Maja Ivarsson

OKTOBER 2019 |
Olle Berggren

Sounds-sångerskan Maja Ivarsson är rockn´roll, på riktigt. En av få svenska rocktjejer som verkligen befinner sig i rakt nedstigande led till ikoniska blondiner som Debbie Harry, Courtney Love, och Stevie Nicks. Hon nämner alla tre som viktiga inspirationskällor när vi träffar henne.

Vi träffar alltså Maja på KB i Malmö efter soundcheck innan det är dags att ikläda sig hotpants och t-tröja för att sparka igång ännu en storslagen rockshow. Den här gången på hemmaplan. Lika kaxig och ohämmad som Maja kan vara på scenen, lika mjuk och varm är hon privat. Hon säger att hon förändrats radikalt sen hon för 3,5 år sedan blev mamma till Dante som redan fått se en del av rockvärlden. Ingen fråga är besvärlig för henne, Maja är öppen och frispråkig – och bäst av allt, snart är det dags för ett nytt album med kompisgänget från Helsingborg som inledde sin karriär i gymnasiet innan de för snart 20 år sedan intog världen. Idag bor alla utom en i Malmö. Så klart. Sveriges rockstad.

Nu firar The Sounds 20 år, men du har varit med i band innan så du kan väl snarare fira 25 år som artist?

– Jo, men de tidiga banden jag var med i var ju mer typ skolband.

Och nästa år kan du fira att du fyller 40..?

– Ja.

Det blir mycket firande, men hur ser The Sounds plan ut för 2019?

– Vi ska släppa ett nytt album. Hoppas på början av året, mars/april och sen turné förstås. Framförallt ska vi då koncentrera oss på de territorium som vi funkar i. Efter 20 år har vi märkt att Nordamerika funkar bra, det går bra i Mexiko, Mellanamerika och en del i Sydamerika. Men även Finland och Spanien, och Tyskland är en stor marknad för oss.

Sen är det väl så att livespelningarna är basen i tillvaron i dag… man gör album för att hålla låtskrivandet vid liv men tjänar mer ute på scenen?

– Visst är det så. Jag tror en av anledningarna att vi kunnat hålla oss kvar är att vi kan leva på vårt live-rykte. Samtidigt är man beroende av att kunna släppa material. Det har varit en fröjd faktiskt. Jag har gått tillbaka till att skriva mycket mer än vad jag gjort på våra senaste album. Jag skrev ju mycket på första och andra, och med den här skivan har jag börjat skriva mycket igen. Sen har jag och Felix (Rodriquez) faktiskt startat ett nytt band också – Crew of Me & You.

Släpper ni samtidigt med The Sounds, konkurrerar du med dig själv…?

– Tror inte det är något problem. Jo vi släpper också den plattan nästa år, precis som The Sounds.

»Det finns nästan en gatukorsning mellan norr och söder. Och gissa vem som växte upp längst ut på söder?«

Musikbranschen har förändrats mycket under senare år. Och Sounds slog igenom direkt med debuten, hur tycker du att ni har utvecklats som band?

– Jag tror det är ofrånkomligt på alla plan, även det personliga. Vi fick vårt första skivkontrakt när vi fortfarande gick i skolan i Helsingborg. Tittar jag på kidsen idag som går i gymnasiet, då tänker jag, de är ju bara barn. Och vi var ute och giggade. Men med all den erfarenheten i bagaget och man kollar tillbaka, så är jag mig ändå rätt lik, idag.

Inte minst på scenen…

– Absolut! Och jag tycker jag har samma passion för det jag gör och har väldigt roligt. Men man är inte lika kantig, inte lika svart på vitt.

Och det faktum att du blev mamma för tre och ett halvt år sedan, har inte det förändrat ditt liv radikalt? Att vara både rockstjärna och mamma?

– Verkligen. Och bara till det bättre, faktiskt. Jag tror att man som förälder, särskilt jag som är ensamstående mamma känner att jag blir väldigt bra på att prioritera den tid jag har. Så fort Dante är på dagis, så jobbar jag. Man kan inte tänka, jag orkar inte gå upp så tidigt idag eller så. Nu är varje timme väldigt värdefull. Det kanske är det som sparkat igång mitt låtskrivande igen?

Hur är det när du turnerar – vad gör du med pojken?

– Dante. Han är ju med ibland. Idag är han hemma hos mormor. Det är jag tacksam för. Han har redan varit med på turné i USA. Då har jag haft med en nanny som tagit hand om honom när jag varit på scen. Han är ju väldigt van men vet inte vad jag håller på med. Han har börjat fatta en del nu, men jag tror inte han tycker det känns så spännande. Men jodå det är en annorlunda situation för mig, att få barn har gjort mig till en mycket bättre människa. Och jag tror många föräldrar håller med.

Men musiken har inte förändrats väl? Har det blivit lugnare?

– Nej, tvärtom. Jag tror jag har hittat tillbaka till livslusten. Jag tror att efter en viss period på vägarna, 15-16 år, så blir man lite såhär… det är mycket rutin, det är mycket som är samma. Även det lyxigaste jobbet i världen känns kanske tråkigt. Men med hans närvaro kan jag fokusera på nåt annat och att det är han som är det viktigaste. Jag är inte så jävla viktig längre. Det är ganska nyttigt för en sångerska.

»Alla poler och motpoler finns i Malmö. Det är många i Stockholm som inte ens vågar åka hit«

Och pappan är inte här?

– Nej, han är amerikan, bor i Oakland.

Är han fortfarande delaktig i..?

– Absolut. Han var här för bara nån vecka sen.

Så ni är ett par?

– Det är vi inte! He he. Men han är en bra pappa…

Är han också artist?

– Nej, han är regissör. Han gör musikvideos.

Jaha. Har han gjort nån The Sounds-video?

– Nej.

Kanske till ditt nya projekt?

– Ah, jag vet inte – han är väldigt duktig. Mycket bra videos, stora artister, allt från Band Of Horses till John Fogerty/Creedence Clearwater Revival, deras 50-årsjubileum, så han är väldigt erkänd och duktig och jag beundrar honom mycket för det han gör. Men ibland känns det så nära att…

Du lever själv med Dante i lägenhet i Malmö idag?

– Ja. Samma adress här i Malmö sen jag flyttade hit 2006.

Du är född i Åhus, men flyttade tidigt till Helsingborg?

– Ja.

Helsingborg är väl inte så mycket rock’n roll, eller det är det kanske…?

– Det som är intressant med Helsingborg, tycker jag, är att det är en extremt segregerad stad. Det finns nästan en gatukorsning mellan norr och söder. Och gissa vem som växte upp längst ut på söder? Så det tycker jag kan ge en dynamik till staden. I Malmö finns mer områden och klickar. Sen flyttade jag ju hit som vuxen, men Malmö är absolut en arbetarstad och jag älskar Malmö jättemycket. Det är en fin stad – jag gillar den.

Och för en artist känns det mer levande än Stockholm?

– Absolut!

Man ska bo här eller i Köpenhamn, annars är det kanske mer USA som gäller?

– Jag håller helt med dig.

Är klimatet mer kreativt här?

– Verkligen. Det är mycket mera dynamiskt. Alla poler och motpoler finns i Malmö. Det är många i Stockholm som inte ens vågar åka hit.

Efter allt som skrivs?

– Ja, på gott och ont. Man får ändå säga att det ger staden ett bad boy-rykte.

»Jag menar inte att man måste starta ett punkband för att göra revolt, för punken känns också gammal, men attityden«

Lite som New York på 70-talet, men det var då det var som roligast att vara där…

– Jag träffade faktiskt Debbie Harry och frågade henne om det – det måste ha varit en magisk tid?

Det har kommit en ny fotobok om den tiden.

– Du var där då?

Ja. Och på de ställena också. Ritz, Max Kansas, CBGB´s, Mudd Club…

– Vårt första gig i USA var på CBGB’s.

En bra start. Ni är ju ändå lite besläktade med band som Blondie, fast kanske lite mer power ändå.

– Jag håller med. Vi växte ju ändå upp under nittiotalet som tonåringar med grunge-vågen som vår största influens. Och nu i efterhand kan man nästan tycka att det var den sista genren som… sista pusten. Det var coolt att få uppleva det. Och jag älskade Courtney Love och hennes smutsiga, trasiga stil… Men jag kunde ju inte bara apa efter henne. Sen kommer jag ihåg man tittade på MTV Greatest hits, så såg jag Heart of glass med Blondie. Då var jag ung tonåring och tänkte gud, vad är det här? Det var ju inget jag vuxit upp med.

Nej, just det.

– Det var ju innan jag föddes. Då var det aha! det här skulle man kunna slå ihop och göra nåt av.

Det är en bra mix. Och det finns inte så många rockband kvar i världen.

– Vi känner oss lite som dinosaurier. Vi är utdöende.

Ny rockmusik är väl typ The War on Drugs då?

– Men det är ju inte farligt!

Nej. Det är inte sprungit ur en miljö på det sättet.

– Och jag kan saknar det. Även i andra genrer, faktiskt. Jag menar inte att man måste starta ett punkband för att göra revolt, för punken känns också gammal, men attityden. Det är ingen idag som… allt är väldigt tillrättalagt och ängsligt.

Och det är det jag gillar med dig – du är inte ängslig på scenen. Helt visuellt, du gör det man ska göra på scenen, du står verkligen ut.

– Ja, det tackar vi för. Och jag håller med.

Det blev mycket rock’n roll-liv där när det snurrade som mest i USA, mycket krök och droger och du var också på ett behandlingshem?

– Mmm.

»…det är en enorm urladdning varje gång…«

Fick du se baksidan av rocklivet där?

– Fast jag vill ändå förtydliga en sak, för hade jag inte turnerat med ett rockband, så hade det nog gått värre. Jag tror just den grejen har nog, kanske räddat mig… för det började mycket tidigare än så. Det var egentligen en hemmiljö från Helsingborg, med det umgänget jag hade där. Jag skyller inte på dem, jag drogs till dem lika mycket som de drogs till mig. Så att jag var tvungen att gå upp på scen och leverera varje kväll… Det är klart att det är behagligt att kunna ha ett jobb där du kan få vara påverkad och ingen ifrågasätter dig. Det går ju inte om du jobbar på Försäkringskassan om du kommer dit och är packad. Men jag tror ändå att det var en räddning. Och att mina bandkamrater har varit fantastiska mot mig. De har varit skittrötta på mig och ändå gett mig allt stöd jag kan få. Så jag skulle nog säga att det är en liten myt att rockbranschen är så jävla smutsig. På samma sätt som det inte finns några riktiga jävla punkare kvar så finns det ingen riktig… branschen är rätt clean idag.

Ja tittar man backstage idag så är det vatten och hälsojuicer. Knappt en öl på scenen.

– Och det är väl kanske bra? Men en del av mig… det fanns ju nånting som var lite kittlande med hela… det var det man drogs till och tyckte var spännande. Men nu som småbarnsmamma är man glad att slippa. Jag har gjort mina rundor.

Håller du också på med nåt annat – tränar du karate?

– Ja du, då var jag elva år gammal. Sen har jag gått på Thaiboxning, men det var också i tonåren. Men jag har börjat gå på gym nu, har varit där tre gånger. He he he. Det syns va?

Ja, det gäller verkligen att bestämma sig så man kommer iväg dit.

– Ja, men jag har väl alltid haft fördelen av att ha spelat så mycket och det är en enorm urladdning varje gång, så för mig har det aldrig varit nån brist på rörelse, liksom. Jag har alltid rört mig. Men det är väl roligt.

Hur är det här i Malmö, känner folk igen dig på stan?

– Det händer nån gång i veckan. I Sverige är det så att om man till exempel varit med i Så mycket bättre, så blir det mer. Men sen är jag aldrig ute på kvällarna längre, aldrig ute på några barer.

Nej det är klart med barn hemma – då får du skicka Dante till Helsingborg…

– Ja ja, nej, men jag är inte i de miljöerna där folk fått i sig lite krök och vill snacka.

Tillbaka till ert kommande album.

– Allt är i princip klart. Där är nån låt vi behöver fixa lite med, nån refräng och sådär, men i det stora hela är det klart.

Mixas den i USA? Ni har ju väldigt bra, amerikanskt sound och live låter det alltid bra. Är ljudteknikern från Sverige?

– Vi har en ljudtekniker från Sverige, men han är relativt ny – Henrik. Det är hans jobb, sen har vi ju bantat ner vårt crew rätt mycket. Jag tror vi är ett ganska enkelt band att förstå om man är i den branschen. För det är trummor och bas som en botten, gitarr och syntar ungefär likvärdiga och så jag på toppen. Sen har vi ju blivit bättre musiker med åren.

För att vara i rockbranschen är ni ändå unga, nu när Keith Richards och Mick Jagger är 75, hur länge tänker du hålla på?

– Jag har nog aldrig satt någon gräns. Jag var ju förvånad när vi fick släppa skiva nummer två. Då tänkte jag – what?! He he.

Då var ni rätt unga.

– Då var vi väldigt unga. Så jag tycker att man som 20-årsjubilar, det är en fantastisk grej, det känns lite grann som att jag har lite tyngd i det jag gör, men vi kommer alltid vara ett band som folk älskade att hata.

Fast nu är ni omtyckta.

– Ja, men vi är alltid underdogs, liksom. Jag känner alltid lite som att folk tycker vi är lite… jag vet inte. Men det kanske gör att man fortsätter lite längre också.

Debbie Harry gör ju grejer fortfarande, hon är 73.

– Exakt.

Förr var det konstigt att prata i de termerna, men det är ju inte det längre.

– Nej. Och hon är ju verkligen cool. Jag har andra idoler, med som Stevie Nicks som hållit på väldigt länge. Jag tror inte man ska sätta ett mål, utan man kör så länge det känns kul och inspirerande. Sen är det ju så också som när jag och Felix startade det här andra bandet. För hur mycket jag än älskar bandet och det vi gör och har gjort, så är det alltid roligt att få utvecklas och få prova nåt annat.

Men det kan du inte släppa för nära The Sounds då?

– Jo, alltså, skivcykler idag existerar inte. Du släpper några låtar då och då. Så jag känner mig inte så nervös över det. Jag är bara väldigt glad och exalterad att fler ska få höra det jag gjort.

FAKTA

NAMN: Maja Ivarsson
ÅLDER: 39 år
BOR: Lägenhet i Malmö.
FAMILJ: Sonen Dante, 3,5 år, pappa är Ben Fee, 39, videoregissör som bor i Oakland, Kalifornien.
YRKE: Musiker och låtskrivare. Frontfigur i bandet The Sounds.
AKTUELL: Slutför arbetet med The Sounds kommande album, släpps runt mars 2019, samt ett eget projekt, Crew of Me & You, som släpper sitt debutalbum nästa år.

THE SOUNDS

The Sounds är en svensk indiegrupp bildad i Helsingborg 1998 av ett gäng klasskamrater i Helsingborg: Félix Rodríguez, Maja Ivarsson, Johan Bengtsson och Fredrik Blond. Gruppen mötte sin yngsta medlem, Jesper Anderberg, på Hultsfredsfestivalen och han fick då jobbet som bandets klaviaturspelare och gitarrist. The Sounds skivdebuterade 2002 med albumet Living in America som blev en nationell succé med singlar som “Hit Me!”, “Living in America” och “Seven Days a Week”. Internationella framgångar, i synnerhet inom USA, kom i samband med uppföljande album.

THE SOUNDS ALBUM

2002: Living in America
2006: Dying To Say This To You
2009: Crossing The Rubicon
2011: Something To Die For
2013: Weekend
2017: The Tales That We Tell (EP)

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Daniel Askolin

Fler Intervjuer

februari 2020
Olle Berggren
december 2019
Fredrik Ericsson
november 2019
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-