Ilir Latifi
SEPTEMBER 2017 | |
FREDRIK ERICSSON |
SEPTEMBER 2017 | |
FREDRIK ERICSSON |
Genom gemensamma bekanta får vi ett okej på att göra intervjun. När vi får tag på Ilir via telefon efter många försök är det sent på eftermiddagen.
– Jag är ganska jetlaggad så jag har sovit.
Vi hade önskat ses dagen därpå redan runt 10, men berättar att vi förstår om det inte går då.
– Det är lugnt, kom ni då.
Man märker ganska snabbt att även om Ilir har en stjärnstatus internationellt och tävlar i en av de tuffaste kampsporterna, så verkar han vara en jordnära person. Vi ringer när vi är utanför porten. Ilir kommer ut barfota och släpper in oss. Vi slår oss ner i köket och blir bjudna på kaffe och kaka av Ilirs mamma. Vi reflekterar över att vi knappt hunnit dricka upp första koppen innan Ilir frågar om vill ha mer och hämtar kannan själv.
– Kom igen grabbar, var inte blyga.
Gästvänligheten, ödmjukheten och den totala avsaknaden av divalater är nästan lite överrumplande.
– Ja. Absolut, karriären har pekat uppåt ett tag, men i den här branschen kan vindarna vända väldigt fort. Från att komma från en förlust, då är det väldigt tyst om en och komma tillbaka som vinnare, då blir hypen bland människor väldigt mycket större, medans man själv hela tiden vet var man är på väg och vad målet är, fast man möter motgångar. Men just i den här sporten, så när du möter en motgång så blir det så mycket tydligare som ett nederlag, om man jämför med andra idrotter där blir det, okej, vi förlorade den här veckan på hemmaplan, nästa vecka är det bortaplan, då vinner vi. Det blir inte lika manifesterat som när man kommer i en fight i UFC eller MMA, där du kanske får en massa stryk. Då blir det mer, Oj, vad händer nu? Kommer du tillbaka? Vågar du gå in igen? Ja, det är klart jag vågar! Varför är det klart?
– Alltså, jag säger det är klart man vågar, för att det är därför man har gett sig in i den här branschen och tävlar. För är man inte beredd att ta det, då kommer man inte till den här nivån. Motgångar kommer förr eller senare. Genom förluster, genom skador, genom andra saker. Så man måste kunna hantera dem, gå igenom dem, för det är de som får en att utvecklas och bli bättre. Och bli starkare, både psykiskt och prestationsmässigt.
– Det har jag nog alltid haft. Sen tror jag också att den har utvecklats med åren. Just på grund av mitt sätt att hantera motgångar. Det är väldigt lätt att se framgångarna i en karriär. Han vann och han gjorde det här. Men, om man kollar framgångarna, så har motgångarna kanske varit många, många gånger fler. Vissa har varit synliga genom förluster, men andra har varit personliga. I det privata livet, eller andra saker man gått igenom. Och genom att hantera de motgångarna och komma ut och fortsätta driva mot sitt mål, sin vision, så har du byggt en starkare grund och karaktär. Visserligen, det är klart det funnits perioder när man tvivlat, när man har varit vilsen. Där man sagt, fan, kommer det här att vara värt det? Att lägga ner all den här tiden för det här jag ska uppnå. Det är klart att det kommer perioder när det är så, men nånstans så brottas man med sina tankar och annat och hittar tillbaka till själva ”the mission”.
– Jag har SM-medalj, inte ett SM-guld, faktiskt. I lag har jag vunnit SM och sen har jag silver, några brons och sånt.
– Som junior. Jag slutade precis när jag blev senior, typ.
– Alltså… 1988, jag är sex år gammal och med förskolan har vi sån här aktivitetsdag. Vi åker ner till Rosengårds sporthall här och jag provade på brottning då. Efter den där dagen, så var jag fast vid det, redan som sexåring.
– Ja, ja, jag kommer ihåg dagen. Jag var verkligen ingen naturtalang om man säger så. Inte så att folk sa att han kommer bli grym på det här. Utan det var den här utmaningen av sig själv och den här kampen som jag gillade. Redan som sexåring började jag tävla, jag har till och med min första medalj från -88. Det är snart trettio år sen. Då förstår man hur länge man har hållit på.
– Jo, faktiskt. Mina föräldrar pushade mig aldrig att hålla på med idrott, eller så. Utan jag är född i Malmö, 28 juli 1982. Hårds väg 52, några gator ner här. Så kom en liten femkilos-best.
– Ja. Fem kilo.
– Nej. mina föräldrar jobbade väldigt mycket och hårt. De var arbetare och hade inte tiden så som många föräldrar idag, kör sina barn på aktiviteter, ishockey, fotboll. Den möjligheten fanns inte, utan det var sporthallen som låg 200 meter bort och jag hittade brottningen och började brottas här. Det föll sig väldigt naturligt för mig. Och som sagt, även om jag inte var den här rena talangen, så kände jag en hängivenhet i det väldigt tidigt. Jag minns att redan som liten och få möta de här motgångarna och att fan, jag kanske förlorar, men sen… jag hade alltid det här, att jag ska komma tillbaka. Bättre, starkare. Jag ska. Jag ska.
– Ja, det är klart. Min far var väldigt medveten om skolans vikt och komma hit till Sverige och att ha den möjligheten till en fantastisk skola och utbildning. Så han var ju väldigt mån om att jag skulle studera. Det var det viktigaste. Så jag gjorde det bästa av det, att försöka studera med de förutsättningar som fanns här i Rosengård. Skolan hade inte de bästa förutsättningar, om man säger så. Mycket elever. Mycket elever med behov. Så resurserna var kanske inte de bästa.
Det handlar ju också lite om idealen. När du växer upp i ett område, där det kanske inte finns de här skolförebilderna. Inga föräldrar som var läkare eller det ena och det andra. Klart att det fanns, men inte i någon större utsträckning utan de flesta var fabriksarbetare, bussförare och liknande. Då fanns inte det i huvudet på samma sätt, även om min far sa till mig varje dag – jag vill att du ska bli riktigt högskoleutbildad, att du ska bli läkare eller jurist, eller någon annan stor akademisk utbildning. Som barn, när man inte får se de här målen som gestalter i sitt liv, så kan det vara svårt att kunna se det framför sig. I sitt eget liv. Och det är ett problem som vi har än idag, i de här områdena. Att barn inte har de här förebilderna. Det är lätt att säga till ett barn – gå och bli akademiker, eller läs till akademiker, men när de inte har några akademiska förebilder i sitt liv… vilka förebilder har dessa ungdomar i sin värld? Vilka är det då?
– Jo, men jag menar, för många som växt upp här så fanns det tvärtom dåliga förebilder. De som hade gjort snabba pengar på andra sätt.
– Jag hittade väldigt tidigt brottningen i mitt liv, som vägledde mig. Även mina föräldrar vägledde mig. Och min bror. Men idrotten vägledde mig åt hållet att jag har ett mål om vad jag vill bli. Så redan som sexåring säger jag till mig själv att jag ska bli bland de bästa i det här som jag håller på med. Jag vill en dag bli världsmästare. Som sexåring säger jag det här till mig. Och då är jag en rund liten köttbulle som inte riktigt har alla förutsättningar och talanger att bli det. Men nånstans så hade jag drivet och motivationen att bli det.
– Mina föräldrar emigrerade till Sverige i början av sjuttiotalet. 1970-71, kommer min far hit, som tjugoettåring, från… då var det forna Jugoslavien. Och min mamma, ungefär samma år, kom också hit då.
– Nej, min mamma kom hit med sina föräldrar och syskon. Kommer till Jönköping och bor där. Min far kommer till Göteborg. Och han kom ju med arbetskraftsinvandringen och han var ju liksom handplockad till att komma hit och jobba. Och nästa dag började han sin utbildning som svetsare och byggde båtar. I Göteborg, varvet där, så det var direkt in och knega, stenhårt. Sen den dagen har han alltid jobbat stenhårt. Men, det var en annan tid, när de kom hit. Det fanns jobb och en efterfrågan. Man var eftertraktad.
– Så som alla andra invandrargrupper som kom till ett nytt land, så ville man hitta nån form av tillhörighet. Så det fanns en Albansk community – bara från Albanien, Kosovo och Makedonien, alla som hade albanskt ursprung, som hade samlats här. Då blev det ett naturligt val att komma till Malmö och bo här. Det blir en gemenskap, en trygghet på nåt vis. Man har nånting som förankrar en till det gamla. Och det ser man även med svenskar. Om man åker till Spanien t ex… eller England eller New York. Där finns områden som är ett Svenskt Community. Det är ganska logiskt.
– Ja! Så att det är ganska naturligt och samma var det med dem. Just för att kunna vara en del av gemenskapen, kulturen. Innan var det ju så långt att komma hem. Distansen. Det var andra tider, det var annan politik där nere, så man kanske inte lika lätt kunde åka ner, om man kunde åka ner. Man fick inte se sina familjer, kanske, på tio-tjugo år. Så det var ju viktigt för dem. Så då flyttade man till Malmö. Hårds väg då. Det namnet har alltid fastnat hos mig. Just namnet Hårds väg. Den hårda vägen. Det är så jag sett min resa lite, det har inte varit en enkel resa, det har varit en väldigt hård resa att komma dit jag är idag. Så, de flyttade dit då.
– Risken fanns ju där. Du ser så många barn idag som även om de har bra föräldrar, som har gett bra värderingar, så kan de göra fel val. Man får alltid höra – var är föräldrarna? Men det finns många barn med bra föräldrar som far illa. Föräldrarna kanske har jobbat mycket, inte varit närvarande. Kanske inte varit närvarande i vissa perioder som varit kritiska i barnets uppväxt. Och just de har farit illa. Hamnat i fel umgänge. Provat på lite grejer som de kanske inte skulle gjort. Och sen är bollen i rullning. Sen går det snabbt. Och det svåra är att när man väl har hamnat där, i drogberoende eller kriminalitet eller att du suttit inne, så kan det vara svårt att komma ut ur det. För dels så har samhället dömt ut dig, till viss del. Och dels så kan de barnen och ungdomarna döma ut sig själva också. Och känna, fuck, nu är det kört. Så nu fortsätter jag det här racet.
– Ja, det är klart, genom åren och växt upp här i Rosengård och så… då fick man ju se många hamna snett, falla bort… vissa fick sitta inne, andra har gått bort.
– Nej. Unga människor som gick bort tidigt. Av olika orsaker, våld och droger och annat. För vissa börjar det väldigt tidigt, med småbrott, med oroligheter… kanske ekonomiskt i familjen, eller andra orsaker. Sen är det igång och helt plötsligt är det bara en vardag. Brott. Överlevnad. Åka in och ut. Droger… det var väldigt tragiskt att se så många unga människor falla bort så tidigt i sina liv. Vi snackar om fjorton, femton, sexton… av drogöverdos och annat… det här är ändå Sverige.
– Ja, men Sverige är ett fantastiskt land på många vis. Och ett väldigt tryggt land på många vis. Det har det varit i alla fall. Sen var vi är idag och vart det är på väg, är en annan sak. På den tiden… att se så många unga människor gå bort tidigt, när man reflekterar tillbaka, det var väldigt tragiskt. När jag tänker tillbaka på min barndom, så tänker jag väldigt mycket på hur enkelt det hade varit att hamna snett, om man var lite svag, lite lätt för grupptryck. Så hade det varit väldigt lätt att hamna där. Som så många hamnade då också. Och hamnar idag.
– Ja, jag hittade min idrott tidigt och det var mitt driv, min passion, mitt mål. Och jag tror det är en sak som vi idag ser saknas hos många ungdomar. När jag kommer dit, när jag ser unga människor som är från barn till typ tjugo och tjugofem år, som inte har mål i sitt liv. De bara existerar. Det tycker jag är det mest tragiska. Och det handlar inte om att du ska ha målet att bli nån världsstjärna, att du måste bli UFC-fighter, utan att bara ha ett mål. Jag vill bli mekaniker, eller vad det än är. Utan att bara flumma och existera. Att bara klara sig för dagen. Att inte ha det här drivet. Fan, jag vill se världen, jag vill göra det här, jag vill uppleva det här. Det hade jag väldigt tidigt som barn. Att se världen och resa, och det började jag göra väldigt tidigt.
– Jag tävlade runt om i världen. Och ju mer jag reste och såg världen, desto mer öppnades mina ögon för möjligheterna som fanns ute i världen. Det handlade inte om vad Malmö eller samhället kunde ge mig. Det handlade om vad jag kunde göra utav hela världen istället. Jag såg möjligheterna.
– Jag vet inte. Jag har haft den diskussionen mycket med mina barndomsvänner. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men nånstans så kände jag alltid en inre kraft, en röst, att jag var tvungen att gå ut i världen och utforska och se möjligheterna. Och det har också lett mycket till varför jag är där jag är idag. Att jag vågat gå ut i det osäkra, i det obekväma. För det är klart, det kan låta kul att resa, men det är inte alltid så enkelt. Alltså, att åka ut i världen och resa och vara i nya miljöer och kanske inte alltid så bekväma miljöer. Om man inte har möjligheterna att bo så flott. Jag var aldrig rädd att slänga mig ut utanför min comfort zone. Och det är en sak som håller människor, över lag, från att utvecklas till nånting mer än vad de kan, förstår du? Att utveckla sin fulla potential handlar mycket om att slänga sig utanför sin comfort zone. Att kunna vara i det otrygga. Och det handlar lite om speglingen av vårt samhälle, som vi lever i. Fast, även om det är kaotiskt i Malmö och det händer mycket, så lever vi ändå i ett samhälle som är otroligt tryggt. Sverige – alltså, bussen kommer klockan åtta osv… allting är uppstrukturerat. Så det finns aldrig den där risken att hamna i det riktigt otrygga, som i många andra länder. Så som om du skulle åka till Bangladesh, där människor inte vet om de blir översvämmade imorgon, eller… förstår du?
– Afrika också, om du har mat för dagen. Så när du lever i det där, att du inte riktigt vet vad som händer för dagen. Deras största problem är inte pensionssparande. Utan det är – hur klarar jag mig imorgon? Jag tror att just det där, att vi levt i ett så tryggt samhälle, har gjort oss lite otrygga också.
– En människa som får leva i en extrem trygghet, kan bli otrygg inombords av den där yttre tryggheten. Så fort den rubbas lite, vad händer då?
– Jag menar inte att vi ska leva i kaos. Men jag tror att all den här strävan att skapa det yttre trygga kan ge ett bakslag också. Jag jämför med, till exempel när jag åker ner till Kosovo och träffar barn där nere, som har det väldigt otryggt. Vissa lever under fattiga förhållanden. Men, jag ser ett driv, jag ser en vilja och en viss trygghet i sig själva. Alltså, tron i sig själv är större. Varför? För att det finns inte det sociala skyddsnätet på samma sätt med tryggheten. Utan mycket ligger i individen själv och i den lilla familjen. Hur man ska överleva och klara sig. Du kan inte räkna med att samhället ska ta hand om dig.
– Ja. Starka individer. Mer drivna. Och det är det jag menar när man kommer hem här och får se så många unga människor som inte har det där drivet, eller viljan att göra nånting av sitt liv. Det är ditt liv! Du har fantastiska möjligheter här. Fri skola och massor av andra möjligheter. Resa, du har ett pass så du kan resa vart du vill.
– Precis. Gör nånting utav det. Det är verkligen så. Men vi tar det för givet. Det är ingenting som är för givet. Den friheten vi har här idag. Möjligheten att uttrycka oss och leva så fritt som vi gör och sen… känna oss kränkta för varenda sak? Förstår du vad jag menar? Det är nånting som är så unikt som vi tar för givet, men som är en sak som få länder i världen har. Alltså, vi snackar om väldigt få. Jag har fått resa både som turist och resa och se världen, men också tävlat så jag fått komma till länder som man aldrig annars skulle resa till. Iran, jag har varit i Tjetjenien, du vet resmål där man får se ett annat livsperspektiv.
– Skillnaden är att klimatet har blivit mycket, mycket mer… råare. Du ser en väldigt tung kriminalitet i väldigt, väldigt låga åldrar. Många kan säga att media lyfter fram fel bild, men media lyfter fram den sidan som säljer mest tidningar. Är den positiv, så kommer de lyfta fram det som en mer positiv sak. Är den negativ, så kommer de att lyfta fram det som en mer negativ sak. Den bilden jag ser är en väldigt grov kriminalitet i låga åldrar. Och det kommer inte att stanna. Det kommer bli värre. Det är sanningen. Och nånstans känns det som att politikerna har blivit avtrubbade, eller blundar, eller vet inte riktigt vad de ska göra. För jag ser två Malmö idag. Ett segregerat Malmö. Människor pratar om Malmö och integration, Möllan… men även om du kommer till Möllan, så ser du ett väldigt segregerat Sverige också, på Möllan.
– Du har både svenskar och invandrare, men vissa caféer, bara svenskar. Andra, bara invandrare. Sen klart, du har vissa ställen som är blandade, men, det är väldigt intressant. Jag satt en gång på Möllan och drack mitt kaffe där jag brukar. Och så såg jag två caféer mitt emot varandra. Det är inget fel, men det var intressant, jag vet inte varför, men ena caféet – bara svenskar. Svenskar som har flyttat till Möllan, det är mångkulturellt och det känns det ena och det andra. Och de har köpt sina lägenheter och de har flyttat från Stockholm, eller från nån annan del av malmöregionen. På andra sidan, tjugo meter bort, bara invandrare. Och det är inte att de har något emot varann, utan… det bara är så.
– Jag tror inte det är nånting man behöver göra. Jag tror att det är saker som kommer ta tid. Som kommer att förändras med tiden. Med åren, med att staden växer och med att människor blandas mer. Naturen har sin gång och staden måste utvecklas och hitta sin balans i det hela. Såsom många andra städer som New York på sjuttiotalet, var ju också så. Det var väldigt uppdelat. Sent in på nittiotalet, latinos, blacks, Puertoricans. Alltså, grupper höll sig till varandra, de blandade inte sig. Och jag tror vi är i ett sånt stadie. Att det kommer ta tid. Men man ser ju en tydlig linje genom staden just nu.
Malmö är en väldigt speciell stad. Både i positiv bemärkelse, men också lite negativt. Det negativa är alla de unga människorna som inte har det där drivet eller som inte vill göra nånting bra.
– Ge ungdomarna verktyg till att kunna skapa den där visionen för sig själv. Alltså inte bara säga, du kan läsa på högskola. Det känns som att för vissa barn är det en så lång väg. Det är som att ta någon som aldrig hållt på med fighting eller nånting, en akademiker – nu ska vi göra dig till en UFC-fighter. Det är en så otroligt lång väg för dem så, hur ska jag göra det? Samma sak omvänt. För de barnen som växer upp i Rosengård eller Hermodsdal till exempel, så kan det vara ett så långt steg… den metodiken, hur man studerar, hur man kommer dit, det känns så otroligt långt, så för dem är det mycket enklare att ta en annan väg.
Samtidigt så ser man ändå en generation som börjar komma och studera på akademisk nivå och komma långt, och det är jättekul. Men det jag hade velat se är att fler ungdomar från de här områdena väljer den vägen. Och en annan sak är det här att vi blivit så avtrubbade för våldet. Nånstans så har vi accepterat skjutningar och bombdåd och så. Det är ingen reaktion längre när det händer, känns det som i alla fall.
– Än en gång, det blir en vardag. I början var det liksom lite läskigt, men nu bara, jaha. Alla tänker så till helgen, vad har nu hänt? Vem har nu blivit skjuten? Unga människor. Kanske vissa människor som inte lever i närhet med denna vardagen kan föreställa sig. De läser om gangsterkrig, så tänker de tjugofem-trettioåringar, men nej, nej, vi snackar om femtonåringar. Sexton, sjutton, förstår du? Det är barn.
– Exakt! Då kommer vi till det igen – Malmö är uppdelat. Även om Malmö är så litet, så finns det två världar som är väldigt avskilda från varandra. Det finns en verklighet – det finns ditt Malmö, men det finns ett annat Malmö.
– Ja, det är klart.
– Det är ju mycket känslor inblandat. Dels så känner man väl nånstans att – hur kan det ha gått så långt? Du vet, när du ser en sextonåring gå runt med väst, med laddade vapen, med droger, med mer pengar i fickan än vad människor har i sitt sparkonto… då säger det dig en del. Hur ska han motiveras att gå och jobba, om han ens får ett jobb? Ja, moraliskt, det ena argumentet och så vidare, men… det är magar som ska mättas. Sen är det den där flashiga livsstilen. Alla vill vara heta på Instagram eller vad det heter, förstår du? Fina skor, jackor och allt annat. Så, tyvärr, kan bilden vara så för många ungdomar idag. Det är så mycket enklare att välja den vägen och tjäna feta pengar och få ”respekt” på gatan. Än att läsa till nåt akademiskt och kanske få ett riktigt jobb, som är bra för både individen och samhället.
– Nej. Men politiken som har drivits i landet och i staden har ju inte fungerat. Integrationspolitiken har ju misslyckats. Totalt. Det kanske är lite hårt att säga, men det är sanningen. Segregationen har lyckats.
– Det är såhär… Välkomna! Men inte in i min lägenhet, inte hemma hos mig. Men du är välkommen. Förstår du hur jag menar? Det är den politiken vi har haft… du är välkommen men… Och då blir det lite så som det blir. Hur kan du ha människor som har bott här, som är födda här, deras barn är födda här. Deras föräldrar är födda här, men de känner sig inte delaktiga av Sverige? Eller av samhället. Jag har släktingar i USA, har bott i USA i tio år. Det är ingen som frågar dem vart de kommer ifrån. I’m an american citizen. I’m a proud american. Folk får säga vad de vill. De sjunger nationalsången varje dag i skolan. Vad är det för fel på att sjunga nationalsången? Hade det varit i Sverige och vi ville sjunga nationalsången varje dag? Det hade vi aldrig fått. Varför är det fel att vara stolt svensk? Varför är det fel att ha svenska flaggan på sin balkong eller vid sin dörr? Hur kan det vara rasistiskt? Är det det? Inte för mig i alla fall. Vad står svenska flaggan för? Jag vet vad den står för för mig.
– Demokrati. Jämlikhet. Den står för fantastiska möjligheter. Den står för att ha räddat jättemånga människor runt om i världen med både politik och med människor som kommit hit. Den står för fantastiska saker. Varför lyfter man inte fram det här är Sverige? Det här är svenska flaggan, det är vad den står för. Istället säger man, nej, det är rasistiskt. Eller nationalistiskt. Det är inget fel att vara stolt över sitt land.
Nånstans har vi fått det inpräntat att det är fel att vara stolt över sitt arv eller sin kultur. Jag är ursprungligen från Albanien eller Kosovo, men jag är ju född här. Jag är ju stolt för båda delarna, båda är en del av mitt arv. Mina rötter, mitt blod… men att jag är född här, detta är ju mitt arv också. Jag är stolt för det Sverige står för. Men varför kan inte gemene svensk vara det?
– Det låter enkelt, ja. Men om inte svensken kan vara stolt för sitt land, hur ska invandrarna kunna ta del och vara stolt över det här landet? Och vara en del? Förstår du hur jag menar? Du ser så många unga som är födda här och deras föräldrar är födda här och kanske till och med deras föräldrar är födda här, men de känner sig inte svenska. När blir man svensk? Eller blir man någonsin svensk? Känner du dig svensk? jag menar, när du får frågeställningen – var kommer du ifrån? Att man alltid ses som att man inte är härifrån. Och att du aldrig riktigt får vara en del av samhället och känna det här är mitt. Det skapar en passivitet hos människor om jag inte gör dig delaktig i den här konstruktionen. Eller delaktig i att skapa trygghet i det här området. Vad blir du då? Du blir passiv. Och när du blir passiv, så bryr du dig inte. Och när du inte bryr dig känner du dig inte delaktig, så det ena hänger ihop med det andra. Och vad händer då till sist? Då skapar du din egen tillhörighet. Eller hur?
– Så det är många faktorer som hänger ihop. Sen är det klart att integrationen, den kommer från två håll. Det handlar också om viljan att ta till sig och komma in i samhället. Men nånstans har samhället det första ansvaret att vara öppet.
– Jag är intresserad av det som händer i vårt samhälle. Jag är intresserad för att jag växte upp i allt det här. Och jag har sett svårigheterna att göra den resan jag gjorde. Dåliga resurser i skolan, inga bra förebilder i området, ingen vägledning. Alltså vägledning med kunskap…
– Jo, men för de som inte har föräldrarna. Eller de som inte har föräldrar som är starka, eller de som inte är så pass integrerade att de kan göra nånting. Vad gör de? Alla har ju inte det. Min grund var ju familjen. Min far, min mor, min bror. Men de som inte har det? Man får ofta höra det från andra – var är föräldrarna? Var är de? Vissa är inte vid liv, vissa är inte i skick, har trauman, vissa har inte vårt förhållningssätt att ta hand om barn. Problematiken med vart vi är på väg är oändligt stort. Det kan jag prata i veckor om.
– Ja, men jag har i tio års tid sagt att vi är på väg åt fel håll och det blir bara värre och värre. Grövre kriminalitet i unga åldrar. Och det är hemskt tragiskt att se att så många unga människor väljer det livet och kastar bort sitt liv. Istället för att se möjligheten och göra nånting bra.
– Absolut!
– Ja, absolut. Det är klart.
– Ja, jo men det är klart responsen är ju jättegrym. Folk är jätteglada. Människorna här vet ju min resa. De har ju sett mig träna här sen jag var sex år gammal. Som barn. Alltså, du tar en grabb från Rosengård och som på egen hand, med några få människor, vänner, familj, runt omkring sig. Ger sig ut i världen. Och idag fightas jag i den största organisationen i världen, på högsta nivå. I den störst växande sporten. Det handlar inte om att bli såld till nåt superlag i Italien eller England, där du har proffsiga tränare, månadslöner på miljoner osv. Utan det handlar om att kriga – all in och all ut. På egen hand. Med såklart min bror, som alltid var vid min sida. Men jag menar, man har inte haft de här stora sponsorerna bakom sig. Det har inte funnits den tryggheten. Jag har inte haft någon trygghet. Min karriär hade kunnat sluta för tio år sen, om jag hade skadat mitt knä, en axel, eller nånting. Då hade det varit över. Ingen pension eller nån trygghet eller nån fallskärm. Så allt har hängt på mig själv, min träning och mitt driv framåt. Och tar mig då från den där grabben i Rosengård 1988 som började med brottning, till idag fightas i Las Vegas framför 40-50 000 människor och miljoner tittare på tv.
– Jag får ju sätta det i perspektiv, för att det blir att jag måste nypa mig själv ibland. Det känns overkligt. Men, samtidigt som det känns overkligt, så visste jag det redan som barn, att jag skulle komma dit. Även om man under resan gång många gånger tvivlat och velat ge upp, så har man bara krigat på. Nånstans så kände jag mitt kall. Men det har inte varit enkelt. Det har inte varit nån glamorös resa. Det ser väldigt glamoröst ut på tv, eller kanske coolt, wow! Men uppoffringen, av tid som jag tränat, tid ifrån min familj, mina föräldrar, min bror och hans barn, är ju något jag inte kan köpa tillbaka med alla pengar i världen. Det är nåt man aldrig kan köpa, tiden.
– Alltså, jag bryr mig inte om det är accepterat eller inte. I grund och botten, så vet jag att det är den mest naturliga formen av tävlande och kamp. En fighter är ju kampen personifierad. Jag brukar säga såhär – varför relaterar man allt på idrottsplanen till, han är en fighter, eller en krigare på plan. Han jagar bollen… alla idrottsmän personifieras med fightern. För han personifierar kampen i sig. Det handlar inte om att man slår någon eller att det är våld, det handlar om kampen mot sig själv och mot hindret. Man överkommer det.
– Rädd, nej. Sen kan man vara nervös. Absolut. Men nervös är bra, för det får dig att vara skärpt. Så det handlar mycket om att kunna kontrollera sina känslor. Att vara lagom spänd, så du är närvarande, men du får inte vara för spänd för då tar det slut. Just den perioden, typ de sista tio dagarna innan en match, är otroligt jobbiga. Man blir rastlös, för man tränar inte så hårt då, man vilar upp kroppen. Man har massor av energi och så går man runt och väntar och äter väldigt lite för vikten till invägning. Och sen själva matchveckan, matchdagen – den här väntan tills kampen börjar är ju det svåra. Förstår du? Det är svårt att förklara. Men det är tio timmar innan, så du kan inte vara uppladdad nu. Du måste hålla dig lugn. Tills det är dags. För du har ju de som är uppladdade tio timmar innan, eller två dagar innan. Sen när de kommer dit, så är de helt färdiga. Så det handlar bara om att hålla lugnet tills det är dags. Sen när du väl kör, då finns det inget att tänka – då är det bara in och veva för kung och fosterland.
– Nej.
– Nej, alltså, ibland har jag fått tänka till att shit, det här jag håller på med – du kan ju faktiskt gå in och skada dig ordentligt. Men nånstans, efter trettio års träning, så har min kropp formats för det den ska göra. Och den har härdats. Men det är klart ibland… det känns.
Men smärta är en känsla och det handlar om att kunna, åter igen, kontrollera sina känslor när de är som mest okontrollerbara. Att slåss är en grej och att tävla är en grej, men känslan av att gå in och fightas på den här nivån, framför så mycket folk och miljoner tittare på tv, det finns inget annat. Det finns inget annat på det viset, för att du är centrum för kampen. Det är inte elva man på plan. När du vinner, då är det du som är kingen. Men när du förlorar och du ligger där, då är det du som har förlorat. Det är den psykologiska aspekten med fighting som jag tycker är det mest beundransvärda. Att veta att om du går in och lägger allt på bordet – det är bara svart eller rött. Nu kör vi. Det är just det som folk kanske blir sådär, wow. För att det är ju så. Du går in och slåss och en kommer vinna, en kommer att förlora. Och du vet, inte bara förlora – du kan få stryk, det kan se ut som att du blir förnedrad. Eller så kommer du ut som värsta kingen. Att veta att du lägger allt det där på bordet, det krävs ett visst mod, en viss orädsla, en viss trygghet att kunna släppa sig ut i det där osäkra.
Och jag vet att jättemånga skulle vilja prova, men de skulle aldrig våga att göra det. Inte just för att man ska få stryk, men för att man ska utsätta sig för det där, att förlora, ensam.
– Till ungdomarna, det handlar inte om att komma till Rosengård, åh vad fint det är här – det är jättefint här. Det är väl inget fel att vara här? Hur fint som helst här. Det är de sociala hinderna. Det är de osynliga hinderna som är de tuffa. Och oavsett vad de hindren är så säger jag att börja med att sätta ett mål, en vision för vad du vill göra. Hitta delmål, hitta verktyg att nå delmålen. Och sen oavsett vad människor säger till dig – det går inte, du kan inte, det kommer aldrig att lyckas – så som många sa till mig, du kommer aldrig att lyckas. Det är fel. Det går alltid. Men man måste vara villig att offra tid och vilja ge sig ut i det otrygga för att uppnå det man vill. Oavsett om det är att plugga akademiskt eller man vill bli artist, eller vad din passion är, tro på det och jobba hårt för det. Och låt ingen tala om för er att det inte går.
– Det är inte att jag har nån lösning, men jag tror att vi som vuxna måste vara engagerade i våra barns och ungdomars liv. Vi kan inte bara komma dit och läxa upp dem när väl problemet är där. Vi måste vara där innan. Vi måste jobba i förebyggande syfte. Och lyssna på ungdomarna. Alltså titta på samhället – vad säger det? Våldet som vi har i vår stad, den grova kriminaliteten som vi har i vår stad, är ju ett rop på hjälp. Det säger ju att vårt samhälle inte mår bra. Det säger att nånting är fel. Varför har de valt det här livet? Vad har gått fel? Vad har vi misslyckats med? Det handlar inte om att peka finger på varann – att ta reda på vem som har gjort fel, lägg inte för mycket energi på det. Det har blivit så. Vad gör vi nu? Hur åtgärdar vi det? Hur låter vi inte en generation till välja den vägen? Hur ser vi till att inte fler föräldrar, mödrar, ska gråta för att de måste begrava sina barn. Det är det vi måste tänka efter.
– Håll inte på och dalta! Var inte rädda för era politiska positioner, för ni är valda att vara där för att göra det bästa för folket. Alltså, lyfta fram folkets vilja och hur de tänker. Var inte rädda för era positioner – gör det som behövs göras. Våga vara riktiga politiker. Det handlar om att skapa ett ansvarstagande också hos ungdomar. Att göra dem delaktiga i sin framtid. Som det är nu så är alla barn, sen blir de arton och då ska de vara vuxna. Börja ge dem det vuxna ansvaret redan som barn.
– Kul att jag fick de priserna, det betyder mycket. Jag tror att jag fick dem för att… jag vet inte, faktiskt… för att de har sett min resa och det har inte varit en enkel resa. Det har varit både med framgångar och motgångar. Att jag kan komma tillbaka från nederlag. Och att man kan ha nederlag, det visar att man nånstans är mänsklig och man kan ändå överkomma de hindren och komma tillbaka framgångsrikt. Och att man kan lyckas oavsett vilka förhållanden man kommer från. Vilka förutsättningar man än har så kan man lyckas med sina drömmar och mål.
