de mogna bananerna mosas för hand. Mjölk-, ägg- och nötfri glass finns också i form av krämiga fruktsorbeter.
LANTHANDEL Här hittar man mjölk och smör från lokala gårdsmejerier, ekologiska ägg, närodlade grönsaker, egentillverkad sylt, mjöl, gryner och kryddor, hantverksläsk och smakrik folköl.
PÅRIS Här äter man hawaiiska poke bowls så som de var tänkta att ätas, med ljummet ris och marinerad fisk, noggrant utvalda tillbehör och smakrik salsa.
HOLY GREENS Matiga sallader. En bas av svenskt, närodlat och ekologiskt varvas med asiatiska influenser, en nypa Medelhav och en gnutta Mellanöstern. Allt är dagsfärskt och skalas, hackas och picklas i restaurangen.
PAPI Italiensk mat på hög nivå som får färskhet och lokal förankring genom skånska råvaror.
SÖDERHOLMENS FISK Här tar man ansvar för att fisken har passerat alla regelverk och hållbarhetskrav, såväl när man handlar fisken över disk som i restaurangen. Rustika rätter med inspiration från hela världen – med fish & chips som stående inslag.
MÖLLANS OST I över 30 år har prisbelönta Möllans ost frestat Malmöborna med delikatesser från hela världen. I Malmö Saluhall kan man utöver ostar och charkuterier också få något att dricka till.
POMS Vällagad, god snabbmat. Du har mackan i handen på några minuter. Men att laga tillbehören – som surkål och pastrami – tar tid. Här serveras mackor från hela världen. Muffuletta, Cubano och Reuben sandwich, för att nämna några exempel.
ST. JAKOBS STENUGNSBAGERI St. Jakobs Stenugnsbageri fyller Malmö Saluhall med dofter, från morgon till kväll. Surdegsbröd, kardemummabullar, mackor och mycket mer. Ät på plats eller ta med hem.
FALAFEL & BURGERS Med kött från skånska gårdar, levererar man mat baserad på det goda som finns i vår närhet. Falafeln är friterad i riktig olivolja.
PINK HEAD NOODLE BAR Asiatisk streetfood av hög kvalitet. Egentillverkade nudlar och ett bra hantverk med influenser från bland annat Kina, Japan och Korea.
HEDVIGSDAL Vedugnsbakad pizza utan genvägar. Det ekologiska mjölet kommer från lokala producenter och mycket av det som läggs på pizzan är odlat på den egna åkern.
CHOCOLATTE Handgjorda praliner som vunnit många priser. Smaksatta, fyllda, doppade och dekorerade i den lilla fabriken i Helsingborg. Här finns choklad, kola, fudge och annat gott.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
oktober 2019
Fredrik Ericsson

Renata Chlumska

Renata Chlumska

DECEMBER 2019 |
FREDRIK ERICSSON

Sveriges främsta äventyrskvinna har bestigit berg och gjort expeditioner över hela världen, fått internationella utmärkelser och ska bli första svenska kvinna i rymden.

Vi kommer lite tidigt för att kolla in ljus och sittplatser i den nya Chlumskasviten på Clarion Malmö Live. Vi vet att Renata har bestigit det högsta berget på samtliga sju kontinenter, paddlat i Stilla havet och genomfört många fler spektakulära expeditioner. Vi är såklart nyfikna på vad det är för typ av person som genomfört alla dessa enorma prestationer. Exakt på bestämt klockslag kommer Renata in i rummet tillsammans med representant för hotellet. Vi möts av en stor energi som fyller hela sviten direkt. Renata har en påtaglig närvaro och även om vi hade varit i ett annat rum än Chlumskasviten hade rummet blivit hennes direkt. Vi slår oss ner och börjar prata om ett av hennes kommande projekt.

Om vi börjar i nutid, med rymdprojektet. Hur långt bort är det?

– Det är svårt att veta, speciellt med tanke på att jag har sagt under en ganska lång tid att det kommer bli om två, tre år, och jag har fortfarande inte kommit dit. Jag kan bara fortsätta säga att det kommer bli om två, tre år. De bygger flygplanen, de är uppe och flyger, men det tar tid. Det är ny teknik som utvecklas, och de hade en otäck olycka 2014, det var en tragedi, men också en stor setback. Sånt kan fortfarande uppstå, och jag har egentligen inte bråttom. För min del spelar det inte så står roll när det blir, utan att det kommer bli. Det viktiga är att då är allt färdigtestat och klart.

Hur förbereder du dig? Hur långt innan börjar du?

– Jag började förbereda mig nästan direkt. Då gick jag ganska all in, intensivt, och började flyga med flygskolan i Linköping, fick flyga SK60, väldigt snabba plan. Jag gjorde g-kraftstester, jag bokade upp mig på parabelflygningar. Men sen har jag medvetet dragit lite i handbromsen, för allt det där kostar pengar. Också för att jag inte heller vet exakt när jag ska åka i väg. Jag vill ha den där känslan i kroppen ganska nära inpå, så att jag inte tränar, tränar, och sen händer det ingenting på fem år. För det handlar inte så mycket om fysisk förberedelse på det sättet, utan det är att få tillgång till g-kraftstesterna och de snabba flygplanen, och parabelflygningarna. Det är mer en fråga om pengar.

Om man blickar tillbaka, alla expeditioner du har gjort, de kostar väl också mycket pengar? Som att bestiga Mount Everest.

– O ja, absolut. Men där styr jag mer själv.

Hur löser man det? Det verkar som man behöver mycket entreprenörsanda utöver äventyrsviljan?

– Ja, men så är det. Det gäller att paketera det och att hitta samarbetspartners där det finns bra naturliga kopplingar. Delvis eget satsat kapital, jag har tagit lån för att komma i väg på vissa av mina äventyr. Rymden tog jag ett lån för att kunna köpa den biljetten till exempel. Men för mig är det en investering, och då gäller det att sälja in den här investeringen så att andra tror på den också, och förstår vad man får tillbaka när jag väl kommer hem.

»Jag är uppvuxen på Möllevången. För mig är det ofattbart att jag har bestigit Mount Everest, världens högsta berg«

När du gjorde första stora expeditionen, och var mindre erfaren, hur var det?

– Jag levde ihop med en som hade väldigt mycket erfarenhet, så jag fick med mig mycket genom Göran (Kropp). Jag gick i hans skola och förstod hur viktigt det är att bygga relationerna med sponsorer och samarbetspartner. Det är en sak att vara en skicklig klättrare eller vara bra på vilken annan idrott som helst, men i dag krävs det så mycket mer. Man ska kunna vara ute och prata om det, och kunna paketera och sälja. Det är inget som kommer självklart för mig. Jag hade en dröm, jag ville bestiga Mount Everest. För att förstå hur jag skulle finansiera det hade jag en bra lärare.

Den här drivkraften och målmedvetenheten som krävs, har du alltid haft den? Alltså även som barn?

– Ja, det har jag nog när jag tittar tillbaka på hur jag växte upp i Malmö och vad jag gjorde för något och vad jag tänkte på i livet. Det fanns alltid en stark motor. Jag ville någonting. Jag har alltid drömt mycket och vågat mycket, och varit nyfiken och ganska orädd.

Hur visade det sig?

– Jag kom hem med blåmärken och skrubbsår överallt. Hängde på storebror och klättrade i träd, och var väldigt aktiv och påhittig, inget stillasittande barn. Och som sagt ganska orädd för att prova nya saker, prova nya sporter. Samtidigt kanske lite blyg när det kom till att träffa nya människor. Men det fysiska har jag alltid haft lätt för.

Vilka sporter?

– Jag tävlingscyklade, var med i cykelklubben Ringen här i Malmö. Innan dess red jag, jag dansade, jag var med i Malmö Sportdykarklubb, jag var simhoppare, jag spelade lite badminton och provade allt möjligt.

»Rädsla för mig är en varningssignal. Men jag är inte rädd för att vara rädd«

Hade du talang också för många olika sporter?

– Ja, jag var duktig på sport generellt. Men inte bollsporter. Fast annars, lätt för att lära. Jag har alltid haft bra kroppskontroll, koordination och balans. Jag har inga problem med att det är jobbigt, vare sig det gäller springa, åka skridskor eller simma. Jag tycker om att röra på mig.

Du måste väl ha varit i många situationer under dina expeditioner där du har ställts inför det där, ”usch, det är riktigt tungt nu”, och så. Vad är det som får dig att inte sluta?

– Det är nog en grundinställning. För det första, jag fattar vad jag ger mig in i. Om jag har problem med att det är jobbigt, då kan jag lika gärna stanna hemma. Jag är väl medveten om att det kommer bli grymt tufft. Det är ingen ursäkt. Livet är inte lätt. Ja, men rent krasst. Folk är med om hemska saker. Det jag gör är frivilligt. Jag har inte befogenhet att gnälla, för jag kan packa ihop och åka hem. Det är utmanande, det visste jag ju. Bit ihop.

Är du aldrig rädd? Som att du kan dö?

– Jo, det är klart att jag är rädd. Jag har varit i några situationer där jag har känt att det är på gränsen.

Som till exempel?

– Jag har paddlat på Stilla Havet, var riktigt tufft. Ja, det har hänt saker som har varit jobbiga. Men jag vet att det är bra att jag är rädd, för då är jag försiktig, noga och fokuserad. Jag skulle inte vilja åka i väg med folk som är orädda, för då tror jag att det är lätt att man blir dumdristig och övermodig. Rädsla för mig är en varningssignal. Men jag är inte rädd för att vara rädd. Rädsla är en känsla, men den kommer jag inte dö av, men jag måste lära mig hantera den. Det är väl också så jag ser på saker i livet. Människor är rädda för otroligt många saker. Man blir begränsad och vågar inte göra de mest vanliga sakerna ibland. Som att gå ut, möta andra människor, för förändringar, för att vara ensamma. Det är sorgligt att det är så. Jag har bestämt mig för att jag inte tänker vara rädd eller låta det begränsa mig. Däremot ska jag förstå vad det är som gör mig rädd, och i stället bli vän med det på något sätt.

Har du något konkret exempel på de här situationerna?

– Jag är inte rädd för att fira mig ner från en hög byggnad, det tycker jag är skoj. Däremot har jag varit livrädd för att stå och prata på scen. Jag har haft riktig scenskräck och ångest. Skicka upp mig för vilket berg som helst, men ställ mig inte inför människor och tvinga mig att prata. Det är ända sen jag gick i skolan. Jag tyckte det var något av det värsta man kunde göra. Ändå är det vad jag livnär mig på idag.

»Jag har haft riktig scenskräck och ångest […] ändå är det vad jag livnär mig på idag«

Ja, du är ju föreläsare också…

– Ja, den rädslan har jag kommit förbi och kommit över. Men det var tufft. Den vanligaste fobin säger många, är att de dör hellre i stället för att stå och tala inför folk. Det är många människor som är livrädda för det. Det är för att vi tränar inte på det. När vi väl blir utsatta för det så är det en situation där det blir för mycket på en gång. Som när man ska recensera någon bok som man tycker är tråkig i skolan och inte vågar. Första gången blir fel och sen vågar man inte försöka igen. Då springer man, flyr de situationerna resten av livet i stället för att möta dem och försöka bemästra dem.

Men på dina expeditioner, när det kommer en hotfull situation, där kan man inte själv hålla i taktpinnen på samma sätt, väl?

– Både och. Jag tränar i trygga miljöer, jag vet hur jag ska handskas med det när det är skarpt läge. Många gånger känner jag av när det är på väg att inte gå bra, eller när det är på väg åt fel håll, eller om det är en situation som kan eskalera. Då gäller det att vända i tid och inte hamna i de situationerna och vara så pass rutinerad och tränad att när jag väl hamnar i den situationen så vet jag hur jag ska agera. Jag har börjat paddla, väderprognosen har lovat relativt schysta förhållanden och jag har gett mig ut på Stilla Havet. Sen har det blivit mycket snabbt sämre och vågorna är väldigt, väldigt höga. Då har jag bestämt mig för att avbryta och backa, paddla tillbaka eller ta mig upp på land, på närmsta, säkraste ställen.

Är du rädd för ditt liv i sådana situationer? Blir det så pass farligt?

– Det har kanske varit när det har varit andra saker. Jag blev överraskad på en expedition en gång på stranden när jag skulle sätta upp mitt tält. Det kom tre stycken killar på stranden och jag var själv. Det gjorde mig rädd, för människor kan vara så mycket mer oberäkneliga. Jag kan känna att naturen, backar jag där, den vill mig inte illa på det sättet. Men människor kan vara mycket läskigare. Där har jag varit i situationer som har känts obehagliga. Men jag har också strategier för hur jag ska undvika att hamna i de situationerna. Det har jag förstått, att det kan bli farligt, och då kan jag inte ligga i ett tält som en skrämd hare och vänta på att något ska hända. Då måste jag vara steget före. Jag har haft taktik och strategi för att klara mig.

Det låter som att du aldrig riktigt blir så rädd ute i naturen då? Alltså av naturen.

– Nej, och de gånger jag har känt att det har varit farligt, då har jag vänt.

För många människor kan tanken på att paddla kajak ute på Stilla Havet eller tanken på att klättra på de högsta bergen vara skrämmande.

– Ja, men det är det inte för mig. Jag kan bli rädd när jag kör hem från en föreläsning sent på kvällen från Stockholm till Jönköping, och det börjar bli halt ute, och man vet inte om det är någon trött lastbilschaufför eller någon annan. Det kan hända olyckor precis var som helst. När jag är på en expedition, kan jag till exempel inte kontrollera vädret, men jag förstår mig på det. Människor kan vara svårare att förstå sig på. Vi gör ju saker dagligen som är livsfarliga. Men vi tänker inte på det. Och känner ”här har jag gått och det här kan jag, och här har jag koll på läget”. Jag menar, folk dör i cykelolyckor i storstäder och man halkar i badkaret eller duschen. Men man slutar inte cykla eller duscha för det. För mig är det samma sak på en expedition. Det är något jag gör, som jag kan, så jag känner mig inte livrädd då.

»Jag har omgett mig med människor som inte bara varit ja-sägare«

Tror du att du har äventyrsviljan i blodet? Är det medfött eller är det miljön?

– Det är säkert en kombination. Men någonstans finns det i mig. Fast jag har också haft föräldrar som har, väldigt omedvetet, men ändå har uppmuntrat det. De är själva lite sådana, även om de inte klättrar i berg så har de en inställning till livet som har gjort att jag har vågat mer. Mina föräldrar har aldrig sagt ”Prova inte, eller låt bli”, det har jag inte hört.

Var de också fysiskt aktiva?

– Ja, väldigt aktiva, mycket i naturen, gillade friluftsliv, mycket bus och hittepå på ett roligt sätt. De sa aldrig ”du ska bli det ena eller det andra”, utan bara ha kul, vara aktiv och ute mycket. De hade också inställningen till livet att ”ja, men det löser sig, det blir bra, det blir kanske inte som vi har tänkt oss, men det blir bra ändå, bara du gör ditt bästa och försöker och testar”, vilket har gjort att jag har fått en väldigt positiv inställning till att prova. Jag kanske inte blir världsbäst, men så länge jag gör något som jag tycker är kul och jag gör mitt bästa så blir det bra ändå. Det är en fantastisk start, känner jag. I stället för att höra ”du kan inte”, och ”vad ska det vara bra för, hur ska det gå?” det är det nog många som hör. Jag har ett samarbete med ett par skolor där jag träffar barn. Då träffar jag allt från förskoleklass upp till niorna. Jag var på en skola och träffade flera klasser på samma dag, och på vägen hem så var det en av flickorna som gick åt samma håll, så vi pratade. Hon sa ”ja, du pratar mycket om drömmar, och jag har också drömmar, fast mamma och pappa säger att det inte är lönt att jag drömmer, för det kommer inte att bli något ändå”. Det är ju sorgligt. Barn måste få drömma. Sen kanske det inte blir så. Men att ta bort den här längtan från barnen, att tro på något och tro på sig själv, det är inte bra. Jag har alltid fått drömma. Sen är det inte så att du kommer bli allt, du måste jobba hårt också. Det klarar sig inte självt, men om du tror på det och du jobbar hårt för att ta dig dit så kan du lyckas precis som vem som helst annan. Det har jag fått med mig, och det är jag väldigt glad för. För hör man i 25–30 år att du inte kan, och ”du duger inte”, det blir som en stor pråm som ska vända sen. Stå och tala om för sig själv på morgnarna att ”jo då, jag kan”.

Det låter ändå som att du tycker att uppväxt- och hemmiljön är den stora delen?

– Jo och jag märker det på mina barn. Barn har olika personligheter. Även om de har samma mamma och pappa så är en lite mer försiktig och en är fullständigt orädd, och någon är mer kreativ och någon är mer tystlåten. I mig har alltid den här nyfikenheten funnits. Om någon säger ”ja, men du kan, försök” så säger en del ”Nej, men jag vill inte”. Så har jag aldrig sagt. Jag har alltid velat. Så jag tror det är en kombination.

Du har tre barn, ser du samma drag i dem? Du beskriver att det var natur och det var aktivt och mycket lek med dina föräldrar. Medans de växer upp med en mamma som har gjort en karriär av det. Det är ju en annan miljö.

– Jo, så är det säkert. Fast jag försöker göra det roligt och peppande, och att vi är ute på deras villkor, och att de tycker att det är kul. För mig är det viktigt att de lär sig värdesätta naturen och att de förstår vilken skatt det är. Att de känner sig trygga i naturen. Sen om de vill göra samma som jag kvittar. Den ene grabben, han funderar på att bli arkitekt, och min dotter, hon vill bli ”designerska”. Och den andra, mellankillen, han vill bli Youtuber. Då säger jag, ”ja, men dröm, det är klart du ska… följ ditt hjärta så kommer det bli bra”.

»Folk tror att jag gillar risker, men jag gillar trygghet«

Blir det automatiskt så att man bryr sig extra mycket, om man nu kan göra det, om naturen när man lever som du?

– Ja, det tror jag. Därför är det viktigt för mig att barnen kommer ut och upplever naturen. För har du inte varit i naturen och upplevt den, inte har kontakten med naturen och inte förstår hur bra människan mår i naturen, och hur bra den är ur ett hälsoperspektiv, mentalt och fysiskt, och att den faktiskt är gratis, då kanske man inte bryr sig lika mycket. Det är viktigt att vi tar hand om den. Är du inte ute i naturen så kanske du inte gör den kopplingen. Är man ute i naturen så förstår du hur värdefull den är och tar hand om den. Det är viktigt.

Skiljer du på jobb och ledig tid, eller är det en livsstil som pågår dygnet runt?

– När någon frågar vad jag gör på fritiden så tänker jag efter och kommer fram till att jag gör precis samma sak. För mig flyter det ihop väldigt mycket. Vilket jag tycker är helt fantastiskt. Jag menar, oavsett om man är skribent eller om man är fotograf eller vad man har för intresse, att få ägna sig åt det hela tiden är få förunnat. Det är en lyx.

Vad kände du första gången du gjorde något stort projekt? Det var väl Mount Everest -99?

– Nej, jag cyklade hem från Nepal -96, det tycker jag var spännande. Det var en fantastisk resa. Det var det första stora äventyret jag gjorde. Då var jag 22 år. Cykelresan tog fyra månader.

Hur känns det när det är färdigt? Det är ett långt projekt.

– Ja, fast det var mer att jag ville cykla med Göran ner. Han cyklade ner till Nepal -96 och jag ville cykla med honom på cykel ner. Det fick jag inte. Så för mig var det så kul att få cykla med hem. Att få vara med på den cykelresan hade jag verkligen längtat efter. När jag kom hem kändes det bara helt fantastiskt. Där hade jag fått uppfylla en dröm som hade väckts ett år innan. Och under tiden så hade jag planer, eller ja, tankar på vad jag ville göra. Och där, -96 föddes drömmen om Mount Everest. När jag kom hem tänkte jag ”okej, vad ska jag göra nu? Vad är nästa steg?”

Mount Everest då, och alla andra berg du bestigit. Det är lång tid och det är fysisk och mental påfrestning. Vad är känslan när du kommer upp där?

– Den är helt fantastisk.

Är det en ”rush” eller ett lugn…?

– Då är det glädjerus och lättnad som kommer över en, att ”nu äntligen har jag lyckats”, efter att man har kämpat. Det är väl som att vinna ett OS-guld. Man ser dem stå högst upp på prispallen och så vet de att de har slitit i 5, 10, 15, 20 år, och så har de lyckats. Det är en sån urladdning. Det är helt fantastiskt. Glädje, lycka, eufori, lättnad. Samtidigt som på ett berg, när du är på toppen så är man fortfarande inte i mål. Det gäller att inte bli helt uppslukad av glädje och lättnad, utan att faktiskt behålla fokuset. Man ska ta sig ner också. De flesta dör på vägen ner. För de glömmer att de bara är halvvägs.

Var kommer dina idéer ifrån? Att bestiga Mount Everest är givetvis en enorm prestation, fast också ett mål som många strävar efter. Men att komma på egna nya expeditioner och äventyr som när du gjorde Around America Adventure som du kallade det. Det är något annat…

– Jag sitter nog och funderar på, ”vad skulle jag vilja lära mig?” eller ”vad skulle jag vilja upptäcka, vad skulle jag tycka var kul att se och göra?”, och sen formas de där. Eller så träffar man någon och pratar med någon, och får någon idé. Det här med USA, det var något som jag planerade med Göran. Vi paddlade lite på fritiden, och jag kände att det var fantastiskt kul. En rolig kombination att paddla runt i Västerviks skärgård med kajakerna, drog ut till någon ö där vi klättrade och sen paddlade vi hem igen. Så härligt transportsätt. Man kommer verkligen nära naturen, till skillnad från när man cyklar, man kommer närmre naturen på ett annat sätt. Det var roligt att lära sig något nytt och spännande att få vara nybörjare.

Det låter väldigt enkelt när du pratar om det, men för de allra flesta är det inte möjligt, det är ju jätteprestationer du har gjort varje gång.

– Jo, men jag går inte och tänker på att jag gör så fantastiska saker hela tiden. Hade jag satt mig i dag på Stilla Havet och skulle ha paddlat, då hade jag nog fattat vad det är jag gjort. Men när man lever med de här projekten så mycket och så intensivt så har man fokus på det. Man förbereder sig och är så inne i det fram tills man klarat av det. Jag förstår vad det är som gör att jag klarar av det. Och jag pratar om det ganska mycket, vilket också gör att jag lever med det alltid. Jag kan inte hålla på att tycka att jag är så fantastisk hela tiden.

Men någonstans på vägen så börjar utmärkelser komma, det börjar bli ett allmänintresse, man vill lära känna dig lite, som vi nu…

– Ja, det är lite overkligt. Jag är uppvuxen på Möllevången. För mig är det ofattbart att jag har bestigit Mount Everest, världens högsta berg, när jag är uppvuxen mitt inne i stan. Det är helt fantastiskt. Jag har gjort en otrolig resa. Och så får man vara med om sånt här som den här sviten uppkallad efter mig. Det är inte därför jag gör det, och det var inte det som var drömmen när jag började. Jag har verkligen bara följt min passion, jobbat hårt, träffat fantastiska människor som har lärt mig otroligt mycket. Jag har trott på mig själv. Jag har omgett mig med människor som inte bara varit ja-sägare. Jag tror det är viktigt att ha folk omkring sig som säger vad de tycker och är ärliga. Det är då man på något sätt kramar ur det mesta ur sig själv. Människor som har trott på en och sett ens potential, eller låtit den testas. Inte vara så rädd för att misslyckas. Sen jämför jag ibland hur andra människor har det i andra delar av världen, som möter jättesvåra saker varje dag som de inte har valt. Jag har valt det jag gör. För mig är det en jättestor skillnad. Varför ska jag stå och slå mig för bröstet och tycka att det jag gör är så märkvärdigt, när folk gör makalösa saker hela tiden.

Mm…

– Ja, men det är sant, det går inte att säga något annat. Plus att jag gör ju sånt som jag inte är rädd för. Jag tycker det jag gör är kul. För en del är det svårt att ta sig upp ur sängen varje dag, för dem är det ett Mount Everest att bestiga varje dag. Jag har bestigit flera höga berg. Dels det högsta men också andra utmaningar i livet. Som när Göran dog, och andra förluster som varit väldigt svåra. Jämfört med det så är expeditionerna inte de brantaste uppförsbackarna.

Hur påverkar det när närstående som i ditt fall omkom? Har du blivit mer försiktig?

– Jag har nog alltid varit försiktig. Folk tror att jag gillar risker, men jag gillar trygghet.

Jag förstår, du verkar heller inte vara så riskbenägen?

– Nej, nej. Jag gillar trygghet. När jag känner mig trygg, då vågar jag saker. Men tvärtom så har det som har hänt gjort att jag känner mer att livet är för kort. Det gäller att maximera det, det går inte i repris, det här är inget genrep. Det är här och nu. Sen ska man naturligtvis vara försiktig. Men de förlusterna har stärkt mig att snarare våga leva.

Leva mer, så att säga?

– Ja, jag vill inte bli gammal och bitter. Jag har verkligen inga problem med att bli gammal. Men jag vill inte se tillbaka på livet och tänka ”varför gjorde jag inte det?”, och ”nej, varför sa jag inte det?” Eller varför …? Det kan vara att man skulle ha sagt vad man känner, eller tagit kontakt med någon, eller bett om förlåtelse eller provat någonting, rest någonstans. Det är det människor ångrar. När de har gjort intervjuer med människor som ligger på dödsbädden och frågar, ”vad ångrar du i livet?”, då är det sällan något som de har gjort, utan det är allt de inte gjorde. Och det vill jag inte att det ska hända mig.

Hur känns det att få den här sviten uppkallad efter dig?

– Det är helt grymt, helt galet, helt fantastiskt. Igen, det var inte därför jag startade med mina äventyr. De har alltid funnits där. Men sen har jag förstått med åren att precis som jag blir inspirerad av människor som vågar så är jag en person som har vågat. Att få titta på barnen som man träffar i skolan, och få säga till dem att ”du kan bli precis vad du vill, men du måste jobba hårt, du måste fokusera, men våga drömma”, det är fantastiskt. Det är klart, det finns många föräldrar som säger det till sina barn, men det finns också barn som inte får höra det från sina föräldrar. Då kan det vara bra att det finns andra vuxna människor runt omkring barnen som säger det, och kanske inspirerar dem. Om det dessutom sägs av någon person som har gjort det, då går det inte att säga ”nej, det går inte”.

Det låter som du brinner för att inspirera andra lika mycket som du brinner för dina äventyr?

– Jo, så är det. Jag föreläser mycket, och det är alltid kul att komma ut och träffa människor. Att få berätta min historia och dela med mig av mina upplevelser. Hur jag tänker när jag står i uppförsbackarna eller hur jag hanterar förändringar. Det finns väldigt många kopplingar att göra mellan expeditioner och arbetslivet. När jag sen träffar barn och ungdomar blir det speciellt. De har hela livet framför sig.

Är du en renlevnadsmänniska?

– Haha. Jag dricker inte kaffe, det är väl en bra början, eller hur?

Jag tänker för att du kanske behöver hålla dig i fysiskt optimal form för expeditionerna?

– Nej, men jag tycker om att träna och vill röra på mig. Sen gillar jag ju mat och jag är inte så picky med vad jag äter. Det är klart jag försöker tänka på att jag ska äta mycket nyttigt och hälsosamt, men som äventyrare, när man är på expedition så äter man det som finns. Här hemma kan man välja naturligtvis, men nej, jag ska inte säga att jag är någon renlevnadsmänniska på så sätt. Jag kan sätta mig med gott samvete med barnen på fredag och äta både chips och godis, kakor och bullar…

Och gå ut och äta middag och dricka vin och så också?

– Ja, ja, absolut.

Okej, tänkte att i en viss mening så går ditt liv att likställa med en elitidrottsperson.

– Ja, men de jagar sekunder och minuter på ett helt annat sätt än vad jag gör. Däremot så behåller jag en grundfysik och kan toppa formen inför en expedition, eller om jag står inför något speciellt jag ska göra. Annars håller jag mig på en bra nivå där jag inte väger vad jag äter. Men jag tränar varje dag, för det mår jag väldigt bra av.

Vad är nästa dröm? mål?

– Jag vill ju bestiga månens högsta berg. Det hade varit riktigt häftigt.

Är det ens möjligt?

– Ja, möjligt är det. Sen är väl frågan egentligen om det blir jag som hinner först. Men bara tanken för mig är svindlande. Det hade varit en otrolig upplevelse. Jag tror mer på rymden. Sen vill jag göra massa saker här också. Men det är väl just det att rymden känns svårare, det är någonting med det här, att det får inte vara för enkelt. Då blir det inte lika roligt. Jag har massa projekt som jag funderar på att jag ska göra. Men inte när det blir att jag vet att jag kommer klara det. Det är utmanande att ställas inför något som jag inte vet om jag fixar.

En tävlingsmänniska är du så klart, men om man spelar spel med dig, är du en dålig förlorare? Vill du vinna det också?

– Ja, jag är en tävlingsmänniska, fast jag gillar inte tävlingsidrott. Jag har sällan tävlat i sport. Jag har gjort det lite när jag var yngre men tyckte inte det var kul. Men när jag väl hamnar i en tävlingssituation, ja, då vill jag vinna. Jag är en sån jättejobbig mamma som inte låter barnen vinna.

Hahaha…

– Men det är också för jag tycker att så är inte livet. Folk kommer inte låta dig vinna, så det är dumt att jag börjar göra det. Det är nog mer ur den aspekten egentligen. Kanske inte så mycket för att jag skulle tycka att det är jobbigt att förlora. Jag känner att jag gör dem en björntjänst för folk kommer inte vara så i livet.

Hur involverad har du varit här nu, i denna sviten?

– När de ringde mig första gången så tänkte jag ”oj, vad får jag göra?” Jag fick direkt idéer på att man skulle kunna hänga upp lite klättergrepp, och ha lite prylar från olika expeditioner. Kanske nån bild eller att jag kommer nerfirandes från taket.

Och så blev det ju.

– Ja, så blev det. Det var helt fantastiskt att de var så öppna, och tyckte att det var så kul och har gjort det så fint. Jag har haft alla de här grejerna i min källare liggandes i lite olika backar och ryggsäckar och expeditionslådor. Och så gör de det så här snyggt. Så här fina tyckte inte jag stegjärnen var när jag hade dem på mig på en expedition. De blir viktigare på något sätt i och med att de blir synliga, än när de bara ligger i källaren.

Låg det bara i källaren?

– Jo, men jag har sparat. Jag är ganska osentimental, fast jag har ändå sparat all utrustning som jag har haft med mig på expeditioner. För någonstans så är det härligt att ha de minnena. Jag menar, jag har min isyxa som har varit med på alla berg.

Som den handsken där borta, då har den varit med någonstans?

– Den har varit med, precis. Den var med på Carstensz pyramid, Oceaniens högsta berg. Det var helt och hållet deras idé att köra det här Seven Summits-temat, att vi ville ha sju grejer, en från varje topp.

Häftigt att du delar med dig av grejerna.

– Ja, men det är så kul. Jag hade verksamhet på Öland för massa år sen där jag hade kajakkurser, lite cykeluthyrning, lite äventyr och så. Där hade jag min kajak, som jag hade haft när jag paddlade runt USA plus lite annan utrustning. Då var det någon som sa, ”men varför gör du inte ett museum?” Jag tänkte ”hallå… museum, så gammal är jag inte”.

Haha…

– Jo, men lite så. När folk skriver biografier och de är typ 35, då tänker man, ska man inte göra det när man är 70? Det skulle vara kul att någon gång kanske ha någon typ av utställning. Jag hade Görans cykel på en cykelmässa uppe i Stockholm. Det var häftigt att se hur folk kom fram och la sin hand på cykeln, ”är det den cykeln? nej, det måste vara en replika”. Jag förklarade, ”nej, det är den”. ”Är det verkligen den cykeln? wow!” Fast den expeditionen är ju legendarisk. När han cyklade ner och besteg Everest och sen cyklade hem igen. Och att bestiga berget utan syrgas på sitt tredje försök, inte minst -96 när det var sånt tragiskt år och väldigt många förolyckades, det var en fantastisk bedrift.

Ja. det minns jag.

– Det är det, om man omger sig utav folk som är grymma, då känns det man själv gör inte heller så svårt. Vilket också blir att det är klart att det går. Jag tror det är mycket förhållningssättet och attityden och inställningen som gör att jag nu sitter på 23:e våningen på Clarion Live i Malmö i en ”egen” svit.

Tänker du då på att det är för att det är många som inspireras av dig och dina prestationer?

– Ja, men det blir konstigt någonstans att tänka så, samtidigt som jag förstår det ju. Det är väldigt mycket att ta in. Det är fortfarande helt fantastiskt.

Precis som du beskriver med cykeln. Fast med dina grejer. Människor kommer bo här ”kolla där, och där, det här och den hade hon med sig på den bergstoppen…”

– Jo, det känns häftigt att sitta här uppe och se var det var jag faktiskt växte upp. Var man kommer ifrån. Det blir också väldigt mäktigt. Man ser ner till Möllan härifrån, där jag växte upp. Mamma och pappa hade restaurang på Ängelholmsgatan. Då hette den Praha, sen hette den Legolas, nu vet jag faktiskt inte vad.

Har du valt bilderna som sitter på väggarna?

– Det har vi gjort tillsammans. Först pratade vi om att vi skulle ha lite äventyrsbilder och klätterbilder. Men sen kom vi fram till att vi ville göra kopplingen till Malmö. Möllevången, där jag växte upp, eller Malmö kanal där jag lärde mig paddla, eller Pildammarna där vi jämt åkte skridskor och sprang runt, runt, runt med skolan? Sen dök den bilden upp, som är min skola. Johannesskolan. Förr byggde man så fina skolor, då var de mitt i stan, det var en stolthet. Det borde man göra idag också, bygga bra skolor till barnen.

Det känns att du brinner för de frågorna. Ungdomar och barn.

– Ja, det gör jag. Barnen är vår framtid. Deras hälsa, tilltro till sig själv, sin förmåga och sina drömmar. Det kan jag stå på barrikaderna och prata om. Det och naturen såklart.

FAKTA

NAMN: Renata Chlumska
ÅLDER: 46 år
BOR: Jönköping
FAMILJ: Tre barn
LIVSFILOSOFI: Hellre snubbla vid målsnöret än att inte försöka

BEDRIFTER OCH UTMÄRKELSER

1996: Cyklade tillsammans med Göran Kropp från Nepal.
1999: Blev första svenska kvinna att bestiga Mount Everest.
2003: Utsedd av amerikanska Outside till en av världens främsta äventyrskvinnor.
2005-06: Around America Adventure, paddlade kajak och cyklade runt USA, Lower 48 (USA’s 50 delstater minus Alaska och Hawaii).
2007: Årets äventyrare tillsammans med Fredrik Sträng.
2014: Besteg Mount Vision på Antarktiskt, vilket innebar att hon därmed bestigit det högsta berget på samtliga sju kontinenterna, The seven summits. Övriga sex är Mount Everest i Asien, Aconcagua i Sydamerika, Denali i Nordamerika, Kilimanjaro i Afrika, Elbrus i Europa och Carstensz Pyramid i Oceanien.

TEXT Frerik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

november 2019
Olle Berggren
oktober 2019
Fredrik Ericsson
september 2019
Fredrik Ericsson

Edda Magnason

Edda Magnason

NOVEMBER 2019 |
OLLE BERGGREN

Hon blev Guldbaggebelönad för sin tolkning av Monica Zetterlund i filmen Monica Z. Hon både skriver och producerar musik och har släppt tre skivor i eget namn. Vi träffade Edda för att prata musik, hennes karriär och bakgrund.

Hon har erövrat svenska folket i rollen som Monica Zetterlund. Fem år efter genombrottet på vita duken senare arbetar Edda Magnason vidare på den solokarriär hon inledde för 15 år sedan. En jakt på nya spännande ljud där klassisk popkultur möter indie och avantgarde.

Vi träffas på Malmö Live, den arena där hon tidigare gjort succé i Wiehe-showen ”…har du sett världen?”. Edda gör entré i Sten Broman-lila herrkostym, slips i samma färg, svart skjorta och ett par av sina (många) karaktäristiska glasögon (som hon inte ser utan) med rosarött glas. När vi småpratar om henens klädsel skiner Edda upp och summerar sin look med orden:

– Där Finlandsfärjan möter svår konst. Sen skattar hon så där skönt avväpnande som bara en ”flicka som talar skånska” kan. Edda Magnason, 35, har skapat musik på sin portastudio sen hon bodde hemma i Fyledalen (mellan Tomelilla och Ystad), sen hon var 15, och varit professionell artist sen 20. Hon inspirerades som liten av sin äldre syster att börja spela piano och stod därefter för underhållningen i det Magnasonska hemmet när familjen fick besök.

Med sina senaste skivsläpp, aktuella singeln ”Followers!” och EP’n ”Tune of a Crooner Pt1”, är Edda framme vid ett delvis nytt, helt eget sound, som också känns rätt i tiden. En form av orkestrerad pop som inte följer mittfåran och där man kan spåra så olika artister som Dusty Springfield, Lesley Gore, Scott Walker och en senare David Bowie. Edda skruvar sedan denna genre, som hade sin storhetstid i det tidiga 60-talet, ytterligare ett varv. Allt filtrerat via Eddas egen popestetik som går tillbaka till hennes tidiga experiment med Portastudion hemma på Österlen.

»Detta är Finlandsfärjan möter svår konst, ytterligheter som möts«

Så det är klart att man undrar: hur fixade hon att komma vidare efter att så starkt identifierats med Monica Zetterlund? Filmen Monica Z blev en mega-hit, årets film 2014, flera Guldbaggar varav en till Edda för Bästa Kvinnliga Huvudroll och ett soundtrack som sålde guld. Detta trots att hon var ett oprövat kort inom filmen.

– Egentligen sökte regissören Per Fly en Monica som inte var sångerska och som inte var lik Monica… Men av historien har vi lärt att stor konst ofta skapas utifrån ”missförstånd”.

Med svinrygg och en röst som var perfekt att tolka vemodet i Monica Z:s röst, från visa och svensk folklore till jazz, så var det ju inte hon. Eller så var det just det. Utan Edda hade förmodligen Monica Z aldrig blivit en sådan succé.

– Men det fins alltid en baksida som följer på framgången. Efter filmen trodde den stora publiken att jag lät som Monica, att jag sjöng jazz och spelade in min musik akustiskt – en tagning, live i studion, som jazzmusikerna på 60-talet.

Men Edda hade ju andra ambitioner. Hon var mer en artist i samma fåra som Björk (Edda har isländska rötter, hennes pappa är islänning), Kate Bush och Ane Bruun. Spännande ljudexperiment inom ramen för en modern singer/songwriter.  Edda gjorde några PR-spelningar i rollen som Monica Zetterlund efter filmen. Fullsatt. Publiken jublade. Men det var inte hon. Det var inte Edda. Sen släppte hon rollen och fortsatte med den musik hon alltid gjort i eget namn.

– Ena halvan som kom till mina konserter blev arga och besvikna när jag inte hade cocktailklänning på mig. Det var jobbigt.

Men vägen tillbaka var också längre än vad hon väntat sig.

– Jag är givetvis stolt, och glad. över filmen, och att jag fick en Guldbagge, det har betytt så otroligt mycket för mig.

– Det var länge sen jag hörde något med Monica, men kände en rysning när jag härom dagen hörde en Monica-låt.

Var det du som sjöng?

– Åh nej, jag lyssnar aldrig på mig själv, har aldrig själv satt på mitt Monica Z-album. Nej det var originalet!

»Efter filmen trodde den stora publiken att jag lät som Monica, att jag sjöng jazz«

Vad hände efter filmen, började Hollywood höra av sig…?

– Ja Hollywood hörde faktiskt av sig, jag fick en agent där och var över och testade för såväl Bond som Star Wars. Men det blev inget då.

– Jag fick flera erbjudanden i Sverige om liknande roller som Monica, filmer om personer verksamma på 60-talet.

– Jag tackade konsekvent nej, vill inte adoptera någon annan artist, jag vill inte göra rollen som en annan artist, det är alldeles för nära mig själv, säger Edda.

Nästa år får vi ändå se Edda i sin första filmroll som inte har med musiken att göra.

– Jag har en roll i den nya svenska serien ”Box 21” som kommer på Viasat. En serie som spelades in i Bukarest i våras.

– Ingen stor roll vilket jag lärde mig var svårare än att ha huvudrollen.

Däremot har Edda tackat nej till musikaler och Melodifestivalen. Som musiker har hon en stark integritet och låter nog ingen styra hennes musikaliska utveckling.

– De hörde av sig från Mello och sa att de hade en 60-talslåt som skulle passa mig, men det var ju knappast vad jag ville syssla med då. De ville att jag skulle var samma typ av sångerska som Monica igen.

Däremot tackade Edda ja till att vara med i Malmö Lives produktion ”… har du sett världen?” som bygger på Mikael Wiehes liv och hans sånger. Efter premiären var jag helt knockad av Eddas insats och skrev i Kvällsposten: ”Det låter bra denna kväll på Malmö Live, till stor del beror det på kvällens andra röst, Edda Magnason, en gång mest känd för sin roll som Monica Zetterlund. Edda har en magisk röst som är perfekt när det handlar om att tolka Wiehe och samtidigt ge vissa sånger en vintagekänsla så att vi förflyttar oss till 40- och 50-talets schlagerstjärnor. Hon har det där lite gammalmodiga vibratot och en sparsmakad koreografi som visar att hon har total kontroll på scenen. Eddas version av ”Titanic” är så känslomässigt laddad att klassikern får nytt liv denna kväll”.

– Jag är ju till viss del uppvuxen med Mikaels musik hemifrån, från Hoola Bandoola och framåt, så det kändes väldigt bra. Lyssnade in mig på hela hans produktion, såg utvecklingen, hur sångerna tog form i den här produktionen. Det var spännande. Lärde mig också mitt scenspråk under dessa föreställningar.

– Tidigare var jag van vid att sitta vid pianot och titta ner mot tangenterna, man tappar sin blyghet när man gör den typen av föreställningar.

Musikaler är däremot inte en genre Edda är svag för men nästa år kommer hon att vara med i Wermland Operas nya uppsättning av Orfeo i Karlstad.

»Hollywood hörde av sig, jag fick en agent där och var över och testade för såväl Bond som Star Wars«

Du växte upp i en stor familj i Fyledalen på den sydskånska landsbygden. Sex syskon, hästar, hundar och en pappa som arbetade som veterinär. Men du var också den enda i familjen som valde musiken och livet som artist.

– Ja vi var många, men folk kom och gick, vuxna syskon, deras fruar, vänner. En del var äldre och utflyttade, men det var för det mesta fullt liv. Jag hittade min plats vid pianot och senare vid min lilla portastudio. En värld jag kunde gå in i och drömma om något annat.

– Det fanns tidigt en dröm hos mig om den stora världen.

När Edda var 26 flyttade hon definitivt till Stockholm, där hon bott sen dess, men behöll sin skånska dialekt. Hon är en artist som inte försöker vara någon annan och skiljer sig markant, i sin musik och stil, från det vi kan bunta samman som ”Stockholms popscen”. Hennes stil är lite gammeldags, men ändå modern. Edda spelade in sitt första album på prestigefyllda jazzetiketten Caprice 2010 och fick fina recensioner i bland annat Svenska Dagbladet. ”Intuitiv, intelligent och poetisk”, skrev man bland annat. Även Eddas andra album, ”Goods” från 2011, inspelad hos Christoffer Lundquist (Roxette och Gessle) ute på den skånska landsbygden, fick fina recensioner.

Formen var satt: lite jazz, pop, visa, soul och klassisk musik. Alla Eddas rötter. Senaste tiden, inte minst påverkad av sin man, trummisen Niclas Lindström (som spelat med First Aid Kit) och som även är med i Eddas turnéband, säger Edda att hon upptäckt allt det hon tidigare hatade. Som saxofon, country, steel guitar och Elvis.

– Min man är ju mer inne på Americana så vi har påverkat varandra. Skönt att leva med en man som helt förstår den musik jag gör, han har också bidragit otroligt mycket till mina produktioner som trummis.

– De senaste sju åren har det för min del mest handlat om samarbeten, jag har alltid varit produktionens ”andra element”, alltid ute på hal is (!). Jag är inte skådis men gjorde Monica etc. Nu är jag inne i en ny fas, och är helt min egen, det är mitt eget sound.

»Jag hittade min plats vid pianot och senare vid min lilla portastudio. En värld jag kunde gå in i och drömma om något annat«

Detta får vi höra på ”Tone of a Crooner”, det album Edda just nu håller på att färdigställa och som släpps i början av nästa år.

– Det är nu Elvis och country smyger sig in i musiken, säger Edda och hyllar Elvis 60-talsinspelningar i Memphis. Det där magiska svänget utan fusk och några extra hjälpmedel.

Filmmusik verkar också vara något som skulle passa dig.

– Ja det skulle jag gärna göra, är en stor David Lynch-fan, hur han använder musiken. När jag var 20 gick jag på Gotlands Tonsättarskola, så det är inte så avlägset. På sin aktuella singel ”Followers” sjunger Edda om dagens fenomen, ”följare”, som på Instagram och Facebook. Men inte som en form av samhällskritik.

– Om hur vi låter oss underhållas av skit, vi klickar fram oväsentlig information när vi väntar på bussen, ändå är vi, även jag, så beroende. Men det är också en sorts kärlekslåt, en romantisk bild av vår tid.

Sen var det det här med kläderna, Eddas raffiga, lila scenkostym.

– Det ska vara som i musiken, högt i tak. Detta är Finlandsfärjan möter svår konst, ytterligheter som möts. Jag ville att vi i bandet skulle se ut som ett dansband klädda i samma kostymer.

– Jag designar gärna själv delar till scenografin, som lampor för att få en mer intim stämning när det krävs, skivomslag och mina olika scenkläder.

– Gillar de här originalen som finns ute i småstäder och byar, som i Lövestad, där det alltid finns någon som man känner igen på sitt sätt att kamma sig, kavajen som den där mannen alltid har på sig, kläder som berättar något om personen.

Lika tydliga tecken finns hos Edda Magnason – visuellt och i musiken. Skulle inte förvåna mig om hennes kommande album blir ett rejält genombrott. Och att Hollywood ringer igen.

FAKTA

NAMN: Edda Karin Hjartardóttir Magnason
ÅLDER: 35
GÖR: Artist, låtskrivare, producent, skådespelare.
AKTUELL MED: Singeln “Followers” och julsingeln “Twilight at Christmas Eve”, släppte tidigare i år EP’n “Tune of a crooner EP1”. Nytt album, “Tone of a Crooner”, i början av 2020.
UPPVUXEN: I Fyledalen, Österlen.
FAMILJ: Sambo med trummisen Niclas Lindström (som bl.a. spelat med First Aid Kit) och dottern Nanna, 4.
LYSSNAR PÅ JUST NU: Alabama Shakes och Britany Howards solodebut Jaime och Elvis, i synnerhet låtar som In the Ghetto “som jag upptäckte först nu”. Har även börjat lyssna en hel del på country och Americana. Det finns till och med en steel guitar med på min nya singel “Followers”.
LÄSER: Älskar Alice Munros noveller.
FILMKARRIÄR: Monica Z, den mest sedda filmen i Sverige 2013 (har setts av över 500 000). Den har också sålts till 23 länder utanför Norden och fick fyra Guldbaggar och Edda en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll

TEXT Olle Bergren
E-Mail olle@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

oktober 2019
Fredrik Ericsson
september 2019
Fredrik Ericsson
augusti 2019
Fredrik Ericsson

Jonas Stenberg

Jonas Stenberg

OKTOBER 2019 |
Fredrik Ericsson

Från Ystad Saltsjöbad 2007 till dagens miljardkoncern med hotell som MJ’s, Falkenberg Strandbad och Marienlyst. Grundaren av ESS Group berättar om sin bakgrund och hur han blev en framgångsrik entreprenör i hotellbranschen.

När vi bokade in detta möte några veckor tillbaka i tiden berättade Jonas att han kör ner från Göteborg så vi kan ses på Ystad Saltsjöbad för att vi önskade ses där. Vi har bestämt en fredag runt 10. På plats i Ystad ringer vi Jonas för att kolla hur nära han är.
– ”Va! var det idag?!” säger Jonas och väntar en stund innan han fortsätter… ”Jag är i Ystad nu och på hotellet om 5 minuter”. När vi ses i receptionen frågar Jonas oss var vi vill sitta. Vi har redan kollat in en lounge som verkar bra. På vägen dit erbjuder Jonas fotografen hjälp med att bära sin utrustning. Vi slår oss ner i en soffa och blir tillfrågade om kaffe som vi tackar ja till.
– Om jag frågar snällt, finns det säkert någon här som kan hjälpa oss med det, säger Jonas. Även om man märker att det här är en person med mycket energi och troligtvis stark vilja så är ödmjukhet ändå det personlighetsdrag som är mest slående hos Jonas under både de första 10 minuterna vi träffas och kontakterna vi haft några veckor tidigare inför mötet.

2007 köpte du med kompanjoner Ystad Saltsjöbad. Om jag minns rätt så var det väl lite dålig ekonomi här innan ni köpte det? Varför satsade ni på detta?

– Ja, det var det. De tidigare ägarna kom från Reso Hotell och hade haft det i 14 år. Jag jobbade på Elite Hotels och ansvarade för Elite Park Avenue Hotel i Göteborg. Jag hade tidigare kämpat för att bli egenföretagare, så jag hade haft allt från kaffevagnar till Delsjö Golfkrog och en festvåning som heter Villa Odinslund. Sen hade jag fått jobb på Park ganska oväntat genom en kompis som tipsat om mig. Bicky Chakraborty ringde upp mig och frågade om inte jag ville bli VD för Park’s restaurangbolag. Jag ville ju vara egen, men i och med att jag fick lov att ha kvar min verksamhet vid sidan så tackade jag ja till jobbet. Så som svar på din fråga så hittade jag Ystad Saltsjöbad, alltid letat och upptäckte det.

Alltid letat efter affärsmöjligheter?

– Ja, alltid. Jag har testat väldigt många olika saker genom åren. Ombildat lite bostadsrättsföreningar och testat massa olika affärsmodeller, men kommer i grunden från bar och restaurang.  Så hittade jag det här stället, och det var precis i det skick som du sa år 2004, det var stängt hälften av helgerna per år. Det var öppet mer på sommartid och hade basen som ett badhotell som man sedan byggde ut med konferens och så fick man en året-runt-verksamhet. Men det var inte så attraktivt mot privatsidan på helgerna. Så byggde man spa 2005.

Detta var innan vi kom in i matchen. Så fram tills 2007 så var det röda siffror och lite konkurshotat och var väldigt dressat för försäljning när vi köpte det. Jag presenterade det för Bicky Chakraborty, men då såldes samtidigt Scandic. Så Wallenbergarnas EQT och Nordic Capital höll på att titta på att köpa Scandic. Han klappade väl mig på huvudet så här ”Lille pojk, du får vänta med ditt hotell.” Då sa jag upp mig men vi hade ju inte pengar till att köpa Ystad Saltsjöbad. Vi hade med ALMI och Nyföretagarcentrum och banker, och så fick vi med Magnus Emilson som är vår partner idag också. Han är inte aktiv i bolaget idag men han hade gjort en resa med ett bolag som hette Mind som de tog från 0 till 300 anställda. Och sen så satsade Magnus på ett bolag som heter Tradedoubler som han fick bra betalt för när han sålde. Jag visste att han hade mycket pengar och hade satsat på en restaurang i Göteborg som hette Boulevard.

Kände ni varandra sen innan?

– Nej, men jag hade hört mycket bra om Magnus och hade pitchat något case på honom innan och så, men vi kände inte varandra. Han gjorde den största restaurangsatsningen som gjordes i Göteborg då. Jag tror det var på 25 miljoner och det var gigantiskt mycket pengar, som alla pratade om. Så jag ringde Magnus och fick med honom på tåget, och sen en vän till mig som heter Stefan Strömberg som tillsammans med några andra kompanjoner hade startat restaurang Bliss och Peacock sedan tidigare, båda i Göteborg. Så köpte vi Ystad Saltsjöbad tillsammans.

»Från början gjorde man ju affärsplaner bara för att få låna pengar«

Vad var visionen då? Vad var det ni såg att ni skulle göra?

– Vi såg att det var ett fast hyresavtal med Ystad kommun som är huvudägare till fastigheten, och tyckte att läget var fantastiskt med ett bra upptagningsområde med Malmö och Köpenhamn. Men det fanns ingen röd tråd. Det här huset, det vi sitter i nu, byggdes första gången 1897 och sen dess så har man byggt till de olika huskropparna. Så det var som att gå en historievandring. 1997 kom den här konferensdelen, och sen så kom spat 2005. Vi tyckte att det fanns otrolig potential att skapa mer reseanledningar hit. Så den fasta hyran i kombination med att vi återinvesterade de få pengar vi tjänade till att skapa olika nya miljöer. Och vi hittade väl inte helt rätt i början heller om man ska vara ärlig.

Vad kom ni fram till då?

– Så här i efterhand så vill man gärna säga att vi tänkte si eller så, men ofta så är det en lite brokig väg. Den tydliga bilden var väl att fokusera på upplevelsen och att skapa fler reseanledningar och samtidigt fokusera på vad gästerna tyckte, om de ville komma tillbaka eller inte. Vi var ganska duktiga på kommunikation. Vi köpte media för ungefär 5 % av vår omsättning. Köpte allt från Aftonbladet och Expressen till Metro och många magasin och började sälja med erbjudanden och ville egentligen bara fylla hotellet. Vi hade ju en fast hyra, så när vi lyckades fylla på med fler gäster så var det bara de rörliga kostnaderna som ökade och på så sätt fick vi med oss ett bättre resultat. Så det var väl vår ”take” och de pengarna som kom in återinvesterade vi. Detta var verkligen en viktig grej tror jag. Att vi hade samsyn kring att pengarna vi tjänade skulle direkt användas till att bygga vidare och göra detta till något vi kunde vara stolta över. Vi pendlade då från Göteborg till Ystad måndag till fredag de första fyra åren. Det blev en livsstil och väldigt starka relationer till varandra och den här platsen.

Ni är ju omtalade också för att ha bra beläggning, hur snabbt gick det?

– Ganska snabbt. Det var i perioder. Det var inte alls lika bra beläggning som det är nu, men periodvis var det. Då bodde vi på behandlingsrummen och spelade tennis på kvällarna och satt och käkade middag och jobbade tillsammans. Alltifrån plantera buskar till att hålla på med bokföring, försäljning och marknadsföring. Varje dag var vi nära gästen och människorna vi jobbade med. Vi såg flöden, vi pratade, lyssnade och kunde snabbt ändra och förbättra.

Så du var också mycket ”hands on”?

– Ja, ja, absolut. All murgröna runt poolen där inne har jag, Stefan och Calle planterat och sen har vi målat och hängt upp mycket gardiner och sånt också. Så var det, och det var nog den roligaste tiden, för det var tre polare som var här nere och ”Vi har ett hotell! Vi har ett spa!”. Vi var 31 år, så det första vi gjorde var att stänga hela hotellet inför midsommar och så bjöd vi in 300 polare från Göteborg och hade party, Studio 54-style. Så det var lite chockartat för medarbetarna tror jag, hur man drev det innan och nu. Men vi var ju unga, omogna och tyckte det var skitskoj. Det måste få vara så tror jag. Kombon av att jobba hårt med det man brinner för men också vikten av kalas och kompisarna.

Men ni fick det ändå att funka nästan direkt?

– Ja, det fick vi. Vi hade bra förutsättningar och vi var väldigt kostnadsmedvetna. Vi jobbade ju också hårt själva med allt. Vi hade mycket covenanter från banker, personliga borgensåtaganden med mera. Det är ganska bra motivation för att försöka leverera och tänka nytt. Från 2007 fram till 2012 hade vi riktigt tunga åtaganden privat. Så vi visste att om vi inte lyckades så skulle vi inte lyckas resa oss på nytt.

Vad omsatte detta 2007, när ni köpte det?

– Det omsatte 52 miljoner när vi tog över det. Då fanns det 106 rum. Vi har tillfört 33 rum sen dess.

»Jag har säkert kollat på 2 000 olika affärer genom åren och det är väldigt få som faktiskt blir av«

Men då har ni tillfört drygt 30 % i rum, men ökat omsättningen med 400 % eller ännu mer. Det är imponerande siffror…

– Jo, det har vi gjort. Vi har lyckats ökat ”revenue per square meter” kan man säga, genom att se över alla ytorna på hotellet. Tittar man på när vi kom hit så var beläggningen ungefär 20 % i januari och 80 % i juli. Då var det tre månader som vi tjänade pengar. Det var maj, juli, augusti och resten var röda. Så vi började fylla det med reseanledningar och göra bättre paket varje månad, vilket har lett till att vi nu bara har svarta månader.

Vad menar du med reseanledningar?

– Jag vet inte hur mycket jag ska gå in på affärs…

Jo, gärna.

– Okej, jag kan gå in på det lite grann. Man kan säga så här, pick-up-tid är väldigt viktigt för oss, från att man bokar en konferens till att gästen kommer. De stora konferenserna brukar man boka 150 dagar innan ner till ungefär 60 dagar innan. Så 60 dagar innan, då vet vi att vi har ungefär 63 % på böckerna i beläggning och att vi har 37 % överkapacitet. Så frågan är ”Vad gör vi med dem?” Vi började fokusera väldigt mycket på att skapa varma ombonade platser som du som privatperson gillar, det var viktigt att man skulle gilla att hänga där och att det inte bara skulle kännas som en konferensmiljö. Vi började titta på ”Vilka är påverkningsbara från 60 dagar ner till 0?” Jo, det är studenter. Det är pensionärer. Det är de som jobbar oregelbunden arbetstid. Brandmän, sjuksköterskor, etcetera. Vi började segmentera upp de olika kategorierna av människor och gå med riktade erbjudanden till dem. Så det fyllde upp från 63 % till … ja, så mycket vi kunde. Och vi hade en fast hyra, så vi jobbade med kronpåslag istället för procentpåslag. På söndagarna hade vi 12 procents beläggning och tänkte ”Vad ska man göra söndagar i januari nere i Ystad eller på Österlen?” Så sa vi ”Hej, kom ner till oss, vännerna på stranden. 495 kronor per person, dela dubbelrum, så checkar du in vid tre, går ner och njuter på spat och äter en trerätters middag och går upp och tittar på Netflix, och sen är det äntligen måndag, hotellfrukost!” 44 % av de som kom var gäster i sin egen stad. Vi lyckades skapa ett behov som gästerna inte visste att de hade. Vi skapade en upplevelse, någonting som man inte förväntar sig. Och det tror jag har varit ett vinnande koncept, att paketera och hitta reseanledningar. Det och att veta vad gästen tycker om det vi levrerar.

Om du tänker dig ett annat sammanhang ”Du, fasiken, ska du med till London. Det är konsert där. Vi har styrt upp det här och så här…” Det är ju anledningen till att man reser som är det viktiga och vi började med ”Vad är reseanledningarna hit?” och fattade snabbt att Österlen är superviktigt. När du går in i Nationalencyklopedin och tittar på var Österlen börjar så börjar det i Nybrostrand, vilket ligger öster om Ystad. Fast vi började ändå med ”Hjärtat av Österlen är Ystad.” Kanske inte helt korrekt men omgivningarna omkring Ystad är otroligt vackra så varför ska vi begränsas av Nationalencyklopedins definition av Österlen. Så det blev reseanledningen då, och Österlen öppnar egentligen kring påsk och stänger runt september. Så oktober till mars är det ingen som vill åka hit. Då åker man för hotellet, och då var det viktigt att sälja upplevelsen på hotellet ”Din söndag kan se ut så här. Det regnar, checka in här, häng för 495 kronor.”

Men när man checkade ut sen så hade man köpt lite dryck, man hade tagit någon behandling, man hade köpt några produkter. Men framför allt så hade man ju köpt någonting för 495 kronor som egentligen kostade då kanske 2 000 kronor på lördagen. Man kom ju hem och sa ”Men wow, det här var skitbra. Testa det.” Så det var ett väldigt bra sätt för oss att marknadsföra och få ambassadörer som tyckte ”Ja, men det ska vi testa.” Det har kanske också varit grunden. Regisserade upplevelser, fokusera mer på upplevelser som baserar sig på mat och dryck, service, musik och själva känslan, istället för hotellrum. Jag har aldrig träffat någon som har åkt till ett hotell bara för att det var så fantastiska hotellrum. Eller hur? Man kan åka till ett hotell för att det har en fantastisk strand och man vill sola och bada eller göra någonting, eller till New York för att innehållet och det man ska göra där är så fantastiskt. Men jag har aldrig åkt för ett hotellrum. Så skapa en destination, nöje för vuxna.

»Vi var 31 år, så det första vi gjorde var att stänga hela hotellet inför midsommar och så bjöd vi in 300 polare från Göteborg och hade party, Studio 54-style«

Så det är en hörnsten till era bra beläggningssiffror?

– Ja, men på den tiden hade vi inte det. Nu har vi det och det är tack vare att vi har en annorlunda affärsmodell utifrån att vi säljer olika produkter till olika priser vid olika dagar. Där vi kan styra gästen att komma på en onsdag så kan den vara värd väldigt mycket mer för oss även om vi tar ett lägre pris. För vi har ju med detta täckning för de fasta kostnaderna vi har. En annan bra grej med att vi snabbt skapade högre beläggning och fler gäster alla dagar var att vi kunde plötsligt fast-anställa fler av våra medarbetare. Så det har varit en uttalad strategi och är det fortfarande, och i dag är det över 98 % på årsbasis i beläggning här. I kombination med att vi även kan ta ganska bra betalt och framförallt leverera högt ”value for money”. Vi ser att gästerna kommer tillbaka och det är det bästa betyget vi kan få.

Vi brister ju självklart i många delar, men det som vi inspirerades av mest tror jag var när vi 2010 åkte till Disneyland och gick en utbildning och ”Shit, vad är detta?” Det var en man som heter Gösta Fernström som verkar här i Skåne som lurade med oss dit. Walt Disney sa en gång så här ”Du kan skapa och bygga de mest fantastiska ställen, men det krävs människor för att göra drömmen till verklighet.” Det låter som en liten klyscha såklart, men de hade en annan grej. Att skapa wow, att göra det systematiskt, att ”underpromise” och ”overdeliver”, fast systematisera det. ”Ja, men du köpte en tvårättersmiddag, men du får en liten ’ammis’ innan.” ”Gud, vad trevligt. Det har vi inte beställt.” ”Nej, men det bjuder vi på.” ”Åh!” Bra känsla eller hur? Eller fylla på vinet, eller vad det nu är. Att försöka systematisera det och se till att alla gäster alltid fick den här typen av positiva överraskningar. Det var någonting som vi ganska naivt gick all in på. Man kan bygga Las Vegas ute i Nevadaöknen och få folk att åka dit. Nu kan man ställa om Dubai från olja till turism. Och på samma sätt fast i mindre skala naturligtvis försöker vi. Jag vet inte om du har varit på Steam Hotel, ett hotell som vi har i Västerås?

Jag känner till det.

– Det var väl samma tänk lite grann. Det var ingen som frågade oss. De hade frågat Choice, Scandic, First, Elite. Vi har kämpat alla år bara att få vara med bland de stora och på Steam så hade de kollat med alla och det var ingen av de stora som ville driva det hotellet. Vi kom dit och blev förälskade direkt. Det är en fantastisk byggnad som egentligen borde ligga på Lower Manhattan, man glömmer att man är i Västerås och känslan av gnällbältet var helt bortblåst när vi tittade upp på byggnaden. Men de stora hotellkedjornas paradigm var att det behövs inget hotell i Västerås. Det fanns 14 hotell när vi kom dit och tittade på det 2012 och 392 000 tillgängliga hotellrum. Om man tar de här 14 hotellen, gångrar det med antal rum de har och så 365 dagar så får man det. Och från 2006 till 2012 så hade siffran ökat till 397 000 hotellrum. Alltså ökat med 5 000. Om man bara lägger på inflationen så borde det ökat mycket, mycket mer. Så egentligen var det en döende marknad som ägdes av ABB, Bombardier och Westinghouse, som kontrollerade stan. För de sa bara ”Men vill du ha hotellrum så betalar vi 700 kronor.” Så att vara hotell i Västerås under den här tiden var inte helt enkelt.

Alla som tittade på det såg, ”Ja, men det finns inget behov för något nytt hotell i Västerås.” Men vi tittade inte på det utifrån att vi skulle bygga ett hotell. Vi tittade på det utifrån att bygga en destination i Mälardalen där vårt upptagningsområde var perfekt, en timme från Stockholm. Det är ungefär lagom för att bo över. 20 minuter ifrån hade varit lite för nära. Då blir det en dagsutflykt. Men en timme är ganska lagom. Vi har väldigt få affärsloginätter från Västerås, utan folk reser ju för att åka till Steam Hotel. Det kunde legat i skogen. Det hade inte spelat någon roll.

Ni satsar ju generellt mycket, ser det ut som, på interiör och miljön och varje hotell är unikt, men det finns ju ändå någon röd tråd känner man. Är det så? i så fall, vad?

– Jo, men det tror jag det gör. Hur ofta har ni gått på hotellrestauranger senaste 15 åren? Utomlands har jag gjort det mycket, men i Göteborg har jag gjort det för lite. När jag går till en restaurang så vill man ju gå till en restaurang som är varm och ombonad och som är gjord för tvåor och fyror och sexor. Men ofta när man kommer in på hotellen så är de som en hybrid. Ska funka för frukostmatsal, ska funka för konferenssällskap, och sen så råkar man lägga på en vit duk och så sitter det tvåor där och äter. Men det blir inte så trovärdigt.

Det tror jag var en av våra viktigaste delar. När man byggde om restaurangen här på Ystad Saltsjöbad var den helt öppen och så var det bara långbord. Där var vi tvungna att bestämma oss någonstans för att behålla trovärdighet. När vi har 300 personer så måste man kunna hålla tal och alla ska kunna se varandra. Men du pratar ju faktiskt bara med de sex som du sitter närmast, två på sidorna och tre framför dig, oftast under en middag. Så vi bestämde oss för att bygga fast oss i fasta miljöer, att restaurangen måste kunna konkurrera som om det bara hade varit en restaurang.

Vi har försökt utgå ifrån privatgästen är väl svaret på frågan om miljön. Det ska vara varmt och ombonat, och det man kan säga är väl att vi är superegoister. Vi bygger bara ställen som vi själva trivs på och miljöer som vi vill vara i. Det är väl den absolut starkaste röda tråden, att försöka bibehålla den tunna linjen mellan privatliv och arbete. Jag tycker det är fantastiskt att få vara här efter tolv år nu och fortfarande få se alla förändringar och gilla miljöerna och kunna vara stolt över det. Oftast gör man projekt och när man är klar så går man in i något nytt. Men det är så fantastiskt och också en egotripp att få ha kvar det och få leva i det med familj och med vänner och så.

»80 % ska bli rätt, 20 % ska bli fel. Gör man någonting som är 100 % rätt, då har man väntat för länge med att öppna eller leverera produkten«

Hur länge hade ni haft Ystad Saltsjöbad innan det var dags för hotell nummer två?

– Vi fick nog lite hybris om sanningen ska fram. Jag belånade min fasters hus som bodde i Kristianstad för att få loss pengar. Jag hade inga pengar sparat, och så hade man helt plötsligt ett hotell och ett spa och tyckte att livet lekte. Vi tyckte att vi hade hittat en affärsmodell som funkar, så vi köpte Falkenberg Strandbad.

När var det?

– Det var 2010. Vi applicerade vår affärsmodell som vi använt i Ystad, anställde en VD från Choice och så tyckte vi ”Ja, men toppen. Det här kommer flyga.” Och så släppte vi allt och började fokusera på ett nytt hotell i Göteborg. Det var nog vårt absolut största misstag. Vi hade bara byggt ett skal. Nu gällde det att fylla det med innehåll och få det att bli varmt och ombonat, och få rätt medarbetare som gör skillnad. Så där gjorde vi bort oss ordentligt och fick se över organisationen och tillbaka och ner och jobba och vara nära och fylla det med rätt värderingar och rätt saker.

Det var lärorikt och vi gjorde faktiskt samma misstag när vi öppnade Steam Hotel. Det gör mig ändå lite ledsen när jag tänker på det. Att vi inte lärt oss och glömde bort vikten av närhet, rätt stöttning och förutsättningar. Vi la enormt mycket kraft på alla detaljer, som såna här HILA-luckor som man har i väggen och man ska kunna öppna upp för att se installationer. Dessa la vi ut så att de rostade och passade in med konceptet. Om ni åker upp dit någon gång så kommer ni se att detaljrikedomen är ganska stor.

Jag var där nästan varenda vecka i fem år och så anställde vi en VD från ett av Stockholms största hotell. Då tyckte vi ”Ja, nu ska vi låta honom göra sin grej, att det blir lokalt och att vi ger honom plats och frihet.” Men vi skulle lagt mycket mer fokus på organisation, värderingar, kultur och processer. Det misstaget kan man ju förvånas över att vi gjorde på nytt 2018 när vi hade gjort samma misstag tidigare på Falkenberg Strandbad. Sen har ni ökat takten av nya hotell lite.

Nyligen köpte ni ju Marienlyst i Danmark. Det är ett stort hotell och en stor affär väl?

– Ja, men absolut. Vet inte om ni kan historien om det, men det var ju danske kungen som köpte detta åt sin, jag tror det var hans älskarinna som hette Maria, Marienlyst blev det då och han gifte sig senare med henne. Det var liksom ett grand hotell i Danmark. Det har en fantastisk historia och anor, så vi tittade på det 2010 samtidigt som vi tittade på Falkenberg Strandbad, men vi vågade nog inte riktigt då, och vi hade inte pengarna till det heller. Det var 22 000 kvadratmeter och det var så nergånget. Men så har vi följt det genom åren och nu har den förra ägaren, Boris, gjort ett fantastiskt jobb, både med hårdvaran men framför allt med mjukvaran och med medarbetarna som är extremt duktiga och superstolta över sin produkt.

Du kommer dit och jag har haft lite förutfattade meningar att danskar är lite hårda och, du vet, så här tuffa i förhandlingar och så. Helt felaktigt naturligtvis. De är jättevarma och supergoa och de är så stolta. De ser gästen i ögonen när man möter dem i korridoren och de är proaktiva och kommer fram och hälsar på dig. Vi ska försöka skapa tillbaka den forna glansen som det faktiskt förtjänar. Och de har gjort en jättebra resa där redan.

De blev årets spahotell och konferenshotell föregående år. Så vi ska väl egentligen bara fortsätta på den resan, men kanske se över några av ytorna, försöka hitta ännu mer värme i det. Restaurangerna är fortfarande lite raka bord, men grunden finns där och väldigt bra medarbetare. Det har mycket att göra med Michael Lauritsen som är VD där i dag som jag tycker har väldigt bra grundvärderingar. Han är ”management by walking around”. Lätt att säga men han gör det verkligen. Han kan namnen på alla, känner alla som jobbar där och är väldigt närvarande, även om det är en stor anläggning, vilket givetvis är en utmaning.

2007 köpte ni Ystad Saltsjöbad. Och då var du i 30-årsåldern och hade Studio 54-fest här med 300 kompisar. Det är bara 12 år sedan och idag är det en miljardkoncern. Hur ser en ögonblicksbild ut nu?

– Vi omsätter nästan en miljard i det som vi konsoliderar i dag, och sen så har vi en del restauranger som ligger utanför ESS, där jobbar vi inte, vi är aktiva partners. Där har vi andra partners som är superduktiga på det, så vi är egentligen bara med finansiellt och lite rådgivande. De omsätter cirka 200 miljoner. Men där kan vi inte ta åt oss någon ära. Vi har 1 600 medarbetare och det är svårt att vara närvarande, det blir ju en balansgång att bibehålla det här lilla och trovärdiga och få en närhet till dem man jobbar med ändå. Vi vill inte bli störst. Det har aldrig varit vår ambition.

Men ni växer fort…

– Ja, vi växer fort. Det gör vi. Det beror lite grann på hur man ser det. Jag har säkert kollat på 2 000 olika affärer genom åren och det är väldigt få som faktiskt blir någonting av. Många har man jobbat med i flera år och sen utåt sett så kan det ses som ”Ja, jädrar vad det händer mycket nu.” Men ofta så känns det annorlunda för oss. Som Steam Hotel började vi jobba med 2012. Det tog fem år till öppning. Så det är långa processer, och mycket av det som kommer ut nu har vi jobbat med ett bra tag.

Men den största utmaningen blir utan tvekan att inte göra om samma misstag, att bara gå in och sätta ett snyggt koncept och så tror man ”Ja, men nu flyger det.” Utan att få med sig organisationen, människorna och skapa platser där människor vill jobba och utvecklas. Vi har någonting som vi kallar The Essence som är vår bibel. Det är så lätt att man skriver ner nåt. Det ska definierar vilka vi är, var vi kommer ifrån, hur vi vill göra saker och ting. Men det är så lätt att det bara blir ett policydokument. Man läser det, och så hamnar det i en byrålåda. Men det måste vara i betraktarens ögon att ”Ja, men visst, jag förstår vad du menar. Jag förstår känslan. Det här ska vi leverera till en gäst.” Och det måste finnas bra exempel. Vi har inte bara med exempel från oss, utan från andra också. Vi inspireras mycket mer av mode- och techvärlden, eller andra som är bra på kommunikation och på tjänster och service än vår egen bransch. British Airways har gjort en jäkligt bra grej. Om du har flugit med dem så har de en instruktionsfilm i början med Rowan Atkinson och lite olika skådespelare som visar och har audition för en säkerhetsgenomgång. Du vet när man flyger så sitter man ju så ”Du får inte ha på din mobiltelefon. Ta av dig allt”, så här. Och så på med flytvästen och peka på var nödutgångarna är… Då har man vänt på detta och så har de en svinbra instruktionsfilm som alla sitter och tittar på och alla sitter och garvar. De både får igenom budskapet men också hela stämningen på planet är ju något helt annat. Alla börjar garva och snacka lite grann med varandra. Så det måste finnas en liten blinkning med när man gör saker för att faktiskt beröra. I dag är det så mycket information, man måste stoppa upp mediebruset. Vad är det som får dig att stoppa upp i Facebook, Instagram, på TV, och så vidare? Och det blir kanske den viktigaste delen, att vara trovärdig, att det inte bara bli snyggt, konverterande, datadrivet och ”corporate”, utan att faktiskt hitta trovärdighet i det man gör, vilket är svårare och svårare ju större man blir.

»Fram tills för tre, fyra år sen kunde allting fallit, om Ystad inte funkat«

Och om vi backar bandet lite, upplever du att du har haft ett medfött affärssinne?

– Nej.

Kommer du från en företagsfamilj eller hotell- och restaurangfamilj?

– Nej, min mamma jobbade på teater i alla år och pappa har varit säljare och varit lite egenföretagare, kanske att jag har med mig någonting där.

Men inte i denna branschen?

– Nej. Inte alls.

Var du den lille killen som sålde kvällstidningar och sånt?

– Ja, det var jag definitivt. Jag har sålt kvällstidningar och sålt bullar nere på Mjölktorget, sprungit och tagit beställningar på fredagar och levererat bullar på lördag morgon och sånt där. Jag har alltid gjort mycket sånt när jag var liten.

Hur liten?

– Kanske tio, elva, tolvårsåldern. Sen jobbat på den lokala bensinstationen på helgerna, jobbat i ICA-butiken i kassan och så vidare.

När du var liten då, vad var drivet för att springa och sälja bullarna?

– Det vet jag inte. Jag tror det skulle vara efterkonstruktion att säga att jag vet det. Men jag tror drivkraften senare var att jag inte var så studiemotiverad. Jag gick ut gymnasiet och började arbeta, gjorde lumpen och började jobba direkt. Jag menar man tänker ju inte i termer av studiemotivation när man är tio, tolv år. Men lite rastlös tror jag absolut att jag alltid har varit. Jag har nog haft svårt att sitta still och gillar när det händer saker. Men om det har funnits någon entreprenörsådra då, det vet jag inte. Det är svårt att säga. Energin kunde nog gått åt något annat håll också. Det kommer mycket hemifrån, vad man pushas till att göra. De pushade inte mig till att studera vidare egentligen heller. Jag var väl ute och testade både det ena och det andra i de åren. Men jag tror den inre drivkraften handlar om självkänsla och självförtroende. Jag hade nog ganska dålig självkänsla på den tiden och många av mina vänner pluggade till jurister, läkare, ekonomer, och jag letade kanske efter min plats där jag kunde se mig själv i spegeln och tycka att man var okej. Det var väl på den vägen det började med att jag ville starta eget, driva någonting, skapa något jag var stolt över. Och allt från kaffevagn och stå på Kiviks marknad och sålde kaffe med en polare… Jag ville känna mig som en vinnare, alltid hatat att förlora. Det är nog där min drivkraft kommer ifrån.

När var detta?

– Ja, det var ganska sent ändå. 25-årsåldern ungefär.

Men vad gjorde du efter gymnasiet om du inte ville plugga på universitet?

– Jag gjorde militärtjänst i Umeå i ett år, och sen så började jag jobba på Sheraton, och körde bilar, som portier. Sen började jag jobba på Marstrand, Grand Hotell Marstrand och var barchef där. Jag hade aldrig stått i en bar. Jag hade väl ljugit mig till jobbet om sanningen ska fram och googlat lite drinkar.

Hahaha…

– Sen så jobbade jag på Smaka, en restaurang i Göteborg och drev Marstrands Wärdshus året efteråt. Därefter började jag jobba på Park Lane, stod där som bartender ett par år och var också med när Bliss öppnade då, på Magasinsgatan, och det var väl i den vevan som vi höll på lite grann med kaffevagnen. Vid den tidpunkten var Delsjö Golfklubb till salu, eller driften där, och då såg jag min chans, jag bodde i Kallebäck, Delsjön låg precis ovanför. Så det var perfekt för oss att ta restaurangen där, men insåg att jag kommer aldrig få ta den, för jag hade inte det ”track recordet”. Så jag ringde upp en gammal kompis som hette Kristoffer Nordström som hade jobbat på Sjömagasinet för Leif Mannerström. Problemet var att jag och Stoffe hade inte pratat med varandra på 10-15 år. Men jag ringde honom ”Du, Stoffe, det här tror jag är en kanonbra idé. Vi ska öppna krog ihop.” Och han ”Okej.” Sjömagasinet visste jag flög högt då. Så vi paketerade det och fick ta över driften där på Delsjö Golfklubb.

Så det var första riktiga egna businessen?

– Ja, det var första riktiga business kan man säga, som funkade. Det har varit många försök innan, men detta fungerade.

Reflekterar du någon gång var du är i dag? Du berättar att du var lite vilse där i tonåren och sen började jobba lite här och där och inte visste riktigt vad du ville, mer än att driva något eget. Och i dag så driver du en koncern med 1 600 medarbetare.

– Det tror jag. Det finns ju någonting positivt med att bli äldre. Det är att man faktiskt har lärt sig lite grann och framför allt kanske hittat sig själv, vad man är bra på och vad man inte är bra på, och vad man ska göra mer och mindre av. Jag tror också jag är tryggare i dag utifrån familjeperspektiv och med vänner och med vardagen än vad jag någonsin har varit. Jag tror inte det bara har med företagandet att göra. Det har nog mer med resan att göra, att man har lärt känna sig själv och vad man gillar. Vi skulle kunna sälja detta och inte behöva jobba mer, men det har aldrig varit målet och det kommer aldrig hända. Det är inte därför vi gör det. Jag tycker det är en ynnest att få verka fortfarande inom restaurangmiljön, fast på ett lite mer kontrollerat sätt med hotell, och att få bygga miljöer som vi älskar att vara på. Det ska finnas ett sunt affärstänk i det vi gör och vi har lärt oss i dag att tacka nej till väldigt mycket. Jag får mellan fem och tio förfrågningar i veckan på olika saker, där man tidigare bara var superglad att någon ringde och man fick vara med från början. Där är vi i dag. Men vi vet vart vi är på väg och vi vet varför vi vill göra det. Det handlar väldigt mycket om att behålla passionen och glöden i det man gör, och inte pengarna.

Jag menar också din egen framgång.

– Jo, det har jag. Jag tror att det vore förmätet att säga att man inte gjort det. Det finns väl någon del av mig där jag är fåfäng och tycker att det här är skitskoj och man kan göra andra saker än vad man hade möjlighet till när man var yngre. Men det är inget jag går och tänker på i vardagen. Det gör jag verkligen inte. Men det är klart att man reflekterar över den resan man har gjort och den man är. Men det viktigaste är nog fortfarande vardagen, sammanhanget, dem man hänger med i vardagen, det lilla. Det gänget som jag har runt omkring mig som är helt ovärderliga. Calle Lundgren som har varit med nästan från start, och Claes Tallhage och Anders Nilsson som är här och … ja, men dem man spenderar sin vardag med och väljer att stoppa in tid och energi tillsammans med tror jag är betydligt viktigare än bolagen. Vad tror du är dina starkaste sidor som person för din framgång?  – Jag tror en stor dos naivitet, att ha lite övertro på saker och ting. Och sen tror jag att jag har en drivkraft. Skulle du fråga alla de som är runt omkring mig så tror jag att det ordet skulle nog komma överst. Jag är ganska driven. Och ganska ifrågasättande tror jag. Dålig på att fira segrar, men gillar att utveckla, förbättra och kanske ifrågasätta hur vi gör saker och ting. På alla nivåer och inom alla delar. Det är lätt att fastna i gamla sanningar, ”Så här har vi alltid gjort och därför är det rätt”, och det tror jag kanske är min största roll i bolaget i dag, att våga ändra paradigm, ändra synsätt. Varför gör vi så här? Vad kan vi göra annorlunda? Och kanske både kunna tänka lite större, lite bredare och ändå ha ganska god detaljkunskap i det man gör. För att har man inte detaljkunskap så är det ganska svårt att förstå vilken inverkan besluten får. Jag tror man måste kunna sin affär i alla beståndsdelar för att kunna våga fatta rätt beslut. Jag tror jag har lyckats pusha människor. 80-20-regeln eller någonting. 80 % ska bli rätt, 20 % ska bli fel. Gör man någonting som är 100 % rätt, då har man väntat för länge med att öppna eller leverera produkten. Har man inte gjort misstag under ett år så har man inte försökt, och då har man inte utmanat. Det är lätt att bygga en kultur som straffar. Och då vågar man inte försöka. Men det tror jag vi är ganska duktiga på, att försöka. Det borde du egentligen fråga andra om, om det bara är jag som säger så eller om det är så vi gör.

Du verkar ha bra koll på siffrorna och de ekonomiska analyserna. Samtidigt känner jag att du är ändå så här ”entreprenörig” och tänker på de mjuka värdena, visionen och så vidare. Sen säger du att du var inte skolmotiverad när du var ung. Är du en duktig ekonom? Hur blev du det i så fall?

– Jag är en lagom duktig ekonom tror jag. Jag är bättre på resultaträkning än balansräkning, men jag förstår den. Men jag har pluggat lite grann sen dess. Jag har gått lite utbildningar, alltifrån projektledarutbildningar till ledarskapsutbildningar och massa saker som jag verkligen brinner för i dag.

Alltså efter 2007 när YSB-resan började?

– Ja, vi går utbildningar löpande. Men jag är mycket självlärd. Det är oftast inte ”rocket science”. Man behöver förstå affären. Köpa ett bolag handlar ju om att förstå resultaträkningen och förstå affären och ”huret”.

Vad menar du med ”huret”?

– En gång plockade vi in en VD:n från ett annat hotell som var super, mer rutinerad än vad vi var då. Den personen visste hur mycket vi skulle växa och att vi skulle växa med lönsamhet. Så han sa alla rätt saker. Väldigt ”likeable” person, någon man verkligen vill hänga med och dricka öl med, gillar honom oerhört mycket som person fortfarande. Men han visste inte hur. Hur ska du få det att växa? Hur ska du växa med lönsamhet? Vad är ”the key triggers” för att få detta att hända? Och det tror jag vi var tidiga med. Jag tror att det började med data. Alltså vi började med ClickView tidigt som är ett Business Intelligence system. Vi tankade upp data och såg till att vi har koll på gästerna. För att man måste veta vad gästen vill ha för att kunna överträffa gästens förväntningar. Man kan vara reaktiv eller man kan vara proaktiv, och mycket finns ju i historien. De gästerna som kommer på lördagar som har den här ålderskategorin, bor i villa, de tycker detta och vill ha det här. Då kan man regissera en upplevelse lite bättre. Man kan vara lite mer förberedd. Jag tror att det genomsyrar vårt bolag i dag och vi försöker jobba med NMI, nöjd medarbetarindex, mäter det på veckobasis och mäter… ja, vad deras passion är, om de känner sig involverade i frågor eller om de tycker att vi är ”corporate bullshit”… men framför allt så mäter vi gästens omdöme av vår leverans ”value for money”, och det är det vi lägger absolut mest tid på. Vi gör mycket fel hela tiden, men vi försöker lära oss av det. Försöker inte gå efter sista kronan. Vi återinvesterar. Du var inne på hur mycket vi lägger in i miljöerna. Vi återinvesterar ungefär 20 % av vår omsättning varje år på enheterna för att förbättra upplevelsen. Ungefär som Liseberg försöker ha en ny attraktion varje år för att vara attraktiva. Och det är samma här. Vi hade länge ett epitet att vi alltid ska ha en borrmaskin i gång. Vi ska alltid vara i förändring. Vi är aldrig klara. Och det tror jag är avgörande.

Du pratar ändå om vissa nyckeltal. ”Vi återinvesterar 20 % till förbättrad upplevelse, tidigare 5% till marknadsföring osv…” Är det som ni har lärt er på vägen?

– Ja, det är det verkligen. Jag tror vi hela tiden har varit intresserade av att skapa mer. Kommer du ihåg den här leken när man var liten, ”Hur många barn får jag när jag blir stor?” Så kastade man upp stenar. När vi tittade på Ystad Saltsjöbad 2013 till exempel, jämför vi det med Falkenberg Strandbad. När vi kastade upp ett erbjudande på marknaden, ”Kom och köp den här produkten för den här pengen”, så tog marknaden emot den till hundra procent, på Ystad Saltsjöbad. Och när vi gjorde samma sak på Falkenberg Strandbad så föll hälften av erbjudandena ner. Det innebär att, om vi utgår från att upptagningsområdet i marknaden fanns runt både Falkenberg och Ystad, så var attraktionskraften i vår produkt mycket, mycket starkare i Ystad än vad den var i Falkenberg. I Falkenberg ökade vi från 48 miljoner till ungefär 187 miljoner idag, men vi hade ingen lönsamhet med oss. Vi tjänade i stort sett inga pengar. Det berodde på att produkten var inte tillräckligt bra. Det var inte tillräckligt mycket att uppleva. Vår affärsmodell är egentligen att fylla platser där vi verkar med innehåll och med upplevelser som gör att det är värt att stanna i 48 timmar. Och vi ska finnas på en marknad där det finns 1,5 miljoner människor inom en radie på 15 mil. Det är en del av grunden i affärsmodellen.

Var kommer dessa parametrar ifrån? Ni har ju inte lika mycket underlag som de stora kedjorna, ni startade ju bara för 12 år sedan.

– Vi är ingen kedja. Det är viktigt för oss alla att paradigmet är familj och team snarare än traditionellt ordentliga ord. Men, jag vet inte. Från början gjorde man ju bara affärsplaner för att få låna pengar, för att Nyföretagarcentrum sa ”Du måste ha gjort… och så lämnade vi in alla pappren.” Men på vägen så har vi förstått att det faktiskt kan vara rätt vettigt att göra, man måste ha koll på siffrorna och ha balans för sin egen skull.

Ja, men de här siffrorna du beskriver, 1,5 miljon människor inom en viss radie med mera? Vad kommer det ifrån?

– Det kommer väl från att vara intresserad av vem ens gäst är. Hur långt har man åkt? Var bor man? Bor man i villa? Lägenhet? Har man barn? Gör man en resa en gång per år? Vilka kriterier? Åker man utomlands eller åker man till Sverige? Åker man med vänner eller med familj? Vi vill veta vilka gäster vi har på hotellet och varför de är här, och framför allt vad de tyckte om det, om de kommer hem och säger ”Nej, åk inte dit. Det var inte value for money” eller ”Det var skitbra. Testa det. Det var ganska dyrt, men det var värt det.” Och det är ju det viktigaste att ha koll på. Det är som er tidning, ”Var det en bättre tidning i dag än vad det var förra månaden? Har vi fler läsare? Har vi samma typ av läsare eller har vi ändrat innehåll så vi har förflyttat oss till en annan målgrupp?” Vet man det så är det ganska lätt att fatta beslut. Så i Falkenberg då 2013, om vi jämförde det här med ”Hur många barn får jag när jag blir stor?” så kom vi fram till att det här funkar inte. Vi måste investera mer. Mycket mer. Då hade vi ändå tryckt in typ 60 miljoner efter att vi köpt det. Och vi hade köpte det för 120 miljoner, vilket i vår värld var gigantiskt mycket pengar. Men vi var tvungna att investera ytterligare 40 miljoner, stora ingrepp, det var en parkeringsplats på baksidan som vi rev och byggde poolområde på, byggde ut ett orangeri kan man säga, där man har hängutrymme med pool inne och ute. Det blev även en till restaurang, Köket fick den heta. Och efter vi gjorde det, då märkte vi med en gång, ingenting föll ner längre. Nu fanns attraktionskraften och lönsamheten kom i gång ordentligt. Gästerna tyckte nu att det var ”value for money”, man ville stanna längre och man rekommenderade det till vänner och kollegor.

Har det varit pressat någon gång? Du berättar t ex om ”Vi satsade 60 miljoner där och vi fick stoppa in 40 till som vi inte hade räknat med och …”

– Vi är duktiga på att visa det som går bra, men det har varit andra projekt också. Vi har varit delägare i Pepes Bodega ett antal år och vi drev Hotel Riviera och vi hade någon restaurang nere i Kåseberga och någon uppe i Åre. Vi har haft satsningar som inte har varit toppen, men som tur var, var det ingen av de stora enheterna. Vi har hela tiden haft ett kassaflöde för att kunna överleva de satsningarna och ta oss upp på andra sidan.

Så koncernen har aldrig varit i gungning på det sättet?

– Nej, det har den faktiskt inte varit. Anders Nilsson som är en av mina kompanjoner är vår COO och är ansvarig för alla enheterna, han är gammal militär och bankdirektör. Han tycker väl kanske att vi skulle ha lite mer pengar på banken för att ha ännu mer uthållighet och har varit på mig genom åren. Men vi har ju Ystad Saltsjöbad, det kassaflödet vi har haft där, vi har inte haft några utdelningar till oss privat som ägare förrän nu de sista två åren egentligen. Alla pengar har vi återinvesterat varje år. Så fram tills för tre, fyra år sen skulle jag säga, då kunde allting fallit, om Ystad inte funkat. Men nu ser det annorlunda ut. Nu är det tryggare. Tidigare så styckefinansierade vi oss ganska mycket. Vi ville köpa någonting och hade inga pengar och hur mycket kan vi låna av banken och hur löser vi de pengarna vi inte har? Så har egentligen alla affärer sett ut mer eller mindre, men nu har vi renodlat bolagen och sett till att flytta upp ägandet till toppen och fått med oss en bank som tror på oss. Inte bara där vi är i dag utan som vill vara med på vår resa framåt. Vi hade inget kontor förrän för tre år sen. Vi satt och jobbade med laptops i lobbyn på alla ställen och var runt hela tiden, men nu har vi byggt ett kontor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men vi har tittat på synergieffekter utifrån att skapa ett ”contact center”. Vi har ett team som hanterar all dialog med gästerna via telefon, mejl, chattar och så vidare. Vi har en ekonomiavdelning med 15-16 personer, en dataavdelning som bara jobbar med IT/data och några som jobbar med ”customer insight” som bara jobbar med ”findings” på gästerna, alltså vad de tycker, vad som är bra och dåligt med det vi gör. Och en marknadsavdelning på fem personer. Så nu har vi byggt en annan plattform, för som du var inne på förut, att vi växte snabbt, nu har vi organisationen för att klara av att göra det.

Det låter som en milstolpe.

– Ja, verkligen, men som vi kanske inte förstod värdet av från början, men vi fattade ett beslut att vi skulle göra detta för fyra-fem år sen ungefär. Nu är den stora utmaningen att inte få hybris, att inte växa för fort så att kulturen inte flyttar med. Vi har pengarna och kan bygga koncept och vi har en grundläggande affärsmodell, men det handlar inte om det. Det handlar nu bara om vår kultur, att det är äkta och att det känns, och fokuset på våra gäster. Nu öppnar vi i Norge i december och öppnar i Danmark i oktober. Så det är klart att det är ju en jätteutmaning som man inte ska ta lätt på. Där tror jag man ska vara väldigt ödmjuk och faktiskt inte springa för fort.

Hur ser dina dagar ut nu? Gissar att det är skillnad från när du bodde här i ett behandlingsrum och planterade växter.

– Ja, jag spelar ishockey på tisdagar och fredagar, på dagen, mitt på dagen, vilket jag gjorde i smyg de första åtta åren och låtsades vara på möten. Men nu är jag officiell med det. Så det står jag för. Men jag jobbar mycket med vår ledningsgrupp och med affärsutveckling och nya projekt. Tittar och räknar på nya projekt. Ett av de viktigaste stora projekten som jobbar med nu är “the Essence” som jag beskrev tidigare. Det lägger vi väldigt mycket tid och energi på. Det är ett digitalt dokument som tar kanske en och en halv, två timmar att läsa igenom med massa filmer och musik och många olika saker för att jobba med att få alla att ha samma vision och att förstå varför vi går till jobbet och att det inte bara är för pengarna. Men man behöver pengar för att kunna göra riktigt dumma grejer och de här roliga grejerna som man vill göra. Så där lägger vi mycket tid och energi.

Hur ofta är du själv runt på hotellen?

– Vi använder ju nästan inte det ordet längre. Men nu är det 10 destinationer så svaret på frågan är för lite. Men, vi försöker åka runt så mycket som möjligt. Det är ett dåligt samvete, absolut.

Hur länge sen var det du var här på Ystad Saltsjöbad senast?

– Tre veckor sen. Men så ofta brukar jag inte vara här. Jag är här kanske fyra gånger per år, vilket är för sällan. Man kommer lite för långt ifrån det. Vi har gjort många misstag när vi vuxit. Man har utgått ifrån vårt kontor och våra tankar och idéer och kommit för långt ifrån verksamheterna, liksom decentraliserat det. Då lyssnade vi för mycket på oss själva och för lite på verksamheterna. Vi försöker ha en lokal VD och vi försöker ha mandat lokalt. Sen ett år tillbaka har vi ställt om och låter verksamheterna styra mycket mer vårt innehåll och de frågorna vi jobbar med utifrån deras behov. Det tror jag rent värdegrundsmässigt är helt avgörande. Jag hoppas att vi fortfarande upplevs som mer lokala enheter, ett house of brands som delar värderingar. Men det tror jag är något vi kommer göra fel flera gånger framöver också och som man verkligen behöver vara medveten om och aktivt prata om, att inte ”Nu får man direktiv, så här ska du göra”, passionen går ju rätt ner i källaren då. Någon som skickar ut grejer fyra gånger per år och kommer och besöker en eller två gånger per år. Det håller inte alls och det pratar vi mycket om. Det är ingen som går till jobbet för min skull, utan det är ju för deras närmaste medarbetare och ledaren på plats.

Du berättade om att du kollade en del på andra, hur de gjorde. Och i andra branscher och blev inspirerad. Nu är ni en aktör som många tittar på. Hur känns det? Den skillnaden?

– Jag vet inte om det verkligen är så att andra kollar på oss, men vissa gör kanske. Jag har alltid sagt tidigare att man kan ”steal with pride”. Man uppfinner inte hjulet. Det är inte så att vi har uppfunnit någonting som inte är gjort. Vi har ju inspirerats jättemycket. Då kanske man ska säga inspireras av i stället för ”steal with pride”, men vi har inspirerats av jättemånga bra kedjor, hotell, restauranger, teknikbolag, musikindustrin, modeföretag och försökt hitta inspiration där och inte tittat bara på vår bransch. Ska man vara krass så tror jag nästan aldrig vi har tittat på vår bransch. De gör jättemycket bra saker men vi har en lite annan affärsmodell. Så jag tror inte det är där vi kommer att hitta vår inspiration eller motivation, utan det är andra branscher som är så långt före oss. Jag vet inte om det var ett bra svar på just din fråga, men det var ett svar på någonting.

Jag har fått svar på väldigt mycket. Tack för din tid.

– Tack själv.

FAKTA

NAMN: Jonas Stenberg
ÅLDER: 44
BOR: Askim, Göteborg
FAMILJ: Fru Maja, Två söner, Trolle 9 år, Lycke 6 år
UTBILDNING: Gymnasie-ekonom, diverse ledarskaps-utbildningar
FRITIDSINTRESSEN: Ishockey, padel, trädgård, barnens aktiviteter som tränare
OVÄNTAD TALANG: Hyfsad bridgespelare, gröna fingrar
FÖRETAGSFILOSOFI: 80/20, våga fatta beslut, gör om och rätt så fort det blir fel. Tempo
LIVSFILOSOFI: RMI (rätt mental inställning). Fokus på det du kan påverka.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

september 2019
Fredrik Ericsson
augusti 2019
Fredrik Ericsson
mars 2019
Fredrik Ericsson

Magnus Andersson & Nicklas Jansson

Magnus Andersson & Nicklas Jansson

SEPTEMBER 2019 |
Fredrik Ericsson

Från möbelbutik till en av regionens snabbast växande inredningsbyråer. Grundarna av Rumrum berättar om hur inredningsbranschen är i förändring.

Inredningskoncept har på senare år blivit allt mer vanligt. Vi ville ta reda på mer om fenomenet och lära känna grundarna på en av regionens snabbast växande inredningsbyråer, Rumrum. Byrån har gjort prestigeprojekt som till exempel offentliga ytor i Turning Torso, MFFs kontor, Stadion i Malmö och inkubatorn MINC. De har också gjort spektakulära kontor som bland annat Oatly, Coolstuff, Skandiafastigheter, hungrig.se och Telavox. De har även gjort restauranger och butiker som Badhytten, Atmosfär, Johan P, Escama och Bergströms Ur i Malmö för att nämna några. Vi träffade Nicklas Jansson och Magnus Andersson en tisdagsförmiddag för att få veta mer om deras entreprenörsresa, företagande och syn på utvecklingen av inredningskoncept de senaste 20 åren.

Ni har tagit en av de ledande positionerna här i regionen när det gäller prestigefyllda inredningskoncept och kontor i dag. Och ni har vuxit snabbt, speciellt de sista åren. Senaste året omsatte ni nästan 30 miljoner. Vad är framgångsreceptet?

N: Jag tror att vi har varit väldigt uthålliga. Vi har trott på vår affärsmodell ganska tidigt. Vi var nästan först i regionen med just inredningskoncept, känner vi själva. Det har alltid funnits inredningsarkitekter och så, men det här med att paketera det som en konceptlösning kände vi väl att vi var väldigt tidiga på. Vi trodde på vår affärsmodell och har kört den i många år nu.

Ni började väl med att starta en butik?

M: Ja, vi startade möbelbutik först som hette Rumrum. Det var -97. Den låg på Regementsgatan.

Var kom den idén ifrån?

M: Det var intresset för möbler. Vi har egentligen två olika bakgrunder. Jag har ju mer från ingenjörsbiten och teknisk, Nicklas är reklam och marknadsföring. Det vi hade gemensamt från början var möbelintresset och det ville vi ta tag i och göra någonting av. Butiken hade vi till 2003, och därefter började vi med att ta fram egna möbler.

N: Vi var den lokala möbelaffären, och då slogs vi mot Silverbergs, och andra som var de stora husen. Vi var lite uppstickare. Jag tror att det blev ganska personligt för vi lärde känna mycket av våra kunder.

När växlade ni över till inredningskoncept?

M: Det var ju en form av en utveckling. Vi ville vidare och samtidigt så började vi få massa inredningsprojekt och då stängde vi ner butiken. Vi hade med oss inredningskoncept egentligen hela tiden fast mer mot den privata marknaden när vi hade butik. Men vi ville mer mot business to business.

N: Vi såg på de vi handlade av, producenterna, och blev inspirerade lite grann av den tillväxten, kan man säga. Vi kände att vi kunde inte påverka vår situation lika mycket i butiken där kunderna kom till oss. Vi hade nog mer i oss, vi ville mer, så då var vi hämmade av att stå och vänta på kunden. När vi blev producenter så fick vi en möjlighet att själva agera mot marknaden istället. Då kunde vi uppsöka och påverka mer.

»Vi jobbar med en slags förpackningsdesign«

Och konceptdelen? Det är ändå en annan kompetens.

N: Ja, men vi hade ju möbelbutiken. Där lärde vi oss helt fysiskt hur storlekar, dimensioner, hela den biten med möbler, höjder, ja, allting i det fysiska rummet, det rumsliga. Så det var världens bästa skola. Vi bar ut möblerna på kvällarna och levererade själva och så.

M: Det är väl den styrkan vi har med oss i dag också, vi har ju inte bara ritat in ett bord och sålt det, utan vi har verkligen varit där och sett ”jaha, funkar detta? Hur blev slutresultatet och verkligheten i det?” Då kände man lite snabbare dimensionerna på vad man kunde få in i ett rum och vad som blev bäst i verkligheten.

N: Vi sålde egentligen ut hela möbelbutiken på en månad, och så tog vi de pengarna, investerade i att rita en egen serie. Sen lanserade vi på Stockholmsmässan och började sälja till alla möbelbutiker, alla små egentligen, i landet.

M: Vi hade ett fyrtiotal möbelbutiker som sålde vår serie.

N: Då sålde vi till England, Tyskland, Danmark också. Men sen insåg vi ganska snabbt att det var ganska kostsamt också, och plus att …

M: Det krockade lite för mycket med den konceptuella biten. Vi ville sälja möblerna men då var man tvungen att vara aktiv runt om i Sverige, och sen samtidigt så skulle man vara på ett projekt i Turning Torso till exempel, och ta hand om det. Det var inom samma bransch, men det blev ändå nästan som två olika verksamheter.

Om konceptdelen tog fart kanske egen produktlinje konkurrerar lite med era leverantörer också?

N: Ja, exakt. En stor vattendelare tror jag var att vi skickade in och sökte när Turning Torso byggdes, och då vann vi alla de offentliga ytorna. Det var stort för oss.

Var det första prestigeprojektet för er?

N: Ja, och då visade det sig att vi kunde konkurrera med de större arkitektkontoren i stan. På den tiden var vi ännu mer, vad ska jag säga, outsiders, som kunde komma in på marknaden och göra någonting sådant. Det visade egentligen att inredningsdesign och förpackningsdesign och inredningskoncept sammantaget var en ny nisch på något sätt.

För att ni kunde vinna de uppdragen utan det traditionella arkitektupplägget?

N: Ja, att ta ett sådant projekt var lite udda, i början. På ett klassiskt arkitektkontor, så är det ju mer husarkitekter. Ganska få inredningsarkitekter. Och det är ju egentligen där vi har varit starka, på inredningssidan. Det är där vi har vuxit.

M: Och vi har hållit fast vid det.

Är de konkurrenter då, eller samarbetar ni med arkitektkontor, eller hur funkar det?

M: Nej, vi är ganska ensamma i våra projekt. Vi samarbetar kanske mer med elektriker eller belysningsleverantörer för ljusberäkningar och så. Om det är ett nybygge, då hamnar vi närmre arkitekten som har ritat huset och tar över och gör ytskikten och planlösningen invändigt.

Jag förstår. En helt annan grej, hur känner ni varandra? Ni var runt 25 år när ni startade företaget. Är ni barndomskompisar?

M: Nja, vi kände varandra sen skolan. Vi kommer från samma område, så vi har alltid känt till varandra när vi växte upp.

N: Jag är ett år äldre än Magnus. På den tiden, när man var ung, så är det ganska stor skillnad om man går i sexan eller sjuan. Efter gymnasiet, eller nåt sånt, började vi umgås. Vi hängde i samma kretsar.

»Vi bar ut möblerna på kvällarna och levererade själva«

Och du, Magnus, hade en plan på att bli ingenjör, eller?

M: Nej, det hade jag väl inte egentligen. Jag ville mot möbler och inredning. Det var ju det som var intresset. Men jag har väl alltid haft det i mig, att renovera hus och bygga. Bygga lite möbler och sånt där, på hobbynivå såklart, för att jag tyckte att det var kul.

Nicklas, hur var du då?

N: Ja, alltså, jag är inte alls the handy guy. Jag var kanske mer estetiskt lagd. På den tiden så var det reklambyrå, åt det hållet jag ville, så jag pluggade reklam och marknadsföring. Jag åkte till USA ett år och gick på universitet. Där pluggade jag också inredningsdesign, och det fastnade liksom där. Det intresset för koncept och för känsla och inredning var starkt tidigt. Det var väl en kombo som tilltalade.

M: Vi jobbar med en slags förpackningsdesign egentligen. Vi ska dra företags identitet in i möbelkonceptet, så att det blir någon slags synergi med varumärket och brandingen. Det var nog det som drog oss mer mot den offentliga miljön, att den blev lite mer identitetsstark. Det var inte den personliga viljan om soffan skulle vara röd eller inte, utan det var mer konceptuellt, vilket känns mer intressant för oss.

N: Ja, det var superspännande att kunna skapa miljöer hela tiden och skapa nya typer av upplevelser. Idag är det nästan som en upplevelse när man kommer till ett hotell eller ett kontor, eller vad det än är. Idag köper människor nästan en känsla. Lika mycket som att man får en övernattning på ett hotell så är det upplevelsen. Hur det luktar, hur det känns taktilt. Allting sammantaget är en kombination som sätter sig i sinnesbalken liksom.

Det låter också som ni hade tajmingen, då för 10-15 år sen så var det väl i sin linda här i Sverige? Alltså det konceptuella i möbler och så.

M: Ja, det var kanske mer att måla en fondvägg och så. Men nu har det blivit viktigt för många. Jag tror man konkurrerar mer, om kunder såklart, men även om medarbetare, och då är det en fördel om man har ett kontor som har nice miljö att jobba i.

Är det i takt med att en stor andel jobb förflyttats från industri till tjänsteföretag?

N: Ja, och sen digitaliseringen också. Det har varit en jättestor bit. Sen man släppte stationära datorer. Det har förändrat sättet hur vi lever och jobbar. Det har förändrat sättet hur vi möblerar. Det är en jättestor bit i det hela. För tio år sedan, då började man känna att ”nu är det förändringar på riktigt”. Då började företagen röra sig. Det ändrades i arbetsorganisationerna. En ny generation kom, som fick ta lite mer plats. Det är helt enkelt konkurrensen från båda hållen som gjort att inredningskoncept blivit viktigare på många arbetsplatser. Idag får vi även de klassiska branscherna. Det kan vara en redovisningsbyrå som måste konkurrera med andra byråer och vill satsa på kontorsmiljön.

M: Trivsel på arbetsplatser är prioriterat. Man är ju där hela dagen, och många jobbar mer nu.

N: Ja, så det gäller att stimulera på alla planen, att kanske till och med “mikra” sin mat i en trevlig miljö om man tar en kortare lunch och inte går ut på stan.

M: Vi gjorde mer koncept mot butiker och restauranger tidigare, för där har det alltid varit mycket viktigare. Där är det en del av köpupplevelsen, kundupplevelsen. Där tänker man att ”vi måste locka in kunderna”. Men nu är det jättemycket kontor också som har börjat tänka att ”vi måste locka in medarbetare”.

Det kanske också var att man inte behövde det förr?

N: Ja, och det har väl ändrats. Alltså, man kanske var mer trogen sin arbetsplats förr i tiden också. Nu är man lite mer flexibel och man flyttar, man rör sig på ett helt annat sätt.

Ni verkar själva ha en otrolig ordning på kontoret. Känns inte som den vanliga kreativa miljön…

N: Nej, men det är också en nyckelfaktor faktiskt. Vi är ganska ordningsamma och noga. Vi har höga krav på just ordningen. Vi har så många projekt igång samtidigt så vi måste ha struktur.

En ögonblicksbild, hur många projekt har ni igång nu?

N: Närmare 30 projekt tror jag.

30 projekt? Samtidigt? Öppna?

N: Ja, som är igång, ja. Det kräver ärligt talat en benhård disciplin nästan, pappersmässigt också. Det är så himla lätt att det förenas i kaos. Vi har så mycket leveranser hela tiden och uppförande av handlingar. Och projekt med deadlines som gör att vi måste vara nitiska i strukturen.

M: Ja, sen har vi 10-12 veckors leveranstid för att allting ska komma fram, så det gäller att ha framförhållning.

»Sen man släppte stationära datorer har sättet hur vi lever och jobbar förändrats. Det har förändrat sättet hur vi möblerar«

Men lägger ni två personligen er hand på allt i alla projekt då?

N: Ja, det gör vi faktiskt.

M: Det känner vi är viktigt. Att det präglas och blir ett Rumrum-koncept. En Rumrum-produkt.

Den här nitiska strukturen då, håller ni i det själva också?

N: Ja, jag är en vän av ordning.

M: Det är vi båda. Vi är ganska strukturerade.

Hur fördelar ni arbetet? Ni säger att Magnus är mer åt ingenjörshållet och Nicklas mer åt det estetiska. Märks det i arbetsfördelningen?

M: Nej, vi brukar båda vara delaktiga i själva konceptframtagandet. Vart vi vill med konceptet och hur vi har uppfattat kunden. Hur vi ska dra vidare och vilket håll projektet ska dras åt. Efter det så tar jag hand om det mer tekniska med belysningsplaner, ytskikt, flöden och strukturer.

N: Jag sköter mer projektledningen. Det kan ju låta oestetiskt i det hela men jag har en mer flygande, övergripande roll, i alla projekten. Magnus är mer ansvarig för att det tekniskt fungerar. Vi tillverkar jättemycket specialsnickerier och väldigt mycket speciallösningar i de flesta projekten. Det är många beslut om material och kulörer och allting, hela tiden. Mycket handlingar som ska fram till alla byggare. Och där är det Magnus som har yttersta ansvaret.

Jag har kollat igenom många av era projekt, de har ofta en stark identitet. Även om det är anpassat till respektive företag så kan man ändå känna, ”det är Rumrum”. Gör ni det kreativa och estetiska tillsammans eller delar ni upp projekten?

M: Grunden tar vi oftast fram gemensamt.

N: Alltså den är det viktigaste. De första fem procenten.

M: Ja, så man kommer rätt in i projektet. Men även om vi älskar det här kreativa mest såklart, så måste vi ändå börja med strukturen och flödet så att kunden har med sig alla behoven. Har de tillräckligt med mötesrum? Funkar flödet? Kan de sitta så här? och grupperingarna på kontoret? Och det är nice to have och need to have osv… Där vill vi få in så mycket som möjligt, och även utmana vår kund i nya tankebanor. De utgår kanske från sitt gamla företag och då är det lätt att hamna i slentrian och bara köra vidare. Så där vill vi också försöka vara med – Hur jobbar ni? Hur många behöver egentligen ha sin fasta arbetsplats? Är det trevligare att kunna ha flexibla ytor istället för att bara fylla upp med skrivbord, för att skapa lite mer trivsel? Där försöker man få kunden att öppna upp lite och verkligen tänka igenom, även om det är tajt med tid i början. Och det ska vara en hyresgästanpassning till hyresvärden så att de kan räkna, och den ska vara med i hyreskontraktet, och vem ska betala vad? Det är lite flytande innan allting är spikat.

N: Men gör man resan rätt här, om man lägger det krutet på projektet som beställare, då kan vi vara en viktig faktor för en framgång i bolaget. Vi blir en injektion som kanske gör att företaget tar ytterligare ett kliv. Vi är oftast i bolag som har en liten framgång, eller som redan är på uppgång. De investerar ju i sig själva. Om vi då hjälper till att hitta inspirerande lösningar och låser upp lite knutar och så, då kan det ju flyga även för kunden, ordentligt. Det har vi varit med om, ett par sådana.

Som till exempel?

N: Ja, nu är ju inte vi själva, men Oatly till exempel. Det är en enorm framgångsresa. De har en fantastisk produkt. Men de ville mycket med sin arbetsplats också. De trodde att det var en av sina ingredienser också, att vända upp och ned på det här stelbenta och så…

M: Och bygga för en tillväxt. Alltså göra ett flöde som funkar även om man blir tio personer fler. Vissa kontor blir aldrig riktigt färdiga. De utvecklar sig hela tiden.

Hur jobbar ni med rekrytering för att få alla att dra åt samma håll och kunna leverera samma kvalitet till kunderna?

N: Vi har väldigt olika personal. Alla individerna är olika på något sätt och alla bidrar med sin roll. Precis som att vi har lite olika sidor så har de också olika kompetenser. Det är inte så stelbent rekrytering med samma identiska personligheter utan …

M: Nej, vi har ju arkitekter och produktdesigners och allt möjligt egentligen. De är självklart alla en viktig del i företagets framgång.

N: Ja, Absolut, så är det. Sen sammantaget så är vi inredningsdesigners, så skulle jag nog definiera oss som grupp. Även om här är skolade arkitekter… och det är inredningsarkitekter, så gör vi ju en större helhet, vi är inte så mycket titeljägare, utan vi levererar en bra produkt bakom oss och det är det viktigaste för oss.

Och den andan genomsyrar hela gänget?

M: Ja, precis. Vi strävar efter att ha en viss olikhet, men det måste ändå vara någon grund där vi drar åt samma håll både när det gäller arbetskultur och synen på färger och form.

Jag kan inte släppa att ni har 30 projekt igång samtidigt. Det låter väldigt mycket…

M: Ja, men vissa projekt påbörjar vi för en hyresgästförhandling. Och är det ett nybygge så kan det vara en rätt så lång resa där det inte händer så mycket, där det bara kommer in lite små beslut längs med vägen. Däremot är sista perioden, de sista tre veckorna, det är jätteintensivt. Och innan det är det kanske en intensiv period med möbelleveranser och sånt som landar på vårt lager först. För när vi väl kommer in på kontoret sen, om det är ett kontor, så är det tajt med tid. Då ska alla möbler finnas. Vi ska bara dit och leverera. Vi har kanske tre dagar på oss att fylla ett 40-mannakontor. Då gäller det att allt funkar. Därför har vi ett mellanlager där vi tar hand om alla leveranser innan, så att vi säkrar upp.

Vilket är det största projektet ni gjort?

M: Ytmässigt, storleksmässigt …

N: Stadion är nog det största, MFF.

M: Ja, stadion är ju gigantisk, om vi tar kvadratmeter… Men vi gjorde ju Manpower, de var 150 personer uppe i Stockholm.

N: Ja, vi flyttade huvudkontoret förra vintern, vilket också var en stor grej, att köra projekt i Stockholm, på distans. Men det fungerade hur bra som helst. Så vi har börjat göra projekt över hela Sverige nu. Vi har gjort i Uppsala och Jönköping och Göteborg håller vi på med lite just nu…

M: Ja. Vi håller på i Kristianstad med ett företag, och i Värnamo har vi ett annat företag. Så det börjar bli mer över hela Sverige nu.

Ni har varit igång länge och växt mycket de senaste åren. Men ändå låter det som att verksamheten på något sätt är i sin linda… kommer ni fortsätta växa snabbt?

N: Vi har nyligen satt oss med en ny strategi, för att ta nästa kliv. Detta var lite av en målbild, att vara där vi är i dag. Vi vet också hur snabbt det kan svänga med marknad och annat, så vi gasar försiktigt. Men vi har en ny målbild såklart, om att ta detta vidare och bli större.

M: Vi är redo för ett kliv till.

N: Vi har ju outsource:at mycket också. Alltså vi har lager utanför, montörer utanför, så vi kan dynamiskt växa på ett ganska smart sätt, känner vi själva.

Finns det något drömprojekt som ni har funderat på?

M: Galore 2020.

Hahaha!

M: Men den kommer. Det är bara 2019 nu.

N: Fler hotell, det hade varit kul att göra. Och fler restauranger är alltid intressant. Det är kul. Där kan man dra på lite mer. Vi behöver projekt som sticker ut också. Vi är väldigt transparenta, vi syns ju. Det vi lämnar bakom oss är en direkt indikator på vad vi gör och vad vi kan. Så att slackar vi efter så tappar man ju. Det är en hård konkurrens med många duktiga konkurrenter i Sverige. Så de här prestigeprojekten behövs, och även grejerna som sticker ut, som sticker igenom mediabruset. Kunder börjar bli ganska vana vid fina 3D-renderingar som dansar förbi, det är överallt för alla. Men det är en viss svårighet ibland att kunna övertala kunden om att gå hela vägen på ett koncept fullt ut. Att faktiskt löpa hela linan. I de projekt som vi har gjort det, tillsammans med kunden, har det blivit ett superbra resultat.

M: Har vi en aktiv kund så blir oftast projektet bättre. Man kommer närmre varandra. Man förstår varandra lite bättre, vad deras mål med projektet är, och det är lite lättare att tolka in allting.

N: Varenda projekt är så himla olika, vi möter nästan en ny arbetsgrupp i alla projekt. Man möter en ny ledning med nya visioner, så de driver en framåt lite grann också.

M: Det är en nytändning i varje projektstart, för det blir någonting helt annat varje gång.

N: Man åker oftast med på deras resa också på något sätt. Det är inte bara ens egen längre, utan man lär känna ett nytt gäng och man är med på deras resa på ett litet hörn.

Jag har förstått att ni haft en resa från när ni öppnade butiken för drygt 20 år sedan, via satsningar på egna produkter, och från butik till uppsökande verksamhet. Men nu är ni väl där att det kommer ett stort inflöde av kunder, eller?

N: Ja, det är det ju verkligen. Nu har vi övergått till att vi får mer inkommande samtal. Det är nog också för att vi kanske lämnar projekt bakom oss som syns, som blir bra reklampelare i form av att vi levererar bra lösningar. Och nöjda kunder givetvis. Sen är det inte alltid vi som får cred. Det är sällan vi syns, för oftast är det själva varumärket som vi har levererat till som syns. Det är ju vårt uppdrag.

M: Fast de som är intresserade av att veta vem som har gjort det får ju reda på det. Men när vi har lämnat projekt så är vi oftast ganska osynliga.

Kanske inte nu då, när vi publicerar detta. Tack för er tid.

M: Tack själv.

N: Ja, tack.

FAKTA

NAMN: Magnus Andersson
ÅLDER: 46
BOR: Malmö, Davidshall
FAMILJ: Fru Sandra, dotter Vilma & mopsen Brus
FRITIDSINTRESSEN: Gastronomi, kreativt skapande och naturupplevelser
OVÄNTAD TALANG: Matlagning
FÖRETAGSFILOSOFI: Våga utmana dig själv och slutkund. Var målmedveten, framåtsträvande och se till att ha kul på jobbet!
LIVSFILOSOFI: Dont worry, be happy

NAMN: Nicklas Jansson
ÅLDER: 46
BOR: Malmö
FAMILJ: Fru Anna, dotter Fanny och bonus son Oskar
FRITIDSINTRESSEN: Familjen, resa, tv-serier
OVÄNTAD TALANG: Vass på vattenskidor
FÖRETAGSFILOSOFI: Våga tro på din idé och var uthållig
LIVSFILOSOFI: “Enjoy the ride”

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

augusti 2019
Fredrik Ericsson
mars 2019
Fredrik Ericsson
april 2019
Olle Berggren

Larsson & Lange

Håkan Lange & Ricard Larsson

AUGUSTI 2019 |
Fredrik Ericsson

Entreprenörsduon som förändrat frisörbranschen i snart 30 år, berättar om hur allt började och ger sin syn på företagande och kompanjonskap.

Vi träffar Ricard och Håkan en tisdagsförmiddag på cocktailbaren Care/of, där de också är delägare och medgrundare. Efter kaffe, varmprat och några goda skratt går vi rakt på sak för att ta reda på storyn bakom dessa entreprenörer.

När startade ni Larsson & Lange?

H: 1991.

Hur gamla var ni då?

R: Jag var 27 kanske eller något sånt. Jag är 57 nu.

H: Jag var 30 år gammal.

Kände ni varandra sen innan?

H: Ja, många år tidigare.

Sen barndomen?

H: Nej. Jag var frisör i Helsingborg, och Ricard i Malmö. Ricard har tävlat mycket som frisör. Min läromästare i Helsingborg tävlade också mycket. Så vi träffades på lite tävlingar och så. Så du, Ricard, har tävlat i…

R: Ja, men det gjorde Håkan också. Vi tävlade bägge två. Det var då innan vi satsade på salongen. Första gången vi träffades var på en frisörtävling. Skånska ungdomsmästerskapet 1983 i Landskrona.

H: Vi blev etta och tvåa.

Vem blev etta?

H: Larsson.

R: Ja, där var första gången vi connectade. Det var kanske inte just yrket, utan det var mer det där andra.

H: Gin och tonic i baren.

R: Ja, det var sen nere på banketten, vid baren, samma intresse där. Så det gifte sig rätt bra. Sen blev vi goda vänner.

Jobbade ni som frisörer på olika ställen då?

R: Ja, Håkan i Helsingborg och jag i Malmö.

H: Sen flyttade jag till Köpenhamn efter Helsingborg. Jag var färdigutbildad. Jag var där i fyra år.

Hur kom ni på idén att starta salong tillsammans?

H: Det var faktiskt så att Ricard och hans farsa fick en lokal i Triangeln då. Så ringde de mig och frågade om jag var sugen på att hänga på den resan. Jag kände kanske också att jag var färdig med Köpenhamn, så jag tänkte att det vore spännande att göra någonting annat i Sverige.

R: Vi hade en vision att ska vi öppna en salong så ska det vara en speciell salong. Både invärtes och vad som levereras, inredning, profil, image och allting. Vi fick kontakt med en arkitekt i Köpenhamn som Håkan kände. Så vi designade salongen själv. Allt var specialtillverkat. Det var ingenting som var köpt från en frisörinredningsfirma, utan inredningen hängde på vajrar, det var svetsat och balkar i taket. Den var nog den första salongen i Malmö som stack ut lite grann. Det var till och med ett vindfång som vi fick igenom, som gick rätt ut genom fasaden. Trottoaren fortsatte in i fasaden. Så vår arkitekt, en yngre tjej, hon slogs med stadsbyggnadsarkitekten i Malmö om vi skulle få byta ut fasaden mot en stålprofil och glasparti, och han köpte det och tyckte det var riktigt läckert.

H: Ja, och att det tillförde något till Malmö som inte har funnits tidigare kanske.

»Det var ju ut tre-fyra dagar i veckan på krogen och marknadsföra sig själv«

Om jag har förstått det rätt, så är en del av er affärsmodell att ni aldrig hyr ut stolar heller? Utan ni har bara anställda.

H: Ja, så är det.

Det är väl inte så vanligt i er bransch?

H: Det var ju vanligt tidigare, innan vår tid. Ungefär samma period som när vi öppnade kom hyrsystemet in. Men vi hade en klar idé att aldrig ha hyrstolar.

Varför?

H: Vi tror att om man ska driva en verksamhet på den nivån vi gör, så ska vi kunna lyfta alla upp till den nivån. Så inte någon säger “nej, jag vill inte vara med på det”, utan nu kan vi säkerställa det. Och då kan vi utbilda och investera i detta. Det var ett väldigt, väldigt medvetet beslut.

R: Ja, och det är som Håkan säger, att vi säkerställer verksamheten. Är det någon som kanske behöver mer färgutbildning eller något sånt, då bekostar vi det. Då skickar vi iväg dem eller plockar hit någon som kan utbilda . Hyr man stol, då bestämmer man det själv. Men går du under ett varumärke, då tar det skada om du inte levererar på färg. För att “oh, vad den ser hemsk ut, den färgen i botten. Var var det?” “Det var hos Larsson & Lange”. Sånt går så snabbt. Vi byggde upp vårt varumärke noga och målmedvetet. Vi är väldigt rädda om vårt varumärke och vill stärka det hela tiden. Därför måste vi kontrollera det själva. Det kan man inte göra om man hyr ut stolar. Då är de sina egna och betalar en summa pengar för att vara där.

H: Jag vill bara säga det också, att det var vår affärsmodell. Sen att folk vill hyra stolar. Det är vi fine med, det kan vara rätt för många. Men vi vill inte ha det så. Vi vill ha kontroll på kundupplevelsen och kvaliteten på det vi levererar. Vi vill säkerställa det, och det kan vi bara göra genom att vi själva har hand om det.

Hur tidigt visste ni att ni skulle börja i den branschen? Att ni skulle bli frisörer till yrket? Innan ni började er entreprenörsresa.

R: Ja, stora delen var ju faktiskt att min far var frisör. Han har aldrig pratat illa om sitt yrke och han har rest mycket genom sitt yrke. Han var med i olika organisationer. Han var i Paris ett par gånger varje år. Det hände liksom rätt mycket kring hans yrke. Så det var inte bara att stå och klippa hår. Han var alltid positiv till sitt jobb. Så sa han “Ricard, jag tror du skulle bli en bra frisör”. Jag sa “jag vet inte riktigt”. “Ja, men du kan väl prova? Ge det en chans”. Så på den vägen var det.

Tidigt i livet?

R: Ja, jag började redan efter åttan lite grann, var inne på salongen och så, rätt tidigt.

Drev han egen?

R: Ja, han hade egen salong med sex anställda på Triangeln. Så jag var där och kom in i den miljön. Och kände att det passade mig rätt bra faktiskt. Sen gillar jag att vara i den världen. Det hände mycket roligt.

Håkan, kommer du också från en frisörfamilj?

H: Ja, min far är också frisör. Jag växte upp på Västkusten. Men jag ville absolut inte bli frisör. Det hade jag helt bestämt mig för att det ska jag inte bli. Min morfar var min förebild och han var snickare. Så jag blev snickare.

Men hur hamnade du här då?

H: Ja, men så här … jag var färdig med den utbildningen och började jobba. Sen så gjorde jag lumpen, åkte till Skövde. Så var jag där först tolv månader och sen tre månader befälsskola. Under den tiden så började jag fundera lite grann på om det verkligen var snickare jag ville vara. Och alla mina föräldrars vänner sa “men det är klart du ska ta över din fars salong”, och så tänkte jag “ja, det kanske är smart, det är ett färdigt paket att bara rulla vidare”. Men jag hade mycket större ambitioner. Alltså, det var uppe i Laholm. Jag ville inte vara där då. Men sen kom jag in på frisörskolan och tänkte… Jag ger det chansen, och det var i Helsingborg. Då hade jag redan en utbildning bakom mig och därför hade jag lite olika options. Att fortsätta som militär kanske eller göra detta. Sen så flyttade jag då till Köpenhamn. För jag tänkte att ska jag bli frisör ska jag bli en riktigt bra frisör. Annars så struntar jag i det. Och det var ett steg i det ledet då.

»För det mesta har vi vuxit organiskt. Och när vi har lite pengar så måste vi sätta sprätt på dem liksom«

När märkte ni att ni hade talang? Alltså innan ni tävlade. Någonstans på vägen brukar många märka, “jag är jäkligt bra på det här”.

H: Jag var inte så jätte tävlingsorienterad då. Jag gjorde juniortävlingar och sen slutade jag tävla helt. Ricard fortsatte mycket mer med tävlingar efter där.

R: Nej, inte mycket men…

H: I alla fall längre tid än vad jag gjorde. Det var bara junior jag tävlade. Men jag var supermodeintresserad också. Så det var därför jag drog till Köpenhamn, kanske till en av de bästa här i Skandinavien då, och jobbade där. På den tiden kalasade vi mycket också.

R: Ja, vi var mycket ute och roade oss. Det var också en viktig grej, för när vi öppnade salong hade jag en kundkrets. Håkan hade inte en enda kund i Malmö.

H: Nej, noll.

R: Så det var ju ut tre-fyra dagar i veckan på krogen och marknadsföra sig själv. Så funkade det. Knyta kontakter och få ner dem på salongen. I och med att Håkan och jag var rätt så duktiga frisörer så gick det relativt snabbt för oss. Vi var bra på hantverket.

H: Det är grunden i hela det här yrket.

R: Sen jobbade vi som frilansfrisörer. Vi var ute med Wella och reste, och de gjorde visningar för andra frisörer runt om i Skandinavien. Det gjorde vi under en tioårsperiod. Sen så kände vi att när salongen växte mer och mer, så även om det var bra betalt, så tog salongen stryk. Man måste ju vårda det, så då bestämde vi oss för att vi skulle satsa på salongsverksamheten mer.

Hur lång tid gick det från att ni startade första innan ni bestämde er för att starta en till?

H: Det gick fyra år. Då var vi utväxta.

Var det planen från början?

H: Nej, men vi hade ambitioner. Jag hade ju jobbat i Köpenhamn. De hade också många salonger och en skola. Lite samma upplägg som vi har nu. Alltså, vi var väldigt inspirerade att öppna flera salonger och göra det på toppnivå. Vi hade grunden i oss själva, både kunskapsmässigt och våra entreprenörskap. Det var inte så svårt för oss att göra egentligen. Så dök den här möjligheten upp … Så vi tog den där och så.

R: När vi öppnade salongen så hade vi tio arbetsplatser eller var det åtta?

H: Åtta.

R: Åtta arbetsplatser hade vi där på Spångatan. Det var en rätt dyr adress och många sa till oss, “varför öppnar ni där egentligen? Ni är så duktiga. Ni kan bara ta ett lite sämre läge och mycket billigare hyra?”. “Nej, men vi har ambitionen att växa”. Och det tog fyra år. Sen var vi åtta frisörer. Då kunde vi inte växa mer där. Sen blev den lokalen ledig på Södertull. En kollega i branschen som hade den. Så köpte vi den av henne.

H: Vi hade ju kunnat ha kvar det som vi hade innan. Men vi hade mer ambition. Vi ville inte bara att vi två stod och klippte hår resten av livet, utan vi ville göra något mer av det här yrket och göra något mer av branschen, kan man säga. Sen efter den salongen så rullade det ju på.

R: Det som hände på den salongen var också, att det är en rätt stor lokal där uppe på andra våningen. Så vi gjorde en education där. Då bestämde vi oss för att sluta att göra visningar runt om i landet. Istället startade vi en egen skola så folk fick komma till oss. Så vi körde den parallellt med salongerna.

H: På weekends då.

Var det andra också som fick gå i den skolan eller bara era frisörer?

H: Det var andra som kom till oss. Det var frisörer från hela Sverige.

R: Det var en vidareutbildning. För det var inget från scratch, utan det var frisörer som ville ha inspiration och input hur vi jobbade.

H: Det var istället för att resa runt och göra massa demos runt om i Sverige på massa salonger eller på hotell eller var det nu var. Då jobbade vi som vanligt i veckorna med kunder och så körde vi utbildningar på helgerna.

»Vi vill omge oss med människor som har passion för det man sysslar med och maxa det så mycket man kan«

Var synergin då att era egna anställda också kunde utvecklas där?

H: Ja, men det viktigaste var att det blev en fantastisk rekryteringsplattform också, att vi hade den här utbildningsdelen. Det kom frisörer från hela landet. De tyckte att det var spännande att jobba hos oss. Så fick vi på det sättet kontakt med de som hade höga ambitioner. De sökte sig väl till oss för att de tyckte att det var spännande med en verksamhet som drev det som vi gjorde, med lite fler salonger och en utbildningsavdelning. Och vi har alltid gjort eget bildmaterial. Från första dagen vi öppnade gjorde vi egna bilder. Vi har aldrig hängt upp en företagsplansch i ett fönster med bilder från Loreal eller något sånt. Det handlar om trovärdighet. Det står vi för här inne. Vi köper inte någonting från någon annan, utan det är vi som kör detta. Det tycker jag genomsyrar hela vår affärsmodell och allting. Folk frågar “vad är era konkurrenter” och så. Men vi kör vårt race. Lite så faktiskt. Och tror på det vi gör. Sen vad som händer omkring oss är vi uppmärksamma på, men vi tar inte så stor hänsyn till det, utan vi har vårt spår vi jobbar efter.

R: Det roliga var också att det var så många frisörer som sökte från hela landet till oss. Så vi var i minoritet. Det var inga från Malmö nästan. Utan det var bara runt om hela Sverige som kom. De hade inga kunder, utan var och en fick bygga upp. Sen kom det klart någon duktig frisör härifrån också. Men de hade inte jättemycket kunder med sig heller. Men vi hade en sån enorm kundtillströmning i och med att vi gjorde ett bra jobb. Sen återinvesterar vi jättemycket pengar i vår personal och vidareutbildar dem kontinuerligt hela tiden för att vi skulle kunna matcha vad många kanske uppfattar som en hög prislapp. Men för oss är det inte högre, utan det är en marknadsmässig prislapp. Den prislappen, det är det vad det ska kosta att klippa sig. Vi tog mer tid för varje kund. Det var helt annat klimat. Dels för frisören själv. Dels för kunden. Så kunden var ju beredd på det och det var ingen som frågade om prislapp när de kom innanför dörren.

H: Det första vi fick kriga med var i princip att få alla att förstå att man tvättar sitt hår. Vi tvättar ert hår hos oss.

För det gjorde man väl inte på den tiden?

R: Nej, inte när vi öppnade -91. Men det skulle vara nytvättat. Då tvättade de själv hemma. Så blev det billigare.

H: Fast även om de kom nytvättade så tvättade vi dem. För det handlade om den här känslan av välbefinnande, att man får den här timmen. Schamponering, konsultation. Hela den här processen. Det var det vi tog betalt för. Det var vår produkt.

Fanns det inte andra som gjorde det då?

H: Ja, det fanns hos många andra också. Vi ska inte säga att vi var först. Men vi kanske utvecklade det lite mer och tog det lite mer på allvar och så.

R: Från vår andra salong, och sen efter alla våra salonger, har vi haft slutna schamponeringsrum, med en annan typ av musik. Med massage i ryggen. Vi var tidiga med det. En reflektion är att när Håkan och jag började tvätta hår då var reaktionen ofta… ”Oh, vad skönt, oh, vad skönt. Det är ingen som har gjort detta”. Sen många år senare så blev det mer: ”Oh, precis vad jag behövde” Man lever i den här uppskruvade världen. Kan man då stjäla fem, sex, sju minuter och ge en go schamponering, utan att kunden måste boka extra tid, för vi gör så på alla. Så blir det inget stressmoment heller. Utan då blir det en välbefinnande sak.

H: Vi har ju jobbat hårt med det här att det ska bli en upplevelse. Att det är inte bara ett hårborttagningsmedel. Utan det ska bli en upplevelse.

»Vi har väl aldrig gasat så mycket som nu«

En helt annan grej. När ni startade var ni unga och utan erfarenhet av att driva bolag. Ni har vuxit hela tiden och nu varit igång i snart trettio år. Har ni sprungit på problem, som man ofta hör från entreprenörer, att ibland var det nära att allt fick läggas ner, och liknande historier?

H: Alltså, på de här åren så har vi haft motgångar också. Men inte så mycket …

R: Inga stora.

H: Inte så mycket yrkesmässigt. Mer att det har varit lite motigt ibland när vi har kört lite för högt tempo med att öppna nya salonger snabbt och så. Men vi har rett ut det också. Vi har haft bra bankkontakter alltid och vi har alltid rett ut allting. Men de sista åren har vi i princip bara utvecklat med våra egna pengar.

R: För det mesta har vi vuxit organiskt. Och när vi har lite pengar så måste vi sätta sprätt på dem liksom.

H: Tyvärr.

R: Göra något roligt.

H: Så gör vi en cocktailbar…

R: Men det är vårt sätt att leva helt enkelt. Vi är ju entreprenörer ut i fingerspetsarna. Men det är stor skillnad att vara djärv och dumdristig. Vi är ju djärva. Det är vi. Men vi försöker att inte vara dumdristiga.

H: Men om vi backar tio år tillbaka. Då jobbade vi i princip bara med mage och hjärta. Så ordnade vi konsekvenserna efterhand. Vi bara körde om vi gillade något och trodde på det. Men nu har vi lite mera balans. Vi går på nya projekt, men vi är mycket mer konsoliderade nu kan man säga. Och använder kanske huvudet lite mer än vi gjorde tidigare. Innan sprang vi på alla puckar liksom.

R: Nej, inte allt. Men om vi trodde på det. Då var vi lite djärvare. Så kan man säga. Nu vänder man det ett par gånger innan man säger ja. Men samtidigt är det första magkänslan, känns det bra liksom … man har ändå sett mycket och upplevt mycket, och gått igenom mycket under de här 28 åren. Så att man har lite känslan för, vad kommer att fungera, vad frågar marknaden efter.

H: Jag håller med dig där, för jag tror att vi är nog fortfarande oerhört mycket med magen och hjärta. Ni har snart varit kompanjoner i 30 år.

Har det blivit att ni har tagit olika roller eller har ni bestämt olika roller, eller hur funkar det?

R: Nej, vi har inte bestämt, utan det har byggts fram naturligt. Sen tar vi rätt mycket gemensamma beslut ändå.

H: Det är ofta att man lägger mer tid på det man tycker är lite roligare. Det är ju det bästa man kan göra. Man blir ju duktig på det man tycker är kul. Man blir ju inte bra på det man tycker är skittråkigt, eller hur? Så det är bättre att man gör det man gillar. På så sätt har vi kanske delat upp det lite. Man kan ju också säga så att när jag kom till Malmö, då när vi öppnade, då hade jag inte en kund här. Alltså, det var helt nytt för mig i Malmö då. Då satt jag med bokföring, du vet så, som en sån lång bok de hade förr i tiden, och fyllde i för hand, och skrev upp moms och sånt. Sen hade jag ju byggsidan bakom mig, så vi var duktiga på att iordningsställa salongerna. De processerna har vi lyckats bra med tack vare den kunskapen.

Det är ganska ovanligt att man är två kompanjoner med lika beslutsrätt i 30 år. Och att få det att fungera om man inte är släkt och familj, vilket ni inte är. Vad är hemligheten?

H: Det finns bara två sätt att vara kompanjoner. Antingen så går det åt helvete direkt eller så funkar det. Man kan inte ha kompanjonskap på halvfart. Sen är det klart att vi har haft våra duster och att vi har tyckt olika i olika situationer. Men det är give and take. Det är som i en relation hemma. Du vinner inte alla dina fajter hemma. Det gör vi inte här heller. Det är samma sak.

R: Alltså, om man säger att du har fått igenom två grejer jag tycker är viktiga och Håkan sa okej. Sen kommer den tredje som jag tycker är kanske ännu viktigare, men Håkan “nej, det tycker inte jag”. Då får jag släppa det. För slåss jag genom det, ja, då blir det en spricka, och då kan allt rämna på en gång. Då får man hälla kallt vatten i blodet och tänka att “ja, då får jag släppa det”.

H: Det som är absolut mest positivt med kompanjonskap är att man kan vända frågorna ett par gånger. Alltså, först kan vi diskutera. Sen kan man gå hem och fundera. Ja, men det var kanske rätt smart det där ändå. Och sen komma tillbaka och säga, ja, vi kör på det. Jag tänkte kanske först “Nej, det är helt fel”. Men har man sen gått hem och ruvat lite på det, och man har resonerat lite, så säger man “okej, vi kör på detta, tror du så mycket på detta så kör vi på detta”.

R: Då lägger du fram argument för att den andra ska köpa det på nåt sätt. Sen är det så att man hade tagit många felbeslut om man varit själv. Det är så skönt när man har ett kompanjonskap som fungerar. Så kastar man bara över en boll då “Ja, visst fan, det tänkte inte jag på. Det var en jävla tur, du sa det”. Själv hade man kanske bara tjurrusat just i den situationen för att det kändes så rätt i stunden… så det är skönt att ha ett bollplank.

H: Det har funkat superbra so far.

Ni har byggt upp Larsson & Lange, det är kärnan, med flera salonger. Ni skapat mycket event. Ni har skapat egna hårvårdsprodukter. Ni har startat The Barber. Ni är delägare här i baren Care/Of. Sen har ni dragit igång en kaffebar. Och så har ni haft era utbildningar som ni berättade om. Det verkar som det finns en röd tråd i att allt ni gör ska ha synergier med kärnverksamheten. Är det en medveten strategi eller är det magkänslan som tagit er den vägen?

H: Så är det 100 % också, men det är medvetet.

R: Till exempel, jag har en barbervän i Amsterdam, som vi åkte ner till med alla barbers. Så sa han “jag har öppnat en cocktailbar integrerat med vår nya barbershop, ni måste kolla in detta”. Det var samma sak där. Hög kvalitet på cocktails. Det var liksom ingen bar. Sen tänkte jag att det ska vi öppna någonstans i Malmö då. Håkan köpte det också. Han tyckte det var jättebra. Denna lokalen dök upp och vi började undersöka om vi kunde få ta hål igenom till barbershoppen och så vidare. Sen fick vi kontakt med Stefan och presenterade idéen. Det har varit en fantastiskt bra grej. Här är alltid trafik i barbershoppen. Alla ställer frågor om cocktailbaren. Sen kom cocktailfolk hit här, och tittar in i barbershoppen. Så blir de nyfikna på det. De två verksamheterna har stor nytta av varandra. Vi gör inte saker om det inte finns en synergi.

Men vad kan begränsningen vara? Ni pratar mycket om närhet och att man måste hålla koll, man måste vårda varumärket och känna sin marknad. Och så har ni gjort när ni vuxit runt om i Skåne. Går det att växa längre bort geografiskt med samma koll på er marknad?

H: Om vi ska öppna något större så är det i Köpenhamn. Där har vi blivit tillfrågade om att vara med i ett projekt. Så det får vi ta ställning till hur vi gör. Det som genomsyrar allting är ju passionen för det vi håller på med. Det är det som får styra. Det är samma sak alltid. Vi gillar att jobba med Stefan här som har passion för cocktails. Vi jobbar med Nikolaus som har passion för kaffe. Vi vill omge oss med människor som har passion för det man sysslar med och maxa det så mycket man kan. Vi kan inte samarbeta med en bartender som bara tycker det är kul att stå och jonglera med drinkar, utan det måste finnas mer djup i det än så.

R: Det ska mer eller mindre vara din hobby. Du ska brinna så mycket för det att du tycker att det är så förbannat kul med detta. Då blir du yrkesstolt. Automatiskt blir du yrkesstolt då. Och det märks, det ser vi. Det kan man se på Stefan och hans grabbar här. De är precis som våra barbers och frisörer. De är stolta och de vet att de är duktiga, och de har en hunger och ett driv också och vill gå vidare hela tiden, och slår sig inte till ro. Den dagen du slår dig till ro, då kanske vi inte är rätt arbetsplats att vara på. Man måste tycka det är kul. Då utvecklas man, och blir entusiasmerad av sina arbetskollegor. Kunderna skulle också känna direkt om man börjar gå på halvfart.

Ni startar fortfarande nya grejer, ni hittar fortfarande nya synergier. Är det den passionen som gör att ni fortfarande är lika drivna?

H: Ja, och sen tycka att det är spännande att göra nya saker. Det är spännande att utveckla saker, spännande att ta tag i ett nytt projekt och få det i land och få det att flyga. Men sen får man också tänka på att vi är runt 70 medarbetare i dag. Det är ju fantastiskt att kunna ha 70 medarbetare som man hoppas trivs bra i verksamheten, och vi gör mycket, tror vi i alla fall, för att de ska tycka att det är spännande att jobba hos oss. Det ska inte brista på att det inte finns utvecklingsmöjligheter. Det är också jättebra med vår utbildningsdel som är en inspirationsgrej. Och likadant att man kan vara med och göra vårt bildmaterial. Det är en extra kick i sitt yrke. Vi är superhappy för de som bara älskar sitt yrke, att stå och jobba med kunder. Det är värt hur mycket som helst för oss också.

Klipper ni fortfarande själva?

R: Ja, lite grann. Jag klipper en dag i veckan.

H: Ja, lite. Några klippningar i veckan. Och det gör jag egentligen på de kunder som jag har haft i massor av år som jag fortfarande tar hand om.

Finns det någon kund som har varit med från början?

R: Ja, jag har kunder som är med mig från min fars salong innan. Men det är jämnåriga killar i min ålder då som har följt med.

H: Sen är det ju trevligt att ha kontakt med hantverket. Men det viktiga för oss är att vi är ute i salongerna. Vi åker till Helsingborg någon gång och Lund någon gång och Skanör någon gång. Att vi inte står låsta bakom en stol hela veckan. För då är risken att man inte får den här fingertoppskänslan på vad som händer ute i verksamheten, som är jätteviktigt.

R: Det som jag känner också när man jobbar, är den här närheten till frisören, att sitta ute i fikarummet och snacka med dem också. Vi har ju månadsmöte med varje salong, och så går man genom då. Då är vi ute, jag och Håkan. Oftast är det samma personer som pratar då. Men när man är själv och jobbar, sitter med en och en lite så där. Då kommer det fram andra bra grejer… och det är mycket kompetens och kunskap som kanske inte hörs när de starka individerna annars har ordet. Som helt plötsligt var det en tjej som sa till mig “får jag jobba en dag mindre i veckan, för jag vill börja dreja?”. “Jaha, men du får ju mindre lön och så”. “Ja, men jag klarar mig. Det viktiga är att jag känner att min kreativitet blir stimulerad”. Det kanske man inte hade förstått på samma sätt, som när hon satt och förklarade det för mig i köket, och det gagnar jobbet och allting, hur hon känner sig. Det finns andra värden som är värt än att bara jaga stålar. Så de spontana samtalen är mycket givande tycker jag.

Hur långsiktiga mål sätter ni för verksamheten?

H: Ja, För att få en salong att flyga bra, så kanske det tar ett par, tre år.

R: Alla bolagen går bra. Och det måste de göra innan vi hoppar in i nya projekt. Det kan ibland vara ett som sladdar kanske på grund av personalproblem. Vi är personalberoende, så vi måste ha rätt människor. Slutar tre tongivande på salongen, det är klart att den tar stryk. Men peppar, peppar, vi har väldigt lite personalomsättning. De stannar hos oss. Vi gör kanske något bra där med personalpolitiken. Men öppnar vi ett nytt så måste vi ändå känna att vi har stabilitet på de andra.

Finns det ett mål om till exempel fem år?

H: Ja, om fem år. Ja, det vet man inte. Vi skissar ju internt på vad vi gör om fem år. Det gör vi inte utåt.

R: Alltså, som det ser ut i dag så är man absolut inte sugen på att trappa ner.

H: Så här kan man säga. Vi vill inte sluta jobba. Och vi vill säkert inte sluta jobba om fem år heller. Men skulle det vara en situation att vi vill det då, så ska vi kunna göra det. Det är det vi bygger för. Men jag tror inte vi gör det. Jag kan inte se att man ska sluta då, för det är så roligt nu, och knappt att man har varit duktigare någon gång i livet än vad man är nu.

R: När man äntligen har blivit som bäst så ska man ju inte sluta. Det är ingenting som säger att vi ska sluta om fem år. Absolut inte. Utan det är bara det att vi tittar på någon form av exit, så vi inte bara tutar och kör in i kaklet. Men det vi gör nu, det är att vi gasar fortfarande. Vi drar ju inte i handbromsen, utan vi gasar fortfarande, vi har väl aldrig gasat så mycket som nu…

FAKTA

NAMN: Håkan Lange
ÅLDER: 58
BOR: Malmö
FAMILJ: Fru Susanne, barnen Elsa, Olle och Maja
FRITIDSINTRESSEN: Mat, vin och vänner och familjen såklart! OVÄNTAD TALANG: Snickare
FÖRETAGSFILOSOFI: Stick to your concept – Utveckla det du är bra på och gör det ännu bättre.
LIVSFILOSOFI: Lev idag, ifrågasätt allt.

NAMN: Ricard Larsson
ÅLDER: 57
BOR: Bunkeflostrand
FAMILJ: Fru och fyra barn
FRITIDSINTRESSEN: Sticka ut med hojen, se på Redhawks och familjen.
OVÄNTAD TALANG: Stå bakom spisen och laga mat. FÖRETAGSFILOSOFI: Vara lyhörd och nyfiken och sluta inte att springa.
LIVSFILOSOFI: Skjut inte allt till framtiden, lev mycket mer i nuet.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

mars 2019
Fredrik Ericsson
april 2019
Olle Berggren
april 2019
Fredrik Ericsson

Rolf Axel Nordström

Rolf Axel Nordström

AUGUSTI 2019 |
FREDRIK ERICSSON

Ekologisk mat är ett ämne som berör oss alla, som diskuteras i media och som det råder många olika meningar om. På redaktionen har vi pratat om det under flera år, inte minst på luncherna. Vi ville ha mer kött på benen och besökte Rolf Axel Nordström på Ängavallen, utanför Malmö, för att få en inblick i hur det är att odla utan kemikalier och föda upp djur utan mediciner. Samtidigt fick vi reda på hur vissa delar av matindustrin fungerar och har fungerat i många år.

Varför är det så noga med toleranser kring vad vi stoppar i oss? Lite skit rensar väl magen? En vanlig syn är att låga halter bekämpningsmedel inte är något problem. Men en rapport från Världshälsoorganisationen (WHO) visar att mycket små halter bekämpningsmedel kan vara cancerframkallande eller ha hormonstörande effekter. Hormonstörande ämnen misstänks bland annat leda till diabetes, fetma och bröstcancer. För att inte nämna hur det påverkar våra livsnödvändiga bin. En annan allmän uppfattning är att ekologisk odling ger hälften så mycket mat. Detta kan stämma på utvalda grödor, där mycket bekämpningsmedel används, men enligt en studie i tidskriften Agricultural Systems ger en ekologisk odling i höginkomstländer i snitt 80 procent av den skörd som oekologiska odlingar ger. Dessutom ska det vägas in att vi i västvärlden förbrukar motsvarande 500 liter olja per capita för att producera besprutningsmedlen till de oekologiska skördarna. Inte konstigt att meningar går isär. Rolf Axel Nordström, som startade upp Ängavallen för ett halvt sekel sedan, har vigt sitt liv till att föda upp djur på absolut bästa, hänsynsfulla sätt. Med foder som odlas på gården, med hänsyn till djurens beteenden och drifter och med hänsyn till vilka djur- och växtsorter som klarar sig bäst på just den mark han har.

Hur kommer det sig att du satsat så mycket på ditt jordbruk?

– Anledningen till att jag är jordbrukare, är mitt stora djurskydds- och djurrättsintresse. Vetenskapen när det gäller djur heter etologi. Det betyder läran om djurens beteende. Så att om man är stadsbo och till exempel ska få sin hund att någorlunda göra vad man själv vill eller om man ska försöka rida på en häst, så är det bra att veta ”hur tänker hästen? Hur tänker hunden?”.

Har du alltid varit lantbrukare?

– Jag är uppväxt som stadsbo i Malmö och köpte Ängavallen, som då låg i ruiner, när jag var 26. När jag kommer in i den här världen, så visste jag inte vad jordbruk var. Ingen i min släkt har varit lantbrukare, utan de har varit entreprenörer och företagare i olika branscher, ungefär fem generationer tillbaka i tiden. Jag är ju född i en färgfabrik. Så att jag var tredje generation, ende son. Där var det ett stort fokus i familjen på att jag skulle in i familjeföretaget. Det var Nordsjö färg. Nordström, heter jag. Sjögren, heter de andra. Och Nordström och Sjögren blir förkortat varumärket Nordsjö.

De ville ha in dig i familjeföretaget. Fick du inte välja själv?

– Det fanns inte. När jag föddes den 15 oktober 1944 på Malmö kvinnoklinik så la min far upp en plan. Så, nu ska du göra så, sen ska du göra det, sen ska du göra det. Det fanns inte frågan ”vad vill du, min lille vän?” Så det dröjde till jag var 23, till jag bestämde mig att jag skulle gå på Lantbruksuniversitetet i Alnarp och bli lantmästare, som är en högskoleexamen på Lantbruksuniversitet.

»Jag var absolut först av alla. När jag åkte runt till Ica, Coop och Dagab 1981, så sa de bara ‘Nej, det vill vi inte ha’«

Togs det emot friktionsfritt då?

– Nej, nej, då blev min far och jag ovänner och sen talade vi inte med varandra på ett vettigt sätt från -67 till -83. Så det var lång tid.

Men jag ville hålla på med djur och har alltid haft djuret först i fokus. Jag har ju grisar, får och kor. Och vad är då grisar, får och kors starkaste drifter, naturliga drifter? Vad vill grisar göra, alltid, alltid, varenda sekund, om de får? En grej. Böka, böka, böka, böka, varenda sekund, hela året om. Men i Sverige tillåter man att grisar föds upp inomhus på betonggolv. Om man ska ha dem inomhus, så måste man kompensera det med tre, fyra decimeter tjocka djupströbäddar. För då kan man till viss del kompensera det. Men det naturliga är att alla grisar ska vara ute året om. För de går och bökar efter rötterna, så tar de en och annan daggmask som delikatess. Och det tycker de är kul.

Hur har du kommit fram till vilka djur du ska ha på gården?

– Jag har valt de djuren som är anpassade till den plats på jorden där just min gård Ängavallen finns. Hade vi åkt runt hela världen före 1945, så hade alla grisar, får, ankor, getter, gäss, hönor och kor, sett helt olika ut beroende på var i världen man hade sin gård. Allting har sin grund i klimatet och jordtypen. För det börjar ju med att odla mat till djuren ”vad kan jag odla för att ge som mat till mina djur?” (Skulle man välja att importera djur, så medföljer problemet att man måste importera foder också om det inte går att odla det på platsen.) Då får man tänka ”är det en plats med mycket kyla, mycket värme? Är det en plats med mycket regn, lite regn, mycket sol, lite sol? Är det sandjordar, mulljordar? Är det olika varianter på lerjordar?” och så vidare. Då finns det olika odlingsbetingelser. Det är olika mineralhalter i jorden och klimatet som påverkar.

Om vi går tillbaka till vår egen situation, då kan vi säga 900-talet, vikingatiden, då började vi slå oss ned och då startade vi jordbruk. Då provade vi att samla på oss olika fröer. De som funkade att odla vidare… Ja, det är ju de man odlar vidare. De andra blev ingenting. Och sen domesticerar man. Man tämjer djuren och de djuren som kan överleva på det jag kan odla är ju den varianten på grisar, får, kor, ankor, getter och gäss som jag kan ha på den platsen på jorden där jag har min gård. Då är det ju dem man ska använda. Genom detta urval får man härdiga djur för platsen de lever på.

Djur och antibiotika

Poängen med detta är såklart att slippa få sjuka djur och slippa ge djuren antibiotika eller andra mediciner eller kemikalier, något som vi konsumenter i nästa led får i oss. Om en gris blir sjuk i Sverige får enbart den grisen antibiotika och inte hela gruppen grisar som den går tillsammans med. Det är däremot fallet i flertalet EU-länder. Denna överanvändning av antibiotika har lett till en explosionsartad ökning av multiresistenta bakterier, MRSA, i flera EU-länder.

– Även om vi är på tredje eller fjärde plats av de länder som använder lägst nivåer, så vet konsumenten aldrig om den får kött från djur som har blivit antibiotikabehandlad eller behandlad med andra mediciner. För allt kött som har kommit till slakteriet, med bondens nummer som han har stämplat/tatuerat på grisen styckas. Sen blandas alla kotletter och skinkor. All köttfärs är en blandning som kommer från djur som har fått jättemycket antibiotika, och lite antibiotika, och de som inte har fått någonting alls. Om man är intresserad av att äta total kemikalie- och medicinfri mat, kan man inte äta svenskt kött i största allmänhet, utan då måste man veta var det kommer ifrån. Ett tips att åka ut på olika gårdar och veta var och hur det har gått till, berättar Rolf Axel.

»I Sverige tillåter man att grisar föds upp inomhus på betonggolv«

Djurskyddsbestämmelser

Enligt Icas Grillrapport 2016 vill allt fler svenskar äta svenskt kött och svenska grönsaker. Det är jätteviktigt ur transport- och miljöperspektiv, men det förutsätter att man inte importera fodret. De svenska djuren har generellt inte mycket bättre djurskyddsbestämmelser än andra, trots att vi i många avseenden är världsledande.

– Då vill jag gärna ta ett exempel från grisars värld. Om du tänker dig en gris som väger 100 kilo levande vikt. Hur många kvadratmeter tror du de svenska så kallade ”djurskyddsbestämmelserna”, som absolut inte är några djurskyddsbestämmelser, säger att du minimum ska ha som svensk grisuppfödare? Vad tror du? 0,94 kvadratmeter! Det är ju nonsens och höjden av cynism att säga att ”detta är något liv värt att leva”. Om det då finns andra länder som har 0,84 och 0,8 så är ju Sverige bättre än dessa men allting, även Sverige, är totalt felaktigt om man ska ta hänsyn till djuren. Det är bara skitsnack och det är att vilseleda folk att tro att det är bra som det är. Det är det absolut icke. Det har lagts en blöt filt över hela debatten. Eftersom vi redan är världsmästare i våra egna ögon, så behöver vi inte bli bättre. Och det är katastrofalt för en utveckling i en djurvänlig, alltså äkta djurvänlig, uppfödning. Där har staten, Jordbruksverket och Livsmedelsverket ett oerhört stort ansvar, säger Rolf Axel.

Dina grisar går ute, det ser vi. Vad finns det mer för regelverk som inte gynnar djuren?

– En annan sak är till exempel att alla hondjur är beredda, med sitt eget liv, försvara sin avkomma. Därför är det fullständigt oacceptabelt och väldigt allvarligt att svenska staten, via regelverken, godkänner att hos en mjölkbonde i Sverige när kalven föds får den aldrig träffa sin morsa. Man får lov att ta bort den direkt. KRAV säger 24 timmar. Jag säger ”det är upp till kon” och det innebär att de får vara tillsammans fem, sex, sju månader. Det är upp till kon som säger att ”nu unge man eller unga kvinna, nu får du flytta hemifrån och skaffa egen lägenhet”. Det är den naturliga avvänjningstiden.

Hur har det blivit så i vår livsmedelsindustri?

– På mitten av 1900-talet skulle allt effektiviseras. Vi ska öka volymen på alla våra spannmålssorter. Vi ska ha snabbväxande djur. Vi ska ha kor som mjölkar oerhört mycket. Vi ska ha hönor som producerar mängder med ägg. Och då kan vi inte använda våra gamla sorter, för de producerar för lite. Dessutom, efter kriget, kom Fritz Haber på att man kunde använda överskottet av ammoniak från krigsindustrin till att tillverka konstgjort gödsel, kväve, som dumpades ut till alla bönder för knappt några pengar. Och då släpper man ut detta kväve på våra gamla beprövade sorter. Och de hade ett långt strå och den ädlaste delen, det var ju kärnorna i axet man använde till att göra bageri- och rågmjölet av. I och med att man fick kväve, så blev det här strået ännu längre, det bröts och blev liggande. Och ligger det vid marken så är det värme och fukt där, och då gror råg- och vetekärnorna på marken och blir bakningsodugligt. Därför så hittar då ett annat snille på en kemikalie som heter cycocel och då stannar plantorna i växten. Då kommer bestånden så tätt nära på marken där det trots att det stormar i Skåne, så kan inte vindarna hålla väck fukten och värmen, så det blir mögelparadis. Värme och fukta ger ju mögel till växt. Då utvecklar man fungicider, alltså mögelbekämpningsmedel. När man ändå är i gång så hittar man på ogräsbekämpningsmedel och insektsbekämpningsmedel och allt vad det vara må. Då har man börjat sätta i gång med växtförädlingen. Man vill öka volymen. När man då hittar gener för ökad växtförädling, så får man med sig i den genen att den är överkänslig för en viss sjukdom. Och då utvecklar man en kemikalie som man sprutar på för att den ska få volymen, men man måste spruta för att om den blir sjuk, ja, då blir det ingen volym alls. Så har man gjort. Och det är det som är problemet, att de ursprungliga sorterna har valts bort.

Sen hade vi hönor, och hönan började värpa när ljuset kommer i februari och sen värpte de hela vägen till då ljuset försvinner i november, december. Och då tog man de äggen. När jag var liten, då doppade man dem i vattenglas och så hade man dem i skafferiet. En sån höna levde i tio, femton år. Den hönan hade fortfarande ordentliga muskler, så att på skånska kunde den bli kogehöna med ris och curry. Det är annorlunda för moderna höns. Senare tyckte man att de ska inte gå ut, de ska vara inne, vi ska inte ha några fönster, vi ha ska ha ett ljusprogram. 24 timmar tycker vi är för lång tid, så vi gör 19 timmar och så gör vi ett ljusprogram. Och så gör vi vår, sommar, höst, vinter, vår, sommar, höst, vinter, vår, sommar, höst … och 57 veckor senare så är den hönan paj, färdig med livet och har inget värde, för hon har inga muskler. Och eftersom hankycklingarna, alltså tuppkycklingarna av värphönsras inte kan producera ägg, så avlivar man varenda en tuppkyckling omedelbart. Då är frågan, har vi rätt att hålla på att joxa med levande djur på detta sätt? Vi har skapat en ras där vi inte vill ha tuppkycklingarna och avlivar varenda en. Det förekommer också att vi slår ihjäl tusentals killingar, alltså getter, eftersom vi vill ha getost, men inte getkött. Alltså frågan är, har vi rätt att göra det här? Alla djur har samma känslor. Och det är då vi kommer in i, vilket jag har brottats med hela mitt liv, kan det vara rätt att under vissa omständigheter äta kött? Jag har själv varit vegetarian under perioder.

»KRAV säger 24 timmar. Jag säger ‘det är upp till kon’«

Kor och växthusgaser

En annan aspekt som det pratats mycket om och som vi också fått olika rapporter om är huruvida köttuppfödning är en miljöbov. Att skövla regnskog i Sydamerika för att skapa betesmarker till kreatur är såklart inte bra, men att nötdjur i mindre skala släpper ut för mycket växthusgaser råder det delade meningar om.

– Alltså, flermagade djur, kor och får och getter har fyra magar. De har våmmen, nät-, blad- och löpmage. Det finns en anledning till att kor, får och getter har fyrmagssystem. Detta är ett långsamt men ett fantastiskt matsmältningssystem. Så när den här gräsbollen som kan bestå av ängssvingel, olika sorters klöver, timotej, cikoria, kummin och andra örter, åker upp och ner i de olika magarna, så har de naturligt olika biokemiska vätskor som gör att de kan producera sina egna proteiner. Så om du och jag blir veganer från och med i morgon, då har vi bara en mage, precis som grisar, kyckling, kalkon. Ska vi bli veganer så måste vi ju äta ärtor och bönor, annars dör vi. Vi kan inte bilda våra egna proteiner. Då dör vi efter fem, sex, sju månader, när vi har tömt alla våra förråd i kroppen. Men det fantastiska med får, kor och getter är att de bildar sina egna proteiner. Och är det så att man ger dem bara gräs, så får man också en förbättrad fettsyresammansättning, både i kött och mjölk. Men framför allt så får man ett fortsatt välbefinnande hos djuren. I dag är det inte så. De flesta kor, även KRAV-mjölkbönder, ger dem enmagade djurs kost med soja eller olika böner och ärtor. Då saboterar man hela matsmältningssystemet. Man förändrar pH-värdena. Det innebär också att den typ av djur vi har i dag, är i min värld totalt felaktigt, säger Rolf Axel.

Bin

Ett annat ämne som också kan knytas till miljö är att de ensamlevande vildbina håller på att försvinna. Först kom rapporter om att bin håller på att dö ut. Sen kom insatser i form av urbana bikupor som skulle rädda mångfalden och kompensera människans ingrepp på naturen. Nu lyder de senaste rönen att alla nya honungsbi-samhällen konkurrerar bort solitärbina ännu mer och den nya insatsen är att vi ska anlägga vilda ängar på våra gräsmattor och i parker för att alla sorters bi ska få plats.

Delade meningar

Mycket av det vi hör och bildar vår uppfattning på är vinklat åt olika håll. För fem år sen gjorde SVT en djupdykning i ämnet, Vinklade förenklingar i ekomatsdebatten, med uppseendeväckande uttalanden.

“Man kan nog säga att alla här på Lantbruksuniversitetet tillhör de två olika sidorna i konflikten. Om jag vore du så skulle jag nog prata med en forskare på ett annat universitet i stället”, sa Lantbruksuniversitetets egen presschef Mikael Jansson till SVT när de försökte hitta någon forskare som kan uttala sig opartiskt.

“Jag tror inte att de har räknat fel i sig, däremot så tycks de i sin sammanställning ha valt studier som ger en viss vinkel på resultatet. De har inte gjort en heltäckande analys”, sa Line Gordon, vice forskningschef på Stockholms universitets forskningsinstitution för hållbar utveckling, ”Stockholm Resilience Centre”.

»Framtiden är ju att man kommer till insikt«

Men Rolf Axel har en ljus syn på framtiden.

– Framtiden är ju att man kommer till insikt. Jag tycker vi ser ljuset i tunneln. Jag tycker att Greta Thunberg har gjort ett fantastiskt arbete. Jag menar, att denna modiga, välutbildade och konsekventa tjej, som verkligen lever som hon lär, har fått de mest negativa kritiker att ändå försöka reflektera och fått ett enormt genomslag. Även om hon inte kan klara detta och allt som kommer i hennes kölvatten, så har vi fått i gång en enorm rörelse.

Och i jordbruket då?

– Ja, sen galna kosjukan vid sekelskiftet har det tagit fart. Det var bland annat landsbygdsministern Eskil Erlandsson, han hittade på Matlandet Sverige. Då utsåg man matambassadörer från alla landskap. Jag blev utsedd av regeringen för Skåne och då var det att man skulle med typ Ängavallen som förebild, och andra, förädla sina egna råvaror. Så hade man djur skulle man starta eget slakteri och charkuteri. Hade man kor eller får eller getter man mjölkade skulle man ha eget mejeri och ysteri. Hade man spannmålsodling skulle man göra ett bageri och kanske göra olika müsli och andra varianter och så vidare. På det viset skulle vi få mångfald, i stället för enfald som vi har i dag.

Vi har utarmat hela vårt matkulturarv på grund av att regeringen, dåvarande Socialdemokraterna och Bondepartiet bestämmer -52 att införa planekonomi i jordbruket. Det var då man kunde köpa upp. Det har inte funnits en kraftigare centralisering inom någon näringsgren i jämförelse med jordbruket. Det skedde på det sättet att man bestämmer att fastställa priset. Det finns en nidvisa som hette “ett öre mer för mjölken”. Jag tror att det var Ulf Peder Olrog, som ironiserade över att man efter modell från Sovjetunionen där man hade Sovchos- och Kolchosföreståndarna, förhandlade med staten om priserna, så förhandlade LRF å jordbrukens vägnar om priserna på mjölk och spannmål med mera, med svenska staten. Då fastställer man priset och så gör man enorma tullmurar mot omvärlden. Man fick ingen konkurrensutsatt jordbrukssektor, utan det blev skyddad verkstad.

Var det så här i Sverige?

– Ja, absolut. Jag hade ju läst företagsekonomi innan jag blev lantmästare och innan jag kom hit. Jag hade varit här i ett halvår, så kom en kille och sa ”hallå du, din stadsbo, välkommen ut på landet. Jaha, du ska börja med grisar, själv ska jag börja med mjölk”. Jag svarade ”jaha, vad är det för speciellt med din mjölk?” Det frågar man om man har läst företagsekonomi. Om det är en enorm överproduktion, då kan man inte starta en exakt likadan utan någon speciell idé. Då går man under i en normal ekonomi. Man måste ha någonting som skiljer ut sig. Varför ska man köpa min mjölk om det redan finns en enorm mängd till låga priser? Då sa han ”jag förstår inte vad du snackar om. Jag är med i bondekooperationen, och bondekooperationens mejeri har mottagningsplikt”. Och det hade jag inte läst om. Jag hade hört talats om Sovjetunionen… Så sa jag ”vad menar du med det?”, ”Jo, alltså de tar hand om allting som vi producerar, och det gäller även spannmål och kött och alltihop”. Och då startar man ännu mer av köttproduktion och ännu mer mjölkproduktion och ännu mer spannmål, och sen så bara skickar man iväg det till Lantmännen, till Scan eller till Malmö Nya Mejeriförening som Skånemejeriet hette då, och så fick de ta hand om det. Sen dumpade de överskottet på världsmarknaden och då betalade staten prisskillnaden.

»Jag kommer aldrig att sluta arbeta. Jag jobbar fortfarande 70-75 timmar i veckan. Och jag blir ju 75 år i oktober«

När det gäller ekologiskt jordbruk, kan man säga att Ängavallen har varit lite av en pionjär i Sverige?

– Jo, jag var absolut först av alla. Alltså när jag åkte runt till Ica, Coop och Dagab 1981, högst administrerande direktören där, så sa han bara till mig ”ja, vad då”. Jag sa att jag har grisar som går fint ute året runt. Inga mediciner och käkar vegetarisk kost. Och kommer också bli slaktade på gården. Så sa han ”det har vi aldrig hört talats om. Vad ska det vara bra för? Springa runt. Vad sa ni, 20 % högre pris? Nej, det vill vi inte ha”. Det var först 1982 som Raoul Hasselgren på dåvarande NK visade intresse för våra produkter i samband med att vi byggde egen gårdsbutik. Men nu har vi nått vändpunkten och allt fler gör som vi.

Jag har också börjat att tänka om när det gäller de heterogena grupperna av råg och vete som man kallar evolutionsvarianter… alltså ytterligare komma med nya idéer på det sättet. Så vi provar i år en norrländsk enormt snabbvuxen vårkorn som växer. Sen är tanken att vi då ska så ut sommarrovor. Sen när vi har skördat den här snabbväxande, eller den är inte snabbväxande, men den växer på en kortare tid, för i Norrland så har du ju väldigt kort sommar och den överlever där. Här nere kan jag då ha den och sen så sår jag in sommarrovor. Sen låter jag fåren gå ut, och så betar de och äter blasten som växer ovan jord. Sen så när jag har haft får där en månad, så till sist släpper jag ut grisarna som då bökar upp den här rovan som är nere i marken. Och på det viset får jag olika nyttjanden av olika delar i jorden. Så jag utarmar inte jorden. Jag har läst i en gammal bok om midsommaråg. Då sår man det vid midsommar och sen växer det upp. Sen kan man då släppa ut kor som betar av detta. Därefter ska den växten återhämta sig under senhösten, och så ska den året efter ge en skörd av råg. Det får vi se, hur det fungerar. Jag är enormt lycklig för jag kommer aldrig någonsin att sluta arbeta. Jag jobbar fortfarande 70-75 timmar i veckan. Och jag blir ju 75 år i oktober.

FAKTA

NAMN: Rolf Axel Nordström
ÅLDER: 74 år
GÖR: Lantbrukare. Grundade och driver tillsammans med Niclas och Birgitta familjegården Ängavallen.
FAMILJ: Hustrun Birgitta, sönerna Niclas, Mathias, Andreas.
UTBILDNING: Studentexamen i moderna språk, Handelsstudenten, lite Juridik och Lantmästare.
BAKGRUND: Gick på engelsk internatskola vid 12 års ålder (de andra 16 år).
MOTTO: Alla djur ska kunna leva ett för dem naturligt liv.

 

UTMÄRKELSER

Rolf Axel Nordström och Ängavallens Gård har fått många fina priser under årens lopp.
1984: Tidskriften Gourmets diplom för ”god matkultur”.
1994: Konsumentgillesförbundets årsstipendiat ”Vi konsumenter och förvisso även grisarna på Ängavallen ser Dig som en hyvens grisfarmare. Från kulting till rullsylta samverkar Du med naturens lagar och på djurens villkor. Detta ger ärlig mat, nöjda konsumenter”.
1996: Tidskriften Gourmets diplom för ”värdefulla bidrag till det goda bordets kultur”.
1998: ”Guldaxet”, Celiakiföreningen i Stockholms län.
1999: Gastronomiska Akademiens diplom för ”ekologiskt och etologiskt genomtänkt produktion av fläsk från lyckliga grisar”.
2000: Academia Gastronomica Scaniensis (Skåneländska Gastronomiska Akademien) diplom för ”En högkvalitativ fläskköttsproduktion med kontroll av hela produktionskedjan”. Vellinge kommuns miljöpris.
2001: ”Årets pölse” – Gammeldanskens vänners restaurangpris.
C-märkt – Centerpartiets miljö- och livsmedelspris.
Kvällspostens miljöpris utdelades på Guldnatten i Malmö till ”stadsbon som blev engagerad lantbrukare, som länge kämpade ensam och under starkt motstånd för sin tro på en i ordets bästa mening human djurhållning och som genom sitt föredöme återupprättat tron på det skånska lantbrukets framtid”.
2002: Svenska kocklandslaget vinner VM i matlagning med hjälp av Ängavallens späda HälsoGris®.
2003: Ängavallens Gård blir, tillsammans med 21 andra stjärnkrogar i Skåne, utvald att representera Skånska matupplevelser.
Stadsbyggnadspriset.
2004: ”Sveriges Bästa Bord” för utpräglad gastronomisk profil har Ängavallens Gård utvalts att ingå bland Sveriges Bästa Bord. Vid bedömningen har särskild tonvikt lagts vid kökets matlagning och den omsorg, kunskap, talang samt råvarukänsla som ligger bakom rätterna som serveras.”
2005: M Sandahls ”Pour le mérite gastronomique”.
”Sveriges Bästa Bord”.
2006: Vinnare ”Första Fröet 2006” Skånemejeriers pris för nytänkande och entreprenörskap inom den skånska matkulturen, med följande motivering: ”Det låter som något som hör himlen till, och kanske är det just tron på vad som är rätt, som blev till en makalös stridslust och entreprenörförmåga hos en familj som envist kämpat för det naturliga mot det onaturliga och som lika envist fortsatt att tro på sin idé och utvecklat den från naturlig och sund djurhållning till ett eget rike av matproduktion och njutning baserat på respekt och kärlek till vad naturen kan ge, om vi bara inser att vi måste ge något tillbaka.”
”Sveriges Bästa Bord”
2007: Stipendiat på Interfood, Sveriges största matmässa. Rolf Axel Nordström har med en envis entusiasm av sällsamt skådat slag lyckats genomföra en gastronomisk gärning som har väckt rättvis beundran i hela landet. Rolf Axel valde att tidigt gå emot etablissemanget och gjorde det som ingen då ansåg var möjligt, nämligen att utveckla en mycket god djuromsorg för att få fram en hög matkvalitet. Rolf Axel har dessutom lyckats göra detta till en god affär. Juryn kan konstatera att om vi skulle återfödas som grisar så skulle Ängavallen vara en plats där vi med nöje skulle kunna tänka oss att få ströva fritt och böka. Utan sådana som dig hade det gastronoimiska ekologiska Sverige varit mycket fattigare. Du är värd all vår respekt och Interfood stipendium 2007. Mathias Dahlgren, juryns ordförande.
”Sveriges bästa bord”
2008: Ängavallen utsedd till året ekokrog av White Guide I hård konkurrens har White Guide utsett Ängavallen till året ekokrog. Det är en utmärkelse vi är oerhört stolta över och som vi ser som ett kvitto på att vi gör rätt som ställer högre krav än Krav. Men det är också ett kvitto på att vi har gjort rätt som har satsat på att se till att de bästa råvarorna också blir till den godaste maten. Nu satsar vi på att bli ännu bredare och ännu bättre. Det är inte lätt men vi är envisa.
2009: Ängavallen får utmärkelsen Wine Spectator Award of Excellence 2009 tack vare vår högkvalitativa, ekologiska och biodynamiska vinlista.
Priset ”Årets medvetna krog 2009” tilldelades på Restauranggalan för vårt helhetstänk kring ekologi och mat.
Priset ”Top DUNITABLE Award 2009” ”Restaurange nyttjar ljuskällor och miljö optimalt och lyckas med enkla medel skapa en högst personlig touch”.
I november delade även Allt om mat ut sitt finaste pris ”Stora matpriset 2009” till Rolf Axel Nordström och Ängavallen för ett uthålligt och ekologiskt entreprenörskap som inspirerar både små och stora matproducenter i Sverige.
2010: Djurskyddets Sveriges, Stora djurskyddspris 2010.
Wine Spectators Award of Excellence 2010.
Nominerad ”2010 års Trip Award” på Turistgalan 28 oktober
2011: Wine Spectators Award of Excellence 2011
2012: Good Farm Animal Welfare Awards i Paris Det är med glädje och stolthet vi kan meddela att Ängavallen den 25 oktober fått såväl Good Dairy Award som Good Pig Award vid den stora galan Good Farm Animal Welfare Awards i Paris. Det är ett fint kvitto på att vi gör rätt som vägrar att kompromissa och tillåta undantag i det 100 procent ekologiska jordbruket. Detta inte minst för djurens skull. Sedan blir allt så mycket godare på det viset.
Wine Spectators Award of Excellence 2012.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

april 2019
Olle Berggren
april 2019
Fredrik Ericsson
mars 2019
Olle Berggren

Sissela Benn

Sissela Benn

MAJ 2019 |
Olle Berggren

Hon må vara mest känd för sin roll som Filippa Bark i SVT-program som Robins och Mello. Men Sissela Benn är SÅ mycket mer. Hon är uppvuxen i en teaterfamilj och är även dramatisk skådespelare med bland annat rollen som Marilyn i Marilynpassionen på Malmö Stadsteater på sitt CV, komiker i olika sammanhang, hon är Sunes mamma och regissören bakom tv-serien Dilan och Moa.

När vi träffas repeterar Sissela på Malmö Live inför den uppdaterade versionen av Wiehe-uppsättningen Har du sett världen. Det blir fransk frukost, cafe au lait och frasiga croissanter i Saluhallen. Platsen har Sissela valt, perfekt mellanstation efter barnlämning och innan dagens repetition i grannhuset.

Trots den tidiga morgonen är Sissela öppen, visar sina svaga sidor och avslöjar hur hon plågades och var på väg att gå ner sig när drevet gick som värst mot Filippa Bark, en roll som också har fungerat som en form av egenterapi för henne. Sissela berättar att hon var mammig som barn, att hon är trygghetsnarkoman och valde att inte flytta till Stockholm som sig bör om man jobbar inom dagens showbiz. Sissela valde att stanna kvar i Malmö, på samma gata, i ett likadant hus som hon växte upp i på Kirseberg.

I slutet av maj får vi se Sissela i rollen som Mikael Wiehe som barn, som Mikaels dotter (som hon är vän med) och i vissa ögonblick även som sig själv. Men ingen Bark den här gången, försäkrar hon.

Hej Sissela, du är nu aktuell i rollen som Mikael Wiehe som barn i den uppdaterade uppsättningen av Har du sett världen på Malmö Live (premiär den 21 maj) – men, hur började ditt showande?

– Alltså, väldigt tidigt. Jag har minnen av att vi satte upp en föreställning på förskolan. Pappa hjälpte oss att göra en cirkus och han var väldigt engagerad. Då minns jag att jag skulle vara en kanin som gick på lina och att jag tog det på väldigt stort allvar, då var jag fem, sex år. Pappa hade tejpat upp en linje på golvet, jag skulle balansera på den och så hade mamma sytt en jättegullig mössa med kaninöron.

Minns att alla andra var ute och lekte, det var jättevarmt och soligt ute och jag gick där fram och tillbaka och övade och övade och övade på tejplinjen. Vi uppträdde också med Lotta Engbergs Fyra bugg och en Coca cola, där jag var lead singer, såklart… Minns att jag tog allt det där på väldigt stort allvar.

Sedan gick du på Heleneholm, Malmös egen artistskola, vad tänkte du då, komik, klassisk teater…?

– Jag ville in på scenskolan, det var min högsta dröm.

Och du sökte i Malmö?

– Ja, jag sökte i Malmö och kom inte in, sen så gick jag på Fridhems folkhögskola och så sökte jag igen. Fortsatte att söka några år där. Men jag tror att jag var så himla rädd för att komma in att jag inte riktigt kunde söka på allvar. Två gånger gjorde jag det med stort allvar, övade jättemycket och tog lektioner. Sökte sammanlagt fem gånger, de andra tre så var det som att jag inte vågade förbereda mig, att jag var så rädd för att misslyckas och då var jag tvungen att ha det som en ursäkt. Klassiskt.

Många som blivit kända skådespelare har sökt många gånger till scenskolan och ändå inte kommit in.

– Ja, det är skönt att veta. Alltså, det är inte den enda vägen. Man ska ha en jävla tur, också, för just med skådespelare krävs det så mycket för att nå ut. Nu finns sociala medier och Youtube, det finns andra möjligheter att nå ut själv.

»Jag gick i terapi i flera år för att försöka frigöra mig från mina föräldrar, vilket slutade med att jag köpte ett hus på samma gata som jag växte upp på«

Vad var det för roller du ville ha, klassiska dramatiska roller? Shakespeare?

– Ja, absolut. Alltså, det här med humorn kom mer som ett nödvändigt alternativ. Det dök upp en humorklubb i Malmö, ett ganska stort, löst sammansatt gäng. Jag var lite bekant med de som drev klubben och sa, “jag vill gärna göra någonting.” Och så fick jag och min kompis vara med.

Du hade inte sysslat med humor hemma…?

– Jag hade tagit dramalektioner på Teater 23 där pappa jobbade (Kevin Benn, skådespelare, red.), och det gjorde jag från det att jag var nio till 15 och började på Heleneholm, där vi gjorde improvisationer, mycket humor. Fast jag hade inte fattat att det var det jag höll på med riktigt. Många av de roller jag sen gjorde på gymnasiet var också väldigt humoristiska.

När lossnade det då riktigt, när du hittade fram till din rollfigur Filippa Bark?

– När jag var 23, då hittade jag den där Filippa-rösten och började göra den på den här humorklubben. Då började jag skriva själv, det hade jag inte gjort innan. Nu skrev jag och min kompis Emma Hansson Löfgren egna sketcher. Sen höll vi på och harva med annat men höll karaktärerna vid liv. Därefter hade Riksteatern en tävling som hette Open Jam där de fixade PR och publik.

Stand-up?

– Nej, man kunde göra precis vad man ville. Av en slump råkade jag se det dagen innan anmälningstiden gick ut och vi kom dit och vann tävlingen.

Ni var två då?

– Det var Monika och Filippa. Alltså, vi blev uttagna tillsammans med fem andra akter och fick sen åka till Arvikafestivalen och därefter turné med Riksteatern. Då började det lossna och i samma veva var jag med i Robins talkshow i SVT. När jag gjort tre framträdanden i Robins ringde Kristian Luuk och frågade, ”Vill du vara med i Melodifestivalen?” Ja, så det var bara ”Boom!”.

Men hur hittade du den där speciella Filippa Bark-rösten? Hur nära din egen barnröst ligger den?

– Alltså, det är som att Filippa är allt det som jag är, fast som jag försöker gömma och är jätterädd för att visa på något sätt. Alltså, alla sidor som man har i sig, alla drifter och alla behov som jag har varit jätterädd för att visa, för jag har varit så himla inställd på att man ska vara lagom, man ska vara behagfull och man ska hela tiden tänka på andra och absolut inte ta plats – om inte folk ber om det.

Det blir nästan som en form av egenterapi, att man på scenen kan få ut en massa grejer.

– Ja, jag har haft en glädje i att få lov att bara släppa alla spärrar via henne.

Känner du en längtan efter att plocka fram Filippa igen?

– Ibland kan det vara så här, ”vad hade Filippa gjort, vad hade hon sagt nu, vad hade hon tänkt?”.

Och Filippa är då i samma ålder som du, inte så att hon är en yngre variant av dig, eller?

– Nej, hon är nog ändå fortfarande någon form av tonåring. Det är så hon är gjord, men jag har försökt utveckla henne. Jag har spelat henne som gravid. När jag var höggravid med min dotter Dalia så gjorde jag och Björn Gustafsson en massa sketcher och då var hon en ung mamma, så det går att ändra.

»Minns att jag var väldigt ledsen när jag fick kritik för Filippa Bark. Det värsta är att folk hatar en så mycket. Någon skrev på Instagram, ”Stick från stan, du är inte välkommen i Malmö” och ”Jävla häxa, håll käften.”«

Skulle du kunna göra Filippa som vuxen idag?

– Jag har skojat om att jag måste göra henne i övergångsåldern. Hålla på med inkontinens och klimakteriet och så.

Har du genom åren haft någon annan rollfigur förutom Filippa?

– Jag har en gammal tant som heter Blenda Olsson som kom fram när jag blev lite äldre. Blenda vägrar inse sin ålder, alltså att hon kan dö vilken sekund som helst, men hon lever ändå som om hon är 20, hon har inga begränsningar och ska läsa kinesiska i Lund för det är framtidens språk…

Och hon talar med vuxen röst?

– [förställd röst] Ja, hon pratar den här …

Ja, den är bra, den hesa Malmötanten med inrökta stämband.

– Ja, verkligen. Mina föräldrar hade en vän som pratade så, minns att jag lyssnade mycket på den rösten när jag var liten.

Kan du även använda Filippa-rollen som skydd, som när du är sur på din sambo.

– Alltså, då är jag inte så snabbtänkt tror jag att jag går in direkt.

Vad tänkte dina barn när de var små och hörde dig som Filippa Bark?

– Min dotter var tre när jag var med i Melodifestivalen och var nog lite frågande. Hon är väldigt extrovert, Dalia, och jag är ganska blyg. Efter att jag gjort rollen i Melodifestivalen kunde hon gå fram till främlingar och säga, ”det här är min mamma, hon är Filippa Bark, jag är Filippa Barks dotter.”

Det sägs också att den rollen delade det svenska folket efter Mello, de som hatade och de som älskade henne.

– Ja, så var det verkligen. Jag fick känslan av att jag var i ett drev. Minns att jag var väldigt ledsen, för det är ett misslyckande. Det värsta är att man blir utdömd på förhand, att folk hatar en så mycket. Annars är det värsta att folk inte gillar det man gör. Först kom det en våg av ganska hård kritik. Någon skrev på Instagram, ”Stick från stan, du är inte välkommen i Malmö, vi vill inte ha dig här” och ”Jävla häxa, håll käften.” Där kan de skriva vad som helst. Jag måste ändå säga att jag kan förstå … Det var en ganska speciell karaktär som fick väldigt mycket plats. Så jag kan också förstå att om man inte gillar det så var det störigt. Och att jag kanske inte tog artisterna på riktigt allvar utan drev lite med dem.

Och snart är du aktuell på Malmö Live – hur är det att spela både Mikael som barn men även hans dotter?

– Det är speciellt att spela någon som står två meter ifrån en och att jag ska gestalta hans liv. Det var klurigt tyckte jag, för antingen kan man göra som Nour (El Refai, i den förra uppsättningen, red.) gjorde, försöka färga rollen av Mikael på något sätt. Men jag har gått åt andra hållet, inte minst då mitt sätt att prata, och vara, skiljer sig väsensskilt från Mikael så jag började snegla på hur han gick, och hur han pratar, för att bara komma ner i tempo, kunna få ut orden på rätt sätt.

Han går ju lite speciellt just i den där rollen, eller, han rör sig inte så mycket, går från stolen upp till micken, ganska långsamt, lite slowmotion.

– Ja, nu är han lite äldre också.

Ja, och det är väl också tanken, för dramatikens skull.

– Precis. Ja detta är verkligen mycket mer någon slags berättande musikteater. Det är också speciellt att göra hans dotter eftersom att jag faktiskt har umgåtts mycket med två av hans döttrar.

Gick de också på Heleneholm?

– Ja, och vi umgicks mycket efter gymnasiet, framför allt med en av hans döttrar, vi gjorde egna föreställningar tillsammans där hon gjorde scenografi och sydde kostymer. Hon bodde också i Paris ett tag, precis som sin pappa när han var ung. Och så var jag där och bodde med henne en sommar.

Din egen “sceniska bakgrund”, du kommer från en teaterfamilj?

– Ja.

Ofta är det väl så att man som barn säger, ”men nej, det ska jag absolut inte göra”, men sen kommer det ändå. Men du var ganska klar tidigt vad du ville göra?

– Ja, så var det verkligen.

»Med min karaktär Filippa har jag haft en glädje i att få släppa alla spärrar«

Och du har syskon också?

– Ja, jag har en storasyster.

Men hon valde inte den vägen?

– Nej. Hon var superduktig i skolan och ville ut i världen. Hon har följt vår pappas rötter genom att flytta tillbaka till England. Så hon bor i London med en engelsk pojkvän, hon valde juristvägen. Så var det också när vi var små, hon satt hela tiden och läste, jag stod framför spegeln, klädde ut mig och showade.

Och du var yngst ju, ofta är det den yngre som kan ta svängarna, göra lite som de själva vill…

– Apan liksom. Exakt, ja, det är väldigt klassiskt.

Din pappa är engelsman och skådespelare, kände din syster sig mer brittisk under uppväxten än vad du gjorde?

– Jag tror att hon hade mycket större äventyrslystnad än vad jag hade, hon flyttade hemifrån när hon var 16 och började på en internationell skola i Norge, United World Colleges, med elever från hela världen. Jag har alltid varit trygghetsnarkoman och mammagris, så, ironiskt nog, gick jag i terapi i flera år för att försöka frigöra mig från mina föräldrar vilket slutade med att jag köpte ett hus på samma gata som jag växte upp på.

När du hade kommit i gång med karriären?

– Ja, nu alltså, för två år sedan. Situationen var så här, ”ska jag flytta till Stockholm, ska jag bo någon annanstans än i Malmö, var ska jag hamna?” Men då blev det samma gata, ett exakt likadant hus som jag växte upp i på Kirseberg.

Ja, och det är fint där.

– Ja, jag älskar det, och det känns jättetryggt. Jag vet exakt hur solen går i trädgården…

Hade även din mamma något med teatervärlden att göra?

– Ja. Hon har alltid varit en sån där kulturkvinna, alltså den som bokar alla biljetter och fixar så att alla kommer i väg och tittar. Och sen har hon själv en dramapedagogutbildning. Så hon var också teaterintresserad som ung.

Var det så dina föräldrar träffades, genom teatern?

– De träffades faktiskt genom pedagogiken. Alltså, mamma är också utbildad förskolelärare och sen har hon forskat på pedagogik och undervisat på Malmö Högskola. Och då jobbade de tillsammans på en förskola i Lund som heter Lekloftet.

Bodde ni i Lund då?

– Våra föräldrar ja, innan vi var födda.

Så din pappa kom till Lund först?

– Ja, han kom först till Lund, eller var det Stockholm…? Han var gift innan med en svensk kvinna, så därför kom han till Sverige. Mina föräldrar bodde i Lund och jobbade på den här förskolan som hade sån där typisk 70-talspedagogik, att man inte skulle säga nej. Det var så här, ”får jag hoppa från den översta våningen?” ”Ja, det får du men du kommer att dö.”  Som jag minns att jag önskade att mina föräldrar hade kunnat gå tillbaka till den pedagogiken, det var väldigt fritt.

Riktig progg-pedagogik.

– Ja.

Din pappa har i alla fall inte gjort som Colin Nutley som fortfarande inte pratar svenska, efter 40 år i Sverige…

– Nej, just det. Men han pratade alltid engelska med oss när vi var små för att vi skulle lära oss.

Så ni är tvåspråkiga…?

– Jag kan inte säga att jag är tvåspråkig. Men min syrra är mer engelskspråkig än svensk idag, hon har svårt att prata svenska med sin son, då måste hon anstränga sig.

»Jag har alltid varit trygghetsnarkoman och mammagris«

Din pappa som länge jobbat med Teater 23 i Malmö har en ganska udda bakgrund, som akademiker, och stridspilot.

– Ja.

Men valde en “mjukare” bana i livet.

– Ja, verkligen. Han pluggade i Cambridge, fick en toppenutbildning och hade då möjlighet att göra karriär inom flygvapnet RAF. Men han valde då att gå åt helt andra hållet och hålla på med teater.

Och det började han med redan i England?

– Nej, han började nog i Sverige, faktiskt. Men sen åkte han tillbaka till London i ett år, på en teaterskola. Han var väldigt privilegierad som ung och hade möjlighet att kunna bli diplomat eller advokat, eller vad som helst efter att ha gått sin utbildning i Cambridge.

Kommer han från en familj av militärer?

– Ja, och gamla pengar… väldigt så, klassiskt engelsk.

Tog han med sig lite “gamla pengar” till Sverige då?

– Nej, det gjorde han inte. Vi levde väldigt knapert. Han satte vårt hus i pant en gång för att hjälpa teatern med ekonomin.

Han jobbade väl på Teater 23?

– Ja, precis. Han var framför allt skådespelare men det var ju en fri teatergrupp så de drev det ganska mycket själva.

Du har en dotter sen tidigare tillsammans med ditt ex, komikern Jonatan Unge, bor han i Malmö?

– Ja, han är från Stockholm men bor i Malmö nu.

Har ni en bra relation och gemensam vårdnad?

– Ja, det har vi, absolut. I och med att han också har ett sånt här jobb och turnerar så måste man pussla mycket med tider, men mina föräldrar hjälper också till en del.

Är han mest komiker eller gör han andra roller också?

– Han ska börja filma nu faktiskt, men hittills så har han gjort poddar och ståuppkomik.

Sen träffade du din nuvarande man och ni har sonen Jonah tillsammans. Är han också i nöjesbranschen?

– Han är bibliotekarie men spelar också i ett rockband, Pyramid. Så han är lite inne i nöjesbranschen också.

Nu har du familj och två barn, samtidigt som du jobbar som skådespelare runt om i landet, hur får du ihop det…?

– Det är jättesvårt tycker jag. Jag försöker att tänka att jag i perioder kan ta jobb där jag kan vara borta, jag måste ju tjäna pengar också, och jag vill ju göra det, jag älskar mitt jobb. Men måste inse att i perioder så får jag ta det lugnare. Har under senaste året inte tackat ja till så mycket.

Kan du hålla dig i den här regionen och klara dig på det?

– Ja, jag försöker göra det men det är många jobberbjudanden…

Men du har ändå en bredd som inte alla har, dels komiken, sen har du även gjort en del dramatiska roller, som Marilyn på Malmö Stadsteater, och lättsammare komediroller, som Sunes mamma på film.

– Ja, exakt, jag har en vana från att både stå på scen och komik på tv – spelade i Blod och Eld av Ada Berger, då var jag gravid med min son Jonah som är yngst. Och sen spelade vi igen året därefter, när han hade kommit ut, det var två år sen.

Sen gör jag föreställningar på Hipp som heter Hipp Night där jag är konferencier, älskar den arbetsplatsen, den är underbar.

Och nu har jag börjat regissera också, har gjort en tv-serie som heter Dilan och Moa (med Moa Lundqvist och Dilan Apak) som utspelas på Möllan. Vet inte om jag får säga det men vi ska få göra en säsong till.

Vad är annars på gång framöver?

– Vi gör en ny Sune-film som vi börjar spela in i Göteborg nu i vår, så det kommer jag göra parallellt med att jag spelar i Wiehe-föreställningen här på Malmö Live.

När du spelar in film, måste du då bo en längre tid på annan ort?

– Nej, man är oftast ledig på helgerna.

Och när du filmar får din sambo deala lite med ditt ex..?

– Exakt, vi pusslar och pusslar.

Vad har du annars för artistdröm som du inte hunnit förverkliga?

– Jag drömmer hela tiden om att skriva mer själv, skulle vara kul att göra en egen föreställning.

Vem är din perfekte scenpartner idag?

– Det finns hur många som helst. Jag tycker att det är jättekul att jobba med Dilan och Moa och jag har haft så sjukt kul med Björn Gustafsson och skulle gärna göra någonting med Jonatan Unge, tycker han är en av Sveriges roligaste.

Och framtiden, nästa år fyller du 40.

– Ja, men jag har ingen åldersnoja, ser fram emot att ha en stor fest.

Då får du stänga av hela Kirseberg.

– Exakt! Stänga av hela kvarteret!

FAKTA

NAMN: Sissela Klara Sivsdotter Benn
ÅLDER: 39 år
FAMILJ: Sambon Dan, sonen Jonah, dottern Dalia (som hon har med komikern Jonatan Unge), mamma Siv, pappa Kevin och storasyster Ellika.
BOR: Kirseberg, Malmö.
KARRIÄR I KORTHET: Strippan Alice i “Closer” på Malmö Stadsteater, som Marilyn i “Marilynpassionen”, Malmö Stadsteater, scenfiguren Filippa Bark, även hos Robins och i Melodifestivalen, Sunes mamma i “Sune vs Sune”, har även regisserat tv-serien “Dilan och Moa”.
AKTUELL: En ny, uppdaterad version Wiehe-föreställningen “Har du sett världen” på Malmö Live. Spelar även rollen som Sunes mamma i den nya Sune-filmen som spelas in i Göteborg under våren.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

april 2019
Fredrik Ericsson
mars 2019
Olle Berggren
mars 2019
Olle Berggren

Christian Ask

Christian Ask

APRIL 2019 |
FREDRIK ERICSSON

Grundaren av gymkedjan Fitness24Seven. Ett miljardbolag med verksamhet i Europa, Sydamerika och Asien. Vi träffade Christian för att prata om företagande, livet, drivkraften bakom bolaget och Christians bakgrund.

Ni har haft en starkt tillväxt hela vägen och idag omsätter ni nästan en miljard.

– Ja, detta året kommer vi väl omsätta någonstans strax över en miljard.

Hur många enheter har ni?

– 250 eller 255 kanske.

Ni har ju expanderat internationellt också, vilka länder finns ni i nu?

– Norge, Sverige, Finland, Polen, Thailand och Colombia. Så sex länder.

Du är ensam grundare. Hur stor andel äger du idag?

– Jag äger 100 % fortfarande.

Så du har byggt upp det utan riskkapital?

– Ja, men tillsammans med många duktiga medarbetare.

Hur fick du idén till detta?

– Jag bodde utomlands i USA rätt många år, sen bodde jag lite i Spanien också. Jag har alltid styrketränat ända sen gymnasiet. Jag tränade på ett gym som fanns i Sverige, som var mer styrkelyftarklubb. Så jag plockade lite idéer här, lite idéer i USA och lite idéer från Spanien. Så tänkte jag att ”man måste kunna tjäna pengar på detta”.

Varför? Det fanns ju redan andra träningskedjor.

– Ja, men jag pluggade ekonomi samtidigt som jag startade. Och jag behövde tjäna pengar helt enkelt. Det har alltid varit så att jag har jobbat för att jag har haft ett behov. ”Jag behöver pengar. Vad kan jag göra för att skaffa pengar? Okej, jag säljer bullar”, när jag gick i nian. I ettan på gymnasiet, ”Jag behöver pengar. Ja, men då börjar jag jobba i ICA-butiken på helgerna”. Så det har alltid varit att jag behöver pengar för att göra någonting. För att jag ska resa, eller något sånt. Mina föräldrar är rätt så drivna båda två, framför allt min pappa. Så det har jag nog fått därifrån.

Kommer du från en företagarfamilj alltså?

– Nej, det kan man inte påstå. Min pappa, han började som hovslagare på djursjukhuset, sen blev han vd till slut. Så han har gått den hårda vägen. Han har ingen utbildning.

Så du har inte skolats hemifrån i business?

– Nej, det har jag inte gjort. Men däremot så har jag skolats i att man har aldrig fått någonting gratis. Vill man ha någonting, så får man jobba för det. Så det har man lärt sig sen när man var liten. Någonting som dagens ungdomar skulle behöva ta till sig lite av.

Den första anläggningen, det var i Malmö, visst var det det?

– Mm, Henrik Smithsgatan, Rörsjöstaden.

»Ska du bli bra på någonting, då får du trycka in de där 10 000 timmarna. Det är inte svårare«

Pluggade du fortfarande då?

– Ja, jag pluggade fortfarande ekonomi på universitet här i Lund. Och då startade jag gymmet. Jag sålde försäkringar på kvällarna också för att få en inkomst. Jag försökte plugga, men insåg snabbt att det gick inte. Jag hade inte tid.

Funkade första gymet direkt när du öppnade?

– Ja, det funkade ganska okej från början. Sen har man inga kostnader heller, utan du gör allting själv. Du kan inte betala personal. Alltså om du tar in städare eller om du tar in receptionist, så ska de ha timlön, men det ska inte du själv ha. Jag gjorde allt själv.

Alltså städade…

– Ja, stod i receptionen, jag städade, jag var vaktmästare, ja tutti.

Hur länge drev du den första enheten, innan du såg att den fungerade?

– Jag hade varit i gång i fem månader när jag tog in min första medarbetare. Fast jag jobbade fortsatt jättemycket och gjorde allt möjligt ändå. Men så tog jag ett beslut om att öppna i Hässleholm. Så redan hösten 2003 öppnade vi ett gym i Hässleholm. Det var bara nio månader senare. Och ytterligare ett år senare så öppnade vi en till i Malmö och en i Lund. Så det gick rätt snabbt.

Hur finansierade du det? Med vinster då från den första till nästa?

– Ja, Och sen blev det i början att man lånade pengar emellan dem på sätt och vis, för vi sålde årsmedlemskap. Då fick vi in pengar för ett helt år, som jag kunde använda till att finansiera verksamheten.

Inga banker?

– Nej, nej, banklån fick jag inte på den tiden. Det är bara egna medel.

När du har kommit en bit och jobbat upp några år i Sverige. Varför satsade du på den internationella marknaden? Var inte det svårt?

– Nej, alltså först så var det att vi ville växa i Skandinavien. Så då växte vi in till Norge och Finland. Sen startade vi i Polen och tittade på flera länder i Europa. Då insåg vi att vi ville testa någonting annat. Så vi åkte runt i världen under två års tid och besökte 30 länder ungefär. Allt från Sydkorea till Chile till Sydafrika och alla möjliga länder. Vi gjorde marknadsundersökningar, studier och så vidare. Det såg bra ut i Thailand och Colombia, därför beslutade vi oss för att öppna där, helt enkelt.

Det låter som ett jättesteg.

– Ja, det är klart.

Alltså det är andra delar av världen och en svensk organisation. Det är andra kulturer, lagar, regler…

– Ja. Men alltså Finland och Polen är också andra kulturer. Det ska man inte lura sig med. Norge och Sverige är ganska likt, men Finland är annorlunda. Polen är ännu mer annorlunda. Alternativet var att öppna i t ex Estland eller Tyskland. Eller öppna i något helt annat land med mycket större potential och mycket större befolkning. Varför vi valde att gå vidare och inte gå in i Estland eller någonting sånt, var för att potentialen är mycket större i ett stort land. Och så har du en hel kontinent också, som du kan hoppa på sen. Rätt mycket konkurrens i Europa också.

»Jag kan inte fejka. Tycker jag att du har gjort ett dåligt jobb, så kommer du fatta det. Tycker jag att du har gjort ett bra jobb, så kommer du fatta det också«

Tar du alla de besluten själv?

– Utåt tar jag besluten, för jag är ägare. Nu är inte jag vd längre, men jag var vd fram till i somras. Men om vi ska in ett nytt land, om vi ska in på en ny marknad, så tar jag de besluten. Oavsett om jag är vd.

Vad är slutpotentialen?

– Slutpotentialen är hela världen.

Är det planen?

– Ja, men det tycker jag, absolut. Jag älskar detta. Alltså det är klart att det är kul att tjäna pengar, men det är inte drivkraften längre.

Vad är det som driver dig? Du sa ju att i början var det för att du hade ett behov som du behövde pengar till.

– Men det är det inte längre. Alltså det är olika stadier, det tror jag att det flesta säkert har sagt till dig också, som du har intervjuat. I början handlar det om att tjäna pengar för många, det var det för mig. Det handlade inte om att jag ville ha pengar på banken, utan det handlade om att jag ville ha frihet. Jag ville kunna resa och göra saker. Sen kommer man till nästa steg, där det handlar om att ”Detta är kul också. Det är skitroligt”. Då gör man det av den anledningen ett tag. Sen går man vidare till att det är en utmaning att ta ett bolag från ett visst antal anställda och få det att växa. Det blir att du gör någonting som du verkligen tycker är roligt och sen vill du utveckla en organisation. Så, att ha en affärsidé. Först utvidga den i Sverige och sen så ta in den till nya kulturer. Bara en sån sak som att nu börjar jag förstå hur den thailändska kulturen fungerar. Eller en sydamerikansk kultur fungerar. Det är fantastiskt. Det är jätteroligt. Och sen kunna göra det med personal som du har roligt med och se att din personal tycker om sitt jobb och utvecklas tillsammans med andra människor. Det är stort. Det är en mäktig drivkraft. Att göra tillsammans med andra. Det är väldigt häftigt.

Tycker du det är kul att resa privat också?

– Ja, absolut. Jag är en äventyrsmänniska. Hade jag inte varit det, så hade jag inte öppnat i Colombia och Thailand.

På vilket sätt är du en äventyrsmänniska?

– Jag behöver att det händer saker och ting liksom. Det kan vara att öppna ett gym i Bangkok. Bara att sitta på ett möte med advokater i Bangkok och försöka styra upp avtal för att starta ett bolag. Det är ett äventyr bara det. Ibland frustrerande och ibland roligt och ibland vill du vill slita ditt hår.

Men är du en äventyrsmänniska även privat?

– Alltså vad är en äventyrsmänniska? Jag tycker om att det händer saker och ting. Jag är väldigt intresserad av andra kulturer. Jag tycker om språk. Jag pratar svenska, engelska, spanska och portugisiska flytande. Jag hade jättegärna lärt mig arabiska, japanska … men man har bara en begränsad tid i livet. Jag hade jättegärna gjort det annars. Tänk dig själv, du är en blond kille på Möllan. Du går in där i livsen och på perfekt arabiska kan du beställa allting de har i restaurangen eller inne på tobakslivsen. Hur häftigt är inte det? Det är rätt coolt. Eller om du är i Saudiarabien eller åker till Japan, så rör du dig helt fritt när du pratar språket helt fritt. Det är rätt häftigt. Så känner jag när jag är i Sydamerika. Där pratar jag språket helt fritt. Eller i Thailand, där vi har business till exempel.

»Detta är mitt sätt att vara Indiana Jones i verkligheten, jag letar inte skatter, jag öppnar gym runt om i världen istället«

Har det visat sig på andra sätt?

– Alltså när jag slutade gymnasiet, så stack jag till Hawaii direkt och pluggade på universitet där. Det gjorde jag mest för äventyret. Det var inte för att skolan på Hawaii var så fantastisk standard som Harvard. Utan det var för att jag ville ha ett äventyr. Och sen flyttade jag till Spanien, för jag ville lära mig spanska och ha ett äventyr. Så det är på något sätt en röd tråd i mina val också. Så är det nog.

Det känns som du är lite återhållsam…

– Jag tycker hellre om att lyssna på andra människor. Jag tycker de är intressanta. Plus att jag är så trött på att höra mig själv prata. ”Men vad gör du för någonting?” Det ville jag säga till dig i stället, för det är jag mer intresserad av, ärligt talat.

Det är faktiskt ett vanligt entreprenörsdrag. Det är en röd tråd jag sett. Att entreprenörer är intresserade av människor. Kanske för att en viktig del med att utföra affärsidén är människor. Om det ska bli något mer än ett enmansföretag. Men det blir lite trist om vi ska publicera ett samtal med dig och den blir om mitt liv… Jag är nyfiken på ditt praktiska tänkande i business. För det är en fascinerande resa. Det finns många snabba expansioner som är framgångsrika. Men att göra det med eget kapital, lönsamhet varenda år och ändå expanderat snabbt. Det är ovanligt. Vad är nyckeln till att du lyckats med det?

– Ja, jag tror det är tajming och bransch. Det hade varit tufft att gå in i klädbranschen och konkurera nu till exempel. Öppna en butik här nere på gatan. Det går absolut, men du måste verkligen tänka till, för det är en rätt så mogen bransch. En bransch i förändring. Över nätet och allt det här. Så det är rätt tufft på så sätt. Så det handlar mycket om tajming. Jag menar, kommer du ihåg Blossom Tainton, när hon kom på SVT med Formtoppen eller … jag kommer inte ihåg vad programmet hette. Men det var 2005, 2006 något sånt. Jag startade gymmet 2003, det första. Och tajmingen med Blossom Tainton på tv, alltså det låg verkligen i tiden. Det började bli stort då med träning, under de åren.

Men det finns många som träffar rätt i tajmingen, men som ändå inte lyckas ha en sån konstant positiv utveckling. Det borde finnas fler anledningar?

– Vi har varit duktiga på ”stick to what you’re good at”. Inte börja köra massa ”detours” och höja priser bara för att tjäna mer pengar, för det hade vi kunnat göra. Utan vi har hållit samma affärsmodell, varit noga med att hålla ihop affärsmodellen. Inte börjat med en massa andra saker. Jag vet några kompisar som är entreprenörer också. Och jag är likadan. ”Ja, men det hade varit kul att göra det här och det hade varit kul att göra detta. Och det där hade varit roligt”. Så fort du börjar göra alla de här andra sakerna, då kan du aldrig få någonting att bli riktigt bra och riktigt stort. Du måste fokusera. Om du ska göra någonting riktigt bra, riktigt stort, så måste du fokusera på det.

»Hade jag varit en sju-till-fyra-människa så hade vi inte öppnat i Thailand och Colombia«

Hur har du lyckats kunna hålla den disciplinen? När du är en äventyrsmänniska.

– Inte helt och hållet. Jag är lite insyltad i andra saker också.

Som vadå?

– Jag är delägare i ett läromedelsföretag, som trycker läromedel till skolor, gymnasier och högstadieskolor. Sen är jag delägare i Apiro, ett företag i Helsingborg som säljer träningsutrustning och omsätter strax under 100 miljoner.

Okej, tillbaka till nycklarna till framgång…

– Just det, att fokusera. Sen är det inte svårare än att det är hårt arbete som gäller. Det är egentligen som med allt annat. Om du ska doktorera eller om du ska starta företag eller om du ska bli duktig på matte eller bli idrottsstjärna. Den som tränar hårdast och mest och smartast, den vinner. I mitt fall innebär det att man måste anställa rätt folk, man måste se till att leverera till de människorna man jobbar med och leverera till medlemmarna. Jag tror att många tycker det här egenföretagare-jobbet, det låter glamoröst och så. Men man måste verkligen gilla vad man gör. Ska du bli bra på någonting, då får du trycka in de där 10 000 timmarna. Det är många som snackar om de här 10 000 timmarna, och det är så. Det är inte svårare. Alltså om du och jag suger på att dansa. Men vi vill kunna dansa. Skulle vi öva 10 000 timmar, skulle vi bli duktiga. Sen kan man ha olika lätt eller svårt för någonting såklart.

Är du en tävlingsmänniska?

– Ja, fast jag är nog lite lugnare nu för tiden. När jag var yngre så var jag mycket värre. Nu väljer jag nog mina strider lite mer och inte lika så… ”Nu måste jag vara bäst”. Däremot så är jag gärna bra på mycket. När jag startade gymmen i början, då jobbade jag jättemycket. När det var fest hemma hos kompisar. Klockan tolv skulle alla vidare till krogen, men då gick jag hem. Jag gick alltid hem. Jag körde dit, drack en Cola Zero, var lite social i en, två timmar, sen gick jag hem.

Jag förstår, det är nog en skillnad på disciplinen jämfört med många.

– Ja, ska du lyckas så måste du göra de valen. Nu har jag en hel organisation som backar upp mig, så nu behöver jag inte göra på det sättet. Jag kan ta mina friheter. Jag jobbar fortfarande mycket, men nu väljer jag lite mer med vad och när. Som att nu när jag inte är vd längre, så har jag lite friare roll. Kanske jag tränar på lunchen. Jag kanske hämtar min dotter i skolan och såna grejer. Men jag menar, förr i tiden så var det jobb från åtta på morgonen till tio på kvällen.

Men ändå, när vi skulle boka tid att ses så kommer dina mail elva på kvällen eller sex på morgonen…

– Jo, jag gör oftast så, att jag hämtar från skolan kanske. Sen är jag lite ledig där fram till kanske sex, sju och käkar kvällsmat. Men sen sätter jag mig vid datorn från sju till elva. Så det är inte så att jag jobbar lite nu, det gör jag inte.

Var har du vuxit upp?

– Från början kommer jag från en liten fiskeby som heter Jonstorp, mellan Mölle och Ängelholm. De har ett hockeylag som är rätt stort. De är stora inom idrott generellt sett faktiskt från den byn. Jag gick i gymnasiet i Ängelholm.

Hur har du hunnit med privatlivet och familjelivet?

– Det får man trycka in när man får tid. Jobbet är som ett barn till mig. Lever man med mig, då får man acceptera att det är som en relation med mig och mitt företag. Det tror jag många skulle skriva under på. Man är lite som en bonde. Men man kan ta ledigt när som helst. Jag menar, vill jag sticka och spela tennis efter jag har träffat dig här nu, så kan jag göra det. Det är ingen som säger vad jag kan göra och inte göra. Men samtidigt så är jag aldrig ledig heller. Alltså… jag jobbar alltid dygnet runt, men kan ta ledigt när jag vill. Det är lite speciellt.

Den där resan som på pappret ser ut som spikrakt uppåt. Har du sprungit på några större problem på vägen?

– Polen har inte varit en spikrak resa. Vi kämpar fortfarande med Polen. Vi förlorar pengar i Polen. Och även när vi öppnade i Hässleholm, så gick inte det så jättebra i början. Då hade jag Malmö som gjorde att det överlevde. Men hade jag öppnat i Hässleholm först och sen Malmö, då kanske det inte hade blivit i Malmö. Det vet man inte.

Kanske det inte hade funnits något Fitness24Seven?

– Nej, kanske inte. Då kanske jag hade bott på Kuba i stället och sålt drinkar på en bar. Det vet man inte. Haha…

Hur agerar du när det blir problem? Som t ex att ni förlorar pengar på en marknad.

– Problem är till för att lösas. Är det operativa problem, så löser man de oftast. Sen har vi aldrig varit med om en akut ekonomisk kris. Det kan jag inte påstå. Visst, jag är äventyrsfull, men för att vara en entreprenör så är jag nog rätt så medveten om riskerna jag tar. Vi tar risker, men jag tar alltid kalkylerade risker. Så säger de som har jobbat med mig, som har jobbat med andra entreprenörer.

Är det ett medfött affärssinne du har?

– Nej, det vet jag inte. Men min pappa är nog rätt så bra på business, det tror jag. Han har nog varit en hybrid mellan tjänsteman och egenföretagare. Jag har aldrig jobbat för någon i stort sett, förutom när jag var jätteung. Så jag vet inte vad det innebär. Jag menar, sen jag var 24 så har jag varit egen.

Du säger det med det ett leende…

– Ja, så är det. Jag har ingen aning om såna här saker som politik på arbetsplatsen som det är när man jobbar på ett stort företag. Nu märker jag att vi börjar få lite politik här. Bland mina mellanchefer och så. Men jag är inte involverad i det. Jag kör mitt ”what you see is what you get”. Jag är inte så svår att tolka. Jag är den jag är, både privat och jobbmässigt. Jag kan inte fejka. Tycker jag att du har gjort ett dåligt jobb, så kommer du fatta det. Om jag tycker att du har gjort ett bra jobb, så kommer du fatta det också. Det finns många höga chefer, på gott och ont, som kan spela spel, som kan vara lite strategiska. Ibland skulle jag behöva vara lite mer strategisk, och inte vara så direkt.

Varför det?

– Ibland är det så att ”the greater good” för företaget mår bättre av att du inte säger till den anställda att den har gjort ett dåligt jobb. Du kanske egentligen har bestämt att den personen ska få lämna om sex månader. Men du behöver den här personen för ett projekt just här och nu. Då får du bara ”smila” och stå där och försöka motivera den om du ska få den att leverera. Det är inte min starka sida. Det har jag chefer som är bättre på. Jag vill hellre bara ta personen, ”detta funkar inte för någon av oss”. Och så ta in nästa. Jag tycker det är ärligare. I det långa loppet är det bättre för individen också. Men där är man olika. Och ibland är det bättre för företaget att vara lite smartare. Lite mer strategisk.

Det låter i alla fall som du inte är konflikträdd?

– Formellt sett är jag inte det. Inte på jobbet. Men däremot privat gillar jag inte massa konflikter. Man pallar inte bråka på två ställen. Man kan inte både bråka både på sin arbetsplats och privat. Man får välja sina fajter liksom. Folk går in i väggen av såna saker. Du måste ha lugn och ro någonstans. Du kan inte ha bråk på jobbet med en skilsmässa hemma, det går inte. Då kommer du inte sova. Har du det bra hemma, då kan du ha ett helvete på jobbet. Har du det bra på jobbet, kan du ha ett helvete hemma. Du kommer ändå överleva. Men det är svårt att ha ett helvete hemma och ett helvete på jobbet. Det är därför folk blir utbrända, generellt sett. Det är rätt logiskt också om du tänker efter. Man orkar bara med en viss mängd. Man måste ha ett andrum någonstans.

Hur mycket tar du dina beslut med känsla? Magkänslan, som många snackar om?

– Ja, ”the famous gut feeling”. Mindre och mindre. För ju större det blir desto större blir konsekvenserna också. När företaget var mindre, så var det lättare att ta med magkänslan. För då var konsekvenserna inte lika stora. Sen har man också lärt sig genom åren, det bästa är nog att ha en analys, ha en magkänsla och få en kombo av de två. Det blir nog bäst.

Är du ”hands on” i business?

– Ja, det får man nog säga att jag är. Jo, men det är jag.

Hur känns det då när du har fått in en vd?

– Det känns bra. Han har jobbat med mig i sex år innan, så det är inte någon jag inte känner. Vi har jobbat tajt i sex år. Med vissa frågor vill man säga ”Men bara gör så här nu”. Men det kan man inte alltid. Där får man liksom låta personen i fråga ta beslutet, fast man tycker det är fel. Det är inte alltid så lätt. Att äga 100 %, sitta bredvid och bara acceptera att de gör någonting som du tycker är fel. Ibland har de rätt och du har fel. Och ibland är det tvärtom.

Om du skulle valt någon annan bransch, vad hade du valt då?

– Faktiskt inte funderat … det vet jag faktiskt inte. Men däremot så när jag var lite yngre, så tänkte jag alltid att jag skulle flytta till Karibien och ha typ någon dykarskola eller någonting sånt. Ganska så lugnt liv. Del av någon bed & breakfast, träffa riktigt intressanta människor, så man kan sitta och prata med dem vid frukosten och lunchen och kvällen, och ha trevliga samtal. Ett rätt så okomplicerat liv. Jag kan uppskatta det okomplicerade livet väldigt mycket också. Bara gå upp på morgonen, man vet att man ska, alltså det praktiska, du vet. Typ som att vara trädgårdsmästare eller någonting sånt. Man går upp på morgonen och fyller på gastuberna eller syrgaserna och åker ner till båten. Tar ut turisterna på en liten dyktur och sen klockan tre är man färdig, man behöver inte tänka på mer, jobbet är färdigt. Man kan ligga och läsa någon bok eller ut och rida eller vara med barnen eller vad som helst.

Det låter som du har en dragningskraft dit…

– Ja, nej, men jag skulle gärna göra någonting sånt ett halvår.

Gör du mycket sånt?

– Jag både dyker och rider. Ja, inte mycket. Alltså nu sitter jag och pratar… jag rider någon gång per år. Det får du inte skriva. Folk kommer skratta.

Haha… men dyker gör du?

– Ja, dyker gör jag i stort sett varje år. Jag jobbade faktiskt på en dykbåt när jag bodde på Hawaii ett tag också. Det är trevligt. Men jag tror jag skulle tröttna på det efter ett tag. Det är därför jag säger att jag skulle kunna göra det ett halvår eller någonting sånt.

Men du tröttnar inte på din business?

– Det är för att den förändras hela tiden. Nu tittar vi på nya länder. Det är därför jag ska till Brasilien nu med ledningen. Vi kollar på Brasilien, Mexiko och så kollar vi även på Chile i Sydamerika. Sen ska vi till Asien här om någon månad och kolla på lite fler länder.

Det låter galet. Alltså det här är ett litet Malmö-företag från början som vuxit så stort och nu flera länder i Sydamerika och så vidare. Hur är konkurrensen då? Vad säger de? Det kommer ett utländskt bolag dit, svenskt företag från ett litet land i världen, som ska dit och öppna upp en kedja. Hur tas ni emot?

– Ja, myndigheterna, de bryr sig inte. Det är bara ”Ställ in dig i led, fyll i papperna och …” Så det är inte alltid så lätt. Men konkurrenterna … ja, vissa konkurrenter tittar nog på och sen vissa tittar nog inte så mycket på oss. Beror på vilket land och konkurrenssituation och sånt såklart.

Varför inte så mycket mer i Europa först?

– För att vi har tio lågpriskedjor i Europa som är rätt stora och satsar i Europa. Så varför in och slåss med alla de tio, om vi kan slåss mot en, två i stället någon annanstans? Och sen, jorden är ju rund. Detta är mitt sätt att vara Indiana Jones i verkligheten lite också, faktiskt.

Hur då?

– Jag letar inte skatter, jag öppnar gym runt om i världen i stället. Lite så är det faktiskt. Det är mitt sätt att få ut äventyrsdelen, fastän att jag jobbar och jag ändå har ”kids” och allting sånt. Hade jag varit en sju-till-fyra-människa, så hade vi inte öppnat i Thailand och Colombia. Då hade vi öppnat i Sverige, Finland, Danmark, Estland möjligtvis. Vi hade kanske inte ens gått utanför Sverige.

Så expansionen är mer kopplat till dig som person, låter det som?

– Nej, att det finns möjligheter är alltid nummer ett. Och nummer två att jag tycker om nya äventyr.

Jag har inte sett dig i media så mycket och du verkar inte gilla det heller. Det är ovanligt att entreprenörspersoner inte gillar att synas. Varför vill du inte det?

– Ja, jag vet, men jag kommer från en kyrklig bakgrund från början. Jag vet inte om det ligger lite där. Det är rätt mycket Luther. Det kanske ligger lite latent, att man ska inte synas för mycket och det tror jag faktiskt har påverkat mig lite. Att man liksom ska vara lite mer så…eh…

Ödmjuk?

– Ja, jag ville inte säga det. I de här sammanhangen kanske jag är ödmjuk. Jämför du med Svensson, så är jag inte så ödmjuk, om jag ska vara ärlig. Det tror jag inte. Jag både syns, hörs och tar plats.

Men det är en mycket intressant resa. Det måste vara många tidningar som hör av sig.

– Vi gjorde en massa intervjuer i Colombia. Alltså för deras Dagens industri, deras Financial times och allting sånt, och var med på första uppslaget där. Jättestort, för ett år sen ungefär. Såna saker kommer vi börja göra mer nu. Men vi har ofta sagt nej på grund av tidsbrist. Du vet, när man har mejlkorgen full och 28 möten som väntar på att du ska boka in dem. Och så vill en journalist på en regional tidning träffa mig. Du bara känner ”Nej, tack. Ingenting mot dig, men jag har så mycket att göra, så jag pressar inte in dig också. För att då får jag sova en timme mindre”.

Ja, då ska vi inte ta upp mer av din tid…

– Haha… nej, det är inte därför jag säger det. Det är inte så jag menar. Men återigen, jag är inte så smidig heller. Lindar inte in någonting. Men alltså, nu är vi här. Någonting som jag lärt mig också, det är att om man nu har tagit på sig någonting, då ska man göra det bra. Det är samma sak med träning eller jobb, vad det nu är. Om du ändå ska göra det, gör då det bästa du kan.

FAKTA

NAMN: Christian Ask
ÅLDER: 42 år
UTBILDNING: Ej avslutad civilekonomutbildning.
FAMILJ: Barn
INTRESSEN: Sport i alla former, fascinerad av olika kulturer och att försöka förstå dem på riktigt.
FÖRETAGSFILOSOFI: Allt ska ingå och det ska alltid vara öppet för alla. Fokusera på långsiktighet och organisk tillväxt. Det ska vara en rolig arbetsplats.
LIVSFILOSOFI: Livet är fantastiskt, var nyfiken o njut. Planeten är vacker och fantastisk att utforska på olika sätt.

FAKTA

Twentyfoursevengroup
OMSÄTTNING: Ca 1 miljard
ANTAL ENHETER: 250 st
VERKSAMHET I VILKA LÄNDER: Sverige, Finland, Norge, Polen, Thailand, Colombia.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
mars 2019
Olle Berggren
januari 2019
Fredrik Ericsson

Jill Johnson

Jill Johnson

APRIL 2019 |
Olle Berggren

Jill Johnson har inlett ett nytt kapitel i sin karriär med ny man vid sin sida, ny musik och sin första klubbturné sen tonåren hemma i Ängelholm. Jill berättar från hjärtat om sin nya kärlek, Mattias Elg, om att bo på tre olika platser, om Nashville, Verandans framtid och synen på #metoo, (som också finns på nya plattan).

Vi träffas på Hotell MJ’S på Väster i Malmö. Ett av Jills favorithotell men hon har inte bott här sedan hotellet renoverades och fick ny ägare. Vi smyger in i bakfickan där det är tyst och Jill utbrister, “men det är ju här man åt frukost förr”.

Jill är frispråkig och öppen, hon njuter av att äntligen får göra en klubbturné där hon musikaliskt tonar fram som representant för det nya Nashville. Det är rockigare, tuffare med såväl slide-gitarr som pedal steel i sättningen. Det märks att hon trivs i detta sammanhang efter krogshower, galaklänningar och konserter med amerikanska swing & jazzklassiker . “Den här turnén har länge toppat min bucket list”, säger Jill timmarna innan premiären. Det är så här vi vill ha Jill Johnson, på scenen. Detta är början på något nytt som vi kommer att få höra mer av när hennes nya album släpps – förhoppningsvis till hösten.

Du har just släppt ny musik, My Remedy, där du åter kör in på en lite smalare väg, nu är det mer Americana, som om du kom direkt från East Nashville…

– Jag har väl försökt att inte tänka så mycket över huvud taget vad gäller inriktning och genre, försöker jobba mig bort från olika etiketter. Jag tycker att det oväntade samarbetet med Robin Stjernberg (tidigare Mello-stjärna som Jill skrivit en del nya låtar med, red.) har blivit något som fått honom att gå åt mitt håll, och jag har, kanske omedvetet, gått åt hans håll. Det blir ett nytt sound för att man jobbar med nya människor och filtrerar sina berättelser via andra. Däremot så känns det lite annorlunda att bara släppa en EP (fem låtar, red.), när man är van att släppa ett album. Men jag försöker följa dagens musikklimat. Vi jobbar vidare på den här idén som kommer att bli ett helt album framöver.

Är det för att experimentera lite, känna dig för med tanke på att du även gör en klubbturné?

– Både och, jag har väntat med den här klubbturnén så himla länge, och nu är vi ute.

Du slog igenom via Mellon, sen kom du in i country, sen swing med storband och amerikanska klassiker och krogshow. Känns som du har landat i den här typen av mer rootsy, samtida country, i synnerhet som du låter live.

– Fast jag tycker alltid att jag återknyter till den musiken. Och jag vet, alla vill att det började med Melodifestivalen, fast man måste komma ihåg att jag började sjunga country redan som 14-åring, då med Tomboola Band (från Malmö och vi spelade i Norge och Danmark och på High Chaparral… inte hemma i Ängelholm). Så det var början, då hade jag lyssnat på mina föräldrars skivsamling som förutom jazz och Sinatra även bestod av Emmylou Harris, Linda Ronstadt, Dolly Parton, Kenny Rogers, Lynn Anderson, men även Abba oh Boney M. Om man tittar på det så är det kanske där någonstans som själen landat mjukast. Alltså, jag har kommit undan med så mycket under min karriär, jag vill inte begränsa mig till en speciell genre.

För Sverige är inte så stor marknad?

– Men också, som musiker, jag hade inget behov av att skriva egen musik när jag växte upp. Jag var inte den konstnären, jag ville bara sjunga. På så vis blev det också lätt att trilla in på pappas jazzsamling på vinyl.

»Jag minns den tiden som den bästa i mitt liv, när jag spelade varje helg. Hade man tur fick man 600 kronor med sig hem«

Hur började allt det här för dig? Du var ju så ung, 14 år, när du kom med ditt första band.

När visste du att du kunde sjunga?

– Jag minns aldrig att jag tänkt så, eller att jag skulle bli artist. Jag sjöng sen jag var fyra år så musiken har funnits med mig hela tiden.

Var det en slump att det blev ett countryband i de lägre tonåren?

– Ja, gud, ja. Det var bara en slump. Och det är också någonting som jag ibland tänker, hade jag inte träffat dem, är jag inte säker på att jag hade hållit på med country i dag. Det fanns mycket av allt hemma, men det var i samband med en talangtävling som mina föräldrar tyckte att jag skulle sjunga någon countrylåt.

Vad valde du då?

– John Denver och Take Me Home, Country Roads. Så jag gick från Tunna skivor med Siw Malmkvist över till country. Sen var det en talangtävling där man kompades av Tomboola Band i hemtrakterna. Helgen efter hade de ett gig på ett hotell i Höganäs och frågade om jag ville komma dit och sjunga. Så gjorde jag det.

Förstod bandet att du var så ung?

– Det kommer jag inte ihåg. Men efteråt frågade de mina föräldrar om jag fick hänga med dem under sommaren. Så gjorde jag det.

Mamma följde inte med dig?

– Nej, och nu har jag ju en egen 14-årig dotter, så att jag kan tycka att det är lite märkligt.

Sen var det ett uppehåll, du gick i skolan, vad hände sen?

– Efter Tomboola Band gick jag över till Bambam Band som var ett coverband som spelade i nordvästra Skåne varje helg. Sen kombinerades detta med skivkontraktet som jag aldrig pratar om. Det var ett så konstigt projekt. Men som 16-åring var man ju bara glad att någon ville spela in en skiva. Så jag har aldrig valt musiken, den har bara kommit till mig.

Det är först nu som du verkligen väljer själv. Eller sen du började skriva själv.

– Det här tycker jag är roligt att du säger, för att är det någonting som jag vill förklara för folk i dag när de frågar, ”Hur klarar du dig med ungarna och hur funkar det med allting?” Men det finns inget val. När musiken är så stark i en sen barnsben, så kan du inte välja bort den. Vet inte vem jag skulle vara, eller bli eller må, om jag inte fick hålla på med det här. Jag brukar säga att det är ett kall, inget jag skulle klara av att välja bort. Barnen blir en del av det livet. Det går bra.

Ditt kommersiella genombrott var ändå Melodifestivalen. Du vann vid första tillfället, (1998 med Kärleken är) och kom sen fyra andra gången med Crazy in love?

– Tycker egentligen placeringarna är oväsentliga i den tävlingen, för det handlar ju i slutändan om låten, vad som blir en hit efter tävlingen.

Ja Crazy in love blev ju en megahit.

– Jaja, men gud. Jag vet inte om någon minns tvåan och trean det året.

Till slut hamnade du i countrymusikens högborg, Nashville.

– Ja, det var 2001.

Och fick då kontakt med olika låtskrivare.

– Precis. Då blev jag inbjuden att skriva med ett förlag, det tuffaste uppvaknandet, eller skolan. Det var någonting jag verkligen behövde för att utvecklas och uttrycka mig, utifrån mig själv. Om jag tittar på hur jag skriver musik i dag, och hur jag skrev musik då, så är det skillnad. Då skrev jag med andra människor, och om andra människor, i dag skriver jag ur min egen innersta kammare, fast fortfarande helst med andra. Att skriva själv, ger bara ett perspektiv.

Skriver du fortfarande med kvinnorna du en gång började med i Nashville, jobbar ni fortfarande tillsammans?

– Ja, Liz Rose kom ju med på tredje resan till Nashville, tror jag. Men sen fick hon så mycket jobb när hon började skriva åt Taylor Swift. Men vi träffas och jobbar fortfarande tillsammans. Jag bor alltid hos henne när jag är i Nashville. Men nu har det varit Robin (Stjernberg) som många ser som en schlagerperson från början, precis som man nog ser mig som.

I Nashville är det helt omöjligt att hänga med i deras takt, alltså textskrivande. Jag har alltid starka idéer och titlar när jag kommer dit, jag har alltid mina “storys” klara. Men de är så jäkla snabba. När jag skriver här hemma med Robin bidrar jag på ett annat sätt, och då helt plötsligt blir tonen en annan.

Detta känns lite som ett nytt avstamp för dig. Det är också väldigt personliga, självbiografiska texter på My Remedy.

– Ja, det är det, med en liten twist. I dagens medieklimat så kan man inte bjuda på sig själv. Men i musiken kan man det, för att det är alltid en tolkningsfråga. Alla har sina filter, olika bakgrund, olika bagage, med sig in i musiken. Och det är det jag tycker är häftigt med musik.

»Jag har en pojkvän i Östersund, jag har lägenhet och företag i Stockholm, jag har mina barn i Borås, och sen vill jag egentligen vara i Skåne«

Du har gått igenom en skilsmässa och träffat en ny kärlek vilket man kan höra i de nya texterna…

– Ja, så klart.

Du har också sagt att du lever ett sundare liv nu med din nya pojkvän Mattias Elg.

– Ja, men det är också en tolkningsfråga. Jag har aldrig skrivit eller sagt att jag lever ett sundare liv. Det enda jag har gjort är att jag har lagt ut bilder när jag åker skidor. Sen har olika tidningar tolkat det så, som något annat. För att jag börjat åka skidor. Så det är svårt i dag. Men tillbaks till låtarna. Ja, det är självbiografiskt, jag skriver där jag står. Det känns härligt. De här låtarna är tillkomna helt nyligen och de är redan ute. Ibland så skriver du under en sommar och höst, också släpper det till våren eller nästa höst, och då är det nästan lite inaktuellt.

Nu är det turné med massor av nya låtar och ett av landets bästa band när det handlar om country, rock, Americana, eller vad man nu vill kalla det. Och du spelar gitarr på scenen?

– Jepp.

Det lärde du dig snabbt…

– Ja, men vet du vad, jag var mer musikalisk än jag trodde. Jag trodde inte att jag skulle spela i ett beat och sjunga i ett annat. Trodde inte jag hade den delen av hjärnan aktiv.

Det ser ut som du spelat gitarr hela ditt liv, det ser så ut i anslaget, det mjuka, mer amerikanskt än svenskt.

– Vad roligt. Det var lite kul när en person, inga namn, som tyckte att jag skulle hänga på mig en elgitarr i Nyhetsmorgon. Så sa jag, ”men jag spelar inte elgitarr”, ”Skit i det, den behöver inte vara inpluggad”. ”Men jag vill inte vara den personen, jag vill vara genuin”. Så då blev jag lite arg på mig själv för att jag inte hade tagit tag i detta. Den sommaren lärde jag mig tre låtar. Satt i huset på Kreta och malde dem om och om och om igen, till min ex-mans stora tålamod.

Vad var din tanke när du bestämde dig för en klubbturné?

– Vi har haft många tankar med klubbturnén, den ena är att jag har spelat med mina kompisar i över tio år och att vi alltid pratat om att göra just en klubbturné. Sen är det lite som du säger, jag har gjort lite av varje. Stora saker. Vill försöka knyta an till den tiden i livet när det bara handlade om musik, inget kändisskap, inga scenkläder, inga Instagramkonton, bara musiken. Jag minns den tiden som den bästa i mitt liv, när jag spelade varje helg. Hade man tur fick man 600 kronor med sig hem. Och jag körde hem varenda kväll, det var inget festande för min del för jag bodde i Ängelholm, och vi spelade runt om i Skåne. Bara covers, från Bon Jovi och Tina Turner till Eagles och Creedence.

Man bygger upp något för att få stå på stora scener och att det ska sälja så helt plötsligt går man tillbaka till någonting som inte riktigt är så. Tror inte att det är några runt mig som skulle säga: Jill nu ska du åka på klubbturné. Vi vet inte ens om min publik finns där.

Men du sålde ut konserten på KB i Malmö, direkt.

– Ja, det var fantastiskt, Verandan har också dragit med sig en helt ny publik, det känner jag när jag går på stan. Jag menar innan var det bara 50- och 60-plussare som kom fram, och nu är det alla.

På tal om Jills Veranda, saknar du programmet?

– Ja, det gör jag. Men det är en bäbis som jag vill se växa upp, jag tror inte att vi kommer sluta spela in. Ett tag tänkte jag att det räcker med ett år.

Vad finns det för planer för Verandan?

– Jag har möten med SVT hela tiden, men det går långsamt.

Är det samma koncept, blev ju mycket politik senaste säsongen?

– Ja, precis vad jag skulle säga.

Du är ju bra i programmet för du kan ta alla typer av människor. Men ibland kändes en del gäster så där “Stockholmsängsliga” och musiken fick lite stå tillbaka.

– Mm. Och där är det en ständig kamp. Om man kommer ihåg så hade min ursprungliga idé inga politiska eller samhällskritiska ambitioner, det var människans berättelse som skulle speglas via musiken. Det finns alltid politiska ämnen som man kan ta upp. Men för att man ska få med sig alla tittarna och inte bara någon pk-elit eller så, då krävs något mer.

Bra med en paus, när ni kommer tillbaka kan jag tänka mig att det blir ännu bättre.

– Jo. Sen tror jag att vissa element kan man stryka eller behålla. Bucket-listan tycker jag är rolig när den är rolig, men den är inte nödvändig att ha med om den bara är forcerad.

»Jag låg väldigt lågt under hela #metoo. […] Och jag tror att alla på något sätt har råkat ut för något«

Din nya singel har titeln “Is it hard being a man”, är det ditt svar på Tammy Wynettes “Stand by your man”…?

– Nej, verkligen inte. Jag låg väldigt lågt under hela #metoo, alla skulle ju posta ”Jag har också råkat ut”, Och jag tror att alla på något sätt har råkat ut för något. Jag har turnerat sen jag var 14 år, och jag står med en fot i den världen där jag har hanterat män sen jag var väldigt ung. Också väldigt utsatt, många saker som jag inte ens skulle berätta för mina föräldrar i dag. Men det är ingenting jag känner att jag har farit illa av, för man lärde sig hantera dem. Man fick skinn på näsan. Men sen har jag då en fot i den nya världen där vissa saker inte är okej, och ändå flabbar jag fortfarande med som kvinna. Jag var nyligen i Nashville där en 80-årig man sa till mig,”there’s nothing like hugging a woman with a big pair of boobies”… Ja, men man skrattar ju, jag skrattar också. Men det är inte okej att säga. Jag skulle inte säga att det är härligt att krama en man med en stor kuk. Det säger man inte.

Det är en fråga om gränsdragning. Men samtidigt så står jag i båda dessa världar, jag har lärt mig det. Det gör inte ont, jag tycker inte att det är hela världen. Men jag förstår dem som är i en ny tid och tycker att de är klara med den gamla. Och det är jag med! Men din fråga kom ju sig ifrån titelidén till låten (Is it hard being a man), så jo, det är min reaktion på #metoo. Jag drogs in i det när vi skrev den. Jag satt på ett långflyg från USA, och betraktade tre män med familj. Där den ena mannen var ett as, han bara söp och lät frun ta hand om barnen, och kostade också på sig att skälla på henne hela tiden. Och så var det ett par som var helt fantastiska och hjälptes åt, som det sig bör. Och sen en man som gjorde allt för sin fru, hon var fan aldrig nöjd. Det spelade ingen roll vad han gjorde, och han slet. Till slut hade man ju lust att säga något. Så låten är en betraktelse, “hur är det att vara man i dag” med detta manshat. Folk vräker ur sig saker. Vi har också tvingat män att vara någonting som de inte alls vill vara.

Men jag skriver också, ”you’re sinking in your own quicksand”. Jag tycker att de män som varit grisar, de sjunker undan i sin egen respektlöshet. Det finns ingen plats för dem längre. Och det är väl underbart, även för män som inte är grisar. Så det var mitt musikaliska bidrag till #metoo-debatten.

På tal om det här med sundhet inom dagens showbiz, kände du att du var mer inne i rock n roll-kulturen med osund livsstil tidigare, med din nya kille har du öppnat upp dig för natur och sunt liv?

– Ja, du menar så. Men utan att på något sätt låta som att jag ändrar mig när jag träffar en man, så är det lite så att den du lever med, eller den du hänger med, om du inte möter den personens stora intressen så faller en rätt stor bit bort. Och jag kan lova dig att det är ingenting som skaver i att ha en ung, skitbegåvad elitskidåkare att lära dig att åka skidor, när man inte har haft föräldrar som har åkt skidor. Så jag menar för mig så var det en gåva att få lägga till den delen.

Är det längdskidor som gäller…?

– Det är längdskidor, som jag aldrig har åkt i hela mitt liv.

Du har åkt utför?

– Ja, men det har jag åkt hela mitt liv. Jag har nog alltid uppskattat natur och motion, men jag är periodare, sprang min första 3-kilometersrunda för första gången på tre månader, det var som att andas genom ett sugrör. Så det var ångest.

»Sen älskar jag att laga mat. När jag kommer hem till barnen på söndagarna, så är det första jag gör att åka och storhandla«

Var bor du mest nu för tiden? Skåne eller uppe i Boråstrakten?

– Jag har min bas i Borås. Jag har en lägenhet i Stockholm som jag måste ha nu när jag inte har barnen varje vecka. Jag utgår från Stockholm varannan vecka, för jobbet. Sen är min dröm, när barnen blir lite större, att jag ska kunna flytta ner till Ängelholm. Så jag håller på att renovera mitt hus där.

Du spelar också in din musik i huvudsak hos Amir Aly i Malmö, inte i Nashville.

– Ja, det finns ingen som får mig att känna mig som Amir. Det skulle kanske vara vettigt och säkert att gå vidare med någon annan. Men jag vill inte, jag landar alltid hos honom.

Ja han är ju den bästa du kan hitta i den här delen av världen.

– Jag tycker det, blir glad om du tycker det som lyssnar på så mycket musik.

Efter turnén, hur ser ditt program ut framöver, i sommar och till hösten?

– Jag har några spelningar, Finland som jag har skjutit på i många år. Jag är lite så här, jag söker nya marker, är lite trött på mig själv, tycker det är svårt att motivera mig att bara köra på. Jag har kört på så himla länge. Det här är nog första gången som jag inte har en framförhållning på två år. Så jag försöker lita på att jag har en plats i Musiksverige nu, att jag inte ska behöva känna den här hetsen. Men visst, jag har jättemycket projekt på gång, så det är inte det, jag har att göra…

På en spelning, precis efter din Mellovinst, då var din mamma där. Har hon haft en viktig roll i din karriär?

– Pappa har fått mer uppmärksamhet på grund av jazzen och att jag släppte en platta som heter Songs for Daddy, och det var väl mer för att det var han som tjatade om det. Men jag har en väldigt nära relation till min mamma, vi pratar varje dag och har alltid gjort. Hon är väldigt modemedveten, och mycket allmänbildad och duktig skribent, så jag bollar många idéer med henne. Fast ingen av mina föräldrar har varit drivande i min karriär på det sättet, men alltid stöttat upp och kört mig och så där. Men jag har alltid varit den som drivit mig själv.

Den där låten som du gjorde till din pappa på ditt album med jazzlåtar, skulle du kunna göra den som en countrylåt?

– Nej, det har jag inte funderat på faktiskt. Det var kanske en bra idé.

Skulle du vilja testa USA?

– Svaret är: Absolut, jättesugen på det. Men jag är inte sugen på jobbet som det innebär att promota en låt. Turnera runt på alla radiostationer och säga något om den aktuella singeln. Och då är inte jag för fin för det, men jag har ju en familj här hemma och en pågående karriär. Så frågan är av vilken anledning. Om vi bara hittar på att det blir en jäkla fart, vad ska jag göra med det? Ska jag flytta till USA då? Nej, det vill jag inte göra. Hade jag inte haft mina barn så hade jag gjort det ”in a heartbeat” därför att det hade varit så roligt. Vad jag menar är att jag får det bästa av USA hela tiden när jag åker dit. Det är om jag skulle vilja ha ”the fame”, och det har jag redan passerat. Jag känner mig redan så otroligt bekräftad.

Privatlivet, hinner du med lugnet hemma, med barnen i Borås, med nya kärleken i Stockholm?

– Mitt privatliv handlar lite om att jag inte bor på ett ställe mer än fem till sju dagar i veckan, sen förflyttar jag mig. För att jag har en pojkvän i Östersund, jag har lägenhet och företag i Stockholm, jag har mina barn i Borås, och sen vill jag egentligen vara i Skåne. Vi reser ganska mycket, tjejerna och jag!

Mycket pendlande?

– Precis. Vad jag gör jag nu, som nyskild, för att prata lite privat, jo det är att jag reser så mycket jag kan nu. För mina resor har tidigare alltid handlat om musiklivet, och jag har aldrig unnat mig att resa privat. Därför att det skulle innebära att barnen antingen ska ta ledigt från skolan, eller så ska jag vara borta från dem mer. Det har jag aldrig velat. Så nu när jag inte ”får”, vara med mina barn hela tiden eftersom min ex-man också vill ha dem, så passar jag på att resa. Det har varit allt från att vi tagit en extrasväng upp till Åre, åkt lite skidor, till att vi har spenderat lite längre tid i Skåne, där vi kanske har åkt ner till Malmö och tagit in på hotell.

Eller så har vi åkt till Frankrike, Italien eller Spanien. Sen har Mattias och jag rest mycket i delar av USA. Han tycker också om USA. Och i hans bransch, som organisationspsykolog, finns det många universitet som vill ta emot honom. Där kan han träffa likasinnade. Han har till och med hittat kollegor i Nashville, vilket är väldigt roligt för oss.

Sen älskar jag att laga mat. När jag kommer hem till barnen på söndagarna, så är det första jag gör att åka och storhandla. Jag står vid grytorna i två dagar och sen orkar jag inte laga mat mer för då handlar de veckorna bara om barnen, innebandyträningar, plugga, kramas så mycket man bara kan. Då är jag en väldigt osminkad, jättevanlig tjej som inte är artist.

Men jag lever ju min dröm varje dag med musiken. Och den tar mycket plats, och mycket tid. Så att det här med att läsa böcker och gå och pilla navelludd i mjukisbyxor, det är en dröm jag har, hoppas den blir verklighet en dag.

FAKTA

NAMN: Jill Johnson
ÅLDER: 45
GÖR: Countrysångerska, låtskrivare. Familj: Barnen Havanna, Bonnie, pojkvännen Mattias Elg.
FAVORITER: Bonnie Raitt, Lee Ann Womack, Alison Krauss, Kim Richey, Tedeschi Trucks Band.
BOR: Lägenhet i Borås, övernattningslägenhet i Stockholm och hus (som just nu renoveras) i Ängelholm.
BAKGRUND: Blev redan som 14-åring vokalist i countrygruppen Tomboola Band som även turnerade i Norge och Danmark. Släppte solodebuten Sugartree 1995. Vann den svenska Melodifestivalen med Kärleken är 1998. Tävlade igen 2003 med Crazy in love och kom fyra. Har sedan haft en framgångsrik karriär som skiv- och live-artist med såväl country som storbandsjazz.
PRISER: Kristallen, Grammis, 2016 blev Jill Årets Edvardpristagare (som utdelas av Kvällsposten).
AKTUELL: Har just släppt EP:n My Remedy. Är ute på första klubbturnén med sitt band som nu spelat tillsammans i drygt tio år. Planerar för en ny omgång av Jills Veranda i samarbete med SVT.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
januari 2019
Fredrik Ericsson
december 2018
Olle Berggren