Gunhild Carling

MAJ 2018 |
Olle Berggren

Hon är just nu Skånes mest framgångsrika, internationella stjärna. Gunhild Carling, just hemkommen från sin konsert på legendariska jazzklubben Birdland i New York, tar emot i familjens 1800-talslänga i Stockamöllan.

Just som vi anländer till Stockamöllan håller Gunhild på att spela in ett nytt program till sin egen tv-show som sänds varje söndag via hennes egen Youtube-kanal.

Tidig eftermiddag, direkt efter inspelningen, slår sig Gunhild, i full showstass, ner i soffan i matsalen med familjens katt och berättar delar av sin otroliga karriär som tagit henne till såväl Asien och Sydamerika som till USA. Och större delen av Europa, gamla öst och Ryssland.

Dagen efter ska hon flyga till Istanbul för ännu en uppmärksammad show, men kommer hem lagom till sin 43-årsdag.

Tidigare under hösten träffades vi i Los Angeles när Gunhild spelade in med Scott Bradlee och Postmodern Jukebox i en studio i Burbank. Tillsammans med Jukebox-gänget gör Gunhild swingcovers av en rad moderna popklassiker. Just den dagen spelade man in Europes USA-etta The Final Countdown i en swing/kabaré-version, en låt som redan fått en miljon views.  Efter två år on the road, eller i luften, har Gunhild, bestämt sig för att stanna hemma ett tag och satsa mer på Sverige

– Och i sommar blir det en hel del festivaler i Skåne, jublar hon.

De senaste två åren har du turnerat runt om i alla världsdelar. Men nu har jag hört ryktas att du ska ta hand om din svenska publik?

– Ja. Nu har det liksom lossnat lite här, tycker jag och det är en massa festivaler och grejer, turnéer och så på gång och det känns jätteroligt. Det är ju speciellt för mig, jag flyttade en gång i tiden till Skåne för att jag gillade den skånska publiken och så. Jag bodde i Göteborg men tycker den skånska publiken är mer kultur-minded. Sen flyttade jag hit, till Stockamöllan och drog igång en massa jazzkonserter, varieté, cirkus och teater i en skön blandning.

Så du är född i..?

– Göteborg.

Men du har också bott i Malmö?

– Jag har bott i Malmö och Möllan en period och bott i Lund när jag pluggade.

»I Central Park, på den största jazzfestivalen gör jag en blues på säckpipa, de höll på att sätta hamburgarna i halsen«

Du talar ju genuin skånska. Man tänker inte så mycket att du skulle vara Göteborgare?

– Nej och det blir bara värre och värrre (!) – nu bor jag utanför Eslöv, så det blir bara mer och mer skånska.

Mesta tiden i Skåne, har du bott här, i Stockamöllan?

– Javisst. Jag har bott här i tretton år nu, sen 30. Det är inte klokt.

Vad var det som fick dig till Stockamöllan?

– Det var min man, som ville bo i ett hus. Och det var faktiskt min svärmor som hittade det här huset på en annons. Så åkte vi ut och tittade, på den tiden bodde vi i Sofielund i Malmö. Och det var en lång väg ut till Stockamöllan. Men det var väldigt fint.

Jag förmodar att det var här du blev med barn i samband med flytten?

– Ja eller nej, jag var faktiskt redan gravid. Och så föddes Idun, men hon är alltså född i Malmö, sen flyttade vi precis efter att hon föddes och sen kom Viggo.

Så barnen har vuxit upp här – har de varit nöjda med att bo på landet? Eller hade de hellre bott i stan?

– Som Viggo säger – jag lämnar aldrig Stockamöllan. Men så sa han vid ett tillfälle att – affären har lagt ner och nu hackar de ner hela skogen… du vet de håller på här och lägger bredband och det såg ut som om hela skogen höll på att hackas ner, men så sa han – “jag förstår inte vad det är som händer. Men här är fantastiskt”.

Du menar att Ica-handlaren, har slagit igen?

– Ja det har han… ja.

För det pratade vi om tidigare… när du går till Ica, så är du ändå klädd i princip som du är nu…

– Ja, så är det. Jag är ju modeintresserad, eller stilintresserad, och då tycker jag att det är lite slöseri med tid att inte klä upp sig. Även om man bara ska gå runt här hemma.

»Jag är ju modeintresserad och då tycker jag att det är lite slöseri med tid att inte klä upp sig«

Vilken är din favoritepok i modets historia?

– Det är 20-, 30-, 40-tal.

I dag är du känd för att du spelar många instrument och är väldigt kunnig på olika instrument – ja till och med ansedd som att vara i världsklass. Är du en naturbegåvning, eller en produkt av din uppväxt i en showbiz-familj. Eller har du fått kämpa?

– Jag är en kombination. Har känt sedan jag var väldigt liten att jag har en sorts märklig connection till musik. Ungefär som att jag plötsligt kan det, som ett språk (Gunhild är språkvetare med en fil. kand.) Jag har det inne i huvudet, det är som en bubbla. Det kunde jag känna från det att jag var sex år.

Förutom att du då är multiinstrumentalist, så är du även som showartist. Jag vet att förutom att sjunga och spela så kan du dansa, steppa, till och med vara lite akrobatisk om så krävs…

– Mmm. Men det är lite såhär att jag går väldigt mycket på konsert själv. Jag är intresserad av så otroligt många olika musikstilar. Och jag uppskattar allt, från proffs till spex. Jag kollar in alla kategorier – det är opera och det är konserter med proffsmusiker, jazzmusiker, men sen tycker jag det är roligt att bara gå och ta en öl och höra på ett coverband i bakgrunden – man lär sig nånting av alla. Jag tycker att det viktigaste är att musiken kommunicerar med lyssnaren på nått sätt.

Hur skulle du definiera Gunhild Carling som artist?

– Jag är hundra procent jazzmusiker. Det är bara jazzens greatest hits. Och det är hela historien, alla epoker, 1920-, 30- och 40-talets underhållningsvärld, så det är lite varieté och det är steppdans och det är ett sätt att klä sig…ja, det är hela paketet.

Det är svårt att inta den amerikanska jazzscenen, i synnerhet New York. Vad är det den kräsna amerikanska publiken köper, när det gäller Gunhild Carling?

– Ja, det finns inte en lösning. Men, det brukar vara såhär – tänk inte att du ska försöka… man ska aldrig tänka att nu ska jag spela vad de vill höra eller så. Man ska inte, vad ska man säga… fjäska, man ska inte lägga sig platt för sin publik, utan bara leverera.

Man ska bara tänka – nu jäklar, nu ska de få höra. Wow! Nu går jag in och bara levererar! Det är alltid samma sak – snygga melodier, det är sväng, det är olika röster – de ska bara glömma att de är den här fina publiken som har sett allt.

Sen har du också gjort lite udda saker ju, som måste ha imponerat på New York-borna?

– Ja, nu ska jag skryta lite… Och det måste ni lägga till, att nu är det skryt. Jag inte är rädd för att bara gå in och köra. Jag skulle nyligen spela på Birdland – och där har alla spelat, Coltrane, Charlie Parker, Miles Davis med flera… och nu hade de tagit in The Swedish Queen of Swing, som det stod i deras annons och på klubben. Men då är jag så väldigt självsäker, jag representerar New Orleans-musiken, som inte står så högt i kurs i New York, men det är ingenting som över huvud taget når mitt medvetande utan jag bara levererar och kör.

»Man ska bara tänka – nu jäklar, nu ska de få höra. Wow! Nu går jag in och bara levererar!«

Hej hej! (Idun kommer hem från skolan och hälsar.)

(Galore’s fotograf) Jag känner igen dig från SVT-serien Klassen! Vad roligt – två tv-stjärnor i samma familj?

– Ja!

Jag tänker också på nånting du gjorde i Central Park, på säckpipa?

– Ja, det här är en typisk grej. Så, i Central Park, på den största jazzfestivalen gör jag en blues på säckpipa, de höll på att sätta hamburgarna i halsen.

Du har också hyllats av en amerikansk expresident?

– Ja, Bill Clinton. Det var fantastiskt. I och med att jazz är en amerikansk grej, så har det betytt oerhört mycket att jag har fått lite dignitet, och stöd från USA.

När var detta?

– Han var i Malmö när jag spelade på Malmö Börssällskap, sen sa han “Gunhild du är just nu en av världens tio bästa!”.

Och svenska kungen har lyssnat på dig, ni har väl träffats?

– Ja, jag gav honom en trombon i 70-års present, en öl och en jazz-harmonibok. Om han skulle behöva spela nån gång, så hade han hela kittet.

Hur har det fungerat med familjen med tanke på att du att du turnerat, nästan konstant, de senaste åren?

– I början så var barnen alltid med, sen började de skolan. Och då har Johan (Gunhilds man) skött markservicen helt och hållet. Kört till skolan och hämtat efter jobbet. Sen har barnen kommit upp i den åldern att Viggo nu går på Matildaskolan i Malmö tre gånger i veckan (på Malmö Opera). Så då får Johans föräldrar rycka in och köra halva markservicen och Idun har jobbat på tv med “Klassen”. Och nu gör hon en tv-serie i Stockholm.

Så alla i familjen är i showbiz på nåt sätt, utom Johan som är bakom scenen?

– Ja, det kan man på sätt och vis säga.  Johan har ställt iordning hela tv-studion, han filmar, spelar in och… ja. Jag brukar säga att han är lite kändis, han har fått lite världsberömmelse som ljudtekniker för att han har ett skönt sound. Han har inte fått någon billboard-etta, det har han inte, men… ha ha… men i det lilla formatet har han gjort succé.

»Jag gav svenska kungen en trombon, en öl och en jazz-harmonibok i 70-års present«

Du har också varit med i Let’s Dance och där blev du ju snabbt folkkär och det gick väl ganska bra?

– Det gick bra där – tredje plats. Det var en fantastisk tid. Men det var hårt. Alltså, det var jätteroligt att vara med. Men det var ju hård träning och sådär. Det är man ju inte van vid som vuxen att bara peppra på som när man gick i skolan. Det var såhär att jag hade tränat varje dag, sex timmar. Och jag tog det på dödligt allvar och då är man ju tvungen att äta jättemycket. Så jag fortsatte att äta jättemycket, men när jag slutade träna så gick jag ju upp i vikt här då. Sen blev jag ju gravid och fick missfall, det vill säga, jag gick upp jättemycket. Och det var så svårt att gå ner i vikt igen, men nu har jag lyckats.

Var du ute och turnerade under den perioden?

– Ja, men 10 kilo var det jag gick upp. 10 kilo är ju för lite för att du ska jobba bort med bara att vara. Det sitter man inte bort. Har man en väldig övervikt kan det räcka med att dra ner lite på maten men 10 kilo var inom ramen att man var lite mullig, det var svårt att gå ner i vikt.

Okej, hur mådde du då efter tiden med Let’s Dance?

– Du, jag har glömt, men jag vill påstå att jag bara mådde bra. För sen kom hela kändisskapet. Och då kan man väl säga att kändisskapets baksida var att folk förväntade sig att jag alltid var jätteglad, som jag var i Let’s Dance. Fansen stod utanför dörren och folk bara gick rätt in och pratade, för de tyckte att de kände mig. Bästa kompisar, liksom. Sen det här med missfallet. Det var jättetråkigt, så sorgligt.

Var du hemma här, när det hände?

– Nej, jag var i USA. Men då vågade jag inte erkänna det för det är väldigt mycket människor – jag tror mest kvinnor – som irriterar sig på att jag är ute och ränner. Man ska vara hemma med sina barn, liksom. Man får inte vara ute så mycket och man ska absolut inte hålla på och flänga runt i världen och spela. Och då var jag väl lite övermodig och tänkte, jag bara kör. Så fick jag missfall och då hade jag ju varit runt hela jordklotet och sista turnéstoppet var New York, där fick jag missfall. Så jag åkte hem nästa dag. Det var en chock, jättesorgligt – man tror ju lätt att man är Stålmannen, eller Superwoman.

Hur tänker du med barn idag?

– Jag har inte gett upp än men Johan säger att oavsett så är han jättenöjd med vad han har och tycker väl att det blir han som får passa och skjutsa och greja och så.

Hur träffade du egentligen Johan?

– Vi träffades på AF i Lund, och det är det enda vi är överens om. Ha ha, sen går historierna isär. Jag var liksom singel, kan man säga. I stort sett, plus, minus. Tills jag träffade Johan. Som jag brukar säga, jag hade dejtat en halv miljon och ingenting funkade. Men, eh, grejen var ju den att jag vill minnas att vi kände varann lite grann innan, han var dörrvakt på AF och jag skulle gå dit och festa.

På krogen?

– Njae, uppe på en bal då. Han pluggade också.

Men du pluggade inte i Lund, eller?

– Jo, jag läste lite ryska och så. Jag har läst lite olika språk. Jag har en fil.kand. i språkvetenskap.

Har du sjungit in något på ryska?

– Jag sjunger en melodi, det är en av mina succéer att jag sjunger på ryska, faktiskt. Ryska är ju ett jättespråk. De pratar ryska i Ukraina och i delar av Östeuropa, i Ryssland och Vitryssland.

Har du varit i Ukraina och spelat?

– Jag har varit i Ryssland, Ukraina, Estland, Lettland, Litauen naturligtvis, men det är ju annat. Och så har jag varit i Israel, där det är vad, tre miljoner ryssar?

Du måste väl vara helt rätt för Ryssland?

– Ja, det är svårt att veta. Sverige har gott rykte som nån form av ett bra västland. Vi ska komma med jazzens glädje. Det är dans och det är nöje och man ska bara känna ååååh vad jag är avslappnad och har kul. Inga sorger och bekymmer.

Jag tänker på hela stilen och hur du är på scenen…

– Ja, och rysk publik är oerhört kulturvan. De har varit plågade med experimentella grejer och verkar gilla det. Jag ska till Ryssland igen om ett halvår. Moskva för första gången. Sen är ju jag och hela familjen Carling lite slavofiler, vi gillar slaver. Gör man det så är det ju väldigt lätt att gilla ryssar. Och de gillar Sverige. Har man hållit på och kriga så länge så har man kommit på att äh, vi gillar varann istället – det är min teori.

Vad är din dröm, nästa steg i karriären?

– Peppar, peppar, ta i trä – dröm, efter dröm går i uppfyllelse. Så då måste jag hela tiden hitta på en massa nya drömmar. Jag var ju nyligen och spelade på Birdland och det var så speciellt eftersom jag sålde ut konserten flera veckor innan. Så jag blev uppkallad på möte till ägaren som sa: jag har en teater som ligger här i närheten, där kan du köra när du vill. Då spelar man på en deal. Och den är 40/60. Man har 60% av intäkterna. Så jag tog i hand på att Birdland skulle bli min hemarena i New York. Och det är inte illa. Det tackar vi för, ha ha.

Jaha, då blir det du och Springsteen på varsin teater.

– Det är inte dumt alls.

Nu gör du en hel del med Scott Bradlee och Postmodern Jukebox, är det nåt du kan tänka dig att ta vidare? Album och så?

– Ja, det är lite såhär, att en jazzmusiker ska också ha satt en hit. Med Postmodern Jukebox är det både populärmusik och finkultur. Det är jazz och swingcovers av moderna poplåtar.

Vad önskar du dig av sommaren, för jag har förstått att du ska satsa mer på Sverige och fler spelningar i Skåne?

– Ja. Amen jag tycker att eh… du kommer ingen vart utan skandaler. Det var lite så att folk bokade av när Max (Gunhilds bror som också är musiker) sa att han inte ville att det skulle bli flyktingförläggning där han hade sitt cirkusmuséum. Samtidigt började mina virala sucéer. Och när jag pratat med andra artister så är det alltid ett negativt skriveri som utlöser dina succéer. jättekonstigt.

Var det svårare i Sverige?

– Nej, svenskar har hela tiden en moralisk hållning, man tycker om miljö eller vad som helst. Så svenskar är även väldigt förstående, så i slutändan… folk har liksom inte noterat det. Känns det som.

Och så glömmer man…

– Det är alltid svårt att bedöma sig själv. Men nu kan man ju säga att jag inte varit på tv på länge, men jag har haft tv-erbjudanden som jag inte kunnat ta, som Hela Sverige bakar eller Stjärnornas stjärna. Det gick liksom inte att få det att passa ihop.

Som jag ser det utifrån, som journalist, det du har gjort ute i världen är rätt unikt. Hur många svenska artister har avverkat Korea, Sydostasien, Europa, Sydamerika och USA, under loppet av ett halvår. Och dragit stor publik. Med de succéerna, hade jag tyckt att Skavlan borde hört av sig…

– Jag får nog höra av mig till Skavlan… men det har varit lite såhär – i och med att Let’s Dance satte en helskön hippie-stämpel på mig. Jag var flummig och glad alltid, liksom. Och skapade en image så jag är ju jätteglad för det. Jag är jättetacksam. Men jag tycker det har varit svårt att komma fram med min musik i svensk tv. Det var därför jag skapade mitt eget tv-program.

För att få fram den bilden av dig – en seriöst arbetande jazzmusiker?

– Ja, det är svårt att komma till med musik överhuvudtaget, men jag vet hur de tänker. Om jag har hundratusen tittare i veckan, så är det som ett litet program på TV3. Det får jag ändå vara nöjd med.

FAKTA

NAMN: Gunhild Carling
ÅLDER: 43 år
BOR: Stockamöllan, Eslövs kommun.
FAMILJ: Maken Johan, sonen Viggo, 11 och dottern Idun, 13.
GÖR: Multi-instrumentalist, sångerska, entertainer och låtskrivare. Känd för att kunna traktera tre trumpeter, samtidigt, även känd trombonist (enligt Bill Clinton en av världens tio bästa i dag) och så kan Gunhild konsten att spela blues på säckpipa.
UDDA TALANG: Uppträdde på en varietéföreställning som knivkasterska när hon var 15 år. Premiären var på en militärförläggning i Borås. Det gick bra.
AKTUELL: Har varit i Los Angeles och spelat in låtar där hon tolkar det svenska popundret i swingversion, spelar i Skåne i sommar och med full symfoniorkester i Los Angeles i september.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

februari 2020
Olle Berggren
december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-