Sissela Benn

Sissela Benn

MAJ 2019 |
Olle Berggren

Hon må vara mest känd för sin roll som Filippa Bark i SVT-program som Robins och Mello. Men Sissela Benn är SÅ mycket mer. Hon är uppvuxen i en teaterfamilj och är även dramatisk skådespelare med bland annat rollen som Marilyn i Marilynpassionen på Malmö Stadsteater på sitt CV, komiker i olika sammanhang, hon är Sunes mamma och regissören bakom tv-serien Dilan och Moa.

När vi träffas repeterar Sissela på Malmö Live inför den uppdaterade versionen av Wiehe-uppsättningen Har du sett världen. Det blir fransk frukost, cafe au lait och frasiga croissanter i Saluhallen. Platsen har Sissela valt, perfekt mellanstation efter barnlämning och innan dagens repetition i grannhuset.

Trots den tidiga morgonen är Sissela öppen, visar sina svaga sidor och avslöjar hur hon plågades och var på väg att gå ner sig när drevet gick som värst mot Filippa Bark, en roll som också har fungerat som en form av egenterapi för henne. Sissela berättar att hon var mammig som barn, att hon är trygghetsnarkoman och valde att inte flytta till Stockholm som sig bör om man jobbar inom dagens showbiz. Sissela valde att stanna kvar i Malmö, på samma gata, i ett likadant hus som hon växte upp i på Kirseberg.

I slutet av maj får vi se Sissela i rollen som Mikael Wiehe som barn, som Mikaels dotter (som hon är vän med) och i vissa ögonblick även som sig själv. Men ingen Bark den här gången, försäkrar hon.

Hej Sissela, du är nu aktuell i rollen som Mikael Wiehe som barn i den uppdaterade uppsättningen av Har du sett världen på Malmö Live (premiär den 21 maj) – men, hur började ditt showande?

– Alltså, väldigt tidigt. Jag har minnen av att vi satte upp en föreställning på förskolan. Pappa hjälpte oss att göra en cirkus och han var väldigt engagerad. Då minns jag att jag skulle vara en kanin som gick på lina och att jag tog det på väldigt stort allvar, då var jag fem, sex år. Pappa hade tejpat upp en linje på golvet, jag skulle balansera på den och så hade mamma sytt en jättegullig mössa med kaninöron.

Minns att alla andra var ute och lekte, det var jättevarmt och soligt ute och jag gick där fram och tillbaka och övade och övade och övade på tejplinjen. Vi uppträdde också med Lotta Engbergs Fyra bugg och en Coca cola, där jag var lead singer, såklart… Minns att jag tog allt det där på väldigt stort allvar.

Sedan gick du på Heleneholm, Malmös egen artistskola, vad tänkte du då, komik, klassisk teater…?

– Jag ville in på scenskolan, det var min högsta dröm.

Och du sökte i Malmö?

– Ja, jag sökte i Malmö och kom inte in, sen så gick jag på Fridhems folkhögskola och så sökte jag igen. Fortsatte att söka några år där. Men jag tror att jag var så himla rädd för att komma in att jag inte riktigt kunde söka på allvar. Två gånger gjorde jag det med stort allvar, övade jättemycket och tog lektioner. Sökte sammanlagt fem gånger, de andra tre så var det som att jag inte vågade förbereda mig, att jag var så rädd för att misslyckas och då var jag tvungen att ha det som en ursäkt. Klassiskt.

Många som blivit kända skådespelare har sökt många gånger till scenskolan och ändå inte kommit in.

– Ja, det är skönt att veta. Alltså, det är inte den enda vägen. Man ska ha en jävla tur, också, för just med skådespelare krävs det så mycket för att nå ut. Nu finns sociala medier och Youtube, det finns andra möjligheter att nå ut själv.

»Jag gick i terapi i flera år för att försöka frigöra mig från mina föräldrar, vilket slutade med att jag köpte ett hus på samma gata som jag växte upp på«

Vad var det för roller du ville ha, klassiska dramatiska roller? Shakespeare?

– Ja, absolut. Alltså, det här med humorn kom mer som ett nödvändigt alternativ. Det dök upp en humorklubb i Malmö, ett ganska stort, löst sammansatt gäng. Jag var lite bekant med de som drev klubben och sa, “jag vill gärna göra någonting.” Och så fick jag och min kompis vara med.

Du hade inte sysslat med humor hemma…?

– Jag hade tagit dramalektioner på Teater 23 där pappa jobbade (Kevin Benn, skådespelare, red.), och det gjorde jag från det att jag var nio till 15 och började på Heleneholm, där vi gjorde improvisationer, mycket humor. Fast jag hade inte fattat att det var det jag höll på med riktigt. Många av de roller jag sen gjorde på gymnasiet var också väldigt humoristiska.

När lossnade det då riktigt, när du hittade fram till din rollfigur Filippa Bark?

– När jag var 23, då hittade jag den där Filippa-rösten och började göra den på den här humorklubben. Då började jag skriva själv, det hade jag inte gjort innan. Nu skrev jag och min kompis Emma Hansson Löfgren egna sketcher. Sen höll vi på och harva med annat men höll karaktärerna vid liv. Därefter hade Riksteatern en tävling som hette Open Jam där de fixade PR och publik.

Stand-up?

– Nej, man kunde göra precis vad man ville. Av en slump råkade jag se det dagen innan anmälningstiden gick ut och vi kom dit och vann tävlingen.

Ni var två då?

– Det var Monika och Filippa. Alltså, vi blev uttagna tillsammans med fem andra akter och fick sen åka till Arvikafestivalen och därefter turné med Riksteatern. Då började det lossna och i samma veva var jag med i Robins talkshow i SVT. När jag gjort tre framträdanden i Robins ringde Kristian Luuk och frågade, ”Vill du vara med i Melodifestivalen?” Ja, så det var bara ”Boom!”.

Men hur hittade du den där speciella Filippa Bark-rösten? Hur nära din egen barnröst ligger den?

– Alltså, det är som att Filippa är allt det som jag är, fast som jag försöker gömma och är jätterädd för att visa på något sätt. Alltså, alla sidor som man har i sig, alla drifter och alla behov som jag har varit jätterädd för att visa, för jag har varit så himla inställd på att man ska vara lagom, man ska vara behagfull och man ska hela tiden tänka på andra och absolut inte ta plats – om inte folk ber om det.

Det blir nästan som en form av egenterapi, att man på scenen kan få ut en massa grejer.

– Ja, jag har haft en glädje i att få lov att bara släppa alla spärrar via henne.

Känner du en längtan efter att plocka fram Filippa igen?

– Ibland kan det vara så här, ”vad hade Filippa gjort, vad hade hon sagt nu, vad hade hon tänkt?”.

Och Filippa är då i samma ålder som du, inte så att hon är en yngre variant av dig, eller?

– Nej, hon är nog ändå fortfarande någon form av tonåring. Det är så hon är gjord, men jag har försökt utveckla henne. Jag har spelat henne som gravid. När jag var höggravid med min dotter Dalia så gjorde jag och Björn Gustafsson en massa sketcher och då var hon en ung mamma, så det går att ändra.

»Minns att jag var väldigt ledsen när jag fick kritik för Filippa Bark. Det värsta är att folk hatar en så mycket. Någon skrev på Instagram, ”Stick från stan, du är inte välkommen i Malmö” och ”Jävla häxa, håll käften.”«

Skulle du kunna göra Filippa som vuxen idag?

– Jag har skojat om att jag måste göra henne i övergångsåldern. Hålla på med inkontinens och klimakteriet och så.

Har du genom åren haft någon annan rollfigur förutom Filippa?

– Jag har en gammal tant som heter Blenda Olsson som kom fram när jag blev lite äldre. Blenda vägrar inse sin ålder, alltså att hon kan dö vilken sekund som helst, men hon lever ändå som om hon är 20, hon har inga begränsningar och ska läsa kinesiska i Lund för det är framtidens språk…

Och hon talar med vuxen röst?

– [förställd röst] Ja, hon pratar den här …

Ja, den är bra, den hesa Malmötanten med inrökta stämband.

– Ja, verkligen. Mina föräldrar hade en vän som pratade så, minns att jag lyssnade mycket på den rösten när jag var liten.

Kan du även använda Filippa-rollen som skydd, som när du är sur på din sambo.

– Alltså, då är jag inte så snabbtänkt tror jag att jag går in direkt.

Vad tänkte dina barn när de var små och hörde dig som Filippa Bark?

– Min dotter var tre när jag var med i Melodifestivalen och var nog lite frågande. Hon är väldigt extrovert, Dalia, och jag är ganska blyg. Efter att jag gjort rollen i Melodifestivalen kunde hon gå fram till främlingar och säga, ”det här är min mamma, hon är Filippa Bark, jag är Filippa Barks dotter.”

Det sägs också att den rollen delade det svenska folket efter Mello, de som hatade och de som älskade henne.

– Ja, så var det verkligen. Jag fick känslan av att jag var i ett drev. Minns att jag var väldigt ledsen, för det är ett misslyckande. Det värsta är att man blir utdömd på förhand, att folk hatar en så mycket. Annars är det värsta att folk inte gillar det man gör. Först kom det en våg av ganska hård kritik. Någon skrev på Instagram, ”Stick från stan, du är inte välkommen i Malmö, vi vill inte ha dig här” och ”Jävla häxa, håll käften.” Där kan de skriva vad som helst. Jag måste ändå säga att jag kan förstå … Det var en ganska speciell karaktär som fick väldigt mycket plats. Så jag kan också förstå att om man inte gillar det så var det störigt. Och att jag kanske inte tog artisterna på riktigt allvar utan drev lite med dem.

Och snart är du aktuell på Malmö Live – hur är det att spela både Mikael som barn men även hans dotter?

– Det är speciellt att spela någon som står två meter ifrån en och att jag ska gestalta hans liv. Det var klurigt tyckte jag, för antingen kan man göra som Nour (El Refai, i den förra uppsättningen, red.) gjorde, försöka färga rollen av Mikael på något sätt. Men jag har gått åt andra hållet, inte minst då mitt sätt att prata, och vara, skiljer sig väsensskilt från Mikael så jag började snegla på hur han gick, och hur han pratar, för att bara komma ner i tempo, kunna få ut orden på rätt sätt.

Han går ju lite speciellt just i den där rollen, eller, han rör sig inte så mycket, går från stolen upp till micken, ganska långsamt, lite slowmotion.

– Ja, nu är han lite äldre också.

Ja, och det är väl också tanken, för dramatikens skull.

– Precis. Ja detta är verkligen mycket mer någon slags berättande musikteater. Det är också speciellt att göra hans dotter eftersom att jag faktiskt har umgåtts mycket med två av hans döttrar.

Gick de också på Heleneholm?

– Ja, och vi umgicks mycket efter gymnasiet, framför allt med en av hans döttrar, vi gjorde egna föreställningar tillsammans där hon gjorde scenografi och sydde kostymer. Hon bodde också i Paris ett tag, precis som sin pappa när han var ung. Och så var jag där och bodde med henne en sommar.

Din egen “sceniska bakgrund”, du kommer från en teaterfamilj?

– Ja.

Ofta är det väl så att man som barn säger, ”men nej, det ska jag absolut inte göra”, men sen kommer det ändå. Men du var ganska klar tidigt vad du ville göra?

– Ja, så var det verkligen.

»Med min karaktär Filippa har jag haft en glädje i att få släppa alla spärrar«

Och du har syskon också?

– Ja, jag har en storasyster.

Men hon valde inte den vägen?

– Nej. Hon var superduktig i skolan och ville ut i världen. Hon har följt vår pappas rötter genom att flytta tillbaka till England. Så hon bor i London med en engelsk pojkvän, hon valde juristvägen. Så var det också när vi var små, hon satt hela tiden och läste, jag stod framför spegeln, klädde ut mig och showade.

Och du var yngst ju, ofta är det den yngre som kan ta svängarna, göra lite som de själva vill…

– Apan liksom. Exakt, ja, det är väldigt klassiskt.

Din pappa är engelsman och skådespelare, kände din syster sig mer brittisk under uppväxten än vad du gjorde?

– Jag tror att hon hade mycket större äventyrslystnad än vad jag hade, hon flyttade hemifrån när hon var 16 och började på en internationell skola i Norge, United World Colleges, med elever från hela världen. Jag har alltid varit trygghetsnarkoman och mammagris, så, ironiskt nog, gick jag i terapi i flera år för att försöka frigöra mig från mina föräldrar vilket slutade med att jag köpte ett hus på samma gata som jag växte upp på.

När du hade kommit i gång med karriären?

– Ja, nu alltså, för två år sedan. Situationen var så här, ”ska jag flytta till Stockholm, ska jag bo någon annanstans än i Malmö, var ska jag hamna?” Men då blev det samma gata, ett exakt likadant hus som jag växte upp i på Kirseberg.

Ja, och det är fint där.

– Ja, jag älskar det, och det känns jättetryggt. Jag vet exakt hur solen går i trädgården…

Hade även din mamma något med teatervärlden att göra?

– Ja. Hon har alltid varit en sån där kulturkvinna, alltså den som bokar alla biljetter och fixar så att alla kommer i väg och tittar. Och sen har hon själv en dramapedagogutbildning. Så hon var också teaterintresserad som ung.

Var det så dina föräldrar träffades, genom teatern?

– De träffades faktiskt genom pedagogiken. Alltså, mamma är också utbildad förskolelärare och sen har hon forskat på pedagogik och undervisat på Malmö Högskola. Och då jobbade de tillsammans på en förskola i Lund som heter Lekloftet.

Bodde ni i Lund då?

– Våra föräldrar ja, innan vi var födda.

Så din pappa kom till Lund först?

– Ja, han kom först till Lund, eller var det Stockholm…? Han var gift innan med en svensk kvinna, så därför kom han till Sverige. Mina föräldrar bodde i Lund och jobbade på den här förskolan som hade sån där typisk 70-talspedagogik, att man inte skulle säga nej. Det var så här, ”får jag hoppa från den översta våningen?” ”Ja, det får du men du kommer att dö.”  Som jag minns att jag önskade att mina föräldrar hade kunnat gå tillbaka till den pedagogiken, det var väldigt fritt.

Riktig progg-pedagogik.

– Ja.

Din pappa har i alla fall inte gjort som Colin Nutley som fortfarande inte pratar svenska, efter 40 år i Sverige…

– Nej, just det. Men han pratade alltid engelska med oss när vi var små för att vi skulle lära oss.

Så ni är tvåspråkiga…?

– Jag kan inte säga att jag är tvåspråkig. Men min syrra är mer engelskspråkig än svensk idag, hon har svårt att prata svenska med sin son, då måste hon anstränga sig.

»Jag har alltid varit trygghetsnarkoman och mammagris«

Din pappa som länge jobbat med Teater 23 i Malmö har en ganska udda bakgrund, som akademiker, och stridspilot.

– Ja.

Men valde en “mjukare” bana i livet.

– Ja, verkligen. Han pluggade i Cambridge, fick en toppenutbildning och hade då möjlighet att göra karriär inom flygvapnet RAF. Men han valde då att gå åt helt andra hållet och hålla på med teater.

Och det började han med redan i England?

– Nej, han började nog i Sverige, faktiskt. Men sen åkte han tillbaka till London i ett år, på en teaterskola. Han var väldigt privilegierad som ung och hade möjlighet att kunna bli diplomat eller advokat, eller vad som helst efter att ha gått sin utbildning i Cambridge.

Kommer han från en familj av militärer?

– Ja, och gamla pengar… väldigt så, klassiskt engelsk.

Tog han med sig lite “gamla pengar” till Sverige då?

– Nej, det gjorde han inte. Vi levde väldigt knapert. Han satte vårt hus i pant en gång för att hjälpa teatern med ekonomin.

Han jobbade väl på Teater 23?

– Ja, precis. Han var framför allt skådespelare men det var ju en fri teatergrupp så de drev det ganska mycket själva.

Du har en dotter sen tidigare tillsammans med ditt ex, komikern Jonatan Unge, bor han i Malmö?

– Ja, han är från Stockholm men bor i Malmö nu.

Har ni en bra relation och gemensam vårdnad?

– Ja, det har vi, absolut. I och med att han också har ett sånt här jobb och turnerar så måste man pussla mycket med tider, men mina föräldrar hjälper också till en del.

Är han mest komiker eller gör han andra roller också?

– Han ska börja filma nu faktiskt, men hittills så har han gjort poddar och ståuppkomik.

Sen träffade du din nuvarande man och ni har sonen Jonah tillsammans. Är han också i nöjesbranschen?

– Han är bibliotekarie men spelar också i ett rockband, Pyramid. Så han är lite inne i nöjesbranschen också.

Nu har du familj och två barn, samtidigt som du jobbar som skådespelare runt om i landet, hur får du ihop det…?

– Det är jättesvårt tycker jag. Jag försöker att tänka att jag i perioder kan ta jobb där jag kan vara borta, jag måste ju tjäna pengar också, och jag vill ju göra det, jag älskar mitt jobb. Men måste inse att i perioder så får jag ta det lugnare. Har under senaste året inte tackat ja till så mycket.

Kan du hålla dig i den här regionen och klara dig på det?

– Ja, jag försöker göra det men det är många jobberbjudanden…

Men du har ändå en bredd som inte alla har, dels komiken, sen har du även gjort en del dramatiska roller, som Marilyn på Malmö Stadsteater, och lättsammare komediroller, som Sunes mamma på film.

– Ja, exakt, jag har en vana från att både stå på scen och komik på tv – spelade i Blod och Eld av Ada Berger, då var jag gravid med min son Jonah som är yngst. Och sen spelade vi igen året därefter, när han hade kommit ut, det var två år sen.

Sen gör jag föreställningar på Hipp som heter Hipp Night där jag är konferencier, älskar den arbetsplatsen, den är underbar.

Och nu har jag börjat regissera också, har gjort en tv-serie som heter Dilan och Moa (med Moa Lundqvist och Dilan Apak) som utspelas på Möllan. Vet inte om jag får säga det men vi ska få göra en säsong till.

Vad är annars på gång framöver?

– Vi gör en ny Sune-film som vi börjar spela in i Göteborg nu i vår, så det kommer jag göra parallellt med att jag spelar i Wiehe-föreställningen här på Malmö Live.

När du spelar in film, måste du då bo en längre tid på annan ort?

– Nej, man är oftast ledig på helgerna.

Och när du filmar får din sambo deala lite med ditt ex..?

– Exakt, vi pusslar och pusslar.

Vad har du annars för artistdröm som du inte hunnit förverkliga?

– Jag drömmer hela tiden om att skriva mer själv, skulle vara kul att göra en egen föreställning.

Vem är din perfekte scenpartner idag?

– Det finns hur många som helst. Jag tycker att det är jättekul att jobba med Dilan och Moa och jag har haft så sjukt kul med Björn Gustafsson och skulle gärna göra någonting med Jonatan Unge, tycker han är en av Sveriges roligaste.

Och framtiden, nästa år fyller du 40.

– Ja, men jag har ingen åldersnoja, ser fram emot att ha en stor fest.

Då får du stänga av hela Kirseberg.

– Exakt! Stänga av hela kvarteret!

FAKTA

NAMN: Sissela Klara Sivsdotter Benn
ÅLDER: 39 år
FAMILJ: Sambon Dan, sonen Jonah, dottern Dalia (som hon har med komikern Jonatan Unge), mamma Siv, pappa Kevin och storasyster Ellika.
BOR: Kirseberg, Malmö.
KARRIÄR I KORTHET: Strippan Alice i “Closer” på Malmö Stadsteater, som Marilyn i “Marilynpassionen”, Malmö Stadsteater, scenfiguren Filippa Bark, även hos Robins och i Melodifestivalen, Sunes mamma i “Sune vs Sune”, har även regisserat tv-serien “Dilan och Moa”.
AKTUELL: En ny, uppdaterad version Wiehe-föreställningen “Har du sett världen” på Malmö Live. Spelar även rollen som Sunes mamma i den nya Sune-filmen som spelas in i Göteborg under våren.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
mars 2019
Olle Berggren
december 2018
Olle Berggren

Jill Johnson

Jill Johnson

APRIL 2019 |
Olle Berggren

Jill Johnson har inlett ett nytt kapitel i sin karriär med ny man vid sin sida, ny musik och sin första klubbturné sen tonåren hemma i Ängelholm. Jill berättar från hjärtat om sin nya kärlek, Mattias Elg, om att bo på tre olika platser, om Nashville, Verandans framtid och synen på #metoo, (som också finns på nya plattan).

Vi träffas på Hotell MJ’S på Väster i Malmö. Ett av Jills favorithotell men hon har inte bott här sedan hotellet renoverades och fick ny ägare. Vi smyger in i bakfickan där det är tyst och Jill utbrister, “men det är ju här man åt frukost förr”.

Jill är frispråkig och öppen, hon njuter av att äntligen får göra en klubbturné där hon musikaliskt tonar fram som representant för det nya Nashville. Det är rockigare, tuffare med såväl slide-gitarr som pedal steel i sättningen. Det märks att hon trivs i detta sammanhang efter krogshower, galaklänningar och konserter med amerikanska swing & jazzklassiker . “Den här turnén har länge toppat min bucket list”, säger Jill timmarna innan premiären. Det är så här vi vill ha Jill Johnson, på scenen. Detta är början på något nytt som vi kommer att få höra mer av när hennes nya album släpps – förhoppningsvis till hösten.

Du har just släppt ny musik, My Remedy, där du åter kör in på en lite smalare väg, nu är det mer Americana, som om du kom direkt från East Nashville…

– Jag har väl försökt att inte tänka så mycket över huvud taget vad gäller inriktning och genre, försöker jobba mig bort från olika etiketter. Jag tycker att det oväntade samarbetet med Robin Stjernberg (tidigare Mello-stjärna som Jill skrivit en del nya låtar med, red.) har blivit något som fått honom att gå åt mitt håll, och jag har, kanske omedvetet, gått åt hans håll. Det blir ett nytt sound för att man jobbar med nya människor och filtrerar sina berättelser via andra. Däremot så känns det lite annorlunda att bara släppa en EP (fem låtar, red.), när man är van att släppa ett album. Men jag försöker följa dagens musikklimat. Vi jobbar vidare på den här idén som kommer att bli ett helt album framöver.

Är det för att experimentera lite, känna dig för med tanke på att du även gör en klubbturné?

– Både och, jag har väntat med den här klubbturnén så himla länge, och nu är vi ute.

Du slog igenom via Mellon, sen kom du in i country, sen swing med storband och amerikanska klassiker och krogshow. Känns som du har landat i den här typen av mer rootsy, samtida country, i synnerhet som du låter live.

– Fast jag tycker alltid att jag återknyter till den musiken. Och jag vet, alla vill att det började med Melodifestivalen, fast man måste komma ihåg att jag började sjunga country redan som 14-åring, då med Tomboola Band (från Malmö och vi spelade i Norge och Danmark och på High Chaparral… inte hemma i Ängelholm). Så det var början, då hade jag lyssnat på mina föräldrars skivsamling som förutom jazz och Sinatra även bestod av Emmylou Harris, Linda Ronstadt, Dolly Parton, Kenny Rogers, Lynn Anderson, men även Abba oh Boney M. Om man tittar på det så är det kanske där någonstans som själen landat mjukast. Alltså, jag har kommit undan med så mycket under min karriär, jag vill inte begränsa mig till en speciell genre.

För Sverige är inte så stor marknad?

– Men också, som musiker, jag hade inget behov av att skriva egen musik när jag växte upp. Jag var inte den konstnären, jag ville bara sjunga. På så vis blev det också lätt att trilla in på pappas jazzsamling på vinyl.

»Jag minns den tiden som den bästa i mitt liv, när jag spelade varje helg. Hade man tur fick man 600 kronor med sig hem«

Hur började allt det här för dig? Du var ju så ung, 14 år, när du kom med ditt första band.

När visste du att du kunde sjunga?

– Jag minns aldrig att jag tänkt så, eller att jag skulle bli artist. Jag sjöng sen jag var fyra år så musiken har funnits med mig hela tiden.

Var det en slump att det blev ett countryband i de lägre tonåren?

– Ja, gud, ja. Det var bara en slump. Och det är också någonting som jag ibland tänker, hade jag inte träffat dem, är jag inte säker på att jag hade hållit på med country i dag. Det fanns mycket av allt hemma, men det var i samband med en talangtävling som mina föräldrar tyckte att jag skulle sjunga någon countrylåt.

Vad valde du då?

– John Denver och Take Me Home, Country Roads. Så jag gick från Tunna skivor med Siw Malmkvist över till country. Sen var det en talangtävling där man kompades av Tomboola Band i hemtrakterna. Helgen efter hade de ett gig på ett hotell i Höganäs och frågade om jag ville komma dit och sjunga. Så gjorde jag det.

Förstod bandet att du var så ung?

– Det kommer jag inte ihåg. Men efteråt frågade de mina föräldrar om jag fick hänga med dem under sommaren. Så gjorde jag det.

Mamma följde inte med dig?

– Nej, och nu har jag ju en egen 14-årig dotter, så att jag kan tycka att det är lite märkligt.

Sen var det ett uppehåll, du gick i skolan, vad hände sen?

– Efter Tomboola Band gick jag över till Bambam Band som var ett coverband som spelade i nordvästra Skåne varje helg. Sen kombinerades detta med skivkontraktet som jag aldrig pratar om. Det var ett så konstigt projekt. Men som 16-åring var man ju bara glad att någon ville spela in en skiva. Så jag har aldrig valt musiken, den har bara kommit till mig.

Det är först nu som du verkligen väljer själv. Eller sen du började skriva själv.

– Det här tycker jag är roligt att du säger, för att är det någonting som jag vill förklara för folk i dag när de frågar, ”Hur klarar du dig med ungarna och hur funkar det med allting?” Men det finns inget val. När musiken är så stark i en sen barnsben, så kan du inte välja bort den. Vet inte vem jag skulle vara, eller bli eller må, om jag inte fick hålla på med det här. Jag brukar säga att det är ett kall, inget jag skulle klara av att välja bort. Barnen blir en del av det livet. Det går bra.

Ditt kommersiella genombrott var ändå Melodifestivalen. Du vann vid första tillfället, (1998 med Kärleken är) och kom sen fyra andra gången med Crazy in love?

– Tycker egentligen placeringarna är oväsentliga i den tävlingen, för det handlar ju i slutändan om låten, vad som blir en hit efter tävlingen.

Ja Crazy in love blev ju en megahit.

– Jaja, men gud. Jag vet inte om någon minns tvåan och trean det året.

Till slut hamnade du i countrymusikens högborg, Nashville.

– Ja, det var 2001.

Och fick då kontakt med olika låtskrivare.

– Precis. Då blev jag inbjuden att skriva med ett förlag, det tuffaste uppvaknandet, eller skolan. Det var någonting jag verkligen behövde för att utvecklas och uttrycka mig, utifrån mig själv. Om jag tittar på hur jag skriver musik i dag, och hur jag skrev musik då, så är det skillnad. Då skrev jag med andra människor, och om andra människor, i dag skriver jag ur min egen innersta kammare, fast fortfarande helst med andra. Att skriva själv, ger bara ett perspektiv.

Skriver du fortfarande med kvinnorna du en gång började med i Nashville, jobbar ni fortfarande tillsammans?

– Ja, Liz Rose kom ju med på tredje resan till Nashville, tror jag. Men sen fick hon så mycket jobb när hon började skriva åt Taylor Swift. Men vi träffas och jobbar fortfarande tillsammans. Jag bor alltid hos henne när jag är i Nashville. Men nu har det varit Robin (Stjernberg) som många ser som en schlagerperson från början, precis som man nog ser mig som.

I Nashville är det helt omöjligt att hänga med i deras takt, alltså textskrivande. Jag har alltid starka idéer och titlar när jag kommer dit, jag har alltid mina “storys” klara. Men de är så jäkla snabba. När jag skriver här hemma med Robin bidrar jag på ett annat sätt, och då helt plötsligt blir tonen en annan.

Detta känns lite som ett nytt avstamp för dig. Det är också väldigt personliga, självbiografiska texter på My Remedy.

– Ja, det är det, med en liten twist. I dagens medieklimat så kan man inte bjuda på sig själv. Men i musiken kan man det, för att det är alltid en tolkningsfråga. Alla har sina filter, olika bakgrund, olika bagage, med sig in i musiken. Och det är det jag tycker är häftigt med musik.

»Jag har en pojkvän i Östersund, jag har lägenhet och företag i Stockholm, jag har mina barn i Borås, och sen vill jag egentligen vara i Skåne«

Du har gått igenom en skilsmässa och träffat en ny kärlek vilket man kan höra i de nya texterna…

– Ja, så klart.

Du har också sagt att du lever ett sundare liv nu med din nya pojkvän Mattias Elg.

– Ja, men det är också en tolkningsfråga. Jag har aldrig skrivit eller sagt att jag lever ett sundare liv. Det enda jag har gjort är att jag har lagt ut bilder när jag åker skidor. Sen har olika tidningar tolkat det så, som något annat. För att jag börjat åka skidor. Så det är svårt i dag. Men tillbaks till låtarna. Ja, det är självbiografiskt, jag skriver där jag står. Det känns härligt. De här låtarna är tillkomna helt nyligen och de är redan ute. Ibland så skriver du under en sommar och höst, också släpper det till våren eller nästa höst, och då är det nästan lite inaktuellt.

Nu är det turné med massor av nya låtar och ett av landets bästa band när det handlar om country, rock, Americana, eller vad man nu vill kalla det. Och du spelar gitarr på scenen?

– Jepp.

Det lärde du dig snabbt…

– Ja, men vet du vad, jag var mer musikalisk än jag trodde. Jag trodde inte att jag skulle spela i ett beat och sjunga i ett annat. Trodde inte jag hade den delen av hjärnan aktiv.

Det ser ut som du spelat gitarr hela ditt liv, det ser så ut i anslaget, det mjuka, mer amerikanskt än svenskt.

– Vad roligt. Det var lite kul när en person, inga namn, som tyckte att jag skulle hänga på mig en elgitarr i Nyhetsmorgon. Så sa jag, ”men jag spelar inte elgitarr”, ”Skit i det, den behöver inte vara inpluggad”. ”Men jag vill inte vara den personen, jag vill vara genuin”. Så då blev jag lite arg på mig själv för att jag inte hade tagit tag i detta. Den sommaren lärde jag mig tre låtar. Satt i huset på Kreta och malde dem om och om och om igen, till min ex-mans stora tålamod.

Vad var din tanke när du bestämde dig för en klubbturné?

– Vi har haft många tankar med klubbturnén, den ena är att jag har spelat med mina kompisar i över tio år och att vi alltid pratat om att göra just en klubbturné. Sen är det lite som du säger, jag har gjort lite av varje. Stora saker. Vill försöka knyta an till den tiden i livet när det bara handlade om musik, inget kändisskap, inga scenkläder, inga Instagramkonton, bara musiken. Jag minns den tiden som den bästa i mitt liv, när jag spelade varje helg. Hade man tur fick man 600 kronor med sig hem. Och jag körde hem varenda kväll, det var inget festande för min del för jag bodde i Ängelholm, och vi spelade runt om i Skåne. Bara covers, från Bon Jovi och Tina Turner till Eagles och Creedence.

Man bygger upp något för att få stå på stora scener och att det ska sälja så helt plötsligt går man tillbaka till någonting som inte riktigt är så. Tror inte att det är några runt mig som skulle säga: Jill nu ska du åka på klubbturné. Vi vet inte ens om min publik finns där.

Men du sålde ut konserten på KB i Malmö, direkt.

– Ja, det var fantastiskt, Verandan har också dragit med sig en helt ny publik, det känner jag när jag går på stan. Jag menar innan var det bara 50- och 60-plussare som kom fram, och nu är det alla.

På tal om Jills Veranda, saknar du programmet?

– Ja, det gör jag. Men det är en bäbis som jag vill se växa upp, jag tror inte att vi kommer sluta spela in. Ett tag tänkte jag att det räcker med ett år.

Vad finns det för planer för Verandan?

– Jag har möten med SVT hela tiden, men det går långsamt.

Är det samma koncept, blev ju mycket politik senaste säsongen?

– Ja, precis vad jag skulle säga.

Du är ju bra i programmet för du kan ta alla typer av människor. Men ibland kändes en del gäster så där “Stockholmsängsliga” och musiken fick lite stå tillbaka.

– Mm. Och där är det en ständig kamp. Om man kommer ihåg så hade min ursprungliga idé inga politiska eller samhällskritiska ambitioner, det var människans berättelse som skulle speglas via musiken. Det finns alltid politiska ämnen som man kan ta upp. Men för att man ska få med sig alla tittarna och inte bara någon pk-elit eller så, då krävs något mer.

Bra med en paus, när ni kommer tillbaka kan jag tänka mig att det blir ännu bättre.

– Jo. Sen tror jag att vissa element kan man stryka eller behålla. Bucket-listan tycker jag är rolig när den är rolig, men den är inte nödvändig att ha med om den bara är forcerad.

»Jag låg väldigt lågt under hela #metoo. […] Och jag tror att alla på något sätt har råkat ut för något«

Din nya singel har titeln “Is it hard being a man”, är det ditt svar på Tammy Wynettes “Stand by your man”…?

– Nej, verkligen inte. Jag låg väldigt lågt under hela #metoo, alla skulle ju posta ”Jag har också råkat ut”, Och jag tror att alla på något sätt har råkat ut för något. Jag har turnerat sen jag var 14 år, och jag står med en fot i den världen där jag har hanterat män sen jag var väldigt ung. Också väldigt utsatt, många saker som jag inte ens skulle berätta för mina föräldrar i dag. Men det är ingenting jag känner att jag har farit illa av, för man lärde sig hantera dem. Man fick skinn på näsan. Men sen har jag då en fot i den nya världen där vissa saker inte är okej, och ändå flabbar jag fortfarande med som kvinna. Jag var nyligen i Nashville där en 80-årig man sa till mig,”there’s nothing like hugging a woman with a big pair of boobies”… Ja, men man skrattar ju, jag skrattar också. Men det är inte okej att säga. Jag skulle inte säga att det är härligt att krama en man med en stor kuk. Det säger man inte.

Det är en fråga om gränsdragning. Men samtidigt så står jag i båda dessa världar, jag har lärt mig det. Det gör inte ont, jag tycker inte att det är hela världen. Men jag förstår dem som är i en ny tid och tycker att de är klara med den gamla. Och det är jag med! Men din fråga kom ju sig ifrån titelidén till låten (Is it hard being a man), så jo, det är min reaktion på #metoo. Jag drogs in i det när vi skrev den. Jag satt på ett långflyg från USA, och betraktade tre män med familj. Där den ena mannen var ett as, han bara söp och lät frun ta hand om barnen, och kostade också på sig att skälla på henne hela tiden. Och så var det ett par som var helt fantastiska och hjälptes åt, som det sig bör. Och sen en man som gjorde allt för sin fru, hon var fan aldrig nöjd. Det spelade ingen roll vad han gjorde, och han slet. Till slut hade man ju lust att säga något. Så låten är en betraktelse, “hur är det att vara man i dag” med detta manshat. Folk vräker ur sig saker. Vi har också tvingat män att vara någonting som de inte alls vill vara.

Men jag skriver också, ”you’re sinking in your own quicksand”. Jag tycker att de män som varit grisar, de sjunker undan i sin egen respektlöshet. Det finns ingen plats för dem längre. Och det är väl underbart, även för män som inte är grisar. Så det var mitt musikaliska bidrag till #metoo-debatten.

På tal om det här med sundhet inom dagens showbiz, kände du att du var mer inne i rock n roll-kulturen med osund livsstil tidigare, med din nya kille har du öppnat upp dig för natur och sunt liv?

– Ja, du menar så. Men utan att på något sätt låta som att jag ändrar mig när jag träffar en man, så är det lite så att den du lever med, eller den du hänger med, om du inte möter den personens stora intressen så faller en rätt stor bit bort. Och jag kan lova dig att det är ingenting som skaver i att ha en ung, skitbegåvad elitskidåkare att lära dig att åka skidor, när man inte har haft föräldrar som har åkt skidor. Så jag menar för mig så var det en gåva att få lägga till den delen.

Är det längdskidor som gäller…?

– Det är längdskidor, som jag aldrig har åkt i hela mitt liv.

Du har åkt utför?

– Ja, men det har jag åkt hela mitt liv. Jag har nog alltid uppskattat natur och motion, men jag är periodare, sprang min första 3-kilometersrunda för första gången på tre månader, det var som att andas genom ett sugrör. Så det var ångest.

»Sen älskar jag att laga mat. När jag kommer hem till barnen på söndagarna, så är det första jag gör att åka och storhandla«

Var bor du mest nu för tiden? Skåne eller uppe i Boråstrakten?

– Jag har min bas i Borås. Jag har en lägenhet i Stockholm som jag måste ha nu när jag inte har barnen varje vecka. Jag utgår från Stockholm varannan vecka, för jobbet. Sen är min dröm, när barnen blir lite större, att jag ska kunna flytta ner till Ängelholm. Så jag håller på att renovera mitt hus där.

Du spelar också in din musik i huvudsak hos Amir Aly i Malmö, inte i Nashville.

– Ja, det finns ingen som får mig att känna mig som Amir. Det skulle kanske vara vettigt och säkert att gå vidare med någon annan. Men jag vill inte, jag landar alltid hos honom.

Ja han är ju den bästa du kan hitta i den här delen av världen.

– Jag tycker det, blir glad om du tycker det som lyssnar på så mycket musik.

Efter turnén, hur ser ditt program ut framöver, i sommar och till hösten?

– Jag har några spelningar, Finland som jag har skjutit på i många år. Jag är lite så här, jag söker nya marker, är lite trött på mig själv, tycker det är svårt att motivera mig att bara köra på. Jag har kört på så himla länge. Det här är nog första gången som jag inte har en framförhållning på två år. Så jag försöker lita på att jag har en plats i Musiksverige nu, att jag inte ska behöva känna den här hetsen. Men visst, jag har jättemycket projekt på gång, så det är inte det, jag har att göra…

På en spelning, precis efter din Mellovinst, då var din mamma där. Har hon haft en viktig roll i din karriär?

– Pappa har fått mer uppmärksamhet på grund av jazzen och att jag släppte en platta som heter Songs for Daddy, och det var väl mer för att det var han som tjatade om det. Men jag har en väldigt nära relation till min mamma, vi pratar varje dag och har alltid gjort. Hon är väldigt modemedveten, och mycket allmänbildad och duktig skribent, så jag bollar många idéer med henne. Fast ingen av mina föräldrar har varit drivande i min karriär på det sättet, men alltid stöttat upp och kört mig och så där. Men jag har alltid varit den som drivit mig själv.

Den där låten som du gjorde till din pappa på ditt album med jazzlåtar, skulle du kunna göra den som en countrylåt?

– Nej, det har jag inte funderat på faktiskt. Det var kanske en bra idé.

Skulle du vilja testa USA?

– Svaret är: Absolut, jättesugen på det. Men jag är inte sugen på jobbet som det innebär att promota en låt. Turnera runt på alla radiostationer och säga något om den aktuella singeln. Och då är inte jag för fin för det, men jag har ju en familj här hemma och en pågående karriär. Så frågan är av vilken anledning. Om vi bara hittar på att det blir en jäkla fart, vad ska jag göra med det? Ska jag flytta till USA då? Nej, det vill jag inte göra. Hade jag inte haft mina barn så hade jag gjort det ”in a heartbeat” därför att det hade varit så roligt. Vad jag menar är att jag får det bästa av USA hela tiden när jag åker dit. Det är om jag skulle vilja ha ”the fame”, och det har jag redan passerat. Jag känner mig redan så otroligt bekräftad.

Privatlivet, hinner du med lugnet hemma, med barnen i Borås, med nya kärleken i Stockholm?

– Mitt privatliv handlar lite om att jag inte bor på ett ställe mer än fem till sju dagar i veckan, sen förflyttar jag mig. För att jag har en pojkvän i Östersund, jag har lägenhet och företag i Stockholm, jag har mina barn i Borås, och sen vill jag egentligen vara i Skåne. Vi reser ganska mycket, tjejerna och jag!

Mycket pendlande?

– Precis. Vad jag gör jag nu, som nyskild, för att prata lite privat, jo det är att jag reser så mycket jag kan nu. För mina resor har tidigare alltid handlat om musiklivet, och jag har aldrig unnat mig att resa privat. Därför att det skulle innebära att barnen antingen ska ta ledigt från skolan, eller så ska jag vara borta från dem mer. Det har jag aldrig velat. Så nu när jag inte ”får”, vara med mina barn hela tiden eftersom min ex-man också vill ha dem, så passar jag på att resa. Det har varit allt från att vi tagit en extrasväng upp till Åre, åkt lite skidor, till att vi har spenderat lite längre tid i Skåne, där vi kanske har åkt ner till Malmö och tagit in på hotell.

Eller så har vi åkt till Frankrike, Italien eller Spanien. Sen har Mattias och jag rest mycket i delar av USA. Han tycker också om USA. Och i hans bransch, som organisationspsykolog, finns det många universitet som vill ta emot honom. Där kan han träffa likasinnade. Han har till och med hittat kollegor i Nashville, vilket är väldigt roligt för oss.

Sen älskar jag att laga mat. När jag kommer hem till barnen på söndagarna, så är det första jag gör att åka och storhandla. Jag står vid grytorna i två dagar och sen orkar jag inte laga mat mer för då handlar de veckorna bara om barnen, innebandyträningar, plugga, kramas så mycket man bara kan. Då är jag en väldigt osminkad, jättevanlig tjej som inte är artist.

Men jag lever ju min dröm varje dag med musiken. Och den tar mycket plats, och mycket tid. Så att det här med att läsa böcker och gå och pilla navelludd i mjukisbyxor, det är en dröm jag har, hoppas den blir verklighet en dag.

FAKTA

NAMN: Jill Johnson
ÅLDER: 45
GÖR: Countrysångerska, låtskrivare. Familj: Barnen Havanna, Bonnie, pojkvännen Mattias Elg.
FAVORITER: Bonnie Raitt, Lee Ann Womack, Alison Krauss, Kim Richey, Tedeschi Trucks Band.
BOR: Lägenhet i Borås, övernattningslägenhet i Stockholm och hus (som just nu renoveras) i Ängelholm.
BAKGRUND: Blev redan som 14-åring vokalist i countrygruppen Tomboola Band som även turnerade i Norge och Danmark. Släppte solodebuten Sugartree 1995. Vann den svenska Melodifestivalen med Kärleken är 1998. Tävlade igen 2003 med Crazy in love och kom fyra. Har sedan haft en framgångsrik karriär som skiv- och live-artist med såväl country som storbandsjazz.
PRISER: Kristallen, Grammis, 2016 blev Jill Årets Edvardpristagare (som utdelas av Kvällsposten).
AKTUELL: Har just släppt EP:n My Remedy. Är ute på första klubbturnén med sitt band som nu spelat tillsammans i drygt tio år. Planerar för en ny omgång av Jills Veranda i samarbete med SVT.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
december 2018
Olle Berggren
november 2018
Olle Berggren

Anders Jansson

Anders Jansson

MARS 2019 |
Olle Berggren

Hela sitt vuxna liv har Anders Jansson varit en del av den svenska humorscenen. Först lokalt hemma i Lund men sedan snart 20 år tillbaka som nationell stjärna via sina folkkära figurer som Tiffany Persson, Morgan Pålsson och Svinarps starke man, kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson.

Vi träffas på säker mark, i logen till Lunds Stadsteater där Anders ger totalt 10 föreställningar av sin självbiografiska soloshow. Om succén håller i sig kommer showen att fortsätta till hösten.

Anders är öppen, snabb med en humoristisk syn på det mesta. Han kan vara allvarlig, men gräver inte ner sig i problemen utan ser möjligheter i det mesta. Anders berättar att han inte alltid vill vara offentlig, men trivs bra på scenen och att det i framtiden inte är det inte helt omöjligt att han återförenas med sin gamla parhäst, Johan Wester.

Som sladdbarn hade Anders fritt spelrum och servades generöst av sin omgivning, inte minst av storebror Tomas som försåg honom med all den nya musiken (från Zappa till Tom Verlaine/Television) på vinyl. Den stora tragiken var att förlora sin pappa vid sju års ålder. Och att senare inte få diskutera sina egna framgångar inom underhållning med sin pappa som var journalist.

Hej Anders, ser ut som du gått ner i vikt, har du börjat träna?

– Ja, det är ryggen, man måste hålla i gång. Jag spelar innebandy två gånger i veckan men det är egentligen ingen sport för folk över 50. Jag spelar antagligen till första bypassoperationen, det är då man slutar spela innebandy. Vi är ett gäng, några som är runt 50 och sen är det några som är 25, så det blir en rolig mix, det gäller att ha lite blandade lag, annars blir det lite ensidigt.

Du har varit trogen Lund, en av få från den skånska humortraditionen som stannat här.

– Att vissa har flyttat till Stockholm, tänker du? Precis. Jag har varit trogen Lund, men flyttade upp en sväng i slutet på 80-talet. Jag har egentligen ingenting Stockholms-anti men när man får barn flyttar man inte lika lätt. Jag ringde Schyffert tidigt i Stockholm, just som han slutat på MTV och vi skulle ses, men det rann ut i sanden. Man undrar vad som hänt om vi hade setts.

»Nu spelar jag innebandy två gånger i veckan. Det är egentligen ingen sport för folk över 50, men jag spelar antagligen till första bypassoperationen«

Inget Hipp Hipp…

– Precis. Sen märkte Johan (Wester) och jag att vi lyckades dra hit folk med våra shower, så vi behövde egentligen inte flytta på oss. Vi har inte varit ute och turnerat speciellt mycket mer än något gästspel i Stockholm och något i Göteborg men det har varit oerhört begränsat, i och med att Johan har tre barn, och jag har tre så har det varit lite logistik. Nu när barnen är äldre – och jag är själv, kan jag åka på turné och det är bland det bästa jag vet. Det är fruktansvärt roligt. Att åka upp till Piteå är lite Sergio Leone-känsla, man stiger av tåget, spanar runt och så vet man om att man ska göra någonting vid ett visst klockslag.

Du gjorde en soloturné för något år sen. Var det några problem med Johan (Wester), ni har ju hållit ihop så länge? Kände han som Keith Richards, ”nu ska Jagger ut och fjanta på egen hand?”

– Lite soloalbum. Nej, det tror jag nog inte. Vi startade (produktionsbolaget) Anagram för 15 år sen, precis efter Hipp Hipp, men Johan slutade på Anagram för kanske fem år sen och jag för ett år sen. Nu är det snarare ett produktionsbolag som gör film och tv och inte så mycket liveshower. Jag kände att då kan jag lika gärna vara frilans och jobba med vem jag vill. Jag är till exempel med i Enkelstöten, säsong 2, som kommer nu. Sissela Kyle och Lotta Tejle är helt vanliga människor som dras in i kriminella saker. Felix Herngren frågade om jag ville vara med och göra en roll, det var väldigt roligt att kunna tacka ja.

Så vad blir ditt nästa projekt, efter detta?

– Jag spelade in programmet Bäst i Test förra sommaren, bland det roligaste jag gjort. Det börjar 1 mars på SVT.

Du är nu aktuell med din enmansshow “Radikal Optimist” som är mer personlig än vad du tidigare har gjort.

– Ja, det kände jag nog att den har blivit. Och framför allt, när man gör sin första soloshow, som i mitt fall var “Kom in och stäng dörren”, efter att Johan och jag stått på scen vid säkert tiotusen tillfällen. Även om Johan och jag har mycket samma humor så blir det ändå en annan sak när jag nu står där själv på scenen. Med “Kom in och stäng dörren” hade jag en massa saker jag ville göra och då blir det ofta att man gör något första gången, man har så mycket man vill ha med, som första boken, eller första filmen, mycket man vill säga. När man sedan fått det ur sig kan man börja göra föreställningar som kanske är lite mer personliga.

Föreställningen kretsar mycket kring din mamma den här gången.

– Ja, hon gick ju bort förra året och även om hon var sjuk och jag inte var oförberedd så händer det ändå någonting inom en själv.

Hur gammal var din mamma när hon gick bort?

– Hon var född 1935, så 83 år, det var ett fullt liv, absolut.

Hon levde länge i alla fall, det var värre med din pappa.

– Ja, precis, min pappa var 35.

Som yngsta barnet var du bara sju år när han gick bort…

– Ja, och han jobbade också mycket. Jag var så ung, tog nog inte in allt då. Som yngsta barn skötte jag mig själv, fick liksom göra lite som jag ville.

»Jag var på Arbetsförmedlingen en gång och då sa man att det hade dykt upp ett jobb på cirkus. De tyckte det var ungefär samma genre«

Och din pappa var journalist.

– Ja, han jobbade på Arbetet och sen blev han redaktionschef på Expressen i Malmö och skulle just börja på SVT när han dog. Kan känna en sorg. Pappa skulle börja jobba på Sveriges Television med samhällsjournalistik. Det hade varit roligt att ha en pappa som jobbade inom media. Lite samma som jag, men ändå annorlunda. Vi hade haft så mycket vi kunde ha pratat om idag. Jag hade inte heller varit samma person om han fått leva, det hade varit en annan uppväxt.

Du hade väldigt fria händer som ung, förstår jag. Och fyra äldre syskon.

– Precis, det var ingen som hade tid att hålla koll på mig.

Den yngsta kan alltid ta ut svängarna lite mer?

– Verkligen, så var det absolut i mitt fall. Jag slapp mycket som de andra var tvungna att göra. Du vet, tömma diskmaskinen, ”Ja, men Anders då?” ”Nej, men låt honom vara, han är ute nu, han kan väl få vara ute?” Jag hade lite räkmacka.

Under gymnasietiden, visste du redan då att du skulle syssla med humor och underhållning?

– Jag vet inte, Johan och jag träffades i skolrevyerna i åttan på Norra Fäladen. Då gjorde vi lite revyer. Jag var alltid den som fick hålla i roliga timmen och du vet, komikergrejen.

Var Johan mer fixaren, projektledaren…?

– Nej, Johan är nog samma skrot och korn. Sen är vi lite olika som personer, vilket ofta har lett till bra samarbete. Vi brukar säga att vi är en mesig version av “Snobbar som jobbar”, du vet, förtexterna på “Persuaders” med Roger Moore och Tony Curtis, fast det är oljeborrtorn och Formel 1.

Och spex, hade du skrivit in dig på universitet då, eller?

– Nej, jag började läsa spanska, men insåg att det var på en annan nivå. Jag slutade gymnasiet och sen gjorde jag lumpen i 15 månader. På gymnasiet hade jag väldigt lätt för språk. Jag tycker om språk och hade ofta väldigt bra betyg i det. Då tänkte jag, ”ja, men det är väl inte så j-a märkvärdigt.” Sen kom man till första lektionen och så satt de och läste Gabriel Garcia Marquez på originalspråk och hade muntliga tentor och jag var liksom, ”oj, okej? visst? absolut…”

Så då gjorde jag lite musik tillsammans med Magnus Börjesson, han i Beagle och sen med Per Gessle och Roxette.

Så du har hållit på med musik också?

– Jag var med i ett band i högstadiet – New York Funkers, vårt stora succéband, där vi lagade fruktsallad på scen och en massa annat skoj.

Var det ett coverband?

– Då var det Magnus (Börjesson) som kunde allt, han visade oss andra. Jag kan spela piano hjälpligt och nu tänkte jag försöka plocka upp det igen mer för att eventuellt ha med det i nästa show.

I banden spelade du synt, eller?

– Ja, precis, och Börjesson spelade Chic-gitarr, Nile Rodgers.

Pluggade du något på universitet?

– Drama ,Teater, Film. Har fem poäng i Antik teater…

Det kan du ju söka jobb på…

– Exakt. Jag var på Arbetsförmedlingen en gång och då sa man, “det hade dykt upp ett jobb på cirkus”, dom tyckte att det var ungefär samma genre. ”Film, regi, cirkus, vill du …” ”Ja, visst, absolut.” ”Sjölejon?” ”Absolut.” Ha ha ha.

Och du kan även sjunga…?

– Ja, humor och musik har mycket gemensamt … den här fingertoppskänslan, det är lite som när man är i gång och improviserar, det är lite jazzartat, att man vet vilken tonart jag ska hålla mig till. Även om jag är rätt så duktig på att leverera det jag kan så brukar jag ändå köra tricket att föreställa mig att det i publiken sitter någon 17-årig kille eller att någon från Halmstad, du vet, någon i Sjöbo som gjort sig besväret och fixat barnvakt och parkering. Då ger man allt när man går ut på scenen, man siktar på dem till 100 procent, då får man ofta tillbaka det och sen kan man bara surfa.

»Johan och jag har stått på scen vid säkert tiotusen tillfällen. Så även om vi har mycket samma humor så blir det ändå en annan sak när jag nu står där själv«

Ja, för du har gjort så många karaktärer som verkligen är folkkära.

– Ja, ja, jo. Det är ju kul. Man märker när du glider över i typ Tiffany Perssons dialekt, då jublar publiken…

Men du håller tillbaka, för i den här nya showen är du ändå dig själv, du gömmer dig inte bakom de gamla, säkra rollerna.

– Jag tror mina karaktärer har en egen föreställning. Vill man köra Starke man och Tiffany och alla de, vore det roligare att göra dem i en egen show. Eller att Johan och jag gör någonting tillsammans igen. Det får vi se, det är inga stängda dörrar.

Du är även bra på olika brittiska dialekter.

– Om man ska köra Liverpool, då måste man börja härma Beatles för det är där Liverpooldialekten… Kevin Keegan och de. Vad är det han säger? ”John, is Ringo the best drummer in the world?” ”He’s not even the best drummer in The Beatles.” Typ så för att komma igång (Anders talar med tydlig Liverpool-dialekt).  

Det är väl någonting med härmapan i mig. När jag som ung tittade på tv, ljudade/härmade jag dialekter i olika engelska serier. Sen kom Monty Python in i våra liv och då blev man ambassadör, körde deras sketcher för sina kompisar, helt ordagrant.

Någon speciell brittisk komiker som betytt speciellt mycket för dig?

– Åh, det finns så många. Men Steve Coogan gillar jag. Och även han som har jobbat med honom, Armando Iannucci, som nu gör Veep på HBO. Iannucci gjorde ju The thick of it, en serie om engelsk politik, och den inspirerade Starke man väldigt mycket. Sen är ju Python våra husgudar. Det intellektuella blandat med att slå varandra med fiskar i huvudet. Och filosofimatchen, fotbollsmatchen mellan filosoferna när tyskarna något överraskande ställer upp med Franz Beckenbauer, det är ju väldigt roligt. Men sen är det kanske ändå Eddie Izzard och Bill Bailey som är mina stora favoriter.

Och givetvis “The Trip” med Rob Brydon och Coogan…

– Där är jag lite mer som Rob Brydon, jag är på, hela tiden på. Alltså, när Johan och jag är ute och reser, jag är mycket mer Brydon och Johan mer Coogan. Han går och funderar och är bekymrad och jag går bara runt hela tiden och skämtar.

Sen är Izzard nog den Stand-up-are som jag är mest förtjust i. Jag älskar den typen av humor… När man målar upp en bild av någonting som kanske har hänt.

Du pratade om att du skulle ta upp klimatfrågan i din nya show men det blev inget?

– Nej, det där var svårt. Jag tror nog att man kan skämta om det men… Alltså, jag har skrivit en 8-10 minuter monolog om det. Där var det med vinkeln att folk som är preppers, ni vet folk som förbereder sig inför att det ska gå åt helvete, alltså att man har en bunker eller att man har ett hus på landet som är självförsörjande och vad måste man då ha för produkter? I USA är detta en hel industri men i Sverige har det precis börjat komma.

»Pappa dog när jag var sju, så jag tog nog inte in allt då. Som yngsta barn skötte jag mig själv, fick liksom göra lite som jag ville«

Är du mer brittisk än amerikansk i din musiksmak också?

– Ja, det är nog så, men också tyskt.

Du pryade på Folk å Rock i högstadiet…

– Det var den coolaste praoplatsen av alla. Alla som var utspridda kom ju dit, för de slutade fem och jag var kvar till klockan sex och stod och vände vinylplattor och mina kompisar satt och lyssnade. När de andra slutade så fick de typ en tårta och Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock, sa, ”Anders, nu får du välja tio skivor.” Det tog tre timmar för mig. Först hade jag 80 skivor som jag skulle välja mellan, och sen hade Kenneth lärt mig lite om XTC, English Settlement-plattan hade precis kommit ut, så jag kände att den vill jag ta… sen Orchestral Manoeuvres in the Dark, det var väldigt mycket engelsk musik just då. Och så var det mycket synt, jag menar både Depeche Mode och Human League och Kraftwerk som jag nog lyssnat mest på.

Sen var det min bror Tomas som lät sina vinylplattor ligga framme när de var färdigfestade och då kom jag och mina kompisar och lyssnade på Tom Verlaine och Micke Rickfors, många spännande band, Frank Zappa och så. I och med att min pappa gick bort så tidigt så var Tomas den som har lärt mig allt om musik.

Är du enda i syskonskaran som jobbar inom showbiz?

– Ja.Tomas är översättare, och min syster är journalist på Sydsvenskan, Elisabeth Andersson. Så det finns en ådra av skrivande.

Om vi talar om fotboll, ditt lag finns förstås i London…

– Arsenal, ja, och det var tack vare min pappa som köpte en Arsenaltröja till mig när jag var liten. Det hade kunnat bli Newcastle, det hade kunnat bli West Ham, så jag är rätt så glad att det ändå blev Arsenal.

Och inte Tottenham?

– Nej, verkligen inte. Fotbollsintresset har gått upp och ner. Det var väldigt stort när jag var liten och spelade själv, sen har det gått ner lite med jobb och barn. Men nu när man kan se alla matcher i Viaplay försöker jag göra det. Tv:n är på hela helgen, som någon slags radio nästan. Och så är jag själv med i Viaplay en gång i veckan där vi har ett Premier League-magasin. Det är helt absurt, känns inte som ett jobb, det är jag och Erik Bäckrud som är redaktör. Vi sitter och pratar inför Premier League och Championship-omgången. Så har vi en gäst i varje program, det har varit Henke Larsson och Janne Andersson, bra gäster. De öppnar upp sig på ett sätt när jag sitter där, för jag har ingen agenda.

Du behöver inte bevisa något…

– Nej, jag ska inte fråga ”Hur är det med Zlatan?” utan jag bara säger ”Hallå för fan, hur är läget?” Och då blir det ofta väldigt roliga diskussioner. Men det innebär också att jag måste börja plugga Championship, jag måste kunna Ipswich och alla de…

Nu ligger väl Arsenal lite bättre till? Rätt bra matcher som väntar…

– Ja, herregud, absolut. Men Arsenal, vad ska man säga, de är i en övergångsperiod från Arsène Wenger som var tränare i klubben i 22 år.

Men gladast är väl Oasis-bröderna Gallagher, Liam och Noel.

– Ja, precis, de är mycket nöjda, Manchester City.

Du är 51, var det något speciellt för dig att fylla 50?

– Nej, jag tycker att det är så mycket i mitt liv som är roligt ändå. Jag tycker inte att jag behöver manifestera det på nåt sätt.

Fast du skulle väl åka Orientexpressen till Istanbul?

– Ja, just det, men det har inte blivit av än. Biljetterna ligger på 75 000, men jag och min hustru ska åka, utan barnen. Det är svårt att motivera för barnen, att ”hejdå”, “men ska inte vi följa med?” ”Nej, ni kommer inte uppskatta det.” ”Finns det wifi på tåget” hade de väl frågat om. Vi kan lika gärna sätta dem på ett tåg till Jönköping.

Om man har många hits som du har, är det inte läge då att göra en krogshow, best of Anders Jansson? Du har dina figurer som skulle funka i det formatet.

– Absolut, absolut. Problemet med att göra krogshow, det är själva krogdelen. Krögare, svårt att hitta en krögare man kan jobba med…

Ja, det är väl Hamburger Börs i så fall…

– Ja, precis. Men det är ändå trevligt när folk inte sitter och äter äppelkaka samtidigt som man skojar. Det är något gött med det här fokuset som jag har nu när jag spelar på olika teatrar.

FAKTA

NAMN: Robert Anders Jansson
ÅLDER: 51 år.
SYSSLAR MED: Komiker.
BOR: Lund.
FAMILJ: Hustrun Katja, barnen Max, Leo, Rebecca och hunden Leroy.
INTRESSE: Resor, gärna storstäder, favoriterna är London och New York, att läsa, titta på Arsenal och spela spel.
MUSIK: Depeche Mode, Kraftwerk, Human League, mycket synt.
OKÄND EGENSKAP: Spelar piano, har spelat synt i olika Lundaband.
MEST KÄNDA ROLLER OCH KARAKTÄRER: Tiffany Persson från Staffanstorp, journalisten Morgan Pålsson och programledaren Mike Higgins för ”Svenska för nybörjare” i humorprogrammet ”Hipp Hipp”, som han gjorde tillsammans med Johan Wester. De började samarbeta redan i grundskolan och har tillsammans bland annat gjort spex, karnevaler, ”Jansson & Wester” i P4 och humorshower så som ”500” och ”Köp mjölk, Skriv bok”. Anders har även varit programvärd för Sommar i P1 (2005) och Vinter i P1 (2010), programledare för Melodifestivalen tillsammans med Nour El-Refai (2014), gjort webbserien ”Tiffany arbetstränar” (SVT) och programlett fredagsunderhållningen ”Roliga timmen” (SVT). Han har också gjort humorserien ”Skolan” (TV3) och tre säsonger av komediserien ”Halvvägs Till Himlen” (C More/TV4).
SPORT: Innebandy och styrketräning.
AKTUELL: Med soloshowen Radikal Optimist.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

december 2018
Olle Berggren
november 2018
Olle Berggren
september 2018
Olle Berggren

Sven Melander

Sven Melander

DECEMBER 2018 |
Olle Berggren

Han inledde sin karriär som politiskt radikal journalist på 60-talet och blev folkkär i det tidiga 80-talet i rollen som Berra i Lasse Åbergs Sällskapsresan. Snart kan Sven Melander, 71, fira 40 år i nöjesbranschen och i början av januari står han åter på scenen i den här delen av landet, nu i Nyårsrevyn på Arlövsteatern.

Han är klädd i skotskrutiga byxor, röda strumpor och mörkblå tröja. Nästan som 60-talets lokala mods, en scen han deltog i med bandet Lille Mats där han sjöng med bland andra Björn Afzelius

Sven Melander är en komiker som är politiskt medveten, han kan vara allvarlig och i nästa sekund rolig, Öppen och ärlig om det mesta. Säger vad han tycker om såväl sin gamla arbetsgivare SVT som om sin kära barndomsvän Afzelius som tragiskt gick bort i cancer för snart 20 år sedan. En sjukdom som även drabbade Sven för drygt ett år sedan men efter fem månaders behandling var han åter på benen. Sen dess har han jobbat hårdare än någonsin. Du har snart ägnat 40 år av ditt liv som underhållare, dessutom en lång karriär som journalist på bland annat Expressen och Aftonbladet och Sverige Radio…

– Ja, jag har varit väldigt duktig.

 

Och nu vid 71 års ålder känns det som du jobbar mer är någonsin, teater i Stockholm, regissör på Nöjesteatern i Malmö och nu Arlövsrevyn med premiär i början av det nya året. Dessutom din roll som YouTube-stjärna. Däremellan hann du även med en cancerbehandling som tog närmare ett halvår.

– Ja. Jag hade egentligen inte tid att vara sjuk, och få behandling, men jag var tvungen. Jag gjorde partiledarintervjuerna i direktsändning på Facebook. Det gjorde jag ju i februari. Sen var jag var borta mars, april, maj, juni och juli, fem månader. Därefter, i slutet på juli åkte jag till stjärnorna på slottet. Så det var det första jag gjorde efter min behandling. Direkt därefter åkte jag ner till Malmö och började regissera igen. Prick fem månader var jag borta.

»När de tänder lamporna på scenen, om du inte tycker att det är jävligt kul då, då ska du göra någonting annat«

Hur kan det komma sig att du har så mycket jobb efter att ha passerat 70?

– Ja, folk har dåligt omdöme så jag vet inte. Jag tror också, jobb och jobb … stora delar av min generation försvinner, det har varit ett jättetapp inom väldigt kort tid med både Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Jerry Williams hela gänget har försvunnit. Så plötsligt liksom, ”vi måste ju ha Melander. Lever han?” ”Ja, gör han det, åh vad bra.” Jag tror det är lite så också. Alltså just det här med Facebook, plötsligt blev det en helt annan karriär. Den såg jag inte komma. Jag har ju aldrig haft någon karriärplanering i mitt liv vilket ju är idiotiskt. Det borde man ju ha. Oavsett vad man jobbar med så borde man ha några mål, försöka se: hur kan jag utvecklas.

Då behöver man en agent.

– Ja, det vet jag inte, det fanns ju inte förr. Man borde ju själv tänka, det här ska jag göra, det här, är det bra. Att ha nån plan. Men trots att jag är ingenjör i botten har jag alltid varit dålig på det. I många fall kan jag erkänna, jag har tittat på pengarna. Alltså, för det har funnits så väldigt mycket i mitt liv som jag velat göra. Jag ville segla, allt det som man talar om som “borgarklassens diskreta charm”, de hade klart för sig hur man roar sig och det har jag gjort. Klart man har gjort mycket skit men på något vis har det varit värt det.

Du var ju med i nöjesvärlden och den lokala popscenen i Malmö redan på 60-talet med bandet Lille Mats där en av sångarna hette Björn Afzelius.

– Vi kom aldrig in i popsvängen, vi var snarare ett hootenanny-band. Och med Björn Afzelius i bandet så hade vi i alla fall en framtida stjärna, han gick ju vidare till betydligt större uppgifter med Hoola Bandoola Band. Som Lille Mats blev vi faktiskt intervjuade av Christer Borg i Kvällsposten så det var en viktig milstolpe i karriären. En helsida med stor bild!

Ville ni inte gå vidare med bandet?

– Kanske, om vi slagit igenom, vi hann ändå med två tv-program som tyvärr inte finns kvar.

Hur många socialister var ni i bandet på den tiden?

– Renodlade socialister? Det var nog bara jag.

Inte ens Afzelius?

– “Affe” (Afzelius), alltså, förlåt om jag säger det, men “Affe” på tiden, vilket han har erkänt, var en politisk idiot, han hade ingen aning om någonting. Han skolades långt senare. “Affe” sa ju att han var anarkiskt. Han hade ju liksom ingen aning om vad en anarkist var… Hans stora intresse var Elvis Presley och ÖIS. Men sen blev han väldigt politisk medveten. Han var en fantastiskt rolig människa att vara med.

»I många fall kan jag erkänna, jag har tittat på pengarna. […] Jag ville segla, allt det som man talar om som borgarklassens diskreta charm«

Nu sitter vi här ute i Arlöv hos komikern och revypappan Kent Nilsson i Arlövsrevyns lokaler. Vad är det du ska göra här framöver?

– Om jag ska sammanfatta det hela så ska jag vara rolig.

Hur länge sen är det sen du stod på scenen?

– Senast var det Sällskapsresan (scenversionen) i Stockholm. Sen gjorde jag Spanska flugan i Göteborg. Så det är inte så längesen.

Du jobbar i Stockholm, Göteborg och nu åter i Malmö. Var är din bas idag, bor du i Malmö, eller Stockholm?

– Jag hade lägenhet i Malmö under rätt lång tid. Men vi sålde den för några år sen för Alice min sambo, har ett stort ställe i Svängsta, Blekinge, en gammal disponentvilla (!). Så det kan man väl säga är vår fasta punkt.

Tillbaka till det här med att jobba så mycket efter 70. Jag menar, man talar om åldersfascism i Sverige men du tycks ha klarat dig rätt bra. Du har haft grejer hela tiden.

– Nej, eller ja… enda gången som jag kan påminna mig om att det var problem var när SVT, utan förvarning, över en natt, la ner Snacka om nyheter.

Det var ändå rätt längesen.

– Vad kan det vara, 2002, 2003? Och då hade jag inte ett enda jobb, då hade jag tackat nej till allting för jag hade ju Snacka om nyheter så jag hade absolut ingenting. Det var ett helt idiotiskt beslut. Det här var året innan Reinfeldts första gäng tillträde där ministrarna avgick varje vecka på grund av TV-licenser, svart arbetskraft med mera.

Då hade ni mycket att ta tag i.

– Sveriges television hade ju inget program då som kunde behandla detta. Men som sagt, då hade jag inte någonting så jag ringde Universitet och tänkte börja läsa idéhistoria. Det var inga problem, jag skulle bara skicka in några papper sen kunde jag börja. Då ringde Christer Claesson (Stefan & Christer) och sa: du ska vara med nästa sommar på Vallarna där vi ska göra Två bröder emellan. Sen snurrade det på igen.

»När jag fick beskedet att du har en allvarlig form av cancer och du kommer få cellgifter så måste jag erkänna att min första tanke var, fan va skönt«

Du avslutade din cancerbehandling i somras, hur upptäckte du tumören?

– Jag upptäckte en tumör på min kropp strax innan julen 2018. Och jag pratade med min urolog på Huddinge i Stockholm eftersom jag är gammal njurstenspatient. ”Alltså, det får vi titta på då”, sa han då. Och så var vi hemma i Blekinge och firade jul och där känner jag också en urolog, mer privat. Så jag snackade lite med honom och han sa, ”fan kom in till mig så får vi titta på det”. Så gjorde vi det, han gjorde ultraljud och så sa han, ”du får åka in till sjukhuset, de har en bättre ultraljudsapparat, men det är säkert ingenting”. Så jag åkte in till sjukhuset och de sa ”du har någonting och den är i alla fall inte godartat, det kan vi garantera”. Så det var klara besked redan från början. Tre dagar senare var jag opererad i Karlskrona, de hade tagit bort tumören. Och sen så skickade de mig vidare till Stockholm och Karolinska och där sa de, ”vi ser absolut ingenting nu” men vid den här typen av cancer sätter vi alltid in cellgiftsbehandling för att vara säkra.

Och under behandlingen planerade du förstås vad du skulle göra framöver …?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag ska vara fullständigt ärlig vilket folk naturligtvis ser som att svära i kyrkan. Men när jag fick beskedet att du har en allvarlig form av cancer och du kommer få cellgifter så måste jag erkänna att min första tanke var, fan va skönt. För jag var fullständigt slut i höstas. Och hade för första gången i mitt liv upptäckt att det inte var roligt att jobba. Jag hade jobbat i stort sett klockan runt i fyra, fem år så att jag tror att, om man kan säga så, det kom nog ganska lägligt.

Din sambo tyckte inte att du jobbade för mycket?

– Nej, hemligheten bakom alla lyckliga förhållanden är att man jobbar.

Är hon också i nöjesbranschen?

– Nej, hon har riktigt jobb.

Ja, just det. Det har ju du också haft, en gång i tiden. Både som ingenjör och som journalist.

– Som ingenjör har jag aldrig jobbat.

Har du haft nytta av det?

– Det tycker jag. Man kan säga mycket om journalister men speciellt tekniska är de ju inte. Det måste man ju erkänna. De är oftast väldigt humanistiskt inriktade. Och det är väl jag också.

»Jag anser att Nöjesmaskinen förändrade svensk tv-underhållning«

Du gick också direkt från journalistiken till nöjesvärlden och din första roll, Berra i Sällskapsresan.

– Ja, det var något helt annat. I journalistiken har man ju en metodik och man har ju verktyg i sin låda. När det gäller skådespeleri hade jag inte en suck alltså, det är bara någon slags instinkt vad man går på.

Formade du rollen till stor del själv?

– Ja det kan man kanske säga. Jag hade spelat sketcher innan då. Och det är ju rätt så kul att göra krumelurer. Eftersom det inte fanns någon Berra innan så blev han ju på något vis ur-Berra då.

En figur många kan identifiera sig med, som man har kul med.

– Folk säger ”men varför blev Sällskapsresan en sån framgång?” och det är naturligtvis flera faktorer. Jag tycker att det är en av de bästa kärleksfilmerna som har gjorts i Sverige. Det tycker folk är väldigt konstigt. Men den skildrar ju kärlek på olika plan. Tittar man på Robban och Berra, så är det ju två kompisar som gillar varandra som fan. Och deras förhållande, det är ju helt symbiotiskt. Berra är liksom ”yeah, right”, nu är det hålligång. Och Robban är, ”fan, jag är med Berra och Berra är rolig”. Men efter det, sen hände ingenting. Det här gjordes 1980. Och det var ingen som brydde sig om vad jag gjorde efter det. Folk tror kanske att nu var allting klappat och klart. Det var så här att 1979 jobbade jag på lokalradion i Stockholm. Jag gick från Aftonbladet och började på lokalradion som redaktionssekreterare. Ett av de tristaste jobb jag har haft över huvud taget. Men så blev det en konflikt där på redaktionen. Det var i december -79, jag reste mig upp och gick där ifrån och sa ”hej då. Tack för mig, leverpastej. Nu får ni klara er själva.”

Men sen kom tv-programmet Nöjesmaskinen och det blev en megasuccé.

– Ja, Nöjesmaskinen, var ett genombrott så det bara brakade. Väldigt stort på den tiden…

Var det du som ansvarade för att ballongdansen kom in det svenska folkhemmet…

– Nej, men vi hade det klippet där tre engelska komiker gör det. Så när vi hade visat det i ett antal program, sa vi, ”ska vi inte göra en egen ballongdans?” Egentligen är det ett obegripligt nummer, ett gammalt variténummer från Paris med nakna kvinnor och strutsfjädrar så man undrar, varför håller männen ballong framför bröstet.

Du hade ingen teaterbakgrund från ungdomen, är du helt självlärd när det gäller den delen?

– Ja, det får man väl säga. Ja, alltså det är väl någonstans som jag har sagt, när de tänder lamporna på scenen, om du inte tycker att det är jävligt kul då, då ska du göra någonting annat. Jag har väl alltid varit en som gillat att vara i centrum, berättade roliga historier och var klassens clown, med allt vad det innebär för det är inte bara positivt, det är en rätt desperat åtgärd, också.

Om du tittar på hela din karriär, vilka är höjdpunkterna?

– Ja, det var svårt. Alltså Nöjesmaskinen är ju väldigt svårt att slå. Jag anser att Nöjesmaskinen förändrade svensk tv-underhållning. Det var skoj fast på allvar. Så jävla fräckt gjort.

Och ni grät inte så mycket som i dagens tv-shower, som Så mycket bättre…

– Nej, vi grät inte, det var för jävla lite gråt…

Finns det något nöjesprogram du ser på dag?

– Ja, jag tittar på en hel del nöjesprogram.

Ja, du är ju själv med i Fångarna, höll jag på att säga, menar Stjärnorna på slottet.

– Fångarna… ha ha. Jo, Stjärnorna på slottet, har jag följt då och då. Framför allt har jag tittat när det var Johannes Brost, Björn Ranelid och Kjelle Bergqvist, folk som jag känner. I början kanske man tittade mer. Om man ska vara ärlig så hade de äldre stjärnorna en annan lyskraft.

Som tidigare musiker, hur ser du på Melodifestivalen idag?

– Det tittar jag inte på. Det är usla melodier med värdelösa texter som framförs av människor som jag inte vet vilka de är. Det är den här fullständiga fixeringen … Ja, det har jag faktiskt som journalist pratat om, sen 70-talet har jag sagt: ”fan, tv har ett enda mål och det är att döda pressen”. Det är liksom någon sorts intellektuell alkoholism. Alltså du skriver om tv, man kan fylla tidningarna med Melodifestivalen en stor del av året.

Det här med kärleken, du träffade en ny kvinna, Alice, för typ åtta år sedan, hur gick det till…?

– Måste vi ha med det? Det är så jävla tråkigt att prata om, men OK, vi träffades genom en gemensam bekant.

Och nu har ni ett lugnt liv tillsammans…

– Ja, lugnt är inte ordet jag skulle beskriva det som…

Jobbar hon också?

– Hon jobbar, ja. Där uppe i Svängsta har hon en stor fastighet. Gamla Svängsta mattväveri, som det var en gång i tiden. Där jobbar hon med inredning och möbler.

Jaha, hon är därifrån ursprungligen…

– Nej, hon är faktiskt från Sölvesborg. Hon har drivit möbelaffärer i många år och hade bland annat den stora möbelaffären i HansaCompagniet i Malmö. Nu jobbar hon mest med offentlig inredning.

Så Blekinge är nytt för dig.

– Ja, det är inget jag har brytt mig om tidigare, ha ha. Jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt det landskapet.

FAKTA

NAMN: Sven Alarik Melander

BOR: Lägenhet Stockholm, villa (tidigare disponentvillan) i Svängsta, Blekinge.

FAMILJ: Sambon Alice Åkerblom, 57, driver ett designcenter i Svängsta. Tre barn från tidigare äktenskap Victor, Christina och Linnéa. Ett barnbarn.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Malmö med en tre år äldre bror, Jörgen. Hade också en 20 år äldre halvbror på mammans sida.

MAMMA VAR: Alice Isabell Melander, hemmafru/kontorist/städerska.

PAPPA VAR: Alarik Severin Melander, rörläggare.

UTBILDNING: Byggnadsteknisk linje på Tekniska gymnasiet i Malmö. Journalisthögskolan i Göteborg (1969-70 ).

KARRIÄR

Journalist. Blev känd som Berra i “Sällskapsresan” och slog igenom som programledare i “Nöjesmaskinen”. “Nöjesmassakern”, “Stina med Sven”, “Tack för kaffet”, programledare för Melodifestivalen (1994), “Upp till bevis”, “Snacka om nyheter”, “Vinnare V75”. Nöjeschef på SVT1 (1986–89). Finalist i “På spåret”. Musikalen “Sällskapsresan”. Operetten “Glada änkan”. Dramatenföreställningen “Improvisation på slottet”.

AKTUELL: I Arlövsrevyn som  har premiär den 5 januari (spelar fram till och med den 24 februari). Kent Nilssons framgångsrika Nyårsrevy firar då 25 år. Förutom Kent och Sven Melander medverkar Jennie Rosengren, Lotta Thorell, Robert Rydberg och Caroline Nilsson. Regi Adde Malmberg.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman
E-Mail jl@galorebusiness.se

Fler Intervjuer

november 2018
Olle Berggren
september 2018
Olle Berggren
juni 2018
Olle Berggren

Hasse Andersson

Hasse Andersson

NOVEMBER 2018 |
Olle Berggren

Hasse tar emot i villan Music Hill på Bjärehalvön, bjuder på kaffe och frallor med cognacsmedwurst från Heberleins butik i Förslöv. Han är lugn och avspänd när han tar emot oss i sitt hem med egen studio i källaren, men avslöjar att han nu planerar sitt stora avsked med en turné sommaren 2019.

Om han sen kommer att sluta helt är väl osäkert, Hasse kommer alltid att finnas och just nu håller han även på att slutföra ett nytt album.

Han jagar inte längre en hit utan säger, “jag har haft två megahits, Änglahund och Guld och Gröna Skogar, det räcker bra för mig”. Någon mer Mello blir det inte heller, trots påtryckningar från Generalen. Nu ska han äntligen, efter fyllda 70, kunna njuta av livet med hustrun Monica Forsberg, och tillbringa mer tid i Lake Worth, västra Florida, där han och Monica har sitt andra hem.

Hasse, i år har du fyllt 70 och du kan också fira 40 år som professionell artist. Men egentligen har du hållit på med musik ännu längre…

– Oh, ja. Men inte som proffs, jag spelade i popband och jag spelade i dansband och trubadurade en del. Men sen blev det lite mer så jag tänkte att det kan man ju leva på.

Jobbade du vid sidan om i början då?

– Ja, egentligen lossnade det inte riktigt förrän jag gjorde min första platta och då var jag 30.

Och vilken var den första plattan?

– Eva-Lena. Då hade Jonny, min bror, gjort en platta hos Dan Tillberg i Bellatrix-studion vid Värnhemstorget med sitt band som hette Rockvaktmästaren. Då tänkte jag, kan han så måtte väl jag också kunna, haha.

»…då lånade jag pengar på banken, åkte till Stockholm och knackade dörr hos alla grammofonbolag«

Den första, var det en singel? Var det då med Kvinnaböske band?

– Ja första upplagan av Kvinnaböske band och vi släppte den på skivbolaget Phonogram, som sen blev uppköpta av ett annat bolag och vi skulle få vänta ett halvår. Så då lånade jag pengar på banken, åkte till Stockholm och knackade dörr hos alla grammofonbolag. Till slut kom jag till Sonet och de gav ut vårt album och det gick jävligt bra – sålde väl cirka 18 000 ex av den.

  Det var första albumet då, vad hette det?

– Du ska inte kasta sten…

Bodde du här uppe då?

– Då bodde jag i Kvinnaböske, det var 1980.

Och då kom genombrottet..?

– Det riktiga, i hela landet, kom med vår tredje platta, Änglahund. För efter Du ska inte kasta sten… kom Annat var det förr, med låten om Skomagare-Anton. Men den spelade Alf Robertsson in och fick en hit. Sen kom Änglahund och då kunde de inte stoppa oss, då gick det inte.

Var detta 1982?

– Ja, men den blev en hit 1983.

Sen rullade det på och när du sedan närmade dig 70 så fick du ett andra lyft i karriären i och med Melodifestivalen. Det är väl också ett lite udda sammanhang?

– Ja och jag hade varit tillfrågad innan, men tackat nej. Jag tyckte inte det var mitt forum, jag passade inte där.

Din hustru Monica (Forsberg) har väl..?

– Jo, men hon sa att det var hennes grej och att jag kunde låta henne ha det ifred. Hon höll på med schlager och sånt, så kunde jag hålla mig till country. Sen spelade hon in en platta med Patsy Cline-låtar och när jag talade om för henne att det var Willie Nelson som skrivit Crazy så, ja… ha ha ha. Då var country inte lika sopigt längre.

Hon var inte lika mycket inne på country som du?

– Nej, hon var ju med Sten Nilsson och de vann en låt-tävling och fick åka till Nashville. Där träffade de Johnny Cash och Waylon Jennings och hon snackade med Waylon utan att veta vem han var.

Var detta innan du träffade Monica?

– Ja, vi träffades runt 1990.

Och då flyttade du från Skåne?

– Ja, det gjorde jag för jag ville ju bygga ett hus i Boarp, fick en jättefin tomt där. Då stoppade stadsarkitekten det. Då blev jag sur och flyttade till Värmland.

Så det var inte förrän du fick den här tomten där du bor i dag, som du flyttade tillbaka?

– Mmm, ja….

Men du är känd som Kvinnaböske, oavsett “geografisk hemvist”….

– Oh ja. Alla var på mig – Hasse, du måste flytta hem igen.

»Där träffade de Johnny Cash och Waylon Jennings och hon snackade med Waylon utan att veta vem han var«

Uppe i Värmland blev det väl också en lite annorlunda karriär för dig? Lite nya uppgifter i form av olika uppsättningar, revy, teater etc…

– Ja, det var ju allt möjligt där, vi hade lite visor och det blev lite en kabaré. Det var lite annorlunda, de kände till mina mest kända låtar, som Anton och så, men när jag spelade låtar som Ann-Christin hade de inte en aning.

Blev det någon slags nytändning rent musikaliskt när du kom hem till Skåne igen?

– Alltså, jag blev ju nerringd av alla arrangörer, för de trodde att jag lagt av när jag flyttade till Värmland, att jag inte ville åka hit ner. Men det ville jag ju. Så jag fick massor av förfrågningar när jag flyttade ner igen.

Började du skriva mer också?

– Nja, det har jag gjort, från och till, hela tiden. Och du vet, jag kommer in i perioder… jag är rätt slö med skrivandet men när jag väl kommit igång, då går det. Men det är det där med att börja. Monica är mycket mer disciplinerad.

Kan hon ”gå till jobbet” och sätta sig och skriva en hit?

– Ja, hon kan sitta på flyget och skriva på spypåsen. Hon är makalös. Och nu har hon många projekt, dels ska hon till Peter Flack och hans revy, sen håller hon på med en musikal med Mello-veteranerna Torgny Söderberg, Lasse Holm och Pling. Och sen har hon ett annat musikalprojekt ihop med nån symfoniorkester. Och jag som trodde att hon skulle lugna ner sig, men det gör hon inte.

Men nu har bestämt dig för att ta det lite lugnare nu.

– Ja, programledarskapet (Mello) var ju inte min grej. Jag blev lovad att jag skulle prata med publiken och med artisterna, bara vara mig själv. Jag sa redan från början att jag är ingen snabbpratare van att referera sport… När jag sen öppnade munnen blev det ju tvärnit, ha ha ha.

Så du kan inte referera hockeymatcher?

– Nej, definitivt inte. Där satt den, hehe.

Efter det här med programledare, hur tänkte du med att gå vidare sen?

– Jag tänkte att nu börjar det bli dags att knyta ihop säcken. Jag har ju haft såna rundor och när vi åkte upp och startade Valsverket i Värmland för våra föreställningar så förlorade vi alla våra pengar. Sen fick jag en ny chans med Guld och gröna skogar. Då fick vi tillbaka allting och då tänkte jag, nu när vi är färdiga, nu ska vi sluta vara arrangörer och själva riska. Det vill jag inte mer. Sen bestämde vi att nu ska vi leva och njuta av det som vi slitet ihop. Vi är två arbetarungar och allt vi har det har vi skaffat oss själva. Det är inga arv eller gåvor, vi har själv jobbat ihop det vi har. Det är ju fantastiskt nu. Och vi gör roliga saker. Vi umgås mycket med min familj, även min exfru.

»Det är min sista turné, sen lägger jag ner bandet«

Men du skriver låtar fortfarande?

– Ja, och jag har sagt att jag ska göra min sista turné nästa år. Det är min sista, sen lägger jag ner bandet. Och skulle det vara nånting efter det så får man försöka ringa upp dem och höra om de kan vara med.

Är det nåt speciellt uttänkt till avskedsturnén, eller är det dina Greatest hits som gäller?

– Jag har ju alltid gjort Greatest hits på min turnéer. Det har ju varit så. Och det får det ju bli på denna också.

När ger ni er ut på den här turnén?

– Juli. Sen har vi en grej på gång – vi gjorde en rolig grej midsommardag nere i Öveds Eke.

Just det, med Olle Jönsson och..?

– Ja, Olle och jag och Monia Sjöström. Du vet där var ju 8 000 människor, helt makalöst. Så jag funderade, tänk om man skulle göra en sån resa till hösten.

Du, Danne Stråhed och Olle Jönsson?

– Ja. Men så har jag fått höra att det är svårt med Olle för han har så mycket med Lasse Stefanz och ska göra en turné på våren och en på hösten. Då går inte det. Så har vi snackat om nån annan.

Lite Traveling Wilburys eller Grymlings? Synd att inte Jönsson kunde för det är ju tre personligheter där.

– Nu fick jag precis ett sms att det kanske finns en öppning med Jönsson!

För Jönsson vill väl göra nånting utanför Lasse Stefanz också?

– Ja, han vill det, men sen tror jag inte Lasse Stefanz tycker så mycket om det…

Hur går det med musiken och inspelning av nya låtar – är ditt mål att få ihop låtar till ett album?

– Jag håller på… har väl åtta, nio nya låtar som jag har spelat in en del. Och så brukar jag alltid göra en nyinspelning på nån gammal som har försvunnit. För det är så jävla synd, en del låtar som bara försvinner.

Kan det tänkas att du släpper ett album då när ni ska på turné?

– Albumet ska ut innan turnén. Sen har jag släppt en bok och håller på för fullt och ska ut och signera.

»…det är så jävla synd, en del låtar som bara försvinner«

På tal om Norrviken som ligger i regionen – har hört att du ska flytta dit?

– Nej, men vi har köpt en lägenhet där, men det är liksom en pensionsförsäkring. För den dan vi är så gamla att vi inte kan bo här, så ska vi inte sätta ungarna i bekymmer eller att kommunen ska bestämma var vi ska bo, då säljer vi detta och flyttar ner till vår lägenhet på Norrviken.

Är det ett seniorboende?

– Det är vanliga bostadsrätter, men det pratas om att de ska ha nån sköterska och sådär. Kanske nån sjukgymnast. Och det ligger nära vårdcentralen.

– Och jag ska ha turnépremiär nästa år på Norrviken – midsommardag har vi premiär på slutturnén. Det är ju roligt för man knyter ihop säcken. Jag har ju haft några av mina finaste konserter där med Queen Ida och en massa andra.

I slutet av 2019 när allt klart – har du tänkt stoppa där?

– Nej. Sen ska jag plocka fram alla som har skrivit och frågat om jag inte kan spela på små teatrar, små hembygdsgårdar, små bygdegårdar och såna lokaler som tar 2-300. Berättar lite roliga anekdoter och så spelar man några låtar från karriären.

Finns det nåt du skulle vilja få gjort innan det är dags att lägga av?

– Jag har ju haft lyckan att få göra det mesta. Jag har spelat teater och jag har haft konserter och turnéer. Möjligen att jag skulle vilja spela på Sweden Rock, he he he.

På med läderbyxorna…?

– Ja, det blev ju inget med Hultsfred, men Sweden Rock är också en sån familjegrej. Och där har Wilmer X spelat. Och sen vill jag spela i Svedala – det är min favoritfestival.

Är det någon kvinna du skulle vilja göra en duett med?

– Nej, jag har ingen direkt nu, men där är ju många av de nya tjejerna som är… jag har ju träffat många på melodifestivalerna, Wiktoria, Jasmine Kara och alla de här. Och det skulle ju klart vara kul att göra det… om de vill sjunga med en äldre gubbe…

Ja, Wiktoria tangerar ju lite det här nya Nashville i vissa låtar, så hon hade kunnat funka bra med dig.

– Det hade garanterat funkat.

FAKTA

Namn: Hans Olle Lennart “Kvinnaböske” Andersson
Ålder: 70 år
Familj: Hustrun Monica Forsberg, 68, barnen Lisa, Jenny, styvdottern Maria, fostersonen Jim, fem barnbarn.
Bor: Music Hill, Ängelsbäck på Bjärehalvön, har ett andra hem i Florida.
Yrke: Sångare och låtskrivare.
Fritidsintressen: Segla, spela golf, fiska, trädgård och resa.
Kuriosa: Spelat barnteater bland annat rollen som den stora busiga isbjörnen Isak i musikalen Svingelskogen. 1987 släppte Hasse singeln “Heja Rögle” som i dag är en av de officiella laglåtarna. Fick smeknamnet “Kvinnaböske” eftersom han bodde i byn Kvinnaböske utanför Båstad, och startade Kvinnaböske Band med några vänner.
Aktuell: Förbereder sin avskedskonsert sommaren 2019 och spelar in ett nytt album som släpps innan turnén, samt boken, “Hasses Trädgård: Det växer så det knakar”.

Diskografi

1979 “Eva-Lena” / “En ballad om ett barn” (singel)
1980 Du ska inte kasta sten…
1981 Annat var det förr
1982 Änglahund
1983 Höstens sista blomma
1984 Hasse Andersson med lånade låtar och vänner till hjälp (med Siw Malmkvist & Peps Persson)
1985 ‘tie bilder
1986 Jul i Kvinnaböske
1987 Mellan himmel och jord
1987 Heja Rögle
1989 En halvdansk
1991 Från mitt fönster
1993 Hasses bästa volym 1
1994 Från mitt hjärta
1996 Jul i Hasses lada (med Kvinnaböske Band)
1997 Den 14:e (med Kvinnaböske Band)
1999 Hasse & Monicas bästa volym II
2000 Boots & nya jeans
2002 Änglahund – En samling
2004 Nära dig (med Kvinnaböske Band)
2006 Här e’ ja’ (med Kvinnaböske Band)
2006 25 år i änglahundens spår
2008 Edvard Östen osse jag (med Kvinnaböske Band)
2009 Rögle BK
2010 Hasses jukebox (med Kvinnaböske Band)
2012 Låt aldrig ljusen slockna (med Kvinnaböske Band)
2013 Jag har skrivit mina sånger
2015 Guld och gröna skogar (med Kvinnaböske Band)
2015 Den bästa julen

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

september 2018
Olle Berggren
juni 2018
Olle Berggren
april 2018
Fredrik Ericsson

Dan Hylander

Dan Hylander

SEPTEMBER 2018 |
Olle Bergren

En del känner honom som musiker, andra som låtskrivare.
Dan Hylander har gjort musik i över fyrtio år och är nu aktuell med återföreningen av Raj Montana Band och deras nya album Indigo.
Vi träffade Dan för en längre pratstund.

Det är nu 40 år sedan första upplagan av Dan Hylander & Raj Montana Band släppte sitt första album och 34 år sedan hela bandet spelade tillsammans. Men Dan har förstås varit med längre än så – han debuterade som tomtenisse i Julkalendern, SVT, för 56 år sedan… Under inspelningen av Döende Oskuld (vars omslag pryds av Malmöprofilen Vera Stevens, även känd som Vera Velour) träffade Dan Py Bäckman som under flera år blev hans partner i kärlek och musik. Det betydde flytt till Stockholm där den upplaga av Raj Montana Band som nu återuppstått, tog form. Samma band som var enormt framgångsrika under 80-talet med album som September, Bella Notte och …om änglar och sjakaler. Vi träffar Dan på Radisson, Östergatan (Malmös tidigare rockn’roll-hotell och granne med S:t Gertrud där Dan spelat nästan varje sommar under senare år). Dan är som vanligt avspänd, pratsam och numera även i tid till mötet (!). Han har mörka solglasögon när han gör entré men tar av sig dem under intervjun vilket var mer ovanligt under rockstjärneåren då Dan, Py och Montana-bandet dominerade den svenska rockscenen. Nu är ordningen återställd, Dan har just spelat in sitt nya album Indigo och är redo att åter ta plats efter 10 år i boliviansk exil.

»Under 80-talet tog ekonomerna över, nu finns inget djupare musikintresse i branschen, de kunde lika gärna sälja tandkräm«

Nu är du åter aktuell med Raj Montana Band, nytt album och turné, det var väl ett tag sen sist?

– Ja, vi tog en officiell paus för 34 år sen. Men det var bara en paus. Vi la aldrig ner bandet. 1997 gjorde vi en reunion som kanske var lite för flashig för oss – det var inte så vi ville göra det.

Var inte det på Sofiero slott i Helsingborg?

– Jo, precis. Det var lite konstigt planerat och det visade sig att det inte alls var vad vi ville. Bra gig och vi hade trevligt, men nej… Så då satte vi reglerna på ett annat sätt.

Men när Raj Montana inte kan spela – delar har turnerat med Gessle och Roxette – har du något annat band som du kan spela med?

– Jag kör med en trio, akustiskt. Jag har fått fram en fantastisk trio som jag jobbar med. Ibland blir det en kvartett, men det är alltid akustiskt.

Först var det du och Ray Montana Band (med “y” och skånska musiker), sen Raj Montana Band (med Py) och därefter Kosmonaut, sen blev det en solokarriär via Sony, och därefter gick du in i rollen som låtskrivare och producent med bland andra Totta Näslund och Ledin. Vilket kapitel i karriären är du inne på nu?

– Tja, kanske kapitel fem, lite osäker där.

För ett par år sedan var du tillbaka på allvar igen som artist – vad var det som fick dig att göra comeback, du hade flyttat och levde ett nytt och annorlunda liv i Bolivia?

– Ja, jag bodde i Bolivia med min fru Alexandra fram till 2016. Så det är inte så många år sen jag flyttade hem. Jag pendlade och var hemma och spelade ibland. Vi gjorde en platta med Orkester-bandet och därefter en liveplatta. Sen blev det stökigt. Jag tyckte det var en bra idé att ha ett band här nere i Skåne – vi spelade mycket i Sydsverige. Men sen så visade det sig att jag var ju inte med i den sociala gemenskapen, jag var gästartist i mitt eget band. Så då satte jag ihop ett Stockholmsband förra året och så kom de gamla in i bilden igen…

Det var de gamla, som Hammondvirtuosen Hasse Olsson och trummisen Pelle Alsing…

– Ola Johansson (bas) och innan dess hade gitarristen David (Carlson) varit med, men han var i Spanien ett tag, sen kom han tillbaks igen. Som du förstår, det är inte lätt att hålla ordning på det här gänget.

Sen gjorde du en del spelningar med Mats Ronander och Mikael Rickfors…?

– Det är numera enstaka gig med Rickfors. Det var ju mycket förr, men nu är det inte så mycket. Lite gästjobb ibland, men inte så mycket. Men jag spelar en hel del med Petra (Wahlgren) – körflickan som satt här när du kom in, hennes pappa är ju en fantastisk keyboardist. Sen har jag Petras bror på cajon och sång. Så det är väldigt mycket sång.

»…så visade det sig att jag var ju inte med i den sociala gemenskapen, jag var gästartist i mitt eget band«

Vad spelar Petra?

– Fiol och sjunger.

Är hon också från Stockholm?

– Ja. Och hon har ju varit ”otrogen” och spelat med Ledin, och det ska hon göra igen i höst.

Men du och Ledin är väl gamla kompisar, ni har jobbat ihop en del?

– Javisst. Och vi snor friskt av varann, hehe.

Så var det väl även med Jannike Stenlund som tidigare spelade fiol med dig och som Hasse Kvinnaböske tog hand om sen?

– Just det. Men då hade jag redan jobbat med Petra tillsammans med Rickfors och Ronander så det var ju en enkel transformation.

Vilket år flyttade du till Bolivia?

– Det var 2006 som vi flyttade men vi hade varit där tidigare.

Hur kom det sig att du och din fru Alexandra flyttade dit?

– Mina svärföräldrar började komma till åren. Vi har lite hus och egendomar där nere, så jag var tvungen att åka ner och ta hand om det. Plus att jag kände att det skulle vara skönt att komma bort från Sverige. Och det var det.
– Första året var vi där ett år och då klippte vi nästan helt med Sverige. Sen började jag ta jobb i perioder och flög hem för att spela.

Var familjen kvar där nere då?

– Ja, bitvis. Barnen var… jag har två barn, jag och Alexandra har en son tillsammans. Så grabben gick ett år i skolan i Sydamerika, sen ville han gå i skola i Sverige, han kom in på Adolf Fredriks musikklasser och det tyckte vi var så pass viktigt så då fick vi lösa det.

Har han rösten efter pappa?

– Ja, men han är mycket bättre, faktiskt, så det har gått bra. Han är jätteduktig.

Då kanske han börjar i Montana-kören framöver…?

– Han har varit med i Kungsholmens kammarkör – en av landets bästa körer. Har tävlat i VM och kom till semifinal, så det är…

Vad heter pojken?

– Aron. Han är 20 nu.

Hur tillbringade du dagarna i Bolivia?

– Jag skrev ju mycket låtar, mycket av det som finns på nya plattan Indigo, är låtar som samlats ihop under den här perioden.

Blev du på nåt sätt inspirerad av kulturen där?

– Inte musikaliskt det vill jag inte påstå.

Jackson Browne, Warren Zevon och 70-talets country/rock-artister i södra Kalifornien hade ibland lite latinskt, lite Mexiko-influenser, i sina låtar.

– Ja, men nej. Jag tycker att ibland så känns det lite sökt. Så jag har undvikit det. Jag kommer nog inte närmre än att det finns lite Ry Cooder-influenser, men då mer texmex. Vi kommer nog aldrig “south of the border”.

Jag tänker på det här med kvinnorna i ditt liv – de jag känner till är din nuvarande fru Alexandra och Py under Raj Montana-perioden. Men du hade ett liv däremellan?

– Med min dotters mamma då, ja. Det var under den perioden jag gick från artist till producent. Ungefär samtidigt som jag gjorde de två Sony-plattorna. Sen efter det blev jag producent på heltid.

»Jag kommer nog inte närmre än att det finns lite Ry Cooder-influenser, men då mer texmex«

Så här i efterhand så var du inte helt nöjd med dessa soloplattor, eller…?

– Nej, det stämmer inte, jag tycker Kejsaren är naken är en av de bättre plattorna jag gjort, men det är lite för mycket låtar. Man blev lite förblindad av CD-formatet och att det fick plats med så mycket. Jag tycker inte en platta ska ha mer än tolv låtar.

Ännu mer så i Spotifytider då man måste hitta något som lyfter albumidén?

– Ja och man ska hitta en identitet. Det hade de ju på vinylformatet, för att placera en låt som etta på b-sidan, det var ju en jättebra placering. Men att ligga nummer fem i en rad blir en jättedålig placering.

Vem sitter på ditt gamla material?

– Universal, och så har Warner en platta.

Och det gamla från Malmöbolaget Amalthea då?

– Allt gammalt Amalthea ligger på Universal. Så från världens minsta skivbolag hamnade vi på världens största. Dessutom hamnade jag i en väldigt olycklig skarv därför att Amalthea la ner. Mina plattor kom aldrig ut på CD. Så jag missade hela den vågen när folk skulle byta ut sin vinyl. Men nu finns allt utom första plattan. Sen kommer vi ge ut, om gud och skivbolagen vill, en del outgivet material. Vi har lite singel B-sidor, vi har nån julsingel, vi har studioversionen av I minnen och extraspår från samlingsplattor. Så vi har åtta-nio låtar som inte finns ute nu.

Du som har varit med i 40 år, eller till och med mer: om du jämför branschen när du började med idag – vad är den stora skillnaden?

– Under en lycklig period på 70-talet och tidigt 80-tal, så var det mycket musiker som satt i skivbolagsledningarna vilket innebar att det var stora intäkter, men också stora utgifter. Det var inga ekonomer. Sen under 80-talet tog ekonomerna över. Så det vi ser nu är att det inte finns något djupare musikintresse i branschen. De kunde lika gärna sålt tandkräm.

Då får man ta hand om karriären själv…?

– Ja, det får man, sen finns det eldsjälar, absolut. Och väldigt duktiga skivbolagsmänniskor också. Men branschen i sig – alltså det är inte så att man brinner för musik. Om man tittar på gamla Sonet, som jag jobbade med som producent, de var stora musikentusiaster som startat skivbolag. Det drevs av en kärlek till musik som kanske inte är lika relevant idag.

Om vi för ett ögonblick reser tillbaka i tiden – din första singel skrev du när du var 18, i Indien. Var det drömmen om ett äkta hippieliv som tog dig till den delen av världen?

– Som så mycket annat var det en tillfällighet. Man hade ett år efter gymnasiet, när man inte visste vad man skulle göra. Och vi som inte gjorde lumpen – vilket jag i efterhand är lite ledsen för, men det gjorde jag inte – vi tyckte att då gör vi nånting annat istället. Så skulle jag och en kompis åka till Indien men då var det två tjejer som skulle till Grekland så vi bestämde oss för att åka till Aten tillsammans och sen fortsätta till Indien när flickorna reste tillbaka till Sverige. Men då blev min kompis ihop med en av tjejerna och så slutade det med att vi alla fyra åkte till Indien.

Det var väl för att se världen – vi var inte på hippie-trailern på så vis.

Men du hade skrivit låtar innan dess, jag tänker på ditt första framträdande vilket var på Pildammsskolan under lärarstrejken runt, tror jag, 1970. Då satte du ihop ett band med bland andra Mikael Wiehe – var det inte lite kaxigt av en 16 åring? Han var äldre, hade han börjat etablera sig?

– Ja de höll då på att repa med vad som skulle bli Hoola Bandoola Band, så de var inte ute ännu. Så nej, det var bara en kontakt.

Som gitarrist eller…?

– Nej, han spelade flöjt. Så på min första konsert spelade Mikael Wiehe flöjt. Det gör han inte så ofta.

Det tog Skytte över sen?

– Och på Kabaréorkesterns turné var det jag som skötte ljudet och då spelade Skytte flöjt. Det var det enda problemet jag hade under turnén, jag visste inte om det tjöt i PA:t, eller om det var Skytte som hade flöjtsolo, he he he.

Det var ju proggtider, men du hade mer socialrealistiska texter – du var ju inte politisk på det sättet.

– Absolut inte partipolitisk.

Och du var ändå accepterad i den församlingen?

– Ja, men inte av alla. Det är klart att det fanns åsikter om man skulle sjunga om sånt som jag sjöng om. Men det var inte så många ska jag ärligt säga. Den diskussionen var lite… konstnärlig frihet tycker jag var en av huvudanledningarna till att vi låg på ett indiebolag.

För du var ändå med och startade det lokala skivbolaget Amalthea?

– Javisst. Att värna om den konstnärliga friheten tyckte jag var jätteviktigt. Den fighten fick man ju ta på båda sidor.

För vissa var väl inte så välkomna i den kretsen – typ Lundell?

– Eller Marie Bergman och nästan hela Metronome-gänget.

Om man låg på ett kommersiellt bolag var det inte accepterat, oavsett vad texterna innehöll.

– Så var det faktiskt. Jag har alltid varit en stor förkämpe för Ola Magnells – en av mina absoluta favoriter. Men det var väl för luddigt, tyckte en del. Men det är lika illa med “politruker” som med ekonomer – musik ska skötas av musiker.

Redan när du debuterade var jag glad att det kom fram en svensk, ja till och med en lokal Malmöartist och låtskrivare i samma tradition som Jackson Browne, J.D. Souther, Lowell George, tidiga Eagles etc– en svensk artist med det arvet i bagaget som till och med sjöng på skånska. Det var ju helt fantastiskt.

– Ja det var mina rötter och det är mina rötter. Sen har jag ju mina 60-talsrötter, också, som Small Faces och Kinks, mycket brittisk modspop på den tiden.

Du satte ju också in en B3:a Hammond-orgel (typ Small Faces, Spencer David Group) tidigt i bandet…

– Oh, ja. Så fort vi fick råd, tog vi med B3:an.

Kan man säga att du var en av de första Americana-artisterna i Sverige?

– Ja.

Afzelius var lite där också under sin solokarriär. Och Hoola förstås innan dess…

– Man kan väl säga att Mikael var mer från Dylan-generationen, medan jag var mer från Kalifornien-fåran, så att säga.

Och där är du väl än idag?

– Ja, ja, absolut.

Och idag har väl den här scenen förflyttats från Los Angeles till Nashville, inte bara country utan den dagens mer “organiska” och jordnära rockmusik?

– Absolut och jag älskar Jason Isbell, och syskonen Watkins är fantastiska, och tjejtrion I’m With Her som jag nyligen såg i Stockholm – det var fan bland det bästa jag sett.
– Jag lyssnade väldigt mycket på country för tio-femton år sen, om man lyssnar på Totta-plattorna så är det tydligt, det är otroligt mycket country.

De var lite före sin tid…

– Ja, då hade jag börjat gräva i… ja förutom de självklara, Steve Earle och Guy Clark, så lyssnade jag även på en rad kvinnliga countryartister som Patty Loveless.

Hur lever du ditt liv idag?

– Vi bor på Kungsholmen. Sonen bor hemma – i Stockholm bor ju barn hemma tills de får lägenhet, det är inte så att man flyttar ut när man är 18.

Nej, men det gick i Malmö på din tid.

– Ja. I Stockholm också. Då stod ju de stora 12-rummarna lediga på Östermalm för ett par tusen i månaden – det var ingen som ville ha dem. För det var ju gröna vågen då och alla skulle köpa mexitegelvillor i Täby.

Men om du får till en megahit nu, så kan sonen få en lägenhet?

– Eventuellt. Stockholm idag är ju… en liten lägenhet kostar över hundratusen kvadraten. Det är fullständigt bisarrt. Vi köpte ju vår för 13 000 kronor kvadraten en gång i tiden. Och den står i nittiofem nu. Samtidigt är det ju ett fiktivt värde, för säljer man måste man ju köpa nytt. Då har man inga pengar.

Hur ser din vardag ut när du inte turnerar?

– Nu har det varit stenhårt jobb med plattan. Jag har ju studio hemma så jag sitter mest och petar i det.

Jaha du kan göra sånt hemma? Det är ju bra.

– Ja, det är ju på gott och ont som allt annat. Risken med för mycket frihet är ju att man… det tar för lång tid ibland. Man kan sitta och pilla. Det är ingen taxameter som rullar. Och det är inte alltid bra. Man hamnar i Brian Wilson-fällan och håller på med saker tills…

Men du skriver också, är det din vardag?

– Ja. Och jag vill ju rulla igång med nästa projekt direkt och det blir att förbereda den här nästa samlingsgrejen. För om vi ska turnera till våren, vilket jag verkligen hoppas att vi ska med Raj Montana, så måste jag jobba klart nu.

Du behöver inte ta hand om huset i Bolivia?

– Det får Alexandra ta hand om. Jag kanske kan åka ner nästa höst – vi får se. Idén är att vi ska jobba vår/sommar 2019 – antingen eller, eller både och.

Något jag tagit upp i många krönikor är Dan Hylander och Malmöfestivalen, vad har ni för “förhållande”…?

– De har aldrig frågat.

Va?

– Nej. Festivalen började 1985, tror jag och jag har inte varit med en enda gång, aldrig blivit tillfrågad. Det är så bisarrt att jag…
Jag tycker att Malmöfestivalen borde ta hand om de artister som kommer från Malmö. Och presentera dem. De ska inte vara nån slags utfyllnad eller akustiska versioner.

Du är en av våra lokalt största låtskrivare med en lång historia och så anlitar man istället ett okänt band från USA som kostar pengar att få över hit? Nu blev det i alla fall Wilmer X, till slut.

– Vårt bokningsföretag, United Stage, försökte få in oss på Malmöfestivalen i år men det blev inget.

Vad händer efter turnén och plattan?

– Ja, jag skriver ju. Så fort en platta är klar så börjar jag jobba på nästa.

Skriver du även åt andra?

– Ja, det gör jag.

Nån drömartist som du skulle vilja skriva åt?

– Nej, inte på rak arm. Men jag skulle vilja göra något som folk inte förväntar sig. Jag vet att det finns artister som har lite mer djup än vad folk tror. Det skulle vara roligt att plocka fram det och samtidigt göra det säljbart.

Du kanske kan skriva åt Carola, hon ville dra lite mot country-hållet?

– Det kan jag absolut göra. Det finns ju en icke utgiven duett mellan Totta och Carola. Men där tror jag att det var hennes management eller skivbolag som stoppade det. De hörde inte ens låten, det var väl inte lämpligt, eller nåt… jag vet inte. Det var jättesynd, för den var bra.

Sonen, ska han göra karriär inom musik?

– Nej, det tror jag inte. Han vill bli läkare. Och min dotter jobbar med ljud. Hon är väl närmre…

Hon kanske ska vara med på medlyssningen hemma hos dig? Och styra upp?

– Hon gick ju i skola på gamla Soundtrade Studios, där fick hon en liten chock för där hänger ju en stor bild på mig när man kommer in. Ja, det är ju andra artister med som jobbat där. Hon hade inte riktigt begripit att jag var stor en gång i tiden.

Du har alltid haft samma långa hår och behållit en form av tidig “boho-hippie”-image – men jag minns också att du vid ett tillfälle klippte dig kort…

– Ja, det var när jag kom hem från Indien. Då hade alla långt hår och då tänkte jag att nån gång kan man ju klippa sig.

Tidig punk – eller pre-punk?

– Pre-punk ja, måste varit -75.

Nu är det lite av din identitet, jag menar som Willie Nelson, han får inte klippa håret.

– Ja nu behåller jag det.

FAKTA

Namn: Dan Hylander
Ålder: 64
Uppvuxen: Malmö
Bor: Stockholm, periodvis även i Riberalta, norra Bolivia, där han och hustrun Alexandra har gathus.
Familj: Hustrun Alexandra och två barn.
Sysslar med: Sångare, låtskrivare, producent.
Aktuell: Med återföreningen av Raj Montana Band och sitt nya album “Indigo”.

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

juni 2018
Olle Berggren
april 2018
Fredrik Ericsson
augusti 2017
Fredrik Ericsson

Nisse Hellberg

Nisse Hellberg

JUNI 2018 |
Olle Berggren

Han är årets svenska rockn’ roll-jubilar.
Wilmer X firar 40 år som band, nyligen gjorde de comeback på Sweden Rock med sin 1 000:e spelning och nästa år fyller Nisse Hellberg 60.

För fyrtio år sen gjorde ni er första spelning, sen har det varit uppehåll – och nu är ni tillbaka. Vad var det som fick er att förenas igen?

– Efter 2011, när vi gjorde senaste spelningen, som var ett resultat av Citytunneln – ett erbjudande vi inte kunde säga nej till. Efter det sa vi alltihop att vi gör gärna detta igen. Men Nisse Hellberg är mitt varumärke, jag skriver låtarna, jag är mer intresserad av den låtskrivandet nuförtiden. Men om de här erbjudanden dyker upp och det är festligt – det kan ju vara bra betalt men det behöver inte vara det. Det måste vara ett roligt sammanhang. Grädde på moset. När jag frågade Anders Larsson på vårt bokningsbolag US (United Stage), så verkade det som att de måste bestämma sig för att lansera – att nu är Wilmer X ute igen, med foto och så – annars ramlar inte de där ströspelningarna in.

Men ni tänkte då att det skulle bli en turné, men under begränsad tid?

– Ja, bara en spelning här och där. Låt säga att man hade fått nåt företag eller nån festival – då hade det kunnat hända mycket tidigare. Men sen började den här idén födas för ett par år sedan… Då måste det också börja med en smäll och så kom Sweden Rock upp som en idé. Nån hade läst att jag höll ordning på antalet spelningar och det råkade vara 999. Då hakade Sweden Rock på det – comeback med Wilmers tusende gig. Sen började bokandet på allvar. Och det var lite av en chansning. Skulle det gå hem eller skulle folk bara ta det med en gäspning? Men det har ju funkat, vi har fått mer spelningar än vad vi trodde.

»Min första platta var Revolver, jag gillade den, men var lite besviken att jag inte fick en Stones-platta«

Något nytt material med Wilmer, ligger det kanske gamla inspelningar och låtidéer och dammar?

– Tyvärr, vi tömde arkiven med boxen som kom 2001. Men sen har man pratat om att framförallt att aktivera Wilmer digitalt, vad det nu innebär. Försöka lyfta det på Spotify och så. Men det återstår att se.

Annars då, vad kan publiken förvänta sig av Wilmer i sommar?

– Vi valde ju att inte spela in nåt nytt. Jag kände att då skulle hela det här projektet… jag tappade lite lust. För då innebär det att jag ska skriva låtar, det ska spelas in, det tar säkert flera veckor. Lanseringen och så vidare. Det växte på ett sätt som jag inte hade lust med. Jag vill avsätta de här månaderna och köra Wilmer X. Alltså, inget nytt. Men jag tror att min ambition stämmer: folk vill höra nåt som uppfattas som klassiskt Wilmer X. Och därför tog vi genast bort idén att försöka utöka med körtjejer och klaviatur – bara vi fem, alltså jag, Thomas Holst, Jalle Lorensson och Sticky Bomb förstärkta med gitarristen Janne Lindén (som är med i Nisses soloprojekt). Just nu känns det rätt.

På 90-talet var det lite större produktioner, även vad gäller era album…

– Där man ville ta med sig det och visa att man hade tagit ett nytt steg. Men nu är det bara pang på rödbetan.

Lite tillbaka till rötterna?

– Det är bara att hålla tummarna att det inte uppfattas som klent eller ser lite ut. Själv tycker jag det är mycket tuffare till exempel om John Fogerty går upp med ett litet band, än med en hel skog av gitarrer – det utstrålar bara ängslighet. För det behövs ju inte. Så vi har sagt att det kommer att bli gitarrbaserat, en ganska tuff sida av Wilmer X.

Du skriver låtar hela tiden, är nästa skivprojekt i eget namn?

– Ja. Jag vill inte nedvärdera Wilmer X alls, därför att jag älskar det. Men jag måste säga att jag lyssnar inte så himla mycket på, vad ska man säga, rock – alltså tung rock. Det som jag går igång på i dag är den musik jag upptäckte under en resa till Lafayette och New Orleans, sånt som inte är rock, utan mer cajun och country. Och det kan inte jag förklara, det är inget medvetet val.

Är det åldern?

– Ja, ha ha, det är väl det. Såna låtar som gäller nu.

Så nästa album kan tänkas bli lite mer Southern?

– Jag tror det, så fort jag kom hem i höstas, så satte processen igång. Sen sa jag att jag måste göra färdigt en massa låtar innan Wilmer X drar igång, för att… ja, jag vet inte när min skiva ska spelas in, men jag började skriva låtar och det funkade så jag har ju en platta liggande, låtmässigt. Men det är alltid farligt att säga att det blir så och så – för sen tar producenten fasta på nåt och så sticker det iväg. Du kommer ihåg – det var en av plattorna som Chips Kiesby gjorde – då sa jag av misstag till honom att nu ska vi göra en Willy DeVille-inspirerad platta. Men det kom inga såna låtar – inte en enda.

Precis som din Lonely Boys-kollega Per Gessle, så växte du upp med äldre popintresserade bröder? Var det där du fick din första kick och inspiration till musiken?

– Absolut! Man kanske skruvar till minnesbilden, men min bild är att jag på nåt sätt var väldigt förtjust i skränig musik redan när jag var fyra-fem år. Och det var ju inte min mamma som spelade det.

Min första platta var Revolver (The Beatles). Jag gillade den, men var lite besviken att jag inte fick en Stones-platta.

Ha ha, så frågan är given – den klassiska Bildjournalen-frågan från 60-talet – Beatles eller Stones?

– Ja, det måste ju bli Stones men jag brukar säga att Beatles är ett av de absolut bästa 60-talsbanden och då blir folk förnärmade.

Du har ju gjort en del duetter genom åren med Wilmer – finns det någon dröm-duett du skulle vilja göra som soloartist?

– Jag är inte jätteförtjust i duetter till att börja med. Alltid när jag lyssnar på duetter, så tycker jag att den ena låter bättre än den andra och sådär. Men ibland klickar det jättebra. Mina mest lyckade är väl med Peps (Persson). Det skulle väl vara att få göra det igen, med honom, men jag vet att han är väldigt svår att få ut ur huset.

»Wilmer X gjorde sig kända som ett ganska hårdkrökande band«

Har du haft kontakt?

– Nej. Alla frågar, vilket tyder på att ingen annan har det heller. Men det hade naturligtvis varit en dröm. Annars har jag inte riktigt… jag är lite blyg och det är en lite pinsam situation att göra duetter. En av mina absolut svettigaste grejer, det var en duett med Lill Lindfors. Jättebra resultat, tror jag, men tycker det hade varit bättre om hon sjungit den själv. När jag kom dit var det nedsläckt, med ett bord, där mikrofonerna stod mitt emot varann, så man skulle sjunga så, ansikte mot ansikte – jag kände liksom hur jag tappade… Det var inte min kropp längre. Samtidigt som Burman filmade alltihopa från fönstret. Det var en kärlekslåt, ganska intensiv… Usch.

Du har tidigare sagt att du var lite av en enstöring som liten..?

– Oh, ja! Sladdbarn och väldigt ompysslad. Mina bröder var ju ganska vilda. Jag vet inte om det bidrog till nånting… men jag var inte alls vild. Allt det här med min ängslighet späddes på. Jag behövde aldrig utsättas för nånting. Jag kommer ihåg att jag lämnades bort en helg till min moster – det kommer jag fortfarande ihåg som traumatiskt. He he he.

Ja, jag förstår.

– Det var oerhört kärleksfullt och det är ju det viktigaste, men kanske lite överbeskyddad vilket gjorde att jag var rätt illa rustad sen när tonårsproblematiken kom upp.

Var det svårt att stå på scen i början? Eller går du in i en annan roll då?

– Rätt många blyga personer hittar sin fristad på scen och jag kommer ihåg att jag längtade dit. Inte för att jag hade nån illusion om nån karriär – men jag ville verkligen stå på scenen och rocka. Min första dröm då var att ta mig till det här julspexet som jag hade sett på Pildammsskolan. Jag gick själv på Petri och de hade inget spex som gällde. Men Pildammsskolan där var mycket intressantare tjejer och kompisar, så det var min stora dröm. Därför bytte jag skola. Jag trivdes inte på Petri. Jag träffade Clas Rosenberg (tidig Wilmer-medlem) då och vi tog genast tag i julspexet och gjorde Nisse Silvers story, som var jag. Ett genialt upplägg om att jag var en rockstjärna på dekis och behövde prova en massa olika musikstilar, desperat. Och då fick man in ett countrynummer, ett hawaiinummer, ett reggaenummer och så slutar det såklart i totalt…

Var det innan du hade börjat skriva låtar?

– Ja, det kan man väl säga, alltså organiserat… Clas och jag vi skrev liksom spexlåtar. Jag köpte en bandspelare för jag visste att man kunde göra sån här “sound on sound”. Sen hade vi jäkligt kul, men efter spexet började vi göra lite mer seriösa låtar.

Hur gamla var ni då?

– Jag hade fyllt 19. Det var det som utmynnade i att vi ville ta våra låtar till scenen, för det fanns en årlig musikgala. Då skulle vi göra nåt slags gymnasial rock’n’roll-attentat. Vi skulle bara ta vår grej från pojkrummet till scenen. Buckliga trummor och djävulskt distade gitarrer.

Ni var bara två då?

– Ja. Men sen så… vi kan väl göra nåt mer av det? Han hade redan spelat i nåt annat sammanhang och jag hade försökt spela med lite folk utan att det gav nånting. Så vi sa varför inte ha ett riktigt band, leta efter en trummis. Då sa Clas att han hade en kompis som hade gått ut året innan som hette Jalle (Lorensson) som spelade jävligt bra blues-munspel. Då blev jag genast jätteskeptisk, därför att han hotade Clas och min grej. Sen, så fort jag träffade Jalle så… han var ju supersocial och otroligt entusiastisk. Men vi hade ju fortfarande ingen trummis och vi närmade oss det här aprildatumet. Då var det en kille som egentligen höll till i det andra musikaliska lägret som blev övertalad att spela trummor just för detta. Så föddes bandet.

Och trummisen..?

– Han hette Mats Thorin.

Var den spelningen en engångsgrej?

– Ja, fast vi bestämde den kvällen att fortsätta, för vi tyckte att det var en sån succé. Och då sa Mats, javisst, men nu är det så att jag ska till Paris i sommar så vi måste hålla det till hösten. Så kom han tillbaka och vi gjorde ett rep. Då slutade han och fördes upp på Wilmers svarta lista – svikare. Till slut satte Jalle upp lappar i musikaffären och där var en annons som trummisen Jörgen Stridh själv satt upp som vi läste. Och han var jävligt driven på trummor. Bara nån månad efter så gjorde vi debut på fritidsgårdarna och sen upptäckte Lennart Persson och Peter Thulin (skivbutiken Musik & Konst) oss, och så började det rulla.

»Rätt många blyga personer hittar sin fristad på scen och jag kommer ihåg att jag längtade dit«

Var ni mer ett bluesband från början? Var det tanken?

– Nej, det var den här unika mixen redan då, Clas och Jalle var väldigt mycket blues. Clas kunde nästan spela som Albert King, faktiskt. Men jag kom med popen. Inget är ju unikt i sig, men det blev en ganska konstig blandning. Sen måste jag säga att Clas gjorde minst lika poppiga låtar som jag – han gjorde Röd elektrisk gitarr men sa aldrig att han lyssnade på pop. Det var jag som kom med T. Rex och det där. Och han älskade Johnny Winter, men Johnny Winter hade aldrig kunnat göra Röd elektrisk gitarr.

Nej, nej, omöjligt. Ulf Lundell är ju känd för “pojkarna längst fram” – du har damerna längst fram, ett gäng kvinnor som är hardcore fans…

– Det är lite… man ska inte dra för stora växlar av det, för det är ett speciellt gäng.

De är ganska nära solisten.

– Alldeles för nära, särskilt på St. Gertrud.

Blir det nästan som Lill Lindfors?

– Nej, men det är ganska tjatigt att stå och sjunga för EN person, eller tio. Men det är lite som det stället är uppbyggt.

De intar väl sina platser tidigt…

– Jag har till och med fått prata med Dr Rock (Håkan Blad) om att försöka vinkla ut dem lite, liksom.

Och din fru Suzanne, hon är ju också med på den del konserter – tycker hon att de kommer för nära?

– Nej, hon vet vilka de är och är ganska trygg med det. Det kan väl bli lite för mycket, men på det stora hela är de väldigt trevliga och goa.

När träffades du och Suzanne?

– 1989. Vi gifte oss 1992.

Hur träffades ni?

– Det var på O’Yes (då Malmös hetaste samlingsplats, nu Skeppsbron 2). Där var jag ofta och historien är att jag träffade hennes syster en vecka tidigare på Lunds nation. Jag var ju singel och det var ju naturligt att prata med nån i baren, men hon hade ju pojkvän då, märkte jag snabbt. En vecka senare, på O’Yes, så såg jag den tjejen igen. Då går man ju fram och pratar, då sa hon plötsligt – by the way – här är min syster, Suzanne. Sen vet jag inte vad som hände – livet tog en annan vändning.

Så du levde aldrig det hårda, mytomspunna rock’n’roll-livet?

– Jag försökte, men jag var ju så dålig på det. Jag hade ett långt förhållande – jag gick rakt från pojkrummet till ett långt förhållande som slutade väldigt illa. Just de åren -87, -88, var inte så bra, men jag hade börjat resa mig mentalt, så just den sommaren utstrålade jag nog rätt så mycket självsäkerhet.

Vad var det för personliga problem då?

– Det var det här förhållandet som borde ha tagit slut tidigare. Men man satt till slut i nån jävla långbänk, och så rasade det -87. Sen var jag helt lost. Jag var lite oförberedd på det. Man bör kanske inte flytta direkt från en mamma till en flickvän som tar hand om en… men det var vad som hände. Så jag var helt tillspillogiven när jag blev ensam, helt enkelt.

Ni hade ju också ett rejält genombrott som band…

– Exakt, Teknikens under kom ju. Jag minns -87 räddades bara av en enda sak för mig – och det var att EMI hade sagt ja till Wilmer X. Annars var det totalmörker. Men det var ju inte en liten grej – ni ska få chansen till lyftet, liksom. Precis som Eldkvarn.

Men du och Jalle var väl som typ Mick och Keith, fast ni har aldrig hamnat i nån totalkonflikt?

– Nej, nej. Absolut inte. Naturligtvis så har det funnits tjafs, men jag är ganska konflikträdd. Det är obehagligt med konflikter. Men en sak jag ångrar är när andra medlemmar har gått i alldeles för många år och bara bygger upp någon irritation. Man önskar att man kunde vara lite mer kontinental och säga: nu funkar inte detta bandet – hejdå! Och så är det jättejobbigt, men blir överstökat. En medlem, behöver inte nämna namn, men det var också en sån som drogs ut samtidigt med mina andra problem. Det var så jäkla jobbigt. Han spelade i flera år, utan att vi pratade med varandra. Det börjar som nån slags kompisromans och så bildar man nåt band. Och sen går det över – en får flickvän och andra… och så sitter man med det här barnet, bandet liksom. Och så blir man ovänner, vad gör man då? Där finns kanske en parallell till Stones, faktiskt.

Eller som Ramones…

– Ha ha, nej inte lika patologiskt sjukt som Ramones, de verkar vara i en klass för sig.

Ett starkt varumärke blir det ju också med tiden. Jag tänker på Stones som försvann för ett tag och sen. Man vet att det finns ett stort intresse.

– Vi har alltid varit noggranna med vem som är medlem i Wilmer X. Sen frågar folk, vilka ska vara med på turnén? Ja, det är ju naturligtvis vi som är medlemmar – fyra stycken, plus Janne Lindén som inhyrd, extramedlem. Men man kan också förstå att folk inte har full koll på vem som är med.

En annan grej – det känns som du lever ett sunt familjeliv utanför turnerandet och inte har fallit för rock’n’roll-myten. Om man tar Springsteen med sin familj och som lever det sunda livet – lever du mer det livet?

– Inte riktigt så. Jag har mer Stones som ideal där, men…

Jag tänkte mer livsstil?

– Nej, det är väl en mellanväg. Wilmer X gjorde sig kända som ett ganska hårdkrökande band på 80-talet och vi har aldrig slutat helt med det, men det gäller att hålla det kontrollerat. Jag tror de här utländska parallellerna, där är det så mycket andra droger.

Ja, i USA är det ju helt annorlunda.

– Och jag vet att det förekommer i Sverige, men ingen har nånsin bjudit oss på nånting eller lockat in oss i det. Och hade de gjort det så hade jag nog sagt nej, där går gränsen för där tappar jag kontrollen.

I amerikansk showbusiness har de sina egna läkare som är involverade och de skriver ut för lätt. Det ligger så mycket pengar i det och du tar ju död på artisten, som Elvis och framåt, Michael Jackson, Prince och Petty.

– Jag hade ju hört talas om att det fanns en läkare som kunde skriva ut vad som helst till rösten – förbjudna preparat. Tror att det finns det också, det gick storys om när Rod Stewart var här så kunde man plocka fram nåt. En gång på 90-talet försvann min röst totalt och jag blev desperat inför en spelning. Då fick jag ett nummer och ringde den här personen, men det var totalflopp – absolut inte. Vet inte om jag kommit till fel person!

FAKTA

Namn: Nisse Hellberg
Ålder: 59
Bor: Västra Malmö
Familj: Hustrun Suzanne och två utflugna döttrar, 25 och 20 år gamla.
Gör: Artist, gitarrist, sångare och låtskrivare. Numera mest som soloartist, tidigare (och i sommar) ledare för Wilmer X.
Aktuell: Med Wilmer X 40-årsturné, som startade den 9 juni på Sweden rock festival i Sölvesborg, Tyringe (30/6), Ystad (6/7), Hx i Helsingborg (4/8) och Malmöfestivalen (10/8). Som soloartist, Nisse Hellberg med band, Sankt Gertrud (11 juli) och Solhällan, Löderup (26 augusti).

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

april 2018
Fredrik Ericsson
augusti 2017
Fredrik Ericsson
maj 2017
Fredrik Ericsson

Kerstin Lindell

Kerstin Lindell

APRIL 2018 |
Fredrik Ericsson

Kerstin nådde sina mål redan som 31-åring genom att bli forskningschef inom kemiteknik. Utöver en civilingenjörsutbildning tog hon också en civilekonomexamen, och en ny resa tog fart som VD för Bona AB som omsätter mer än 2 miljarder och nyligen vann priset Årets Malmöföretag på Malmö Näringslivsgala.

När vi kommer till Bona så känns det direkt att det finns något familjärt i lokalerna. Det känns jordnära och vi får ett varmt bemötande i receptionen. Vi är där för att träffa bolagets VD för att få veta lite mer om hennes karriär. Efter att vi har riggat i fem minuter med ljus kommer Kerstin in i rummet. Energin i rummet förändras direkt. Pigg, glad, positiv. Men också pondus. Vi slår oss ner och går ganska rakt på sak.

Du började på Bona 2006 och tillträdde som VD 2007. Du har vunnit flera priser för ditt ledarskap under tiden på Bona, vad du tror är anledningen till att du har lyckats bra med ledarskapet här?

– Där är väldigt mycket av det som jag själv identifierar som mina drivkrafter som är centralt. Hela affärsmodellen på Bona är ju att förlänga hållbarheten på trägolv. Alltså, istället för det här slit och släng, att man installerar och sen river man ut ett trägolv, det är ju ändå en ändlig resurs med trä. Och ett fint material. Egentligen från dag ett när du installerar trägolv så kan du få det att se lika fint ut eller ännu vackrare när det åldras. Det är rätt unikt. Det är ett naturmaterial och om du underhåller det dammfritt, luktfritt och tar hand om det så ser det fantastiskt vackert ut. Som Kastrups flygplats när jag går där och tittar på golvet, då känner jag mig genuint stolt varenda gång, för det är ju våra underhållsoljor de har. Så dels gillar jag produkten, sen gillar jag hela affärsmodellen med installation, renovering, underhåll, det här hållbarhetsperspektivet. Jag jobbade som forskningschef på Akzo Nobel och jobbade med produktutveckling i 14 år, så jag är genuint intresserad av själva produkten. Lacker, limmer, underhållsprodukter för trägolv. Det kanske låter lite tråkigt, men…det är jätteroligt, så när det gäller Bona så var det dels att jag gillade produkterna och sen gillar jag också att det är så internationellt. Det var det redan då, 98% av omsättningen utanför Sverige,17 dotterbolag och nästan 80 distributörer. Det är fantastiskt roligt, den internationella dimensionen. Och så gillar jag att det är ett helt företag – att man både köper in och man utvecklar och man producerar, man distribuerar. Det var mycket jag gillade där som man brinner för. Både med innovation och hållbarhet och ledarskap och det internationella.

»Förra året stängde vi på 2,3 miljarder kronor och gjorde nästan 245 miljoner i rörelseresultat«

Alltså, när du började här?

– Ja, när jag tog jobbet på Bona – det var mycket jag gillade med Bona. Sen hade vi ju lite problem med lönsamheten då, det var lite tuffare.

Det känner jag till, men det hindrade inte dig från att ta jobbet…

– Jag kom ju in då och hade rest väldigt mycket och jag tror mina barn var tre och sex och min tanke var ju kanske att resa lite mindre, huvudkontor i Malmö och sådär, så jag var ju inte inställd på att bli VD så snabbt, men omständigheterna gjorde att det blev så. Och det blev väldigt spännande, men också mycket jobb initialt. Vi skulle ha ner kostnadsstrukturerna, få igång affärsmodellen och jobba med att få ordning på hela vår supply chain-flöde, det var mycket som jag hade sett att där skulle man kunna jobba bättre. Det var mycket jobb, självfallet. Men det var också väldigt rewarding, alltså väldigt belönande att se hur snabbt som vi fick bra lönsamhet. 2007-8 började det vända upp rätt så bra.

Du var ju ganska ung, och det var ett miljardföretag redan då…

– Ja, det var jag, absolut. Säg att det var drygt en miljard, så vi har i princip dubblat omsättningen under de åren jag varit här. Förra året stängde vi på 2,3 miljarder kronor och gjorde nästan 245 miljoner i rörelseresultat. Så det har varit en resa både i omsättning och i lönsamhet.

Förmågan att se vad som behöver göras, vad är det?

– Kanske framförallt att prioritera. Vi brukar prata om att man ska vara en strategic doer. Det är ju väldigt viktigt att se vart man ska, men sen måste man också ha energi i vardagen för alla de små besluten i rätt riktning, alltså den exekutiva förmågan. Man måste vara ett vinnande team och det ska vara kul att jobba tillsammans. Och så måste man gilla vardagsgnetet. Jobbet.

Det här stora ansvaret som kom, det är ett familjeföretag i tredje generationen och lite problem med lönsamheten som du nämnde, att då komma in där och… var du 38?

– 39 var jag då.

39, och ta på sig den rollen, det är ett stort, stort ansvar och det är många medarbetare, och så vara mitt i livet och familj… hur var det?

– Om man backar… jag blev ju utvecklingschef när jag var 31. Så kanske karriärmässigt då, var det ju en stor stretch också. Att bli R&D manager för Industrial Wood Coatings. De ringde och erbjöd tjänsten på Akzo Nobel när jag var mammaledig med min dotter, -98 föddes hon. Då var jag bara 31 och jag var mycket yngre än de andra som var R&D manager och jag tror den enda kvinnan i princip. Och var med i ledningsgruppen och så. Så jag fick ju redan tidigt ett väldigt spännande jobb. Men det är klart att det var en stretch, jag fick fundera lite, men eftersom jag kände att det var ett så roligt företag, bra människor, bra produkter och mycket möjligheter så… man ska ju inte sitta och ångra sig att man inte tog möjligheten när man fick den. Likadant när ägarna av Bona frågade och trodde på en, så fick man ta chansen. Jag tyckte att det var en kul utmaning. Jag har aldrig ångrat beslutet men det är klart, det var mycket mer jobb att göra turn around än jag trodde. Jag hade ju inte gjort något sånt tidigare. Ibland är det bra att bara börja jobba och inte veta hur mycket jobb det är.

Det låter som det känns självklart för dig, det där ansvaret. Det låter som att du inte reflekterat så mycket över det?

– Nej, men jag har faktiskt inte gjort det. Man får ta möjligheterna. Man får ta fasta på det positiva. Man kan ju inte sitta och gräma sig om att man inte tog chansen när man fick den. Du vet de här window of opportunity, det är inte så många gånger i livet som man får dem, så då ska man inte missa att ta dem när man får dem.

Du har ju haft en framgångsrik karriär. Du har gjort mycket goda resultat många gånger. Visste du att det var så tidigt i livet? Att du är en sån person som har lätt för att skapa bra resultat?

– Nej, jag tror faktiskt… och det brukar jag säga när ungdomar frågar ibland – man måste göra det man brinner för och tycker är kul. Du läser nog normalt kemiteknik och tänker jag ska bli labbchef och kanske jag ska bli forskningschef. Och sen när man kan ticka det redan när man är 31… så jag gick aldrig i Lund och tänkte jag måste bli VD. Utan jag tyckte det var jättekul att jobba med produktutveckling. Det var därför jag var 14 år på Akzo Nobel. Och nu har jag snart varit här 12. Det är nånstans i den här nyfikenheten att utveckla nånting bättre, att tillföra värde. Sen tycker jag det är kul att jobba med människor, annars ska man nog inte ha det jobbet jag har nu. Det är roligt när man ser att tillsammans kan man göra nåt extraordinärt. Så himla mycket mer än vad du själv kan göra som individ. Alltså, den kollektiva intelligensen i ett team är ju mycket, mycket högre än den individuella. Det är kul när man gör nåt riktigt och det är mätbart och det är varumärke, det är hållbarhet och det är innovation. Jag har jobbat väldigt mycket med att engagera medarbetare – det vi kallar Bona-dialoger. Att få det kulturskiftet när man involverar dem och har en transparens i mål och strategi och var vi ska nånstans. Det är roligt att se och vi har fått bra resultat i våra medarbetarundersökningar. Det är bra när man får positiv respons på ledarskap och det är ju mycket annat än siffrorna. Men siffrorna är ju resultatet av allt vi gör tillsammans.

»Ibland är det bra att bara börja jobba och inte veta hur mycket jobb det är«

Ledarrollen då, har du alltid vetat att du är bra på det? En del säger, det visste jag när jag var fem. Att de har alltid varit den som håller ihop laget när de spelar på gården och sånt?

– Nej, det var inte så självklart för mig, faktiskt. Det var det inte. Men jag har aldrig varit rädd om nån frågat mig om jag velat ta vissa utmaningar.

Har du alltid varit lika bra? Jag menar genom skola, utbildningar…

– Ja, men jag har lätt att lära. Och det är väl också nån förmåga att ta till sig mycket information och kunna prioritera den. Det är nån kombination av personlighet, driv, energi, vilja. Men jag har haft lätt att lära mig. Det är därför jag har tre akademiska utbildningar, Civilingenjör, Teknisk Licentiat och Civilekonom. Det läser man ju inte om man inte har rätt lätt för sig. Och det var ju lite nyfikenhet som drev det, självfallet. Jag läste natur på Katedralskolan i Lund. Och sen började jag läsa kemiteknik, men då visste jag verkligen inte vad jag skulle. Först tänkte jag läkarlinjen, för att jag hade betyg så att jag kunde komma in, men jag var inte säker på att det var vad jag ville göra. Då sa mina föräldrar, ta då nåt som är lite bredare om du inte är säker. Så blev det kemiteknik.

Kemiteknik? Det känns inte så brett?

– Nej, men en civilingenjörsutbildning är ganska bred. Jag ville ju jobba med forskning på något sätt. Jag ville utveckla produkter. Sen är det kanske nåt med att utveckla företag, utveckla ett team, det är nånting i det här att man tillför värde, som är väldigt givande. Det var ingen tvekan om att det skulle vara naturvetenskap i alla fall. Det blev väldigt roligt när jag fortsatte som industridoktorand och licensierade. Då jobbade jag med tillämpad forskning för det som var Nobel industrier och som sen blev Akzo Nobel. Jag kom in på den svängen och då var det ju egentligen labbchef/forskningschef som jag var inställd på – det var målet i karriären. Men så fick jag den möjligheten rätt så snabbt och insåg att sitta i ledningsgruppen var kul och göra affärer var också kul. Så därför läste jag in en civilekonom med marknadsföringsinriktning under den tiden.

Alltså samtidigt?

– Ja, mellan -94 och -98. Sen var jag precis färdig med det -98 och så fick jag min dotter. Då ringde de och sa att nu är jobbet ditt om du vill ha det. Då tänkte jag, nu måste jag ta vara på denna möjlighet. Sen hade jag mitt andra barn, Alexander -01. Mitt i den här karriärsvängen. Det var väldigt roligt, men det var väldigt mycket resande också, självfallet. Då var jag ju R&D manager Industrial Coatings. Holland var ju centrum av Akzo Nobel-världen, så mycket resor till Holland också.

Du sitter också i en del styrelser…

– Ja. Det är också nyfikenheten. Det är en förmån att få lära sig av andra som lyckats riktigt bra. Så idag sitter jag i Peab, som är fantastiskt roligt, byggbranschrelaterat. Och sen Hexpol, som är ett internationellt kemibolag. Och sen HMS Networks som är i framkant av det här Internet Of Things och så vidare. Jag tycker faktiskt det är den bästa VD-skolan du kan göra med styrelseuppdrag. Framförallt är det väldigt, väldigt roligt. Jag tycker att det är en dimension för att få bättre förståelse för det här med ägare och styrelse och operativa frågor.

En annan sak, börsbolag och familjeägda bolag. Hur tycker du det skiljer sig?

– Du slipper allt med att vara publik och information till aktiemarknaden. Det är på gott och ont. Därför är det väldigt roligt för oss när vi får Näringslivspriset, Morotspriset, Årets ledare och så har vi fått Exportpriset som vi fick ta emot i Stockholm från Kronprinsessan Viktoria. Det är kul att få lite lagom extern uppmärksamhet. Men jag kan ju tycka att det är fördelar med familjeägt i långsiktigheten och inte bli bedömd hela tiden på sista kvartalsrapporten. Fördelen är att vi lägger all vår tid på det operativa och inte på att informera alla analytiker, så det är för- och nackdelar helt enkelt. Men, som sagt, det är många fördelar i den långsiktiga dimensionen i ett familjeföretag.

»Alltså, den kollektiva intelligensen i ett team är ju mycket, mycket högre än den individuella«

Det förstår jag, företagsmässigt. Jag tänker ledarskapsmässigt, när det funnits i några generationer. Som Bona, och nu tror jag du är andra externa..?

– Andra externa VDn, ja, det var farfar, far och son, tre generationer.

Att då komma in som en extern VD är en speciell situation, tycker jag. Inte så vanligt väl…

– Nej. Det är ju inte heller så många företag i den storleken som är familjeägda. Men det är många som är väldigt framgångsrika familjeföretag. Om man tittar på Tetra Pak och IKEA, de är ju lite större än vi, eller hur? Medan, Akzo var ju stort och publikt. Det finns ju nån storlek där det blir lite opersonligt. Jag tycker som vi är nu, 570 anställda – det gör ju att varje person kan bidra med att göra skillnad. Jag tycker det är en lagom storlek på företag, där det personliga mötet finns. Vi kan namnen på väldigt många medarbetare och det tycker jag är trevligt.

Hur många?

– Ha ha… Ja, kanske hälften i alla fall. Men det är lite coolt alltså, vi har ju hela den internationella dimensionen, vi har industrikunder, vi har hantverkare och vi har distributörer och finns i så många länder. Men vi är ändå så pass få så det blir väldigt tydligt det resultat man kan bidra med. På individnivå.

En annan grej jag vill komma in på är kopplingen mellan företag och samhälle. Och din syn på det…

– Det kommer väl lite med dels att man är förälder och lite med ålder också, nån vilja att ge tillbaka. Så jag har ju försökt själv att engagera mig, i Handelskammaren är jag vice ordförande. Jag tycker det är viktigt att det finns en arena där industri, akademi, näringsliv och politik möts, så att man har de samtalen för den här regionen som gör det bättre på lång sikt. Det är en väldig konkurrenskraft i det. Då är utbildning och infrastruktur och integration superviktigt. Sen har jag varit med i Ingenjörsvetenskapsakademien också, IVA. För jag har ju det teknikintresset och tycker det är kul med innovationer. Att lyfta fram bra, duktiga förebilder för ungdomar som väljer de här yrkena. Man vill ju att regionen ska vara så konkurrenskraftig att våra ungdomar väljer att stanna kvar här. Här är ju allt från MAX-lab ESS och LTH och Malmö universitet och Lunds universitet, så det finns fantastiska möjligheter i regionen, det gäller att ta vara på dem. Sen om de väljer att flytta någon annanstans i världen, det gör ingenting, men de ska inte välja bort den här regionen för att den inte är attraktiv. Det är min förhoppning att det ska utvecklas och bli nåt riktigt bra. Och då tror jag att företagare behöver engagera sig. Man får försöka bidra med det man själv brinner för och känner att man är duktig på. Som Bona, vi är med i Sustainable Plastics STEPS, som är ett jättestort initiativ för grönare kemi på LTH. Sånt tycker jag är jätteroligt, det är ju där framtiden är… innovation och hållbarhet. Om Sverige ska kunna konkurrera så måste vi verkligen vara i framkant när det gäller de sakerna. Där tror jag att vi företagsledare och företag har ett ansvar att hjälpa till. Där vi ser att vi kan bidra.

Innovation och hållbarhet…

– Ja, med min bakgrund och den kopplingen till Lund och akademin så är det klart att jag tycker det är väldigt roligt när vi har forskningssamarbeten med LTH som är framåtriktat. Som också ger en möjlighet att fortsätta att ligga kvar i den här regionen. Nästa år fyller vi hundra år, och vi har haft huvudkontor här hela tiden. Så det är klart att då är det väldigt roligt att de här stora satsningarna görs med ESS och MAX-lab och vi har universiteten runt om oss. Ska vi vara marknadsledande måste vi också vara innovationsledande. Jag tror att de nätverken mellan akademin och industri – det är egentligen där du kan göra stor skillnad. Det är väldigt roligt när du kan tillföra forskning till samhällsnytta. Som idag kan vi ha astma- och allergi-godkända produkter, du kan slipa om ditt golv dammfritt, luktfritt. Så vi bidrar med att hantverkarna har mycket, mycket bättre arbetsmiljö idag än som det såg ut förr. Det är roligt att se. Och många som har astma och allergi – att vi har en lösning på de problemen. Det är kul att ha ett produkterbjudande som ligger så rätt i tiden.

»Fördelen är att vi lägger all vår tid på det operativa och inte på att informera alla analytiker«

Det låter som du tycker att hållbarhet är viktigt för företags framgång?

– Ja, vi har de här superföretagen och det är ju coolt att kunna vara ett av Veckans Affärers superföretag med snabb tillväxt och hög lönsamhet, när vi ändå är i en traditionell bransch, med ett traditionellt erbjudande. Men det är nånting vi har ompositionerat i vårt varumärke – vi var ju Bona Kemi. Vi brandade om till Bona och gick in på eftermarknad och har förstärkt både det här med träning, alltså training, vi har ju hantverkarutbildning också globalt. Det är väldigt många som inte har tillgång till bra hantverkarutbildning. Då tar vi och certifierar de duktiga hantverkarna så har de ett dammfritt, luktfritt erbjudande från Bona. Så listar vi dem på hemsidan, och så får de dessutom kunder av oss, eftersom vi finns ute på eftermarknaden till slutkund, som du och jag. Vill du då slipa om ditt golv, så kan du gå in och hitta Bona-certifierade hantverkare som kommer hem, dammfritt, luktfritt och slipar ditt golv. Det är väldigt roligt när man kan erbjuda den typen av produktlösningar. Idag är ju USA två tredjedelar av omsättningen, så att det har lyckats väldigt, väldigt väl. Vi har 8 av världens 10 största retailers – Walmart, Home Depot, Target, Lowe’s, Costco, och de här, som kunder. Innan lågkonjunkturen så hade vi inga av de stora retailer-kunderna. Så det var ju 2009 om vi pratar om Bona-resan, som vår turn around kom. Men sen började vi tjäna pengar och gjorde rätt satsningar 2009, -10, -11. Då hände det inte så mycket på byggmarknaden och den globala lågkonjunkturen slog till och att sälja lack till en hantverkare som inte har nåt att göra, den står bara och blir gammal. Så det var ju mycket mindre aktivitet, både på industrikund-sidan och hantverk-sidan. Och då satsade vi på eftermarknad, i det vi kallar maintenance retail-kanalerna. Och idag är det en miljardaffär med bra lönsamhet.

Okej, då förstår jag lönsamhetens koppling till hållbarhet.

– Den lönsamheten hade vi inte haft om inte den lågkonjunkturen slagit till. Nånstans så var det lite mod också. Att ta tillfället i akt och flytta fram positionerna. Det var också drivet av att lågkonjunkturen gav den möjligheten att ompositionera oss. Och vi brandade om och satsade på vårt varumärke och hållbarhet och innovation. Det erbjudandet kom precis rätt, så vi har idag en väldigt hög varumärkeskännedom och högsta varumärkesnöjdheten i floor care-segmentet.

Hur kommer idéerna fram? Alltså de strategiska och taktiska idéerna under den här perioden. De är ju säkert många.

– Ja, absolut. Dels har jag ju haft nöjet att ha haft fantastiskt duktiga medarbetare runt mig. Men sen gäller det väl att ha en lite entreprenöriell kultur i företaget så man faktiskt kommer upp med all de här idéerna. Ibland är det inte värre än att man testar och går det inte så går det inte. Men att man ändå har en vilja. Jag vet inte exakt, men det är nånting som har gjort att vi tillsammans har lyckats väldigt, väldigt väl.

Vilken sida i dig själv tror du är den starkaste av de två, då menar jag den ena med idéerna kring strategi och den andra är execution?

– Jag tror att det är en kombination. Att ha helikoptersynen, men ändå ha energin i vardagen, alltså det man kallar strategic doer. Att man måste veta vart man ska, men så måste man i vardagen ta många rätt beslut i den riktningen för att få det att hända. Man måste ju ha en exekutiv förmåga också. Det gäller inte bara att tänka rätt, du måste göra rätt också. Och att ha förmågan att göra båda sakerna och så ha lite kul på vägen.

Så det är den mixen som är en del av ditt personliga framgångsrecept?

– Ja, framförallt ha lite kul och vara positiv. Man ska inte överanalysera det som inte gick bra, men givetvis är det bra att lära sig av det. Man behöver inte göra om samma misstag, det är kanske lite dumt. Men att man har en kultur där man vågar göra misstag, om det inte blir några negativa konsekvenser, men man tar fasta på det positiva. Det är det där med glädje och inspiration. Ett forskningslabb, du blir ju inte innovativ på beställning. Utan du måste ha kultur och processer och annat kring det. Men att du vågar testa lite.

»Det är väldigt roligt när du kan tillföra forskning till samhällsnytta«

Hur är den typen av karriär, parallellt med att man har familj?

– Jag tycker att det gäller att vara en förebild i vardagen för sina ungdomar också. Det är ju väldigt roligt att jobba, men man måste ju också känna att om nånting skulle hända så är familjen det viktigaste man har. När de är små så har man ju lite konstant dåligt samvete, så är det helt enkelt…

Haha… jag förstår.

– Men det gäller ju också att ha rätt partner, jag har haft en man som har varit väldigt stöttande och hjälpt till. Om nånting, så är ju en familj ett team, och man får lösa det efter den familjens förmågor och… frågar jag ungdomarna idag, som min dotter, så, mamma jag kan mycket väl tänka mig att vara VD, kanske inte ska just sälja golvmoppar, men… nåt annat. Så då har man ju inte skrämt dem. Det är ju inte så att, aldrig i livet, för du var aldrig hemma när vi var små, det hade ju skurit i hjärtat om de sagt det, utan… att man även är en inspirationskälla för dem. Det är det som är lite meningen med oss tekniker att vi ska ha ungdomarna att tycka att det här är kul och engagera sig. För de som har viljan i den riktningen. Jag är nöjd i alla fall att de är ambitiösa och sociala… Och de har haft mycket fördelar – vi har alltid rest mycket. Även om jag reser mycket i jobbet, så har vi alltid haft möjligheten att resa och göra kul saker tillsammans. Jag tror inte den tiden kommer tillbaka när man väljer antingen familj eller karriär, utan det gäller på nåt sätt att kunna få ihop det livspusslet.

Ja, det gäller ju alla egentligen. Men i synnerhet de som gör den typen av karriärer som du har gjort.

– Ja, sen tycker jag det är många fördelar. Jag har faktiskt inte upplevt många nackdelar att vara kvinna i karriären, utan det är för- och nackdelar och det gäller att ta fasta på fördelarna.

Jag tänkte inte specifikt på att vara kvinna, utan allmänt att göra karriär samtidigt som man är i den åldern och har familj.

– Inte så att det inte är jobbigt, det är det ju. Så är ungarna sjuka och man ska slå knut på sig. Sen har vi faktiskt haft väldigt stor nytta av att ha haft farmor och farfar och mormor i närheten i både Limhamn och Lund. När barnen var små fick de akut rycka ut ibland och det hjälpte ju till också. Så har man ett socialt nätverk runt sig, så hjälper det.

Kommer du från en företagarfamilj?

– Nej, jag kommer från en akademikerfamilj. Mina föräldrar träffades i Lund. Min mamma läste till receptarie och min pappa han läste… licensierade, han höll på och disputera då. Han var biolog, genetiker i bakgrunden. Så jag var många år utomlands när jag var liten. Jag bodde bland annat sju år i Turkiet när jag var liten. Gick i internationella skolor och så. Det internationella har jag alltid haft och lite den akademiska nyfikenheten.

I generna?

– Ja och det är därför jag också vill bjuda barnen på att följa med på deras lov till Asien, bland annat och till USA och andra ställen. Jag tycker det är väldigt fascinerande med alla kulturella skillnader och den möjligheten som finns i det internationella. Den ödmjukheten som man också får skaffa sig när man får anpassa sig. Jag är en stor vän av mångfald – jag tror att det är jättebra för framgång. I alla fall i Bonas sammanhang, när vi är ute i så många länder. Det kan inte bara sitta svenskar i ledningsgruppen.

Hur många länder är det?

– Nästan hundra. Och det är ju coolt, tycker jag. Men det är ju klart att man kan inte köra samma stil i USA som när man kommer till Japan och så vidare. Jag har alltid varit nyfiken på den internationella dimensionen. Tycker det är kul.

Den uppväxten du beskriver – hur stor del tror du att det är anledningen till nyfikenheten? Eller är det bara medfött?

– Jo, men jag tror faktiskt att man får en annan tolerans när man hela tiden får hålla sig till andra språk och får kommunicera lite på tyska och lite på turkiska och lite på engelska och jag gick ju inte på någon svensk skola, utan gick internationella skolor. Så när vi kom hem till Sverige fick jag sätta mig och lära mig stava. Hjärta och stjärna och sånt där. För först gick det inte jättebra på proven, för jag satt och funderade på hur allt stavades. Så det var bra med matte, för det var bara att räkna på.

Haha…

– Nej, det har ju sin charm, men jag tror man blir lite ödmjuk för olikheter och att det inte är skrämmande att anpassa sig. Det är härligt att ha Sverige som bas, men att ha en internationell arena privat och professionellt. Som vi har ett sommarhus i Kroatien, till exempel. Och vi kan inte kroatiska nån av oss. Så då får ungarna också ta sig fram på… prata de språk och man har en parlör och så lär man sig lite och sådär. Så lite såna spännande familjeprojekt. Och barnen var väldigt pådrivande, speciellt dottern, när vi skulle köpa lägenheten i Kroatien. Det visar ju också att de har ett öppet sinne. Det är ju kul, det här med mat och kultur och skillnader. Jag tycker det berikar. I företagandet och även privat, så tycker jag det är kul att resa.

Jag undrar också om du har tips till yngre entreprenörer?

– Jag tror att det är jätteviktigt att du väljer nånting som du tycker är roligt. Alltså nånstans så är det ju grunden för att du ska lyckas. Att du tycker det är skoj. Du ska jobba så pass länge att du måste komma hyfsat rätt där. Och då måste man välja det som man tycker är spännande och roligt. Ofta är det att saker man är bra på tycker man är roligt och så kommer man in i en positiv spiral.

Och de som är lite äldre – de som är i karriären eller driver mindre företag?

– Om du ska bli bland de bästa i världen, så måste du ta fasta på det som du är riktigt duktig på. Och du måste vara medveten om det du inte är så bra på, självfallet. Om man är ett par stycken så kan man ju brygga det som man inte är så duktig på. Men du måste hitta dina egna drivkrafter. Dels vad du är bra på och vad du brinner för. Så i mitt fall så är det mycket kring innovation och hållbarhet och det internationella. Varje individ måste hitta vad den brinner för och det är ju de drivkrafterna som man förhoppningsvis kan projicera till nånting som är nyttigt i ett företagande.

Är du en tävlingsmänniska?

– Ja, det är jag. Men inte sån så att jag socialt måste vinna alla spel och komma snabbast fram och så. Utan mer på det professionella planet. Som nu Bona i den här klassen, jag tycker det är jätteroligt när vi blir Årets superföretag. Akademiskt har jag alltid velat vara duktig. Och som forskningschef ville jag ha de bästa patenten och mest lönsamma produkterna, mest lönsamma uppfinningarna. Och är vi ett företag ska vi också vara ett föredöme i branschen med innovation och hållbarhet och varumärke och ledarskap och de bitarna. Så på det sättet är jag en tävlingsmänniska, men jag är inte det på alla plan. Privat är jag inte sån tävlingsmänniska. Det blir jobbigt om man ska vara bäst på allt.

Och när du var yngre, idrott och så?

– Jo, men jag har alltid idrottat, men inte på någon extremnivå. Utan jag håller igång ett par dagar i veckan. Har alltid gjort i hela mitt liv. Det är ett sätt för att både fysiskt och mentalt må bra.

Vad gör du då för nånting?

– Jag är på gymmet och sen springer och när jag är ute och reser har jag alltid med gymkläder och går på gymmet. Speciellt i USA, där det är öppet i princip dygnet runt, för när man vaknar där fyra, fem på morgonen så kan man lika bra kolla mailen och gå ner och gymma en timme, sen är man väldigt hungrig när frukosten börjar där klockan halv åtta.

Haha.. jag tror inte alla tycker att man lika bra kan kolla mailen och träna fyra på morgonen, om man vaknar då…

– Men så är det ju. Sen är det inte lönt, om man bara är där en vecka, så ställer man bara om halvvägs – fyra av de åtta timmarna. Så då är det ju jättebra att jobba lite och gymma lite. Jag tror att det är viktigt att vara lite rädd om sig själv – både träna och äta och sova och ta hand om sig själv. Speciellt om du reser och stressar och så. Det är så mycket stress som du inte kan undvika, så det du kan påverka kan du lika gärna vara lite snäll mot dig själv. Och ett sätt är för mig att hålla mig lite i form. Åka skidor och göra saker. Och det är kul att göra tillsammans med ungdomarna också.

Man konstatera att du hunnit med mycket på alla plan så här långt i livet. Du verkar ha tagit många bra beslut och det har gått bra – finns det några punkter på vägen då det varit tvärt om? Det där blev helt snett, eller det där blev…

– Nej, det har jag ibland funderat över, men jag ångrar mig faktiskt inte över nånting där. Jag är nöjd med mina val. Och jag läste det jag tyckte var skoj och så.

Även resultatmässigt, att något blev fel?

– Nej, vi har ju inte gått på några minor. Det är det man försöker undvika. Sen är det klart att vi gjort många fel beslut, men inte värre än att vi kunnat korrigera och göra fler rätt beslut. Det är lite 80/20-regeln, det gäller att göra mer rätt än fel. Men man får inte vara rädd för de felen utan man får säga att det där blev inte bra och så får man korrigera det.

Är du orädd i ditt beslutsfattande?

– Nej, men ibland är det lite no guts, no glory. Alltså, vi fasade ju ut en massa lösningsmedel i Europa 2009, mitt i den värsta lågkonjunkturen. Det var kommunicerat i 2007 att vi skulle ta bort lösningsmedelsbaserade produkter om två år. Men då trodde man ju inte att det skulle vara den där lågkonjunkturen samtidigt. Då var det lite så att man tänkte, vi kan inte backa på beslutet nu. Det blev lite jobbigt och så hade vi brandat om från Bona Kemi till Bona och vi skulle positionera oss med hållbarhet och innovation och varumärke. Det var ju en resa vi hade bestämt oss för att göra. Men det blev ännu mer tydligt 2009 att nu måste vi gå in på eftermarknaden och ta den här möjligheten. Så det var ju en riskbedömning. Vi sa okej, det inte värre än att har vi kommit överrens om att vi ska försöka, så får man försöka och hade det inte gått, hade man fått backa tillbaka igen. Så det är hela tiden lite risk/reward, men det är ju det företagandet går ut på. Du får inte bli handlingsförlamad och vela med att genomföra något. Du får lyssna på alla, ta ett beslut. Sen får du genomföra ditt beslut och så får du efteranalysera och kanske korrigera. Men man måste vara tydlig i genomförandet, tycker jag.

Vad hände efter dina utbildningar, började du jobba direkt?

– Mellan jag var färdig civilingenjör och började licensiera så var jag ute och reste sex månader. Men annars gled jag igenom utbildningen rätt så snabbt. Så jag var rätt så ung när jag var forskarstuderande, jag stod ju som lärare för en del av mina kursare som tagit sabbatsår och killarna gjorde lumpen på den tiden, så jag var väldigt ung. Jag har alltid varit rätt så effektiv och fått mycket gjort.

Vad skulle du kunna ge för tips till mindre företag, alltså ner till fem anställda och ännu mindre? Jag tänkte då strategiskt.

– Jag tror att det är jätteviktigt att dels rätt så tidigt ha något externt bollplank eller coach eller någon styrelse. Även om man inte har nån styrelse så kan man ha nätverk. Man kan ju göra sånt att man går på nätverksträffar på Handelskammaren eller på Ideon Innovation, alltså det finns ju arenor där du träffar andra människor. Jag tror det är väldigt viktigt att få annan extern input. Och det kan man ju få på olika nivåer.

Från de som har mer erfarenhet?

– Ja. Mentorskap eller nån coach som… jag har ju haft, nu vill jag inte nämna namnen, men unga kvinnor som har skrivit till mig och velat ha mig som mentor/coach och sånt där och då säger jag alltid att vi kan väl åtminstone luncha, ibland. Nu ska du kanske inte skriva det, för då kanske jag får äta lunch hela dagarna…

Ha ha ha…

– Haha.. men man ska bidra och hjälpa varandra. Där tror jag att de flesta bidrar med sin erfarenhet. För de som har lyckats vill jättegärna att andra också ska lyckas och ge tillbaka, så jag tror inte man ska vara rädd för att fråga och be om hjälp och hitta de kontaktytorna externt. Jag har aldrig haft hjärta att säga nej, utan har försökt att hjälpa till på olika nivåer. Allt från att man tagit en lunch och gett lite feedback och råd och sånt. Men jag tror att det är rätt viktigt. Då öppnar man upp och ser möjligheter, man får energi och de kan boosta en lite.

Tack för de tipsen och tack för din tid.

– Tack själv.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

augusti 2017
Fredrik Ericsson
maj 2017
Fredrik Ericsson
februari 2017
Fredrik Ericsson

Kristina Bardh

Kristina Bardh

AUGUSTI 2017 |
Fredrik Ericsson

Vi har träffat Kristina för att få veta mer om kvinnan som utsågs till Sveriges mäktigaste affärskvinna 2014 och var en av pionjärerna av privata entreprenörer inom vården.

Efter utmärkelsen “Sveriges mäktigaste affärskvinna” av Veckans Affärer 2014 blev intresset stort för Kristina Bardh i media. När vi får tag på henne per telefon känns det direkt att det är en person med stor integritet. Efter att ha skickat tidigare utgåvor av Galore Business och Galore Weekend blir det ytterligare ett samtal och vi får ett okej på att få göra en intervju. Det var ett roligt samtal som slutade med att vi fick vara ganska påstridiga för att få lov att göra intervjun hemma hos Kristina. När vi kommer hem till Kristina möts vi av värme och en jordnära atmosfär. Vi slår oss ner i vardagsrummet och börjar prata direkt.

Och du har sett tidningarna?

– Ja, det har jag gjort. Jag har läst igenom intervjun med Dan Olofsson ordentligt och tittat igenom magasinet, så jag har en klar bild av vad det handlar om.

En annan grej med de här intervjuerna – jag läser aldrig på innan.

– Okej. Då kan du vara intresserad på riktigt?

Ja, det är jag! Jag känner till Kosmo och att ni omsätter ca 800 miljoner och har ungefär tusen anställda. Det kanske inte var helt färska siffror, men jag vet i alla fall att jag läste nånting om dig nånstans. Det räcker ibland med några rader, så kan man få en bild av personen.

– Ja, det var nåt du sa att jag hade sagt (över telefon innan intervjun).

»Det kan inte vara drivande att man vill tjäna pengar eller bli berömd«

Ja, att du sagt “Ibland kan det vara bra att ha med sig en lång ståtlig man när går till banken”. Det är ungefär vad jag vet. Och jag är väldigt nyfiken. Hur började allt, då i början på nittiotalet? Har du bakgrund inom företagande?

– Nej, inte alls. Jag kommer ifrån en frikyrkosläkt och pappa var baptistpastor. På sätt och vis kan man säga att han var ju en väldigt modig entreprenör, för istället för att stanna som ett av tolv barn på den fattiga småländska torvan, så utbildade han sig till frikyrkopredikant. Så det var ett väldigt stort steg han tog. Men det fanns ju inte i min föreställningsvärld att jag skulle bli företagare.

Hur var din karriär innan?

– Ja, alltså jag utbildade mig ursprungligen till psykolog. Men tidigt i livet, så började jag jobba inom socialtjänsten. Först jobbade jag i Kävlinge kommun – då jobbade jag inom barnomsorg. Jag började där -73. Och det var precis då när barnomsorgen i Sverige växte fram. Då fanns det en sån fantastisk tilltro till den verksamheten och man tänkte att det skulle ge alla barn likartad och bra start i livet. För de som inte hade det så bra skulle få hjälp. Och även de som hade en unik barndom skulle få se hur vanliga barn hade det. Personalen var så stolt och det pågick alla möjliga projekt och planeringar – jäkla tryck var det.

Hur gammal var du då?

– Då var jag tjugofem. Så där jobbade jag länge och blev rätt sliten – jag fick ju tre barn under tiden och var chef, så jag blev rätt sliten av det. Jag längtade efter att komma iväg nån annanstans. Så småningom slutade jag i Kävlinge och fick ett jobb i Helsingborg som utredningssekreterare.

Du sa att du blev chef – var det för att du själv ville åt det hållet?

– Det var såhär, att jag kände väldigt snart efter min utbildning till psykolog, att det inte var rätt för mig. Då var det en god vän till mig som ringde och sa “du, idag så står ditt jobb i tidningen” och då var det ett jobb som serviceledare i Kävlinge kommun. Ingen människa visste vad det var och det var många som hade sökt det, jag stod på sjunde plats för jag hade knappt suttit vid ett skrivbord. Men jag har alltid varit lite “bestämmig” av mig.

Jag hade ingen annan utbildning heller, utan antingen fick jag satsa på “psykologeriet” och det ville jag ju inte, eller så fick jag satsa på något annat – vad som helst för nåt där det inte är utbildningen är avgörande. Jag hade ju inte kunnat bli läkare eller sjuksköterska eller advokat eller något sånt utan fick hitta ett jobb som inte eftersökte en specifik utbildning. Det var väl lite slumpens skördar, som det kan vara ibland. Men, jag fann mig väl och trivdes jättebra! Tyckte det var jätteroligt. Det var också så att i den här perioden, när jag höll på som psykolog, så jobbade jag på Kristianstads barn- och ungdomspsyk. Då tyckte jag att de barnen som kom dit hade alla goda skäl i världen att reagera si eller så. Och så kom de in där, i en varm och tillmötesgående och tolerant atmosfär och förstående människor som pratade med dom, bra samtal och så vidare – så de kom sig rätt så bra. Och sen släpptes de rätt ut igen. Inga samtal med föräldrar eller med skolor eller vänner…

Nu förstår jag inte?

– Barnen var ju inlagda på kliniken.

Men vem skickade dit dem, det måste väl funnits kontaktpersoner? De kom väl inte självmant?

– Nej, inte självmant. Men från klinikens sida, så hade man ingen kontakt med barnens nätverk. Och det tyckte jag var på tok. Då blev jag också allt mer medveten om det här med vardagens betydelse för oss människor. Och hur mycket vi påverkas av det som pågår varje dag. Inte bara det som är specifikt eller stora kriser, utan vardagen är jätteviktig. Så det började nog där. Det kändes väldigt angeläget för mig, just det här med barnomsorg – jag hade ju sett hur barn for illa.

Hur länge jobbade du där?

– Sen jobbade jag där i fjorton år.

Och helt plötsligt tänkte du att – nu får jag bygga upp ett stort företag?

– Ha ha, nej. Sen kom jag till Helsingborg, då hade jag ett jobb som utredningssekreterare men det här med utredande, det var inte så jättebra för mig. Inte för att jag inte kan utreda, utan för att jag är en riktig ”doer”. Jag ville inte lämna ifrån mig något som andra skulle sjabbla med. Och det såg min chef, så han satte mig som tillförordnad distriktschef i ett av socialens distrikt och då kom jag i kontakt med äldreomsorgen. I Helsingborg, sent åttiotal, nu råkade det vara Helsingborg, men jag räknade med att det hade kunnat vara var som helst, men det var så fruktansvärt dåligt. Jag trodde inte sånt fanns. Jag var van vid hela den här spänstiga verksamheten med medvetande och stoltheten och allt. Och så kom jag till äldreomsorgen med bara… total brist på engagemang.

»Det måste vara en idé, en vision, som är så viktig för dig att det är den som är drivande«

I hela organisationen?

– Åtminstone på det stället. Det fanns flera ställen, men det var ett ställe som gjorde ett enormt intryck på mig. Gräsligt!

Vilket var det? Hur då?

– Gåsebäckshemmet. Jag var ju själv chef för det som distriktschef. Och sen hände en tragisk händelse – jag var frustrerad från början, men då hände det en dag att en kvinna kom dit för att besöka sin mor. Halv fyra på eftermiddagen. Då kom hon ner till sin mor och då satt hon i sin rullstol, mitt på golvet, med ansiktet ner i sin lunchbricka och var död. Och det var en stor skandal och en stor utredning. Det var många i tjänst – de var sju i tjänst den dagen. På tjugosex platser. Och de hade hållit på med allt möjligt, de hade letat våffeljärn för att det var våffeldagen och de hade letat färska ägg och nån skulle iväg på semester, så det hade de snackat om och några stod väl bara och hängde och väntade på om någon skulle larma. Men denna damen kunde inte larma, för de hade ställt henne mitt i rummet, i sin rullstol, så hon kunde inte nå larmknappen. Och det var alldeles uppenbart att hon hade fått in sin lunchbricka vid tolv. Och vid halv fyra hade ingen tittat till henne. Det var fruktansvärt på alla sätt.

Då hade jag en kollega, vi jobbade nära varandra, Lena och jag, då sa vi att om vi hade fått sköta detta så hade det aldrig fått gå till så. Det var en så väldigt stark frustration och jag skämdes över att gamla människor var helt beroende… Man tänker barn som är på förskola, då tar ju föräldrarna hem dom om det inte passar. Men de här människorna som bor i ett äldreboende är fullständigt utlämnade till den personal som jobbar där. Och så fanns det en sån brist på engagemang. Det var en utlösande faktor.

Inför valet -91, då var det en väldigt intensiv debatt i Sverige – systemskiftesdebatt.

Mmm, det minns jag…

– För då var man jävligt missnöjd med den offentliga verksamheten. Och i Helsingborgs kommun fanns då en kommunstyrelseordförande, en moderat, som var väldigt engagerad i detta – Jerker Swanstein, han blev sedermera regionråd här i Region Skåne. Han var kommunstyrelseordförande i Helsingborg vid denna tiden. Han drev igenom att om det var några som var intresserade av att driva – knoppa av då från offentlig verksamhet – driva egen regi, så var man välkommen att säga ifrån så skulle de försöka hitta former för det. Så det gjorde vi.

Ni måste ha varit några av de första?

– Ja, det var vi. Vi var några av de allra första.

Det är väl ganska ovanligt att några av de första, tjugo år senare fortfarande är verksamma? Det brukar ju vara så att några av de första gör en massa misstag och sen kommer någon annan och gör det lite bättre…

– Precis. Det är jätteovanligt. Så det har varit en blandning av tur och skicklighet kan man säga. Och mycket uthållighet.

Vilket är tur och vilket är skicklighet då?

– Ja, turen var ju att när vi satt mitt i skiten då vid millennieskiftet, då träffade vi på en person…

Vadå, satt i skiten?

– Jo, när vi väl hade börjat där på Närlundahemmet och Gåsebäckshemmet…

Och tagit över det i bolagsform?

– Ja. Man la ut det på anbud och vi förhandlade hem det, vi fick det – ett femårskontrakt.

Då var du ungefär 40 år, det låter som en ny situation i yrkeslivet…

– Javisst. Det var det, men jag har alltid varit väldigt intresserad av att göra saker. Och jag har alltid reagerat starkt på saker som inte fungerar – velat göra saker bättre. Utmana det som inte fungerar – det har jag alltid gjort. Det här med att hantera våra medarbetare och få dom att tycka att detta var värdefullt och viktigt, och att förankra konceptet som sådant det hade jag inga bekymmer med, men allt det som handlade om formalia och struktur, juridik och ekonomi och sånt. Där underskattade vi grovt svårigheterna.

Hur visade det sig?

– Ja. Det var så att första halvåret var alla myndigheter där och granskade. Alla. Så vi hade ju jättemycket att göra med detta och vi blåstes upp på löpsedlar och tidningar och det var alldeles kopiöst. Du vet, om det fortfarande nu, tjugo år senare, ifrågasätts att verksamheter drivs i privat regi, så kan du ju bara föreställa dig hur mycket det gjordes 1993.

»Det här var 2009 strax efter Lehman-kraschen. Det var ingen som ville låna ut några pengar då!«

Förändring – nåt nytt, ja, jag förstår.

– Förändring – det var en förändring. Så då sa vi att, herregud, vi kanske inte får förlängt kontrakt här. Vi hade inga andra föreställningar än att vi skulle jobba under det femårskontraktet och sen skulle vi väl få ett nytt? Och så småningom kan vi gå i pension – vi tänkte inget annat. Men när vi ridit ut en sån här storm sa vi till varann att vi kanske inte får förlängt? Så mycket visste vi, att tillbaks till kommunen ville vi inte.

Varför det?

– Aldrig, jag hade hellre städat trappor! För detta är en jätteviktig verksamhet och att kunna göra det bra, få folk som jobbar i den som vill göra ett bra jobb, ge dom förutsättningarna att göra ett bra jobb, och göra verksamheten effektivare – så mycket det slösas i offentliga sektorn, så pengar bara rinner ut…

Hur redde ni ut det när det var kris?

– Efter Helsingborg, så förvärvade vi tre stycken enheter, som vi ägde själva. Det finns ju entreprenader som är tidsbestämda, sen finns det ställen som man äger själv där man säljer platserna, man har ramavtal. -96 Köpte vi Solliden utanför Malmö, Arlöv. Och -97 köpte vi ett ställe uppe i Ekhult utanför Linköping och -98 köpte vi ett psykiatriboende utanför Ystad. Och sen så tänkte vi att vi skulle hålla på med det hela livet. Det var då vi hamnade i de riktiga bryderierna så att säga. Ett ställe brann. Brann ner. Det var en av de som bodde där som futtade på, för hon var förbannad på läkaren.

Vilket ställe?

– Vilbo. 21 Mars 1999. Och sen uppe i Linköping, där fick vi veta att om vi skulle få förlängt kontraktsavtal och renovera lokalerna, så fick vi inget lån på banken, så där fick vi tömma vår kassa på den renoveringen. Och på Solliden var vi i tvist med Länsstyrelsen. Så vi var i bryderi med alla tre ställen.

Då vid millennieskiftet nånstans, 2003, då insåg vi att vi klarar inte detta själva. Vi måste på nåt vis hitta nån som kan hjälpa oss. Vi kände inga såna personer…

Tänkte ni söka kapital?

– Nej, inte i första hand utan vi tänkte på någon som kunde sköta ett företag – en vd. Vi kände ju inga civilekonomer, vi kände ju bara läkare, psykologer och sånt folk. Så vi hade en fastighetsägare där i Arlöv, som vi var skyldiga mycket pengar. Och de litade inte längre på att vi inte skulle trilla omkull. Då sa vi till dom att vi behöver verkligen hjälp.

Det kan ju vara ett bra sätt att få folk att bry sig. Att vara skyldig mycket pengar…

– Ha ha, ja, ju mer man är skyldig, desto mer bryr de sig. Då behövde vi få sålt den fastigheten uppe i Linköping, så vi skulle få in lite likvida medel.

Hur stor var verksamheten vid denna tidpunkten?

– Då var det väl ungefär 70 miljoner i omsättning.

Och ett hundratal anställda?

– Ja, mer, man får räkna… Eller vi säger ett hundratal ungefär. Så.

Och tomt i kassan?

– Totalt. Och slut på idéer.

Nej, det tror jag inte… då hade vi ju inte suttit här nu.

– Nej, det är sant. Men i alla fall, vi behövde sälja den här kåken för att få in pengar. Genom då, den här fastighetsägaren, så förmedlade denne mannen – Ingemar Helgesson, som sedermera blev vår vd – han kom in för detta uppdraget. För den försäljningen. Vi såg ju väldigt snabbt att han kunde ju saker och kände ju folk och hade en erfarenhet… och han hade ett förflutet då från bonderörelsen ursprungligen och bank, föreningsbanken, hade gjort bankkarriär. Sen hade han jobbat sex år i en mediekoncern. Och även jobbat lite med biståndsarbete – han var från en helt annan värld än vi.

En erfaren företagsledare?

– Ja, han hade varit vd på alla de här ställena. Vi förstod ju hur mycket nytta han kunde göra för oss och han såg väl också att här fanns fantastiskt mycket att få gjort. Ett så spännande uppdrag och en så stor marknad. Så hur det än var så bestämde han sig för först bara ett halvår, men sen lyckades vi övertala honom till att stanna hos oss. Och bli våran vd. Det var 2004. Då började vi bygga struktur. Beskriva vår verksamhet och organisationen. Och så småningom få mer verksamhet. Vi kunde inte påverka våra intäkter. Den bit vi hade, hade inte kunnat generera mer.

»Det var då vi hamnade i de riktiga bryderierna så att säga. Ett ställe brann. Brann ner!«

Jag förstår, det finns ingen merförsäljning…

– Nej. Finns inte. Utan vi var tvungna att få mer verksamhet. Vi hade inte råd att köpa utan vi var tvungna att vinna genom anbud. Och för att vinna genom anbud, så var vi tvungna att beskriva vår verksamhet. Hur det hängde ihop och hur vi gjorde och hur vi säkerställer saker och på ett sätt som skulle inge nån slags förtroende. Så småningom började vi vinna ett och annat anbud. 2009 hade vi växt från ungefär 120 platser till 330 platser. Och det året vann vi så mycket upphandlingar, så när vi gick in i 2010, så hade vi 1000 platser. Så vi tredubblade verksamheten.

På ett år! Dök det inte upp några likviditetsproblem?

– Jo, då fick vi dessutom ett uppdrag i Uppsala som var jätte-jättestort. De krävde av oss dels investeringar för alla inventarier – fyra stora nybyggda hus – och så krävde de av oss innestående betalning under lång tid, vi fick skicka fakturor den siste i månaden, sen hade de trettio dagar. Så det innebar ju två löneutbetalningar, så femtio miljoner behövde vi i buffert. Det här var 2009 strax efter Lehman-kraschen. Det var ingen som ville låna ut några pengar då! Det var tack vare att det fanns personer som hade förtroende för oss, som vi fick låna i banken. Det var den finansiella stora utmaningen. Sen var det ju den verksamhetsmässiga…

Ja, jag tänkte på det också. Hur man kan säkerställa när det går så snabbt?

– Du förstår, det var ju sanslöst. Och i Uppsala hade de ju byggt fyra jättefina nya anläggningar – så kommer det ett gäng från Skåne och snor hela den tårtan mitt framför nosen på dom. De var mycket skeptiska till om vi skulle klara detta och var tydliga med att säga det också. De var ju efter oss med blåslampan. Alltså när vi hade varit igång…

Vilka?

– Kommunen. Den första enheten startade vi i november och sen december, januari i tur och ordning fem enheter och strax innan jul och i mellandagarna började inspektionerna. Dagar, nätter i månader. Det var också såhär att det var massvis med informationsmöten, och när det var stora informationsmöten, då kunde Ingemar och vi i ledningen turas om att ta dom. Men när vi sen skulle ha enskilda samtal med 350 medarbetare – då gick det ju inte längre. Då satte vi oss ner och frågade vad finns det för några i vår organisation som vi kan plocka? Ja, hon där och hon där och vi valde ut tio personer. Och sa – kom upp till Uppsala, ta flyget och bo här på Uplandia. Och så fick de en checklista på vilka frågor de skulle ställa och vara förberedda på och så fick de alla dessa samtal. Det blev ju en succé! För dels var det så att de här personerna som de intervjuade, de kunde ju för första gången ställa frågor till någon som verkligen kunde svara på det de var intresserade av, hur det var att jobba och hur dagarna såg ut och deras schema osv. Alltså, det som folk verkligen är intresserade av. Och sen förstod de ju också att det här gänget pratade inte bara om att “våra medarbetare är våra viktigaste resurser”…

Ha ha ha!

– Utan att det är faktiskt så på riktigt. Alltså ett tag hade vi luftbro från Skåne respektive Linköping till Uppsala, för att introducera alla dessa verksamheter. Det var hårt – vi slet som djur. Men vi redde ut det.

Så ni flög runt hela tiden?

– Precis, speciellt när man får ett nytt uppdrag, då måste man sätta det plats och då finns det ingenting som går att göra på distans. Utan om man verkligen ska få nånting gjort, implementera ett nytt uppdrag, så måste man ju vara där.

När jag hör din historia, så undrar jag – reflekterar du ibland över det du har skapat och den positionen du har. Att ha haft en offentlig anställning och har varit frustrerad – till att vara där du är nu?

– Ja, det är fantastiskt. Jag tycker att det är fantastiskt och det är många som ställer frågan åhh, ni är så stora och som ni har vuxit och så, men det är inte det intressanta. Det intressanta är, att för varje ställe kan vi erbjuda ett bättre liv för de som är gamla och bor där. Det är det som är grejen.

»Att bry sig på riktigt. Det kommer ner till den kärnan«

Var kommer det ifrån?

– Kanske när jag var elva år och fick hoppa över en klass. Det var ju inte alla som fick hoppa över en klass i skolan. Det kanske grundlade min självsäkerhet? Det tror jag nog. Och så hade jag stort A på matten när jag tog studenten. Jag tror jag var den ende i Blekinge det året. Då hade vi fått fel tal, ett tal ingick egentligen inte i kursen, men jag lyckades lura ut det ändå. Självsäkerhet får man väl bara genom kunskap? Skulle jag säga. Kunskap är det grundläggande. Har ma

Hur många platser är det?

– Det är nog… om vi räknar, med seniorboende och sånt också, servicehus, så är det uppåt 1800 platser.

En känsla jag undrar över – när man står och tycker det här är inte klokt, dessa 164 personerna har det inte bra och sen, inte helt plötsligt men efter tjugo år, så har nästan 2000 personer det bra tack vare av vad man har byggt upp. Hur känns det?

– När vi var där med de 164 – då hade vi koll på dom. Och kunde säga att de hade det bra. Men det kan jag ju inte med bästa vilja säga om alla vi har nu – jag har ju tvingats längre ifrån. Och det är den svåra delen när det blir större. Att man kan ju inte ha den insynen i varje enskild verksamhet. Utan man får ha tilltro till de som ansvarar för varje enhet. Jag kan inte se något annat sätt än att varje ansvarig i vår verksamhet har tagit till sig samma synsätt.

Tänker du långt framåt?

– Det är ju svårt. Jag hade aldrig trott att jag skulle hålla på så här länge. Icke.

Hur många platser finns det totalt sett, i Sverige?

– Ohh… Alltså, välfärden omsätter nittio miljarder – hur många platser finns det? Jag vet inte. Du får googla på det.

Om jag skulle tippa… Om vi har en procent drygt? Så totalt 120 000 platser – där nånstans.

Och alla de andra 118 000 platserna, förutom era, det är väl blandat – hur stor andel är privat, vet du det?

– Ja, det vet jag. Ungefär 15% drivs privat.

Den här entreprenörsandan – det är ganska ovanligt att man jobbar med den typen av yrke som du gjorde tidigare och går denna vägen…

– Ja, det är ovanligt, men det är en ung bransch. Alltså, vi får se det så. Tjugo år i historiens perspektiv är en kort tid. Om man jämför med sjukvård, som funnits sedan medeltiden. Och privata läkare har ju funnits alltid. Och jämfört med mycket annat så är tjugo år en rätt så kort tid. Men det finns ju i min generation, eller vi första som startade, vi kom ju alla från den offentliga världen. Det fanns ju ingen annanstans man kunde lära sig. Alla kommer därifrån.

På gott och ont, eller bara gott?

– Nej, på gott och ont. En av de sakerna som vi sa, Lena och jag, är att vi är de sista idioterna. Du vet man säger ju ofta så, “amen dom idioterna” som bestämmer. Och nu blev vi de sista idioterna, för vi hade ingen att skylla på.

Ha ha…

– Det var en hisnande upplevelse – när man verkligen förstod hur geschwint man hade haft det. “Dom” på personalavdelningen och “dom” på ekonomiavdelningen och politikerna – alltså, det fanns ju alla möjliga undanflykter till varför saker inte var möjliga eller kunde göras. Eller om nåt gick fel eller, va..? I vår verksamhet så finns ju inget sånt. Man har en upphandling, man har svarat på den, man har ett avtal svart på vitt, varsågoda. Man får se till att leverera!

Man kan helt enkelt inte skylla på “dom idioterna”…

– Ha ha, det får du inte skriva.

Du har berättat lite om entreprenörsblodet.

– Ja, lite… Utmanarblodet!

För du hade elva syskon?

– Nej, min pappa hade elva syskon – jag hade fyra.

Okej, har de samma drivkraft?

– Nej, men alla har haft det här förkunnar-köret på nåt sätt. Jag har en brorsa som har jobbat med arbetsmiljö i hela sitt yrkesliv och jag har en syster som har varit präst och studentpräst och en annan syster som varit barnmorska och hållit på mycket med sex och samlevnad. Så det har funnits den här tendensen att tycka sig ha ett uppdrag att förkunna. Förändra. Att göra skillnad.

Går det i arv?

– Det tror jag säkert. Jag har en dotter som jobbar i regeringskansliet med ensamkommande flyktingar, eller ja, nyanlända på arbetsmarknaden och sånt.

Och barnbarnen, du sa att du hade barnbarn?

– Två än, men det kommer att bli fler.

Tycker du att man kan se sånt tidigt?

– Nej, det tycker jag inte. Det är för tidigt. Ingen hade någonsin trott det om mig, att jag skulle bli egenföretagare.

Varför utbildade du dig till psykolog?

– Det var en tid, då det fanns en väldig debatt om att hjälpa människor vidare och allas möjligheter. Det hade såklart stor betydelse. Sen det här med andlighet och själen och psyket, det hänger ju lite grann ihop. Kosmo betyder kropp och själ med omtanke. Så det här med själen, det finns kvar ännu liksom. Jag tror att vi har fysiska behov som är entydiga, men vi har också psykiska och andliga behov som egentligen är lika starka. Men som man kanske inte tar hand om på samma sätt. Det har definitivt med min bakgrund att göra.

Du känns långt ifrån den typen av entreprenör som startar upp något för att göra en exit? För man kan höra lite av de resonemangen ganska ofta i andra privatägda…. och det är väl det som det blir debatt om – hur ska verksamheter ägas?

– Alltså, det finns ju en väldig förkärlek, medialt, för små företag. Samtidigt säger man att det ska ha kontinuitet och långsiktigt och professionellt och allt. Och de små är ju de som allra mest riskerar att slås ut. Jag vet hur det är av egen erfarenhet. Men steget att gå från att vara liten, att själv vara i det, och veta på kvällen att dessa 164 platser har jag koll på, till att ha 1800 som man inte har någon koll på, mer än tilliten till de som har ansvaret, är enormt, den förflyttningen.

Vi pratade från början om det här med tur och skicklighet och det var tur att vi träffade på rätt personer, men det var skicklighet att kunna förflytta sig. Arbetsmässigt och ansvarsmässigt. Det som var då, det är själva hjärtat i verksamheten – att vara nära.

Saknar du det?

– Ja, ja, ja. Javisst. Men det var ju nödvändigt att överge det. Och det tror jag är väldigt, väldigt svårt för många att göra. Man börjar här med koll på saker och ting, och vid något tillfälle känner man att, ahh, orkar inte längre, kan inte längre eller så – det är då folk börjar prata om exit. Och väldigt få har ju lyckats… Alltså, vi har lyckats ta oss fram med egen kraft. Jag har varit snubblande nära, flera gånger, att ta in annat kapital, men vi har klarat oss på det vi har tjänat. Vi hade ingenting när vi gick in heller utan har bara levt ur hand i mun som det heter. Det har också delvis varit tur för vi hade mycket väl kunnat tvingas bli beroende av externt kapital. Och det är vad som har hänt de flesta. Det kan låta som att de stora företagen tvingar andra att sälja till dom, men så är det naturligtvis inte. De som säljer gör ju det gärna. För att de känner att de inte orkar eller kan längre, eller nåt.

Men när ni var i den fasen, i slutet av nittiotalet, så var det ingen slump att ni inte valde den vägen. De tankarna brukar ju alltid dyka upp…

– Självklart!

Och när de tankarna dök upp, så har ni sagt nej. Varför?

– Vi ville inte. Vi skulle kunna själv. Egentligen så var det engagemanget inom mig – vi tyckte alldeles för mycket om det för att överge det. Men det är ju möjligt att vi aldrig hade vänt rätt, utan då hade vi tvingats att lämna det. För nöden har ju ingen lag. Men jag är väldigt glad och lycklig över att vi hittade den lösningen som vi gjorde.

En annan sak – vad är dina tips och råd till andra entreprenörer?

Speciellt entreprenörer som inte är skolade så att säga, utan de som har passion men kanske inte riktigt vågar. Eller de som tidigt behövt söka externt kapital – sånt som ni lyckats undvika.

– Det måste vara en idé, en vision, som är så viktig för dig att det är den som är drivande. Det kan inte vara drivande att man vill tjäna pengar eller bli berömd eller göra exit om fem år. Utan det måste vara den starka idén som är drivkraften. Den måste vara så stark att man är beredd att möta mycket motstånd. Idéer som är engagerande, de är också utmanande. Det ligger i sakens natur. Saker som ligger mitt i fåran, det är det ingen som blir upphetsad av. Det som är utmanande och ger energi – det är nånting som är annorlunda. När man gör nåt som är annorlunda, så stöter man alltid på motstånd.

Mitt andra råd är att försöka vara lite klarögd över vad det är man själv kan och vad det är man saknar. Och försöka locka till sig andra som delar ens vision men som har den kompetensen man saknar.

Det tredje är bara hårt slit under lång tid.

Har du fått göra mycket uppoffringar längs vägen?

– Jag har fått jobba oerhört hårt i många år.

En sån karriär förändrar ju också privatsituationen, ekonomiskt och så. Har det påverkat dig?

– Nej, jag står med fötterna på jorden. Jag gillar det enkla livet. Jag gillar familj och vänner och är inte sofistikerad på nåt sånt sätt. Jag gillar ett vanligt liv. Och jag har den stora turen och lyckan att ha en man som har accepterat att jag har blivit en så oerhört aktiv yrkesperson. Som har accepterat hela vårt liv.

Med ekonomisk risk?

– Ja ja ja. Det har ju varit en förutsättning. Om jag haft en man som varit gnällig eller som kritiserat så hade inte orken räckt till.

En annan sak som förändras är intresset för någons person.

– Ja, fast det är nypåkommet. Det är så här att denna verksamheten som jag är engagerad i, den har låg status. Folk tycker inte att det är nåt skit att hålla på med. Så även om alla våra vänner vet att jag hållit på och jobbat med det här, så är det ingen som bryr sig så jättemycket om det. Hade man däremot jobbat på bank eller som mäklare, så hade de säkert undrat lite mer hur det går och så. Och jag har hållit det lågt, för jag har inte tyckt det var viktigt. Det är viktigt för mig att uträtta något. Men att folk ska ha synpunkter på det… helt ointresserad. Så det är såklart skälet till att jag inte ville släppa in dig från början. (För att hålla intervjun i hemmet.)

Jo, men en verksamheten som är så stor, det finns ju ett allmänt intresse…

– Nej. Det skrevs en artikel om mig i Entreprenör, som är Svenskt näringslivs tidning, och det var av en ren händelse ett ordkrig här nere i Malmö… jo, det var då det här “festen är slut – det är dags att dra”. Andreas Schönström sa ju det, han det socialdemokratiska kommunalrådet, och det blev stora rubriker “festen är slut – det är dags att dra” till oss privata… Då hade de ringt från tidningen Entreprenör till Svenskt näringsliv i Malmö, och undrat om det fanns någon att prata med och de hänvisade till mig. Jag sa att jag pratar gärna med dig, men det är så att vi har faktiskt ingen entreprenad i Malmö. “Nähä, men det var ju inte så bra…” Sen efter ett tag så ringde han igen och frågade – “du, skulle inte du kunna komma upp till en av era enheter i Linköping, så kan vi göra ett reportage om Linköping.” Jovisst! Sen när man håller på med sånt här så pratar man en massa och man kanske äter lunch och så. Då blev han mer och mer nyfiken på mig. Då föreslog han att få göra ett porträtt på mig. Javisst, så då fanns den artikeln i Entreprenör i oktober. Och det var första gången Kosmo beskrevs på ett sätt som visade det mer än bara enhetsvis. Och det beror klart på att vi inte varit intresserade av nånting annat än att jobba med verksamheten enhetsvis. Men efter det så har det varit en större uppmärksamhet.

Både bra och dålig?

– Nej, hittills är den bara bra. Bara trevlig. Vi gör det bästa vi kan, men jag vet ju att i det klimat vi befinner oss i, så kan vad som helst hända över natten. Vi har drivit en verksamhet där folk bor för att de är mycket gamla, mycket sjuka och snart ska dö. Och de är omgivna av anhöriga som är sorgsna, förtvivlade, skuldtyngda, man har ouppklarade familjesituationer, man har syskon som inte kan prata med varann, just name it. Och där är det klart att det finns en situation för svår kommunikation. Och jag kan heller inte säga att vi aldrig nånsin gör misstag. Det är en verksamhet som hanterar de svåraste situationer som finns i livet. Och det gör att det är förknippat med väldigt mycket starka känslor. Och det tror jag är grunden för att det blir så mycket upphetsat skriveri om vår bransch. För att det berör på det sättet.

Om du hade valt någon annan väg – vad hade det blivit?

– Präst kanske? Eller en handelsträdgård. Nej, men det här med människor och att kommunicera med människor och det här med ett värdigt liv och ett meningsfullt liv – nånstans där hade jag landat.

Så själva entreprenörskapet är en bisak?

– Jaja. Det är verksamheten som är det viktiga. Och också det, vi har så många medarbetare… ibland beskrivs dom som änglar och hjältar och ibland beskrivs det som skit och det värsta man kan ha. Och det är ju folk som har gymnasieutbildning. Om man säger att nittio procent av de som jobbar hos oss är undersköterskor. 10% är sjuksköterskor och arbetsterapeuter och sånt. Men de 90% är själva “bodyn” – alla de som ska förverkliga vårt koncept, det är där kvaliteten finns, eller inte finns. Väldigt ofta upplever dom sig som en obetydlig yrkesgrupp, obetydliga personer, med en svag yrkesidentifikation – till skillnad från t ex journalister och advokater som har en stark yrkesidentifikation. Men det finns något hos dem, som har gjort att de har valt att jobba i den här verksamheten och det handlar om att det finns nånting hos dem som tycker om att hjälpa gamla människor. Och när man blåser lite på den lilla lågan… när man då liksom vattnar på det – det här uppdraget är jätteviktigt och du är jätteviktig för den här personen som bor här och dennes närstående, så är det en sån makalös glädje att se den växten. Det är de sakerna som har drivit mig. Det är underbart.

Hur man kan skapa den stora motivationen i den yrkesrollen. Hade man haft ett företag med börsmäklare så hade det varit enkelt, för motivationen kommer från pengar. Är det närstående, ja då bryr man sig instinktivt. Men här är det helt främmande människor.

– Ja, det är det. När vi började där på Gåsebäckshemmet med de här medarbetarna som inte brydde sig alls, som inte hade brytt sig om att gå och titta mellan tolv och halv fyra, så var vår största utmaning – hur får man folk att bry sig?

Det är det jag undrar.

– Precis. Det vi kom fram till då var, genom att komma nära. För kommer människor tillräckligt nära varandra, så finns det alltid ett engagemang. Det var vår hypotes. Och därför så sa vi… nu så pratar alla om kontaktmannaskap, men vi började köra detta 1993, att du är ansvarig för två personer, du ska lära känna dom på riktigt, veta vad dom är intresserade av, vad dom har jobbat med och vad dom tycker om att äta, och så vidare. Du ska lära känna dom. Och du ska anpassa vardagen här och aktiviteterna här, så att det passar dom. Är dom Mff:are, så ska du se till att dom får se tv om det är en sån match. Eller om dom gillar Berlinersymfonikerna, så ska du se till att de får se det. Detta är egentligen den grundsten som vi har byggt hela verksamheten på. Att bry sig på riktigt. Det kommer ner till den kärnan.

Det lyser lite extra i dina ögon när du pratar om den kärnan – det är uppenbart. Stort tack för att vi fick komma hit!

– Ja, det är bra att det är slut, för jag ska vidare… det var mycket roligt att prata med dig.

Vi småpratar lite i hallen medan vi packar ihop. När vi ska tacka för oss händer något intressant. Trots att vi aldrig träffats innan så känns det helt onaturligt att ta i hand med Kristina. Det blir en kram som avsked och Kristinas värme följer med mig en bra stund efter att vi åkt därifrån.

Sedan intervjun gjorts har Kristina gått i pension och jobbar inte längre med verksamheten.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

maj 2017
Fredrik Ericsson
februari 2017
Fredrik Ericsson
oktober 2016
Fredrik Ericsson

Lotta Schelin

Lotta Schelin

MAJ 2017 |
Fredrik Ericsson

Tre Champions League-titlar, OS fyra gånger och ett OS-silver, EM tre gånger, VM tre gånger och ett VM-brons, Diamantbollen fem gånger, listan kan göras hur lång som helst. Vi träffade svensk damfotbolls största stjärna för en pratstund.

Din meritlista är lång, både din personliga och med alla lag, vad har varit störst?

– Alltså, det är svårt att säga för man har ju alltid mål uppsatta för säsongen eller för karriären eller vad det nu kan vara. Men, allt som alltid är störst, det är med laget. Det är det man får ut mest av, för man är lagidrottare, så man njuter mest av de framgångarna. Champions League-vinsten med Lyon (Olympique Lyonnais), var verkligen stort klubbmässigt. Det kan man ju inte komma ifrån. Men sen, i och med att landslaget är landslaget och den stolthet man har med det så, kliva in på Maracanã i en OS-final, det var… det var sjukt stort. Då kände jag att jag hade uppnått någonting med landslaget som jag hade väntat på, eller önskat. Sen är det klart, vi vann inte, men ändå. Klubbfotbollen, Champions League-vinsten med Lyon.

Vilken av de tre gångerna?

– Ja, men alla var speciellt på något sätt. Första är första. Då är det en jättespeciell känsla i hela truppen när man vinner sin första Champions League-titel och har kämpat så jäkla hårt för det. Det var en förlösande ren glädje. Andra var skithäftig, för att vi gick igenom Champions League-spelet med 39-1 i målskillnad, tror jag. Släppte in ett mål. Och spela final mot ett tyskt lag i München med 50 000 på läktaren. Då blir ju det mäktigt med hela den inramningen. Men sen sista, min sista spark med Lyon, när jag sätter en straff, som blir en del av avgörandet och vi vinner. Där och då så var det ju helt galet. Det är tur att man inte tänkte på det, när man tar straffen att… missar man då en sista spark, så blir det nåt helt annat i historien, men det var ju också sjukt häftigt, nästan ”too good to be true”.

»Vi gick igenom Champions League-spelet med 39-1 i målskillnad«

Det där med att inte missa när det väl gäller, det är mental styrka. Har du alltid haft det?

– Jag tror att man behöver en viss mental styrka för att kunna ligga på så pass hög nivå inom sin idrott eller vad man nu håller på med. Det tror jag krävs. På något sätt, någonting som gör att man håller det mentalt uppe. För det är ju ups and downs och man ska prestera gång på gång på gång. Så jag tror jag har en bas, men samtidigt så är det så himla mycket självförtroende.

Menar du en medfödd bas?

– Medfödd? Ja, eller nåt som man arbetar med beroende på hur man arbetar. Jag har alltid varit fokuserad på här och nu och nästa match och inte gått för långt fram. Och med det bygget, om man gör det bra, varje stund, då blir det ju bra över tid. Så det är väl nånting som man jobbar med hela tiden. Ändå, oavsett vem man är eller vad man gör så har man stunder där man har mindre självförtroende. Och jag tror att… som förra året i Champions League-finalen, av olika anledningar sätter man den straffen och då får man självförtroende med sig. Sen i nästa steg är man i OS och vi har två straffläggningar, så har man med sig det självförtroendet, då känns inte en straff svår. Men jag har varit med om stunder där straffen känns som en pina. Så det beror på… man ska ha lite flyt också.

Är det flyt? Eller är det nåt annat?

– Flytet tror jag man skapar av det här drivet man har. Och jobbar på, jobbar på, jobbar på. Det är klart att man mött motgångar också. Men det är ju hur man tar sig ur det som är hela skillnaden. Så, det är klart att det här ”go”et gör att man maler på och att man till slut får flyt. Och att man har en viss nivå, eller vad det kan vara. Så det kanske inte är flyt på det sättet. Vi kallar det flow istället. Kanske ett bättre ord för det.

Din karriär har mestadels varit rak, med du hade en period tidigare med mycket skador. runt 2002-2003?

– Mmm…

Jag läste också nånstans att du i ungdomen varit skadad i ryggen och blev avrådd att fortsätta spela fotboll. Stämmer det?

– Ja, precis. När jag var arton. Jag hade jättemycket problem. Antagligen när jag växte och hela den processen. Från när jag var femton, till jag var arton, ungefär. Och jag höll upp med fotbollen ett år. Mellan sjutton och arton, ungefär.

Alltså höll upp helt?

– Mmm. Jag kunde inte spela. Men så byggde jag upp med sjukgymnastik och sånt och sen så har det funkat. Så jag lyssnade inte på honom, utan kände bara nej, nej, åtminstone att jag ska ha testat allt. Så jag var väldigt inriktad på att det skulle lösa sig och det gjorde det till slut.

Var kommer den inställningen ifrån? Det var ändå någon som var auktoritär med kunskap som sa att du måste sluta med fotboll, men du fortsatte ändå…

– Exakt. Men jag tror att det kommer ifrån passion. Alltså, jag älskade och älskar fotboll. Och sen när jag var yngre – för mig var det hela mitt liv. Så jag kunde inte se att det inte skulle gå. Åtminstone så kände jag att jag inte gjort allt ännu. Jag tyckte inte att jag hade testat sjukgymnastiken fullt ut och tyckte inte jag fått de verktyg jag behövde för att kunna besluta att det här går inte. Jag tyckte han var lite snabb på det. En allmänläkare kollar röntgenplåtarna lite snabbt, så jag kände, nej, jag behöver mer expertis. Jag skulle kolla runt liksom, innan jag skulle kunna komma till den punkten. Så för mig var det tufft, men det var inte verkligt. Man kanske bara lever i nån slags bubbla, men det var ju tur att jag gjorde det då. Det funkade ju sen.

Det är intressant, vi har träffat en del affärspersonligheter – de kan uttrycka sig liknande, att så kommer experter med vissa analyser, men de går emot det, för de ”visste” nåt annat…

– Visst. Jamen, precis. Och då tror jag att de som har det drivet åtminstone jobbar så långt att man kommer till en punkt där man måste själv bli övertygad. Och det är där drivet är rätt gött ändå, att man har det. Till slut så kommer man ändå att bli övertygad om att det inte går, om det verkligen inte gör det. Låt det gå två år till. Om man behöver det, för sig själv. Och sen är det vissa som faktiskt klarar av att vända på steken då. Men det är som du säger, man måste ha nånting extra… det är väldigt många som lämnar det därhän, tror jag. Börjar göra något annat.

»Jag var väl talangfull i mycket, men fotbollen – that’s it«

En helt annan grej, jag har läst att du var duktig på friidrott och pingis?

– Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så har jag varit sådär. Jag har gått ut och kört väldigt många olika sporter och sådär med syrran på vår fritid. Stått och slagit tennisbollar mot garageportar och såna saker. Vi har alltid varit spontanidrottare, gått ner och spelat pingis, men jag gjorde väldigt lite i klubb. Det var fotboll som gällde. Så jag var bara med på pingisen några veckor. Friidrotten i och för sig sex månader, men det var också sådär. Jag var väl talangfull i mycket, men fotbollen – that’s it.

Kommer du från en idrottsfamilj?

– Alltså, pappa är idrottslärare. Mamma är egentligen inte så sportig av sig, men med pappa som idrottslärare, det är klart han är intresserad av idrott, men inte specifikt fotboll. Det blev nog nånting rätt snabbt i och med att syrran började och vi tyckte det var kul att ha en boll med oss i allt vi gjorde när vi var små.

För att ni var duktiga?

– Jag tror det. Det brukar oftast vara så när man är yngre. Är man duktig på nånting, så tycker man att det är kul. Så det låg nånting i det. Och sen så gick jag som på nålar och bara väntade på att få börja spela när jag var sex. Jag fick ju vänta de här två åren. Åka och kolla på henne… men då var vi små.

När kände du att detta blir min karriär, detta blir min försörjning?

– Jag har nog alltid känt det. Jag har en liten sån anekdot, när jag var liten, jag tycker själv att jag är lite lustig när det kommer till det, för jag var typ sju-åtta år och vi var på landet då. Jag tyckte det var skitkul att sjunga och jag tyckte att fotboll var ”the shit”. Och då var jag ifrån mig, jätteledsen, och tyckte det var förfärligt och pappa kom fram: – vad är det? Då brister jag ut i gråt och säger att jag kan inte bestämma mig för om jag ska bli fotbollsproffs eller sångerska.

Hahaha…

– Alltså, för det första – hallå! Du är sju-åtta år, behöver du ens bestämma dig! Och sen, för det andra, det är antingen eller – sångerska eller fotbollsproffs – ta det lite lugnt.

Är du bra på att sjunga?

– Nej, men alltså, pappa är trubadur-aktig, så vi har alltid hållt på lite hemma. Inget speciellt egentligen, mer än att jag tyckte att det var skitkul. Men jag har alltid varit fokuserad – fotbollsproffs, fotbollsproffs. För det var så jäkla kul och det var det jag ville hålla på med.

På den tiden, när du var sex-sju, då var det fortfarande så att det inte var så många kvinnliga fotbollsspelare som kunde försörja sig på sin sport…

– Nej nej. Men det tror jag inte ens jag tänkte på. Jag ville spela fotboll till 110 procent och för mig… då säger man att man vill bli fotbollsproffs. Jag ville göra det så mycket jag bara kunde. Jag visste inte exakt hur, men sen eftersom, så tar man alla de här stegen till stadslag och till landslag när man är femton. Man tar ju små, små steg hela tiden. Som gör att man förstår att man ska nånstans. Och det var ju landslaget då.

När började du i landslaget?

– Jag var tjugo, precis fylld.

Och du var fortfarande kvar här i Sverige då?

– Mmm, Göteborg.

Hur var det att flytta ner till Frankrike sen?

– Bra! Häftigt, lite läskigt. Ganska tufft, men jätte lärorikt och det bästa jag gjort.

Det gick väl bra direkt?

– Mmm, sanning med modifikation. Det är ju mer för att jag som är i det vet ju hur det kändes och så. Men överlag, absolut, det gick ju bra. Jag hade nog tur att… hösten när jag kom, så gick det skitbra. Och du vet, Champions League-matcherna och vi gick vidare och jag gjorde mål och allt flöt på. Sen kom det, man var hemma över julen, kom tillbaka i januari och då var det lite tungt. Man förstod inte allt med franskan och vad det pratades om i omklädningsrummet…. det började visa sig. Jag är ju så social också och helt plötsligt känner man sig som ett litet barn som inte kan språket och sådär. Och då tyckte jag att våren blev tuffare. Men som tur var hade man dom topparna också. Sen dalar som man tänkte, gud… kan jag ens ta emot en boll? Så det är det jag menar med sanning med modifikation, men i sin helhet så blev det ett väldigt bra första år ändå. Men för mig, så kände jag mig som en berg- och dalbana.

Du är fortfarande mitt uppe i karriären – tänker du själv, eller reflekterar över, att du är den här fixstjärnan för svensk damfotboll och allt vad det medför?

– Nej… jag har nog alltid bara varit jag. Och utifrån det, jag vet ju att med prestationer och med mycket rutin så har jag ju en central del. Och framförallt medialt i många år och sådär. Men det är inget jag funderar på, mer än att jag tycker det är skitkul att spela fotboll fortfarande och att jag har några år kvar. Jag är inte så mycket för att fundera så mycket, utan jag njuter av det. Sen har jag inga problem med det som medföljer. Vad det nu än kan vara, att man är centralt med i bilden, det är helt fine. Jag gillar det. Och är jag inte det, så är inte det nån fara heller.

Har du alltid gillat det?

– Ja. Eller jag tycker det är rätt så kul. Jag har inga problem, jag vet att vissa tycker det är jättejobbigt med intervjuer och tv-sammanhang och sånt. Det är vissa som tycker det är en jobbig del i jobbet. Jag har aldrig tyckt det, jag tycker det är rätt kul och socialt. Och man träffar folk. Sen är det klart att det kan bli mycket. Det var rätt skönt i Frankrike för det var lite lugnare för mig där. Där fanns så många fransyskor som kunde ta det jobbet. Då fick jag det lite mer lugnt på hemmaplan, medan när man var med landslaget så var det lite mer ös och det är helt fine.

Nu har du varit hemma snart ett år, hur känns det?

– Ja, men det känns också bra. Det känns lagom och jag har folk som hjälper mig hålla det på lagom nivå – fotbollen kommer först. Allt känns väldigt bra, det är gött att vara hemma. Jag längtade ändå hem.

Har du börjat börjat fundera på vad som händer efter fotbollskarriären?

– Ja. Men jag kan förstå de som inte gör det och att man är så inne i det. Och det har jag också varit och är. Man kan inte konkretisera uppdrag för framtiden, eftersom det kan vara om ett år, två år, tre år. Eller längre. Så jag har inget konkret, men tankar kring och vågar ändå gå dit, för det är inget fara för mig. Jag tycker det är rätt skönt att vara där jag är. Man har gjort det mesta. Man kommer hem och har fortfarande motivation och tycker det är jäkligt kul, men man blir lite mer avslappnad i det. Och när man är det så är det absolut inga problem att gå dit i tanken. Om man tänker utan att konkretisera allt för mycket. Man kan bara veta att man har en kontakt, eller nån tanke kring det. Men jag har ingen specifik utbildning. Jag har ett antal år på universitetet med massa olika kurser, strökurser till höger och vänster. Men jag har mycket kontakter som man byggt med tiden, som känns intressant för mig.

Det känns svårt att fråga någon som vetat sen hon var sju att hon skulle bli sångerska eller fotbollsproffs, men om det inte blivit idrottskarriär, vad hade du gjort då?

– Det är en bra fråga, jag vet inget konkret yrke. Pappa var ju idrottslärare, så det låg ju nära till hands. Men jag tror… jag är inte så säker på att jag haft ett 8 till 5 jobb, så. Inte kontorsjobb på det sättet. Jag ser mig mer som… jag gillar relationer, att vara ute och träffa folk. Man kan ju ändå kategorisera sig inom yrken i arbetslivet och jag är inte så tekniskt lagd utan tycker om relationer och människor mest. Sen om det är som mamma med äldre eller om det är… jag vet inte? Kundkontakter. Jag har ingen aning, men nånting sånt.

En helt annan sak. När det gäller allmänt med manlig idrott och kvinnlig idrott, så verkar det som kvinnor tar mer ställning till saker. Som till exempel du, när du lyfte upp det här med menstruation och idrott, som är intressant. Det är ju jättekonstigt att det aldrig pratats om det innan. Det lät så självklart…

– Ja, men exakt, det är ju det. Man skjuter sig lite i tårna här, tror jag. På ett sätt, så är det självklart och då blir det också en privatsak. Det är en gång i månaden. Alla tjejer har det. Det tar man hand om själv. Men det påverkar ju… och framförallt när man ska topp-prestera. Såklart att det borde vara en väldigt central del i hur vi studerar och ser på kroppen. I och med att vi är så noga med allting annat. Då blir det plötsligt – vad fasen? Det finns väldigt mycket att jobba med. Och jag har aldrig sagt att det inte har funnits nånting, jag menar det finns inom OS och SOK, där finns det gynekolog, men då har det kanske mest handlat om ifall mensen uteblir eller inte. För då kan det vara att man tränar för mycket och får ha koll på det. Men det har varit väldigt lite loggning på när och hur. För det påverkar ju faktiskt. Och även unga tjejer, det tycker jag är svinintressant också, du vet de här unga tjejerna som spelar i vår klubb. De är fjorton-femton, det händer ju jättemycket där. Det är klart att det kommer påverka. Det är klart att de några gånger bara kommer att säga ”jag är sjuk”. Fast egentligen handlar det bara om att de kanske har mens och inte vågar säga det. Det har kanske inte varit ett öppet klimat, eller så har man aldrig sagt det, bara. Så det handlar så mycket om att bara – ut med det, höj taket, man måste kunna snacka om det. Det är en naturlig del, liksom. Hos många kvinnor, ändå. Man får väl nästan säga alla…

Och alla män känner ju också till det, det var intressant, att det aldrig kommit upp innan i media? Men har det även varit så bakom kulisserna?

– Där tror jag det spelar väldigt stor roll vilken klubb? Vilken idrott? Jag tror till exempel, att individuella idrotter kan nog vara bättre, om du frågar dem, så tror jag att friidrotten har varit bättre på att ha det med. För att det är en stor del i idrottskvinnans vardag. Och jag menar Sanna Kallur pratar om kanske hundradelar, tusendelar… Då är en sån grej så jäkla viktigt. För man kan ju samla på sig vätskor och sånt, under vissa dagar – då kanske man väger lite mer. Det finns ju såna detaljer också. För dem har det kanske varit noggrannare. Medan som i allt i en lagidrott, då är man ganska många och går inte in på detaljnivå på samma sätt. Men vi börjar ju nå dit. Och även amatörer också som går ut och joggar, som kanske inte har svinbra koll. Kanske till och med tror att man inte kan göra det då. Men oftast mår man ju bättre av det också, så att… bara upp med diskussionen, bort med tabut.

Har du alltid varit så ”outspoken”?

– Ja, men jag tror att man också med tid och rutin, så vet man, eller har märkt att man har en röst också. Nu är man ju kvinna och det hamnar mycket i jämställdhetsperspektivet och man har alltid stått med fanan högt, på nåt sätt, bara genom att spela fotboll och vara tjej. Från första början. Nånstans tror jag att man uppfostras in i att faktiskt tänka väldigt kritiskt mot omgivningen, med tanke på att man är i en sån miljö som jag befunnit mig i. Jag har inga problem med att ta de orden i min mun, om det behövs. Jag tycker att det är viktigt. Samtidigt så är det så många grejer som jag tycker är så självklara. Då är det inte ens nånting att orda om egentligen.

Lite tjatigt kanske, men det här med dam- och herrfotboll, att det fortfarande är så stor skillnad ekonomiskt. Om man jämför med andra sporter, som MMA till exempel, där den som drar mest folk och tjänade mest över en ganska lång tid var en kvinna, Ronda Rousey. Men att det inom fotbollen fortfarande är ett enormt glapp mellan kvinnor och män. Vad tror du det beror på?

– Så många delar. Men en del får man kanske bara acceptera i den mån att det kommer fler på Malmö FFs matcher än på våra. Men då brukar vi kanske prata 10/90 procent. Men problemet just nu är att vi ligger på vadå, 0.2 procent? Just nu, det kan ju inte komma till en jämställd nivå i Sverige heller, om inte förbundet aktivt bara tar ett sådant beslut. Pengarna som kommer in till herr, respektive dam, från FIFA och UEFA är ju så skeva. Så det är där vi måste jobba. Det är där det måste finnas lobbyverksamhet för att påverka.

Men vem är ”vi”?

– Exakt. Vem är vi? Alla. Karl-Erik (Nilsson), vår ordförande (Svenska Fotbollförbundet) har blivit invald i UEFAs Consecutive Committee, du vet. Den… ja, vad heter det på svenska? Kommitté, ja ni fattar. Och han har ju möjlighet att påverka. Alltså, där har ju vi ett steg in. Vi får ju genom honom försöka att jobba och ta upp saker, påverka med alla röster som finns. De ser ju att damfotbollen växer. Det är ju en av delarna inom fotbollen som kan växa mest. Herrfotbollen går ju inte att få så jättemycket mer utdelning på, det är ju i princip maxat. I damfotbollen finns det jättemycket, det har man ju sett med Champions League och såna saker. Men det går långsamt. Där måste det ske otroliga skillnader på prispengar, på hur man delar upp pengarna. Vi är bra i Sverige, men behöver lite hjälp också. Därför är det ju perfekt att vi har lite folk som kan vara där och påverka. Jag hoppas det.

En annan grej jag har tänkt på är att kvinnliga idrottare verkar vara mer restriktiva med att dela med sig av sitt privatliv än manliga idrottare…

– Ja, det är faktiskt lite speciellt, nu när du säger det. Jag vet inte riktigt varför. Dels så är det ett aktivt val man gör som person. Men, det kanske också är en del i att man även där bär fanan lite grann. För att man är idrottare. Man ska bli sedd som idrottare. Förstår du vad jag menar?

Mm…

– Och då kanske man också väljer bort allt som är runtomkring. Jag är här och jag är idrottare. Spelar ingen roll vem jag lever med, hur jag ser ut, för det är också en klassisk del, hur jag ser ut och vad jag tjänar. Man vill ha rätt fokus på rätt saker. Men det är klart jag håller med dig om att det kan uppfattas som att man är lite mer stängd. Det kan nog ligga lite i det, att man börjar i den änden. Idrottare – det är viktigt. För det vet jag att när jag började i Frankrike, att man fick ta den fighten med, hur känns det? Hur är ni så kvinnliga? Och hur gör ni när ni åker på bortamatcher och hur gör du för att fortsätta vara så kvinnlig? Hur fixar man naglarna…? Men där fick man kämpa emot det. In och styr rätt liksom – jag sitter ju här och är fotbollspelare. Låt mig vara kvinna som jag vill, men det är väl inte fokus här.

Medans manliga…

– Nej, men det är väl sällan nån går dit, till en manlig idrottare – hur man kan vara en sån cool snubbe?

Haha, sant. Hur tänker du med familjeliv och såna saker?

– Javisst, det är klart, när du pratar framtid, så tänker jag ju det i framtiden också. Och det är väl sånt som också kommer mer och mer att man ska kunna få barn under karriären och ändå komma tillbaka. Och det har vi jättemånga exempel i USA, där det är många av de landslagsspelarna som får barn och sen kommer tillbaka. Jag vet inte hur deras system ser ut, det är också sånt som är svinintressant, för jag vet att i Sverige finns det många som har gjort det, men det har inte blivit fullt naturligt… så jag har nog alltid tänkt såhär – barn sen.

För din egen del?

– Ja. Som sagt, jag är ju 33 år och jag tänker ju på det, absolut. Det är ju inget konstigt. Men hade jag varit lite yngre, så hade jag nog inte tänkt på det, för det hade varit så naturligt i mitt huvud att nu är det fotbollen som gäller. Men jag tycker att man ska komma till den punkten att man faktiskt kan tänka på familj och barn, även under karriären. Men det är också sånt som vi håller på att jobba med. Det är inte gjort över en dag.

Du verkar engagerad i såna frågor…

– Ja, men det blir ju det automatiskt lite.

Det gör nog inte alla…

– Nej, men jag försöker. Nu är jag så pass rutinerad också att jag vill ju skapa förutsättningar för de som kommer efter, så de kan ha det så bra som möjligt också. Det gör man ju hela tiden med allt, från att vara proffs och visa unga tjejer att det är möjligt. Som de gjorde för mig innan. De som kämpat i manegen för mig innan, för att jag skulle kunna bli proffs.

Du har varit proffs hela vägen?

– Ja, men i Göteborg, när jag började i landslaget, när jag var runt tjugo, då började det i alla fall. Absolut inte en hundraprocentig lön. Men en lön som gjorde att jag ändå kunde satsa fullt ut. Sen så när jag åkte till Lyon, de åtta åren, då var man ju proffs.

Jag kollar här på dina meriter, det kan vi inte gå in på, det tar ju aldrig slut.

– Ha ha ha, vad härligt det lät.

Ja, men det finns hur mycket som helst, jag vill inte gå in på fotbollen, jag kan för lite om det. Däremot din status som den svenska fixstjärnan och så. Och hur det känns? vi har ju varit inne på det…

– Det är ju samma för alla som blir granskade eller som ska topp-prestera ständigt. Alltså, det är ju därför jag som individ inte kan göra för stor grej av det heller. Då tror jag att man kan stå och falla med sina prestationer ganska så rejält. Man får liksom bara ta ett steg tillbaka och bara vara och göra det man ska. Det är mitt fokus. Om det sen gör att jag kan leverera så bra som möjligt, då är jag nöjd. Men det kommer ju baksidor med det också, som om det går dåligt för laget då går det oftast dåligt för mig och de andra som är i ropet – då är det vi som får mer medial skit också. I media kan man vara stjärna ibland och sämst ibland, så då får man själv lägga sig på en nivå som – nej, jag är ingen stjärna och nej, jag är inte sämst. Det är nog ganska viktigt att veta vem man är och vad man kan och känna trygghet i det.

Finns det andra saker som du tycker att medier borde lyfta?

– Nåt specifikt? Nej, inte så spontant som jag tänker på idag. Som sagt, vi är i ständig progress framåt, inom damfotbollen. Det finns mycket kvar att jobba på och bygga. Men vi har kommit svinlångt, herregud. Vi har kommit väldigt långt i Sverige. Jag är en av fyra stycken UEFA-ambassadörer för damfotbollen. Åker vi till Rumänien, till exempel, det var en av tjejerna som åkte till Rumänien – där får de inte ens spela fotboll. Jag menar bara att en del saker är självklart här idag, men vi måste fortsätta fightas för att det är inte självklart i Rumänien eller på andra platser. Så att det vi gör här sprider sig. Och är vi där ute och visar att det är möjligt och visar vad vi kan åstadkomma, så kan man inspirera de tjejerna också. Det ser ju inte så bra ut som det gör i Sverige, även om vi har mycket att jobba med här också. Det ser inte så bra ut i alla länder. Det tycker jag är ett perspektiv att hela tiden ha med sig, att man ska aldrig vara nöjd, men heller inte ta saker för givet.

Och nu blir det ett EM-guld i sommar?

– Ja, det hade ju varit sjukt perfekt, ha ha.

Och ett SM-guld?

– Ja och ett SM-guld, det jobbar vi också för, helt klart. Det är ju målsättningen. Absolut.

Är det ett löfte?

– Det är svårare, faktiskt. Men däremot så känner jag att som vi presterade i OS, så visade vi att allt är möjligt. Ifrån ett ruskigt kass VM, året innan. Till att få kvala in, riktigt tufft motstånd. Och vi tar oss till OS. Sen hela den resan där till en OS-final, alltså… allt är möjligt och det känner man verkligen. Det tror jag att våran trupp känner.

Blir det din sista internationella turnering?

– Möjligt. Jag vet inte, ja du hörde mig, här och nu. Så jag har väldigt svårt för att säga att jag kommit till den punkten i min karriär. Jag har fokus på EM och sen kommer det att vara 2019, så det är ändå två år till… då får man väga av eftersom hur man känner sig och var man är och vill. Därför har jag fullt fokus på EM, det kan vara mitt sista.

Tack för din tid och kul att du är i Malmö, det vet jag att många tycker.

– Ja, men vad kul! Det känns jäkligt roligt att vara här. Tack själv.

AV Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

februari 2017
Fredrik Ericsson
oktober 2016
Fredrik Ericsson
mars 2016
Fredrik Ericsson