Lars-Göran ”LG” Håkansson

FEBRUARI 2015 |
Fredrik Ericsson

Han började i plåtverkstan hos sin far, startade eget och förlorade allt. Idag har han bland annat mekaniska verkstäder, dentallab, gästgiveri och totalt omsätter hans bolag över en halv miljard.

Det börjar närma sig deadline när vi får tag på Lars-Göran ”L-G” Håkansson en tidig onsdagsmorgon. Vi förklarar att det är lite bråttom men vi vill gärna intervjua honom och behöver en dryg timme.

– Jag är hemma vid tre halvfyra och ska iväg igen runt fem, så kom då.

Väl hemma hos L-G slår vi oss ner i soffgruppen i vardagsrummet. Det visar sig efter lite kallprat att vi har några gemensamma vänner och bekanta.

De här intervjuerna, vi tar det lite som det kommer, för jag är inte journalist själv.

– Inte?

Nä, jag har ingen direkt utbildning eller så, men just de här intervjuerna – jag är väldigt intresserad av er ”äldre” entreprenörer. Det är intressant att höra och den redaktionella idén är att det ska vara entreprenörer, inte tjänstemän, som vi intervjuar. För det är ni som kan berätta…

– Men du har hållit på med event här i Malmö?

Ja, men det var många år sen. Men det var kul när jag intervjuade Erling Pålsson i förra numret och han berättade om när han var ung och höll på med disco och sånt. För min egen del är det tidningar som gäller nu. Event växer inte på samma sätt. Produkten måste kunna växa och det är det jag gillar med tidningarna.

– Men du ska inte propsa på mig nån annons nu väl?

Nej, absolut inte.

– Ok, jo jag har ett tandtekniskt labb här borta på Bellevuevägen/Stadiongatan, hörnan mittemot Statoil. Då var det nån annan tidning som skulle göra ett ”hemma hos”-reportage, man skulle göra ett reportage om företagare…

Var det kanske Galore Weekend, vår andra tidning?

– Det vet jag inte. Men den får vi i brevlådan – den tycker jag är rätt trevlig att läsa, faktiskt.

Vad kul!

– Den slänger vi inte. Vi slänger jävligt mycket reklam, men det är en tidning som är kul att läsa för man ser vad som händer i stan.

Men den här intervjun är strikt till Galore Business.

– Vart skickar du ut den?

Det går adresserat till styrelseledamöter, vd eller likvärdigt för bolag i Malmö/Lund och alla kommuner runt… Trelleborg, Svedala, Staffanstorp… bolag som omsätter minst en miljon och lite andra variabler, det blir 21 000 personer…

– Är du ekonom också?

Ha ha, nej, jag är helt outbildad. Men jag är bra på att räkna… och jag kan läsa en balansräkning… men jag kan egentligen ingenting.

– Nej nej. Men det är ungefär som jag. Två år fucking fackskola. Ha ha.

»Jag fick en lärare som fängslade mig något så enormt med sina berättelser om hur det var att driva företag«

Hur har du börjat din karriär?

– Faktum var att jag sökte in, på den tiden, till naturvetenskaplig linje, men så kom jag inte in först utan jag tänkte… jag tar två år i stället och sökte till fackskola. Då fick jag en lärare som hette Lennart Hanesjö, som fängslade mig något så enormt med sina berättelser om hur det var att driva företag. Sen hade jag bakgrunden att min far var egen företagare.

Jaha, i vilken bransch?

– Inom plåtbranschen. Tillverkade plåtdetaljer till armaturindustrin, lampor. Efter kriget var det väldigt mycket plåtlampor som dök upp. Du vet Bumlingen och Trumpetfot och… vi har gjort väldigt mycket kända lampor till Bergbom, Arne Jacobsen, alla de kända. Och mycket fina svenska företag – speciellt i Småland, som var jäkligt framgångsrika. Då gjorde vi plåtarbetet. Far var metalltryckare…

Startade han det själv?

– Ja, han startade det 1946, så egentligen var det grunden till det jag sysslar med idag. På den tiden var det ett hantverk, man hängde i en jävla sele, idag har man oerhört moderna fina maskiner som är helt styrda. Där en maskin kanske kostar 10-15 miljoner och sen behöver du lika mycket maskiner till för att kunna göra produkten färdig. Och det innebär att vi inte använder så mycket folk, utan man använder maskiner idag. Robotar och allt som krävs. Annars är den industrin helt borta.

Började du jobba där direkt?

– 12 år, då var veckopengen slut. Då bodde vi på Augustenborg.

Vadå 12 år?

– Ja, när man var 12 år och började få finnar, då var det slut med veckopengen. Då fick jag börja på verkstan. Sopa och städa toaletter och springa och handla. Du vet på lördagar och på lov – ja, det var varenda lediga timme. Och så hade man nån krona i timmen. Och det fick alla göra, det var inget att snacka om. Tre bröder och alla fick jobba.

Jobbar ni ihop fortfarande?

– Nej, det gör vi inte. Det är en lång resa. Om vi börjar vid 12-års ålder, så var det ju far som var egen företagare. På den här tiden hade man ofta den typen av verkstäder inne i bostadsområdet. I källare och så och den första var borta i Kirseberg och det har jag kvar en skämtteckning från den tiden när fyra tittar ut från källarfönstret och tittar på ett par snygga ben – det var Anita Ekbergs, hon bodde där på den tiden. Rätt kul, det har jag kvar – då var de tre-fyra man. Första hyresavtalet var tretton kronor i månaden, försäkringar tre kronor om året och sånt, va.

Sen tog han in en kompanjon, så växte det lite mer och sen kom vi barn in, så alla har liksom utbildat sig där. Jag har ju varit affärsman medan mina bröder har varit yrkesmän, kan man säga.

Hur visade det sig?

– Det var redan när jag var sju år gammal och det brann på vinden och jag gick upp till brandmännen och hämtade brandbilar. Fick godkänt av dom och sen putsade och sålde dem på gården. Sen kom morsorna skitförbannade för att jag hade sålt tillbaka bilarna. Far var rätt härlig där, för han sa ”frun har väl lämnat in skadeanmälan och begärt ersättning?” och det hade de ju gjort. ”Ja, då är saken klar.” Ha ha.

Och det var du, inte dina syskon som…

– Ja, det är alltid jag som har gjort affärer. Det är nåt man föds med, det är ett kall. Du kan aldrig lära dig till att göra det här utan det finns i dig.

Hur gammal var du när du tog över, så att säga?

– Jo, sen, när jag började fackskolan, Lennart Hanesjö, han var ju gammal taxeringsordförande på skattemyndigheten. Och det första han gjorde var att han skapade ett företag som registrerades och så fick vi olika funktioner, vi lärde oss genom en organisation att ta fram en produkt, att marknadsföra den, bokföra den, allt. Givetvis såg jag till att bli vald till VD så jag fick strukturera upp organisationen. Jag satt bra där, gjorde minst av alla, men vi fick ett jävla bra företag. Sen efter 14 dagar fick jag kallelse från naturvetenskaplig linje, att jag kommit in. Men jag bara tänkte business. Så jag lämnade aldrig utan var där i två år, och det var han som helt enkelt startade det – det här jag skulle syssla med. Jag startade mitt företag när jag var 16 år. Då fick man ha överförmyndare för att få starta, så att säga. Detta företag döpte jag till; Internationell import & export – Interimex. Och jag gjorde faktiskt en halv förmögenhet där, jag tjänade 60 000 kronor och bokförde allting själv, men på den tiden hade man kassabok och så la man i kassan, men aldrig till skattemyndigheten. Det här var 1968, nåt sånt. Det var en jävla fin produkt, såna här dörrögon – du vet man borrar hål i dörren och sätter i… Där tjänade jag mycket pengar på den tiden.

Det fanns inte då?

– Det fanns i Expressen, men här nere var det jag som drog igång det. Och så fick jag en som sålde symaskiner som säljare, som tjänade mycket mer på att sälja dörrögon till mig än att sälja symaskiner, men sen upptäckte folk – det tog inte mer än 6 månader och plötsligt var där… jag var ensam om att annonsera i Kvällsposten, sen plötsligt var där tio annonser, så priserna gick ju från 199 kronor ner till 49 kronor och då fick man ju lämna den businessen där. Men det var startskottet.

Lämna för att det kom in konkurrenter?

– Ja, det kom så in i helvete och han, symaskinsäljaren, förstod ju snart att han själv kunde importera det. Men 60 000 kronor på den tiden, det var så mycket pengar.

Vad var det ungefär? En bil eller tio bilar?

– Två år efter tog jag körkort. Då tittade jag på en ny Passat för 22 000 kronor, så kan du tänka dig, en ny Passat idag kostar 350-400 000 kronor. Så cirka en miljon idag. När jag var sexton år. Men det får man inte säga för jag skickade inget till skattemyndigheten, jag har kassaboken kvar.

»Du har ju för fan inte en svensk ettöring – hur ska du kunna låna 7-8 miljoner och lika mycket till fastigheten?«

Ha ha, men hur gammal är du idag?

– 61 år.

Ja, men då är väl det preskriberat?

– Sen precis som Erling, så hade jag också skoldiscon. Dels för att få brudar, dels för att få in pengar.

Vilket vägde tyngst?

– Ja, du, det är en bra fråga. Jag tror faktiskt att jag blev framröstad i elevrådet att bli kassör. Och så var jag och en till idésprutan, så vi skapade soaréer, skoldanser och allt sånt. Vi hade det så bra för vi gick i Svedala skola och bodde i Bara, så hyrde vi en liten lokal där – en gammal station – så körde vi igång eget disco också.

Ja, men det var inte svar på frågan – tjejer eller pengar?

– Det var nog 50/50, ha ha.

Jobbade du med din pappas företag då?

– Jag gick i skolan mellan 16 till 18, fick körkort i januari, hade satt in en radio i en bubbla (Volkswagen Beetle – Bubblan) och alla skolkamraterna – kolla han har radio i bilen. Det var jävligt fräckt. Det var 1971-72 där. Den våren hade jag en bubbla som jag hade köpt begagnad – Passaten köpte jag aldrig för jag sparade pengarna till business. Men jag var jävligt sugen…

Men du gjorde det valet – det verkar vara klassiskt affärsmannaval – att kapitalet kan man göra nytta med…

– Ja, just det. Så jag körde en dålig osynkad bubbla. Men då hade jag radio i den och då var det blickfånget som tjejerna gillade.

Så du kom billigt undan där…

– Då kom jag billigt undan där, ja. Men sen började jag jobba hos far då, så att säga, på Metalltryckeriet, hette det. Man tror det är ett tryckeri, men det är som man trycker plåt. Då körde jag mitt bolag sidan om, parallellt.

Och det var fortfarande titthål då?

– Nej, det var allt möjligt annat – arbetshandskar, kaffekokare, äggkokare, du vet den första jävla äggkokaren…

Varför valde du just vissa produkter?

– Det var från huvudet. Du vet man tog hem en stor katalog från Hong Kong med alla leverantörer och där fanns fina färgfoto på allt du ville ha. Då hittade jag en äggakokare, den finns fanimej fortfarande idag, man stoppade i fem ägg och så tryckte man på en knapp så kunde man få löskokta eller hårdkokta.

Men hur gjorde du urvalet?

– Ja, eget huvud.

Du var ju ung, du var inte så erfaren…

– Nej, men jag hade ju tre syskon och äldre släktingar.

Men du valde ut de här produkterna och så funkade det utan analys – var det instinkt?

– Ja, det var ren instinkt. Sen var det ju hur man köpte dem. Man tog ju hem prover och då använde man dessa prover till en form av marknadsundersökning. Sen hade vi ju LP-skivor också, från han LP-miljonären. Han tog ju hem LP-skivor från USA som var jävligt populära. För då fanns det upplagor som aldrig blev sålda i USA och då köpte han och hans bror dem till Europa, fick ensamrätt på det. Det krängde han iväg och tjänade stora pengar på och jag var en av hans återförsäljare. Då köpte jag LP-skivor av honom, packade dem i backar och sålde till bensinstationer och radiohandlare. Då körde jag runt och fixade med det.

Personligen?

– Ja ja! Men jag vågade inte tanka på något av de ställena som jag sålt LP-skivor till, för de sålde aldrig, ha ha…

Jag är nyfiken på alla de här andra produkterna, de här dörrögonen förstår jag att det var ingen ”lucky shot” eftersom du hittade andra produkter som…

– Det var aldrig något specifikt, utan… för det första så jobbade jag hos min far och sen träffade jag Rosita då, när jag var 19 år. Och vi fick barn med en gång, så då fortsatte jag jobba hos min far så man fick en inkomst.

La du ner det andra företaget då?

– Ja, nästan. vilande. Vi fick barn och det var hus och bil och så. Men sen 1981, då började min karriär genom att vi har ett par vänner hemma som vi bollar lite idéer med och då… man kan säga att hos far hade jag hand om kundbesök och jag fick sköta ekonomin och han förstod att det var jag rätt duktig på. Så jag fick åka ut och träffa kunder och sköta ekonomin och löner och sånt. Då var det en kompis till mig som sa att han hade en god vän på Ikea…

Då var du 28, om jag räknar rätt?

– Ja, just det. Han, Leif Lindholm, och jag åker upp till Älmhult och snackar med hans polare och då hade han sagt ”ta fram lite produkter som ni kan göra”. Och vi hade då kanoter i plåt, vi hade tavelramar i plåt, whiteboard-tavlor, skohorn, en massa idéer. Så kom vi upp till den här killen, Ulf Graffman, och åker därifrån med en order på en miljon kronor för tavelramar i plåt. En tavelram som hette ”Räcke”, som var lite böjd utåt, jävla smart, vi hade gjort den, men Leif var då akademiker, sedermera professor i trafikforskning, och jag var säljare och idé… entreprenör. Så jag gick hem till min farsa och sa ”kolla här, en order på en miljon”, men det ville inte han ha. Han sa ”Ikea – aldrig i livet. Det ska vi inte tillverka till Ikea.” Så jag stod där, vad fan, en order på en miljon? Då får ni fanimej köpa ut mig ur bolaget, för vi bröder var delägare då. Så jag fick mitt aktiekapital och så startade Leif Lindholm och jag ett bolag. Han tog ett förskott på sitt arv och sen drog vi igång, så vi hade femtio man igång bara på ett par månader. Det var en jättesuccé hos Ikea – fick de upp 500 ramar till Kungens kuva, så var de slut direkt. En helt sensationellt bra produkt.

Och ni kom på den?

– Ja, vi kom på den och jag fick till och med tackbrev, men sen så designade deras designer hur den slutgiltiga skulle se ut, vi gjorde liksom en ram som vi klippte och satte ihop med passepartouten och en plexiglasskiva och på den prototypen fick vi ordern. Så mycket pengar på den tiden. När jag kom hem då så blev jag utköpt för 50 000 spänn ur familjeföretaget och Leif tar förskott på arvet, så investerar vi allt vi äger och har i den produkten. Så vi hyr av min far och mina bröder en del av verkstaden och köper maskiner, sen har vi inne på Pileprodukter, ett samhällsföretag, plötsligt var vi 50-60 man igång på våra produkter. Vi blev mycket större än mina bröder, vi hyrde mer och mer av fabriken.

Men det var på den tiden man hade lister på bilar runt strålkastare och fönster, kromade lister överallt. Och på bara ett eller två år försvann alla kromlister från bilarna. Vi hann inte leverera ramar i den takt Ikea ville ha, så när de såg att Mariestad, som tidigare tillverkat lister till bilar hade stor kapacitet så tog de in dem och prisade bort oss. Vi som hade idén och hade fått tackbrev från Ikea – vi gick i konkurs.

När var detta?

– 1983. Och då hade vi tagit fram, till deras pannor i plåt, hade vi tagit fram handtag. Vi hade skohorn i plåt. Vi hade spegelramstavlor. Vi var kreativa på att hitta på produkter. Det var Leif och hans fru Inger, jag och Rosita – vi var radarteamet. Vi hittade på produkter och vi levererade till Ikea och sålde direkt. Men eftersom vi inte klarade av det så…

»Det var jävligt svettigt, JÄVLIGT svettigt. Där låg vi i parterr, där fick jag då sälja fastigheten och fick ut en 30 miljoner«

Blev det en stor smäll ekonomiskt?

– Ja, det tror fan det. Det blev en jävla smäll – han förlorade sitt förskottsarv och jag förlorade det jag hade så vi var helt jävla utfattiga. Och satt med familjer och villor båda två.

Då var du runt 30 år? Hur kom du ”back in business”?

– Jo, det var så här att i vår fabrik fanns en lackeringsavdelning, som jag hade investerat i, som min far eller mina bröder inte riktigt kunde eller ville ha. Så den ägde jag fortfarande i en enskild firma och så hade jag en god vän som skötte den åt mig. Tack vare det så överlevde jag, i princip. Med den lackeringsfirman i botten kunde jag jobba upp mig och börja tjäna pengar igen.

Var det tungt?

– Ja, det är klart det var tungt…

Jag menar inte att jobba upp dig igen, utan livets utveckling, du hade börjat tjäna pengar när du var 16 år och haft det bra, till helt plötsligt nästan ingenting…

– Precis, men man har nog en skruv lös, för jag har ju haft nio liv som en kattjävel, att vara så jävla nära konkursens brant, alltså långt fram i nutid, men ändå satsat i princip allt jag har. Och nu pratar vi om mer än 100 miljoner eller nåt sånt. Investeringar som jag har gjort de sista åren.

Varför gör du det?

– Ja, men det är liksom, du har nåt som entreprenör, som inte går att förklara. Jag har aldrig sovit dåligt. Jag glömmer aldrig när vi hade gått i konkurs och jag körde längs motorvägen mellan Lund och Bjärred och maskrosorna hade slagit ut och det var strålande sol och tänkte – vad fan då konkurs? Ungarna är friska och familjen har det gott, titta så vackert det är ute – vevade ner rutan och bara luktade. Ha ha ha. Jag tror vi har nån jävla gen som är skadad. Defekt på nåt sätt. För normala människor blir jävligt nervösa när de tippar eller ska investera i en bil, eller… ja, det kan vara på olika nivå som man blir nervös, men tyvärr, här finns inte den spärren riktigt. Inte mer än att vi har varit smarta ekonomiskt att skydda oss privat sen konkursen. Vi har ju fyllt på med pensionsförsäkringar och privat ägande och så… Så jag har kunnat köra mitt varv rätt så friskt och veta att vid en konkurs så klarar vi oss. Det hade man ju inte när man var 30 år, då gick man ”all in”.

Ja ja, jag känner igen det.

– Men du kanske har samma defekt i huvudet att du ser inte faran – du ser bara möjligheterna?

Nu när jag är 40, så har det förändrats lite, men när jag var 20-30 såg jag bara möjligheter – tills jag brände mig. Gång på gång på gång. Men nåt förändras och man lugnar sig lite. Eller vad tycker du?

– Ja, det vet jag inte om jag har gjort, tyvärr. Jo, de sista två åren. Alltså jag tror att man skrapar ihop mycket erfarenhet. Att du lär känna människor – för det händer ju mycket under din karriär, man gör mycket affärer. Jag har ju haft företag på Filippinerna, i Norge, Tyskland, Schweiz och har mycket affärer med andra människor och har stort förtroende till andra människor. Vilket innebär att man ständigt blivit lurad också. Så man lär sig mycket kring personerna. Idag är hela min organisation uppbyggd på att jag kan vara operativt, nästan, obefintligt närvarande. Men däremot är det jag som håller på med affärsutvecklingen. För de är så jäkla duktiga på produktion, på ekonomi, på marknad, på kvalitet, på IT, ja allt – jag har de bästa medarbetarna som gör att vi kan expandera tryggt och bra nu.

Jag märker det på dig att man måste vara lite misstänksam, ha lite skinn på näsan, som när du frågade om du måste köpa annons – är det en erfarenhet?

– Ha ha ha, ja.

Jag kände mig nästan lite förolämpad, men samtidigt förstår jag att OK han har säkert varit med om ett och annat. Folk kör fulingar ibland.

– Ja, precis. De flesta människor vill alltid ha något.

Jag förstår. Tillbaka till din karriär, hur lång tid tog det att jobba upp lackfirman?

– Det är rätt kul, för då -86, när jag lämnat företaget och det gick ganska knaggligt, Metalltryckeriet, för vi hade investerat mycket pengar och far köpte ut sin kompanjon. Vi hade en tung balansräkning. När jag hoppade av, så kom de in på ett område med högspänningsbrytare åt ABB där min far framförallt och min äldre bror var enormt skickliga på att göra formerna. Mellan -83 och -87 så fick de ett bra fäste inom ABB Switchgear i Ludvika, där man plötsligt började tjäna pengar. Alltså miljoner kronor, vilket var jäkligt mycket pengar. Och då fick min storebror lite hybris och skulle göra exit. Så han berättade för mig att han hade ABB och lite andra kunder som var intresserade av att köpa det och då fiskade jag med honom – ”vad ska du ha för det här?” Då var det 10 miljoner och sen när det blev pressat var det 7-8 miljoner, men då skulle inte fastigheten vara med. Och då hade jag gått i konkurs, bara något år innan. Och det första jag gjorde var att upplysa banken om att det här höll på att ske, så att banken fick betalt. Så efter konkursen fortsatte jag med samma bank och visade att fastän vi var på lägre nivå med lackeringen, så gick det bra. Då behövde jag 7-8 miljoner för att köpa ut mina bröder och lika mycket för fastigheten. Och då åker jag till Lomma – det här är helt otroligt – till mitt SEB-kontor i Lomma. Så sa jag till dem att jag kan driva det här Cepa, som de döpt om Metalltryckeriet till. Jag vet precis hur man ska utveckla det här. De sitter på världens guldgruva, vi kan tjäna mycket mer pengar om vi bearbetar mer och förädlar mer till kunden. Då sa de till mig på banken att ”du har ju för fan inte en svensk ettöring – hur ska du kunna låna 7-8 miljoner och lika mycket till fastigheten?” Nej, sa jag, det är ett jävla problem, men jag vet hur jag ska driva det. Då fick jag låna 250 000 kronor. Och då kollade de i min sparbanksbok att ”du har ju 250 000 kronor”. ”Då kan du sätta in det som aktiekapital, så får du låna resten av oss.” Ha ha ha. Så jag fick låna ihop alltihopa, etthundra procent. Och köpa ut mina bröder.

Varför tror du det gick?

– För att de trodde på mig som person. De hade sett mig göra konkurs och sen hämta mig.

Ok. För på fakta och kreditvärdighet, så borde det inte gå…

– Nej, idag hade inte en bankman gjort det, för tittar de på ett annat sätt. De tittar på siffror och inte på människan. Men jag gick i konkurs och de fick alla pengarna tillbaka, jag startade om med en verksamhet som de visste inte gick bra och visade att kassaflödena funkade. Småpengar, men linjen var helt rätt – därför fick jag göra det här. På den tiden var det bankkontoret själv, i Lomma, som tog det beslutet. Och 7 miljoner då är för fan 40-50 miljoner idag – de pengarna kan du knappt… du får ju inte kredit på mer än 10, eller 5 miljoner på ett lokalkontor idag. Nu ska allt upp till alla jävla hövdingar i Stockholm.

Då startade jag där med Cepa, då omsatte vi ungefär 12-15 miljoner och när jag kom in i det här, jag var den säljande personen, så leverantörer och så kände mig från konkursen och våra kunder, lite tvivelaktiga… det gick ett rykte om att jag köpte tillbaka det för att kräma ut allt där fanns ur det. Men de facto så gjorde vi en jävla fin resa där.

Hur kändes det? Att folk tvivlade på dina avsikter?

– Skit samma, där har du entreprenören i han. Det är som en gås.

För att du själv visste att du hade goda intentioner?

– Ja, men det är revansch. Alltså. När jag fyllde 10 år på Augustenborg på tredje våningen, den 29 januari 1964, min lillebror stod i dörren och gästerna kom in och kramade om honom, sen stod min storasyster, då kramade de om henne och sen tog de min storebror i handen och sen gav de mig presenten – här har du. Då gick jag och öppnade fönstret och skrek rakt ut ”Revansch!” ha ha ha. Det är sant, det har jag med mig. Och det här att folk snackar…

»Då vill vi att det ska kunna stå en japansk flagga och vi kan äta äggakaga, det är för fan perfekt!«

Men det måste ändå vara tufft när man är 30 och har gått i konkurs och har familj men inga pengar…

– Jo, jag har det med mig, men direkt vid konkursen var det definitivt inget positivt. Det var bara förtvivlan. Men jag skrek revansch, jag skrek inte hämnd. Jag var aldrig sur på mina syskon. Vi har alltid haft ett fantastiskt kärleksfullt hem. Jag var bara irriterad på att ingen såg mig, fastän det var jag som fyllde 10 år. Och det har följt mig hela livet. Därför, när det har hänt nåt, så har det liksom… ja, vad fan då? Så är världen och då får vi väl acceptera det. Alla tycker inte som jag.

Det hade varit konstigt om alla gjort det…

– Så är det ju. Men det här lilla Cepa då, som jag köpte, det utvecklade jag jävligt fint. Så redan i mitten av 90-talet tjänade jag väldigt mycket pengar. Alltså, vi pratar 20-25 miljoner som jag gjorde i affärer. Då var jag i 40-årsåldern och då började jag också tänka exit. På nåt underligt sätt hade du med dig 80-talet, då man skulle tjäna mycket pengar och sälja sina bolag och flytta utomlands. Så det låg i bakhuvudet och vår dotter, hon var 20 år då och min son 17-18, så de hade mer eller mindre flyttat hemifrån och så fick vi plötsligt en grabb till. Vi hade försökt i tjugo år att få barn och så hade vi sålt villan i Borgeby och flyttat in till Malmö, på Skeppsbron, ovanför Cavalli och, i det blev Rosita med barn direkt. Fick två barn såhär ”duc, duc”, så vi köpte det här huset…

Så du har fem barn?

– Fyra!

Och alla med samma..?

– Ja. Och vi är inte gifta heller, så vi kan inte skilja oss, ha ha. Så vi köpte det här huset som sommarstuga 1996 och sen flyttade vi till Frankrike och hade ett jättehus där nere. Så där bodde vi mellan -96 och -02 ungefär.

Och fick bra betalt för bolaget?

– Ja, vi fick bra betalt och jag sålde alla mina bolag sammantaget med alla fastigheter, det var långt över 100 miljoner. Som var jävligt mycket pengar, men det kom liksom i olika delar, för jag sålde ett bolag, sen nästa och fastigheter och så vidare. Jag jobbade från -87 till -93, sen började vi gå så jävla bra, så jag hade en vd som skötte det. Och så gjorde jag de här affärerna som jag kunde sälja och tjäna pengar på. Köpte bolag och fastigheter och så. Där är den stora grejen för mellan -96 och -02 då bodde vi där nere med hela den här tråkiga delen – ut och fiska i en gummibåt, åkte skidor, tittade upp om det var sol, spelade lite golf, varje lunch var det lite vin och på kvällen var det lite vin – så sen när jag kom hem kände jag vad fan har jag gjort de jävla åren? Jag hade inte gjort ett skit – så jävla tradigt att vara pensionär! Så det ska jag aldrig mer bli.

Då var du mellan 45-50?

– Ja, ungefär, 42-49 år gammal. Min son, han var med nere då, jag utbildade honom och vi spelade lite golf ihop, så han var också med där när han var runt 20 med att göra exit. Men nu har vi båda klart för oss att han inte är intresserade av att sälja bort bolag och att jag inte tänker sluta jobba. Men sen när jag är helt pantad i huvet, då får han ta över. Men, det roliga i min business, det börjar egentligen när vi kommer hem, 2003. För då har vi ju pengar så att säga och då börjar Micke och jag hålla på, vi är jävligt kreativa, alltså vi skapar patent på en 4-5 saker. Och vi går in i bolag, lite som minoritetsägare. Så plötsligt har vi förlorat 40 miljoner. Och ser att vi är fan helt jävla odugliga på att skapa patent och gå in som minoritetsägare, så 2005 gjorde vi den sista satsningen. Jag minns vi sitter i bastun och Micke och jag har alltid snackat business och så, då säger Micke – och jag lyssnar mycket på honom för han är den som är eftertänksam och den som vill konsolidera och inte alls så djärv som jag. Han insåg att vi kan inte hålla på att pumpa ut pengar i de här småilarna – vi satsar stort nu.

Då köpte vi UBD production i Svedala. Ett välkänt företag inom bil-sidan, där man renoverar bildelar, broms, styrpump, styrväxlar, till eftermarknaden. Så kunderna var Meca, Mekonomen och KG Knutsson. Sen hade han den gamla ägaren varit duktig på att bygga upp en kundkrets som var helt otrolig på originaldel-sidan. Han hade Volvo, Saab, Ford, GM där han hade kommit in, vilket var helt otroligt – att ett bolag som omsätter 80 miljoner kan få leverera till de här drakarna. Det var hans styrka. Oavsett så köpte vi det 2006, då började vi från noll, eller egentligen hade vi precis sålt ett litet bolag i Finland för en 10-12 miljoner, där min son hade 30-40 procent och de var de pengarna vi sa att nu gör vi nånting åt det istället. Det hette Stockforsa Invest det bolaget, det är mitt moderbolag. Då köpte vi UBD productions för, jag tror det var 100 miljoner, det var en kassa på 30-40, så vi gav väl en 60-70, nåt sånt. Och efter två år tappade vi 80 procent av alla kunder i det bolaget. Meca, Mekonomen och KG Knutsson, lämnade oss över en natt. På ett år tappade vi från 80 miljoner till 20 miljoner i omsättning.

Varför det?

– Ja, därför att när han skapade det här, så var de nästan ensamma om att renovera bromsok och hade den svenska marknaden för sig själv. Sen plötsligt dök det upp stora aktörer, börsbolag, alltså Bosch och NK och såna här som översvämmade marknaden och våra kunder var inte alls så lojala som vi trodde. Jag har en känsla av att – han satt nämligen i någon kunds styrelse – jag tror att han visste att det var på väg en anfallsvåg. Men nu har vi alltså skapat ett nytt patent – det enda patent vi lyckats med, ha ha – då får vi förfrågan från Ford…

»Att köpa en Rolls-Royce har jag tio kompisar som kan göra, men det är bara en som har varit modig och gjort det – det är jag«

Jag måste bara flika in – där måste det ha varit lite svettigt också?

– Det var jävligt svettigt, JÄVLIGT svettigt. Där låg vi i parterr, där fick jag då sälja fastigheten och fick ut en 30 miljoner, fastigheten i Svedala, som var bokad till 17 miljoner, så där räddade vi ett års kostnader. Sen har min son, från 80 man och vi hade väl 30-40 i Polen, han har skurit nåt så in i helvete. Det är han som är den tuffa internt. Vi sätter alltid bemanningen för att kunna överleva, det finns liksom ingen anledning att vara hygglig och sen dö ett år senare. Det är bättre att skära direkt. Så han har ju under hela sin karriär, sen -86, eller egentligen -82, bara tagit bort folk. Nej, men vi klarade det genom att han effektiviserade organisationen tillsammans med vd. Och att vi löste ett problem för Ford. När dieslarna kom ut med partikelfilter, då satte partiklarna igen filtret så bilarna stannade mer eller mindre. Ett sånt nytt filter köpte Ford eller Volvo eller GM från originaltillverkarna. När de då satte igen för att datorerna gav fel signaler, eller för att du körde sakta i stan och dieseln var skitig, då fick de köpa nytt igen. Jaguar som kom ut med sin modell då, gjorde samma sak men betalade ännu mer för sina dubbelmantlade. Då hittade vi ett sätt att renovera dem som blev betydligt mer kostnadseffektivt och blev lönsamt för alla parter. Och dem fördärvade flera tusen partikelfilter första året. Sen har vi då byggt det här till Volvo, Ford, GM och senare kommit in på Volkswagen, Toyota…

Det är ett patent som ni har nu?

– Ja, vi har patenten klara nu efter 6 år. Så lång tid har det tagit. Vi är den enda i hela världen som kan leverera det här till OE. Och det tog 6 år innan Volkswagen godkände vår process. Nu kommer deras partikelfilter upp till oss. Men nu har också förändringar skett, förr var hålen stora som sugrör så det kom ut stora partiklar, sen kom de på att de måste ha mindre hål för att släppa ut mindre partiklar. Och det nya nu som kallas Euro 6, det är ännu mindre hål så ännu mer partiklar fastnar.

Hur kom ni på detta?

– Det var kunden som hade ett problem. Så vi var problemlösare. Men så upptäckte vi när vi kollade hur många dieslar det säljs om året, miljoner bilar om året, så var det rätt lätt att räkna ut att här finns en jättemarknad. Vi har nu en produkt som vi växlade över till istället för den gamla…

Bromsrenovering är helt slut?

– Nej, vi har i Polen fortfarande, säljer till Volvo och i en webshop som vi har själva. Men det är en liten del, kanske 20 miljoner i omsättning. Men partikelfiltren, det var så lönsamt att vi kunde hålla igång UBD. Två år senare, då hade jag ju sålt Cepa, det var i fyra olika bolag till tre-fyra olika köpare och min bror var en som hade köpt en av delarna, då kom en kompis upp till mig och snackar lite och då blir det så att vi köper Cepa igen, det gamla familjeföretaget. Köper det från de tre olika vi hade sålt det till, för det hade liksom krakelerat, min affärsidé. Då när jag sålde det så gjorde vi färdiga produkter till kunderna så mycket som möjligt, sen försvann det samarbetet när det köptes av olika personer. Vi hade fabrik i Grängesberg och i Lund och i Polen, men så försvann samarbetet och det fanns ingen gemensam nämnare längre.

Köpte du tillbaka det billigt?

– Nej, för fan, det var dyrare, mycket dyrare. Men skit samma, vi gav 46 miljoner år 2008 och det är värt mer än 100 miljoner idag, så det var en bra affär. Framförallt är det ett fantastiskt fint företag. Vi har utvecklat det och så har vi då en fabrik i Polen som ligger under Cepa. Så det var 2006 UBD, 2008 Cepa och sen 2009 startade vi ett tandtekniskt lab, som har gått från noll, som idag…

Vänta, var kom det ifrån? Det låter ju helt…

– Ja, men det är ju entreprenörens… en tillfällighet helt enkelt.

Jo, men du har ju ingen bakgrund inom det alls?

– Inte det minsta. Det var en god vän som jobbade på ett lab som skulle köpa och så kunde han inte finansiera det, så tittade jag på det tillsammans med honom och ett gäng. Men den som ägde det ville inte sälja. Plötsligt. Och då hade jag tittat på hur den såg ut, marknaden, och den var jävligt fragmenterad. Massor med smålab, snitt antal anställda tre stycken. Ett par miljoner per lab. Så fanns det ett stort lab i Malmö, som hette DP, som har varit Sveriges främsta, men som sen blev köpt av ett amerikanskt riskkapitalbolag och där blev ett väldigt missnöje internt. Då kände jag nån i ledningen där, så då tog jag den ledningen och så tog de en 30 man med sig och så startade vi på nytt.

Från scratch?

– Från scratch, ja. Och ifjol omsatte vi 125 miljoner och nu har vi köpt fyra nya bolag här i mellandagarna. Så vi är uppe i 170 miljoner nu, i omsättning. Och den som är näst störst, det är han min gamla kompis. Han har Unique Dental i Ystad, han omsätter 60 miljoner, ungefär. Så vi har ju gått spikrakt uppåt, vi håller på att ta ett riktigt bra grepp om branschen och har börjat få lönsamhet på det också. Så det startade vi 2009 från scratch. Och 2010 startade vi en webshop som säljer renoverade bromsar och det vi blev av med. Hela det lagret vände vi så att vi blev konkurrenter till våra gamla kunder. Så jag har något som kallas UB direkt – finns i Svedala – så vi sänkte priserna 30 procent och annonserade kraftigt och tog en del av marknaden.

Sen 2013 så köpte jag DP, tandlabbet. Och fick på mig en 80 pers till, Stockholm, Göteborg, Malmö. Så då dubblade vi Tic, så att säga (Tandteknik i centrum, numera TIC DP). Och 2013 köpte jag även Höörs plåt som omsatte 100 miljoner.

Varför köpte du det?

– Det passade Cepa jävligt bra, för Cepa hyrde lokaler i Lund och UBD ute i Svedala. Då köpte jag Höörs plåt, så då löste jag mina lokalproblem och sparade hyror på 10-11 miljoner. Det är sånt här jag är bra på att hitta fördelningar, min son är mer doern. Det är lätt att säga hur man ska göra, men ska man sen göra det själv – det är omöjligt.

Är alla dina barn business…

– Nej, det är de inte, däremot skulle ni intervjuat han som är tredje äldst i familjen, för han håller på med en ny app nu, där han samlar alla sociala medier i en app – facebook, twitter, linkylink, alla konstiga…

Vad heter den?

– Synced, heter den. Det är jävligt spännande. Jag har själv satsat pengar i det här för att bygga appen, för jag tycker det är så jävla intressant. Det är rätt kul, för han har exakt samma bakgrund som mig, i skolan. Inga ljushuvuden. Ha ha ha. Du vet man fick gå i hjälpklass för att man inte kunde stava till aldrig. Aldrig alltid två L och alltid ärlig. Ha ha ha. Så då åkte man i hjälpklass. Man var ju ansedd lite dum i huvudet om man inte kunde stava. Men vi har ju lite halvt dyslektiker, inte helt men… jag kan ju inte stava – det är ett helvete – det kan ju inte min son heller. Men han är också fantasifull…

Men du har ju varit ganska duktig på att ställa mat på bordet ändå.

– Ja, det är två olika saker. Men det är skrämmande att vi på den tiden blev lite idiotförklarade.

Men så är det väl inte idag?

– Nej, inte alls, tvärtom. Idag finns det hjälpmedel och idag har man insikt i att jävligt många framgångsrika människor de facto har den bakgrunden. Man måste aktivera en annan hjärncell, fantasi, förmåga att uttrycka sig, övertyga, allt det här. Det har vi fått göra när vi inte har kunnat skriva. Då har man fått förklara verbalt med trovärdighet bland annat. Det är rätt kul för min äldsta son, som är 37, han driftar och den yngsta som slutar gymnasiet, han är en naturbegåvning socialt sett. Om han nu vill, det vill han inte för han ska resa, men jag ser ju marknadssidan – perfekt att få in honom och den andra grabben i produktionsteknik och utvecklingspotentialen, men nej, de får göra det när de själva vill. Den ene har sitt bolag och den andre ska resa, so what? Gör vad ni vill. Men ni är välkomna. Jag har ju den äldsta som jobbar i det och det är tillräckligt för att jag ska vara nöjd. Och vi har gjort vår exit, det är det viktigaste. Vi kommer aldrig mer att sätta oss på en påse pengar, då kommer problemet – vem ska investera till dig? Vem ska du lita på? Hur ska du påverka det? Du har ingen chans! Börsen? Ja, vad fan händer? Den där ryssen, Putin, ja då sjunker börsen och hade du satt det i Ryssland, så hade det gått åt helvete. Har du en egen business, är det du som har ansvaret – ingen annan, det är du. Allting hänger på dig. Och då menar jag att det hänger på dig att du ska skapa bra medarbetare också. För gör du det, då är det teamet som ser till att det går bra. Men det är de facto du som har skapat det. Så det blir ändå du som till sist får ta ansvar för motgång och framgång och det är jävligt skönt.

Men blåser inte vindarna, generellt, lite så, åt det hållet nu? Den här trenden att allt ska börsnoteras börjar väl avta?

– Jag hoppas verkligen det. Men vad jag ser också är att jag har rätt mycket kompisar som har sålt sina bolag. Där är ett par som är kvar, Percy exempelvis, jag beundrar ju honom. Nu är han 71 år gammal, vi har till och med ett bolag ihop, han är fortfarande helt fräsch i huvudet. Då behöver vi kanske inte skriva det där andra – för då kommer mina kompisar att slå ner mig, ha ha ha. Sen har vi de andra som är ute och spelar golf med sina fruar och ska ha hus nere på Mallorca. Då inser man att de tappar intresset för business. Det är inte som när du ska brottas med… ja, vi har köpt hela gästgiveriet uppe i Höör nu, för det var grannar till oss… och behöver äga den marken också och ja, tycker det är rätt fräckt att ha ett gästgiveri, ett hotell. Det är den sista investeringen vi har gjort nu, förutom då de fyra lab vi har köpt.

»Jag är jävligt hungrig. Fan, jag är JÄVLIGT hungrig. Alltså jag har mycket idéer«

Ja, du har ju verkligen mycket erfarenhet av restaurang och hotell…

– Ja, det kan man säga – alla krögare i Malmö känner mig, ha ha ha.

Haha, jag menar sarkastiskt, det är ju en helt ny bransch igen!

– Nej, det tycker jag inte. Det är kanske den man kan bäst, jag menar… ni skulle varit där uppe idag, jag var där med en arkitekt som håller på med Q-märkta och K-märkta hus, för jag vill göra det hela som… för det är Sveriges äldsta på den grunden – 1692 på samma grund. Vi får upp till 50 rum med konferens och sånt. Vi ska bygga till nu och ska rita… och då vet jag precis hur det ska se ut. Jag är ute och reser alltid, min sambo och jag är på restaurang och konferens… vi vet hur hotellrummen ska se ut, var det ska sitta vägguttag för att ladda mobilen och allt sånt ner i detalj. Det ska bli rätt roligt för min sambo ska börja jobba med det när vi drar igång och sen kommer vi att arrendera ut det. Så vi ser det som fastighetsbolagets ägare att vi investerar kanske 40 miljoner i det här och så ska vi ha 10 procents avkastning. Och så ska vi ha ett jävligt bra krögarpar och så ska vi ha en svit, där vi kan bo med familjen när vi är där uppe och liksom kunna använda det. För vi har ju gäster, vi har japaner, tyskar, fransmän, engelsmän, amerikaner och brasilianare – vi har fan kunder och leverantörer från hela världen. Då vill vi att det ska kunna stå en japansk flagga och vi kan äta äggakaga, det är för fan perfekt!

Det är intressant att höra om ditt liv, du har berättat om två tidpunkter när det var riktigt jobbigt. När du kom hem och investerade mycket och det blev svettigt med UBD – hur var det? Var det lika tungt som när du var 30, eller var det lättare?

– Det var lättare så till vida att man är… ja, nä, jo – jag har inte varit rädd nån gång. Nej, Nej.

Ha ha, du kan vara ärlig!

– Ja, ja. Vi har också investerat så hårt att i förrfjol, då när jag dels köpte ut min kompanjon från Cepa och vi köper DP och vi köper Höörs plåt, det är alltså 200 gubbar till och det är mycket pengar vi investerar, så hade det blivit som 2008 där, så hade vi gått åt helvete. Direkt – vi hade aldrig rett ut det.

Uhf!

– Men det kan man liksom inte tänka på. Att den faran är där, det går inte.

Varför? Det gör väl de flesta?

– Nej, det existerar inte i min värld, det gör det inte. Jag vet att det finns där, men jag tar inte hänsyn till det. Du kan inte titta dig över axeln hela tiden, du ska framåt ju. Eller hur? Det är ganska enkelt. Det finns ju de som bara tittar bakåt och retar sig för att de missat en chans, istället för att ta vara på nästa. De människorna kommer aldrig att lyckas. Och de har förmodligen mycket problem internt också här uppe, eftersom elände skapar psykiska problem. Och det ska man helst glömma så fort som möjligt.

Vad tror du är det viktigaste är för oss, alltså samhället, ”vår gemensamma kassa”, alltså den offentliga kassan. Vad tror du är det viktigaste framöver för att ta tillvara på nya entreprenörer?

– Jag tycker att det ska finnas i vår utbildningsplan från, i princip, förskolan. Att man på nåt sätt ska försöka få lärarna och systemet att hitta vad är det man passar till? Passar han till Zlatan, så ska man anpassa utbildningen så att han till och med tycker det är roligt att läsa och skriva. Medan man måste förstå att det är kanske inte det han blir, han kanske blir entreprenör eller rymdforskare. Så att man tidigt placerar dem i vad de ska utbildas till. Lite mer spjutspets. Även till lägre nivå, jag menar inte att det är bättre att vara rymdforskare än fotbollsspelare, men ge dem rätt utbildning, så blir alla bättre. De finns massor med duktiga ungar i skolan, som skulle gått tre klasser högre upp.

Lite mindre jämlikt, men alla blir bättre?

– Precis, ja. Men vad är jämlikhet? Vi bodde mormor, min storasyster, min lillebror och jag, i ett rum som var som den här hörnan här. Vi hade 80 kvadratmeter. Den store sov på soffan i köket och mina föräldrar i sovrummet, så vi bodde alla i den lilla lägenheten och vi var ju inte direkt rika, kan man säga. Ändå var det jävligt jämlikt, du fick ju lära dig läsa och skriva och har fått en möjlighet – och det är unikt med Sverige. Det är precis som med tennisspelare och golfspelare – vi blir det för att vi har ett grundläggande jävligt jämlikt samhälle. Att bli en bra golfare i Indien, sannolikheten där är ju jäkligt liten. Du måste vara född med guldsked, men det behöver du inte i Sverige för att bli golfare eller tennisspelare. Men i många länder är det kört, faktiskt i Europa också.

Vad tror du är det viktigaste för unga entreprenörer att tänka på?

– Gräv inte ner dig över ett misslyckande – tvärtom. Ett misslyckande är en lärdom som är omöjlig att läsa sig till. Du ska ha misslyckande på resan. Du ska ta lärdom av misslyckanden, det är fan det bästa. Du kan ändå göra misstag två gånger, men du ska göra det på rätt sätt. Allt för många skulle kunna vara bra entreprenörer, men de tappar sugen efter första misslyckandet. Du vet själv, efter 3,4,5 misslyckanden, det tar aldrig slut. Det är bara pengarna som tar slut. Har du otur så kan du inte, för att du inte har några pengar. Men fortsätter du tjäna pengar så skapar… Jag har ju inte nån jävla Gucci-pucci-ring på mig, utan jag använder pengarna till investering, nu köpte vi ju gästgiveriet. Visst, vi bor bra och dricker bra viner och har fina bilar, men det är ju de intressen som alltid finns i människan. Men inte det här vulgära, med ringar för miljoner och annat skit du hänger på dig. Vi är som vi är, ni ser ut som jag. Det är till och med så att verkstadsindustrins ledare då när jag var aktiv… Sten Jakobsson, som då var Percy Barneviks efterträdare, alltså väldigt höga… när han säger ”vad fan L-G, har du slips? – ta bort den jag känner inte igen dig”. Alla andra kom i kostym och fan och hans moster, så jag krängde på mig en kavaj liksom, jag hade skapat min profil. Det tycker jag är fräckt med det svenska samhället. Är du i Tyskland eller Frankrike kan du inte göra som vi gör här. Du kan inte uttrycka dig heller mot etablissemanget, för det är så jävla hierarkistiskt. Så de blir väldigt mycket mer hämmade än vad vi blir. Mina gubbar på golvet, de snackar med mig, visst med stor respekt, men de är inte rädda för att gå fram och kritisera. De skulle de aldrig göra i Frankrike eller i Finland eller i Tyskland. Det är en jävla skillnad på vår mentalitet och den som finns ute i Europa.

Positivt?

– Alltså, det är positivt för det gör dig inte feg, du blir inte hämmad, utan du vågar ju. Faktum är att min far, han växte upp på den tiden när man började med miljötänk och han blev helt vansinnig ”varför ska du ha skydd för att inte klippa av fingrarna? Är de så jävla klumpiga?” Sen allt regelverk som har kommit vad gäller skatter, miljö, säkerhet, har svensk industri en jävla glädje av idag. Miljö är vi jättestora på, säkerhet – ta bilen, Volvo, vi har ju lärt oss mycket på regelverken som har kommit. Mycket faktiskt positivt från fackföreningarna, de som var hatade på 60-talet. Miljöskyddsombud och sånt. De har satt tuffa krav på oss och vi är föregångare i många länder idag. Titta på Kina, vad kraven blir där nu på luftföroreningar och annat. Enorma möjligheter framöver – annars kommer de ju att dö bort. Självdö för att det är så skitigt i städerna. Vi har något i Sverige idag som är helt unikt, vi har ju en ärlig, seriös grundinställning. Och vårt skattesystem som nu, idag, är i absolut världsklass. De är lite för tuffa mot de som tjänar mycket pengar, alltså min vd betalar 65 procent i skatt, plus arbetsgivaravgifter och sånt skit. Jag har ju 400 anställda, så jag hade kunnat plocka ut hur mycket pengar som helst med 20 procent skatt. Det är lite fel, min vd som sliter dygnet runt, betalar 65% för hårt arbete och jag betalar 20%, för jag sitter med pengarna. Men det får ni inte skriva, för det är jävligt bra för oss företagare. Men, det fina är att vi återinvesterar det. Mina utländska kollegor tror jag inte…

Men det ÄR ju bra, att de med kapital återinvesterar det. Det är ju viktigare än höga tjänstemän som tar ut pengar.

– Men det finns en konstig regel, eftersom politikerna har drivit igenom det. Det är att arbetare beskattas med 65%, medan kapitalet… om jag inte jobbar i min verksamhet, då får jag 20-25% skatt. Men jobbar jag med lön, så får jag betala 65%. Är inte det lite konstigt?

Jo…

– Det är jävligt konstigt, men de facto blir det så att vi är också puritanska vi svenskar, vi använder mycket pengar till företagen. Tittar du på Kamprad, han har ju bara byggt nya varuhus, återinvesterat. Han är en av världens rikaste idag, men han har ju byggt upp nånting, han har ju inte som en del ryssar och andra – köpt fotbollslag och jetplan och världens största jävla yacht för en miljard.

Menar du att det är typiskt svenskt?

– Ja, jag tycker det är lite typiskt svenskt. Jag ville egentligen inte berätta, men jag har köpt en Rolls-Royce. Det är tio år sen man sålde en ny Rolls-Royce i Sverige. Det är en Wraith, alltså en kupé, en jävligt fräck bil. Och jag var och tittade på de som byggdes, i England. När vi tittade på utrustningen så var det så, amerikan – då stod där en rosa jävel, helt i rosa?! Och sen var det en ryss, då var allting i guld – va? Araberna, alltså de har smak som är så jävla vulgär för oss, så när vår då kom, elegant, tvåfärgad, med vit skinnklädsel och original Rolls-Royce-märken, då kom personalen ut och sa ”hälsa den ägaren, att det var den första Wraithen som där var klass och stil över i designen” – det var rätt kul.

Det måste vara nån kulturell skillnad, eller?

– Det är stor kulturell skillnad. Det är definitivt så. Vi vill inte visa att vi har pengar. Jag kan säga såhär, att köpa en Rolls-Royce har jag tio kompisar som kan göra, men det är bara en som har varit modig och gjort det – det är jag.

Ha ha ha!

– För jag skiter i vad min omgivning säger. Resten, det är inte frågan om att de inte har pengar, utan de vågar inte, de skäms – det är svenskt. Och jag skiter i vad folk tycker, det är därför jag har köpt den. Jag vet att många skulle vilja göra det, men de köper Bentley, lite mer såhär, Porschar och så.

Men du, skattesystemet, det ska jag också berätta, för det är bra. Rausing och Kamprad tillhör två av världens rikaste släkter. Hade vi haft det skattesystemet som vi har idag, så säger båda två att då skulle de aldrig flyttat ut. Alltså Kamprad, han är god för flera hundra miljarder. Hade han haft dem i Sverige och låtit de pengarna arbeta här, så hade vi fan i det haft betydligt bättre ekonomi. Så mycket hade det slagit idag, för hela landet alltså. Så det här är bra att de har det här skattesystemet och det har ju till och med Vänsterpartiet förstått. Det är världsunikt, det är det ingen som har i hela Europa. Och då hade Kamprad, alltså flera hundra miljarder, Rausing likaledes, de hade aldrig flyttat ut, säger båda familjerna idag. De hade varit kvar i Sverige – och är det inte jättesynd?

Jo, det är klart.

– Nu ligger de med pengarna, som ingen vet var de är. Det kunde stått här hemma på banken – ingen förmögenhetsskatt, ingen arvsskatt och utdelningsmöjligheter så du tar ut det du behöver, resten återinvesterar du. För att jag har ett visst antal miljoner på kontot, så tar ju inte jag ut det för att vi ska konsumera. Man har ju sitt leverne även om du ändrar din levnadsstandard, det ökar ju hela tiden, men det är inte det här extravaganta liksom utan det är att du dricker lite dyrare vin och lite bättre mat och lite bättre bil och finare möbler. Men det kommer successivt och så återinvesterar man nästan allting i rörelsen, 80-90 procent.

Är det en röd tråd? För du beskriver det redan när du tjänat dina första 60 000 kronor, att du kollade på en ny bil men du valde att inte köpa den utan skaffade en bubbla. Och det sitter i hela livet?

– Bubblejäveln ja. Ja, det sitter i, det gör det…

Jag har någon fråga till och det rör familjen under hela den här resan – hur funkar det? För jag gissar att du har jobbat dygnet runt?

– Nej! Absolut inte! Alltså dygnet runt är det ju i och med att jag tänker på grejer mellan 02-04 på natten, då har jag min tankestund. Då ligger jag alltid och tänker igenom, vad är det vi behöver? Vad har jag missat? Vad är det vi ska göra? Men det har jag gjort i många, många år, det bara finns där. Jag känner det tvärtom, det är en ynnest att få göra det och sen somnar jag igen. Men vi har ju väldigt mycket fritid. Jag går aldrig och jobbar en måndag före lunch. Nästan aldrig en fredag efter lunch heller. Och åker aldrig förrän vid tiotiden såvida de inte ringer mig före.

Har det alltid varit så?

– Nej nej, men sen vi flyttade ner till Frankrike. Sen kan man fråga sig den här pressen man har ibland… men det har ju inte jag, det problemet. Utan jag går vidare. Det är annars det som är det slitsamma i ditt liv. Det är när man mår dåligt och jag mår dåligt av andra saker, inte affärerna. Utan om man stöter sig med människor och har sagt nåt fel, eller om de har gjort det, så grubblar man på det. Vad har man gjort? Eller varför är det så? Men inte businessen för det är bara naturligt att det ska vara så.

Tror du det är medfött att vissa kan hantera den pressen?

– Ja, det tror jag fan i det…

Eller hantera, det är ju inget att hantera om man inte bryr sig.

– Nej det är det ju inte, det bara försvinner, ha ha. Du tänker inte på det. Vissa klättrar på berg, det är helt jävla sjukt och åker skidor ner för klippor så man tror de är dumma. Det är helt sjukt.

Men för dem är det som för dig med press på business?

– Ja. De skulle förmodligen aldrig våga offra om de hade 100 000 på banken. De skulle inte våga offra det på en affärsidé. Det hade de tyckt var hemskt. De har en annan gen.

Och du skulle aldrig klättra på berget?

– I helvete heller. Ha ha ha.

Jag måste fråga om framtiden också. För det är ganska uppenbart att de där åren som pensionär inte var så…

– Aldrig i livet!

Det känns som att det här är rätt för dig?

– Alltså planen är kristallklar. Jag ska göra business. Sen Micke han tittar då på… man kan säga att vi ska koncentrera oss mer och mer på verkstadssidan. Jag vet inte om du läste igår i tidningen att det har försvunnit 150 000 eller var det 250 000 industrijobb? På de sista tio åren. Alltså en enorm möjlighet för oss. När far startade hade han 40 konkurrenter i Malmö, jag har inte 40 i Sverige. Och generationsskiftet idag är så, att mina konkurrenters barn vill inte ta över. Så jag ser ju nu att här ligger ett antal bolag som jag planerat att jag vill köpa. Jag kan gärna vara lite kall, lugn och låta det vänta, för rätt som det är finns det ingen som vill ha det. Och det är fina bolag med fina kunder. Vår kundkategori skiftar nästan aldrig leverantörer, för man är så involverade i varann med verktyg och maskiner att man får svårt att lämna varandra. Därför är det också svårt för oss att hitta nya kunder om det inte är en ny produkt. Men det är lätt för mig att köpa ett annat bolag och få med mig kunderna. Det är det vi har fokus på och det är också därför vi har köpt den här fabriken på 25 000 kvadratmeter fabrik och 20 000 kvadratmeter mark som vi kan bygga på. Det är förberedelser för verkstadsindustrin. Så back to core business. Egentligen om jag hade gjort det här -86 när jag köpte Cepa, vi har 500 miljoner i omsättning nu, alltså jag hade varit minst dubbelt så stor. MINST dubbelt så stor. Jag har gjort misstag under åren, det är dels de här åren man inte gjorde nånting, men sen att vi hoppat mellan olika branscher, vi har haft kaffe i Sverige och juice i Finland, agenturer på Filippinerna och fan och hans moster. Jag har liksom hoppat från tuva till tuva. Hade jag varit kvar i verkstadsindustrin som jag kunde bäst, från -87, så hade vi varit minst dubbelt så stora. Det är ett misstag som jag har gjort. Jag har gått in i för många olika branscher.

Det känns som att du är hungrig…

– Jag är jävligt hungrig. Fan, jag är JÄVLIGT hungrig. Alltså jag har mycket idéer. Det enda jag saknar är tillräckligt med pengar. Alltså vi kan ju bara göra de affärer som vi själva skapar ett utrymme för. Så att vi har så mycket att vi kan låna för att köpa. Det är vårt stora dilemma som egna företagare. Det är mycket svårare idag med finansiering än med den andan som fanns på 70-80-talet där bankmannen och du gick i symbios. Att personen var viktigare än overheaden med balansräkningen och kommande vinster och sånt. Så idag krävs det mycket. Och det tycker jag är jävligt synd bland de som ska starta företag att bankerna… jag såg på Almi – vilka tuffa krav typ Almi, banker och andra långivare har. Affärsplaner, kalkyler, marknadsundersökningar, jag kan säga det presentationsmaterialet de kräver, har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag skulle inte klara det heller. Men de som börjar från scratch är de facto tvungna till det. Jag har byggt upp ett förtroende, så jag kan prata mig till krediter och sen får vi givetvis lämna in uppgifter. Det underlaget som de kräver, har jag aldrig lämnat till någon bank. Och det tycker jag är synd, speciellt med invandrare som har det ännu svårare med att uttrycka sig skriftligt och kunna våra regelverk med bokföring och kalkyler och allt skit. De måste gå de här skolorna för att kunna göra det. De som inte har skolorna får det jävligt svårt. Och där tar du bort de flesta stora entreprenörerna. Om du tittar historiskt.

Vi går alltså miste om dem?

– Vi går miste om en jävla massa. Framförallt går vi miste om tempot. De skulle kunna göra mycket mer på tio år, som kommer att ta dem 30 år nu. Hade man byggt smidiga system för oss som har svårare att skriftligen uttrycka sig och allt det här, men har entreprenörsandan… Att ”pin pointa” det från tidig ålder och se vad det är för talanger dem har och inte ta hänsyn till om du ska kunna alla religion eller om du ska stava rätt. Utan kan man all religion – kanske man vill bli präst då?

En sista grej – du nämnde att när du köpte tillbaka Cepa, att det var ett fint företag. Vad menar du med fint?

– Nej, det var inte fint så när jag köpte det, men där finns en enorm yrkeskunskap i bolaget, samma när jag köpte det första gången, det är det fina med bolaget, att du gör väldigt fina produkter. Du kan med stolthet presentera det för vilken kund som helst. Och vi har nästan bara börsföretag som kunder. Så det gäller att vi håller hög kvalitet. Bra leveranssäkerhet. Vi har en affärsstrategi att vi har en produkt som har kanske en procent av kundens slutprodukt. Men om vi levererar till en elmotor som kostar 200 000 kronor, så gör vi skyddet i ena hörnan för 200 spänn, den syns mest av allt så den måste vara jävligt rätt i sina mått, så den går på och den ska vara snygg och när de monterat hela elmotorn så måste den vara där den timmen, den sekunden, hos kunden. Stannar bandet så får de inte ut sina 200 000 kronor, bara för den här för 200 spänn. Så det är viktigt att vi levererar med 100 procent säkerhet och kvalitet. Sen att kommersialisera det är en annan sak, att få betalt för det. Att säga ”vi kan göra den detaljen också, så har ni en leverantör som lämnar in två delar på exakt samma tid”. Att göra ett koncept av det – det har jag varit bäst på. Det är där jag har utvecklat bolagen.

En slags merförsäljning?

– Ja, merförsäljning.

Efter en dryg timmes samtal med L-G som både varit intressant och underhållande är det framförallt en sak som verkligen fastnar. Hur konstigt det än kan låta, så får patentet på den komplicerade filterrengöringsprocessen som omsätter många miljoner mig att tänka på L-Gs berättelse om när han var liten och tog tillvara på de skadade leksaksbrandbilarna, renoverade dem och sålde tillbaka dem till barnen…

Tack ska du ha för din tid.

– Det var kul!

Text Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik.ericsson@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
december 2018
Olle Berggren
november 2018
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-