Jacob Youssef

FEBRUARI 2017 |
FREDRIK ERICSSON

Jacob har tidigare blivit årets företagare i Malmö och hösten 2016 också EY Entrepreneur Of The Year i södra Sverige. Hans familjeföretag Candy People exporterar godis till hela världen och omsätter nästan 200 miljoner kronor. Vi fick chansen att prata med Jacob en timme om historian bakom företaget.

Vi kommer hem till Jacob en tisdagsmorgon. Vi kliver in i en relativt vanlig tvåa i Lund. Det känns jordnära och varmt. Vi välkomnas, blir bjudna på te och slår oss ner i soffan. Miljön gör oss ännu mer nyfikna på vem mannen bakom framgången är.

Jag tänkte börja med alla priserna för ditt entreprenörskap och företagande, för det är ju ändå några stycken nu, de senaste två åren. Har det kommit som en överraskning? Vet du vad det kan bero på?

– De kanske tycker att jag är skön?

Ha ha ha…

– Jag vet inte, det är ju hårt arbete, det kan bero på det. Sen tror jag det beror mycket på entreprenörsandan och vem man är som person. Det är klart att man måste leda ett bra företag och man måste också vara en bra ledare. Jag tror det är väldigt viktigt. Men också att vara en bra kollega och driva alla framåt. Mot samma vision.

Var är ni i dagsläget, med företaget?

– Omsättningsmässigt, eller..?

Både och, ni växer ju hela tiden.

– Ja, vi växer ut ur vår kostym just nu. Vi köpte den tomten på Lundavägen för sju år sen. Byggde och flyttade in för fyra år sen. Och den har vi redan växt ur. Men nu har vi faktiskt köpt ny tomt, vid Ollebo-terminalen. Så vi köpte sju gånger större tomt och ska förhoppningsvis börja bygga nästa år. Så det ska bli sju gånger större.

Hur många är det som ska jobba där?

– Där borta vet jag inte, men jag hoppas det blir en sextio-sjuttio stycken. Det är målet att det ska vara där. Just nu är vi trettio i Malmö. Men Candy People… det är rätt komplicerat att förklara, man borde sitta en timme och bara förklara… Candy People är ett otroligt roligt företag, där vi har hela världen som arbetsplan. Vi har idag sju kontor ute i världen. Och lager. Bland annat i Dallas, där har vi ett kontor och lager. Vi har i Shanghai, kontor och lager. Perth, Australien. Dubai, ett kontor. Norge, Trondheim och lager i Oslo. Kontor i Stockholm, självklart. Man måste vara nära alla inköpskontoren och alla centrala kontor. Vi har valt att inte flytta, vi vill vara kvar här nere. Vi kommer att ha i Moskva, i framtiden. Sen Shanghai-kontoret har då dotterkontor i Japan och Taiwan.

»Sälj kommer naturligt i vår familj och i vår kultur«

Hur går det på de internationella marknaderna?

– Man ska inte skryta och sådär, men det går nästan lite för bra. Alltså för att fabrikerna ska hänga med. Vårt största problem idag, är att fabrikerna inte hinner med. De svenska fabrikerna.

Var görs allt godis?

– Det mesta godiset görs faktiskt här i Sverige. Eller i Norden. Mycket Norden och västländerna, som Holland, Frankrike, Belgien. Men Sverige till åttio procent, skulle jag säga. Vi försöker sälja på ”the Swedishness”. Att det produceras här och gynnar de svenska fabrikerna. Många av de större aktörerna har valt att lägga ner de svenska fabrikerna och flytta till öst. Cloetta och de andra. Vi gör snarare tvärt om. Satsar på de svenska ytterligare och låter dem effektivisera. Varför ska vi lägga ner arbetstillfällen? Nu håller vi kvar några arbetstillfällen här.

Är det anledningen?

– En del. En annan del är att jag tror vi får högre kvalitet här. Vilket är viktigt. Jag tror inte det är så lätt att legotillverka… jag brukar alltid ge exemplet till alla att Coca-Cola smakar annorlunda i Spanien, än vad den gör här. Har du lagt märke till det någon gång du varit utomlands? Den smakar annorlunda, fast det är samma produkt.

Ja…

– Sen kan det vara Snickers eller vad som helst. Mycket är ingredienserna, vattnet, och annat. Vi försöker ha kvar så mycket som möjligt här. Det räcker att du flyttar en fabrik några mil, så smakar produkten helt annorlunda.

Oj, är det sant?

– Ja, ja. Det kan vara så. Den första smakupplevelsen är så viktig. Har man sen vant sig vid det… så fort man ändrar nåt litet i produktionen, så får man klagomål direkt. Folk email-bombar om allt. Oj, det var en batch som var dålig, eller den dagen var någon trött i produktionen.

Menar du att det verkligen känns i slutprodukten?

– Ja, ja. Man måste ta hand om produkten.

»Det räcker att du flyttar en fabrik några mil, så smakar produkten helt annorlunda«

Hur kom du in på detta? var det nån gammal dröm som “Nu ska jag in i denna branschen”?

– Nej, absolut inte. Jag är född in i branschen. Man får spola tillbaka bandet väldigt långt. Alltså, till när farsan kom hit. Han är ju politisk flykting.

Var kommer han ifrån?

– Irak. Han är syrian, den kristna minoriteten, som flydde…

När var detta?

– Detta var 1970, då flydde han. Han var kommunist på den tiden. På den tiden var det en väg till frihet från en diktatur. Han flydde till Polen och utbildade sig där till politiker…

Flydde själv?

– Då var han själv. Han var arkeolog också. Så farsan var arkeolog och koncentrerade sig på den mesopotamiska kulturen och den syriska och den babyloniska kulturen, där urcivilisationen kom ifrån. Mycket böcker har man fått som… historielektioner efter skolan varje dag, ha ha… Sen träffade han morsan i Sverige 1979, tror jag att det var. Och morsan är också syrian, men hon flydde från Libanon under kriget. Hennes syster var redan i Sverige då. Det var en ganska stor våg av syrianer då…

Så de hade ingen koppling sen tidigare?

– Nej, nej, nej. Ingen koppling alls. Det var en stor våg av syrianer på sjuttio- och åttiotalet, som flydde till Sverige. Så kom de då till Södertälje, där Assyriska FF och Syrianska FC kommer från. Min mosters man var kompis med min pappa och så träffades de. I slutet av sjuttiotalet. Sen en vacker dag 1982 fick de mig. Så farsan fick sadla om här och det var lite svårt och så. Han jobbade ett kort tag på Naturhistoriska riksmuseet, men det var enda gången han jobbade för någon annan. Sen skulle han starta eget och på nån konstig höger och vänster, så fick han ett tips och öppnade en godisbutik på Möllan här i Malmö. Från Stockholm, till Möllan.

Men då hade väl dina föräldrar varit i Sverige ett tag?

– Ja, några år, men det var väl det enklaste och billigaste. Och man drogs till där man känner nån och pratar språket, det var ju lite svårt med språket och så. Jag har inga minnen från den butiken på Möllan, som han döpte till Babylon Godis. Den var mindre än det här vardagsrummet. Han sålde tobak och lite gotte. Han började därifrån…

»Farsan var en stor inspiration, för han slet som ett djur för oss«

Är det Candy Peoples start?

– Ja, jag tror det är starten på ett sätt – välkommen in i godisvärlden. Det var där fröet såddes, det var verkligen wow! Så vi har nån bild på kontoret där min farsa hade jätteafro och jag och min morsa är rakhåriga. Det är skitballa bilder från sjuttiotalet och farsan var sjukt exotisk, farsan: – ”haha, alla kvinnor drog i mig! ” Då var det den enda utlänning de sett, exotiskt! Ha ha… Sen var det en massa företag fram och tillbaka under åttiotalet.

Och riktiga Candy People öppnade?

– Ja, först fick han en chans att köpa ett gatukök. Då var det DJ Burgare, om du känner till det på Klostergården? Det var en klassiker innan Mc Donalds, på den tiden. Men han tröttnade rätt snabbt på det och det var då han fick chans att öppna butik här i centrala Lund. En godisbutik, eller först var det en livsmedelsbutik, sen sadlade han om till godisbutik 1990. Och den butiken har vi kvar än idag. Den har funnits i 26 år på samma adress. Där började hela den riktiga Candy People-resan. Man växte ju upp med att farsan tog med en på alla roliga fabriksbesök och man lärde känna alla fabriksägare och han tog med mig på alla internationella godismässor. Och sen 1995-96 beslutade han sig för att starta Candy People. Då var han färdig med butiken…

Men han hade väl kvar butiken?

– Ja, han hade kvar den och jag och mina syskon jobbade där varje helg. Vilket bara var kul. Efter gymnasiet var jag där hela tiden. Då tog jag över och fixade butiken så som jag ville ha den, så som den är idag. Sen efter gymnasiet så stack jag på semester… det är enda gången jag varit ledig i sex veckor, det är den enda semester jag haft, för jag tycker det är så kul att jobba. Och jag och min farsa fungerar så otroligt bra ihop, så 2002-2003, så hoppade jag över till Malmö. Då var det väldigt litet. Men han var mycket duktig och han hade näsa för att hitta produkter och affärer och för att skapa relationer och allting har varit kul. Farsan var en stor inspiration, för han slet som ett djur för oss. Han offrade sig väldigt mycket…

På vilket sätt då, menar du?

– Ja, man såg honom aldrig, från morgon till kväll så visste man att han slet för oss. Jag fattade det tidigt och jag var äldst, så man fick ställa upp och ta hand om syskon och så där hemma.

Hur många syskon har du?

– En lillasyster och en lillebror.

Jobbar de också med…?

– Min lillasyster Anna är med idag och min lillebror Jimmy är lite delaktig, men han bor i Stockholm. Kör sitt race. Men min syster är med idag och det är roligt. Och sen tog jag över 2005. Jag har ju den svenska skolan och farsan den syrianska och vi blandar ihop de två…

»Så tänkte jag, nio miljoner i Sverige – sju miljarder i världen«

Hur då?

– Ja, alltså, jag har en viss kultur och han har en viss kultur, då blir det till exempel enklare med min kultur att komma in och utveckla företaget medans han har andra fantastiska… alltså vi blandar ihop de två världarna och har en sjukt rolig modell idag i företaget. Än idag så är det ingen som har slutat, som har börjat där.

Ingen?!

– Det är lite roligt, vi valde att ska jag hålla på med detta, så måste jag kunna driva det på mitt sätt för att det ska vara så roligt som möjligt. För jag vill inte känna den känslan att jag inte vill till jobbet. Jag vill åka till jobbet, jag vill vara där mer än jag vill vara hemma. Jag måste tycka att det är kul. Så det började tidigt där att vi började ändra. Vi började ju på Agneslundsvägen, jag vet inte om du vet var det ligger i Malmö? Vi började där på sextio kvadratmeter -96-97. Sen jobbade vi upp oss i hela den fastigheten där bak.

Men -96-97 var du bara..?

– Ja, då var jag bara femton, sexton bast.

Så du var med och jobbade redan då?

– Ja, man fick följa med på helgerna och han var rätt ensam, han jobbade mycket ensam också då, 2003. De var ju bara två, tre stycken. Jag minns min första kollega, Martin, då blev vi fyra och jag tyckte, Wow! Det var ju så dåliga lokaler att vi jobbade ute på vintern, i snön och skyfflade och in med pallar och man fick göra allt. Jobbade i kassa och man fick städa och man fick fylla på och man fick göra ekonomin och ta ordrar. Betala räkningar. Man kan säga att jag har jobbat inom alla led i godisbranschen. Förutom produktionen, men jag har varit delaktig och varit med och sett det. Så man kan det rätt bra. Både butiksledet och allt. Jag tycker det är bra. Det blir att man förstår allas roller. Det har hänt att jag tagit med alla kolleger till Lundavägen – häng med här, så ska ni se hur vi jobbar här. De tappar hakan.

Varför tror du att ni lyckats skapat så bra företagskultur? Det får man ju verkligen säga om ingen har slutat.

– Jo, men jag har en teori. Det viktigaste i bolaget är personalen. Det är dem jag värdesätter högst. Kan jag leda min personal till min vision så blir det bra. De flesta bolag tänker, konsumenten, konsumenten, konsumenten. Pengar in och sälj, sälj, sälj. Om jag kan forma personalen enligt min modell, med glädje och allt det här, så kommer de själva att vilja leverera. Skapa det här egna drivet. Den familjära kulturen. Då kommer de vilja leverera en produkt som de själva tycker om och då kommer konsumenten självklart att falla för den produkten. Då kommer det naturligt. Vi värdesätter först personalen, sen produkten, sen konsumenten. De flesta har modellen tvärt om. Konsumenten högst upp, sen produkten, sen personalen. Medans jag som sagt vänder på det och värdesätter personalen högst.

»Jag har alltid rekryterat med hjärta«

Var kommer det tänket ifrån?

– Ja, från idéerna och hur jag är som person och från att man tycker om människor. Man vill ha glada och roliga människor runt omkring sig varje dag.

Såklart…

– Såna som bara väntar på att klockan ska bli fem, alltså. Det är snarare tvärt om, vi får skicka hem folk. Gå hem, alltså.

Är det sant?

– Ja. Det är fantastiskt, när det är så. Alla vill och har en massa energi. Det är högt i tak och det är skratt och så.

Högt i tak snackar många om, men vad är det egentligen?

– Att kunna säga vad man tycker och tänker. Exakt vad man vill. Jag brukar säga att ni får aldrig gå runt och tänka något negativt. Skämta. Skratta. Gå inte runt och stör dig på något, utan säg det direkt till personen. Det är mycket skratt, samtidigt som man jobbar. Det är viktigt. Tror jag.

Vad är din vision?

– Visionen är… så länge det är kul, så ska jag fortsätta. Jag har aldrig haft nån stor vision som andra brukar ha, utan jag har alltid tänkt att ha företag så länge man vill och jag har alltid tänkt att man har ett socialt ansvar också. Därför bygger vi grönt med solceller och miljömedvetenhet och allt det här. Men jag tror att jag börjar få visionen att komma fram. För tio år sen, eller tolv år sen, när man var ganska inträngd i ett hörn i Sverige i godisbranschen, då Karamellkungen nästan hade monopol i Sverige. Då tänkte man ”hur fan ska jag göra business i Sverige, det går inte”. Och så satt jag och tänkte och tänkte och tänkte. Sen sa jag ”vad håller jag på med?” Det enda folk frågar efter är svenskt lösviktsgodis utomlands. Att svenskarna saknade det. Ta med godis, vi saknar det. Vad gott. Vad är det folk som bor utomlands säger? – Ta med Ahlgrens bilar. Eller snus. Ha ha… Snus och godis. Eller Kalles kaviar. Så tänkte jag, nio miljoner i Sverige – sju miljarder i världen. Tänk dig sju miljarder. Det var då idén kom. Nu ska vi exportera godis.

Det gjorde aldrig din farsa, han var aldrig inne på det?

– Nej, han gjorde aldrig det. Det var mycket här i Sverige. Sen har man alltid velat ge något tillbaka. Jag har haft duktiga lärare i skolan som sagt att export är hela vår ekonomi. Det har satt sig i mitt huvud. Exporten bygger hela samhället. Den är så viktig. Det är det man ger tillbaka. Jag minns första stället för lösgodis, det var i Perth, Australien. Det var ju samtidigt som vi tjatade på IKEA som fan och ville in där. Så fick vi en chans i Perth, Australien. Och det var många år sen. Innan det blev känt. De gav oss chansen längst bort, i Australien. Då var det två vänner, Jonas och Daniel här i Malmö, så det är svenskar på plats överallt också.

I alla de här länderna?

– Ja ja. Med kollegor då från inhemska länder. Men de som roddar är vänner. Allihopa. Härifrån, från Malmö och Lund. Och Fredrik Wannius i Shanghai, han var granne med mig här i studieåren. Så vi snackade och lärde känna varann. Han ville ta hem grejer från Shanghai till Sverige, så sa jag till honom lägg ner det där och exportera godis till Kina istället. Nio miljoner – en och en halv miljard, liksom. Sen var det Robert och Stefan i Dallas och så var det Narmin som jobbade för oss i butiken som sköter mellanöstern ( DubaiKontor ) och hennes bror Jammin jobbade för oss i Sverige. Så det är en familjär känsla över hela världen, som vi byggt upp med barndomsvänner och vänner. Och självklart, vi är inte snåla. Man delar med sig av kakan med alla dessa bolag som finns runt om i världen. De som är dotterbolag då.

Menar du att de ägs av lokala personer delvis då?

– Ja, delvis, för man måste ge dem en morot för att få dem att växa. Hur ska man motivera någon att flytta utomlands? Eller stanna kvar där? Det är rätt svårt emellanåt. Men många av dem har familjer där nu. Har amerikansk fru eller australiensisk och har barn där borta så det har ju funkat, de kommer att stanna. Några blir amerikanska medborgare, men har dubbla medborgarskap, för de släpper inte det svenska.

Det låter som du rekryterar viktiga medarbetare i dina egna nätverk?

– Mycket har varit det.

Är det en slump eller en strategi?

– Jag har alltid rekryterat med hjärta. Jag skulle säga att jag rekryterar med hjärtat eller där jag får en bra magkänsla. Lite så har det varit – bra magkänsla.

Har du alltid haft din starka drivkraft?

– Ja, sen jag var liten, ja. Som farsan, när man ville ha Nintendo – gå och panta pantburkar, sa han. Jag fick inga pengar till Nintendo. Tusen spänn på den tiden var mycket pengar. Jävligt mycket pengar. På åttiotalet var det väl tjugo procent av en lön? De fick ringa polisen två gånger för att leta efter mig, när jag var ute och letade pantburkar i containers. haha…

Haha… är det sant?

– Ja, jag hade det drivet när jag ville ha något. Det är både för- och nackdelar med att jag är så envis. Jag ser målet. Sen om det tar fem år eller om det tar en månad eller en dag – jag ger inte upp. Det att aldrig ge upp är både en för- och nackdel. Fördelen är bra i vissa sammanhang. Nackdelen, ja, jag har gått på hundratals nitlotter också. Man lär sig på vägen av alla smällar.

Vad tror du du är bäst på helt affärsmässigt? Det låter som du har mycket säljare i dig?

– Ja. Sälj har jag varmt om hjärtat.

Tack vare relationerna eller?

– Ja, alltså sälj kommer naturligt i vår familj och i vår kultur. Man tänker inte på det, för man är så som människa. Det är inte så att jag går och tänker sälj…

Ha ha… jag förstår.

– Jag bara gör det för att jag brinner för saken. För att jag tycker om det. Så när jag går in och träffar en kund och ska sälja så tänker jag inte på just sälj eller produkter, utan börjar snacka om att den här är god eller nåt helt annat som fester, resor eller andra saker. Men jag tror det är viktigt med relationer. Sen sälj är en grej jag är duktig på. Och förhandlingar. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att förhandla och sälja, men också leda. Tycker det är bland det roligaste, att hitta pusselbitar. Och företag är likadant. Den pusselbiten passar där… Och så ska jag skola om det där och så hittar man den där. Lite så, bygga, bygga.

Är det bara en slump att det blev godis, då?

– Ja, det är faktiskt en slump.

Hade din pappa haft en klädaffär, så hade du startat klädmärken?

– Ja, det hade nog kunnat vara vad som helst. Det var en slump med godis. Jag tog nånting pappa hade skapat och förädlade det.

Ja, till nåt riktigt bra idag. Det verkar uppskattas av marknaden.

– Det är skitskoj att det uppskattas idag. Man har äntligen fått den bekräftelsen.

Får ni mycket skit för det här med godis i tider då vi har mycket debatt kring, socker, grönsaker, hälsa och allt sånt?

– Både ja och nej. Det är tider nu med mycket hälsa, absolut. Vi försöker också följa med i den tiden med att göra våra produkter till exempel palmoljefria, eller gelantinfria, eller göra dem så naturliga som möjligt. När vi säljer in det i USA, så är våra produkter tio gånger bättre än de som finns där. Naturligt socker och naturliga färgämnen. Allting ganska naturligt, som är godkänt, medan där borta har de allt kemiskt. Framställt på kemisk väg.

Jag förstår.

– Vi vill ju vara så bra som möjligt. Samtidigt tycker jag att jag är ganska ärlig med vad jag säljer. Jag säljer godis. Ingenting annat. Jag säljer socker. Vare sig man vill eller inte vill, så kommer alla att äta dem och unna sig en dag i veckan eller så. Det är okej så länge man inte överkonsumerar, men det gäller för allt. Dricker man tio Red Bull om dan… Alltså, du ska ju inte äta pasta från morgon till kväll. Det handlar om allt med måtta. Sen tycker jag att vi är ärliga. Jag menar ärlighet kontra andra branscher… det kan vara nån juice, som innehåller mer socker än vad vår produkt gör. Då är det nånting oärligt när de försöker förknippa den produkten med att vara nyttig. De företagen kanske lurar konsumenten. När man tittar på det och läser, det är väl det jag kan tycka är lite fel. Medans sen kommer jag med en godisbit. Alla gillar ju godis, det är ju så. Det är inte så att jag kan sälja in att det är nyttigt.

Låter rimligt.

– Du förstår vad jag menar? Det här gömda sockret. Det kan jag tycka är fel, men vi står för vad vi säljer. Men vi är absolut i en utvecklingsfas, där vi vill skapa fler ben med lite hälsogodis. Bland annat har vi precis startat med nötter. Ett stort nötsegment med ett rosteri i Stockholm med syriska flyktingar, som har en hundraårig rosterikultur som bakgrund. Så det är kul, så kan man börja med ett nötsegment. Det är ju de senaste tusen årens godis, alltså nötter. Men också otroligt nyttiga. Det är inte många som vet att pistachen är jättebra mot hjärt- och kärlsjukdomar och såna grejer. Vi är så långt efter med kunskapen om nötter här hemma i Sverige, jämfört med vad vi är i Mellanöstern, där vi alla är uppväxta med det. Där det alltid står på bordet. Det är väl det enda som håller oss hälsosamma, sen är alla diabetiker… och röker som skorstenar! Ha ha… Farsan försökte på åttiotalet att ta in cashewnötter, men då var han för tidigt ute – ”Nej, nej, nej, vi äter bara jordnötter här.” Idag är cashewnötter en av de allra största. Det är ju det med timing också. Vi har ju gått på nitlotter och släppt produkter fem, sex år för tidigt också.

Men det här med timing i er bransch, var det inte någon som testade självplock-modellen av lösgodis utomlands på nittiotalet, men det funkade inte för att folk ville ha dem förpackade? Är det en förändring i marknaden att det lyckas nu?

– Det är en ständig förändring i marknaden, globalt sett, att man går från massindustri till microproduktion. Till exempel, det fanns ju flera hundratals microbryggerier på sjuttiotalet som bara lades ner och blev fyra, fem, Pripps, Spendrups och några till. Förändring sker i alla branscher. Nu går man tillbaka till att vilja ha allt lokalt tillverkat. Och att kunna välja fritt själv. Men det tar tid att lära just lösvikten. Sverige exploderade på nittiotalet, men det är inte så att det alltid funnits självplock. Förr gick man ner till kiosken och pekade, en sån och en sån. Sen exploderade det på nittiotalet när man tog bort sockerskatten. En gammal skatt från Andra Världskriget. Då kunde man få ner priset. Så ute i butik har vi i princip haft samma pris här i Sverige sen 1985. Men sen utomlands, i Danmark och Norge exploderade det först för tio år sedan, när vi började där. Där vi finns exportmässigt, är där människor förstår lite mer av våra produkter. Det tar tid, för om jag skulle lansera det i Kina inåt landet eller USA inåt landet, då är det för tidigt. De förstår sig inte på det. Det tar extremt lång tid att lära människor en ny matkultur. Och så var det även här, fram till sjuttiotalet åt man ju bara potatis. Ris? Vad är ris? Det fanns bara på nån kinarestaurang. Det tar väldigt lång tid, men när du väl fått igenom produkten, så tar det fart. Vår bästa ambassadör ute i världen är ju IKEA. Det tar lång tid att lära. Men idag med dagens samhälle med Internet och Instagram och social media så har det exploderat hur man kan förmedla produkter. Att få folk att gilla produkter och bli nyfikna. Avokado är visst hälsosamt? Det ska jag äta varje dag. Förr åt ingen avokado, nu käkar alla avokado.

Och det gäller även godis, menar du?

– Ja, det gäller allt. Man tittar på Roy Fares på tv och tar ner bakrecept eller nåt annat och lär sig kulturen. Ta falafel – mest sålda produkten i Lund. Vem kunde tro det för tio år sen? Att alla studenter lever på Lunda-falafel?

Nej, det är sant.

– Mmm… godis är skoj. Vill ni ha godis? Eller det är för tidigt på morgonen?

Det är bra, tack. Det låter som du kan mycket om historia och kultur, är du påläst? Hur vet du allt?

– Jag gillar att läsa, väldigt mycket. Google är ett bra verktyg. Sen är det erfarenhet. Man har ju haft så många år i branschen och lyssnat på alla fabriksägarna och mentorer. Så man lär sig mycket av deras historier och hur de pratar. Och jag tror det kommer från farsan som var arkeolog och historieintresserad. Han brukade säga att, kan du din historia, så gör du inte om de misstagen. Man borde lärt sig under Första Världskriget att det skulle leda till Andra Världskriget och så. Eller man kan ta dagens samhälle, där alla snackar om att rusta upp och om krig och ryssen, men varför snackar ingen om att rusta ner?

Upprustningen har skapat alla krigen runt om i världen. Jag tror man lär sig mycket av historia och jag läser mycket. Och jag gillar att lyssna. Jag blir lätt uttråkad. Har alldeles för mycket energi.

Hur många personer jobbar med företaget idag?

– Globalt sett börjar vi närma oss hundra personer. Men jag brukar säga att vi har ansvar för ytterligare ett par hundra i fabriksledet.

Så det är inte era egna fabriker?

– Nej, vi har alltid valt att legotillverka, men vi är rätt stora på många av fabrikerna. Vi bygger upp det tillsammans, så vi är beroende av varandra. Så att vi inte är de här stora, typ Walmart, som bestämmer om de lever eller dör. Vi vill ju att de ska leva och ska fortsätta. Men i Malmö är vi väl cirka trettio stycken. Och jag misstänker att vi var hundranittioen i förra årets bokslut och vi misstänker att vi når tvåhundrafyrtio i år. Och vi ser en extremt ljus framtid för vårt bolag. Det är det som är det roliga. Vi försöker ha en slimmad organisation, en effektiv organisation där vi kan utmana de större. De har ju mycket mer muskler. Vi vill inte ta in några externa ägare och vi vill inte ta in nåt externt kapital eller så. Vi bygger upp det på vårt eget sätt.

Den frågan måste ju ha kommit?

– Ja ja, många gånger har den kommit. Men, jag vill inte hålla på med kvartalsrapporter eller nån annan rapport, för då känns det som att halva tiden går till att rapportera. Jag vill hålla på med det som är kul. Det är inte kul att rapportera till folk. Det är inte pengar som driver mig. Då hade man väl inte bott här i denna lägenheten? Det har aldrig varit pengar på det sättet. Pengar och lönsamhet behövs för att bygga. Jag behöver det för att bygga.

Och det är vad du använder det till?

– Ja ja. Jag återinvesterar varenda krona som kommer in. Jag tar inte ut nånting. Jag tycker allt är kul och jag återinvesterar allt. Bygga bolag och bygga människorna. Som det här med det sociala ansvaret eller som när jag la solceller på hela taket på fastigheten. Hur kan du investera? Nu visar det sig att det är lönsamt. Vi ”bor” nästan gratis.

Det nya kontoret?

– Ja, lagret nu. Det befintliga. Vi kommer också göra det i framtiden, men du vet, vi satsade stort. Men kostnaden existerar inte. I fastigheten har vi inga kostnader. Det är bara personalen och driften, vissa små driftskostnader. Solcellerna täcker det mesta av elen. Alla de här fasta kostnaderna försöker vi bli av med.

Så du är lite gladare när det är soligt ute?

– Ja! Ha ha… Sen när det inte är soligt så…

Jag tänker på allt från att ta vara på flyktingars rosterikunskaper till solceller, det är gynnsamt, men det är också samhällsnytta. Det verkar viktigt för dig.

– Ja och av de trettio i Malmö så har hälften invandrarbakgrund. Många av dem kunde inte svenska. Nu har jag två killar till som jag tvingar in på SFI. För att jag tror på dem. Så vi har en enorm blandning av människor från alla världsdelar. Och det är så samhället ser ut idag. Det är bara att samhället måste våga mer och ta in dem. Men det är lite mer jobb. Det är det det handlar om, att jobba. Ja, det är svårare för att ni inte förstår varandra, men när vi är barn förstår vi alla varann fastän vi inte pratar samma språk. Det är det det handlar om. Vanligt tålamod och att jobba lite hårdare och få in dem. Jag har sett grupperingar ibland i företaget innan. Då har jag satt ihop en svensk och en med invandrarbakgrund och så har de fått jobba ihop.

Tänkvärt tycker jag. Du, Jacob, tack för din tid. Det var kul att snacka med dig.

– Tack själv. Ni ska få med er lite godis till kontoret innan ni går.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

februari 2020
Olle Berggren
december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-