Percy Nilsson
SEPTEMBER 2015 | |
Fredrik Ericsson |
SEPTEMBER 2015 | |
Fredrik Ericsson |
– Nu, ja. Mina dagar börjar med att jag stiger upp tidigt, som vanligt. Jag har alltid stigit upp tidigt – vid sex eller fem till och med. Vaknar jag fem, läser jag tidningen först, men vaknar jag sex så tar jag hundarna. Så går jag en timme, jag har jätteproblem nu med klydd i ett ben. Sen är det lugnt och jag gör mina grejer fram till tio, sen börjar det…
– Ja, jag har gjort en del av mitt jobb idag och jag är inte färdig ännu. Detta kom ju emellan, haha. Jo, jag har en del möten till idag innan jag är färdig.
– Nej, inte direkt operativt, utan jag står ju för själva kontrollen om man säger så, och framtiden. Även om jag har framtiden bakom mig, så blickar jag framåt. Har lite nya projekt på gång och jag bygger lite hus fortfarande, sådär på skoj.
– Det är ju arenan och nu har vi byggt ett stort hotell. Och det är ju viktigt när man bygger att man har rätt kostnader. De drar man med sig hela tiden. Blir det för dyrt i början, så blir det för dyrt fortsättningsvis. Det kanske är en av mina grejer att kunna hålla reda på pengarna. Jag har rätt så bra koll och rätt så bra sifferminne, vilket gör att jag lyckats bra med det som jag dragit igång.
– Ja, du. Jag har tjänat pengar sen jag var sju år. Jag började jobba när jag kunde börja jobba – sälja grejer i trapporna där hemma eller plocka krusbär, liksom. Alla mina somrar har bara bestått av arbete. Det har varit en naturlig följd för mig att arbeta, jag har alltid haft stålar. Fast än, jag fick aldrig en krona av mina föräldrar. Jag har alltid sett till… och jag blev ledare på det viset, jag visste hur gänget skulle kunna tjäna lite stålar.
– Ja, jag fick väl ledaregenskaper där. Det var många som bodde på Lönngården då. Det var ju väldigt skiktat i åldrar. Man blev ledare för en åldersgrupp och så fick man lära sig det att, håll dig där annars så fick man ett slag på käften.
– Ja, etthundrasjuttio barn bodde det i det huset som jag växte upp i. Och det fanns elva sådana hus på Lönngården. Det var väldigt mycket…
– Det var ju tidig ålder, som man säger. Vi flyttade där ifrån när jag var fjorton. Då var jag ledare, sen flyttade vi så jag kom till Borgarskolan och där var ett annat gäng. Då trodde jag att jag skulle bli ledare där, men då fick jag först genomgå en kamp…
– Vilket man gjorde då, på den tiden. Och det gick inte så jävla bra, ha ha ha.
– Ja. Men det var lite så förr – kvarter mot kvarter. Vi slogs ju mycket på Lönngården mot Persborg eller Lönngården mot Gula faran (på Kirseberg). Det drog iväg i riktiga krig, alltså.
– Då stod man uppe på banvallen och den som stod på banvallen hade bäst tillgång till sten. Det var lite så – det anordnades fotbollsmatcher bara för att man skulle kunna slåss. Det var lite tuffa tag, faktiskt.
– Ja, jag hade fina föräldrar men det var inte frågan om att… man fick aldrig hålla på med busstreck som kom fram till föräldrarna, för då fick man sig en döving.
– Ja, och fick man inte det så kom grannen och frågade varför man inte hade fått stryk. Han har hittat på det och han har hittat på det…
– Nej, nej. Min mor jobbade med städning och min far, han jobbade som mätare på facket.
– Mormor, hon hade fiskaffär i Svedala. Hon var duktig. Hon började i Limhamn med rullebör som hon körde till fiskartorget och sen expanderade hon och köpte en bil, en gammal polisbil. Öppnade fiskaffär i Svedala och blev förmögen på det faktiskt, och köpte hus på Riseberga. Så det var inte alls illa.
– Mormor. Morfar jobbade inte. Det kan vara därifrån, det är den enda ådra jag kan hitta.
– Ja, jag hade en äldre syster, som gått bort och så har jag en lillasyster.
– Inte alls, min syster har jobbat inom UD. Ja, min storasyster, hon blev påtvingad att jobba med mig i ett företag som heter Svensk säkerhetstjänst som vi byggde upp.
– Nej, men hon hade en idé från sin man som dog och så tog jag tag i det. Idag blomstrar det, det är ett stort fint företag.
– Ah, jag är ju då dyslektiker och var väl mer orolig och styrde och ställde i skolan väldigt mycket, så… Jag var väldigt populär bland kompisarna, men kanske inte så mycket hos lärarna. Så jag slutade redan när jag var fjorton år.
– Ja, jag fick en särskild arbetsbok, en grön, så jag fick lov att börja arbeta.
– Nej. Har inte haft tid.
– Alltså, jag jobbade ju som snickare, men jag nöjde mig inte med det utan blev arbetsledare nästan direkt. Eller lagbas hette det – jag styrde över ett gäng snickare. Vi var kanske tolv-femton stycken. Och jag gjorde så pass bra med pengar, för min far var ju mätare så jag kunde fråga honom hela tiden, hur ska man göra här och skriva upp? Så de ackorden blev väldigt bra. De blev så bra att de blev tvungna att flytta oss från det bygget, för på den tiden fanns det något som hette grovarbetare. Och de var inte nådiga.
– Jo, grovarbetare de rensade brädor och drog ut spik och var liksom såna riktiga krampor. Då hade basen på något vis sagt att jag hade skrivit upp deras grejer också och… det var inte så bra. De flyttade oss, men då ville jag ha samma lön. Hos Otto Magnusson – de finns fortfarande. Jag sitter i styrelsen där nu, ha ha.
– Ja. Det var det som var grejen när vi blev flyttade att då skulle vi ha lika mycket betalt, jag var nitton då. Men det fick vi inte. Så då sa jag att då slutar jag och så blev jag egen företagare. Satte in en annons – byggnadssnickare söker egna jobb – och så blev det så.
– Ja, det tror jag, jag hade mycket kunder och så. Men jag började med att åka till Mallorca. Ha ha ha.
– Då hade jag fått överskott och det kostade inte så många hundralappar, men sen började jag jobba riktigt. Så jag satte in… du tror inte det är sant… på den tiden, jag hade ingen telefon, jag hade flyttat hemifrån också. Så jag fick gå till Sydsvenskan, de hade ett litet kontor på Gustav Adolfs torg, och så fick man gå in där och beställa en annons och då beställde jag: byggnadssnickare söker egna arbeten, svar till… och så ett nummer där. Då skickade folk brev dit. Och jag tror jag fick tjugo brev på min annons. Den förste jag fick jobb hos var en bankdirektör i Eslöv. Nej, en bankdirektör i Arlöv, som förmodligen lovat sin fru att när han blev pensionär så skulle huset repareras. Så gjorde jag det och sen blev det så…
– Nej fan, jag började själv. Sen gick det några år och vi blev några stycken och jag lyckades komma in på Bellevue och fick bra kontakt med folket därute och fick rätt mycket jobb och så. Sen gav det ena det andra, jag köpte en tomt och så byggde man ett hus på den och så snurrade det.
– Det var väl… ja, det vet jag inte. Jag var väl bra på att snacka.
– Jag kunde väl prata och hantera de här människorna som jag jobbade hos. Och så blev det bra jobb och så rekommenderade de en vidare till nästa.
– Ja, det växte, men det har både gått upp och ner, det där. Vi har ju haft konjunkturer… På den tiden kunde man dra av hundra procent av räntan om du hade ett hus.
– Ja, i början av 70-talet. Och då köpte jag några tomter och byggde hus på dem och sålde dem. Och helt plötsligt hade man många tomter och sen över en natt så fick man bara dra av femtio procent. Ja, då rasade allting. Då fick man gå ner i varv och hitta nya vägar. Så livet har varit lite som en berg och dalbana. Det kommer nya konjunkturer hela tiden. Varje decennium dyker detta upp. Sen tog det slut med villorna och då började jag köpa gamla hus, fastigheter. Jag hade så pass mycket lägenheter att jag var Malmös största fastighetsägare ett tag.
– Det var fram till -89. I slutet av 70-talet eller början av 80-talet började jag köpa hus och gjorde om dem och behöll dem. Förvaltade dem. Jodå.
– Ja, då hade jag alltså femtonhundra lägenheter och jag hade köpcenter och jag hade lite kontor och så där. Största privata fastighetsägaren alltså.
– Ja, det är det alltid.
– Nej, men det är ju… en typisk grej är ju när man ändrar skattelagstiftningen. Först var det 50% man fick dra av och nu är det 30% och det är klart, marknaden dör ju då. Men jag lärde mig då när det skulle sjunka till 30% att sälja allting snabbt som fan, även om det var lite för billigt. För det var bättre att bli av med det. Sen får man vänta in konjunkturen.
– Jo, ha ha. Det kan man säga.
– Nej, men jag har gjort affärer i Belgien och jag har gjort affärer i Tyskland. Jätteaffärer. Tyskland och Spanien. Spanien var ju också ett sånt äventyr – jag jobbade och har alltid jobbat jättemycket. Och många av mina bekanta flög ner till Spanien, till Marbella, så köpte de ett hus eller en lägenhet och sen åkte de ner igen efter ett halvår och sålde, så tjänade de trehundratusen eller femhundratusen. Men jag hade inte tid. Men så kom det en knäpping till mig och sa att ”jag har ett fint område som ska byggas vid golfbanan” och så. ”Jättebra, man kan se Gibraltar och allting”. ”Här är ritningarna”. Och det såg bra ut, ritningarna. Så köpte jag det. Och sen när de skulle börja göra grunden tänkte jag att jag får åka ner och titta. Då låg huset bakom ett berg…
– Jag kunde inte se något Gibraltar… Ha ha. Men då fick jag tag i han som höll i projektet och fick vänt upp och ner på honom. Så det blev egentligen… en lägenhet blev två lägenheter. Den ena låg mot golfbanan så det blev väldigt bra och den andra blev lite mindre. Så var jag där nere och tittade på kullar. Man skulle köpa kullar. Då köpte jag en kulle så småningom, där, med fin utsikt och så. Och så kom det upp det här med golfbanan och så gjorde vi en servett-kalkyl på den och tänkte att det skulle man kunna köpa snabbt som tusan och så skulle man kunna sälja aktier och så. Så jag köpte golfbanan.
– Nej, jag har alltid gjort så. Jag har kunnat gå in i vilken bransch som helst. Jag gick in i golfbranschen och så skaffar man bra folk som kan sköta det och så håller man koll på stålarna. Jag byggde Etage och så kunde de inte betala – då tog jag över det och drev Etage i tio år och jag kan ingenting direkt om diskotek och så, men jag visste hur pengarna skulle fungera. Så satte jag dit Christer Persson och så skötte han det då. Jag köpte Mäster Johan likadant. Det gick ju i konkurs och så köpte jag konkursboet…
– Ja, det är ganska enkelt, men man kan inte göra det själv. Man måste ha duktiga medarbetare. Det är det allt handlar om. I Spanien byggde vi ett åttavåningshus, vi gjorde markplanering på 1800 lägenheter, ett stort område, men jag kan inte klappa mig på bröstet och säga att det var jag. Jag var ju med och deltog och drev det med rätt människor. I Östberlin gjorde vi ett projekt på 1800 lägenheter precis då när muren… jag köpte ett företag och helt plötsligt låg där en stor tomt med körsbärsodling nere i Zepernick, hette det. Men jag fick vänt till det också och fick rätt på det och gjort plan… hade en jäkligt duktig kille med mig och sen hade jag KGB också för säkerhets skull. Vi fick rätt på det och vi fick sålt det – det var också jätte… men, alltså, det gäller att ha rätt människor med sig. Jag kan göra mycket när det gäller att styra och hålla reda på saker, men man måste ha rätt folk som utför det. Jag kunde inget om arenor, men jag tog dit Karin Mårtensson som kunde allt om arenor. Så måste man jobba.
– Arenan var redan på gång på gamla arenan (Malmö Isstadion) 1990, när vi var svenska mästare. Då var det för litet för där var så mycket folk, så mycket folk. 300 meter kö eller nåt sånt. Då började vi planera att de skulle resa taket på arenan. Vilket egentligen var samma sak man gjorde i Färjestad, Karlstad. Och då fick vi köpa arenan av kommunen, vilket gjorde att det föll. Sen hade jag flyttat ut, jag flyttade till Bryssel då. Sålde mina fastigheter och flyttade ut -89. Sen kom jag till Citytunneln, när man började prata om Citytunneln och yttre ringvägen… Nä, Citytunneln var inte klart. Man pratade om bron och sen yttre ringvägen. Då funderade jag på att det måste bli en massa trafik då. Då började jag titta på Hyllie om man kunde göra nåt där. Men då hade jag tittat på arenor, jag hade tittat i hela världen på arenor och hade idéer och sådär. Vilket gjorde att i början… jag började redan -94 att rita – jag ritade hela Hyllie -94. Och presenterade det för Ilmar (Reepalu) -97. Då hade vi ritat tre arenor som vi själva hade tyckt att – det här blir inte bra. Då var det nästan klart, -97. Sen tog det tre år att övertyga alla om att vi skulle bygga den här arenan. Vi var ju tvungna att bygga Emporia också ju, för annars gick det inte. Emporia och arenan hör ihop som projekt. 2000 fick jag övertygat kommunen och de trodde ju inte på det. Det var ingen som trodde på Hyllie – de sa ”där ute på landet”… Ilmar sa första gången jag presenterade det – ”var det nånting annat?” Jag presenterade modellen och jag hade hur mycket som helst…
– Ja och då hade jag ändå bron, den hade blivit klubbad och allting. Det var ju på gång, liksom. Men… ja, han blev i alla fall övertygad och sen kom ju arenan och vi satt med amerikanska och kanadensiska arkitekter som hade ritat på den, vi hade Jonas Lloyd i Lund, hade ritat på den. Sen satt jag med Mats Madsen, som är arkitekt men som pensionerat sig, så ritade vi den för hand. Och när vi ritat den för hand så lämnade vi över det till den finske arkitekten så fick han rita den. Och så lämnade vi skalet till (Gert) Wingårdh och så blev det så. Då hade vi fått skapa Emporia också. Emporia var också… där var ett jävla liv kring Emporia, för den skulle bara vara 30 000 kvadratmeter – då sa jag det går inte, då skiter jag i det. ”Ska vi göra den 40 000 kvadratmeter?” – Nä, det ska vara 100 000 kvadratmeter, annars går det inte här ute. Det går inte att börja en ny stadsdel… då måste det vara så och så. Men det gick inte – nej, då skiter jag i det. Det var många gånger som jag tog pappren från bordet och gick. Men sen var där några kloka människor, där var Emmanuel Morfiadakis, ordförande i tekniska nämnden och där var några andra duktiga… Börje Klingberg (Malmö stads dåvarande fastighetsdirektör) och Christer Larsson kom också till där som stadsarkitekt. De fattade det här som jag sa, medan de andra inte gjorde det. Då blev det tillstånd och vi hjälptes åt, sen blev det ju 100 000 kvadratmeter, nästan, på Emporia. Och det skulle varit större, vi hade byggmöte igår, de skulle vilja ha det ännu större. För det finns stora butikskedjor som vill komma in. Men det hade ju inte blivit… det hade blivit en måsskit ju, om vi skulle gjort den 30 000 kvadratmeter.
Hyllie hade aldrig blivit trott, om det inte hade funnits… det hade inte räckt med bara arenan. Man behövde Emporia och man behövde de kontoren som ligger där. Sen har ju folk fattat det här att där finns en infrastruktur. Det kan man ju räkna ut. Vem som helst kan ju räkna ut att, har man den infrastrukturen som finns där ute, så måste det bli lyckosamt. Det är ytterst tveksamt att Västra hamnen är rätt. Där är jättefint nere i Västra hamnen, men där är ju ingen infrastruktur. Du kommer inte ut, du kommer inte in, när det är rusning. Här har du en inre ringväg, en yttre ringväg, du har Köpenhamn på femton minuter eller tolv minuter, du har Sturup, du har alla bussar, kollektivt…
– Där byggs mycket bostäder nu. Allting är ju sålt som är där ute. Boulevarden är ju såld och alla de husen de flyttar in nu i november, de här som HSB bygger – 150 lägenheter där. Och sen… där kommer att bo 30 000 människor. Där kommer att jobba 10 000 människor. Det jobbar idag, på Hyllie ungefär 5000. Bara på Emporia är det 2 800.
– Nu i september kommer det 700 som ska flytta in på Ikea (Hubhult). Och sen ska de flytta in i det som kallas för Isblocket och sen ett som heter Hermod, de flyttar också in detta året – det är också 700 arbetsplatser. Sen ska Vasakronan bygga ett (Hyllie Connect) på 12 000 kvadratmeter – det är också 700 arbetsplatser. 10 000 arbetsplatser, det kanske inte räcker? Det är stort.
– I och med att jag byggde och var i den åldern som hockeyspelarna var. Jag hade redan hockeyspelare som jobbade hos mig. Så jag kom in i hockeyn på det viset, men samtidigt inte, för jag ville använda dem som arbetskraft. Och sen så oddsade vi lite möbler – på den tiden var det skinnsoffor, inte stålar. På den tiden som jag byggde i Malmö och köpte rätt mycket mark…
– Ja, -68 eller -69. Jag köpte hela Friluftsstaden – vet du var det är?
– Då blev jag ovän med Nils Yngvesson. Han blev fullständigt vansinnig – han var socialdemokrat. Och han gillade inte det, för jag var snabb som fan och köpte, förändrade och så sålde jag. Det gillade han inte. Men på nåt vis blev det ändå lite sådär… ordförande i Malmö ishockeyförening. Då tyckte han att jag kunde ta hand om det och… Egentligen bara för att retas med honom och visa att man kunde göra nånting av ett ishockeylag eller en idrottsförening på samma sätt som man gjorde med företag, då tog jag på mig det.
– Det var för att bevisa för honom, vi låg i division två då 1983. Så jag kallade på min kompis Staffan Svenby, han var den mest ekonomiska människan jag träffat, nästan. Och när han sa att han kunde ta kassörsjobbet, då sa jag till Nils Yngvesson att då ska vi köra. Men du vet… haha ha. Spelarna hade inte fått någon lön. Så det var det första vi fick reda ut – flera månader med obetalda löner. Det fixade vi snabbt – vi träffades på Kockum fritid och så satt Staffan och jag bakom ett skrivbord där som småpåvar…
– Och Staffan han skrev ut, jag vet inte checkar eller vad det var i lönekuvert. Så ses vi sen efteråt och kan snacka framtid. Men när vi kom ut var där inte en jävel. Alla hade gått, ha ha.
– Deras kontrakt hade löpt ut och det begrep inte vi. Så vi hade styrelsemöte i maj, juni, juli. Alltså, alla styrelsemöten hade vi en tavla där någon skrev hur många målvakter – noll. Hur många backar – noll. Detta var -83. Hur många forward – noll. Vid tre styrelsemöten! Hur många tränare – noll. Där var ingenting. Där var en kanslist – Malm, han var där. Ha ha ha.
Så hittade jag Christian Gimre sen, långt om länge. Det var på sommaren på gamla Isstadion första gången där nere i labyrinten. Då låg där någon och lyfte skrot – en trevlig kille att snacka med. Så jag sa, du Christian, du skulle kunna hjälpa till här och snacka ihop dig med gänget. Jag kunde ju inget eller visste inte vem han var. Nej fan, det ville han inte. ”Men du, jo, får jag spela forward?” Det är klart du får spela forward – han var back! Det visste inte jag. Så vi fick skriva in i kontraktet att han skulle spela forward, ha ha. Sen började det rulla på – vi fick ihop ett lag. Så satte vi in en annons i tidningen – tränare sökes till ishockeyförening i Malmö. Och så kom Sundberg. Då spelade vi i division två och gick upp direkt. Sen tröttnade jag på att sitta där i division ett, så nu skiter jag i det. Staffan hoppade av – vi sa att vi jobbar med detta i två år, sen sticker vi. Jag sa ett år. Men han stack i alla fall. Och då satte jag ett ultimatum, då hade Källén kommit. Det är elitserien som gäller, annars får det vara för mig. ”Jaha, vad ska vi göra då?” Det vet jag inte – vilken är den bästa spelaren? ”Det är Pekka Lindmark” – bra, åk upp till Karlstad och skriv kontrakt med honom. Men det gjorde han inte.
Så på nästa styrelsemöte utmanade jag honom – då sa han att han inte varit där. Då sa jag att då åker jag själv. Så jag åkte upp där. Jag visste inte hur svårt det var, så jag åkte upp och sa; vi ses på stadshotellet efter matchen. Så kom han och Lusth och en som hette Bosse Falkman. Och Falkman han var rådgivare – det hette inte agent på den tiden. Vi drack nån pilsner där och jag berättade om vad man hade för planer och… så sa jag, Pekka, gå nu hem och snacka med din fru, så ses vi imorgon bitti. Så de kom och Pekka hade såklart inte snackat med Rita, det hade han inte vågat. Men Lusth hade bestämt sig för att komma. Mitt plan går klockan tio, så du får sno dig hem och snacka med Rita nu. Så stack han hem och jo, det var okej. Så skrev vi, Ha ha.
– Ja, alla trodde att det var så jävla krångligt, men det var det inte alls.
– Ja, och det var inte svårt för mig, för jag hade både så att jag kunde skaffa jobb till dem – på den tiden gällde att kunna skaffa jobb – och så hade jag ju lägenheter. Det var ju inte så svårt för mig att kunna ge dem en lägenhet. Alla bodde ju på Väster. Sen började de bo här nere i detta området. Ja, sen kom de ju efterhand. Vi åkte runt i Sverige och raggade spelare – Matti Pauna och Kacke (Carl-Erik) Larsson. Ja, vi åkte överallt. Det var flera stycken som vi inte fick, men de har vi inte pratat så mycket om.
– Sen hade jag Etage, så det var inte så svårt att förklara för dem att de skulle komma till Malmö. Sen började vi alltid på golfbanan ute i Bokskogen, för de flesta spelade golf… så vi hade ett system.
– Man kan väl säga att jag är inne i det ännu, men jag har absolut inget styrelsearbete eller sådär. Men jag har alltid varit till hands när det behövts. Jag är ändå hedersordförande och det har jag nog skött med råge.
– Absolut! Alla matcher tittar jag på. Jag är väldigt tight, hjälper till med råd och dåd. Jag har ju fostrat dem.
– Jag var lika ung som spelarna och kunde umgås med spelarna. Ja, ungefär som Sylvegård, han kan också umgås med spelarna och snacka deras språk. Kommer jag ner och snackar med spelarna så är det liksom Percy som kommer, det får inte samma effekt.
– Jag hanterar pressen på mitt vis. Jag gav dem hela tiden så att det skulle bli rubriker. Det innebar att jag pratade till 98%, så fick de lite att fylla i så det blev stora rubriker. Och allting var ju positivt, positivt, positivt. Men sen hade de en låda som de la skit i. Och den lådan plockar de inte fram förrän det börjar krisa till sig. Och då är den lådan ganska full och då kommer allt skit på en gång. Så är det med pressen.
– De är väldigt snälla mot Zlatan nu, men händer det nåt sen en dag, så vet man inte vad de plockar fram…
– Det är inte så jäkla roligt när man går in i en rättegång, så står där femtiotvå fotografer och fyra-fem tv-team och alla lyser en i ögonen och frågar ”hur mår du?” Ha ha ha! Då är det inte…
– Ja, det är det också. Men man måste… jag har fått det här tålamodet av att jag haft så mycket roligt. Under den tiden jag höll på med de här killarna, så hade vi så fantastiskt roligt att det förlåter allt annat. Man får ta lite skit också.
– Ja, men man kan inte göra något åt det. Du kan aldrig säga till en journalist att de gjort fel. Det är som att säga till domaren att det inte var straff. Skiter domaren fullständigt i. Det gör journalisterna med. Tvärt om, man får vara försiktig att svara på… de kör igång nåt skit och sen ringer de dagen efter och frågar – ”vad tyckte du om artikeln?” Då ska man inte svara. Då får de en helsida till… det är bara det de är ute efter. Nu pratar jag om kvällstidningarna.
– Ja, jag har haft ett så fantastiskt liv, så det kan man inte… Men det finns ju både motgångar och medgångar. Motgångarna glömmer jag. Alla som legat i lumpen tycker att det har varit toppen, men det hade sina dåliga stunder också. Men, visst har det varit upp och ner.
– Ja, vi hade det så att jag jobbade och jobbade, men så åkte vi bort och hade semestrar. Vi var noga med det att hålla ihop familjen. Och när de hade fridag från skolan fick jag också ta min del. Men du vet, jag hade Redhawks, jag hade byggfirma, jag hade fastigheter, jag hade Svensk säkerhetstjänst och jag hade Etage. Etage pågick ju… i början stängde vi redan klockan ett eller halv två, men jag var ofta där till klockan elva, för då kunde jag räkna hur kvällen skulle bli. Jag är en jävel på att lägga ihop siffror. Och sen var jag ofta uppe på morgonen och tog kassorna. Då var jag där fem eller nåt sånt. Sen började mitt byggjobb klockan sex och sen var jag på kontoret klockan nio och sen… ja, det gick i ett. Jag var först i Sverige till att ha telefon i bilen. En sån där radio-telefon, alltså. Tryckte man på en knapp så sa de ”hallå?” Ja, jag ska ringa. ”Gå över till kanal 26…”
– Ja, det var väl i slutet av sextiotalet? Sen hade jag… jag jobbade så mycket att jag stöp ju då nån gång när jag var 38 eller sådär. Då höll jag på att dö. Då fick jag blödande magsår. Hamnade på sjukhus i Schweiz.
– Mmm, jag har haft magsår hela tiden, men då sprack det. Ha ha. Det höll inte.
– Ja, men de kommer att få ett helvete. Jag inbillar mig att det är svårare att få finansiering till saker än förr. Förr kunde man bara köpa ett kylskåp till en bankdirektör, så fick man låna pengar. Det går inte längre. Jag tror att de har det lite svårt. Det gäller att det kommer en marknad och folk som vill investera i entreprenörerna. För banker och sånt, de är ju hopplösa. Jag tror att… om inte de har stålar från början. Och riskkapital, jag vet inte hur mycket sånt folk det finns. Jag tror den där fräsartiden, den är över. Nu kommer allting bli mycket svårare. Jag skulle inte vilja vara 25 år idag. De får det inte så lätt.
– Nej, det kan man väl säga. Jag har aldrig kört… jag var kompanjon med nån, men jag har alltid ätit upp dem.
– Ja, det är lite fult att säga det, men faktum är att… jag har alltid haft svårt för det. Jag är förmodligen för… vad är de dom säger? Dominerande. De trycks undan på nåt vis. Så jag har alltid kört själv.
– Ja, det har jag gjort. Och det är många gånger man har backat, för man ser att det kommer aldrig att gå. Jag går inte in i något utan att jag blandar mig i själva verksamheten. Det är just kontrollen. Jag måste ha kontroll. Det tror inte hon som bor i detta huset… jag lägger grejer överallt, men det är en annan sak när man är hemma.
– Ja, det har jag.
– Jag har nog haft det bra alltid, tycker jag. Men sämst var ju när jag fick det här åtalet på mig, som jag egentligen inte skulle ha. Det var ju ingenting – Brynäs blev helt friade. Det var bara att vi hade gjort fel, man hade stoppat i Länsrätten och fick hela skitet över sig. Och det var inte frågan om något kriminellt, utan det var bara Skatteverket som tyckte nåt som, som inte var nånting. Jag blev ju friad sen i Hovrätten. Men fy fan att gå igenom det. Du dom stod här, polis med pistol, här nere i gatan, med röd lykta och tog mig till häktet. Efter sju år.
– Nä, sju år efter att de hade anklagat oss. Då skulle jag sitta där, men jag sa aldrig i livet, jag kan sitta på en pall här, men du får inte in mig där. Då fick jag sitta på en pall.
– De gjorde likadant med Dan (Olofsson). Jag vet inte vad Skattemyndigheten, de är ju helt tossiga, ju. Att de bara får lov att göra så… Sen hjälpte det ju inte att vi hade fel advokat. Jag visste ju ingenting, jag har aldrig varit kriminell, jag har aldrig haft advokat – jag har haft affärsadvokater. Så då tog jag Silbersky. Men sämre än den… jag hade klarat det själv. Han satt till och med och sov i rättegången. Halvslumrade. Och sen hade han hockeyspelarna där som blev anklagade för att ha tagit med en brud på rummet. Lilja och de uppe i Stockholm. Då körde han presskonferens i pausen om det. Det var därför vi förlorade. Man blir ju livrädd när domaren bara satt och var snutig.
– Ja.
– Jo, men Brynäs hade samma case, men blev friade. Dessutom behövde de inte betala någon straffskatt eller nåt sånt, men eftersom vi hade hoppat av, så drabbade det Redhawks, eller mig, trettio miljoner som vi fick pröjsa för att få vara kvar. Det fick jag göra, ju. Och så Brynäs helt fria – advokatkostnader betalda och allting. Hela Sverige, alla hockeyklubbar i Sverige hade samma upplägg. Det gick ut på att man skulle skicka pengarna till agenten och så skulle han köpa pensionsförsäkringar till spelarna. Det var helt öppet. Men då skulle han Åberg på Skattemyndigheten i Malmö… jaja, han var ju på MFF också och höll på med dem. En ren egengrej, han hade presskonferens i sin egen bostad. Sen kom han till mig på Konsum, du. ”Hallå!” Vadå hallå? ”Du, kan du inte handla av min dotter hon sitter i den kassan?” Nu får du väl lugna dig! Va?
– Den bästa? Ja, jag har gjort många affärer, men en av de bästa var nog när jag sålde de här stora markerna ute i Estepona i Spanien. Det var en jättebra affär. Det var bara rustica, du vet hur det kan se ut i Spanien, det kan vara brunbränt och kullar och sådär. Jag fick ju plan på det, så att det var många års arbete. Sen var det några irländare som köpte det som sen blev ovänner, så det blev aldrig byggt. Det blev bara rustica igen. Efter fem år förfaller planen, så då får de börja om igen. Men det kom väldigt lägligt… (telefonen ringer) Det är inget som jag skäms för.
(pratar i telefon)
– Nej. Alltså, jag investerar i sånt som jag själv är med i. Jag har gjort några såna misstag… ha ha. Dom vill man bara glömma. Man ska inte gå in i sånt som man inte begriper. Men, jag är inte rätt man för jag har varit i alla branscher…
Om man själv kan vara aktiv inom det, så ska man kanske investera… Men att vara flera – där passar inte Nilsson in, för han ställer gärna till det lite.
– Jag kan ju köra lite snabbtugg med bankerna, det vågar inte en tjugofemåring idag. Blev man bra kompis med en bankdirektör, så kunde man alltid få lån, även om de var dyra. Då kunde bankmannen besluta det på det lokala kontoret. Nu ska alla beslut… Nordea har två styrelser i Malmö, en som tar emot och en som funderar på om det ska skickas till Stockholm. Sen sitter det några nissar där i Stockholm som skär itu allt i små remsor och går igenom för att se om de ska skicka upp det till styrelsen där. Och om styrelsen tycker att, ja det här är kanske inte så dumt – då skickar de upp det till den andra styrelsen. Alltså du har minst två styrelser till i Stockholm när de har skivat ner allting i bitar…
Och du kan ha världens kille med världens… alltså, du kan ju ta L-G (Håkansson) eller mig. Erling (Pålsson) är väl inte annorlunda. Vi har ju kunnat påverka de vi har pratat med, banker och så. Det kan du inte göra idag. Jag blev förvånad en gång, jag åkte upp till Stockholm och tog dem i örat där uppe, men det hjälpte fan inte. Det är skrämmande. Är man skåning, de vet inte var Skåne är.
– Jag jobbar ju med min dotter nu. Hon tog ju över Mäster Johan, sen jobbar hon med mig nu med det nya hotellet. Och jobbade in sig i arenan. Och min son jobbar i Stockholm, så han är fullt sysselsatt där.
– Nej. Han kör egen karriär. Men han är ju med här i styrelsearbete och sånt.
– Nej, inte mer än att jag hoppas att jag ska bygga till hotellet och få 80 rum till och sen ska jag väl bygga… ett sextonvåningshus till i alla fall, där ute. Jag ska försöka bygga ungefär en likadan byggnad som jag byggt nu, som går i olika etapper. Olika höjder, med kontor, kanske några bostäder. Men jag tänker inte köpa någon mark i Spanien eller skaffa nya hus, det ska jag inte.
– Ha ha, ja. Jag tror det. Man vet aldrig.
– Nä, men det är… jag är alltid nyfiken.
– Tack själv.
