Frida Johansson

Den 31 augusti har Malmö Opera premiär för en nyöversatt version av ”musikalernas musikal”, West Side Story, med operasopranen Frida Johansson i drömrollen som Maria. Vi träffade den Ålandsfödda sopranen för att prata om uppsättningen och om konsten att pendla mellan opera och musikal.

Du ska nu göra musikalernas drömroll – Maria – och då undrar man förstås: hur började allt det här för dig?

– Jag tror att jag har haft en vanlig väg in i operan. Jag känner igen det från många vänner som håller på med just opera. För det är ju ett lite speciellt fack att gå in i. Jag började spela fiol när jag var tio år och trivdes med det. Sen tog jag min första sånglektion när jag var femton och tyckte direkt att detta gav mig en helt annan dimension när man plötsligt fick en text att jobba med. Men då var det fortfarande så att jag tänkte: jag vågar spela fiol inför folk, för då är det fiolen som låter, men jag kommer aldrig våga ställa mig på en scen och sjunga, för det är ju jag. Då är det min röst och rösten är något så otroligt personligt. Så det fanns inga tankar på att bli sångerska.

Så upptäckte du att du hade en röst där som femtonåring?

– Nej, det kom senare, bit för bit. Sen började jag höra från folk – vilken röst du har. Jaha? Har jag? Kände jag då, hade själv ingen aning om det.

Var det klassisk musik du spelade på fiol då?

– Ja, då var det klassiskt.

Så när sången kom in i bilden, var det klassiskt då eller populärmusik?

– Ofta när man börjar sjunga provar man ju lite olika genrer. Det är absolut inte så att man direkt börjar sjunga klassiskt. Men jag hade en sångpedagog som själv var klassiskt skolad, så jag fick prova på det litegrann, även om jag själv alltid lyssnat på olika genrer. Men med opera, det klassiska, kände jag att här har jag något att bygga vidare på. Jag fastnade för det här utforskandet av rösten. Hur brett kan det bli? Hur högt kan jag sjunga? Hur lågt kan jag sjunga? Man expanderar rösten på ett väldigt spännande sätt. Plötsligt känner man oj, gud, kan jag göra såhär? Då kommer det ett sånt här ljud.

Du är sopran, var du det från början?

– Nej och jag hade jättesvårt med höjden.

Jasså?

– Nu förstår jag att man inte ska sätta nån stämpel när man är så ung, men jag började sjunga mezzorepertoar och det var kanske mest för att man inte hittade upp till det här höga, ljusa. Men till slut kom det.

Var bodde du då?

– Då bodde jag fortfarande på Åland, tog ett sabbatsår då jag bara sjöng, jobbade som vikarie i grundskolan, tog sånglektioner och sen kom jag in på Folkhögskolan.

Fortfarande på Åland?

– Nej, det var i Sverige, i Härnösand. Där gick jag ett år och då hittade jag sopranrösten och började känna att nu vågar jag söka in till Musikhögskola och kom in där. Sen har det rullat på.

»Plötsligt känner man oj, gud, kan jag göra såhär? Då kommer det ett sånt här ljud«

West Side Story har ju kallats ”musikalernas musikal” och när filmversionen kom i det tidiga 60-talet nådde man även den nya, unga popgenerationen. Och nu gör du alltså Maria i West Side Story, lite av en dröm- och paradroll. Är det första gången du gör den rollen?

– Nej, det är tredje gången som jag gör den här rollen. Men det var längesen – det var åtta respektive sju år sen jag gjorde det senast. Så det har varit väldigt intressant att ta sig an rollen igen.

Hur är skillnaden – för nu är det också den danska superregissören Kasper Holten som ligger bakom uppsättningen…?

– Jätte, jättekul att jobba med Kasper. Sen är det en utmaning för egen del. Man blir äldre och rösten förändras ju alltid för varje år.

Originalet utspelar sig på New Yorks West Side, sent 50-tal. Har de uppsättningar du varit med i tidigare varit förankrade i den tidsepoken?

– En av dem, uppsättningen i Kristiansand i Norge var superklassisk. Ett helamerikanst produktionsteam, vi gjorde originalkoreografin som gick på Broadway 1957. Hade en koreograf som var understudy och hade lärt sig den här koreografin av Jerome Robbins direkt. Det var ju väldigt speciellt att få uppleva. Att för en gångs skull få göra ett verk som det är, bara rakt av.

Och den andra, var det lite modernare tappning?

– Det finns alltid en doft av 50-tal i West Side Story.

Hur är den på Malmö Opera i höst?

– Jag skulle säga att den är på många sätt mycket trogen originalet, men Kasper har många väldigt fräscha infallsvinklar också.

Och kläderna, är det nutid eller femtiotal?

– Nu har jag inte sett de andras kostymer än. Jag har sett skisserna och jag har sett mina egna och det är väl femtiotal med en twist?

Är det mycket omgjort för att passa Malmö idag?

– Nej, det får man inte göra. Det finns mycket regler man måste förhålla sig till.

Det är alltså upp till publiken att själva tolka…?

– Precis. Men jag tycker scenografin är genial, för den knyter definitivt an till New York under 50-talet. Det finns lite trappor som doftar New York, men det finns också en början på en huskropp som mycket väl skulle kunna vara Turning Torso. Tycker koreografin har moderna influenser, samtidigt som mycket knyter an till musikalens ursprung.

»Det finns lite trappor som doftar New York, men det finns också en början på en huskropp som mycket väl skulle kunna vara Turning Torso«

Du är ju utbildad operasångerska, medan många som gör såna här roller kommer väl från Balettakademin och olika musikallinjer – är du den enda operasångerskan här?

– I denna ensemblen, ja.

Har du gjort andra musikaler också?

– Jag har ju gjort Maria två gånger innan och så har jag gjort Magnolia i Show Boat.

Finns det problem för dig att gå mellan de här olika uttrycken?

– Nja… det är inte helt okomplicerat. Man har en annan timbre och färg på rösten och man vill inte att det ska vara allt för uppenbart, eller att man ska sticka ut för mycket. Samtidigt så är rollen skriven på ett sätt att man mer eller mindre måste vara lite klassisk i rösten.

För jag tänker tillbaka på Bernstein – hans utgångspunkt var ju såväl klassisk musik och jazz som tidens populärmusik, när han skrev musiken.

– Och det är en klassisk musikal och det är en roll där man sjunger de riktigt höga tonerna. Man måste ha tillgång till sin huvudklang. Det är inget som går att vältra sig igenom.

Så du kan utnyttja din fulla potential i den här rollen…

– Ja, Gud, ja!

Får du hålla igen ibland?

– Ha ha. Men det är också nåt som kommer automatiskt av stilen på musiken. Så det är inte sådär att jag tänker – nu ska jag sjunga musikal. Men självklart sjunger man på ett annat sätt. Man har mygga och det är ett helt annat sound i orkestern.

Man har ju hört om operadivor… Är det några skillnader i kulturen som omgärdar operavärlden och musikalvärlden?

– Absolut finns det skillnader. Den stora skillnaden i en musikal tycker jag är att det är så många olika pusselbitar som läggs ihop. Det är mycket dans och koreografi, det är sång, det är talteater. Jag är stum av beundran inför dessa musikalartister som har alla de här uttrycksformerna som de behärskar otroligt bra. Det är så kul att se. Dansen är ju det som jag inte har med mig.

Måste du dansa här?

– Ytterst, ytterst lite. Det är klart att det är en lite annan atmosfär. Samtidigt är målet detsamma. Man sätter ihop en föreställning, man vill berätta en historia, det är bara olika sätt att berätta den på. Och du nämnde operadivor, det kanske är mest för att jag jobbat inom Skandinavien, men här finns inga operadivor. Svenska operasångare utomlands, är kända för att vara extremt ödmjuka och ha bra arbetsmoral.

»Det desperata – var är vår plats? Var finns det plats för oss i den här världen? Det är väl mer aktuellt än någonsin«

Vad har du för förebilder bland klassiska operasopraner – någon favoritsopran?

– Det växlar, man lyssnar och tittar på olika sångare och tilltalas av olika saker. Men det är klart att de här verkliga klassikerna, Maria Callas för uttrycket, Birgit Nilsson för jävlar anamma och Joel Sutherland som har en fantastisk teknik. Just nu gillar jag Anna Netrebko, hon har en otrolig teknik, men också personlig röst.

Finns det någon opera som du verkligen älskar, som du drömmer om att få göra?

– Jag har ett speciellt förhållande till Trollflöjten för jag såg Ingmar Bergmans Trollflöjten som liten. Och jag älskar Mozart… ja, jag älskar allt med Trollflöjten. Jag har fått göra Papagena några gånger, det är speciellt, en barndomsdröm, även om jag inte tänkte så där och då. Sen älskar jag Puccini, men jag är inte där just nu. Jag är mera Mozart.

Nu jobbar du ju i Malmö – har du varit här tidigare också?

– Jag har gjort Snödrottningen här, som vi ska göra igen i vinter.

Så du bor i Malmö?

– Ja, pendlar lite fram och tillbaks till Stockholm.

Har du familj?

– Ja, man och två barn. Men de är inte här nere, jag jobbar i Malmö och åker hem när jag är ledig. Vi tar det lite vecka för vecka. Min man är också operasångare.

Tenor förstås…?

– Ja, ha ha, stämmer. Så det är lite pusslande. Operan förser mig med en lägenhet här i stan. Nu bor jag i samma som jag bott i tidigare och känner att jag blir mer och mer förtjust i Malmö ju mer jag är här. Jag har goda vänner här och jag hade länge längtat efter att få komma hit och jobba. Jag blev SÅ glad för rollen i Snödrottningen och att få komma tillbaks nu. Och inte bara till staden, utan framförallt operahuset.

Vet du vad du ska göra längre fram, efter det här?

– Några ”kansken”, men inget som är klart med kontrakt.

Om man ska lära sig att lyssna på opera, vad rekommenderar du att man ska börja med?

– Jag tycker Puccini är en bra ingång. Tosca och La Bohème. Där finns lite hits och man får det där som många söker i första hand i opera – det är de stora uttrycken, stora känslor. Det spelar på mycket känslosträngar. Vackra melodier. Stort och svulstigt i orkestern.

»Det är procentuellt sett väldigt många operasångare från Åland«

Och när det gäller musikal, har du nåt tips om man vill hitta in i den världen?

– Jag är nog fel person att fråga. Men såklart West Side Story.

Jo, det är ju i och för sig en bra ingång, med låtar som man säkert hört i andra sammanhang. Och i år skulle Bernstein fylla 100 år, så det är väl lite jubileum. Är det därför man sätter upp West Side Story på Operan?

– Nja, men jag har förstått på Michael Bojesen (operachefen) att det har varit en barndomsdröm hos honom. Att han alltid har älskat West Side Story och det här var väl den perfekta anledningen att driva igenom den. Och sen är det ju en historia som är ständigt aktuell.

Tänkte på att West Side Story har funnits så himla länge, på vilket sätt tycker du att den är aktuell idag?

– Själva historien är ju ännu äldre än så, det är ju Romeo och Julia. Och det är ju nånting väldigt mänskligt i att dela upp sig. Att se vi och dem. Att bli ifrågasatt när man vill bryta sig ur den grupp man tillhör. Vad det är att växa upp, vad finns det för framtid. Det som alltid berör mig väldigt mycket i det här stycket, förutom det uppenbara – Tony och Marias kärlek och alla dödsfall – är den här sången ”Somewhere”. Det desperata – var är vår plats? Var finns det plats för oss i den här världen? Det är väl mer aktuellt än någonsin, eller lika aktuellt som alltid.

Hur var det hemma när du växte upp? Någon annan i familjen som gått in för musiken så mycket som du gjort?

– Nej, men musiken var ändå väldigt närvarande. Jag har en mamma som är från fastlandet, som vi säger på Åland, som är från en liten ort i Finland, och hon sjöng i en tangoorkester när hon var ung. Hon har en underbar röst. Så det minns jag från min barndom att man satt och lekte på sitt rum och mamma stod och sjöng i köket. Sången fanns alltid med. Pappa lyssnade på Rolling Stones och Cornelis Vreeswijk. Mina föräldrar har alltid varit öppna för att presentera oss för ny musik. Jag är uppväxt på Åland, som är ett jättelitet samhälle, men om det nån gång kom nån orkester utifrån och hade en konsert, så tog de med oss dit.

Hur valdes du till denna rollen?

– Jag blev inbjuden till audition, antagligen för att jag varit här med Snödrottningen och de visste att jag hade gjort Maria tidigare.

De visste att du kom högt?

– Ja, ha ha. Precis. Och i Snödrottningen spelade jag en väldigt ung roll. Så då var de väl nyfikna på att se om det skulle passa.

Har du andra okända egenskaper vi inte känner till?

– Vad skulle det vara..? Jag har nog varit en sån som alltid gillat att läsa, men det är ett tidigare liv, nu har jag ju en två- och en fyraåring… Jag gillar att laga mat och baka. Och äta… kakor. Ha ha..

Så du gillar att laga mat, någon favoritkrog i Malmö?

– Ingen favorit än så länge, men det finns mycket bra. Jättebra Indiskt här runt operan och Triangeln. Men det absolut bästa jag vet när jag är ledig är att vara på Åland på mina föräldrars ställe och bada bastu sent på kvällen. Det är det jag helst gör, finnen i mig.

Kulturellt sett är Åland lite Sverige, lite Finland?

– Väldigt så. Även om Åland är en väldigt liten ort (29 500 boende på hela ön, 12 000 i Mariehamn) så märks det att Åland ligger mitt emellan två huvudstäder. Vi har nära både till Stockholm och till Helsingfors. Så allt som följer med landet och småstadsliv finns på Åland, men det finns också en slags öppenhet. Och en stark sångtradition – det är procentuellt sett väldigt många operasångare från Åland.

Som jobbar i Sverige då?

– Ja, absolut. En av Sveriges bästa sopraner just nu – Sofie Asplund – är jämngammal med mig, Ålänning.

Vad är ditt drömmål som operasångerska?

– Mitt hjärta bultar väldigt hårt för Mozart. Alla de här Mozart-sopran-rollerna tycker jag är väldigt kul. Susanna, Despina och Selina, den typen av roller. Eller Norina i Don Pasquale. Men snart är det premiär för West side story, så nu är det fullt fokus på Maria.

FAKTA

NAMN: Frida Johansson
ÅLDER: 33 år
BOR: Stockholm, född och uppvuxen på Åland.
FAMILJ: Maken Daniel Johansson, även han operasångare och tenor(!), samt två barn, en pojke, 5, och dotter, 2 år.
BAKGRUND: Sopran utbildad vid Operahögskolan i Stockholm. Vid sidan av studierna medverkade hon i uppsättningar på Confidencen och Drottningsholms slottsteater, bl a som Despina i Cosi fan Tutte. 2011–2013 var hon kontrakterad vid Den Norske Opera & Ballett, där hon bland annat gjorde Peter Grimes och Fourth Night Watch. Rollen som Papagena i Trollflöjten har hon sjungit på Kungliga Operan, Confidencen och Savonlinna operafestival. Hon har också gästat Norrlandsoperan som Maria i West Side Story. I Snödrottningen gör hon huvudrollen Gerda.
FAVORITOPERA: Mozarts Trollflöjten.
INTRESSE UTANFÖR MUSIKEN: Matlagning, älskar indiskt, och att bada bastu.
FAVORITER INOM ROCKMUSIKEN: Led Zeppelin, Jimi Hendrix, Beatles, Rolling Stones, First Aid Kit.
AKTUELL: Gör rollen som Maria i Malmö Operas uppsättning av West Side Story, premiär den 31 augusti.

Fler Intervjuer