Rune Andersson

FEBRUARI 2017 |

Fredrik Ericsson

Trelleborg, Electrolux, Getinge och Mellby Gård är nog vad de flesta tänker på när Rune Anderssons namn dyker upp. Men listan på bolag som Rune verkat för och många gånger ägt kan göras hur lång som helst. Medaljer och utmärkelser från både näringsliv och högskolor finns också på meritlistan. Vi fick en lång pratstund med Rune för tag sedan och fick ta del av Runes syn på företagande och samhälle.

Det är klart att vi förväntar oss en bestämd och till viss del hård man som varit koncernchef för ca 30.000 personer en gång i tiden. Och som idag är ordförande för ett konglomerat som omsätter flera miljarder. Men fördomar är (som de oftast är) felaktiga. Visst känner vi tydligt av Runes pondus och rättframhet. Men det är ändå den avslappnade stämningen, vänligheten och öppenheten som är orden som bäst beskriver känslan när vi kallpratar lite om Blekinge och olika dialekter. Efter att kaffe och belysning är på plats vill vi snabbt komma igång med frågor kring Runes liv och såklart all business.

Hur aktiv är du nuförtiden, med business?

Jag skulle säga att jag jobbar nog det man normalt skulle kalla heltid. Det vill säga 40 timmar i veckan. Men det är inte som förr, när man jobbade 60-70 timmar, som man har gjort hela sitt liv i övrigt. Men, jag håller på en del. Sen har jag lämnat många styrelser. Vi har ju ett tjugotal dotterbolag och intressebolag. Jag är väl kvar i några utav dem. Vi har ju en moderbolags-styrelse, där jag och mina tre söner sitter. Jag har inga döttrar, tyvärr. Och så är det två utomstående. Vi sex har lagt upp ett system, där någon av oss sex alltid är ordförande, det finns nåt undantag, men i princip alltid är någon av oss ordförande i alla de här bolagen. Sen får de ansvara. Så vi har det extremt decentraliserat. Vi har ett väldigt litet huvudkontor. Det är i stort sett de du såg här på frukosten. Vi är under tio personer här. Och det är tack vare att alla bolag sköter sig självt. Och vårt inflytande ligger i att vi har en ordförande. Sen vid varje styrelsemöte för vårt moderbolag, som vi har fyra gånger om året, rapporterar alla vad som händer i respektive bolag. Det är ett konglomerat, de har ingenting med varandra att göra.

»Då satt vi en dag i Malmö och delade upp hela koncernen. Inte en advokat, ingen revisor«

Just det, det har jag sett. Och blandade branscher…

Ja. Det är medvetet, vi vill ha det så.

Varför det?

Jo för att vi är ett familjeföretag. Om man börsnoterar, då kan du ju gå ut på marknaden och ta in kapital och så. Det kan du inte med ett privat bolag. Därför måste vi tänka på att eliminera alla de här svängningarna. Vilket gör att vi har en väldigt stabil utveckling. Varje år går några sämre och några bättre. Så är det ju i ekonomin.

Menar du olika branscher?

Ja. Vi har ju väldigt många olika branscher. Men, vi sorterar bort vissa branscher. Och just eftersom vi är ett privat bolag, så väljer vi bort väldigt volatila branscher. Till exempel fastigheter vill vi absolut inte vara inne i.

Inte?

Nu har ju de gått upp. Men jag har varit med så länge att jag vet att de går snabbt upp och snabbt ner. Det vill vi inte vara med i. Och inte såna här hi-tech. För det är ofta upp som en sol, ner som en pannkaka. Och vi vill heller inte vara med i läkemedel, för sånt begriper vi inte. Vi har valt bort sådana som kräver en väldig specialkunskap, eller är väldigt volatila, men då har vi bara valt bort kanske en tio-tjugo procent av alla verksamheter. 80 procent av alla verksamheter är ju inte såna. Dessa val beror kanske på min bakgrund.

Din bakgrund tycker jag är annorlunda, för du började väl som statligt anställd efter din utbildning på Chalmers?

Ja, först var jag på Chalmers nåt år och sen på SKF i ett år som redaktör för kullagertidningen. Efter de två åren blev jag statligt anställd som ansvarig för högskolebyggnaden i Luleå. Det var stor brist på akademiker på den tiden, så jag blev ju högskoledirektör när jag var tjugosex år. Alla mina kolleger var dubbelt så gamla som jag när man hade såna här svenska möten med andra högskolor.

Varför fick du det jobbet, hade du varit exceptionellt duktig i skolan då?

Nej, det hade inte med det att göra alls, utan jag var ju under ett år vice ordförande och under ett år ordförande på Chalmers studentkår. Jag satt i styrelsen för Sveriges förenade studentkårer (SFS) och var väldigt engagerad i utbildningsfrågor. Jag blev uppringd av departementet som tyckte att jag hade en fantastiskt bra bakgrund och stort nätverk på Chalmers. Chalmers blev ju lite fadder för den här högskolan i Luleå som startade. Och jag kände ju alla av betydelse på Chalmers och så. Sen var jag ju i den åldern när jag var flyttbar. Så jag flyttade upp när jag var tjugosex år och hade precis ett barn på gång, men familjen flyttade upp senare. Så det var nog orsaken. Inte att jag hade några bra betyg, utan att jag hade varit ordförande på Chalmers och jobbat med utbildning som studentpolitiker. Inte partipolitiker, men studentpolitiker. Så var jag där i tre år på högskolan och ansvarade för uppbyggnaden. Det var ett fantastiskt jobb och det var 80 timmar i veckan, men det kan man ju göra i den åldern. Sen flyttade jag över drastiskt, från högskoledirektör till plåtsäljare. För då tyckte jag att det här med staten… Nej, det är för mycket byråkrati för mig. Så då flyttade jag till Norrbottens järnverk och började sälja plåt på ett bolag som hette Plannja. Jag var plåtsäljare i ett år, marknadsdirektör efter ett år och vd efter två år.

Det gick snabbt…

Det var snabba karriärer på den tiden.

Vad berodde det på?

Ja, jag lyckades väl bra med det jag företog mig och blev snabbt befordrad. På den tiden var det inte alls den andelen akademiker bland befolkningen som det är idag. Vi som hade bra utbildning, jag var civilingenjör, och vi som hade en hygglig prestanda, vi kunde mycket lättare göra en karriär. Herregud, jag blev vd på Plannja när jag var 31 år, det är inte ofta man blir det idag. Men sen tröttnade jag, då hade jag bott i Luleå i sju år. Då blev jag headhuntad till Electrolux. Till dotterbolaget Getinge. Getinge var intressant i mitt liv, för först så var jag vd där på 70-talet. Sen tio år senare köpte Carl Bennet och jag det.

»Min far hade inte råd att köpa bil förrän han var femtio år, ungefär«

Just det, det känner jag till.

Men då hade jag sedan långt tillbaka slutat i Electrolux, för jag var på Getinge i tre år, sen var jag två år i Alingsås, chef för Electrolux Storkök. Så jag var totalt fem år på Electrolux. Sen gick jag till Trelleborg.