Klara Svensson
OKTOBER 2016 | |
Fredrik Ericsson |
OKTOBER 2016 | |
Fredrik Ericsson |
– Ja, men det är nu klart att Cecilia Brækhus och jag, vi ska mötas och det var egentligen klart innan eftersom jag vann den här matchen mot Mikaela Laurén. Det var förstautmanaren, alltså det bältet man vann, interimbältet.
– Hon har ju alla fyra tunga bälten, men WBC som jag har interim, det är ju den tyngsta organisationen och det bästa bältet. Nu är förhandlingar igång och jag väntar på datum. Jag tror det blir första kvartalet nästa år, förhoppningsvis. Man vill inte att det ska gå FÖR lång tid heller. Så nu förhandlas det mellan min promoter och hennes team. Men jag är inställd på att boxa den i Norge.
– Ja, men det är från hennes sida, men inget är klart än.
– Kan det göra också, men det kan till och med bli att min promoter köper galan och håller den i Norge ändå. Så att det är han som arrangerar det, så det är det som det förhandlas om. Men det är inte jag en del av.
– Sen 2011 i juni, drygt fem år.
– Jo, men jag tror att det handlar mycket om… Alltså när jag började i Höllviken, då var ju Armand Krajnc känd och tillhörde världseliten. Jag kommer ihåg att jag blev ”star struck”. För det första så när jag var nere på Höllvikens boxningsklubb i början, så var jag bara fitness bland tjejerna. Alltså man körde tre gånger i veckan och då spelade jag fotboll också…
– Mmm, det var jag. Men jag var aldrig särskilt… jag var ganska självupptagen på ett sätt. Om vi förlorade och jag hade spelat bra, så brydde jag mig inte. Och tog det inte lika allvarligt som de andra. Jag gillade att spela och var väldigt bra på spelfördelningar, men jag var inte snabbast eller tuffast på planen. Det var först när jag provade boxning som jag kände att alla mina fördelar kom till användning, då var jag plötsligt snabb. Som fan! I reaktionen, det var bara det att man kanske inte var en hundrameterslöpare. Då PRAO:ade jag, det var väl när man gick i nian, på Vinyl, den här radiostationen som låg nere vid Slagthuset om du kommer ihåg? Det fanns den här, Lugna melodier eller Vinylradio eller når sånt… jag var fjorton, femton, när de letade reportage, så sa jag att jag känner Armand, för jag var ju nere på klubben då. Så jag knackade på hos Christer (Ekberg, tränaren), helt sjukt skamlöst…
– Nej nej, utan då var jag en sån som stod och kollade på tävlingsgruppen…
– Ja, som fitness, motionsboxning. Men då sa jag till Christer ”kan den här radiotjejen intervjua Armand?” så var jag så stolt att jag fixat ett reportage. Och så kom Armand ner och så fick jag vara med när de intervjuade honom. Det är liksom den grejen att ha sett honom och ha sett galor, av en slump, innan jag började träna boxning. Jag var inte intresserad innan, men det var min pappa som inte heller är någon boxare, jag har inte känt någon som hållit på med boxning, men då var det Armand mot Harry Simon i Köpenhamn på en stor gala. Jag såg ju när han förlorade, tyvärr. Men det var ju innan och då kommer jag ihåg att jag satt på, vad heter den? Där de har en massa konserter och sånt… Skit samma, färgglad… ligger nära Tivoli. Så var det nån av pappas kompisar som skulle åka dit, som hade blivit sjuk, så han undrade ”ska du med och kolla?” Och jag vet att jag satt där och då var jag tretton, fjorton och tänkte, hur fan kan man hålla på med det här? Men jag var ändå fascinerad.
– Ja, men då hade jag inte börjat boxas, utan fick biljett av en slump att följa med och kolla. Jag kanske hade börjat träna, jo det hade jag, den här fitness-boxningen. Så det var stort att se Christer och andra man såg på klubben, det var liksom nära men ändå stort. Och det är därför det är så märkligt nu att jag är en av Christers närmsta, att jag själv har samma karriär. Så det känns konstigt på det sättet. Men jag tror det är därför själva proffsgrejen alltid har lockat. Många tjejer i landslaget var ju sådär ”OS, OS” och absolut hade det varit det största, men eftersom det inte var aktuellt…
– Nej, men alltså, jag var ändå topp tre i världen under sex år. Tog tre VM-medaljer på raken. Tvåa, trea, trea.
– Först var jag nitton, sen var jag väl tjugoett och sen tjugotre antar jag. Mmm. Men det var ju 2012, jag ville bli proffsboxare och 2012 kom tjejer med för första gången i OS i London. Det har aldrig varit någon gren, utan killarna har haft alla viktklasserna på boxningssidan i amatör.
– Mmm, det är jättesjukt. Och då, det blir ju många sporter, så då tog de in 75kg, 60kg och 51kg. Det är ett ganska brett spann, jag gick ju i 64kg på den tiden, kunde gått 63kg också, jag var rätt lång i den viktklassen, då skulle jag antingen banta ner mig 4-5kg eller gå upp 10kg. Då kände jag… då hade man tävlat mot Ryssland, Kina och alla de andra stora länderna och det är väldigt marginellt också i amatör. Det är högt tempo, sjukt rolig och bra sport, men jag tror att jag var mätt på det och kände att nu kan jag det här. Jag behöver nånting nytt. Det var därför jag lockades att gå över, om jag fick möjligheten, att bli proffs. Då är det tio ronder, det är en helt annan grej taktiskt, och det var det som lockade mig mer.
– Jo, det var en dröm från början. Jag tror till och med att jag svarade det i min första tidningsintervju, vad var det? Skånska Dagbladet? Då hade jag gått min tredje match, som boxare, i gamla tennishallen i Malmö. Och då intervjuade de mig och jag bara ”jag vill bli världsmästare i proffs!” Och Christer sa, till nästa gång… kanske du ska börja med att vinna SM? Ha ha.
– Ja, det var faktiskt konstigt.
– Ja, det är jag. Det är jag absolut. Men jag tycker ändå, jag vill tillägga att jag kan vara jävligt jobbig eftersom jag blir intensiv och såhär. Jag förlorar mig själv lite… nu senast var det musik quiz i helgen med vänner. Det var en trettioårsfest, så inser jag att den här lilla gruppen jag blir tilldelad, det är ingen som störs av att inte komma på rätt svar, medan jag sitter… alltså, det inser jag femton minuter in i ”tävlingen”, att jag kanske ska dämpa mig. Det är ingen annan som bryr sig så mycket eller tar det så allvarligt. Tävlingsmänniska är jag, men jag tycker inte jag är särskilt dålig förlorare. Men tävlingsmomentet, det är… det är kul, tycker jag. Har jag alltid tyckt.
– Ja, skulle bli tjugofyra år senare det året.
– Ja, men så har det varit hela boxningskarriären, jag har jobbat… jag utbildade mig till konsult inom personalrekrytering, sen har jag gått säkert fem olika kurser på högskolan. Och sen har jag haft olika jobb, men framförallt så har jag jobbat som frilansande säljare för Estée Lauder, smink och kosmetika, parfym och hudvård… vet du…?
– Alla vet inte. Men, så jag har alltid haft både studier och jobb vid sidan av.
– Jo, men jag blev proffs 2011, då fick jag kontrakt med en promoter, ECB Boxpromotion i Hamburg och då var det perfekt egentligen för jag… Team Sauerland ville jag komma in i för det är Europas största, det är dit man vill, majoriteten. Men de hade inte TV-rättigheter i Skandinavien då, så det fanns inte så mycket marknadsvärde för min del då. Sauerland har ju huvudkontor i Berlin och London. Så jag fick kontrakt i Hamburg istället och då fick jag tio matcher på två år. Och då fick jag bo i Hamburg och tränade, fick mat och hela rubbet och ersättning också för matcher, men det var inga drömsummor som man kunde livnära sig på det fullt ut.
– Jo, det gjorde väl det efter ett tag, men det var inga fantastiska summor, så när jag var hemma så var jag periodvis tre månader i Hamburg och tränade, ensam tjej, ensam svensk, bland en massa killar från hela världen. Rumäner, ryssar, afrikaner, du vet, från överallt.
– Roligaste tiden faktiskt. Folk förundras fortfarande… min pappa var på affärsresa och kom förbi. Då bodde man där i sånt kollektiv och en massa halvgalna… åt kokt broccoli från en tysk kock som inte visste vad kryddor var… Det var så sjukt bra och kul. För jag tror också, boxning är en ganska ensam sport. Den här grupp- lagkänslan som man hade där… och även Tyskland, alltså kulturen där, boxningskulturen och allt runt omkring. Ena dan träffar man Fritz Sdunek, Vitalij Klytjkos gamla tränare, som till och med var i min ringhörna nån gång, och massor av tunga profiler som man inte hade här hemma.
– Ja, verkligen. Det kändes som att allt var möjligt där och här hemma var det ganska dött med proffsboxning, så där var jag mina första år. Då var jag kanske där tre månader och bodde i Hamburg, sen körde jag hem och var en normal civil i Malmö och stod på Åhléns City och sålde parfymer. Så för min del så hade jag två perfekta världar. Sen gick det bra och jag vann de här tio matcherna och klättrade snabbt i hierarkin på den klubben och det låter kanske konstigt, men proffsboxning handlar mycket om att sälja och bli viktig för din promoter, för annars kommer du inte få matcher. Du kommer inte komma dit du vill. Jag har lärt mig väldigt mycket… för det första kunde jag inte tyska. Kunde inte ett ord, så jag fick ju lära mig det, fonetiskt liksom. Och bara det här att komma till ett nytt ställe och förstå vem som är vem. Jag har lärt mig att aldrig döma ut folk, utan den som man tror är någon vaktmästare, kanske är den viktigaste i slutändan.
– Det har jag lärt mig av erfarenhet. Jag tror… det som är bra med mig, är att jag är väldigt öppen. Alltså väldigt öppen för alla människor och jag är inte blyg. Och jag har inte så mycket fördomar. Jag är ganska så här, ”hej!”, jag tror det hjälper. Och sen också den här personkännedomen, att man kan läsa och analysera och ha rätt bra koll på vilka som är bra för en och vilka som är mindre bra och veta vilka man ska hålla sig ifrån. Det kanske man tränar upp? Men jag tyckte jag klarade mig ganska bra där, i Hamburg. Sen ville de förlänga mitt kontrakt och då kom Nisse Sauerland och ringde och var intresserad. Då hade de fått igång Nordic Fight Night.
– Då hade jag WBC:s silverbälte, som är innan interim. Så jag hade ju det, jag var obesegrad och hade tio vinster och var ”up and coming” och bra, hade gjort skitjobbet innan på nåt sätt. Så det var perfekt för honom att få en svenska i sitt team då. Så jag var första svenskan som blev signad med Sauerland och de hade bara Cecilia Brækhus innan mig. Ensam norska. Sen har hon lämnat, medan jag varit vid Sauerland, och blivit sin egen nu. Sen 2013 är jag med i Team Sauerland och det var då jag började i Köpenhamn. Så där bodde jag i två år, fram till november förra året. Nu pendlar jag till Köpenhamn. Smidigt, det tar 20 minuter mer än när jag bodde i Köpenhamn. Nu är jag ”back” in Malmö.
– Nej, Malmö är ju hemma, jag har inte bott i Höllviken sen jag var barn. Men jag tränade där tills jag var kanske 22 år. Sen har jag tränat mycket i Malmö också. Fys och allt sånt. Vi ju en klubb i Malmö nu, MBC – Malmö Boxing Center, som jag tränar på om jag är hemma.
– Mmm.
– Mmm, bara och bara…haha.
– Så är det. Det är där man vill vara just nu. Det känns som det är perfekt timing på… allt. Ibland har man bra timing. Att saker blir som man vill att de ska bli, sen ibland blir de inte det. Men då kanske det visar sig att det var det som behövdes, så var det för mig 2015 när jag gick i min viktklass som jag gått egentligen alla år. Och där var jag också rankad tvåa och obesegrad och då gick jag upp mot en argentiska i maj 2001och då förlorade jag tyvärr den matchen. Och det var ju jäkligt tufft. Men det var saker jag förändrade i och med det som…
– Som att flytta hem till Sverige. Och kanske ändra hela upplägget… jag flyttade ju till Köpenhamn 2013 och signades då med Sauerland och hade varit mycket i Hamburg, så det blev en kontrast med ett helt lag i Hamburg och så kom jag hem och laddade batterierna bland familj och vänner. Så blev jag ensam i Köpenhamn, det fanns egentligen ingen gruppkänsla eller inget lag alls. Så då körde man fullt fokus, match till match, så jag insåg inte under tiden hur mycket saker som fattades i mitt liv där. Det är olika från person till person, eller från idrottare till idrottare, men jag tror att det är lätt som idrottare att man bara har ett mål och sen stänger man av alla andra behov. Och det kan väl vara bra på ett sätt när man tränar, men jag har lärt mig att det är lite bättre att få en helhet. Om man är harmonisk och har alla ”tårtbitarna” för att vara lite klyschig, så är man bättre. Eller, jag är bättre. Så det blev gjort en förändring. Jag tror den käftsmällen jag fick i den matchen behövdes. För jag hade nog tränat på annars och kanske inte varit så glad.
– Ja, jag hade gjort det redan innan. Jag visste att jag inte var så jätteglad i den situationen. Men ibland så är man uthållig, jag kan nog vara uthållig, och ibland är det inte det allra bästa. Jag behövde den käftsmällen för att vända upp och ner på saker och ting. Så nu tänker jag, jaha, kan man ha det såhär? Jag har otroligt bra fystränare i Malmö, som jag samarbetar med som verkligen har gjort jättestor skillnad. Det är väldigt viktigt att den utvecklingen också, för det är så pass mycket du ska få ut i din match och mycket som ska stämma och jag har alla människor här runt om mig som ger energi. Även Malmö, vad ska jag säga? Jag tyckte när jag lämnade för Hamburg att fy vad tråkigt Malmö är och jag ska inte bo här. Men sen nu när man kommer tillbaka efter att ha varit utomlands så frossar jag. Jag gillar det verkligen. Man uppskattar att det tar tio minuter överallt och man uppskattar att det finns allting, fast i mindre skala det är mindre stress och så.
– Ja, i alla fall nu en tid framöver, sen… absolut, jag kan tänka mig att bo på andra ställen också. Men just nu så uppskattar jag verkligen det. Så det är skönt.
– Nu är det goda marginaler, efter många års slit. Så det är kul. Och det är väldigt skönt.
– Ja, alltså, det är en bra fråga. Och jag har tänkt på det själv… jag tror det blir lite så att när man inte har varit simmare, eller skidåkare, som är mer folkkära, eller friidrottare, då har jag inget att jämföra med hur det känns. Man är van att det är såhär och att man alltid får försvara vad man håller på med. Och att folk inte direkt springer till galorna för att köpa biljetter, det är man van vid. Att det inte är så lätt. Men jag har inget att jämföra med. Sen kan jag se skillnaden nu från att ha jobbat i det tysta i Tyskland och inte synts hemma på TV och sådär och sen komma hem hit och synas på TV och… Ja, sakta men säkert, mycket via media också, jag tycker Sverige är väldigt tacksamt nu, och har varit en av de första med damboxning… de skriver ju väldigt mycket. Det är inte så att man inte läst om mig i tidningen. På det sättet tycker jag inte det finns nån slags diskriminering, det finns säkert många andra sporter som inte får lika mycket uppmärksamhet, så jag tror att ha varit tjej och boxare har varit ganska tacksamt i media. Men boxningen generellt, killar och tjejer, där är ändå nånting som… jag vet inte, det känns som det börjar förändras lite. Speciellt efter Laurén-matchen nu, när man kom hem. Trevliga tanter och frisörer och alla möjliga – alla har sett det och att de har tyckt det var kul och givande. Det är lite det som jag som är boxare vill… man behöver inte göra det själv, men det är ganska trevligt att gå och titta på. Det är ju en av de mest respekterade sporterna internationellt. Men på nåt sätt, här hemma i Sverige, har vi haft ett väldigt långt motstånd. Vi hade ju Ingo (Ingemar Johansson) och på den tiden var det sjukt stort, men sen i och med… det var väl på sjuttiotalet förbudet kom, eller -69, jag kommer inte ihåg… Det blir påtagligt när jag åker till Tyskland. Då blir det påtagligt vilken skillnad det är. Eftersom vi inte har haft kulturen, vi har ett sånt glapp… Ja, vi har Paolo (Roberto), vi har Armand (Kranjc) och George Scott, annars finns ju inte de här gamla gubbarna och det finns inte den här sammanhållningen som det finns i Tyskland, det kan jag tycka är lite synd. Men, det kommer väl att komma. Den här kulturen. Jag tror det är på gång. Och även nu när jag var i Oslo och kollade på Cecilias match för nån vecka sen, jag trodde jag skulle vara väldigt anonym och hatad i princip… alltså de älskade proffsboxning och damboxare framförallt och kom fram till mig för att ta foto. Jag blev mer stoppad på gatorna där än vad jag blir hemma. Det är så konstigt för det är en grann-nation, det är liksom inte Mexico, det är inte långt härifrån. Så jag tror absolut det är möjligt och det är mer inspirerande, det är inte så att man är avundsjuk. Jag tror absolut det är möjligt för boxning att bli folkkärt.
– Jo, men när man är en individuell idrottare, sen är det säkert så i lagsporter med, men det är… inför Laurén-matchen så var det tre månader, minst, att bara ha det fokuset. Och det är ju på alla plan, från hur du ska sova, vad du ska äta, vila, gå med halsduk för att inte bli sjuk. Det är både mentalt och fysiskt. Man tränar två pass om dan.
– Ja ja. Så det är därför jag bara njuter nu efter en sån match.
– Det är lite olika. Och olika från idrottare till idrottare. Jag brukar ha en skamgräns vid typ två veckor om jag bara gjort annat. Jag brukar ”waista” första veckan på att vara sjuk, för jag blir alltid sjuk efter en match. Så det hann jag med, en förkylning. Det är ju när man slappnar av… Men i två veckor kan jag ta det lugnt. Ungefär. Sen börjar det igen, då sätter jag igång med grundfysen och just nu så väntar jag på ett datum. Och då kan man mer trycka på knappen och veta om det är om sex månader eller om fyra… men det har rätt stor betydelse.
– Gärna lång tid för min del. Det brukar ju inte vara stressigt eftersom det numer bara är stora matcher. Men som nu, inför nästa, kan jag lite komma med formen från förra matchen och bara bygga på från den. Det är mer att man vill veta när man ska höja, så man inte toppar för tidigt. Men minimum två månader. Jag pratar med folk, det är ju som projektarbete, känns det som i alla fall. Jag ska berätta, jag var uppe på Viasats fest förra veckan, vi som var med och kommenterade OS. Och då pratade jag med en, han ”Figge” Rosengren (Fredrik) i tennis… jag vet inte om du vet vem han är?
– Då diskuterade vi att vi (boxare) tävlar väldigt sällan. Nu på den nivån man är, det är ju två, tre gånger om året. Samtidigt är det tre månader inför varje match, så vi är vana vid att det är mycket träning och lite tävlingsmoment. Sen samtidigt är tävlingsmomentet helt avgörande. Tennisspelarna kan ju ha en skitmatch, men så är det inte hela världen – det är det som också är skillnaden i proffsboxning om man jämför med amatörboxningen. Där gick man ju många matcher och kunde förlora en och sen så visste man att mästerskapet, det är då jag ska leverera. Det är då jag har pistolen mot tinningen, det är då jag vet att det är på allvar. Och det har alltid passat mig bättre och det är därför jag gillar proffs bättre, för jag var alltid mästerskapsboxare. Alltså jag kunde gå så sjukt dåliga matcher och sen prestera i mästerskap.
– Det måste vara på allvar för att jag riktigt ska kunna leverera bra. Och det är en trygghet också, för många är det tvärtom. När det blir allvar så blir det jobbigt. Det är lite det där med tävlingspsyket.
– Underdog skulle jag nog säga, faktiskt.
– Det är lättare.
– Nej, gud, nej. Där hade jag haft så mycket att förlora, om jag förlorat den matchen. Jag vågar inte tänka på det. Typ, ALL min heder. Fruktansvärt jobbig match. Det var inget som man lät komma till en, de tankarna i matchen. Jag hann tänka det snabbt en gång, tänk om jag… ha ha ha. Ibland får man sån ”nära-döden-upplevelse” i matchen. Går detta bra? Det är fruktansvärt mycket press. Det är det som är det jobbigaste att vara proffsboxare, inte att ta slagen fysiskt. Det är den här prestationsgrejen. Det är väldigt få idrottare som har det hundraprocentiga ’du måste vinna’. Som proffsboxare har du råd att förlora i princip två, tre matcher på en tio år lång karriär. Det är inte så vanligt när man jämför med andra idrotter.
– Precis, men här är det otroligt mycket på spel, alltid. Med Laurén fanns det väldigt mycket att förlora. Mycket att vinna också, men med Brækhus finns det bara saker att vinna.
– Hon är obesegrad… jag har mycket erfarenheter, det är det som är skönt. Även om jag är proffs, så har jag ändå gått upp och slagit en rysk mästarinna när jag var nitton till exempel. Har man gjort det och vet att man drivs av utmaningen och är lite naiv, egentligen, vilket man ska vara kanske. För hade man varit realistisk, så hade ingen vunnit de matcherna som man är otippad på. Då hade man tänkt att det inte var möjligt. Så man måste vara lite skev på det sättet, tror jag.
– Ja, men lite smyghybris är faktiskt tacksamt. Min teori är att skillnaden handlar om självförtroende. Dålig självkänsla och sånt kan du träna upp och det är rätt vanligt bland folk som presterat… självkänslan har vi läst mycket om. Men självförtroendet är något du inte riktigt kan… jag tror det är mycket från grunden. Antingen har du det, eller så har du det inte. Det är klart att du kan påverka det genom bekräftelse, men självförtroende är nånting som jag tror är väldigt ”core”. Och jag har ett väldigt bra självförtroende.
– Ja.
– Jag vet inte om man föds mer… eller hur ska man säga? Jag tror jag haft en mamma som var väldigt så här… när man gick i skolan, i ettan, så var det mig man kom till om folk bråkade. För att jag hade nån slags auktoritet. Jag hade nån slags pondus, redan då. Både killar och tjejer kom till mig ”han slog henne” eller så. Eller om lärarna inte kunde förklara rätt, så fråga igen, för du har rätt att veta. Jag var inte blyg eller rädd att räcka upp handen och ta plats. Hela den grejen har påverkat mitt liv. Det var jobbigare i tonåren… jag har inte alltid gått rakryggad… men folk som träffar mig tycker att jag har nån slags utstrålning.
– Nej, absolut inte. Nej. Mamma är sån häst-freak och gillar hästar. Och min kära far, han är väl intresserad av sport, men är absolut ingen sån här elitidrottare.
– Nej. Han hade nån fyrtioårskris där han sprang mycket, men…
– Det var nog det närmsta. Men vi var tre systrar och jag var mellanbarnet, så det var klart som fan att det skulle vara jag som blev proffsboxare, lite så är det ju också.
– Äldsta är väl häst… Väldigt häst. Och sen yngre är väl mer fest. Nej, men hon är en egen… inte alls idrottstjej i alla fall. Det är bara jag som är så. Jag var lite pojk-flicka och är man tre flickor, så är det nån som blir lite mer killen i sammanhanget. Så det är nog jag. Sånt påverkar ju också, såklart.
– Ja, jag var väldigt duktig i skolan och ambitiös och hade majoritet MVG när jag gick ut högstadiet, på ren tävlingsskalle. Gillar att skriva och har väldigt lätt för såna grejer. Matte är väl ingen forté. Men annars relativt lätt och haft bra betyg alltid.
– Jag gillar entreprenörsskap väldigt mycket och gillar… kanske nån journalistisk… antingen åt journalisthållet, eller mer sälj och entreprenörsskap. Det är det jag ska försöka kombinera sen efter min karriär.
– Det är det. Men det är ändå kul att kunna ha planer… för min del är det ibland svårt som proffsboxare, eftersom jag har mycket andra intressen och drivkraft. Men man kan inte ha för många bollar i luften. Ur ett personligt utvecklingsplan, kan jag se fram emot att utveckla andra sidor och inte bara stå och öva en vänsterkrok… Det är inte så pass stimulerande här uppe alltid. Det är nåt jag får sätta tid för nu. Och sen, i och med att mitt varumärke blir starkare, så har jag möjlighet att göra andra grejer som stimulerar. Så det är skönt. Sånt tycker jag är jättekul.
– Nej. Jag kommer ihåg en tuff tid som jag tror är generellt för elitidrottare om man har satsat på sin sport, det är efter studenten, och du kanske inte är i ett lag där det finns resurser, så var det lite med boxningen. Jag kommer ihåg jag var med i Malmö Idrottsakademi, som hade i Skåne… som var väldigt bra för just det… för bor man hemma och är ungdom, då finns det resurser, det finns en slags konceptbank runtom dig, men när man då flyttar hemifrån och är relativt låginkomsttagare för du satsar fullt ut på din idrott… då var det mycket så – vad vill jag göra? Lite vägskäl också med proffsgrejen, för jag brann ju verkligen för att sälja hudvård och kosmetika och ville verkligen in på det. Så då kan jag känna att det var lite vägskäl. Antingen klättrar man upp för den stegen, eller så jobbar man på den civila karriären mer.
– Nej, men jag känner mig själv och att jag var tvungen att göra det här. Det har varit en dröm och att få vara proffsboxare, det inte så att du vid 35 kan säga nu kör vi. Utan det är när man är ung och vital. Men just det här med att känna sig själv, jag tror boxning eller idrotten som sig, du är så pass ensam i en ring. Så vid tidig ålder, jag började när jag var väldigt pubertal, och det är inte en helt lätt tid, men jag tror styrkan som man fann genom att klara en jobbig match och fixa det. Det gjorde att man växte, vilket var väldigt bra på den tiden tycker jag. Och att man lär känna sina styrkor och svagheter. Jag tror alla idrottare måste ”pin pointa” vad är det jag behöver jobba med? Därför blir man väldigt medveten om vem man är. Jag hade jobbat med det tidigare än andra som inte hållit på med den sporten. Man tvingas till det. Om du kan köpa det?
– Med boxning överlag, så har det funnits tider då man ifrågasatt om det är så jäkla kul alltid. För det är en väldigt krävande sport, på alla plan. Och kan vara frustrerande när det inte händer så mycket. Jag har inte världens bästa tålamod, det har man blivit lite bättre på med åldern. Men absolut har jag haft dippar. Jag tog nåt break och åkte till Bali två månader själv och surfade. Då var jag amatör i landslaget, så då drog jag efter VM i Kina. Jag ville känna frihet. Då kände jag mig låst till att alltid vara en del i landslaget. Nåt som man ska vara väldigt glad för. Men jag var mer – låt mig göra vad jag vill. Jag tror att man ska vara öppen för förändringar under tiden, man är ju inte en och samma person i ett och samma format. Man får nog vara beredd på att förändras på vägen för att optimera förutsättningarna. Men jag trodde att alla hade det, när jag var barn. I mitt flickrum så var det mörkt på fönstret, så tänkte jag att det var en massa journalister utanför och tänkte att jag var någon särskild. Och övade på att svara på intervjuer…
– Sju, åtta, ungefär. Jag har alltid tänkt att, jaja, snart så vet jag vad jag ska bli. Det fanns en stark tro att jag är inte som andra. Det låter väldigt narcissistiskt, kanske? Kanske var det så också, ha ha. Men det att jag är inte som alla andra, det visste jag om, på nåt sätt. Så när jag väl fann boxningen, så var det, jaha, det var det här.
– Ja, det är svårt att föda barn när du slåss…
– Jo, så är det.
– Nej, så är det väl, men samtidigt så tycker jag upplägget som jag har nu… alltså, jag har en tränare som är amerikan och fantastiskt bra tränare, men inte organisatör i grunden, kanske. Som inför Laurén-matchen så styrde jag all sparring och upplägget. Själva träningen får jag av honom, men schemaläggningar och så, där är det rätt mycket jag som är del i det. Det är en frihet när man inte är tjugo år längre. Det är ju lättare då att vara i en grupp och drillas. Men jag har lärt mig också att lita på vad jag själv behöver. Det har tagit mig lite tid och det var det felet jag gjorde när jag kom till Köpenhamn och man bara anpassade sig efter strukturen som finns. Och man kanske inte alltid vågar ifrågasätta, för man kör på det här. Det är väl mitt råd, när jag håller föreläsningar ibland…
– Ja, för företag och ungdomar och olika sådär. En hel del faktiskt. Och pratar lite om, ja, mina erfarenheter och om när jag var ung och var med i landslaget. För då hade jag ett sjukt komplex över att jag… ja, men andra gillade att träna. Det var deras driv, det var så mycket fystester hit och dit, medans min glädje fanns i boxningen. Det blev mer påtagligt sen, att jag började inte med boxning för att jag gillade att göra armhävningar och äta sallad.
– Det går ju hand i hand efter en tid om man ska vara på elitnivå, men det var lite så… jaha, ska man gilla att gå upp på morgonen och springa? Det gör ju inte jag. Kan jag vara elitidrottare då? Man gör upp en slags ”glorification” av hur en elitidrottare ska vara. Och det har jag lärt mig genom åren, att glöm den där skiten, man får vara som man är. Funkar det så funkar det. Många yngre tänker nog att, jag kan inte göra det för jag är si eller så. Jag vill verkligen lyfta att du kan bli världsbäst och behöver inte alltid gå just den vanliga vägen, det finns sjukt många vägar för att bli bäst.
– Det är nog det här att vara steget före. Att läsa och vara i den här intensiva schackspels… situationen. Vad ska man säga, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, för det är det jag gillar. Att det är så intensivt. Du hinner inte tänka på något annat. Du hinner inte bli uttråkade precis. Så det är ju bra. Det är det här med att du måste hitta en lucka. Som att slå en perfekt passning.
– Ja, och på ett annat sätt. Att träffa en perfekt jabb, eller gå åt sidan perfekt, det är där man får kickarna. Av att slå en riktigt hård höger som sitter. Det låter lite morbidt?
– Ja. Så är det ju.
– Både och. Jag är nog ganska grisig också och det låter jag komma fram på senare år. Egentligen hade jag tyckt att var sjukt kul att bara tappa det… Jag gillar det också. Så det är kombinationen, tror jag, som gör det. Som gör mig bra som boxare. Men man har hela tiden en slags kyla där, för om man tappar det helt känslomässigt och blir för aggressiv, då är det inte så bra. Men jag har det absolut. Jag kan ju till och med avundas krogslagsmål, att det finns en kittling där. Det var en gång när vi var ute som det blev bråk och alla andra tjejer tyckte det var obehagligt medan jag känner endorfiner började… det behöver ni inte skriva i tidningen… Jag kan liksom vara avundsjuk på slagsmål förr i tiden, inte nu, förr, när det var ärligt. Folk gillade det, de slogs för att de tyckte det var kul. Så det kan jag avundas, att jag inte var en man som växte upp på 60-talet. Den största kicken, det låter sjukt att man går igång på att slå näsblod på nån, men det gör man ändå. Det är inte för att man vill skada någon, men jag kan tycka det är skönt med matchen, för det är då det är fritt fram. Medan i sparring och alltid annars, du är där för att träna och det finns en slags gräns. Så det är skönt när man sen kan göra vad man vill.
– Bara att det finns en slags skillnad på sparring och i match. Även om sparring är otroligt viktigt och vi får matchträningen där, så är det ändå när du kommer till match som du ska slå och fortsätta att slå, så det finns en stor skillnad.
– Nej, det är väl mer att man känt att det inte är så bra att tänka den tanken. Jag vet när jag gjorde min debut för Sauerland 2013, då fick jag en bulgariska som hade helt okej ”record”. Och det var en svårboxad jävel. Passade inte mig bra i stilen. Plus att jag ville visa alla på teamet att nu kom jag. Sen är jag en finboxare också, blir jag träffad en gång, så känns det som att det var trettio. Så jag vill gärna inte ta någon träff, har väldigt hög självkritik när det gäller sånt. Så när jag kände att jag inte fick perfekt grepp och det var väldigt svårboxat och grötigt, så kom min tränare Joey (Gamache) som jag inte haft så länge och sa ”It’s good – she’s only there to survive.” Men hon försöker slå huvudet av mig! Det ser inte ut som hon bara försöker överleva. Där kommer jag ihåg att det är där man hittar sin inre styrka. Och det har jag lärt mig att ok, nu känns det för jävligt, nu håller du ihop. Och jag tror att många där, kan liksom helt tappa det. När du kommer till ett plan när det känns för jävligt, men jag tror att bara fortsätt och håll ihop. I en bra match tänker man inte så mycket på sånt. Du har dina perfekta matcher där allt stämmer…
– Ja, egen känsla. Det är inte alltid det överensstämmer med bilden. Jag hade en match i april nu på Hovet, en italienska och där hade jag perfekt ”flow” och var nöjd för en gångs skull och kroppen, energin var på topp. Och sen matchen mot Laurén hade jag inte alls samma ”flow”, utan där var det mer en arbetsseger ur mitt perspektiv. Även om alla andra var väldigt positiva, så var min känsla att om jag haft en bättre dag, i kroppen… man kan ju inte skylla på det för det viktiga är man vinner matchen ändå. Det är huvudsaken. Annars kan man jaga den här perfekta matchen. Ju mer du jagar den, desto svårare är det att få den. Man måste kunna hantera alla olika moment och situationer.
– Den är ju svår den frågan, för när jag var liten stod jag varje rast och spelade fotboll med killarna och hade absolut inga problem med det. Så för mig är det väldigt naturligt att ta den platsen. Men jag inser att för alla tjejer är det inte det. För många tjejer som är inom mansdominerade yrken, för dem är det naturligt. Sen är det det här, ska man säga ”ha mer skinn på näsan”? Vissa har inte det. De är inte den typen. Men är man i en mansdominerad värld, så tror jag man ska våga vara sig själv och behöver inte försöka vara som killar för att det ska vara okej heller. Var det du är, men var bra på det istället.
– Jo, men det skulle väl vara att våga se sig själv lite som ett företag. Kanske mer helhetsmässigt, så man inte bara fokuserar på, kan jag springa så snabbt? Utan se vad som gör dig till en bra idrottsman eller -kvinna. Vad är det som gör dig lycklig? Det krävs kanske inte bara konditionsträning, utan andra bitar också. Om man ska hålla länge så måste man hitta den här vilan och alla bitarna. Och det är svårt när man är kanske sjutton år gammal. Men det finns mer än en väg och våga göra nåt som inte andra gör. De som är riktigt framgångsrika, är de som gjort nåt som ingen annan gjort. Man behöver inte alltid stå givakt och göra som alla andra. Det är också viktigt att ha folk runt om som säger sanningen och som är trygga. Speciellt i proffsboxningsvärlden, där finns väldigt mycket filurer eller figurer, eller vad man ska säga.
– Såna troll. Nej, men där har jag ju haft Christer Ekberg som är otroligt viktig för mig. Och han är ju… det är nästan familj-känsla med honom. Och han finns ju alltid där. Han är inte min tränare dagligen, men jag rådgör med honom och han känner mig utantill. Det är en otrolig, speciell relation man har och det är jag jätteglad för. Det är bra att ha människor som finns där på resan, för det kommer så många nya. Och det är alltid folk, speciellt inom individuella idrotter då, som tycker det ena eller det andra. Man kan var väldigt öppen och sårbar för det också. Jag tror man ska lyssna på folk som har erfarenhet och inte bara köpa alla ”quick fixes”.
– Och jag har ju lärt mig tålamod också, när det gäller att bli världsbäst. Hade nån sagt till mig när jag började 2011 att det skulle ta såhär lång tid innan jag skulle känna mig så här bra som boxare, då hade man liksom slagit skallen in i väggen. Jag är en impulsiv boxare som går på känsla, och är man den typen, så är man inte den som gillar att stå och drilla. Det är inte det jag brinner för. Så det är nånting jag måste jobba med. Men som tur är så har jag disciplin och uthållighet. För många som är den typen så tycker de inte det är kul och pallar inte. Men där har jag förstått hur viktigt det är. Jag har ju en amerikansk tränare, Joey, och han är ”the drillmaster”. Jag kan ju vilja stå två timmar och han bara kör repetition, repetition, repetition. Det är det som gör briljansen. Det är det som gör att en jabb blir perfekt. Och tyvärr finns det ingen genväg. Det är bara att drilla, drilla, drilla. Det har jag förstått.
– Det tror jag nog, absolut. Malmö är ju en stor kampsportsstad och sportsstad. Kontinental också, så varför inte? Det finns ju många fördelar.
– Jag vinner den matchen. Sen hur, vet jag inte. Men att jag vinner, det gör jag. Jag vill inte vara som Laurén ”jag vinner på KO”.
– Tack själv.
