Christian Ask

APRIL 2019 |
FREDRIK ERICSSON

Grundaren av gymkedjan Fitness24Seven. Ett miljardbolag med verksamhet i Europa, Sydamerika och Asien. Vi träffade Christian för att prata om företagande, livet, drivkraften bakom bolaget och Christians bakgrund.

Ni har haft en starkt tillväxt hela vägen och idag omsätter ni nästan en miljard.

– Ja, detta året kommer vi väl omsätta någonstans strax över en miljard.

Hur många enheter har ni?

– 250 eller 255 kanske.

Ni har ju expanderat internationellt också, vilka länder finns ni i nu?

– Norge, Sverige, Finland, Polen, Thailand och Colombia. Så sex länder.

Du är ensam grundare. Hur stor andel äger du idag?

– Jag äger 100 % fortfarande.

Så du har byggt upp det utan riskkapital?

– Ja, men tillsammans med många duktiga medarbetare.

Hur fick du idén till detta?

– Jag bodde utomlands i USA rätt många år, sen bodde jag lite i Spanien också. Jag har alltid styrketränat ända sen gymnasiet. Jag tränade på ett gym som fanns i Sverige, som var mer styrkelyftarklubb. Så jag plockade lite idéer här, lite idéer i USA och lite idéer från Spanien. Så tänkte jag att ”man måste kunna tjäna pengar på detta”.

Varför? Det fanns ju redan andra träningskedjor.

– Ja, men jag pluggade ekonomi samtidigt som jag startade. Och jag behövde tjäna pengar helt enkelt. Det har alltid varit så att jag har jobbat för att jag har haft ett behov. ”Jag behöver pengar. Vad kan jag göra för att skaffa pengar? Okej, jag säljer bullar”, när jag gick i nian. I ettan på gymnasiet, ”Jag behöver pengar. Ja, men då börjar jag jobba i ICA-butiken på helgerna”. Så det har alltid varit att jag behöver pengar för att göra någonting. För att jag ska resa, eller något sånt. Mina föräldrar är rätt så drivna båda två, framför allt min pappa. Så det har jag nog fått därifrån.

Kommer du från en företagarfamilj alltså?

– Nej, det kan man inte påstå. Min pappa, han började som hovslagare på djursjukhuset, sen blev han vd till slut. Så han har gått den hårda vägen. Han har ingen utbildning.

Så du har inte skolats hemifrån i business?

– Nej, det har jag inte gjort. Men däremot så har jag skolats i att man har aldrig fått någonting gratis. Vill man ha någonting, så får man jobba för det. Så det har man lärt sig sen när man var liten. Någonting som dagens ungdomar skulle behöva ta till sig lite av.

Den första anläggningen, det var i Malmö, visst var det det?

– Mm, Henrik Smithsgatan, Rörsjöstaden.

»Ska du bli bra på någonting, då får du trycka in de där 10 000 timmarna. Det är inte svårare«

Pluggade du fortfarande då?

– Ja, jag pluggade fortfarande ekonomi på universitet här i Lund. Och då startade jag gymmet. Jag sålde försäkringar på kvällarna också för att få en inkomst. Jag försökte plugga, men insåg snabbt att det gick inte. Jag hade inte tid.

Funkade första gymet direkt när du öppnade?

– Ja, det funkade ganska okej från början. Sen har man inga kostnader heller, utan du gör allting själv. Du kan inte betala personal. Alltså om du tar in städare eller om du tar in receptionist, så ska de ha timlön, men det ska inte du själv ha. Jag gjorde allt själv.

Alltså städade…

– Ja, stod i receptionen, jag städade, jag var vaktmästare, ja tutti.

Hur länge drev du den första enheten, innan du såg att den fungerade?

– Jag hade varit i gång i fem månader när jag tog in min första medarbetare. Fast jag jobbade fortsatt jättemycket och gjorde allt möjligt ändå. Men så tog jag ett beslut om att öppna i Hässleholm. Så redan hösten 2003 öppnade vi ett gym i Hässleholm. Det var bara nio månader senare. Och ytterligare ett år senare så öppnade vi en till i Malmö och en i Lund. Så det gick rätt snabbt.

Hur finansierade du det? Med vinster då från den första till nästa?

– Ja, Och sen blev det i början att man lånade pengar emellan dem på sätt och vis, för vi sålde årsmedlemskap. Då fick vi in pengar för ett helt år, som jag kunde använda till att finansiera verksamheten.

Inga banker?

– Nej, nej, banklån fick jag inte på den tiden. Det är bara egna medel.

När du har kommit en bit och jobbat upp några år i Sverige. Varför satsade du på den internationella marknaden? Var inte det svårt?

– Nej, alltså först så var det att vi ville växa i Skandinavien. Så då växte vi in till Norge och Finland. Sen startade vi i Polen och tittade på flera länder i Europa. Då insåg vi att vi ville testa någonting annat. Så vi åkte runt i världen under två års tid och besökte 30 länder ungefär. Allt från Sydkorea till Chile till Sydafrika och alla möjliga länder. Vi gjorde marknadsundersökningar, studier och så vidare. Det såg bra ut i Thailand och Colombia, därför beslutade vi oss för att öppna där, helt enkelt.

Det låter som ett jättesteg.

– Ja, det är klart.

Alltså det är andra delar av världen och en svensk organisation. Det är andra kulturer, lagar, regler…

– Ja. Men alltså Finland och Polen är också andra kulturer. Det ska man inte lura sig med. Norge och Sverige är ganska likt, men Finland är annorlunda. Polen är ännu mer annorlunda. Alternativet var att öppna i t ex Estland eller Tyskland. Eller öppna i något helt annat land med mycket större potential och mycket större befolkning. Varför vi valde att gå vidare och inte gå in i Estland eller någonting sånt, var för att potentialen är mycket större i ett stort land. Och så har du en hel kontinent också, som du kan hoppa på sen. Rätt mycket konkurrens i Europa också.

»Jag kan inte fejka. Tycker jag att du har gjort ett dåligt jobb, så kommer du fatta det. Tycker jag att du har gjort ett bra jobb, så kommer du fatta det också«

Tar du alla de besluten själv?

– Utåt tar jag besluten, för jag är ägare. Nu är inte jag vd längre, men jag var vd fram till i somras. Men om vi ska in ett nytt land, om vi ska in på en ny marknad, så tar jag de besluten. Oavsett om jag är vd.

Vad är slutpotentialen?

– Slutpotentialen är hela världen.

Är det planen?

– Ja, men det tycker jag, absolut. Jag älskar detta. Alltså det är klart att det är kul att tjäna pengar, men det är inte drivkraften längre.

Vad är det som driver dig? Du sa ju att i början var det för att du hade ett behov som du behövde pengar till.

– Men det är det inte längre. Alltså det är olika stadier, det tror jag att det flesta säkert har sagt till dig också, som du har intervjuat. I början handlar det om att tjäna pengar för många, det var det för mig. Det handlade inte om att jag ville ha pengar på banken, utan det handlade om att jag ville ha frihet. Jag ville kunna resa och göra saker. Sen kommer man till nästa steg, där det handlar om att ”Detta är kul också. Det är skitroligt”. Då gör man det av den anledningen ett tag. Sen går man vidare till att det är en utmaning att ta ett bolag från ett visst antal anställda och få det att växa. Det blir att du gör någonting som du verkligen tycker är roligt och sen vill du utveckla en organisation. Så, att ha en affärsidé. Först utvidga den i Sverige och sen så ta in den till nya kulturer. Bara en sån sak som att nu börjar jag förstå hur den thailändska kulturen fungerar. Eller en sydamerikansk kultur fungerar. Det är fantastiskt. Det är jätteroligt. Och sen kunna göra det med personal som du har roligt med och se att din personal tycker om sitt jobb och utvecklas tillsammans med andra människor. Det är stort. Det är en mäktig drivkraft. Att göra tillsammans med andra. Det är väldigt häftigt.

Tycker du det är kul att resa privat också?

– Ja, absolut. Jag är en äventyrsmänniska. Hade jag inte varit det, så hade jag inte öppnat i Colombia och Thailand.

På vilket sätt är du en äventyrsmänniska?

– Jag behöver att det händer saker och ting liksom. Det kan vara att öppna ett gym i Bangkok. Bara att sitta på ett möte med advokater i Bangkok och försöka styra upp avtal för att starta ett bolag. Det är ett äventyr bara det. Ibland frustrerande och ibland roligt och ibland vill du vill slita ditt hår.

Men är du en äventyrsmänniska även privat?

– Alltså vad är en äventyrsmänniska? Jag tycker om att det händer saker och ting. Jag är väldigt intresserad av andra kulturer. Jag tycker om språk. Jag pratar svenska, engelska, spanska och portugisiska flytande. Jag hade jättegärna lärt mig arabiska, japanska … men man har bara en begränsad tid i livet. Jag hade jättegärna gjort det annars. Tänk dig själv, du är en blond kille på Möllan. Du går in där i livsen och på perfekt arabiska kan du beställa allting de har i restaurangen eller inne på tobakslivsen. Hur häftigt är inte det? Det är rätt coolt. Eller om du är i Saudiarabien eller åker till Japan, så rör du dig helt fritt när du pratar språket helt fritt. Det är rätt häftigt. Så känner jag när jag är i Sydamerika. Där pratar jag språket helt fritt. Eller i Thailand, där vi har business till exempel.

»Detta är mitt sätt att vara Indiana Jones i verkligheten, jag letar inte skatter, jag öppnar gym runt om i världen istället«

Har det visat sig på andra sätt?

– Alltså när jag slutade gymnasiet, så stack jag till Hawaii direkt och pluggade på universitet där. Det gjorde jag mest för äventyret. Det var inte för att skolan på Hawaii var så fantastisk standard som Harvard. Utan det var för att jag ville ha ett äventyr. Och sen flyttade jag till Spanien, för jag ville lära mig spanska och ha ett äventyr. Så det är på något sätt en röd tråd i mina val också. Så är det nog.

Det känns som du är lite återhållsam…

– Jag tycker hellre om att lyssna på andra människor. Jag tycker de är intressanta. Plus att jag är så trött på att höra mig själv prata. ”Men vad gör du för någonting?” Det ville jag säga till dig i stället, för det är jag mer intresserad av, ärligt talat.

Det är faktiskt ett vanligt entreprenörsdrag. Det är en röd tråd jag sett. Att entreprenörer är intresserade av människor. Kanske för att en viktig del med att utföra affärsidén är människor. Om det ska bli något mer än ett enmansföretag. Men det blir lite trist om vi ska publicera ett samtal med dig och den blir om mitt liv… Jag är nyfiken på ditt praktiska tänkande i business. För det är en fascinerande resa. Det finns många snabba expansioner som är framgångsrika. Men att göra det med eget kapital, lönsamhet varenda år och ändå expanderat snabbt. Det är ovanligt. Vad är nyckeln till att du lyckats med det?

– Ja, jag tror det är tajming och bransch. Det hade varit tufft att gå in i klädbranschen och konkurera nu till exempel. Öppna en butik här nere på gatan. Det går absolut, men du måste verkligen tänka till, för det är en rätt så mogen bransch. En bransch i förändring. Över nätet och allt det här. Så det är rätt tufft på så sätt. Så det handlar mycket om tajming. Jag menar, kommer du ihåg Blossom Tainton, när hon kom på SVT med Formtoppen eller … jag kommer inte ihåg vad programmet hette. Men det var 2005, 2006 något sånt. Jag startade gymmet 2003, det första. Och tajmingen med Blossom Tainton på tv, alltså det låg verkligen i tiden. Det började bli stort då med träning, under de åren.

Men det finns många som träffar rätt i tajmingen, men som ändå inte lyckas ha en sån konstant positiv utveckling. Det borde finnas fler anledningar?

– Vi har varit duktiga på ”stick to what you’re good at”. Inte börja köra massa ”detours” och höja priser bara för att tjäna mer pengar, för det hade vi kunnat göra. Utan vi har hållit samma affärsmodell, varit noga med att hålla ihop affärsmodellen. Inte börjat med en massa andra saker. Jag vet några kompisar som är entreprenörer också. Och jag är likadan. ”Ja, men det hade varit kul att göra det här och det hade varit kul att göra detta. Och det där hade varit roligt”. Så fort du börjar göra alla de här andra sakerna, då kan du aldrig få någonting att bli riktigt bra och riktigt stort. Du måste fokusera. Om du ska göra någonting riktigt bra, riktigt stort, så måste du fokusera på det.

»Hade jag varit en sju-till-fyra-människa så hade vi inte öppnat i Thailand och Colombia«

Hur har du lyckats kunna hålla den disciplinen? När du är en äventyrsmänniska.

– Inte helt och hållet. Jag är lite insyltad i andra saker också.

Som vadå?

– Jag är delägare i ett läromedelsföretag, som trycker läromedel till skolor, gymnasier och högstadieskolor. Sen är jag delägare i Apiro, ett företag i Helsingborg som säljer träningsutrustning och omsätter strax under 100 miljoner.

Okej, tillbaka till nycklarna till framgång…

– Just det, att fokusera. Sen är det inte svårare än att det är hårt arbete som gäller. Det är egentligen som med allt annat. Om du ska doktorera eller om du ska starta företag eller om du ska bli duktig på matte eller bli idrottsstjärna. Den som tränar hårdast och mest och smartast, den vinner. I mitt fall innebär det att man måste anställa rätt folk, man måste se till att leverera till de människorna man jobbar med och leverera till medlemmarna. Jag tror att många tycker det här egenföretagare-jobbet, det låter glamoröst och så. Men man måste verkligen gilla vad man gör. Ska du bli bra på någonting, då får du trycka in de där 10 000 timmarna. Det är många som snackar om de här 10 000 timmarna, och det är så. Det är inte svårare. Alltså om du och jag suger på att dansa. Men vi vill kunna dansa. Skulle vi öva 10 000 timmar, skulle vi bli duktiga. Sen kan man ha olika lätt eller svårt för någonting såklart.

Är du en tävlingsmänniska?

– Ja, fast jag är nog lite lugnare nu för tiden. När jag var yngre så var jag mycket värre. Nu väljer jag nog mina strider lite mer och inte lika så… ”Nu måste jag vara bäst”. Däremot så är jag gärna bra på mycket. När jag startade gymmen i början, då jobbade jag jättemycket. När det var fest hemma hos kompisar. Klockan tolv skulle alla vidare till krogen, men då gick jag hem. Jag gick alltid hem. Jag körde dit, drack en Cola Zero, var lite social i en, två timmar, sen gick jag hem.

Jag förstår, det är nog en skillnad på disciplinen jämfört med många.

– Ja, ska du lyckas så måste du göra de valen. Nu har jag en hel organisation som backar upp mig, så nu behöver jag inte göra på det sättet. Jag kan ta mina friheter. Jag jobbar fortfarande mycket, men nu väljer jag lite mer med vad och när. Som att nu när jag inte är vd längre, så har jag lite friare roll. Kanske jag tränar på lunchen. Jag kanske hämtar min dotter i skolan och såna grejer. Men jag menar, förr i tiden så var det jobb från åtta på morgonen till tio på kvällen.

Men ändå, när vi skulle boka tid att ses så kommer dina mail elva på kvällen eller sex på morgonen…

– Jo, jag gör oftast så, att jag hämtar från skolan kanske. Sen är jag lite ledig där fram till kanske sex, sju och käkar kvällsmat. Men sen sätter jag mig vid datorn från sju till elva. Så det är inte så att jag jobbar lite nu, det gör jag inte.

Var har du vuxit upp?

– Från början kommer jag från en liten fiskeby som heter Jonstorp, mellan Mölle och Ängelholm. De har ett hockeylag som är rätt stort. De är stora inom idrott generellt sett faktiskt från den byn. Jag gick i gymnasiet i Ängelholm.

Hur har du hunnit med privatlivet och familjelivet?

– Det får man trycka in när man får tid. Jobbet är som ett barn till mig. Lever man med mig, då får man acceptera att det är som en relation med mig och mitt företag. Det tror jag många skulle skriva under på. Man är lite som en bonde. Men man kan ta ledigt när som helst. Jag menar, vill jag sticka och spela tennis efter jag har träffat dig här nu, så kan jag göra det. Det är ingen som säger vad jag kan göra och inte göra. Men samtidigt så är jag aldrig ledig heller. Alltså… jag jobbar alltid dygnet runt, men kan ta ledigt när jag vill. Det är lite speciellt.

Den där resan som på pappret ser ut som spikrakt uppåt. Har du sprungit på några större problem på vägen?

– Polen har inte varit en spikrak resa. Vi kämpar fortfarande med Polen. Vi förlorar pengar i Polen. Och även när vi öppnade i Hässleholm, så gick inte det så jättebra i början. Då hade jag Malmö som gjorde att det överlevde. Men hade jag öppnat i Hässleholm först och sen Malmö, då kanske det inte hade blivit i Malmö. Det vet man inte.

Kanske det inte hade funnits något Fitness24Seven?

– Nej, kanske inte. Då kanske jag hade bott på Kuba i stället och sålt drinkar på en bar. Det vet man inte. Haha…

Hur agerar du när det blir problem? Som t ex att ni förlorar pengar på en marknad.

– Problem är till för att lösas. Är det operativa problem, så löser man de oftast. Sen har vi aldrig varit med om en akut ekonomisk kris. Det kan jag inte påstå. Visst, jag är äventyrsfull, men för att vara en entreprenör så är jag nog rätt så medveten om riskerna jag tar. Vi tar risker, men jag tar alltid kalkylerade risker. Så säger de som har jobbat med mig, som har jobbat med andra entreprenörer.

Är det ett medfött affärssinne du har?

– Nej, det vet jag inte. Men min pappa är nog rätt så bra på business, det tror jag. Han har nog varit en hybrid mellan tjänsteman och egenföretagare. Jag har aldrig jobbat för någon i stort sett, förutom när jag var jätteung. Så jag vet inte vad det innebär. Jag menar, sen jag var 24 så har jag varit egen.

Du säger det med det ett leende…

– Ja, så är det. Jag har ingen aning om såna här saker som politik på arbetsplatsen som det är när man jobbar på ett stort företag. Nu märker jag att vi börjar få lite politik här. Bland mina mellanchefer och så. Men jag är inte involverad i det. Jag kör mitt ”what you see is what you get”. Jag är inte så svår att tolka. Jag är den jag är, både privat och jobbmässigt. Jag kan inte fejka. Tycker jag att du har gjort ett dåligt jobb, så kommer du fatta det. Om jag tycker att du har gjort ett bra jobb, så kommer du fatta det också. Det finns många höga chefer, på gott och ont, som kan spela spel, som kan vara lite strategiska. Ibland skulle jag behöva vara lite mer strategisk, och inte vara så direkt.

Varför det?

– Ibland är det så att ”the greater good” för företaget mår bättre av att du inte säger till den anställda att den har gjort ett dåligt jobb. Du kanske egentligen har bestämt att den personen ska få lämna om sex månader. Men du behöver den här personen för ett projekt just här och nu. Då får du bara ”smila” och stå där och försöka motivera den om du ska få den att leverera. Det är inte min starka sida. Det har jag chefer som är bättre på. Jag vill hellre bara ta personen, ”detta funkar inte för någon av oss”. Och så ta in nästa. Jag tycker det är ärligare. I det långa loppet är det bättre för individen också. Men där är man olika. Och ibland är det bättre för företaget att vara lite smartare. Lite mer strategisk.

Det låter i alla fall som du inte är konflikträdd?

– Formellt sett är jag inte det. Inte på jobbet. Men däremot privat gillar jag inte massa konflikter. Man pallar inte bråka på två ställen. Man kan inte både bråka både på sin arbetsplats och privat. Man får välja sina fajter liksom. Folk går in i väggen av såna saker. Du måste ha lugn och ro någonstans. Du kan inte ha bråk på jobbet med en skilsmässa hemma, det går inte. Då kommer du inte sova. Har du det bra hemma, då kan du ha ett helvete på jobbet. Har du det bra på jobbet, kan du ha ett helvete hemma. Du kommer ändå överleva. Men det är svårt att ha ett helvete hemma och ett helvete på jobbet. Det är därför folk blir utbrända, generellt sett. Det är rätt logiskt också om du tänker efter. Man orkar bara med en viss mängd. Man måste ha ett andrum någonstans.

Hur mycket tar du dina beslut med känsla? Magkänslan, som många snackar om?

– Ja, ”the famous gut feeling”. Mindre och mindre. För ju större det blir desto större blir konsekvenserna också. När företaget var mindre, så var det lättare att ta med magkänslan. För då var konsekvenserna inte lika stora. Sen har man också lärt sig genom åren, det bästa är nog att ha en analys, ha en magkänsla och få en kombo av de två. Det blir nog bäst.

Är du ”hands on” i business?

– Ja, det får man nog säga att jag är. Jo, men det är jag.

Hur känns det då när du har fått in en vd?

– Det känns bra. Han har jobbat med mig i sex år innan, så det är inte någon jag inte känner. Vi har jobbat tajt i sex år. Med vissa frågor vill man säga ”Men bara gör så här nu”. Men det kan man inte alltid. Där får man liksom låta personen i fråga ta beslutet, fast man tycker det är fel. Det är inte alltid så lätt. Att äga 100 %, sitta bredvid och bara acceptera att de gör någonting som du tycker är fel. Ibland har de rätt och du har fel. Och ibland är det tvärtom.

Om du skulle valt någon annan bransch, vad hade du valt då?

– Faktiskt inte funderat … det vet jag faktiskt inte. Men däremot så när jag var lite yngre, så tänkte jag alltid att jag skulle flytta till Karibien och ha typ någon dykarskola eller någonting sånt. Ganska så lugnt liv. Del av någon bed & breakfast, träffa riktigt intressanta människor, så man kan sitta och prata med dem vid frukosten och lunchen och kvällen, och ha trevliga samtal. Ett rätt så okomplicerat liv. Jag kan uppskatta det okomplicerade livet väldigt mycket också. Bara gå upp på morgonen, man vet att man ska, alltså det praktiska, du vet. Typ som att vara trädgårdsmästare eller någonting sånt. Man går upp på morgonen och fyller på gastuberna eller syrgaserna och åker ner till båten. Tar ut turisterna på en liten dyktur och sen klockan tre är man färdig, man behöver inte tänka på mer, jobbet är färdigt. Man kan ligga och läsa någon bok eller ut och rida eller vara med barnen eller vad som helst.

Det låter som du har en dragningskraft dit…

– Ja, nej, men jag skulle gärna göra någonting sånt ett halvår.

Gör du mycket sånt?

– Jag både dyker och rider. Ja, inte mycket. Alltså nu sitter jag och pratar… jag rider någon gång per år. Det får du inte skriva. Folk kommer skratta.

Haha… men dyker gör du?

– Ja, dyker gör jag i stort sett varje år. Jag jobbade faktiskt på en dykbåt när jag bodde på Hawaii ett tag också. Det är trevligt. Men jag tror jag skulle tröttna på det efter ett tag. Det är därför jag säger att jag skulle kunna göra det ett halvår eller någonting sånt.

Men du tröttnar inte på din business?

– Det är för att den förändras hela tiden. Nu tittar vi på nya länder. Det är därför jag ska till Brasilien nu med ledningen. Vi kollar på Brasilien, Mexiko och så kollar vi även på Chile i Sydamerika. Sen ska vi till Asien här om någon månad och kolla på lite fler länder.

Det låter galet. Alltså det här är ett litet Malmö-företag från början som vuxit så stort och nu flera länder i Sydamerika och så vidare. Hur är konkurrensen då? Vad säger de? Det kommer ett utländskt bolag dit, svenskt företag från ett litet land i världen, som ska dit och öppna upp en kedja. Hur tas ni emot?

– Ja, myndigheterna, de bryr sig inte. Det är bara ”Ställ in dig i led, fyll i papperna och …” Så det är inte alltid så lätt. Men konkurrenterna … ja, vissa konkurrenter tittar nog på och sen vissa tittar nog inte så mycket på oss. Beror på vilket land och konkurrenssituation och sånt såklart.

Varför inte så mycket mer i Europa först?

– För att vi har tio lågpriskedjor i Europa som är rätt stora och satsar i Europa. Så varför in och slåss med alla de tio, om vi kan slåss mot en, två i stället någon annanstans? Och sen, jorden är ju rund. Detta är mitt sätt att vara Indiana Jones i verkligheten lite också, faktiskt.

Hur då?

– Jag letar inte skatter, jag öppnar gym runt om i världen i stället. Lite så är det faktiskt. Det är mitt sätt att få ut äventyrsdelen, fastän att jag jobbar och jag ändå har ”kids” och allting sånt. Hade jag varit en sju-till-fyra-människa, så hade vi inte öppnat i Thailand och Colombia. Då hade vi öppnat i Sverige, Finland, Danmark, Estland möjligtvis. Vi hade kanske inte ens gått utanför Sverige.

Så expansionen är mer kopplat till dig som person, låter det som?

– Nej, att det finns möjligheter är alltid nummer ett. Och nummer två att jag tycker om nya äventyr.

Jag har inte sett dig i media så mycket och du verkar inte gilla det heller. Det är ovanligt att entreprenörspersoner inte gillar att synas. Varför vill du inte det?

– Ja, jag vet, men jag kommer från en kyrklig bakgrund från början. Jag vet inte om det ligger lite där. Det är rätt mycket Luther. Det kanske ligger lite latent, att man ska inte synas för mycket och det tror jag faktiskt har påverkat mig lite. Att man liksom ska vara lite mer så…eh…

Ödmjuk?

– Ja, jag ville inte säga det. I de här sammanhangen kanske jag är ödmjuk. Jämför du med Svensson, så är jag inte så ödmjuk, om jag ska vara ärlig. Det tror jag inte. Jag både syns, hörs och tar plats.

Men det är en mycket intressant resa. Det måste vara många tidningar som hör av sig.

– Vi gjorde en massa intervjuer i Colombia. Alltså för deras Dagens industri, deras Financial times och allting sånt, och var med på första uppslaget där. Jättestort, för ett år sen ungefär. Såna saker kommer vi börja göra mer nu. Men vi har ofta sagt nej på grund av tidsbrist. Du vet, när man har mejlkorgen full och 28 möten som väntar på att du ska boka in dem. Och så vill en journalist på en regional tidning träffa mig. Du bara känner ”Nej, tack. Ingenting mot dig, men jag har så mycket att göra, så jag pressar inte in dig också. För att då får jag sova en timme mindre”.

Ja, då ska vi inte ta upp mer av din tid…

– Haha… nej, det är inte därför jag säger det. Det är inte så jag menar. Men återigen, jag är inte så smidig heller. Lindar inte in någonting. Men alltså, nu är vi här. Någonting som jag lärt mig också, det är att om man nu har tagit på sig någonting, då ska man göra det bra. Det är samma sak med träning eller jobb, vad det nu är. Om du ändå ska göra det, gör då det bästa du kan.

FAKTA

NAMN: Christian Ask
ÅLDER: 42 år
UTBILDNING: Ej avslutad civilekonomutbildning.
FAMILJ: Barn
INTRESSEN: Sport i alla former, fascinerad av olika kulturer och att försöka förstå dem på riktigt.
FÖRETAGSFILOSOFI: Allt ska ingå och det ska alltid vara öppet för alla. Fokusera på långsiktighet och organisk tillväxt. Det ska vara en rolig arbetsplats.
LIVSFILOSOFI: Livet är fantastiskt, var nyfiken o njut. Planeten är vacker och fantastisk att utforska på olika sätt.

FAKTA

Twentyfoursevengroup
OMSÄTTNING: Ca 1 miljard
ANTAL ENHETER: 250 st
VERKSAMHET I VILKA LÄNDER: Sverige, Finland, Norge, Polen, Thailand, Colombia.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

februari 2020
Olle Berggren
december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-