Sissela Benn

MAJ 2019 |
Olle Berggren

Hon må vara mest känd för sin roll som Filippa Bark i SVT-program som Robins och Mello. Men Sissela Benn är SÅ mycket mer. Hon är uppvuxen i en teaterfamilj och är även dramatisk skådespelare med bland annat rollen som Marilyn i Marilynpassionen på Malmö Stadsteater på sitt CV, komiker i olika sammanhang, hon är Sunes mamma och regissören bakom tv-serien Dilan och Moa.

När vi träffas repeterar Sissela på Malmö Live inför den uppdaterade versionen av Wiehe-uppsättningen Har du sett världen. Det blir fransk frukost, cafe au lait och frasiga croissanter i Saluhallen. Platsen har Sissela valt, perfekt mellanstation efter barnlämning och innan dagens repetition i grannhuset.

Trots den tidiga morgonen är Sissela öppen, visar sina svaga sidor och avslöjar hur hon plågades och var på väg att gå ner sig när drevet gick som värst mot Filippa Bark, en roll som också har fungerat som en form av egenterapi för henne. Sissela berättar att hon var mammig som barn, att hon är trygghetsnarkoman och valde att inte flytta till Stockholm som sig bör om man jobbar inom dagens showbiz. Sissela valde att stanna kvar i Malmö, på samma gata, i ett likadant hus som hon växte upp i på Kirseberg.

I slutet av maj får vi se Sissela i rollen som Mikael Wiehe som barn, som Mikaels dotter (som hon är vän med) och i vissa ögonblick även som sig själv. Men ingen Bark den här gången, försäkrar hon.

Hej Sissela, du är nu aktuell i rollen som Mikael Wiehe som barn i den uppdaterade uppsättningen av Har du sett världen på Malmö Live (premiär den 21 maj) – men, hur började ditt showande?

– Alltså, väldigt tidigt. Jag har minnen av att vi satte upp en föreställning på förskolan. Pappa hjälpte oss att göra en cirkus och han var väldigt engagerad. Då minns jag att jag skulle vara en kanin som gick på lina och att jag tog det på väldigt stort allvar, då var jag fem, sex år. Pappa hade tejpat upp en linje på golvet, jag skulle balansera på den och så hade mamma sytt en jättegullig mössa med kaninöron.

Minns att alla andra var ute och lekte, det var jättevarmt och soligt ute och jag gick där fram och tillbaka och övade och övade och övade på tejplinjen. Vi uppträdde också med Lotta Engbergs Fyra bugg och en Coca cola, där jag var lead singer, såklart… Minns att jag tog allt det där på väldigt stort allvar.

Sedan gick du på Heleneholm, Malmös egen artistskola, vad tänkte du då, komik, klassisk teater…?

– Jag ville in på scenskolan, det var min högsta dröm.

Och du sökte i Malmö?

– Ja, jag sökte i Malmö och kom inte in, sen så gick jag på Fridhems folkhögskola och så sökte jag igen. Fortsatte att söka några år där. Men jag tror att jag var så himla rädd för att komma in att jag inte riktigt kunde söka på allvar. Två gånger gjorde jag det med stort allvar, övade jättemycket och tog lektioner. Sökte sammanlagt fem gånger, de andra tre så var det som att jag inte vågade förbereda mig, att jag var så rädd för att misslyckas och då var jag tvungen att ha det som en ursäkt. Klassiskt.

Många som blivit kända skådespelare har sökt många gånger till scenskolan och ändå inte kommit in.

– Ja, det är skönt att veta. Alltså, det är inte den enda vägen. Man ska ha en jävla tur, också, för just med skådespelare krävs det så mycket för att nå ut. Nu finns sociala medier och Youtube, det finns andra möjligheter att nå ut själv.

»Jag gick i terapi i flera år för att försöka frigöra mig från mina föräldrar, vilket slutade med att jag köpte ett hus på samma gata som jag växte upp på«

Vad var det för roller du ville ha, klassiska dramatiska roller? Shakespeare?

– Ja, absolut. Alltså, det här med humorn kom mer som ett nödvändigt alternativ. Det dök upp en humorklubb i Malmö, ett ganska stort, löst sammansatt gäng. Jag var lite bekant med de som drev klubben och sa, “jag vill gärna göra någonting.” Och så fick jag och min kompis vara med.

Du hade inte sysslat med humor hemma…?

– Jag hade tagit dramalektioner på Teater 23 där pappa jobbade (Kevin Benn, skådespelare, red.), och det gjorde jag från det att jag var nio till 15 och började på Heleneholm, där vi gjorde improvisationer, mycket humor. Fast jag hade inte fattat att det var det jag höll på med riktigt. Många av de roller jag sen gjorde på gymnasiet var också väldigt humoristiska.

När lossnade det då riktigt, när du hittade fram till din rollfigur Filippa Bark?

– När jag var 23, då hittade jag den där Filippa-rösten och började göra den på den här humorklubben. Då började jag skriva själv, det hade jag inte gjort innan. Nu skrev jag och min kompis Emma Hansson Löfgren egna sketcher. Sen höll vi på och harva med annat men höll karaktärerna vid liv. Därefter hade Riksteatern en tävling som hette Open Jam där de fixade PR och publik.

Stand-up?

– Nej, man kunde göra precis vad man ville. Av en slump råkade jag se det dagen innan anmälningstiden gick ut och vi kom dit och vann tävlingen.

Ni var två då?

– Det var Monika och Filippa. Alltså, vi blev uttagna tillsammans med fem andra akter och fick sen åka till Arvikafestivalen och därefter turné med Riksteatern. Då började det lossna och i samma veva var jag med i Robins talkshow i SVT. När jag gjort tre framträdanden i Robins ringde Kristian Luuk och frågade, ”Vill du vara med i Melodifestivalen?” Ja, så det var bara ”Boom!”.

Men hur hittade du den där speciella Filippa Bark-rösten? Hur nära din egen barnröst ligger den?

– Alltså, det är som att Filippa är allt det som jag är, fast som jag försöker gömma och är jätterädd för att visa på något sätt. Alltså, alla sidor som man har i sig, alla drifter och alla behov som jag har varit jätterädd för att visa, för jag har varit så himla inställd på att man ska vara lagom, man ska vara behagfull och man ska hela tiden tänka på andra och absolut inte ta plats – om inte folk ber om det.

Det blir nästan som en form av egenterapi, att man på scenen kan få ut en massa grejer.

– Ja, jag har haft en glädje i att få lov att bara släppa alla spärrar via henne.

Känner du en längtan efter att plocka fram Filippa igen?

– Ibland kan det vara så här, ”vad hade Filippa gjort, vad hade hon sagt nu, vad hade hon tänkt?”.

Och Filippa är då i samma ålder som du, inte så att hon är en yngre variant av dig, eller?

– Nej, hon är nog ändå fortfarande någon form av tonåring. Det är så hon är gjord, men jag har försökt utveckla henne. Jag har spelat henne som gravid. När jag var höggravid med min dotter Dalia så gjorde jag och Björn Gustafsson en massa sketcher och då var hon en ung mamma, så det går att ändra.

»Minns att jag var väldigt ledsen när jag fick kritik för Filippa Bark. Det värsta är att folk hatar en så mycket. Någon skrev på Instagram, ”Stick från stan, du är inte välkommen i Malmö” och ”Jävla häxa, håll käften.”«

Skulle du kunna göra Filippa som vuxen idag?

– Jag har skojat om att jag måste göra henne i övergångsåldern. Hålla på med inkontinens och klimakteriet och så.

Har du genom åren haft någon annan rollfigur förutom Filippa?

– Jag har en gammal tant som heter Blenda Olsson som kom fram när jag blev lite äldre. Blenda vägrar inse sin ålder, alltså att hon kan dö vilken sekund som helst, men hon lever ändå som om hon är 20, hon har inga begränsningar och ska läsa kinesiska i Lund för det är framtidens språk…

Och hon talar med vuxen röst?

– [förställd röst] Ja, hon pratar den här …

Ja, den är bra, den hesa Malmötanten med inrökta stämband.

– Ja, verkligen. Mina föräldrar hade en vän som pratade så, minns att jag lyssnade mycket på den rösten när jag var liten.

Kan du även använda Filippa-rollen som skydd, som när du är sur på din sambo.

– Alltså, då är jag inte så snabbtänkt tror jag att jag går in direkt.

Vad tänkte dina barn när de var små och hörde dig som Filippa Bark?

– Min dotter var tre när jag var med i Melodifestivalen och var nog lite frågande. Hon är väldigt extrovert, Dalia, och jag är ganska blyg. Efter att jag gjort rollen i Melodifestivalen kunde hon gå fram till främlingar och säga, ”det här är min mamma, hon är Filippa Bark, jag är Filippa Barks dotter.”

Det sägs också att den rollen delade det svenska folket efter Mello, de som hatade och de som älskade henne.

– Ja, så var det verkligen. Jag fick känslan av att jag var i ett drev. Minns att jag var väldigt ledsen, för det är ett misslyckande. Det värsta är att man blir utdömd på förhand, att folk hatar en så mycket. Annars är det värsta att folk inte gillar det man gör. Först kom det en våg av ganska hård kritik. Någon skrev på Instagram, ”Stick från stan, du är inte välkommen i Malmö, vi vill inte ha dig här” och ”Jävla häxa, håll käften.” Där kan de skriva vad som helst. Jag måste ändå säga att jag kan förstå … Det var en ganska speciell karaktär som fick väldigt mycket plats. Så jag kan också förstå att om man inte gillar det så var det störigt. Och att jag kanske inte tog artisterna på riktigt allvar utan drev lite med dem.

Och snart är du aktuell på Malmö Live – hur är det att spela både Mikael som barn men även hans dotter?

– Det är speciellt att spela någon som står två meter ifrån en och att jag ska gestalta hans liv. Det var klurigt tyckte jag, för antingen kan man göra som Nour (El Refai, i den förra uppsättningen, red.) gjorde, försöka färga rollen av Mikael på något sätt. Men jag har gått åt andra hållet, inte minst då mitt sätt att prata, och vara, skiljer sig väsensskilt från Mikael så jag började snegla på hur han gick, och hur han pratar, för att bara komma ner i tempo, kunna få ut orden på rätt sätt.

Han går ju lite speciellt just i den där rollen, eller, han rör sig inte så mycket, går från stolen upp till micken, ganska långsamt, lite slowmotion.

– Ja, nu är han lite äldre också.

Ja, och det är väl också tanken, för dramatikens skull.

– Precis. Ja detta är verkligen mycket mer någon slags berättande musikteater. Det är också speciellt att göra hans dotter eftersom att jag faktiskt har umgåtts mycket med två av hans döttrar.

Gick de också på Heleneholm?

– Ja, och vi umgicks mycket efter gymnasiet, framför allt med en av hans döttrar, vi gjorde egna föreställningar tillsammans där hon gjorde scenografi och sydde kostymer. Hon bodde också i Paris ett tag, precis som sin pappa när han var ung. Och så var jag där och bodde med henne en sommar.

Din egen “sceniska bakgrund”, du kommer från en teaterfamilj?

– Ja.

Ofta är det väl så att man som barn säger, ”men nej, det ska jag absolut inte göra”, men sen kommer det ändå. Men du var ganska klar tidigt vad du ville göra?

– Ja, så var det verkligen.

»Med min karaktär Filippa har jag haft en glädje i att få släppa alla spärrar«

Och du har syskon också?

– Ja, jag har en storasyster.

Men hon valde inte den vägen?

– Nej. Hon var superduktig i skolan och ville ut i världen. Hon har följt vår pappas rötter genom att flytta tillbaka till England. Så hon bor i London med en engelsk pojkvän, hon valde juristvägen. Så var det också när vi var små, hon satt hela tiden och läste, jag stod framför spegeln, klädde ut mig och showade.

Och du var yngst ju, ofta är det den yngre som kan ta svängarna, göra lite som de själva vill…

– Apan liksom. Exakt, ja, det är väldigt klassiskt.

Din pappa är engelsman och skådespelare, kände din syster sig mer brittisk under uppväxten än vad du gjorde?

– Jag tror att hon hade mycket större äventyrslystnad än vad jag hade, hon flyttade hemifrån när hon var 16 och började på en internationell skola i Norge, United World Colleges, med elever från hela världen. Jag har alltid varit trygghetsnarkoman och mammagris, så, ironiskt nog, gick jag i terapi i flera år för att försöka frigöra mig från mina föräldrar vilket slutade med att jag köpte ett hus på samma gata som jag växte upp på.

När du hade kommit i gång med karriären?

– Ja, nu alltså, för två år sedan. Situationen var så här, ”ska jag flytta till Stockholm, ska jag bo någon annanstans än i Malmö, var ska jag hamna?” Men då blev det samma gata, ett exakt likadant hus som jag växte upp i på Kirseberg.

Ja, och det är fint där.

– Ja, jag älskar det, och det känns jättetryggt. Jag vet exakt hur solen går i trädgården…

Hade även din mamma något med teatervärlden att göra?

– Ja. Hon har alltid varit en sån där kulturkvinna, alltså den som bokar alla biljetter och fixar så att alla kommer i väg och tittar. Och sen har hon själv en dramapedagogutbildning. Så hon var också teaterintresserad som ung.

Var det så dina föräldrar träffades, genom teatern?

– De träffades faktiskt genom pedagogiken. Alltså, mamma är också utbildad förskolelärare och sen har hon forskat på pedagogik och undervisat på Malmö Högskola. Och då jobbade de tillsammans på en förskola i Lund som heter Lekloftet.

Bodde ni i Lund då?

– Våra föräldrar ja, innan vi var födda.

Så din pappa kom till Lund först?

– Ja, han kom först till Lund, eller var det Stockholm…? Han var gift innan med en svensk kvinna, så därför kom han till Sverige. Mina föräldrar bodde i Lund och jobbade på den här förskolan som hade sån där typisk 70-talspedagogik, att man inte skulle säga nej. Det var så här, ”får jag hoppa från den översta våningen?” ”Ja, det får du men du kommer att dö.”  Som jag minns att jag önskade att mina föräldrar hade kunnat gå tillbaka till den pedagogiken, det var väldigt fritt.

Riktig progg-pedagogik.

– Ja.

Din pappa har i alla fall inte gjort som Colin Nutley som fortfarande inte pratar svenska, efter 40 år i Sverige…

– Nej, just det. Men han pratade alltid engelska med oss när vi var små för att vi skulle lära oss.

Så ni är tvåspråkiga…?

– Jag kan inte säga att jag är tvåspråkig. Men min syrra är mer engelskspråkig än svensk idag, hon har svårt att prata svenska med sin son, då måste hon anstränga sig.

»Jag har alltid varit trygghetsnarkoman och mammagris«

Din pappa som länge jobbat med Teater 23 i Malmö har en ganska udda bakgrund, som akademiker, och stridspilot.

– Ja.

Men valde en “mjukare” bana i livet.

– Ja, verkligen. Han pluggade i Cambridge, fick en toppenutbildning och hade då möjlighet att göra karriär inom flygvapnet RAF. Men han valde då att gå åt helt andra hållet och hålla på med teater.

Och det började han med redan i England?

– Nej, han började nog i Sverige, faktiskt. Men sen åkte han tillbaka till London i ett år, på en teaterskola. Han var väldigt privilegierad som ung och hade möjlighet att kunna bli diplomat eller advokat, eller vad som helst efter att ha gått sin utbildning i Cambridge.

Kommer han från en familj av militärer?

– Ja, och gamla pengar… väldigt så, klassiskt engelsk.

Tog han med sig lite “gamla pengar” till Sverige då?

– Nej, det gjorde han inte. Vi levde väldigt knapert. Han satte vårt hus i pant en gång för att hjälpa teatern med ekonomin.

Han jobbade väl på Teater 23?

– Ja, precis. Han var framför allt skådespelare men det var ju en fri teatergrupp så de drev det ganska mycket själva.

Du har en dotter sen tidigare tillsammans med ditt ex, komikern Jonatan Unge, bor han i Malmö?

– Ja, han är från Stockholm men bor i Malmö nu.

Har ni en bra relation och gemensam vårdnad?

– Ja, det har vi, absolut. I och med att han också har ett sånt här jobb och turnerar så måste man pussla mycket med tider, men mina föräldrar hjälper också till en del.

Är han mest komiker eller gör han andra roller också?

– Han ska börja filma nu faktiskt, men hittills så har han gjort poddar och ståuppkomik.

Sen träffade du din nuvarande man och ni har sonen Jonah tillsammans. Är han också i nöjesbranschen?

– Han är bibliotekarie men spelar också i ett rockband, Pyramid. Så han är lite inne i nöjesbranschen också.

Nu har du familj och två barn, samtidigt som du jobbar som skådespelare runt om i landet, hur får du ihop det…?

– Det är jättesvårt tycker jag. Jag försöker att tänka att jag i perioder kan ta jobb där jag kan vara borta, jag måste ju tjäna pengar också, och jag vill ju göra det, jag älskar mitt jobb. Men måste inse att i perioder så får jag ta det lugnare. Har under senaste året inte tackat ja till så mycket.

Kan du hålla dig i den här regionen och klara dig på det?

– Ja, jag försöker göra det men det är många jobberbjudanden…

Men du har ändå en bredd som inte alla har, dels komiken, sen har du även gjort en del dramatiska roller, som Marilyn på Malmö Stadsteater, och lättsammare komediroller, som Sunes mamma på film.

– Ja, exakt, jag har en vana från att både stå på scen och komik på tv – spelade i Blod och Eld av Ada Berger, då var jag gravid med min son Jonah som är yngst. Och sen spelade vi igen året därefter, när han hade kommit ut, det var två år sen.

Sen gör jag föreställningar på Hipp som heter Hipp Night där jag är konferencier, älskar den arbetsplatsen, den är underbar.

Och nu har jag börjat regissera också, har gjort en tv-serie som heter Dilan och Moa (med Moa Lundqvist och Dilan Apak) som utspelas på Möllan. Vet inte om jag får säga det men vi ska få göra en säsong till.

Vad är annars på gång framöver?

– Vi gör en ny Sune-film som vi börjar spela in i Göteborg nu i vår, så det kommer jag göra parallellt med att jag spelar i Wiehe-föreställningen här på Malmö Live.

När du spelar in film, måste du då bo en längre tid på annan ort?

– Nej, man är oftast ledig på helgerna.

Och när du filmar får din sambo deala lite med ditt ex..?

– Exakt, vi pusslar och pusslar.

Vad har du annars för artistdröm som du inte hunnit förverkliga?

– Jag drömmer hela tiden om att skriva mer själv, skulle vara kul att göra en egen föreställning.

Vem är din perfekte scenpartner idag?

– Det finns hur många som helst. Jag tycker att det är jättekul att jobba med Dilan och Moa och jag har haft så sjukt kul med Björn Gustafsson och skulle gärna göra någonting med Jonatan Unge, tycker han är en av Sveriges roligaste.

Och framtiden, nästa år fyller du 40.

– Ja, men jag har ingen åldersnoja, ser fram emot att ha en stor fest.

Då får du stänga av hela Kirseberg.

– Exakt! Stänga av hela kvarteret!

FAKTA

NAMN: Sissela Klara Sivsdotter Benn
ÅLDER: 39 år
FAMILJ: Sambon Dan, sonen Jonah, dottern Dalia (som hon har med komikern Jonatan Unge), mamma Siv, pappa Kevin och storasyster Ellika.
BOR: Kirseberg, Malmö.
KARRIÄR I KORTHET: Strippan Alice i “Closer” på Malmö Stadsteater, som Marilyn i “Marilynpassionen”, Malmö Stadsteater, scenfiguren Filippa Bark, även hos Robins och i Melodifestivalen, Sunes mamma i “Sune vs Sune”, har även regisserat tv-serien “Dilan och Moa”.
AKTUELL: En ny, uppdaterad version Wiehe-föreställningen “Har du sett världen” på Malmö Live. Spelar även rollen som Sunes mamma i den nya Sune-filmen som spelas in i Göteborg under våren.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman

Fler Intervjuer

oktober 2019
Fredrik Ericsson
oktober 2019
Fredrik Ericsson
september 2019
Fredrik Ericsson
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-