Sven Melander

DECEMBER 2018 |
Olle Berggren

Han inledde sin karriär som politiskt radikal journalist på 60-talet och blev folkkär i det tidiga 80-talet i rollen som Berra i Lasse Åbergs Sällskapsresan. Snart kan Sven Melander, 71, fira 40 år i nöjesbranschen och i början av januari står han åter på scenen i den här delen av landet, nu i Nyårsrevyn på Arlövsteatern.

Han är klädd i skotskrutiga byxor, röda strumpor och mörkblå tröja. Nästan som 60-talets lokala mods, en scen han deltog i med bandet Lille Mats där han sjöng med bland andra Björn Afzelius

Sven Melander är en komiker som är politiskt medveten, han kan vara allvarlig och i nästa sekund rolig, Öppen och ärlig om det mesta. Säger vad han tycker om såväl sin gamla arbetsgivare SVT som om sin kära barndomsvän Afzelius som tragiskt gick bort i cancer för snart 20 år sedan. En sjukdom som även drabbade Sven för drygt ett år sedan men efter fem månaders behandling var han åter på benen. Sen dess har han jobbat hårdare än någonsin. Du har snart ägnat 40 år av ditt liv som underhållare, dessutom en lång karriär som journalist på bland annat Expressen och Aftonbladet och Sverige Radio…

– Ja, jag har varit väldigt duktig.

 

Och nu vid 71 års ålder känns det som du jobbar mer är någonsin, teater i Stockholm, regissör på Nöjesteatern i Malmö och nu Arlövsrevyn med premiär i början av det nya året. Dessutom din roll som YouTube-stjärna. Däremellan hann du även med en cancerbehandling som tog närmare ett halvår.

– Ja. Jag hade egentligen inte tid att vara sjuk, och få behandling, men jag var tvungen. Jag gjorde partiledarintervjuerna i direktsändning på Facebook. Det gjorde jag ju i februari. Sen var jag var borta mars, april, maj, juni och juli, fem månader. Därefter, i slutet på juli åkte jag till stjärnorna på slottet. Så det var det första jag gjorde efter min behandling. Direkt därefter åkte jag ner till Malmö och började regissera igen. Prick fem månader var jag borta.

»När de tänder lamporna på scenen, om du inte tycker att det är jävligt kul då, då ska du göra någonting annat«

Hur kan det komma sig att du har så mycket jobb efter att ha passerat 70?

– Ja, folk har dåligt omdöme så jag vet inte. Jag tror också, jobb och jobb … stora delar av min generation försvinner, det har varit ett jättetapp inom väldigt kort tid med både Magnus och Brasse, Hasse och Tage, Jerry Williams hela gänget har försvunnit. Så plötsligt liksom, ”vi måste ju ha Melander. Lever han?” ”Ja, gör han det, åh vad bra.” Jag tror det är lite så också. Alltså just det här med Facebook, plötsligt blev det en helt annan karriär. Den såg jag inte komma. Jag har ju aldrig haft någon karriärplanering i mitt liv vilket ju är idiotiskt. Det borde man ju ha. Oavsett vad man jobbar med så borde man ha några mål, försöka se: hur kan jag utvecklas.

Då behöver man en agent.

– Ja, det vet jag inte, det fanns ju inte förr. Man borde ju själv tänka, det här ska jag göra, det här, är det bra. Att ha nån plan. Men trots att jag är ingenjör i botten har jag alltid varit dålig på det. I många fall kan jag erkänna, jag har tittat på pengarna. Alltså, för det har funnits så väldigt mycket i mitt liv som jag velat göra. Jag ville segla, allt det som man talar om som ”borgarklassens diskreta charm”, de hade klart för sig hur man roar sig och det har jag gjort. Klart man har gjort mycket skit men på något vis har det varit värt det.

Du var ju med i nöjesvärlden och den lokala popscenen i Malmö redan på 60-talet med bandet Lille Mats där en av sångarna hette Björn Afzelius.

– Vi kom aldrig in i popsvängen, vi var snarare ett hootenanny-band. Och med Björn Afzelius i bandet så hade vi i alla fall en framtida stjärna, han gick ju vidare till betydligt större uppgifter med Hoola Bandoola Band. Som Lille Mats blev vi faktiskt intervjuade av Christer Borg i Kvällsposten så det var en viktig milstolpe i karriären. En helsida med stor bild!

Ville ni inte gå vidare med bandet?

– Kanske, om vi slagit igenom, vi hann ändå med två tv-program som tyvärr inte finns kvar.

Hur många socialister var ni i bandet på den tiden?

– Renodlade socialister? Det var nog bara jag.

Inte ens Afzelius?

– ”Affe” (Afzelius), alltså, förlåt om jag säger det, men ”Affe” på tiden, vilket han har erkänt, var en politisk idiot, han hade ingen aning om någonting. Han skolades långt senare. ”Affe” sa ju att han var anarkiskt. Han hade ju liksom ingen aning om vad en anarkist var… Hans stora intresse var Elvis Presley och ÖIS. Men sen blev han väldigt politisk medveten. Han var en fantastiskt rolig människa att vara med.

»I många fall kan jag erkänna, jag har tittat på pengarna. […] Jag ville segla, allt det som man talar om som borgarklassens diskreta charm«

Nu sitter vi här ute i Arlöv hos komikern och revypappan Kent Nilsson i Arlövsrevyns lokaler. Vad är det du ska göra här framöver?

– Om jag ska sammanfatta det hela så ska jag vara rolig.

Hur länge sen är det sen du stod på scenen?

– Senast var det Sällskapsresan (scenversionen) i Stockholm. Sen gjorde jag Spanska flugan i Göteborg. Så det är inte så längesen.

Du jobbar i Stockholm, Göteborg och nu åter i Malmö. Var är din bas idag, bor du i Malmö, eller Stockholm?

– Jag hade lägenhet i Malmö under rätt lång tid. Men vi sålde den för några år sen för Alice min sambo, har ett stort ställe i Svängsta, Blekinge, en gammal disponentvilla (!). Så det kan man väl säga är vår fasta punkt.

Tillbaka till det här med att jobba så mycket efter 70. Jag menar, man talar om åldersfascism i Sverige men du tycks ha klarat dig rätt bra. Du har haft grejer hela tiden.

– Nej, eller ja… enda gången som jag kan påminna mig om att det var problem var när SVT, utan förvarning, över en natt, la ner Snacka om nyheter.

Det var ändå rätt längesen.

– Vad kan det vara, 2002, 2003? Och då hade jag inte ett enda jobb, då hade jag tackat nej till allting för jag hade ju Snacka om nyheter så jag hade absolut ingenting. Det var ett helt idiotiskt beslut. Det här var året innan Reinfeldts första gäng tillträde där ministrarna avgick varje vecka på grund av TV-licenser, svart arbetskraft med mera.

Då hade ni mycket att ta tag i.

– Sveriges television hade ju inget program då som kunde behandla detta. Men som sagt, då hade jag inte någonting så jag ringde Universitet och tänkte börja läsa idéhistoria. Det var inga problem, jag skulle bara skicka in några papper sen kunde jag börja. Då ringde Christer Claesson (Stefan & Christer) och sa: du ska vara med nästa sommar på Vallarna där vi ska göra Två bröder emellan. Sen snurrade det på igen.

»När jag fick beskedet att du har en allvarlig form av cancer och du kommer få cellgifter så måste jag erkänna att min första tanke var, fan va skönt«

Du avslutade din cancerbehandling i somras, hur upptäckte du tumören?

– Jag upptäckte en tumör på min kropp strax innan julen 2018. Och jag pratade med min urolog på Huddinge i Stockholm eftersom jag är gammal njurstenspatient. ”Alltså, det får vi titta på då”, sa han då. Och så var vi hemma i Blekinge och firade jul och där känner jag också en urolog, mer privat. Så jag snackade lite med honom och han sa, ”fan kom in till mig så får vi titta på det”. Så gjorde vi det, han gjorde ultraljud och så sa han, ”du får åka in till sjukhuset, de har en bättre ultraljudsapparat, men det är säkert ingenting”. Så jag åkte in till sjukhuset och de sa ”du har någonting och den är i alla fall inte godartat, det kan vi garantera”. Så det var klara besked redan från början. Tre dagar senare var jag opererad i Karlskrona, de hade tagit bort tumören. Och sen så skickade de mig vidare till Stockholm och Karolinska och där sa de, ”vi ser absolut ingenting nu” men vid den här typen av cancer sätter vi alltid in cellgiftsbehandling för att vara säkra.

Och under behandlingen planerade du förstås vad du skulle göra framöver …?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag ska vara fullständigt ärlig vilket folk naturligtvis ser som att svära i kyrkan. Men när jag fick beskedet att du har en allvarlig form av cancer och du kommer få cellgifter så måste jag erkänna att min första tanke var, fan va skönt. För jag var fullständigt slut i höstas. Och hade för första gången i mitt liv upptäckt att det inte var roligt att jobba. Jag hade jobbat i stort sett klockan runt i fyra, fem år så att jag tror att, om man kan säga så, det kom nog ganska lägligt.

Din sambo tyckte inte att du jobbade för mycket?

– Nej, hemligheten bakom alla lyckliga förhållanden är att man jobbar.

Är hon också i nöjesbranschen?

– Nej, hon har riktigt jobb.

Ja, just det. Det har ju du också haft, en gång i tiden. Både som ingenjör och som journalist.

– Som ingenjör har jag aldrig jobbat.

Har du haft nytta av det?

– Det tycker jag. Man kan säga mycket om journalister men speciellt tekniska är de ju inte. Det måste man ju erkänna. De är oftast väldigt humanistiskt inriktade. Och det är väl jag också.

»Jag anser att Nöjesmaskinen förändrade svensk tv-underhållning«

Du gick också direkt från journalistiken till nöjesvärlden och din första roll, Berra i Sällskapsresan.

– Ja, det var något helt annat. I journalistiken har man ju en metodik och man har ju verktyg i sin låda. När det gäller skådespeleri hade jag inte en suck alltså, det är bara någon slags instinkt vad man går på.

Formade du rollen till stor del själv?

– Ja det kan man kanske säga. Jag hade spelat sketcher innan då. Och det är ju rätt så kul att göra krumelurer. Eftersom det inte fanns någon Berra innan så blev han ju på något vis ur-Berra då.

En figur många kan identifiera sig med, som man har kul med.

– Folk säger ”men varför blev Sällskapsresan en sån framgång?” och det är naturligtvis flera faktorer. Jag tycker att det är en av de bästa kärleksfilmerna som har gjorts i Sverige. Det tycker folk är väldigt konstigt. Men den skildrar ju kärlek på olika plan. Tittar man på Robban och Berra, så är det ju två kompisar som gillar varandra som fan. Och deras förhållande, det är ju helt symbiotiskt. Berra är liksom ”yeah, right”, nu är det hålligång. Och Robban är, ”fan, jag är med Berra och Berra är rolig”. Men efter det, sen hände ingenting. Det här gjordes 1980. Och det var ingen som brydde sig om vad jag gjorde efter det. Folk tror kanske att nu var allting klappat och klart. Det var så här att 1979 jobbade jag på lokalradion i Stockholm. Jag gick från Aftonbladet och började på lokalradion som redaktionssekreterare. Ett av de tristaste jobb jag har haft över huvud taget. Men så blev det en konflikt där på redaktionen. Det var i december -79, jag reste mig upp och gick där ifrån och sa ”hej då. Tack för mig, leverpastej. Nu får ni klara er själva.”

Men sen kom tv-programmet Nöjesmaskinen och det blev en megasuccé.

– Ja, Nöjesmaskinen, var ett genombrott så det bara brakade. Väldigt stort på den tiden…

Var det du som ansvarade för att ballongdansen kom in det svenska folkhemmet…

– Nej, men vi hade det klippet där tre engelska komiker gör det. Så när vi hade visat det i ett antal program, sa vi, ”ska vi inte göra en egen ballongdans?” Egentligen är det ett obegripligt nummer, ett gammalt variténummer från Paris med nakna kvinnor och strutsfjädrar så man undrar, varför håller männen ballong framför bröstet.

Du hade ingen teaterbakgrund från ungdomen, är du helt självlärd när det gäller den delen?

– Ja, det får man väl säga. Ja, alltså det är väl någonstans som jag har sagt, när de tänder lamporna på scenen, om du inte tycker att det är jävligt kul då, då ska du göra någonting annat. Jag har väl alltid varit en som gillat att vara i centrum, berättade roliga historier och var klassens clown, med allt vad det innebär för det är inte bara positivt, det är en rätt desperat åtgärd, också.

Om du tittar på hela din karriär, vilka är höjdpunkterna?

– Ja, det var svårt. Alltså Nöjesmaskinen är ju väldigt svårt att slå. Jag anser att Nöjesmaskinen förändrade svensk tv-underhållning. Det var skoj fast på allvar. Så jävla fräckt gjort.

Och ni grät inte så mycket som i dagens tv-shower, som Så mycket bättre…

– Nej, vi grät inte, det var för jävla lite gråt…

Finns det något nöjesprogram du ser på dag?

– Ja, jag tittar på en hel del nöjesprogram.

Ja, du är ju själv med i Fångarna, höll jag på att säga, menar Stjärnorna på slottet.

– Fångarna… ha ha. Jo, Stjärnorna på slottet, har jag följt då och då. Framför allt har jag tittat när det var Johannes Brost, Björn Ranelid och Kjelle Bergqvist, folk som jag känner. I början kanske man tittade mer. Om man ska vara ärlig så hade de äldre stjärnorna en annan lyskraft.

Som tidigare musiker, hur ser du på Melodifestivalen idag?

– Det tittar jag inte på. Det är usla melodier med värdelösa texter som framförs av människor som jag inte vet vilka de är. Det är den här fullständiga fixeringen … Ja, det har jag faktiskt som journalist pratat om, sen 70-talet har jag sagt: ”fan, tv har ett enda mål och det är att döda pressen”. Det är liksom någon sorts intellektuell alkoholism. Alltså du skriver om tv, man kan fylla tidningarna med Melodifestivalen en stor del av året.

Det här med kärleken, du träffade en ny kvinna, Alice, för typ åtta år sedan, hur gick det till…?

– Måste vi ha med det? Det är så jävla tråkigt att prata om, men OK, vi träffades genom en gemensam bekant.

Och nu har ni ett lugnt liv tillsammans…

– Ja, lugnt är inte ordet jag skulle beskriva det som…

Jobbar hon också?

– Hon jobbar, ja. Där uppe i Svängsta har hon en stor fastighet. Gamla Svängsta mattväveri, som det var en gång i tiden. Där jobbar hon med inredning och möbler.

Jaha, hon är därifrån ursprungligen…

– Nej, hon är faktiskt från Sölvesborg. Hon har drivit möbelaffärer i många år och hade bland annat den stora möbelaffären i HansaCompagniet i Malmö. Nu jobbar hon mest med offentlig inredning.

Så Blekinge är nytt för dig.

– Ja, det är inget jag har brytt mig om tidigare, ha ha. Jag har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt det landskapet.

FAKTA

NAMN: Sven Alarik Melander

BOR: Lägenhet Stockholm, villa (tidigare disponentvillan) i Svängsta, Blekinge.

FAMILJ: Sambon Alice Åkerblom, 57, driver ett designcenter i Svängsta. Tre barn från tidigare äktenskap Victor, Christina och Linnéa. Ett barnbarn.

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Malmö med en tre år äldre bror, Jörgen. Hade också en 20 år äldre halvbror på mammans sida.

MAMMA VAR: Alice Isabell Melander, hemmafru/kontorist/städerska.

PAPPA VAR: Alarik Severin Melander, rörläggare.

UTBILDNING: Byggnadsteknisk linje på Tekniska gymnasiet i Malmö. Journalisthögskolan i Göteborg (1969-70 ).

KARRIÄR

Journalist. Blev känd som Berra i ”Sällskapsresan” och slog igenom som programledare i ”Nöjesmaskinen”. ”Nöjesmassakern”, ”Stina med Sven”, ”Tack för kaffet”, programledare för Melodifestivalen (1994), ”Upp till bevis”, ”Snacka om nyheter”, ”Vinnare V75”. Nöjeschef på SVT1 (1986–89). Finalist i ”På spåret”. Musikalen ”Sällskapsresan”. Operetten ”Glada änkan”. Dramatenföreställningen ”Improvisation på slottet”.

AKTUELL: I Arlövsrevyn som  har premiär den 5 januari (spelar fram till och med den 24 februari). Kent Nilssons framgångsrika Nyårsrevy firar då 25 år. Förutom Kent och Sven Melander medverkar Jennie Rosengren, Lotta Thorell, Robert Rydberg och Caroline Nilsson. Regi Adde Malmberg.

TEXT Olle Berggren
E-Mail olle.berggren@galoreweekend.se
FOTO Jenny Leyman
E-Mail jl@galorebusiness.se

Fler Intervjuer

mars 2019
Olle Berggren
november 2018
Olle Berggren
september 2018
Olle Berggren
» 0 « HUSHÅLL
3 EDITIONER
0:-
» 0 « Företag
3 EDITIONER
0:-