Maja Ivarsson
OKTOBER 2019 | |
Olle Berggren |
OKTOBER 2019 | |
Olle Berggren |
Vi träffar alltså Maja på KB i Malmö efter soundcheck innan det är dags att ikläda sig hotpants och t-tröja för att sparka igång ännu en storslagen rockshow. Den här gången på hemmaplan. Lika kaxig och ohämmad som Maja kan vara på scenen, lika mjuk och varm är hon privat. Hon säger att hon förändrats radikalt sen hon för 3,5 år sedan blev mamma till Dante som redan fått se en del av rockvärlden. Ingen fråga är besvärlig för henne, Maja är öppen och frispråkig – och bäst av allt, snart är det dags för ett nytt album med kompisgänget från Helsingborg som inledde sin karriär i gymnasiet innan de för snart 20 år sedan intog världen. Idag bor alla utom en i Malmö. Så klart. Sveriges rockstad.
– Jo, men de tidiga banden jag var med i var ju mer typ skolband.
– Ja.
– Vi ska släppa ett nytt album. Hoppas på början av året, mars/april och sen turné förstås. Framförallt ska vi då koncentrera oss på de territorium som vi funkar i. Efter 20 år har vi märkt att Nordamerika funkar bra, det går bra i Mexiko, Mellanamerika och en del i Sydamerika. Men även Finland och Spanien, och Tyskland är en stor marknad för oss.
– Visst är det så. Jag tror en av anledningarna att vi kunnat hålla oss kvar är att vi kan leva på vårt live-rykte. Samtidigt är man beroende av att kunna släppa material. Det har varit en fröjd faktiskt. Jag har gått tillbaka till att skriva mycket mer än vad jag gjort på våra senaste album. Jag skrev ju mycket på första och andra, och med den här skivan har jag börjat skriva mycket igen. Sen har jag och Felix (Rodriquez) faktiskt startat ett nytt band också – Crew of Me & You.
– Tror inte det är något problem. Jo vi släpper också den plattan nästa år, precis som The Sounds.
– Jag tror det är ofrånkomligt på alla plan, även det personliga. Vi fick vårt första skivkontrakt när vi fortfarande gick i skolan i Helsingborg. Tittar jag på kidsen idag som går i gymnasiet, då tänker jag, de är ju bara barn. Och vi var ute och giggade. Men med all den erfarenheten i bagaget och man kollar tillbaka, så är jag mig ändå rätt lik, idag.
– Absolut! Och jag tycker jag har samma passion för det jag gör och har väldigt roligt. Men man är inte lika kantig, inte lika svart på vitt.
– Verkligen. Och bara till det bättre, faktiskt. Jag tror att man som förälder, särskilt jag som är ensamstående mamma känner att jag blir väldigt bra på att prioritera den tid jag har. Så fort Dante är på dagis, så jobbar jag. Man kan inte tänka, jag orkar inte gå upp så tidigt idag eller så. Nu är varje timme väldigt värdefull. Det kanske är det som sparkat igång mitt låtskrivande igen?
– Dante. Han är ju med ibland. Idag är han hemma hos mormor. Det är jag tacksam för. Han har redan varit med på turné i USA. Då har jag haft med en nanny som tagit hand om honom när jag varit på scen. Han är ju väldigt van men vet inte vad jag håller på med. Han har börjat fatta en del nu, men jag tror inte han tycker det känns så spännande. Men jodå det är en annorlunda situation för mig, att få barn har gjort mig till en mycket bättre människa. Och jag tror många föräldrar håller med.
– Nej, tvärtom. Jag tror jag har hittat tillbaka till livslusten. Jag tror att efter en viss period på vägarna, 15-16 år, så blir man lite såhär… det är mycket rutin, det är mycket som är samma. Även det lyxigaste jobbet i världen känns kanske tråkigt. Men med hans närvaro kan jag fokusera på nåt annat och att det är han som är det viktigaste. Jag är inte så jävla viktig längre. Det är ganska nyttigt för en sångerska.
– Nej, han är amerikan, bor i Oakland.
– Absolut. Han var här för bara nån vecka sen.
– Det är vi inte! He he. Men han är en bra pappa…
– Nej, han är regissör. Han gör musikvideos.
– Nej.
– Ah, jag vet inte – han är väldigt duktig. Mycket bra videos, stora artister, allt från Band Of Horses till John Fogerty/Creedence Clearwater Revival, deras 50-årsjubileum, så han är väldigt erkänd och duktig och jag beundrar honom mycket för det han gör. Men ibland känns det så nära att…
– Ja. Samma adress här i Malmö sen jag flyttade hit 2006.
– Ja.
– Det som är intressant med Helsingborg, tycker jag, är att det är en extremt segregerad stad. Det finns nästan en gatukorsning mellan norr och söder. Och gissa vem som växte upp längst ut på söder? Så det tycker jag kan ge en dynamik till staden. I Malmö finns mer områden och klickar. Sen flyttade jag ju hit som vuxen, men Malmö är absolut en arbetarstad och jag älskar Malmö jättemycket. Det är en fin stad – jag gillar den.
– Absolut!
– Jag håller helt med dig.
– Verkligen. Det är mycket mera dynamiskt. Alla poler och motpoler finns i Malmö. Det är många i Stockholm som inte ens vågar åka hit.
– Ja, på gott och ont. Man får ändå säga att det ger staden ett bad boy-rykte.
– Jag träffade faktiskt Debbie Harry och frågade henne om det – det måste ha varit en magisk tid?
– Du var där då?
– Vårt första gig i USA var på CBGB’s.
– Jag håller med. Vi växte ju ändå upp under nittiotalet som tonåringar med grunge-vågen som vår största influens. Och nu i efterhand kan man nästan tycka att det var den sista genren som… sista pusten. Det var coolt att få uppleva det. Och jag älskade Courtney Love och hennes smutsiga, trasiga stil… Men jag kunde ju inte bara apa efter henne. Sen kommer jag ihåg man tittade på MTV Greatest hits, så såg jag Heart of glass med Blondie. Då var jag ung tonåring och tänkte gud, vad är det här? Det var ju inget jag vuxit upp med.
– Det var ju innan jag föddes. Då var det aha! det här skulle man kunna slå ihop och göra nåt av.
– Vi känner oss lite som dinosaurier. Vi är utdöende.
– Men det är ju inte farligt!
– Och jag kan saknar det. Även i andra genrer, faktiskt. Jag menar inte att man måste starta ett punkband för att göra revolt, för punken känns också gammal, men attityden. Det är ingen idag som… allt är väldigt tillrättalagt och ängsligt.
– Ja, det tackar vi för. Och jag håller med.
– Mmm.
– Fast jag vill ändå förtydliga en sak, för hade jag inte turnerat med ett rockband, så hade det nog gått värre. Jag tror just den grejen har nog, kanske räddat mig… för det började mycket tidigare än så. Det var egentligen en hemmiljö från Helsingborg, med det umgänget jag hade där. Jag skyller inte på dem, jag drogs till dem lika mycket som de drogs till mig. Så att jag var tvungen att gå upp på scen och leverera varje kväll… Det är klart att det är behagligt att kunna ha ett jobb där du kan få vara påverkad och ingen ifrågasätter dig. Det går ju inte om du jobbar på Försäkringskassan om du kommer dit och är packad. Men jag tror ändå att det var en räddning. Och att mina bandkamrater har varit fantastiska mot mig. De har varit skittrötta på mig och ändå gett mig allt stöd jag kan få. Så jag skulle nog säga att det är en liten myt att rockbranschen är så jävla smutsig. På samma sätt som det inte finns några riktiga jävla punkare kvar så finns det ingen riktig… branschen är rätt clean idag.
– Och det är väl kanske bra? Men en del av mig… det fanns ju nånting som var lite kittlande med hela… det var det man drogs till och tyckte var spännande. Men nu som småbarnsmamma är man glad att slippa. Jag har gjort mina rundor.
– Ja du, då var jag elva år gammal. Sen har jag gått på Thaiboxning, men det var också i tonåren. Men jag har börjat gå på gym nu, har varit där tre gånger. He he he. Det syns va?
– Ja, men jag har väl alltid haft fördelen av att ha spelat så mycket och det är en enorm urladdning varje gång, så för mig har det aldrig varit nån brist på rörelse, liksom. Jag har alltid rört mig. Men det är väl roligt.
– Det händer nån gång i veckan. I Sverige är det så att om man till exempel varit med i Så mycket bättre, så blir det mer. Men sen är jag aldrig ute på kvällarna längre, aldrig ute på några barer.
– Ja ja, nej, men jag är inte i de miljöerna där folk fått i sig lite krök och vill snacka.
– Allt är i princip klart. Där är nån låt vi behöver fixa lite med, nån refräng och sådär, men i det stora hela är det klart.
– Vi har en ljudtekniker från Sverige, men han är relativt ny – Henrik. Det är hans jobb, sen har vi ju bantat ner vårt crew rätt mycket. Jag tror vi är ett ganska enkelt band att förstå om man är i den branschen. För det är trummor och bas som en botten, gitarr och syntar ungefär likvärdiga och så jag på toppen. Sen har vi ju blivit bättre musiker med åren.
– Jag har nog aldrig satt någon gräns. Jag var ju förvånad när vi fick släppa skiva nummer två. Då tänkte jag – what?! He he.
– Då var vi väldigt unga. Så jag tycker att man som 20-årsjubilar, det är en fantastisk grej, det känns lite grann som att jag har lite tyngd i det jag gör, men vi kommer alltid vara ett band som folk älskade att hata.
– Ja, men vi är alltid underdogs, liksom. Jag känner alltid lite som att folk tycker vi är lite… jag vet inte. Men det kanske gör att man fortsätter lite längre också.
– Exakt.
– Nej. Och hon är ju verkligen cool. Jag har andra idoler, med som Stevie Nicks som hållit på väldigt länge. Jag tror inte man ska sätta ett mål, utan man kör så länge det känns kul och inspirerande. Sen är det ju så också som när jag och Felix startade det här andra bandet. För hur mycket jag än älskar bandet och det vi gör och har gjort, så är det alltid roligt att få utvecklas och få prova nåt annat.
– Jo, alltså, skivcykler idag existerar inte. Du släpper några låtar då och då. Så jag känner mig inte så nervös över det. Jag är bara väldigt glad och exalterad att fler ska få höra det jag gjort.
NAMN: Maja Ivarsson
ÅLDER: 39 år
BOR: Lägenhet i Malmö.
FAMILJ: Sonen Dante, 3,5 år, pappa är Ben Fee, 39, videoregissör som bor i Oakland, Kalifornien.
YRKE: Musiker och låtskrivare. Frontfigur i bandet The Sounds.
AKTUELL: Slutför arbetet med The Sounds kommande album, släpps runt mars 2019, samt ett eget projekt, Crew of Me & You, som släpper sitt debutalbum nästa år.
The Sounds är en svensk indiegrupp bildad i Helsingborg 1998 av ett gäng klasskamrater i Helsingborg: Félix Rodríguez, Maja Ivarsson, Johan Bengtsson och Fredrik Blond. Gruppen mötte sin yngsta medlem, Jesper Anderberg, på Hultsfredsfestivalen och han fick då jobbet som bandets klaviaturspelare och gitarrist. The Sounds skivdebuterade 2002 med albumet Living in America som blev en nationell succé med singlar som ”Hit Me!”, ”Living in America” och ”Seven Days a Week”. Internationella framgångar, i synnerhet inom USA, kom i samband med uppföljande album.
2002: Living in America
2006: Dying To Say This To You
2009: Crossing The Rubicon
2011: Something To Die For
2013: Weekend
2017: The Tales That We Tell (EP)
