Håkan Lange & Ricard Larsson

AUGUSTI 2019 |
Fredrik Ericsson

Entreprenörsduon som förändrat frisörbranschen i snart 30 år, berättar om hur allt började och ger sin syn på företagande och kompanjonskap.

Vi träffar Ricard och Håkan en tisdagsförmiddag på cocktailbaren Care/of, där de också är delägare och medgrundare. Efter kaffe, varmprat och några goda skratt går vi rakt på sak för att ta reda på storyn bakom dessa entreprenörer.

När startade ni Larsson & Lange?

H: 1991.

Hur gamla var ni då?

R: Jag var 27 kanske eller något sånt. Jag är 57 nu.

H: Jag var 30 år gammal.

Kände ni varandra sen innan?

H: Ja, många år tidigare.

Sen barndomen?

H: Nej. Jag var frisör i Helsingborg, och Ricard i Malmö. Ricard har tävlat mycket som frisör. Min läromästare i Helsingborg tävlade också mycket. Så vi träffades på lite tävlingar och så. Så du, Ricard, har tävlat i…

R: Ja, men det gjorde Håkan också. Vi tävlade bägge två. Det var då innan vi satsade på salongen. Första gången vi träffades var på en frisörtävling. Skånska ungdomsmästerskapet 1983 i Landskrona.

H: Vi blev etta och tvåa.

Vem blev etta?

H: Larsson.

R: Ja, där var första gången vi connectade. Det var kanske inte just yrket, utan det var mer det där andra.

H: Gin och tonic i baren.

R: Ja, det var sen nere på banketten, vid baren, samma intresse där. Så det gifte sig rätt bra. Sen blev vi goda vänner.

Jobbade ni som frisörer på olika ställen då?

R: Ja, Håkan i Helsingborg och jag i Malmö.

H: Sen flyttade jag till Köpenhamn efter Helsingborg. Jag var färdigutbildad. Jag var där i fyra år.

Hur kom ni på idén att starta salong tillsammans?

H: Det var faktiskt så att Ricard och hans farsa fick en lokal i Triangeln då. Så ringde de mig och frågade om jag var sugen på att hänga på den resan. Jag kände kanske också att jag var färdig med Köpenhamn, så jag tänkte att det vore spännande att göra någonting annat i Sverige.

R: Vi hade en vision att ska vi öppna en salong så ska det vara en speciell salong. Både invärtes och vad som levereras, inredning, profil, image och allting. Vi fick kontakt med en arkitekt i Köpenhamn som Håkan kände. Så vi designade salongen själv. Allt var specialtillverkat. Det var ingenting som var köpt från en frisörinredningsfirma, utan inredningen hängde på vajrar, det var svetsat och balkar i taket. Den var nog den första salongen i Malmö som stack ut lite grann. Det var till och med ett vindfång som vi fick igenom, som gick rätt ut genom fasaden. Trottoaren fortsatte in i fasaden. Så vår arkitekt, en yngre tjej, hon slogs med stadsbyggnadsarkitekten i Malmö om vi skulle få byta ut fasaden mot en stålprofil och glasparti, och han köpte det och tyckte det var riktigt läckert.

H: Ja, och att det tillförde något till Malmö som inte har funnits tidigare kanske.

»Det var ju ut tre-fyra dagar i veckan på krogen och marknadsföra sig själv«

Om jag har förstått det rätt, så är en del av er affärsmodell att ni aldrig hyr ut stolar heller? Utan ni har bara anställda.

H: Ja, så är det.

Det är väl inte så vanligt i er bransch?

H: Det var ju vanligt tidigare, innan vår tid. Ungefär samma period som när vi öppnade kom hyrsystemet in. Men vi hade en klar idé att aldrig ha hyrstolar.

Varför?

H: Vi tror att om man ska driva en verksamhet på den nivån vi gör, så ska vi kunna lyfta alla upp till den nivån. Så inte någon säger “nej, jag vill inte vara med på det”, utan nu kan vi säkerställa det. Och då kan vi utbilda och investera i detta. Det var ett väldigt, väldigt medvetet beslut.

R: Ja, och det är som Håkan säger, att vi säkerställer verksamheten. Är det någon som kanske behöver mer färgutbildning eller något sånt, då bekostar vi det. Då skickar vi iväg dem eller plockar hit någon som kan utbilda . Hyr man stol, då bestämmer man det själv. Men går du under ett varumärke, då tar det skada om du inte levererar på färg. För att “oh, vad den ser hemsk ut, den färgen i botten. Var var det?” “Det var hos Larsson & Lange”. Sånt går så snabbt. Vi byggde upp vårt varumärke noga och målmedvetet. Vi är väldigt rädda om vårt varumärke och vill stärka det hela tiden. Därför måste vi kontrollera det själva. Det kan man inte göra om man hyr ut stolar. Då är de sina egna och betalar en summa pengar för att vara där.

H: Jag vill bara säga det också, att det var vår affärsmodell. Sen att folk vill hyra stolar. Det är vi fine med, det kan vara rätt för många. Men vi vill inte ha det så. Vi vill ha kontroll på kundupplevelsen och kvaliteten på det vi levererar. Vi vill säkerställa det, och det kan vi bara göra genom att vi själva har hand om det.

Hur tidigt visste ni att ni skulle börja i den branschen? Att ni skulle bli frisörer till yrket? Innan ni började er entreprenörsresa.

R: Ja, stora delen var ju faktiskt att min far var frisör. Han har aldrig pratat illa om sitt yrke och han har rest mycket genom sitt yrke. Han var med i olika organisationer. Han var i Paris ett par gånger varje år. Det hände liksom rätt mycket kring hans yrke. Så det var inte bara att stå och klippa hår. Han var alltid positiv till sitt jobb. Så sa han “Ricard, jag tror du skulle bli en bra frisör”. Jag sa “jag vet inte riktigt”. “Ja, men du kan väl prova? Ge det en chans”. Så på den vägen var det.

Tidigt i livet?

R: Ja, jag började redan efter åttan lite grann, var inne på salongen och så, rätt tidigt.

Drev han egen?

R: Ja, han hade egen salong med sex anställda på Triangeln. Så jag var där och kom in i den miljön. Och kände att det passade mig rätt bra faktiskt. Sen gillar jag att vara i den världen. Det hände mycket roligt.

Håkan, kommer du också från en frisörfamilj?

H: Ja, min far är också frisör. Jag växte upp på Västkusten. Men jag ville absolut inte bli frisör. Det hade jag helt bestämt mig för att det ska jag inte bli. Min morfar var min förebild och han var snickare. Så jag blev snickare.

Men hur hamnade du här då?

H: Ja, men så här … jag var färdig med den utbildningen och började jobba. Sen så gjorde jag lumpen, åkte till Skövde. Så var jag där först tolv månader och sen tre månader befälsskola. Under den tiden så började jag fundera lite grann på om det verkligen var snickare jag ville vara. Och alla mina föräldrars vänner sa “men det är klart du ska ta över din fars salong”, och så tänkte jag “ja, det kanske är smart, det är ett färdigt paket att bara rulla vidare”. Men jag hade mycket större ambitioner. Alltså, det var uppe i Laholm. Jag ville inte vara där då. Men sen kom jag in på frisörskolan och tänkte… Jag ger det chansen, och det var i Helsingborg. Då hade jag redan en utbildning bakom mig och därför hade jag lite olika options. Att fortsätta som militär kanske eller göra detta. Sen så flyttade jag då till Köpenhamn. För jag tänkte att ska jag bli frisör ska jag bli en riktigt bra frisör. Annars så struntar jag i det. Och det var ett steg i det ledet då.

»För det mesta har vi vuxit organiskt. Och när vi har lite pengar så måste vi sätta sprätt på dem liksom«

När märkte ni att ni hade talang? Alltså innan ni tävlade. Någonstans på vägen brukar många märka, “jag är jäkligt bra på det här”.

H: Jag var inte så jätte tävlingsorienterad då. Jag gjorde juniortävlingar och sen slutade jag tävla helt. Ricard fortsatte mycket mer med tävlingar efter där.

R: Nej, inte mycket men…

H: I alla fall längre tid än vad jag gjorde. Det var bara junior jag tävlade. Men jag var supermodeintresserad också. Så det var därför jag drog till Köpenhamn, kanske till en av de bästa här i Skandinavien då, och jobbade där. På den tiden kalasade vi mycket också.

R: Ja, vi var mycket ute och roade oss. Det var också en viktig grej, för när vi öppnade salong hade jag en kundkrets. Håkan hade inte en enda kund i Malmö.

H: Nej, noll.

R: Så det var ju ut tre-fyra dagar i veckan på krogen och marknadsföra sig själv. Så funkade det. Knyta kontakter och få ner dem på salongen. I och med att Håkan och jag var rätt så duktiga frisörer så gick det relativt snabbt för oss. Vi var bra på hantverket.

H: Det är grunden i hela det här yrket.

R: Sen jobbade vi som frilansfrisörer. Vi var ute med Wella och reste, och de gjorde visningar för andra frisörer runt om i Skandinavien. Det gjorde vi under en tioårsperiod. Sen så kände vi att när salongen växte mer och mer, så även om det var bra betalt, så tog salongen stryk. Man måste ju vårda det, så då bestämde vi oss för att vi skulle satsa på salongsverksamheten mer.

Hur lång tid gick det från att ni startade första innan ni bestämde er för att starta en till?

H: Det gick fyra år. Då var vi utväxta.

Var det planen från början?

H: Nej, men vi hade ambitioner. Jag hade ju jobbat i Köpenhamn. De hade också många salonger och en skola. Lite samma upplägg som vi har nu. Alltså, vi var väldigt inspirerade att öppna flera salonger och göra det på toppnivå. Vi hade grunden i oss själva, både kunskapsmässigt och våra entreprenörskap. Det var inte så svårt för oss att göra egentligen. Så dök den här möjligheten upp … Så vi tog den där och så.

R: När vi öppnade salongen så hade vi tio arbetsplatser eller var det åtta?

H: Åtta.

R: Åtta arbetsplatser hade vi där på Spångatan. Det var en rätt dyr adress och många sa till oss, “varför öppnar ni där egentligen? Ni är så duktiga. Ni kan bara ta ett lite sämre läge och mycket billigare hyra?”. “Nej, men vi har ambitionen att växa”. Och det tog fyra år. Sen var vi åtta frisörer. Då kunde vi inte växa mer där. Sen blev den lokalen ledig på Södertull. En kollega i branschen som hade den. Så köpte vi den av henne.

H: Vi hade ju kunnat ha kvar det som vi hade innan. Men vi hade mer ambition. Vi ville inte bara att vi två stod och klippte hår resten av livet, utan vi ville göra något mer av det här yrket och göra något mer av branschen, kan man säga. Sen efter den salongen så rullade det ju på.

R: Det som hände på den salongen var också, att det är en rätt stor lokal där uppe på andra våningen. Så vi gjorde en education där. Då bestämde vi oss för att sluta att göra visningar runt om i landet. Istället startade vi en egen skola så folk fick komma till oss. Så vi körde den parallellt med salongerna.

H: På weekends då.

Var det andra också som fick gå i den skolan eller bara era frisörer?

H: Det var andra som kom till oss. Det var frisörer från hela Sverige.

R: Det var en vidareutbildning. För det var inget från scratch, utan det var frisörer som ville ha inspiration och input hur vi jobbade.

H: Det var istället för att resa runt och göra massa demos runt om i Sverige på massa salonger eller på hotell eller var det nu var. Då jobbade vi som vanligt i veckorna med kunder och så körde vi utbildningar på helgerna.

»Vi vill omge oss med människor som har passion för det man sysslar med och maxa det så mycket man kan«

Var synergin då att era egna anställda också kunde utvecklas där?

H: Ja, men det viktigaste var att det blev en fantastisk rekryteringsplattform också, att vi hade den här utbildningsdelen. Det kom frisörer från hela landet. De tyckte att det var spännande att jobba hos oss. Så fick vi på det sättet kontakt med de som hade höga ambitioner. De sökte sig väl till oss för att de tyckte att det var spännande med en verksamhet som drev det som vi gjorde, med lite fler salonger och en utbildningsavdelning. Och vi har alltid gjort eget bildmaterial. Från första dagen vi öppnade gjorde vi egna bilder. Vi har aldrig hängt upp en företagsplansch i ett fönster med bilder från Loreal eller något sånt. Det handlar om trovärdighet. Det står vi för här inne. Vi köper inte någonting från någon annan, utan det är vi som kör detta. Det tycker jag genomsyrar hela vår affärsmodell och allting. Folk frågar “vad är era konkurrenter” och så. Men vi kör vårt race. Lite så faktiskt. Och tror på det vi gör. Sen vad som händer omkring oss är vi uppmärksamma på, men vi tar inte så stor hänsyn till det, utan vi har vårt spår vi jobbar efter.

R: Det roliga var också att det var så många frisörer som sökte från hela landet till oss. Så vi var i minoritet. Det var inga från Malmö nästan. Utan det var bara runt om hela Sverige som kom. De hade inga kunder, utan var och en fick bygga upp. Sen kom det klart någon duktig frisör härifrån också. Men de hade inte jättemycket kunder med sig heller. Men vi hade en sån enorm kundtillströmning i och med att vi gjorde ett bra jobb. Sen återinvesterar vi jättemycket pengar i vår personal och vidareutbildar dem kontinuerligt hela tiden för att vi skulle kunna matcha vad många kanske uppfattar som en hög prislapp. Men för oss är det inte högre, utan det är en marknadsmässig prislapp. Den prislappen, det är det vad det ska kosta att klippa sig. Vi tog mer tid för varje kund. Det var helt annat klimat. Dels för frisören själv. Dels för kunden. Så kunden var ju beredd på det och det var ingen som frågade om prislapp när de kom innanför dörren.

H: Det första vi fick kriga med var i princip att få alla att förstå att man tvättar sitt hår. Vi tvättar ert hår hos oss.

För det gjorde man väl inte på den tiden?

R: Nej, inte när vi öppnade -91. Men det skulle vara nytvättat. Då tvättade de själv hemma. Så blev det billigare.

H: Fast även om de kom nytvättade så tvättade vi dem. För det handlade om den här känslan av välbefinnande, att man får den här timmen. Schamponering, konsultation. Hela den här processen. Det var det vi tog betalt för. Det var vår produkt.

Fanns det inte andra som gjorde det då?

H: Ja, det fanns hos många andra också. Vi ska inte säga att vi var först. Men vi kanske utvecklade det lite mer och tog det lite mer på allvar och så.

R: Från vår andra salong, och sen efter alla våra salonger, har vi haft slutna schamponeringsrum, med en annan typ av musik. Med massage i ryggen. Vi var tidiga med det. En reflektion är att när Håkan och jag började tvätta hår då var reaktionen ofta… ”Oh, vad skönt, oh, vad skönt. Det är ingen som har gjort detta”. Sen många år senare så blev det mer: ”Oh, precis vad jag behövde” Man lever i den här uppskruvade världen. Kan man då stjäla fem, sex, sju minuter och ge en go schamponering, utan att kunden måste boka extra tid, för vi gör så på alla. Så blir det inget stressmoment heller. Utan då blir det en välbefinnande sak.

H: Vi har ju jobbat hårt med det här att det ska bli en upplevelse. Att det är inte bara ett hårborttagningsmedel. Utan det ska bli en upplevelse.

»Vi har väl aldrig gasat så mycket som nu«

En helt annan grej. När ni startade var ni unga och utan erfarenhet av att driva bolag. Ni har vuxit hela tiden och nu varit igång i snart trettio år. Har ni sprungit på problem, som man ofta hör från entreprenörer, att ibland var det nära att allt fick läggas ner, och liknande historier?

H: Alltså, på de här åren så har vi haft motgångar också. Men inte så mycket …

R: Inga stora.

H: Inte så mycket yrkesmässigt. Mer att det har varit lite motigt ibland när vi har kört lite för högt tempo med att öppna nya salonger snabbt och så. Men vi har rett ut det också. Vi har haft bra bankkontakter alltid och vi har alltid rett ut allting. Men de sista åren har vi i princip bara utvecklat med våra egna pengar.

R: För det mesta har vi vuxit organiskt. Och när vi har lite pengar så måste vi sätta sprätt på dem liksom.

H: Tyvärr.

R: Göra något roligt.

H: Så gör vi en cocktailbar…

R: Men det är vårt sätt att leva helt enkelt. Vi är ju entreprenörer ut i fingerspetsarna. Men det är stor skillnad att vara djärv och dumdristig. Vi är ju djärva. Det är vi. Men vi försöker att inte vara dumdristiga.

H: Men om vi backar tio år tillbaka. Då jobbade vi i princip bara med mage och hjärta. Så ordnade vi konsekvenserna efterhand. Vi bara körde om vi gillade något och trodde på det. Men nu har vi lite mera balans. Vi går på nya projekt, men vi är mycket mer konsoliderade nu kan man säga. Och använder kanske huvudet lite mer än vi gjorde tidigare. Innan sprang vi på alla puckar liksom.

R: Nej, inte allt. Men om vi trodde på det. Då var vi lite djärvare. Så kan man säga. Nu vänder man det ett par gånger innan man säger ja. Men samtidigt är det första magkänslan, känns det bra liksom … man har ändå sett mycket och upplevt mycket, och gått igenom mycket under de här 28 åren. Så att man har lite känslan för, vad kommer att fungera, vad frågar marknaden efter.

H: Jag håller med dig där, för jag tror att vi är nog fortfarande oerhört mycket med magen och hjärta. Ni har snart varit kompanjoner i 30 år.

Har det blivit att ni har tagit olika roller eller har ni bestämt olika roller, eller hur funkar det?

R: Nej, vi har inte bestämt, utan det har byggts fram naturligt. Sen tar vi rätt mycket gemensamma beslut ändå.

H: Det är ofta att man lägger mer tid på det man tycker är lite roligare. Det är ju det bästa man kan göra. Man blir ju duktig på det man tycker är kul. Man blir ju inte bra på det man tycker är skittråkigt, eller hur? Så det är bättre att man gör det man gillar. På så sätt har vi kanske delat upp det lite. Man kan ju också säga så att när jag kom till Malmö, då när vi öppnade, då hade jag inte en kund här. Alltså, det var helt nytt för mig i Malmö då. Då satt jag med bokföring, du vet så, som en sån lång bok de hade förr i tiden, och fyllde i för hand, och skrev upp moms och sånt. Sen hade jag ju byggsidan bakom mig, så vi var duktiga på att iordningsställa salongerna. De processerna har vi lyckats bra med tack vare den kunskapen.

Det är ganska ovanligt att man är två kompanjoner med lika beslutsrätt i 30 år. Och att få det att fungera om man inte är släkt och familj, vilket ni inte är. Vad är hemligheten?

H: Det finns bara två sätt att vara kompanjoner. Antingen så går det åt helvete direkt eller så funkar det. Man kan inte ha kompanjonskap på halvfart. Sen är det klart att vi har haft våra duster och att vi har tyckt olika i olika situationer. Men det är give and take. Det är som i en relation hemma. Du vinner inte alla dina fajter hemma. Det gör vi inte här heller. Det är samma sak.

R: Alltså, om man säger att du har fått igenom två grejer jag tycker är viktiga och Håkan sa okej. Sen kommer den tredje som jag tycker är kanske ännu viktigare, men Håkan “nej, det tycker inte jag”. Då får jag släppa det. För slåss jag genom det, ja, då blir det en spricka, och då kan allt rämna på en gång. Då får man hälla kallt vatten i blodet och tänka att “ja, då får jag släppa det”.

H: Det som är absolut mest positivt med kompanjonskap är att man kan vända frågorna ett par gånger. Alltså, först kan vi diskutera. Sen kan man gå hem och fundera. Ja, men det var kanske rätt smart det där ändå. Och sen komma tillbaka och säga, ja, vi kör på det. Jag tänkte kanske först “Nej, det är helt fel”. Men har man sen gått hem och ruvat lite på det, och man har resonerat lite, så säger man “okej, vi kör på detta, tror du så mycket på detta så kör vi på detta”.

R: Då lägger du fram argument för att den andra ska köpa det på nåt sätt. Sen är det så att man hade tagit många felbeslut om man varit själv. Det är så skönt när man har ett kompanjonskap som fungerar. Så kastar man bara över en boll då “Ja, visst fan, det tänkte inte jag på. Det var en jävla tur, du sa det”. Själv hade man kanske bara tjurrusat just i den situationen för att det kändes så rätt i stunden… så det är skönt att ha ett bollplank.

H: Det har funkat superbra so far.

Ni har byggt upp Larsson & Lange, det är kärnan, med flera salonger. Ni skapat mycket event. Ni har skapat egna hårvårdsprodukter. Ni har startat The Barber. Ni är delägare här i baren Care/Of. Sen har ni dragit igång en kaffebar. Och så har ni haft era utbildningar som ni berättade om. Det verkar som det finns en röd tråd i att allt ni gör ska ha synergier med kärnverksamheten. Är det en medveten strategi eller är det magkänslan som tagit er den vägen?

H: Så är det 100 % också, men det är medvetet.

R: Till exempel, jag har en barbervän i Amsterdam, som vi åkte ner till med alla barbers. Så sa han “jag har öppnat en cocktailbar integrerat med vår nya barbershop, ni måste kolla in detta”. Det var samma sak där. Hög kvalitet på cocktails. Det var liksom ingen bar. Sen tänkte jag att det ska vi öppna någonstans i Malmö då. Håkan köpte det också. Han tyckte det var jättebra. Denna lokalen dök upp och vi började undersöka om vi kunde få ta hål igenom till barbershoppen och så vidare. Sen fick vi kontakt med Stefan och presenterade idéen. Det har varit en fantastiskt bra grej. Här är alltid trafik i barbershoppen. Alla ställer frågor om cocktailbaren. Sen kom cocktailfolk hit här, och tittar in i barbershoppen. Så blir de nyfikna på det. De två verksamheterna har stor nytta av varandra. Vi gör inte saker om det inte finns en synergi.

Men vad kan begränsningen vara? Ni pratar mycket om närhet och att man måste hålla koll, man måste vårda varumärket och känna sin marknad. Och så har ni gjort när ni vuxit runt om i Skåne. Går det att växa längre bort geografiskt med samma koll på er marknad?

H: Om vi ska öppna något större så är det i Köpenhamn. Där har vi blivit tillfrågade om att vara med i ett projekt. Så det får vi ta ställning till hur vi gör. Det som genomsyrar allting är ju passionen för det vi håller på med. Det är det som får styra. Det är samma sak alltid. Vi gillar att jobba med Stefan här som har passion för cocktails. Vi jobbar med Nikolaus som har passion för kaffe. Vi vill omge oss med människor som har passion för det man sysslar med och maxa det så mycket man kan. Vi kan inte samarbeta med en bartender som bara tycker det är kul att stå och jonglera med drinkar, utan det måste finnas mer djup i det än så.

R: Det ska mer eller mindre vara din hobby. Du ska brinna så mycket för det att du tycker att det är så förbannat kul med detta. Då blir du yrkesstolt. Automatiskt blir du yrkesstolt då. Och det märks, det ser vi. Det kan man se på Stefan och hans grabbar här. De är precis som våra barbers och frisörer. De är stolta och de vet att de är duktiga, och de har en hunger och ett driv också och vill gå vidare hela tiden, och slår sig inte till ro. Den dagen du slår dig till ro, då kanske vi inte är rätt arbetsplats att vara på. Man måste tycka det är kul. Då utvecklas man, och blir entusiasmerad av sina arbetskollegor. Kunderna skulle också känna direkt om man börjar gå på halvfart.

Ni startar fortfarande nya grejer, ni hittar fortfarande nya synergier. Är det den passionen som gör att ni fortfarande är lika drivna?

H: Ja, och sen tycka att det är spännande att göra nya saker. Det är spännande att utveckla saker, spännande att ta tag i ett nytt projekt och få det i land och få det att flyga. Men sen får man också tänka på att vi är runt 70 medarbetare i dag. Det är ju fantastiskt att kunna ha 70 medarbetare som man hoppas trivs bra i verksamheten, och vi gör mycket, tror vi i alla fall, för att de ska tycka att det är spännande att jobba hos oss. Det ska inte brista på att det inte finns utvecklingsmöjligheter. Det är också jättebra med vår utbildningsdel som är en inspirationsgrej. Och likadant att man kan vara med och göra vårt bildmaterial. Det är en extra kick i sitt yrke. Vi är superhappy för de som bara älskar sitt yrke, att stå och jobba med kunder. Det är värt hur mycket som helst för oss också.

Klipper ni fortfarande själva?

R: Ja, lite grann. Jag klipper en dag i veckan.

H: Ja, lite. Några klippningar i veckan. Och det gör jag egentligen på de kunder som jag har haft i massor av år som jag fortfarande tar hand om.

Finns det någon kund som har varit med från början?

R: Ja, jag har kunder som är med mig från min fars salong innan. Men det är jämnåriga killar i min ålder då som har följt med.

H: Sen är det ju trevligt att ha kontakt med hantverket. Men det viktiga för oss är att vi är ute i salongerna. Vi åker till Helsingborg någon gång och Lund någon gång och Skanör någon gång. Att vi inte står låsta bakom en stol hela veckan. För då är risken att man inte får den här fingertoppskänslan på vad som händer ute i verksamheten, som är jätteviktigt.

R: Det som jag känner också när man jobbar, är den här närheten till frisören, att sitta ute i fikarummet och snacka med dem också. Vi har ju månadsmöte med varje salong, och så går man genom då. Då är vi ute, jag och Håkan. Oftast är det samma personer som pratar då. Men när man är själv och jobbar, sitter med en och en lite så där. Då kommer det fram andra bra grejer… och det är mycket kompetens och kunskap som kanske inte hörs när de starka individerna annars har ordet. Som helt plötsligt var det en tjej som sa till mig “får jag jobba en dag mindre i veckan, för jag vill börja dreja?”. “Jaha, men du får ju mindre lön och så”. “Ja, men jag klarar mig. Det viktiga är att jag känner att min kreativitet blir stimulerad”. Det kanske man inte hade förstått på samma sätt, som när hon satt och förklarade det för mig i köket, och det gagnar jobbet och allting, hur hon känner sig. Det finns andra värden som är värt än att bara jaga stålar. Så de spontana samtalen är mycket givande tycker jag.

Hur långsiktiga mål sätter ni för verksamheten?

H: Ja, För att få en salong att flyga bra, så kanske det tar ett par, tre år.

R: Alla bolagen går bra. Och det måste de göra innan vi hoppar in i nya projekt. Det kan ibland vara ett som sladdar kanske på grund av personalproblem. Vi är personalberoende, så vi måste ha rätt människor. Slutar tre tongivande på salongen, det är klart att den tar stryk. Men peppar, peppar, vi har väldigt lite personalomsättning. De stannar hos oss. Vi gör kanske något bra där med personalpolitiken. Men öppnar vi ett nytt så måste vi ändå känna att vi har stabilitet på de andra.

Finns det ett mål om till exempel fem år?

H: Ja, om fem år. Ja, det vet man inte. Vi skissar ju internt på vad vi gör om fem år. Det gör vi inte utåt.

R: Alltså, som det ser ut i dag så är man absolut inte sugen på att trappa ner.

H: Så här kan man säga. Vi vill inte sluta jobba. Och vi vill säkert inte sluta jobba om fem år heller. Men skulle det vara en situation att vi vill det då, så ska vi kunna göra det. Det är det vi bygger för. Men jag tror inte vi gör det. Jag kan inte se att man ska sluta då, för det är så roligt nu, och knappt att man har varit duktigare någon gång i livet än vad man är nu.

R: När man äntligen har blivit som bäst så ska man ju inte sluta. Det är ingenting som säger att vi ska sluta om fem år. Absolut inte. Utan det är bara det att vi tittar på någon form av exit, så vi inte bara tutar och kör in i kaklet. Men det vi gör nu, det är att vi gasar fortfarande. Vi drar ju inte i handbromsen, utan vi gasar fortfarande, vi har väl aldrig gasat så mycket som nu…

FAKTA

NAMN: Håkan Lange
ÅLDER: 58
BOR: Malmö
FAMILJ: Fru Susanne, barnen Elsa, Olle och Maja
FRITIDSINTRESSEN: Mat, vin och vänner och familjen såklart! OVÄNTAD TALANG: Snickare
FÖRETAGSFILOSOFI: Stick to your concept – Utveckla det du är bra på och gör det ännu bättre.
LIVSFILOSOFI: Lev idag, ifrågasätt allt.

NAMN: Ricard Larsson
ÅLDER: 57
BOR: Bunkeflostrand
FAMILJ: Fru och fyra barn
FRITIDSINTRESSEN: Sticka ut med hojen, se på Redhawks och familjen.
OVÄNTAD TALANG: Stå bakom spisen och laga mat. FÖRETAGSFILOSOFI: Vara lyhörd och nyfiken och sluta inte att springa.
LIVSFILOSOFI: Skjut inte allt till framtiden, lev mycket mer i nuet.

TEXT Fredrik Ericsson
E-Mail fredrik@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

oktober 2019
Fredrik Ericsson
oktober 2019
Fredrik Ericsson
september 2019
Fredrik Ericsson
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-