Jana Wannius

JULI 2017 |
FREDRIK ERICSSON

Jan-Olof Wannius driver Falsterbo Horse Show sedan 30 år tillbaka och han har också varit Sveriges mest framgångsrika ryttare elva år i rad. Parallellt har han dessutom drivit en juristfirma på heltid. Vi träffade Jana för att få höra mer om hans liv och syn på affärer, hästsport och juridik.

Vi besöker Jana i hans bostad i Falsterbo en tisdagseftermiddag i mitten på juni. När vi kommer in möts vi av en skön internationell känsla. – ta inte av er skorna. – slå er ner var ni vill. Vi bjuds på kaffe, småpratar lite och slår oss ner i soffan i vardagsrummet. Våra vägar har mötts tidigare men det var nog minst fem år sedan med undantag för ett mail från Jana för några månader sen.

– Jag vill bara klargöra att jag inte mailade dig och skrev att jag tycker om era intervjuer för att ni skulle intervjua mig…

Nej, det fattar jag.

– Det är nämligen så här att, när jag tycker nånting är bra, då skriver jag till folk. Jag kan skriva till vem som helst – det där gjorde du jävligt bra! Och jag går efter den principen att, ska man berömma någon, så ska man göra det skriftligt. Ska man skälla ut någon, gör man det muntligt. Skäller man ut någon skriftligt så kan man få ångra det många gånger. Men berömma skriftligt tror jag är en rätt bra grundprincip.

Visst är det så att du är advokat från början?

– Jag är jurist, jag har aldrig gått in i samfundet. Alltså, jag har precis samma utbildning, men advokat är en titel man får när man går in i advokatsamfundet. Men det har jag aldrig gjort, för då får man inte ha andra jobb. Du kan inte vara vd för ett företag och advokat samtidigt. Och jag har alltid gjort så många olika saker. Jag har inte velat vara med i samfundet. Jag har haft juristbyrå, men jag har alltid haft två-tre heltidsjobb samtidigt.

Vad för jobb?

– Ja, men då till exempel var jag förbundskapten i hoppning i tio år. Samtidigt drev jag Falsterbo Horse Show, samtidigt drev jag en juristbyrå, och så vidare. Men jag har alltid jobbat mycket. 40 timmar är väl inte nåt sånt där… Numera när jag inte har juristfirman eller är förbundskapten, nu har jag gått ner till heltid. Jag tycker man har hur mycket tid som helst då.

Var det du som startade Falsterbo Horse Show?

– Om tre år så firar tävlingen i Falsterbo 100 års-jubileum, så man kan ju tro det…

Ha ha ha!

– Ha ha, men det är såhär att… tävlingar i Falsterbo har funnits sen 1920. Och då, på den tiden, då var det ju militären som tävlade. Det var kavalleriet som höll på och tävlade då. Och sen har det varit Skånska fältingklubben, de som har kapplöpningarna inne på Jägersro, sen har det varit olika ridklubbar här som har hållit i det. Men sen 1984-85, då tog Göran Holm och Bosse Håkansson, Bosse var ju finanskille, vet du vem…

»Jag var svensk champion elva år i streck«

Ja, jag vet vem han var.

– Du vet han omkom så himla tragiskt för tre år sen i en motorcykelolycka. Det var motocross och han skulle köra Gotland runt, tränade hemma på sin gård och åkte av och fick en skada, ungefär som Ronnie Pettersson då när han dog, du vet i formel ett… ja, det var jävla tragiskt. Jag kunde knappt gå ut på två dar efter det för jag var så deprimerad. Men, då var det i alla fall Göran, Bosse och jag som drog igång det här -85. Det bildades ett bolag – Falsterbo Horse Show AB. Det ägs numera av en stiftelse. Stiftelsen Falsterbo Horse Show. Så -85 började vi med det.

Då fanns det följande; en läktare för 250 personer, den kom från Baltiska utställningen i Malmö 1914. Och sen så… det var ungefär det som fanns. Och en gräsbana. En gräsbana där de red dressyr på gräs också.

Var där mycket folk redan på den tiden?

– Ja. Det var mycket folk, över de fyra dagarna kanske det var 8000 eller nåt sånt… jag kan inte svara på det. Men i vilket fall som helst, jag hade ju då tävlat internationellt innan – i hoppning – och ridit OS och VM och varit över hela världen och hållit mycket träning för att finansiera mitt eget tävlande. Jag har ju liksom inte haft några pengar. Utan man fick ju finansiera det och jag har tävlat i en massa olika länder i världen. Så man visste ju hur man ville att tävlingen skulle vara. Jag hade tävlat väldigt mycket i England och på Irland. Och det sättet som de gjorde tävlingarna på gillade jag väldigt mycket. Nere på kontinenten, i Tyskland, där kan det vara – här kommer du inte in! Min uppfattning då, när man är på hästsporttävlingar, är att då går folk in och ut i olika roller. Ena veckan kanske man är funktionär på en tävling. Nästa vecka kanske man står och håller i sin sons eller dotters ponny. Och nästa vecka kanske man är åskådare och veckan därpå kanske man är sponsor. Så folk går in och ur olika roller och det gör att folk som är här, är ju givetvis väldigt intresserade av hästar och sport, även om en stor del kommer bara för evenemanget. Då menar jag att man ska göra det ganska tillgängligt för alla. Jag gillar inte när folk går med stora rosetter som det står VIP på. Det vet alla ändå, att det behövs sponsorer och att de får det bättre – för de får vad de betalar för. I reklam och i vepor och så vidare, och det vet den vanliga publiken att det här interagerar hela tiden, så alla behövs. Men i grunden kan jag säga…

jag måste bara svara i telefonen…

Wannius. Ja, just det. Just det, du kan tippa på gräsmattan bakom norra läktaren då, jättebra… hur mycket har du med? 20 kubik, eller? Ja, men tippa där – grindarna är öppna. ok. fint. tack hej.

…så att… men mina viktigaste, mina VIP – det är den vanliga publiken. Det är de som åker från Stockholm eller Göteborg eller Ystad eller Malmö, parkerar bilen, betalar entrén, är här i genomsnitt 3,1 dagar, köper läktarbiljetter, handlar på mässan, äter ett mål om dan, plus kaffe och nånting mer, varje dag – det är mina viktigaste… mina riktiga VIP. Och det är på det viset att om man ska göra ett evenemang så som många pratar, att det viktigaste är att ha sponsorer och tv och man måste ha det ena och det andra – det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att man har publiken. För har du publiken, då kommer det utställare som vill sälja varor. För att det finns presumtiva kunder där. Och ju mer de säljer, desto gladare blir utställarna, så det sprider sig och det kommer flera. Och sen vill utställarna investera ännu mer för att synas eller komma med i tv, eller bjuda kunder och så vidare. Men grunden är publiken. Annars blir det… och det säger jag off the record – annars blir det som damfotboll. Det är tv och jättemycket allt, men det blir ingen publik.

»Mina VIP – det är den vanliga publiken«

Hur gammal var du när du började? Då, -85.

– Jag är född -42, så jag… Malte, kom här! (hunden) Då var jag 43, då hade jag slutat att tävla fem, sex år innan dess.

Har du ridit sen du var liten?

– Ja, det har jag – sen jag var tio år. Min pappa hade ridskolan i Djursholm, utanför Stockholm.

Så du är uppväxt i Stockholm?

– Ja, jag är född i Stockholm och sen Djursholm.

Har din pappa också tävlat?

– Ja, han har också tävlat, fast inte alls så mycket. Men det ligger i generna. Så var det.

Och när började du tävla?

– När jag var tio – samma år. Jag var med på, det är faktiskt lite småroligt, på den tiden red man… då hoppade man ungefär en meter högt. Och då skulle man hoppa i en bana precis som man gör idag. Men om man red felfritt då, så var det inte tiden som avgjorde, utan det var stilen. Den som hade bäst stil. Och då var det domare, några gamla officerare som stod och skulle bedöma stilen, och jag kommer ihåg, det var i Stockholm, vi hade ridit in hästarna från Djursholm, sen tävlade vi inne i Stockholm. Och jag såg ju de andra som var med där, det var killar och tjejer som var en fyra-fem år äldre än jag. Och det var min första tävling.

Jag kan fortfarande se mig själv där jag stod och höll i min häst när resultatet kom. Jag hade ju sett de andra rida. Vi var en fem-sex som var felfria och så kom resultatet och jag kom trea. Och jag tänkte för mig själv om domarna – fattar de ingenting? Så tänkte jag, ha ha. Sen de två tävlingarna efter vann jag båda två. Då var jag tio och sen har jag fortsatt.

Hur bra har du varit?

– Ja, du kan ju titta i prisskåpet.

Oj… jag ser.

– Ha ha. Det är på den väggen också. Jag var svensk champion elva år i streck, alltså framgångsrikaste ryttare i landet då. Och jag har varit svensk mästare fyra gånger och har tävlat i en massa länder och… ja, sådär.

Var detta parallellt med din juristkarriär?

– Alltså jag tävlade internationellt fortfarande när jag läste på Stockholms universitet. Jag både läste, jobbade hemma och tävlade. Så de som säger att de inte hinner med att läsa sina studier – det är bara att de sitter inte på byxbaken tillräckligt länge och läser. Jag jobbade i princip hela tiden.

»Här tävlar män och kvinnor mot varandra på samma villkor«

Hur hittade du ner här?

– Till Skåne? Du kan ju tro att det var Lotte (Janas fru) då? Men vi träffades här nere. Det var på det sättet att mina farföräldrar bodde i Skåne, utanför Helsingborg. Så jag flyttade ner här -69. Jag var 26-27 år gammal. Jag tävlade mycket utomlands och sen visste jag att här nere var det mycket mer med hästuppfödning och hela den biten – ett helt annat intresse. Här var det ett genuint hästintresse på det sättet att folk hade hästar på sina gårdar och så. I Stockholm var det mer knutit till ridskolor. Det attraherade mig, plus att det blev mycket kortare avstånd. 60 mil närmre om man kommer från kontinenten. Hade man tävlat i Hamburg, då hade skåningarna en halvtimme från färjan i Trelleborg, men Stockholmarna hade en dag till.

Okej, så det var inte för familj eller så då…

– Jag var själv. Det var bara jag och en lastbil full med hästar.

Ha ha…

– Det var på det sättet, att den killen som var ordförande här nere, satt i förbundets styrelse, det var en kille som hette Ingvar Wehtje. Han snackade jag med när jag var på SM i hoppning i Stockholm. Då sa jag att jag var klar med min examen och nu hade jag tänkt att flytta till Skåne. Ingvar som var en stor man här nere då – har inte Ingvar nånting här nere som man kan hyra? Med stall och så. Och det var precis när de skulle bygga Sturup. Då hade han köpt upp en massa gårdar runt omkring som var sandtag. Det behövdes sand till byggarbetsplatsen där. Då hyrde jag utav honom.

En gård?

– Ja, de tog resten, så jag hade bara hus och stall och lite hagar där.

Och då reste du runt och tävlade?

– Ja.

Och när startade du juristfirman?

– Det gjorde jag senare. Det var i princip när jag var 38-39 när jag hade slutat tävla. Jag höll på så mycket med tävlandet och var engagerad inne på Jägersro, på ridklubben där och en massa olika. Det var bara hästeri-grejer då, allting.

Har du många egna hästar?

– Jag har ett par stycken, fortfarande. Avelston.

Har du alltid haft det?

– Ja, men det var mycket då att jag haft hästägare, sponsorer, som jag tävlat hästarna för. Redan då, alltså. Man var ju lite före sin tid då. Sen har jag ett par hästar uppe i Blekinge, avelston, som går där uppe.

Jag förstår att det här med hästar har varit tidigt, med tävlingar och…

– Ja, det är det. Men jag har spelat pingis också! Jag var skolmästare i pingis.

Ja, det minns jag faktiskt att du sagt för många år sen…

– Ja, just det. Jag brukar säga, att den som kan slå mig i pingis, får tusen kronor.

Jaså, det kanske vi ska bli två om…

– Ha ha, vi kan köra igång nu!

»Och när de säger att Båstad ligger samtidigt som oss, så säger jag – jättebra!«

Tillbaka till ditt liv nu. Det är ju givet det här med hästintresset och att du har talang, men då undrar jag såklart över hela den här andra delen, med jurist… varför just det?

– Varför? Hmm… ja, det är en bra fråga. Och jag har ett svar på det också. Ett konkret svar. Det var såhär att jag gjorde värnplikt uppe på K4 i Umeå. Det var kavalleriet -61 där uppe – du kan ju tänka dig själv då. Fullständigt och totalt vansinnigt. Men i vilket fall som helst så var det så. Då var det så… jag ska cut a long story short.

Jag hade trillat på en övning – vi var ett jägarförband. Jag hade trillat på en övning och slagit axeln ur led. Sen ett par veckor innan vi skulle mucka, så var det slutmanövern. Jägarveckan då. Och då gick jag med armen i mitella. Så jag kunde inte vara med utan låg kvar själv på hela skvadronen. Vaknade en morgon och hade feber och kände mig jävligt risig. Så jag gick runt på regementet och letade efter ett befäl att anmäla till.

Då var det så att K4 ligger där och det andra regementet I20, ligger där, med bara ett staket emellan. Där var det vakt. Och då var jag så jävla risig, du vet hur det är när män är sjuka, så jag knallade upp på sjukan och hade 39,5 grader eller nåt sånt och blev inlagd. Låg där i två dagar eller nåt. Sen när jag kom tillbaka, då kom ryttmästaren och undrade var jag hade varit. Han sa att jag hade avvikit olovligen. Jaha? Men jag hade ju varit sjuk. Varit inlagd. Då skulle jag ha anmält det. Men det fanns ingen på hela regementet? Nähä. Så ryttmästaren kallade på dagmajoren som utdömde straffet att jag skulle få en vecka i buren.

Så ringde jag till pappa och berättade det här, då sa han – Är det så, Jana? Ja. – Då ska du överklaga. Hur gör jag då? Ta telefonkatalogen, leta upp en advokatbyrå, ring dit och be att de företräder dig och sen skriver du en lapp och lämnar in till befälet där, och så dikterade pappa: så och så och jag överklagar ert beslut och så vidare… Gjorde det. Sen skulle vi mucka bara fyra-fem dar senare. Jag tror det var åtta dagar senare, så om jag satte mig i buren fick jag mucka samtidigt som de andra. Men överklagade jag och förlorade, fick jag sitta kvar efteråt. Men jag tyckte att jag hade rätt. Kom dit och träffade advokaten kanske en halvtimme innan huvudförhandlingen i häradsrätten tror jag att det hette. Och det var ju en nämnd då, kommer jag ihåg. Och jag fick förklara först för advokaten, en ganska ung kille, han sa – är det såhär? Såhär ÄR det. Så kom det då åklagare, de hade inte kallat några vittnen från militären. Och så är det domare då och nämnd – fyra personer. Jag blev förhörd på hela min historia. Sen efter det säger domaren att jag kunde gå ut en halvtimme, sen kommer domen. Vi hade vunnit.

Gick tillbaka och knackade på hos den där ryttmästaren och gick in och anmälde mig, för nu är det väl bäst man gör rätt för sig annars kommer jag aldrig härifrån. Han frågade hur det gick och jag var nära att svara att rättvisan segrade, men jag vågade inte…

Ha ha…

– Så då kom jag ner till Djursholm igen. Och då tänkte man, vad ska jag göra nu? Jag hade inte bestämt nånting, utan tänkte att det här verkade bra.

»Det är ju som alla företag, de drivs ju inte av bolagsverket, de drivs av människor«

Då var du väl en tjugo år, eller arton?

– Ja, tjugo. Det här verkade trevligt tyckte jag. Jag gillade det här. Man får tala utan att bli avbruten och man får argumentera för sin sak och sen kommer det nån och avgör om man har rätt eller fel. Det där tyckte jag var jävligt trevligt. Så jag började på juridicum då. Och på den tiden var det mycket enklare att komma in på alla utbildningar. Jag hade hyfsat bra betyg, kom in på juridicum och läste juridik och det har jag aldrig ångrat.

Jag anser att det är den utbildningen man ska ha. Då vet man att det finns två sidor på alla mynt. Jag har haft en väldig nytta… inte bara det att jag haft juristfirma, som var kul och det roligaste är ju att processa. Det är absolut det roligaste som finns. Sen är det också att man har nytta av det hela livet, som här på Falsterbo Horse Show. Jag menar, jag gör hundra avtal om året… Det är ingen nackdel alls.

Gör du dem själv? Skriver avtalen?

– Ja, ja. Avtalen med olika sponsorer. Till exempel en femtio olika partners, sen är det leveransavtal och det är ditten och man gör avtal med Eurosport och det en och andra. Eurosport har ju standardavtal då, men det innebär att jag läser igenom vartenda avtal och ändrar. Såhär måste det vara och så…

Jag anser att juristutbildning, så att folk fick lära sig avtalsrätt, köplagen och konsumentköplagen, det borde alla få göra. Det skulle bli mycket, mycket mindre tvister och folk skulle inte bli lurade av telefonbolag och allt vad det nu är. Om de börjar med mig då… du vet, man hade nån ny telefon, jag kommer inte ihåg det var tio år sen, och man var utomlands jättemycket och sen helt plötsligt kom det en räkning på tjugofemtusen. Jag skickade tillbaks och frågade, skojar ni? Nej? Och jag sa att jag skojar inte heller, det här betalas inte. Ni måste ha någon varning på det här. Så om jag i vanliga fall har en räkning på tre tusen, så det inte kan bli… det måste ni själva förstå.

Blev det en tvist?

– Nej. De gav upp. Efter en del brevväxling gav de upp. Jag sa – jag betalar inte! Jag betalar bara vad den vanliga telefonräkningen är. Ni måste ha nåt skydd här.

Är de skyldiga till det?

– Det vet jag inte.

Ha ha!

– Inte vet jag. Man kan påstå vad som helst. Men i grunden är det väl på det sättet. Grundregeln är nämligen den här – har man inte gjort upp om ett pris, säga att du ska köpa en grej av mig, det här bordet. Då tar du med det och sen säger jag efteråt att det vill jag ha tio tusen för, då blir du tvungen att betala det. Men säger jag hundratusen blir du inte tvungen att betala det. Har man inte kommit överens om priset, så får köparen betala vad säljaren begär om det inte är uppenbart oskäligt. Det måste vara uppenbart, det räcker inte med oskäligt. Säger jag tjugo tusen, får du också betala det. Men inte hundra. Och i det här fallet var det så. Så jag sa till dem – vill ni ha bråk, så har ni kommit helt rätt. Det är bara att kliva fram. Jag vill inte göra mig märkvärdig med det, men du vet när de försöker… man blir ju deprimerad när man läser i tidningen att folk har blivit uppkörda på den där typen av saker. Det är klart att bolagen har ett ansvar gentemot konsumenten.

Vad tror du själv, nu har ju Falsterbo Horse Show blivit väldigt framgångsrikt. Vad tror du är den viktigaste delen? Är det affärssinne, eller ditt kunnande kring sporten och eventen, eller är det nånting annat?

– Jag tror nog att det är en kombination. Jag har ju ganska bra bakgrund för det här eftersom jag själv tävlat mycket. Jag har varit förbundskapten i Sverige. Jag är jurist, så jag har koll på de grejerna. Sen har jag, som jag själv tycker, en egenskap. Jag tycker att jag har ett bra sinne för att få tag på bra folk. Och sen kan jag delegera. Många tror att jag vet varenda grej i samband med Falsterbo Horse Show och det är rätt bra att folk tror det. Men, det är så stort och det måste delegeras och det vet alla som jobbar med mig. De har ansvaret. Den som är, till exempel, ansvarig för informationen, den har ansvaret. Sen kan de vända sig till mig eller mina närmsta medarbetare hela tiden, men grunden är det att få tag på bra folk. Det är ju som alla företag. Jag menar, de drivs ju inte av bolagsverket, de drivs av människor.

Om man tittar på Falsterbo Horse Show som funnits i trettio år drygt i din regi, och det har vuxit mycket under denna perioden… men om du skulle drömma dig bort – hur stort kan det bli och finns det någon slutvision?

– Nej, det finns väl ingen vision på det. Alltså, jag blir väldigt glad när jag ser på facebook – vi har ju 35 000 som följer oss där – och jag blir väldigt glad när folk skriver att de längtar till att komma till Falsterbo Horse Show, eller ”bästa veckan på hela året”. Det engagemanget från publiken på det sättet, det tycker jag är väldigt tillfredsställande. Det finns inget mål i sig, att vi skulle gå från 60 000 åskådare till 120 000, absolut inget sånt mål i sig. Det måste vara såhär, att det är en sund ekonomi och att folk gillar det. Att man har kvalitet på så många områden som möjligt. Det tror jag är jätteviktigt.

Tävlingsmässigt har det också höjts…

– Ja, det har det. Det är alldeles rätt. Vi är med nu i den här… det finns i hoppning och dressyr, nånting som heter Nations Cup. Tävling med fyra ryttare i varje nationslag. Och den högsta serien går i en femtio länder runt om i världen. Den högsta serien i Europa, den har åtta platser som får arrangera den. Och det är platser som Rom, Rotterdam, Dublin, London och Barcelona och så – och Falsterbo. Det är ju rätt kul.

Jag förstår att det gör skillnad för de insatta, men gör det också skillnad för alla de andra?

– Du menar..? Ja, ja! Jo, jo! Vad det gör är att… om du tänker dig tennis och golf, då är det hela tiden – kommer den eller den. Om du tar Stockholm Open för några år sen när Federer var där och spelade, då var det hela tiden, kommer Federer eller kommer han inte. Alla ringer och frågar.

Hos oss, jag kollade det faktiskt när jag höll ett litet tal för våra sponsorer, på sista tre åren har det inte funnits en människa som har ringt in och frågat om Malin Baryard kommer eller om John Whitaker kommer. Utan om du har de här åtta nationerna som kommer hit och tävlar, på de åtta platserna, då skickar ju Tyskland ett kanonlag, eller England skickar ett kanonlag. Så vi har hela tiden en sån bas med kanonbra ryttare genom att vi är med i den här serien, och då kommer man in på det, för den frågan är naturligtvis väldigt befogad. Vi gör ju marknadsundersökningar regelbundet på varför folk kommer till oss. Och det har även Region Skåne gjort och det har Mercedes gjort och en massa andra. Då har de kanske tio grejer, varför kommer folk till Falsterbo Horse Show? Och nummer ett på listan är alltid alternativet ”Vi kommer till Falsterbo Horse Show, för att vi kommer till Falsterbo Horse Show.” De kommer för hela evenemanget. Sen på andra plats kommer hoppning och på tredje kommer mässan och dressyren. Sen kommer till exempel ”Träffa kompisar” och festa och tävla och såna saker. Det högsta är hela tiden ”Vi kommer för hela evenemanget”. Det i sin tur sätter en väldig press på mig och oss i organisationen. För om du jämför med Federer i Stockholm Open – kommer Federer, då är alla nöjda. Men här finns liksom en tyst förväntan. ”Vi längtar dit” eller ”snart, om en månad är det” och så. Kommer de hit och vi bara hade skräpryttare, då blir det ju… då pyser ballongen ut.

Så vi måste uppfylla några dolda förväntningar som finns hos folk. Gör vi det då? Kan man fråga sig. Ja, vi har haft undersökningar i två eller tre år i streck, som olika såna här marknadsundersökningsbyråer har gjort som själva genomför undersökningen. De två senaste har ringt till oss och sagt att ”om vi inte gjort undersökningen själva, så hade vi inte trott på det”. 96,1% – det ligger hela tiden runt 96% – svarar att de är nöjda eller mycket nöjda med sitt besök. Likadant med om de kan rekommendera Falsterbo Horse Show till en vän? – också 96%. Och det är en ja/nej-fråga – lika lätt att svara vilket som. Det är svaret.

Som jag uppfattat det så har tävlingen, veckan, evenemanget, blivit större än orten den veckan. Till skillnad från många andra evenemang där orten och festen blir större än evenemanget och tävlingarna. Vad tror du det beror på?

– Alltså, det här är nog off the record. Jag har ju sett Båstad. Och jag sa på en middag med ett trettiotal sponsorer, att för femton år sen, då trodde de i Stockholm att Båstad var världens största tennistävling. Och då är den längst ner i stjärnor – inget fel på det, de gör ett jättebra jobb. Men de trodde Båstad var världens största tennistävling och de trodde att vi var en lantlig tävling ute på ett gärde i Skåne, ungefär. Jag har hela tiden haft en absolut klar linje i hela den här grejen. Jag vet att det är mycket festande här nere, det är jag helt på det klara med. Men kommer det, du vet 3000 bara nere på campingen. Alla dessa ungdomar som kommer hit – de festar vart de än kommer. Men, vi ska inte attrahera folk som kommer hit för att festa – utan de ska komma hit för evenemanget. Sen ska de festa och ha trevligt och umgås.

Ett exempel – fortfarande off the record – vår cateringkille Johan Albin, som är duktig och som du säkert känner – han blev approcherad av ett gäng nånstans uppåt landet som ville komma hit och ha mannekänguppvisning och de skulle dra så mycket folk och sådär… No way, sa jag. Absolut inte! Då blir det exkluderande, det innebär att man vänder sig till en sån där festklick som ska komma hit och vara på nattklubben – jag vill… ridsporten är ju unik på det sättet att… alla som håller på med sport tror att just den är unik, men… Här är det unikt på det sättet att, här tävlar män och kvinnor mot varandra på samma villkor. Här tävlar en som är sextio år mot en som är femton år, i samma klass och samma villkor. Och det är en fantastisk sak och det gör att hela ridsporten är… den ska vara inkluderande. Det vill säga, folk som är här på tävlingarna ska inte känna att det är en annan speciell grupp som håller i styråran här. Utan alla ska kunna komma på After ride eller på nattklubben eller vad det är. Det ska vara för de som är här för tävlingen. Och när de säger att Båstad ligger samtidigt som oss, så säger jag – jättebra!

Allting blir off the record…

– Ha ha. Nej. Men det var så att det har varit en oro för mig att det skulle bli så alltså. Så det försöker jag hålla styr på. Det ska vara folk som kommer hit och som går på vår After ride, och så har vi ju då vårt tvåvåningstält med nattklubb och vad det är – men det ska vara vårt folk. Eller folk från orten här – och det kommer rätt så mycket som går på After riden, det ser jag. Jag hörde det att de tar väl en 600 eller vad det är på After riden. Jag hörde att det var fullbokat redan. Och det är mycket sällskap som bokar bord för 20-30 stycken.

En annan fråga – du har bildat familj och har två barn och några barnbarn också väl?

– Tre barnbarn.

Har du involverat familjen, fru och barn, i din business?

– Lotte har alltid varit med här i showen. På olika sätt då. Haft hand om olika grejer och vår dotter har varit med på sponsor-avdelningen i många år. Nu håller Lotte i det här med utsmyckningar och sånt. Charlotte är ju småbarnsmor och har tre flickor och jobbar, så hon hinner inte engagera sig och ”Dedde” (Fredrik, Janas son) är ju i Kina. Men han kommer alltid hem under tävlingarna och hjälper mig med olika grejer.

Så han är lite involverad?

– Oh, ja. Absolut. Han har gått den hårda vägen där och började med att sopa läktaren när han var åtta. Han och hans kompisar. Och då hade vi absolut inga pengar – vi hade ingenting – då fick de… vi hade fyra dagars tävlingar och bara en läktare, så den skulle sopas då varje kväll eller varje morgon och de var åtta då. Då fick de 25 spänn var för torsdagen, 50 för fredagen, 75 för lördagen och 100 för söndagen. Och det var ju bra. Men för att få pengarna var de tvungna att vara där varje dag.

Intressant ersättningsmodell…

– Så var det och sen var det en av hans kompisar… då kom vi en söndagmorgon och då stod den där kompisens farsa och sopade. Då frågade jag – varför är inte Johan här och sopar? Han är sjuk, han ligger i feber. Annars hade han gått miste om alla pengarna, ha ha. Så de har gått den hårda vägen där.

Hur mycket folk är det som jobbar med Falsterbo Horse Show? Totalt?

– Totalt under tävlingen är vi 700 funktionärer. Man kan säga att vi har ett femtiotal som jag kallar huvudfunktionärer. Säg då presschefen, uppställningschefen internationella hästar, mässchefen, chefen för private lounge, hoppning, du vet de som köper extra fina biljetter, och så vidare. Elektriker, tekniker, och så vidare – de är en femtio stycken huvudfunktionärer. Varje huvudfunktionär utser sina egna medarbetare. Och då blir det ungefär 700 funktionärer inklusive domare och sådär. Kanske 600 vanliga som har funktionärskläder och så.

Gräsrotsfunktionärer. De jobbar alla fyra dagar. Eller fyra och en halv, jag kan inte det riktigt. Sen resten av tiden har de sina entréer och kan vara på tävlingarna och bo gratis på campingen och så.

Har du räknat in alla underleverantörers folk, som Ahlbins (Cater event) till exempel?

– Nej, han har ju eget kocklag där och driver cateringen ihop med oss. Det är… 120 stycken han har där, kanske.

Finns det många fler såna?

– Ja, ja, ja. Sen har du då 220 utställare, där varje utställare har fem eller sex personer till montrarna. Det är ju flera dagar också..

Så vi snackar kanske om 2000 personer totalt?

– Ja. Det kan man nog säga att det är. Knappt. 1800 ungefär.

Och hur många besökare?

– Förra året hade vi 60… nu kan jag inte siffran exakt, men 63 000 nånting som betalade entré. Och det är över nio dagar…

Sen tillkommer sponsorer…

– You bet – det blir säkert en 70 000 totalt. 1800 om dan som är utställare och funktionärer, gånger nio – det blir ju en del. Men det betyder heller inte att vi har 63 000 olika fysiska personer, för folk är där i genomsnitt 3,1 dagar.

Så en 20-25 000 unika besökare?

– Ja, just det. Precis. Men vi har ju också funktionärer, sen har vi då ryttare. Det måste vara en… nu kommer jag in lite på sporten, men vi kan ändå ta det, för det har ju med tävlingen att göra. Det är indelat i fyra sjok. Första helgen, då har vi ”open house” på lördagen. Då är det fri entré. Och det är en fantastisk dag för utställare. Du vet de säljer som bara den och folk kommer dit, parkerar och det är gratis entré och folk käkar på restaurangerna och handlar på utställarna. Första sjoket är alltså lördag, söndag, då har vi en amatör tour, där folk har kvalat in från hela Sverige. Kanske 3-400 har kvalat och det kommer dit 60. De hoppar bara cirka 120 cm. Sen har du finalen i nåt som heter Folksam Elitallsvenska lag, tidigare ridsportallsvenskan, det är SM i laghoppning, också första helgen, det är svenska ridsportförbundet… plus några andra kvalklasser då. Det är första sjoket – lördag, söndag.

Andra sjoket är måndag, tisdag. Då har vi bara unghästar. De bästa fem och sexåriga hästarna i hoppning och dressyr. Det går semifinaler och det kanske är… de kvalar i Sverige, Folksam Open heter det. tidigare Scandinavian Open. Det är Folksam som sponsrar där, det är Sverige, Norge och Danmark. Där kvalar de för att komma hit. Och det är kanske över tusen hästar som kvalar för att komma hit och 400 kommer hit – de tävlar måndag, tisdag. Av de 400 går ungefär 90 till final i slutet av veckan. Det är andra sjoket, det är för nördarna, kan man säga. Alla som vill se nya unghästar och så. Hästhandlare kommer från hela Europa för att titta på de här hästarna.

Sen har vi på onsdagen, det är tredje sjoket, då har vi en familjedag. Då har vi som en terrängritt, ungefär. Vi har ponny och vi har de 10 bästa ponnyryttarna i hoppning i Sverige, de 10 bästa i dressyr, de 10 bästa juniorerna i hoppning och så vidare. Sen har vi en terrängritt, sen har vi en körning som också är cross country. Det kan alla sitta på läktaren och titta på, för vi har en stor sån där jumbotron. Det är tredje sjoket.

Sen fjärde sjoket, det är torsdag till söndag, då har vi de internationella tävlingarna i hoppning och dressyr – femstjärniga bägge. Det är det högsta man kan ha internationellt, fem stjärnor. Plus finalerna från början av veckan med unghästarna och så – de har finaler i slutet av veckan. Och det innebär att det är olika personer, olika publik som kommer… till exempel på familjedagen, då känner jag knappt igen en enda människa. Då kommer det hur mycket folk som helst med barn och familjer som tycker det är kul att titta på olika grejer. Är det de internationella tävlingarna är det en annan publik, det är de som vill se högklassig sport. Hoppning och dressyr. Och i början är det nördarna som tittar på femåriga och sexåriga hästar. Det är väldigt olika. Och när det är lag-SM då kommer de i olika bussar och håller på sitt lag.

Du nämnde att du bildat en stiftelse? Så det drivs inte längre genom bolaget?

– Nej, det drivs av stiftelsen. Eller stiftelsen äger bolaget.

Men det har inte alltid varit så, för du sa att det var du och Bosse Håkansson och…

– Ja, men då var det genom ett bolag. Det bolaget ägdes av en ridklubb – Malmös civila ryttarförening – men tävlingen blev mycket större än ridklubben. Och då för att skydda tävlingen så bildades en stiftelse. Och en stiftelse har ju ingen ägare, den har bara ett ändamål. Och stiftelsen köpte majoriteten av aktierna i bolaget. Och senare resten… stiftelsen äger alla aktier i bolaget nu. Så det drivs på det sättet. Där har jag också gjort så från första början när jag kom in på det här. Då var det mycket planer på än det ena, än det andra. Nu ska vi låna upp pengar, eller nu ska vi bygga det. Jag har alltid sagt att vi ska växa organiskt, det vill säga, jag vill kunna sova på natten. Det har jag sagt hela tiden, att vi ska investera vinsterna i tävlingen och när man har en stiftelse utan ägare så kan man inte dela ut några pengar. Det innebär att vi investerar alla pengarna. Går det med vinst, bygger vi nya grejer och det kommer ni få se när vi kommer ner. Vi har byggt en hel del där nere nu.

Jag förstår. Jag har en sista fråga – varför kallas du för Jana?

– Det är en bra fråga… Det var såhär att… som jag sa, jag är född i Stockholm och… kan du Stockholm?

Ja, jag har bott i Stockholm…

– OK. Då gick jag i Gärdets folkskola, hette det då. Ligger nere på Valhallavägen. Då gick jag i tvåan där och då var vi ett gäng med killar – det var Lars och det var Per och det var Krister och jag var Jan.

Inte Jan Olof?

– Jo, men jag kallades bara för Jan. Och då hade vi nån annan som hette Per i klassen, så då sa vi det i vårt gäng att då kallade vi oss Pera, Larsa, Krilla och så blev det Jana. Så blev det.

Och sen har det hängt med?

– Sen har det hängt med hela livet, det är bara min mamma som kallade mig Jan Olof och hon är död sen många år tillbaka.

Presenterar du dig som Jana?

– Jag vet att det är ett polskt kvinnonamn, men i USA där jag är ofta, där heter alla samma. Du vet Alex är både ett flicknamn och ett pojknamn, medan Jan är ett flicknamn där. Spelar ingen roll vad jag kallar mig, så är det ett flicknamn. Men om nån ska komma hit och vet att jag kallas det, så säger jag Jana Wannius. Och inom ridsporten så vet alla vem jag är. Som Jana.

Jag tror vi är nöjda, tack för din tid. Men när vi klippt bort allt ”off the record” så blir det ju ingenting kvar – det blir bara tre snabba frågor till Jana Wannius…

– Ha ha, jo men man måste vara tydlig när det är off the record. Som till exempel ridsportjournalister, de kunde förr i tiden vara lite fyrkantiga ibland, det är förresten off the record.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

februari 2020
Olle Berggren
december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-