Markus Rosenberg
OKTOBER 2014 | |
Fredrik Ericsson |
OKTOBER 2014 | |
Fredrik Ericsson |
Vi gissade att det inte skulle vara helt lätt att få till en intervju så vi försökte som vanligt hitta andra vägar. Denna gången var det genom den förre MFF målvakten Jonnie Fedel. Vi ringde Jonnie som sa att allt måste gå via pressavdelningen enligt styrelseinstruktioner, men vi propsade på att det gör vi aldrig. ”Okej”, sa Jonnie, ”jag kollar med Mackan men jag vill inte hamna i kläm”. Efter 15 minuter ringer Jonnie ”Det var OK, Mackan ringer dig om en stund”. Efter ytterligare 15 minuter ringer Markus Rosenberg, jag påpekar för Markus att det gick snabbt. ”Det är lika bra att få saker gjort direkt”, svarar Markus. Vi vill som vanligt göra intervjun i Markus hem. ”Det går inte, vi håller precis på att flytta in och det är fullt med folk där, vi får ta det på O’learys på stadion. Nästa torsdag 13.00, ok?”
När vi kommer in på O’learys så känner vi direkt att det är tempo kring allt som har med stadion och MFF att göra just nu. Vi träffar Markus som hänvisar oss till ett bord lite längre in i lokalen. ”Jag har bara 30 minuter, det är mycket nu i och med Champions League”. Jag berättar att våra intervjuer är mer fokus på person och att det ofta tar minst en timme. ”Jag gör gärna en intervju med er men i så fall kanske vi ska ta det senare i höst när jag har mer tid, bestäm du”. Efter några sekunders övervägande bestämmer jag mig för att jag tror att det är bäst att få till den så snabbt som möjligt. ”Jag visste inte vad det var för typ av intervju, jag sa ok för att Jonnie ringde och förklarade att ni var bra. Bara denna veckan har vår pressavdelning fått 80 förfrågningar om intervjuer med mig. De måste sålla och vi måste ju fokusera på alla matcher nu.”
Det blir plötsligt ännu tydligare för mig, om Markus avsatt 30 minuter för oss så måste vi såklart ta den chansen för våra läsares skull.
– Vi kan ju snacka lite och se hur det blir, föreslår Markus.
– Ja, jag kom ju hem nu i januari.
– Nio och ett halvt år, tror jag.
– Eh, jag skulle fylla 23… 22 var jag.
– Nej, jag var utlånad till Halmstad ett år. Jag började i MFF när jag var fem. Spelade här tills 2004. Under 2004 var jag i Halmstad. Var utlånad ett år. Kom tillbaka till MFF och stannade här i tio matcher, tror jag det var. Sen såldes jag till Ajax (i Holland).
– Jo, det var såklart betydligt större än det här. Jag kostade ju 40 miljoner så det var stor press på en när man var ung. Men det funkade bra – det var fotboll där också. Lite större motstånd, men det är klart, du spelar ju med bättre spelare också. Det var ganska enkelt när man kommit in i det och fått bekräftat att man klarar den nivån också.
– Det kände man när man var 16-17, att det skulle funka, men det var ju jättemånga som kände det.
– Nej, men jag har alltid varit bra på bollsport och MFF är extremt, för dom plockade alltid de bästa överallt ifrån. Så om du var på skolan var du bäst, kom du sen på träningen så var du inte bäst längre. Där var kvalitén så jäkla hög.
– Ja, man fick alltid kämpa och det är det som är positivt. Jag har aldrig varit där uppe på toppen liksom. Jag har alltid fått kämpa. Och det är väl det man förespråkar nu med många ungdomar också att de som är bäst vid 14, 15, 16, de når aldrig riktigt toppen för de behöver inte kämpa, så när det väl tar emot sen så vet de inte riktigt hur det känns.
– Exakt. Och det tror jag har gjort mig nytta att jag aldrig har varit bäst, utan alltid fått kämpa. När jag väl kom upp då, det har gått bra en period, när det väl går ner då vet jag hur jag ska reagera. För en karriär går alltid upp och ner även om du spelar i division fem eller i Champions League som vi gör nu, så har du en vecka som är bra, sen har du kanske en vecka som är dålig. Det gäller att lära känna dig själv och lära känna din kropp, speciellt här uppe (huvudet), att vara stark där.
– Jag har alltid skött skolan för jag har alltid haft det i bakhuvudet att man ska ha nånting att landa på.
– Jag gick ut gymnasiet ju. Sen efter gymnasiet, då är du ju så pass gammal att då gäller det att satsa. Har du bara gymnasiet i grunden och det inte skulle funka, så kan du alltid läsa vidare, det var det som var målet. Och det funkade ju.
– För mig, jag hade ju Martin Dahlin då som agent, eller har fortfarande. Och han var ju ganska viktig för mig där för han hade gått igenom allting sen innan. Hade tjänat mycket pengar under en period när han var ung. Alla situationer jag hamnade i, inte bara ekonomiskt, hade han varit i. Då var han ett riktigt bra bollplank och just ekonomiskt så gjorde det att man kunde träffa rådgivare direkt som man kunde lita på. Jag litade på Martin.
– Ja, men så får man ju ta ansvar själv för sina handlingar så det är klart man kollar upp allting. Men det blev ganska enkelt, det är väl lite hur du är mentalt också, det finns de som vill köpa allt möjligt direkt när de får pengar och det finns vissa som tänker på framtiden och jag har alltid varit den som har sparat så för mig har det inte varit några problem.
– Ja, det tror jag. Nu har jag varit ute i Europa i tio år och har sett fall där de inte kan ha sparat många kronor.
– Ja, det är klart man kan se, det är inte svårare än att titta på deras klockor eller deras kläder eller bilar.
– Det är det man inte tänker på, men när man sticker utomlands så handlar det inte bara om de nittio minuterna, utan om allt vad du gör i veckan. Det handlar om ett helt liv, du lämnar all trygghet hemma. Du tar dig ut i Europa helt själv. Nu hade jag min fru med mig, men ändå.
– Ja, vi var ju inte gifta då, men hon var med ända från början. Så det blev betydligt lättare att åka tillsammans med någon. Någon som kan stötta. Steget socialt är nästan större än fotbollsmässigt för socialt har du aldrig testat på att leva utomlands när du är så pass ung. Fotboll har du ändå alltid spelat i hela ditt liv så fotbollen har ju varit en trygghet för en själv.
– Jag vet inte, ja det kanske det är. Jag har inte tänkt på det.
– Så kanske det är. Jo, jag är glad för att vi hittade varann innan allting. Vi träffades i Halmstad, så det var en herrans massa år sen.
– Ja, exakt, ja. Det är många år sen. För egen del känns det positivt att när man tog det steget så hade man med sig någon som var med innan man lyckades.
– Nej, det är väl egentligen två saker. Det ena är att jag alltid… jag har spelat för Malmö FF sen jag var fem, och alltid drömt om att kunna avsluta en proffskarriär hemma. Sen det andra, varför det blev just nu, är för att det inte gick bra de sista ett och ett halvt åren i England. Jag gick till Ajax, sen till Bremen, sen var jag i Spanien och sen Bremen och allting funkade jättebra alla de åren. Det var åtta år. Sen gick jag till West Bromwich och fick inte spela under ett och ett halvt år. Lite inhopp, men jag lyckades inte alls. Jag hade ett halvt år kvar på kontraktet men lyckades lösa mig därifrån. Så det är därför jag kom hem just vid detta tillfället.
– Jag blickar till vad jag ska göra efteråt. Jag vet inte än vad jag ska göra, men jag blickar framåt, det gör jag. Tänker på det väldigt ofta. Hur livet ska se ut, för det gör att jag är förberedd på det.
– Nu är jag i stadiet där jag tar bort sånt som jag inte kan göra. Känns det som. Sen kanske man kommer tillbaka och gör det ändå. Just att hålla på med fotboll, som tränare och så, det känns inte som min grej. För tillfället, sen kanske man saknar fotbollen och hittar tillbaka och så står man här som tränare till slut. Men jag tror jag vill komma ut i arbetslivet och känna av det för det är en helt annan miljö. Skulle man sen sakna fotboll, så tror jag det är en bra erfarenhet att komma ur fotbollsbubblan ett tag och sen kliva i den igen.
– Ja, skaffa erfarenhet i den riktiga världen för fotbollen blir en bubbla liksom. Och många som jobbar högt upp i Malmö FF är ju folk som lyckats i den civila karriären, utanför fotbollen. Och det är jävligt viktigt för när det handlar om de här pengarna som nu i Champions League, då är Malmö FF ett stort företag. Det krävs mycket kompetens, det handlar inte bara om att kunna fotboll.
– Ja, men det är väl klart.
– Nej, inget läshuvud. Men jag kämpade där också så jag gick ut med bra betyg. Men jag hade det inte lätt.
– Ja, den tar dig alltid långt. Viljan och tron. Den tar dig långt i livet. Den har gjort det i fotbollen, varför skulle den inte göra det i resten av livet? Det tror jag på. Om man tror på något tillräckligt mycket så klarar man av det till slut.
– Jo, jo, man hade inte vågat drömma om det. Ett svenskt lag har inte varit där på 14 år, Malmö FF har… det vet jag inte när… det är nånting som är bra för Malmö FF men det är även något som är bra för svensk fotboll. Det berör så många och det är så svårt att ta sig dit för svenska lag när de inte varit där på så länge, för kvalgrupperna blir bara svårare och svårare. Ingen trodde på oss och vi gjorde det.
– Det är lite så att man inte vet var man står. Om du håller upp med ditt yrke i tio år, och sen ska ta tag i det, så vet du inte var du står. Hur lång tid kommer det att ta innan man kommer in i sina rutiner? Ungefär samma med fotbollsspelare, hur lång tid ska det ta? Det var det som var mest positivt att man kom igång så snabbt och man började leverera direkt när man kom hem. Sen kunde jag aldrig drömma om att kunna hjälpa sitt eget lag att komma så här långt redan första året.
– Ja, vi har två.
– Fyra och ett halvt och femton månader.
– Talanger ja… nej, tösen hon är fyra och ett halvt så att det är… nej de är inga… vi får se med den lille, han leker mest med dockor eftersom den store gör det. Det är inte många fotbollar som rullar där hemma.
– Nej, inte än.
– Nej, jag får jobba på det sen när jag slutar spela och är hemma oftare. Nu kan min fru påverka mer eftersom hon är hemma mer.
– Ja, det är klart. Det blir annorlunda när du får barn. När du är utomlands och flyttar som du gör, du flyttar på en dag. Hittar du en ny klubb, så måste du träna nästa dag.
– Så du gör ju så att du… när jag flyttade från Bremen till Spanien, då gjorde vi klart det muntligt på kvällen, dagen efter flög jag dit, skrev på, tränade dagen efter. Då har du ett helt hem i Bremen, men du måste vara där varje dag och träna.
– Exakt, men du får ju anpassa dig, det är verkligen sanningen i det hela. Så det är betydligt lättare när du inte har barn. När du väl får barn måste du anpassa dig på ett annat sätt och då blir det komplicerat. Min dotter gick på dagis i Bremen och hon gick på dagis i England, det är betydligt svårare när du har barn. Familjen och frun får ju ta ett stort lass när du bor utomlands, det är jobbigare än vad folk tror.
– Det krävs en riktig kvinna. Ja, det gör det verkligen. Det är ingen dans på rosor direkt.
– Nej, det saknar jag inte alls. Jag och min fru, vi är ganska hemmakära. Vi har alltid trivts när vi varit hemma på somrarna så att… vi stormtrivs hemma. Vi skulle inte kunna tänka oss att bo utomlands efter karriären heller. Det har aldrig varit ens en tanke på det. Vissa stannar utomlands efter karriären ett par år men vi har alltid vetat att vi ville komma hem när det väl tar slut. Sen har vi njutit av tiden utomlands. Vi har vetat att det är en kort period, fotbollskarriären, och det gäller att ta tillvara på den.
– Man säger kort, för man jämför med en civil karriär.
– Jo, helt klart och det gäller att njuta, men vi njuter väldigt mycket av att vara hemma. Det gör vi.
– Nej, det var mitt eget val. Jag hade aldrig nån press på mig från någon annan än mig själv. Och när det kommer från en själv så är det nog inga… jag känner inte att jag offrat nånting. Det är klart att man inte kunde gå ut och festa som alla andra kunde.
– Det handlar väl om att man är en vinnarskalle i grund och botten. Det spelar ingen roll om du spelar fia med knuff eller om du spelar fotboll så vill du vinna.
– Nej, vi spelar inga sällskapsspel hemma. Ingenting. Det har min fru lagt ner. Och sen handlar det om kärleken till fotbollen. Att man tycker det är så kul. Hur det nu kan vara kul att bara sparka på en fotboll.
– Mmm, det ska ju hända nånting efter fotbollen. Och det är betydligt lättare att ha inlett nånting den dagen du säger att det är slut, än att börja tänka på det då. Det känner man ju kroppsligt att man inte har så många år kvar. När jag var 22 kunde jag spela match dagen efter en match. Idag kommer man knappt ur sängen… nej, men man känner att det är inte många år kvar. Även om jag känner mig jäkligt fräsch, så känner jag att där är en förändring.
– Jo, men just matchdagar då känner man ingen skillnad från när man var 22, inte över huvud taget. Dagen efter, andra dagen efter, då känner jag skillnad. Men sen är man igång igen. De nittio minuterna när det är match då känner jag mig bara bättre, jag känner mig mycket smartare och har mer erfarenhet än förr.
– Nej, inte alls.
– Gammelmorfar var brottare. Men ingen på elitnivå. Sen är det klart alla har hållt på med sport, men det är det ju många familjer som gör, de flesta har alltid hållt på med nån sport.
– Nej, det var den inte.
– Ja, exakt. Det är väl Kroon i vårt lag, hans morsa och farsa var svenska mästare i löpning tror jag.
– Ja, jag har två, en syster och en bror. Nej, de har hållt på med sporter men inte på hög nivå.
– 31, jag ska bli 32.
– Ja, det är klart. Man blir vuxen väldigt tidigt. Den ena är ju det ekonomiska, det andra är att du får ta ansvar och det tredje är att du får sån enorm press på dig vid en ung ålder som ingen annan får egentligen. Så du tvingas till att bli vuxen väldigt tidigt. Men nu efter tio år är man van vid det, det är ju mitt liv. Det är inte nånting som jag ser konstigt på.
– Nej, mina närmsta vänner som jag hade när jag stack, har jag kvar.
– Några är, några divisioner lägre, men inga som är på samma nivå. Sen är det klart att det sållas bort några som är lite längre bort. De har du inte kontakt med när du är utomlands. Kontaktnätet kan inte vara lika stort som när du bor hemma, då springer du på folk på stan. Sen när du får familj och barn så blir det mer fokus på familjen.
– Nej, hon är utbildad lärare. Hon gjorde klart det precis innan vi stack. Jobbade i sex månader, sen drog jag med henne. Sen har det blivit så många flyttar och så många språk, så hon har aldrig hunnit börja med det igen. Vi får se, när han vi har hemma väl börjar dagis så får vi se vad hon hittar på. Men det är ändå tio år sen. En lärarkarriär, jag tror inte hon är så sugen på det men vi får se vad det blir. Men hon har i alla fall en utbildning i grunden.
– Ja, jag har nog rätt svårt att se att man skulle vara anställd hela livet.
– Det blir ju lite annorlunda där, man har levt ett annat liv och… jag har svårt att se att jag skulle sitta på ett kontor och vara anställd av någon utan det kommer att bli nånting eget i så fall.
– Det är det jag hoppas på att kunna göra sen efter. Att hitta nånting som är lika kul som fotbollen. Det man känner varje gång man går till träningen eller efter en match, det vill man känna sen också.
– Det är en känsla man inte kan förklara. Det är kul att komma till träningen varje morgon. Varje gång jag lämnat min dotter på dagis och kör till träningen så tycker jag att det ska bli kul. Det handlar inte bara om fotbollen och matcherna, det handlar om umgänget man har. Att man trivs i gruppen.
– Ja, men det är det som gör det svårt också. Vad ska man göra efter karriären? Jag vet inte, jag har aldrig gjort annat än spelat fotboll så det är klart att det tar tid. Det är därför man börjar tänka på det redan nu. Bor du utomlands och kommer hem efter din karriär så är det svårare vad du ska bli hemma. Nu bor jag ju så att om jag kommer på nånting hemma, så kan jag bygga upp nånting och förbereda när jag är på plats i min stad, där jag kommer att bo sen.
– Ju högre nivå och ju mer pengar som är involverade, desto större är konkurrensen och desto sämre blir gemenskapen. Så är det. Men som fotbollsspelare blir du rätt stark mentalt. Nu är jag i en extrem situation med Malmö FF för jag har kärlek till klubben och vill klubbens bästa. När du är utomlands sätter du alltid dig själv först. För du är lite som boskap, du blir såld och du blir köpt och kommer hit och dit. Alltså, den kärleken till klubben är svår att bygga upp när du stannar ett och ett halvt år i Ajax eller tio månader i Santander. Jag har känsla för Bremen för jag var där i fem år, men det blir inte samma sak som nu när jag är hemma.
– Nej, det kanske de inte gör, jag vet inte. Den dagen det inte är kul, den dagen presterar jag inte heller. Den dagen det inte är kul längre, då hoppas jag att jag är nära slutet. Det är priviligerat, det är svårt att säga varför det är så jäkla skoj, man spelar bara… skjuta på en boll, liksom.
– Jag kan förstå att det är svårt för någon som inte varit i det livet, men för mig är det ganska svårt att förstå nånting annat, för jag har aldrig gjort nånting annat.
– Kan jag ha varit 17?
– Nej, jag började träna med dom där i slutet, ja. Tränade med dom och fick A-lagskontrakt direkt, så det har bara varit fotboll.
– Nej, inte bland de närmsta. Men det är klart att nu när det är så stort i stan så kan man märka att man får en extra blick på sig när man går på Ica. Men sen vet man ju inte hur det hade varit om jag inte varit den jag är. Hur folk hade reagerat då.
– Nej, det är ju en sak, men går jag in till ett biträde och hon är supertrevlig, så vet jag inte om hon hade varit sur mot mig om jag inte varit fotbollsspelare.
– Jo, fast ofta träffar jag inte dom, jag har ju varit utomlands i tio år, så man har inte träffat på folk som inte har varit den närmsta kretsen.
– Ja, men folk har mest varit positiva och varit glada för en och tyckt det är kul för Malmö. Nu när det gått bra för laget så är alla glada och mossar och tycker det är kul.
– Exakt, det har jag varit inne på i andra intervjuer att just de här som man aldrig pratat fotboll med som helt plötsligt vet ett resultat. Där märker man stor skillnad, bland de som inte nämnt fotboll tidigare. Det berör alla, det berör Malmö stad, det är positivt för alla.
– Det är lätt att man glömmer bort, att det är inte bara positivt för Malmö FF, utan det sprider glädje efter en sån match som mot Salzburg. Fler folk är ute på stan. Det är positivt för hela staden.
– Jo, men det är väl klart.
– Det är ju speciellt kul när det är ens egen förening där allting började. Det är betydligt roligare med alla skriverier när det handlar om sin egen klubb, jämfört med när man spelar ett-två år nånstans och aldrig kommer återkomma dit. Malmö är ändå klubben där allting startade och staden där jag alltid kommer att bo.
– Alltså.. menar du föräldrar?
– Jo, men det viktigaste är väl egentligen att man inte har någon press hemifrån, utan att det bara ska vara kul. Det känner jag, att det är redan så mycket press med att man ska träna mycket och lägga ner mycket tid att blir det press hemifrån, då blir det bara fel. Så det är väl viktigt att man inte trycker på för mycket med att min son ska bli proffs. Det har man väl sett nåt fall med nån man spelat med vars föräldrar varit lite väl på.
– Ja, det är lätt att man kanske tröttnar. Det ska inte vara mer press, det är så mycket redan…
– Nej, det är bara att hjälpa till och stötta. Vara positiva. Att inte ta det så seriöst innan du nått ett A-lag. För det blir seriöst sen. Innan du nått dit, ska det inte vara för seriöst.
– Ja, jag har spelat badminton rätt länge innan, det gjorde jag. Men det har väl aldrig varit så…
– Ja, men det var kul. Jag har tyckt att alla sporter har varit roliga. Sen var man extra bra på badminton och då höll man på med det lite längre. Man testade på allt, men sen är det aldrig lika kul om man inte är bra.
– Ja, det är det nog.
– Nej, det har jag inte gjort heller, men jag har inte varit så mycket för att prata om det privata heller, utan fotboll är fotboll, sen det privata det har inte media med att göra. Lite tråkigt, men det är så det alltid har varit. Jag har inte varit nån som har letat efter rampljuset, tycker inte det är roligare. Det är ingen bättre dag för att det står om mig i kvällsposten.
– Jag söker inte det och jag kunde inte bry mig mindre, faktiskt. Det är inget som ger mig nånting. Det kanske gjorde när jag var 18, men just nu så är det inget speciellt. Det är väl kanske därför? Vissa människor söker det på ett annat sätt. De tycker det är jäkligt skoj när de syns. Men jag tycker det räcker att visa upp vad jag kan på fotbollsplanerna.
– Ja, men det är väl klart. Det är därför det är kul att göra annorlunda intervjuer där man bara sitter såhär och pratar än att det bara ställs en massa frågor om fotboll, fotboll. Så länge man hittar en balans på det.
– Ja, man mognar ju med två barn och fru och stack hemifrån, flyttade utomlands när man var 22 liksom. Det kanske inte är det helt normala mellan 22 och 32.
– Ja, man har haft tanken, men det är ganska svårt att tänka det eftersom det alltid har varit fotboll. Det har aldrig varit nära att ta slut, så att man behövt tänka i andra banor. Det har alltid varit såhär, sen har det gått upp och ner, men fokus har alltid varit att bli fotbollsproffs och livnära sig på det.
– Nej, väldigt sällan, jag kollar nästan aldrig fotboll och komma hem och ha två barn… Om jag kommer hem och har förlorat 5-0 eller vunnit och gjort alla fem mål, de reagerar likadant. Min fru tar hand om två barn, så hon hinner knappt se matcherna, så det är ganska skönt, det är liksom en frizon. Det är klart att innan barnen så såg Maria matcherna.
– Nej, det gjorde vi inte. Det är klart man kan ha pratat om det när det har varit jobbigt och även när det varit bra, man har pratat om det lite, men det aldrig så att jag har fört taktiska diskussioner med min fru. Utan jag har alltid tyckt det har varit skönt att komma hem och bara släppa det här. Speciellt utomlands är det en enorm press.
– Ja, men så är det ju, fast lite speciellt med fotboll är det, för ena dagen kan du vara kung och andra dagen är du sämst. Det är lite så tyvärr. Speciellt som anfallare, gör du mål ena veckan och missar andra veckan, så är du helt plötsligt kass. Det gäller att bli mentalt stark där.
– Du lever dig in i det. Lever med det varje dag. Till slut blir du van vid det, såklart.
Du, jag måste verkligen sticka, men vi kan ju fortsätta detta en annan gång om du vill? Jag har min dotter, jag måste hämta henne i Höllviken om 20 minuter.
– Nej, men Höllviken går snabbt härifrån. Nu när det inte är någon trafik, en kvart är jag där på.
– Ja, men de är inte så fotbollsintresserade, det är upp till fem år…
– Ja, föräldrarna, nej men det är rätt lugnt faktiskt. Svenskar är… fotboll är inte så stort. Just nu är det större än någonsin men det är mer… svenskar är mer betraktare än typ spanjorer, tyskar. Där var det ju ”hey, Rosenberg, bla, bla.” alla skulle snacka hela tiden. Svenskar är mer som svenskar är, tysta i allmänhet. Privat märker man ingen större skillnad, absolut inte.
– Ja, men vi kan gärna sitta ner och snacka mer nån annan gång när det är lugnare…
