Nisse Hellberg

JUNI 2018 |
Olle Berggren

Han är årets svenska rockn’ roll-jubilar.
Wilmer X firar 40 år som band, nyligen gjorde de comeback på Sweden Rock med sin 1 000:e spelning och nästa år fyller Nisse Hellberg 60.

För fyrtio år sen gjorde ni er första spelning, sen har det varit uppehåll – och nu är ni tillbaka. Vad var det som fick er att förenas igen?

– Efter 2011, när vi gjorde senaste spelningen, som var ett resultat av Citytunneln – ett erbjudande vi inte kunde säga nej till. Efter det sa vi alltihop att vi gör gärna detta igen. Men Nisse Hellberg är mitt varumärke, jag skriver låtarna, jag är mer intresserad av den låtskrivandet nuförtiden. Men om de här erbjudanden dyker upp och det är festligt – det kan ju vara bra betalt men det behöver inte vara det. Det måste vara ett roligt sammanhang. Grädde på moset. När jag frågade Anders Larsson på vårt bokningsbolag US (United Stage), så verkade det som att de måste bestämma sig för att lansera – att nu är Wilmer X ute igen, med foto och så – annars ramlar inte de där ströspelningarna in.

Men ni tänkte då att det skulle bli en turné, men under begränsad tid?

– Ja, bara en spelning här och där. Låt säga att man hade fått nåt företag eller nån festival – då hade det kunnat hända mycket tidigare. Men sen började den här idén födas för ett par år sedan… Då måste det också börja med en smäll och så kom Sweden Rock upp som en idé. Nån hade läst att jag höll ordning på antalet spelningar och det råkade vara 999. Då hakade Sweden Rock på det – comeback med Wilmers tusende gig. Sen började bokandet på allvar. Och det var lite av en chansning. Skulle det gå hem eller skulle folk bara ta det med en gäspning? Men det har ju funkat, vi har fått mer spelningar än vad vi trodde.

»Min första platta var Revolver, jag gillade den, men var lite besviken att jag inte fick en Stones-platta«

Något nytt material med Wilmer, ligger det kanske gamla inspelningar och låtidéer och dammar?

– Tyvärr, vi tömde arkiven med boxen som kom 2001. Men sen har man pratat om att framförallt att aktivera Wilmer digitalt, vad det nu innebär. Försöka lyfta det på Spotify och så. Men det återstår att se.

Annars då, vad kan publiken förvänta sig av Wilmer i sommar?

– Vi valde ju att inte spela in nåt nytt. Jag kände att då skulle hela det här projektet… jag tappade lite lust. För då innebär det att jag ska skriva låtar, det ska spelas in, det tar säkert flera veckor. Lanseringen och så vidare. Det växte på ett sätt som jag inte hade lust med. Jag vill avsätta de här månaderna och köra Wilmer X. Alltså, inget nytt. Men jag tror att min ambition stämmer: folk vill höra nåt som uppfattas som klassiskt Wilmer X. Och därför tog vi genast bort idén att försöka utöka med körtjejer och klaviatur – bara vi fem, alltså jag, Thomas Holst, Jalle Lorensson och Sticky Bomb förstärkta med gitarristen Janne Lindén (som är med i Nisses soloprojekt). Just nu känns det rätt.

På 90-talet var det lite större produktioner, även vad gäller era album…

– Där man ville ta med sig det och visa att man hade tagit ett nytt steg. Men nu är det bara pang på rödbetan.

Lite tillbaka till rötterna?

– Det är bara att hålla tummarna att det inte uppfattas som klent eller ser lite ut. Själv tycker jag det är mycket tuffare till exempel om John Fogerty går upp med ett litet band, än med en hel skog av gitarrer – det utstrålar bara ängslighet. För det behövs ju inte. Så vi har sagt att det kommer att bli gitarrbaserat, en ganska tuff sida av Wilmer X.

Du skriver låtar hela tiden, är nästa skivprojekt i eget namn?

– Ja. Jag vill inte nedvärdera Wilmer X alls, därför att jag älskar det. Men jag måste säga att jag lyssnar inte så himla mycket på, vad ska man säga, rock – alltså tung rock. Det som jag går igång på i dag är den musik jag upptäckte under en resa till Lafayette och New Orleans, sånt som inte är rock, utan mer cajun och country. Och det kan inte jag förklara, det är inget medvetet val.

Är det åldern?

– Ja, ha ha, det är väl det. Såna låtar som gäller nu.

Så nästa album kan tänkas bli lite mer Southern?

– Jag tror det, så fort jag kom hem i höstas, så satte processen igång. Sen sa jag att jag måste göra färdigt en massa låtar innan Wilmer X drar igång, för att… ja, jag vet inte när min skiva ska spelas in, men jag började skriva låtar och det funkade så jag har ju en platta liggande, låtmässigt. Men det är alltid farligt att säga att det blir så och så – för sen tar producenten fasta på nåt och så sticker det iväg. Du kommer ihåg – det var en av plattorna som Chips Kiesby gjorde – då sa jag av misstag till honom att nu ska vi göra en Willy DeVille-inspirerad platta. Men det kom inga såna låtar – inte en enda.

Precis som din Lonely Boys-kollega Per Gessle, så växte du upp med äldre popintresserade bröder? Var det där du fick din första kick och inspiration till musiken?

– Absolut! Man kanske skruvar till minnesbilden, men min bild är att jag på nåt sätt var väldigt förtjust i skränig musik redan när jag var fyra-fem år. Och det var ju inte min mamma som spelade det.

Min första platta var Revolver (The Beatles). Jag gillade den, men var lite besviken att jag inte fick en Stones-platta.

Ha ha, så frågan är given – den klassiska Bildjournalen-frågan från 60-talet – Beatles eller Stones?

– Ja, det måste ju bli Stones men jag brukar säga att Beatles är ett av de absolut bästa 60-talsbanden och då blir folk förnärmade.

Du har ju gjort en del duetter genom åren med Wilmer – finns det någon dröm-duett du skulle vilja göra som soloartist?

– Jag är inte jätteförtjust i duetter till att börja med. Alltid när jag lyssnar på duetter, så tycker jag att den ena låter bättre än den andra och sådär. Men ibland klickar det jättebra. Mina mest lyckade är väl med Peps (Persson). Det skulle väl vara att få göra det igen, med honom, men jag vet att han är väldigt svår att få ut ur huset.

»Wilmer X gjorde sig kända som ett ganska hårdkrökande band«

Har du haft kontakt?

– Nej. Alla frågar, vilket tyder på att ingen annan har det heller. Men det hade naturligtvis varit en dröm. Annars har jag inte riktigt… jag är lite blyg och det är en lite pinsam situation att göra duetter. En av mina absolut svettigaste grejer, det var en duett med Lill Lindfors. Jättebra resultat, tror jag, men tycker det hade varit bättre om hon sjungit den själv. När jag kom dit var det nedsläckt, med ett bord, där mikrofonerna stod mitt emot varann, så man skulle sjunga så, ansikte mot ansikte – jag kände liksom hur jag tappade… Det var inte min kropp längre. Samtidigt som Burman filmade alltihopa från fönstret. Det var en kärlekslåt, ganska intensiv… Usch.

Du har tidigare sagt att du var lite av en enstöring som liten..?

– Oh, ja! Sladdbarn och väldigt ompysslad. Mina bröder var ju ganska vilda. Jag vet inte om det bidrog till nånting… men jag var inte alls vild. Allt det här med min ängslighet späddes på. Jag behövde aldrig utsättas för nånting. Jag kommer ihåg att jag lämnades bort en helg till min moster – det kommer jag fortfarande ihåg som traumatiskt. He he he.

Ja, jag förstår.

– Det var oerhört kärleksfullt och det är ju det viktigaste, men kanske lite överbeskyddad vilket gjorde att jag var rätt illa rustad sen när tonårsproblematiken kom upp.

Var det svårt att stå på scen i början? Eller går du in i en annan roll då?

– Rätt många blyga personer hittar sin fristad på scen och jag kommer ihåg att jag längtade dit. Inte för att jag hade nån illusion om nån karriär – men jag ville verkligen stå på scenen och rocka. Min första dröm då var att ta mig till det här julspexet som jag hade sett på Pildammsskolan. Jag gick själv på Petri och de hade inget spex som gällde. Men Pildammsskolan där var mycket intressantare tjejer och kompisar, så det var min stora dröm. Därför bytte jag skola. Jag trivdes inte på Petri. Jag träffade Clas Rosenberg (tidig Wilmer-medlem) då och vi tog genast tag i julspexet och gjorde Nisse Silvers story, som var jag. Ett genialt upplägg om att jag var en rockstjärna på dekis och behövde prova en massa olika musikstilar, desperat. Och då fick man in ett countrynummer, ett hawaiinummer, ett reggaenummer och så slutar det såklart i totalt…

Var det innan du hade börjat skriva låtar?

– Ja, det kan man väl säga, alltså organiserat… Clas och jag vi skrev liksom spexlåtar. Jag köpte en bandspelare för jag visste att man kunde göra sån här ”sound on sound”. Sen hade vi jäkligt kul, men efter spexet började vi göra lite mer seriösa låtar.

Hur gamla var ni då?

– Jag hade fyllt 19. Det var det som utmynnade i att vi ville ta våra låtar till scenen, för det fanns en årlig musikgala. Då skulle vi göra nåt slags gymnasial rock’n’roll-attentat. Vi skulle bara ta vår grej från pojkrummet till scenen. Buckliga trummor och djävulskt distade gitarrer.

Ni var bara två då?

– Ja. Men sen så… vi kan väl göra nåt mer av det? Han hade redan spelat i nåt annat sammanhang och jag hade försökt spela med lite folk utan att det gav nånting. Så vi sa varför inte ha ett riktigt band, leta efter en trummis. Då sa Clas att han hade en kompis som hade gått ut året innan som hette Jalle (Lorensson) som spelade jävligt bra blues-munspel. Då blev jag genast jätteskeptisk, därför att han hotade Clas och min grej. Sen, så fort jag träffade Jalle så… han var ju supersocial och otroligt entusiastisk. Men vi hade ju fortfarande ingen trummis och vi närmade oss det här aprildatumet. Då var det en kille som egentligen höll till i det andra musikaliska lägret som blev övertalad att spela trummor just för detta. Så föddes bandet.

Och trummisen..?

– Han hette Mats Thorin.

Var den spelningen en engångsgrej?

– Ja, fast vi bestämde den kvällen att fortsätta, för vi tyckte att det var en sån succé. Och då sa Mats, javisst, men nu är det så att jag ska till Paris i sommar så vi måste hålla det till hösten. Så kom han tillbaka och vi gjorde ett rep. Då slutade han och fördes upp på Wilmers svarta lista – svikare. Till slut satte Jalle upp lappar i musikaffären och där var en annons som trummisen Jörgen Stridh själv satt upp som vi läste. Och han var jävligt driven på trummor. Bara nån månad efter så gjorde vi debut på fritidsgårdarna och sen upptäckte Lennart Persson och Peter Thulin (skivbutiken Musik & Konst) oss, och så började det rulla.

»Rätt många blyga personer hittar sin fristad på scen och jag kommer ihåg att jag längtade dit«

Var ni mer ett bluesband från början? Var det tanken?

– Nej, det var den här unika mixen redan då, Clas och Jalle var väldigt mycket blues. Clas kunde nästan spela som Albert King, faktiskt. Men jag kom med popen. Inget är ju unikt i sig, men det blev en ganska konstig blandning. Sen måste jag säga att Clas gjorde minst lika poppiga låtar som jag – han gjorde Röd elektrisk gitarr men sa aldrig att han lyssnade på pop. Det var jag som kom med T. Rex och det där. Och han älskade Johnny Winter, men Johnny Winter hade aldrig kunnat göra Röd elektrisk gitarr.

Nej, nej, omöjligt. Ulf Lundell är ju känd för ”pojkarna längst fram” – du har damerna längst fram, ett gäng kvinnor som är hardcore fans…

– Det är lite… man ska inte dra för stora växlar av det, för det är ett speciellt gäng.

De är ganska nära solisten.

– Alldeles för nära, särskilt på St. Gertrud.

Blir det nästan som Lill Lindfors?

– Nej, men det är ganska tjatigt att stå och sjunga för EN person, eller tio. Men det är lite som det stället är uppbyggt.

De intar väl sina platser tidigt…

– Jag har till och med fått prata med Dr Rock (Håkan Blad) om att försöka vinkla ut dem lite, liksom.

Och din fru Suzanne, hon är ju också med på den del konserter – tycker hon att de kommer för nära?

– Nej, hon vet vilka de är och är ganska trygg med det. Det kan väl bli lite för mycket, men på det stora hela är de väldigt trevliga och goa.

När träffades du och Suzanne?

– 1989. Vi gifte oss 1992.

Hur träffades ni?

– Det var på O’Yes (då Malmös hetaste samlingsplats, nu Skeppsbron 2). Där var jag ofta och historien är att jag träffade hennes syster en vecka tidigare på Lunds nation. Jag var ju singel och det var ju naturligt att prata med nån i baren, men hon hade ju pojkvän då, märkte jag snabbt. En vecka senare, på O’Yes, så såg jag den tjejen igen. Då går man ju fram och pratar, då sa hon plötsligt – by the way – här är min syster, Suzanne. Sen vet jag inte vad som hände – livet tog en annan vändning.

Så du levde aldrig det hårda, mytomspunna rock’n’roll-livet?

– Jag försökte, men jag var ju så dålig på det. Jag hade ett långt förhållande – jag gick rakt från pojkrummet till ett långt förhållande som slutade väldigt illa. Just de åren -87, -88, var inte så bra, men jag hade börjat resa mig mentalt, så just den sommaren utstrålade jag nog rätt så mycket självsäkerhet.

Vad var det för personliga problem då?

– Det var det här förhållandet som borde ha tagit slut tidigare. Men man satt till slut i nån jävla långbänk, och så rasade det -87. Sen var jag helt lost. Jag var lite oförberedd på det. Man bör kanske inte flytta direkt från en mamma till en flickvän som tar hand om en… men det var vad som hände. Så jag var helt tillspillogiven när jag blev ensam, helt enkelt.

Ni hade ju också ett rejält genombrott som band…

– Exakt, Teknikens under kom ju. Jag minns -87 räddades bara av en enda sak för mig – och det var att EMI hade sagt ja till Wilmer X. Annars var det totalmörker. Men det var ju inte en liten grej – ni ska få chansen till lyftet, liksom. Precis som Eldkvarn.

Men du och Jalle var väl som typ Mick och Keith, fast ni har aldrig hamnat i nån totalkonflikt?

– Nej, nej. Absolut inte. Naturligtvis så har det funnits tjafs, men jag är ganska konflikträdd. Det är obehagligt med konflikter. Men en sak jag ångrar är när andra medlemmar har gått i alldeles för många år och bara bygger upp någon irritation. Man önskar att man kunde vara lite mer kontinental och säga: nu funkar inte detta bandet – hejdå! Och så är det jättejobbigt, men blir överstökat. En medlem, behöver inte nämna namn, men det var också en sån som drogs ut samtidigt med mina andra problem. Det var så jäkla jobbigt. Han spelade i flera år, utan att vi pratade med varandra. Det börjar som nån slags kompisromans och så bildar man nåt band. Och sen går det över – en får flickvän och andra… och så sitter man med det här barnet, bandet liksom. Och så blir man ovänner, vad gör man då? Där finns kanske en parallell till Stones, faktiskt.

Eller som Ramones…

– Ha ha, nej inte lika patologiskt sjukt som Ramones, de verkar vara i en klass för sig.

Ett starkt varumärke blir det ju också med tiden. Jag tänker på Stones som försvann för ett tag och sen. Man vet att det finns ett stort intresse.

– Vi har alltid varit noggranna med vem som är medlem i Wilmer X. Sen frågar folk, vilka ska vara med på turnén? Ja, det är ju naturligtvis vi som är medlemmar – fyra stycken, plus Janne Lindén som inhyrd, extramedlem. Men man kan också förstå att folk inte har full koll på vem som är med.

En annan grej – det känns som du lever ett sunt familjeliv utanför turnerandet och inte har fallit för rock’n’roll-myten. Om man tar Springsteen med sin familj och som lever det sunda livet – lever du mer det livet?

– Inte riktigt så. Jag har mer Stones som ideal där, men…

Jag tänkte mer livsstil?

– Nej, det är väl en mellanväg. Wilmer X gjorde sig kända som ett ganska hårdkrökande band på 80-talet och vi har aldrig slutat helt med det, men det gäller att hålla det kontrollerat. Jag tror de här utländska parallellerna, där är det så mycket andra droger.

Ja, i USA är det ju helt annorlunda.

– Och jag vet att det förekommer i Sverige, men ingen har nånsin bjudit oss på nånting eller lockat in oss i det. Och hade de gjort det så hade jag nog sagt nej, där går gränsen för där tappar jag kontrollen.

I amerikansk showbusiness har de sina egna läkare som är involverade och de skriver ut för lätt. Det ligger så mycket pengar i det och du tar ju död på artisten, som Elvis och framåt, Michael Jackson, Prince och Petty.

– Jag hade ju hört talas om att det fanns en läkare som kunde skriva ut vad som helst till rösten – förbjudna preparat. Tror att det finns det också, det gick storys om när Rod Stewart var här så kunde man plocka fram nåt. En gång på 90-talet försvann min röst totalt och jag blev desperat inför en spelning. Då fick jag ett nummer och ringde den här personen, men det var totalflopp – absolut inte. Vet inte om jag kommit till fel person!

FAKTA

Namn: Nisse Hellberg
Ålder: 59
Bor: Västra Malmö
Familj: Hustrun Suzanne och två utflugna döttrar, 25 och 20 år gamla.
Gör: Artist, gitarrist, sångare och låtskrivare. Numera mest som soloartist, tidigare (och i sommar) ledare för Wilmer X.
Aktuell: Med Wilmer X 40-årsturné, som startade den 9 juni på Sweden rock festival i Sölvesborg, Tyringe (30/6), Ystad (6/7), Hx i Helsingborg (4/8) och Malmöfestivalen (10/8). Som soloartist, Nisse Hellberg med band, Sankt Gertrud (11 juli) och Solhällan, Löderup (26 augusti).

AV Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
december 2018
Olle Berggren
november 2018
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-