Magnus Andersson & Nicklas Jansson

Från möbelbutik till en av regionens snabbast växande inredningsbyråer. Grundarna av Rumrum berättar om hur inredningsbranschen är i förändring.

Inredningskoncept har på senare år blivit allt mer vanligt. Vi ville ta reda på mer om fenomenet och lära känna grundarna på en av regionens snabbast växande inredningsbyråer, Rumrum. Byrån har gjort prestigeprojekt som till exempel offentliga ytor i Turning Torso, MFFs kontor, Stadion i Malmö och inkubatorn MINC. De har också gjort spektakulära kontor som bland annat Oatly, Coolstuff, Skandiafastigheter, hungrig.se och Telavox. De har även gjort restauranger och butiker som Badhytten, Atmosfär, Johan P, Escama och Bergströms Ur i Malmö för att nämna några. Vi träffade Nicklas Jansson och Magnus Andersson en tisdagsförmiddag för att få veta mer om deras entreprenörsresa, företagande och syn på utvecklingen av inredningskoncept de senaste 20 åren.

Ni har tagit en av de ledande positionerna här i regionen när det gäller prestigefyllda inredningskoncept och kontor i dag. Och ni har vuxit snabbt, speciellt de sista åren. Senaste året omsatte ni nästan 30 miljoner. Vad är framgångsreceptet?

N: Jag tror att vi har varit väldigt uthålliga. Vi har trott på vår affärsmodell ganska tidigt. Vi var nästan först i regionen med just inredningskoncept, känner vi själva. Det har alltid funnits inredningsarkitekter och så, men det här med att paketera det som en konceptlösning kände vi väl att vi var väldigt tidiga på. Vi trodde på vår affärsmodell och har kört den i många år nu.

Ni började väl med att starta en butik?

M: Ja, vi startade möbelbutik först som hette Rumrum. Det var -97. Den låg på Regementsgatan.

Var kom den idén ifrån?

M: Det var intresset för möbler. Vi har egentligen två olika bakgrunder. Jag har ju mer från ingenjörsbiten och teknisk, Nicklas är reklam och marknadsföring. Det vi hade gemensamt från början var möbelintresset och det ville vi ta tag i och göra någonting av. Butiken hade vi till 2003, och därefter började vi med att ta fram egna möbler.

N: Vi var den lokala möbelaffären, och då slogs vi mot Silverbergs, och andra som var de stora husen. Vi var lite uppstickare. Jag tror att det blev ganska personligt för vi lärde känna mycket av våra kunder.

När växlade ni över till inredningskoncept?

M: Det var ju en form av en utveckling. Vi ville vidare och samtidigt så började vi få massa inredningsprojekt och då stängde vi ner butiken. Vi hade med oss inredningskoncept egentligen hela tiden fast mer mot den privata marknaden när vi hade butik. Men vi ville mer mot business to business.

N: Vi såg på de vi handlade av, producenterna, och blev inspirerade lite grann av den tillväxten, kan man säga. Vi kände att vi kunde inte påverka vår situation lika mycket i butiken där kunderna kom till oss. Vi hade nog mer i oss, vi ville mer, så då var vi hämmade av att stå och vänta på kunden. När vi blev producenter så fick vi en möjlighet att själva agera mot marknaden istället. Då kunde vi uppsöka och påverka mer.

»Vi jobbar med en slags förpackningsdesign«

Och konceptdelen? Det är ändå en annan kompetens.

N: Ja, men vi hade ju möbelbutiken. Där lärde vi oss helt fysiskt hur storlekar, dimensioner, hela den biten med möbler, höjder, ja, allting i det fysiska rummet, det rumsliga. Så det var världens bästa skola. Vi bar ut möblerna på kvällarna och levererade själva och så.

M: Det är väl den styrkan vi har med oss i dag också, vi har ju inte bara ritat in ett bord och sålt det, utan vi har verkligen varit där och sett ”jaha, funkar detta? Hur blev slutresultatet och verkligheten i det?” Då kände man lite snabbare dimensionerna på vad man kunde få in i ett rum och vad som blev bäst i verkligheten.

N: Vi sålde egentligen ut hela möbelbutiken på en månad, och så tog vi de pengarna, investerade i att rita en egen serie. Sen lanserade vi på Stockholmsmässan och började sälja till alla möbelbutiker, alla små egentligen, i landet.

M: Vi hade ett fyrtiotal möbelbutiker som sålde vår serie.

N: Då sålde vi till England, Tyskland, Danmark också. Men sen insåg vi ganska snabbt att det var ganska kostsamt också, och plus att …

M: Det krockade lite för mycket med den konceptuella biten. Vi ville sälja möblerna men då var man tvungen att vara aktiv runt om i Sverige, och sen samtidigt så skulle man vara på ett projekt i Turning Torso till exempel, och ta hand om det. Det var inom samma bransch, men det blev ändå nästan som två olika verksamheter.

Om konceptdelen tog fart kanske egen produktlinje konkurrerar lite med era leverantörer också?

N: Ja, exakt. En stor vattendelare tror jag var att vi skickade in och sökte när Turning Torso byggdes, och då vann vi alla de offentliga ytorna. Det var stort för oss.

Var det första prestigeprojektet för er?

N: Ja, och då visade det sig att vi kunde konkurrera med de större arkitektkontoren i stan. På den tiden var vi ännu mer, vad ska jag säga, outsiders, som kunde komma in på marknaden och göra någonting sådant. Det visade egentligen att inredningsdesign och förpackningsdesign och inredningskoncept sammantaget var en ny nisch på något sätt.

För att ni kunde vinna de uppdragen utan det traditionella arkitektupplägget?

N: Ja, att ta ett sådant projekt var lite udda, i början. På ett klassiskt arkitektkontor, så är det ju mer husarkitekter. Ganska få inredningsarkitekter. Och det är ju egentligen där vi har varit starka, på inredningssidan. Det är där vi har vuxit.

M: Och vi har hållit fast vid det.

Är de konkurrenter då, eller samarbetar ni med arkitektkontor, eller hur funkar det?

M: Nej, vi är ganska ensamma i våra projekt. Vi samarbetar kanske mer med elektriker eller belysningsleverantörer för ljusberäkningar och så. Om det är ett nybygge, då hamnar vi närmre arkitekten som har ritat huset och tar över och gör ytskikten och planlösningen invändigt.

Jag förstår. En helt annan grej, hur känner ni varandra? Ni var runt 25 år när ni startade företaget. Är ni barndomskompisar?

M: Nja, vi kände varandra sen skolan. Vi kommer från samma område, så vi har alltid känt till varandra när vi växte upp.

N: Jag är ett år äldre än Magnus. På den tiden, när man var ung, så är det ganska stor skillnad om man går i sexan eller sjuan. Efter gymnasiet, eller nåt sånt, började vi umgås. Vi hängde i samma kretsar.

»Vi bar ut möblerna på kvällarna och levererade själva«

Och du, Magnus, hade en plan på att bli ingenjör, eller?

M: Nej, det hade jag väl inte egentligen. Jag ville mot möbler och inredning. Det var ju det som var intresset. Men jag har väl alltid haft det i mig, att renovera hus och bygga. Bygga lite möbler och sånt där, på hobbynivå såklart, för att jag tyckte att det var kul.

Nicklas, hur var du då?

N: Ja, alltså, jag är inte alls the handy guy. Jag var kanske mer estetiskt lagd. På den tiden så var det reklambyrå, åt det hållet jag ville, så jag pluggade reklam och marknadsföring. Jag åkte till USA ett år och gick på universitet. Där pluggade jag också inredningsdesign, och det fastnade liksom där. Det intresset för koncept och för känsla och inredning var starkt tidigt. Det var väl en kombo som tilltalade.

M: Vi jobbar med en slags förpackningsdesign egentligen. Vi ska dra företags identitet in i möbelkonceptet, så att det blir någon slags synergi med varumärket och brandingen. Det var nog det som drog oss mer mot den offentliga miljön, att den blev lite mer identitetsstark. Det var inte den personliga viljan om soffan skulle vara röd eller inte, utan det var mer konceptuellt, vilket känns mer intressant för oss.

N: Ja, det var superspännande att kunna skapa miljöer hela tiden och skapa nya typer av upplevelser. Idag är det nästan som en upplevelse när man kommer till ett hotell eller ett kontor, eller vad det än är. Idag köper människor nästan en känsla. Lika mycket som att man får en övernattning på ett hotell så är det upplevelsen. Hur det luktar, hur det känns taktilt. Allting sammantaget är en kombination som sätter sig i sinnesbalken liksom.

Det låter också som ni hade tajmingen, då för 10-15 år sen så var det väl i sin linda här i Sverige? Alltså det konceptuella i möbler och så.

M: Ja, det var kanske mer att måla en fondvägg och så. Men nu har det blivit viktigt för många. Jag tror man konkurrerar mer, om kunder såklart, men även om medarbetare, och då är det en fördel om man har ett kontor som har nice miljö att jobba i.

Är det i takt med att en stor andel jobb förflyttats från industri till tjänsteföretag?

N: Ja, och sen digitaliseringen också. Det har varit en jättestor bit. Sen man släppte stationära datorer. Det har förändrat sättet hur vi lever och jobbar. Det har förändrat sättet hur vi möblerar. Det är en jättestor bit i det hela. För tio år sedan, då började man känna att ”nu är det förändringar på riktigt”. Då började företagen röra sig. Det ändrades i arbetsorganisationerna. En ny generation kom, som fick ta lite mer plats. Det är helt enkelt konkurrensen från båda hållen som gjort att inredningskoncept blivit viktigare på många arbetsplatser. Idag får vi även de klassiska branscherna. Det kan vara en redovisningsbyrå som måste konkurrera med andra byråer och vill satsa på kontorsmiljön.

M: Trivsel på arbetsplatser är prioriterat. Man är ju där hela dagen, och många jobbar mer nu.

N: Ja, så det gäller att stimulera på alla planen, att kanske till och med ”mikra” sin mat i en trevlig miljö om man tar en kortare lunch och inte går ut på stan.

M: Vi gjorde mer koncept mot butiker och restauranger tidigare, för där har det alltid varit mycket viktigare. Där är det en del av köpupplevelsen, kundupplevelsen. Där tänker man att ”vi måste locka in kunderna”. Men nu är det jättemycket kontor också som har börjat tänka att ”vi måste locka in medarbetare”.

Det kanske också var att man inte behövde det förr?

N: Ja, och det har väl ändrats. Alltså, man kanske var mer trogen sin arbetsplats förr i tiden också. Nu är man lite mer flexibel och man flyttar, man rör sig på ett helt annat sätt.

Ni verkar själva ha en otrolig ordning på kontoret. Känns inte som den vanliga kreativa miljön…

N: Nej, men det är också en nyckelfaktor faktiskt. Vi är ganska ordningsamma och noga. Vi har höga krav på just ordningen. Vi har så många projekt igång samtidigt så vi måste ha struktur.

En ögonblicksbild, hur många projekt har ni igång nu?

N: Närmare 30 projekt tror jag.

30 projekt? Samtidigt? Öppna?

N: Ja, som är igång, ja. Det kräver ärligt talat en benhård disciplin nästan, pappersmässigt också. Det är så himla lätt att det förenas i kaos. Vi har så mycket leveranser hela tiden och uppförande av handlingar. Och projekt med deadlines som gör att vi måste vara nitiska i strukturen.

M: Ja, sen har vi 10-12 veckors leveranstid för att allting ska komma fram, så det gäller att ha framförhållning.

»Sen man släppte stationära datorer har sättet hur vi lever och jobbar förändrats. Det har förändrat sättet hur vi möblerar«

Men lägger ni två personligen er hand på allt i alla projekt då?

N: Ja, det gör vi faktiskt.

M: Det känner vi är viktigt. Att det präglas och blir ett Rumrum-koncept. En Rumrum-produkt.

Den här nitiska strukturen då, håller ni i det själva också?

N: Ja, jag är en vän av ordning.

M: Det är vi båda. Vi är ganska strukturerade.

Hur fördelar ni arbetet? Ni säger att Magnus är mer åt ingenjörshållet och Nicklas mer åt det estetiska. Märks det i arbetsfördelningen?

M: Nej, vi brukar båda vara delaktiga i själva konceptframtagandet. Vart vi vill med konceptet och hur vi har uppfattat kunden. Hur vi ska dra vidare och vilket håll projektet ska dras åt. Efter det så tar jag hand om det mer tekniska med belysningsplaner, ytskikt, flöden och strukturer.

N: Jag sköter mer projektledningen. Det kan ju låta oestetiskt i det hela men jag har en mer flygande, övergripande roll, i alla projekten. Magnus är mer ansvarig för att det tekniskt fungerar. Vi tillverkar jättemycket specialsnickerier och väldigt mycket speciallösningar i de flesta projekten. Det är många beslut om material och kulörer och allting, hela tiden. Mycket handlingar som ska fram till alla byggare. Och där är det Magnus som har yttersta ansvaret.

Jag har kollat igenom många av era projekt, de har ofta en stark identitet. Även om det är anpassat till respektive företag så kan man ändå känna, ”det är Rumrum”. Gör ni det kreativa och estetiska tillsammans eller delar ni upp projekten?

M: Grunden tar vi oftast fram gemensamt.

N: Alltså den är det viktigaste. De första fem procenten.

M: Ja, så man kommer rätt in i projektet. Men även om vi älskar det här kreativa mest såklart, så måste vi ändå börja med strukturen och flödet så att kunden har med sig alla behoven. Har de tillräckligt med mötesrum? Funkar flödet? Kan de sitta så här? och grupperingarna på kontoret? Och det är nice to have och need to have osv… Där vill vi få in så mycket som möjligt, och även utmana vår kund i nya tankebanor. De utgår kanske från sitt gamla företag och då är det lätt att hamna i slentrian och bara köra vidare. Så där vill vi också försöka vara med – Hur jobbar ni? Hur många behöver egentligen ha sin fasta arbetsplats? Är det trevligare att kunna ha flexibla ytor istället för att bara fylla upp med skrivbord, för att skapa lite mer trivsel? Där försöker man få kunden att öppna upp lite och verkligen tänka igenom, även om det är tajt med tid i början. Och det ska vara en hyresgästanpassning till hyresvärden så att de kan räkna, och den ska vara med i hyreskontraktet, och vem ska betala vad? Det är lite flytande innan allting är spikat.

N: Men gör man resan rätt här, om man lägger det krutet på projektet som beställare, då kan vi vara en viktig faktor för en framgång i bolaget. Vi blir en injektion som kanske gör att företaget tar ytterligare ett kliv. Vi är oftast i bolag som har en liten framgång, eller som redan är på uppgång. De investerar ju i sig själva. Om vi då hjälper till att hitta inspirerande lösningar och låser upp lite knutar och så, då kan det ju flyga även för kunden, ordentligt. Det har vi varit med om, ett par sådana.

Som till exempel?

N: Ja, nu är ju inte vi själva, men Oatly till exempel. Det är en enorm framgångsresa. De har en fantastisk produkt. Men de ville mycket med sin arbetsplats också. De trodde att det var en av sina ingredienser också, att vända upp och ned på det här stelbenta och så…

M: Och bygga för en tillväxt. Alltså göra ett flöde som funkar även om man blir tio personer fler. Vissa kontor blir aldrig riktigt färdiga. De utvecklar sig hela tiden.

Hur jobbar ni med rekrytering för att få alla att dra åt samma håll och kunna leverera samma kvalitet till kunderna?

N: Vi har väldigt olika personal. Alla individerna är olika på något sätt och alla bidrar med sin roll. Precis som att vi har lite olika sidor så har de också olika kompetenser. Det är inte så stelbent rekrytering med samma identiska personligheter utan …

M: Nej, vi har ju arkitekter och produktdesigners och allt möjligt egentligen. De är självklart alla en viktig del i företagets framgång.

N: Ja, Absolut, så är det. Sen sammantaget så är vi inredningsdesigners, så skulle jag nog definiera oss som grupp. Även om här är skolade arkitekter… och det är inredningsarkitekter, så gör vi ju en större helhet, vi är inte så mycket titeljägare, utan vi levererar en bra produkt bakom oss och det är det viktigaste för oss.

Och den andan genomsyrar hela gänget?

M: Ja, precis. Vi strävar efter att ha en viss olikhet, men det måste ändå vara någon grund där vi drar åt samma håll både när det gäller arbetskultur och synen på färger och form.

Jag kan inte släppa att ni har 30 projekt igång samtidigt. Det låter väldigt mycket…

M: Ja, men vissa projekt påbörjar vi för en hyresgästförhandling. Och är det ett nybygge så kan det vara en rätt så lång resa där det inte händer så mycket, där det bara kommer in lite små beslut längs med vägen. Däremot är sista perioden, de sista tre veckorna, det är jätteintensivt. Och innan det är det kanske en intensiv period med möbelleveranser och sånt som landar på vårt lager först. För när vi väl kommer in på kontoret sen, om det är ett kontor, så är det tajt med tid. Då ska alla möbler finnas. Vi ska bara dit och leverera. Vi har kanske tre dagar på oss att fylla ett 40-mannakontor. Då gäller det att allt funkar. Därför har vi ett mellanlager där vi tar hand om alla leveranser innan, så att vi säkrar upp.

Vilket är det största projektet ni gjort?

M: Ytmässigt, storleksmässigt …

N: Stadion är nog det största, MFF.

M: Ja, stadion är ju gigantisk, om vi tar kvadratmeter… Men vi gjorde ju Manpower, de var 150 personer uppe i Stockholm.

N: Ja, vi flyttade huvudkontoret förra vintern, vilket också var en stor grej, att köra projekt i Stockholm, på distans. Men det fungerade hur bra som helst. Så vi har börjat göra projekt över hela Sverige nu. Vi har gjort i Uppsala och Jönköping och Göteborg håller vi på med lite just nu…

M: Ja. Vi håller på i Kristianstad med ett företag, och i Värnamo har vi ett annat företag. Så det börjar bli mer över hela Sverige nu.

Ni har varit igång länge och växt mycket de senaste åren. Men ändå låter det som att verksamheten på något sätt är i sin linda… kommer ni fortsätta växa snabbt?

N: Vi har nyligen satt oss med en ny strategi, för att ta nästa kliv. Detta var lite av en målbild, att vara där vi är i dag. Vi vet också hur snabbt det kan svänga med marknad och annat, så vi gasar försiktigt. Men vi har en ny målbild såklart, om att ta detta vidare och bli större.

M: Vi är redo för ett kliv till.

N: Vi har ju outsource:at mycket också. Alltså vi har lager utanför, montörer utanför, så vi kan dynamiskt växa på ett ganska smart sätt, känner vi själva.

Finns det något drömprojekt som ni har funderat på?

M: Galore 2020.

Hahaha!

M: Men den kommer. Det är bara 2019 nu.

N: Fler hotell, det hade varit kul att göra. Och fler restauranger är alltid intressant. Det är kul. Där kan man dra på lite mer. Vi behöver projekt som sticker ut också. Vi är väldigt transparenta, vi syns ju. Det vi lämnar bakom oss är en direkt indikator på vad vi gör och vad vi kan. Så att slackar vi efter så tappar man ju. Det är en hård konkurrens med många duktiga konkurrenter i Sverige. Så de här prestigeprojekten behövs, och även grejerna som sticker ut, som sticker igenom mediabruset. Kunder börjar bli ganska vana vid fina 3D-renderingar som dansar förbi, det är överallt för alla. Men det är en viss svårighet ibland att kunna övertala kunden om att gå hela vägen på ett koncept fullt ut. Att faktiskt löpa hela linan. I de projekt som vi har gjort det, tillsammans med kunden, har det blivit ett superbra resultat.

M: Har vi en aktiv kund så blir oftast projektet bättre. Man kommer närmre varandra. Man förstår varandra lite bättre, vad deras mål med projektet är, och det är lite lättare att tolka in allting.

N: Varenda projekt är så himla olika, vi möter nästan en ny arbetsgrupp i alla projekt. Man möter en ny ledning med nya visioner, så de driver en framåt lite grann också.

M: Det är en nytändning i varje projektstart, för det blir någonting helt annat varje gång.

N: Man åker oftast med på deras resa också på något sätt. Det är inte bara ens egen längre, utan man lär känna ett nytt gäng och man är med på deras resa på ett litet hörn.

Jag har förstått att ni haft en resa från när ni öppnade butiken för drygt 20 år sedan, via satsningar på egna produkter, och från butik till uppsökande verksamhet. Men nu är ni väl där att det kommer ett stort inflöde av kunder, eller?

N: Ja, det är det ju verkligen. Nu har vi övergått till att vi får mer inkommande samtal. Det är nog också för att vi kanske lämnar projekt bakom oss som syns, som blir bra reklampelare i form av att vi levererar bra lösningar. Och nöjda kunder givetvis. Sen är det inte alltid vi som får cred. Det är sällan vi syns, för oftast är det själva varumärket som vi har levererat till som syns. Det är ju vårt uppdrag.

M: Fast de som är intresserade av att veta vem som har gjort det får ju reda på det. Men när vi har lämnat projekt så är vi oftast ganska osynliga.

Kanske inte nu då, när vi publicerar detta. Tack för er tid.

M: Tack själv.

N: Ja, tack.

FAKTA

NAMN: Magnus Andersson
ÅLDER: 46
BOR: Malmö, Davidshall
FAMILJ: Fru Sandra, dotter Vilma & mopsen Brus
FRITIDSINTRESSEN: Gastronomi, kreativt skapande och naturupplevelser
OVÄNTAD TALANG: Matlagning
FÖRETAGSFILOSOFI: Våga utmana dig själv och slutkund. Var målmedveten, framåtsträvande och se till att ha kul på jobbet!
LIVSFILOSOFI: Dont worry, be happy

NAMN: Nicklas Jansson
ÅLDER: 46
BOR: Malmö
FAMILJ: Fru Anna, dotter Fanny och bonus son Oskar
FRITIDSINTRESSEN: Familjen, resa, tv-serier
OVÄNTAD TALANG: Vass på vattenskidor
FÖRETAGSFILOSOFI: Våga tro på din idé och var uthållig
LIVSFILOSOFI: ”Enjoy the ride”

Fler Intervjuer