Renata Chlumska
DECEMBER 2019 | |
FREDRIK ERICSSON |
DECEMBER 2019 | |
FREDRIK ERICSSON |
Vi kommer lite tidigt för att kolla in ljus och sittplatser i den nya Chlumskasviten på Clarion Malmö Live. Vi vet att Renata har bestigit det högsta berget på samtliga sju kontinenter, paddlat i Stilla havet och genomfört många fler spektakulära expeditioner. Vi är såklart nyfikna på vad det är för typ av person som genomfört alla dessa enorma prestationer. Exakt på bestämt klockslag kommer Renata in i rummet tillsammans med representant för hotellet. Vi möts av en stor energi som fyller hela sviten direkt. Renata har en påtaglig närvaro och även om vi hade varit i ett annat rum än Chlumskasviten hade rummet blivit hennes direkt. Vi slår oss ner och börjar prata om ett av hennes kommande projekt.
– Det är svårt att veta, speciellt med tanke på att jag har sagt under en ganska lång tid att det kommer bli om två, tre år, och jag har fortfarande inte kommit dit. Jag kan bara fortsätta säga att det kommer bli om två, tre år. De bygger flygplanen, de är uppe och flyger, men det tar tid. Det är ny teknik som utvecklas, och de hade en otäck olycka 2014, det var en tragedi, men också en stor setback. Sånt kan fortfarande uppstå, och jag har egentligen inte bråttom. För min del spelar det inte så står roll när det blir, utan att det kommer bli. Det viktiga är att då är allt färdigtestat och klart.
– Jag började förbereda mig nästan direkt. Då gick jag ganska all in, intensivt, och började flyga med flygskolan i Linköping, fick flyga SK60, väldigt snabba plan. Jag gjorde g-kraftstester, jag bokade upp mig på parabelflygningar. Men sen har jag medvetet dragit lite i handbromsen, för allt det där kostar pengar. Också för att jag inte heller vet exakt när jag ska åka i väg. Jag vill ha den där känslan i kroppen ganska nära inpå, så att jag inte tränar, tränar, och sen händer det ingenting på fem år. För det handlar inte så mycket om fysisk förberedelse på det sättet, utan det är att få tillgång till g-kraftstesterna och de snabba flygplanen, och parabelflygningarna. Det är mer en fråga om pengar.
– O ja, absolut. Men där styr jag mer själv.
– Ja, men så är det. Det gäller att paketera det och att hitta samarbetspartners där det finns bra naturliga kopplingar. Delvis eget satsat kapital, jag har tagit lån för att komma i väg på vissa av mina äventyr. Rymden tog jag ett lån för att kunna köpa den biljetten till exempel. Men för mig är det en investering, och då gäller det att sälja in den här investeringen så att andra tror på den också, och förstår vad man får tillbaka när jag väl kommer hem.
– Jag levde ihop med en som hade väldigt mycket erfarenhet, så jag fick med mig mycket genom Göran (Kropp). Jag gick i hans skola och förstod hur viktigt det är att bygga relationerna med sponsorer och samarbetspartner. Det är en sak att vara en skicklig klättrare eller vara bra på vilken annan idrott som helst, men i dag krävs det så mycket mer. Man ska kunna vara ute och prata om det, och kunna paketera och sälja. Det är inget som kommer självklart för mig. Jag hade en dröm, jag ville bestiga Mount Everest. För att förstå hur jag skulle finansiera det hade jag en bra lärare.
– Ja, det har jag nog när jag tittar tillbaka på hur jag växte upp i Malmö och vad jag gjorde för något och vad jag tänkte på i livet. Det fanns alltid en stark motor. Jag ville någonting. Jag har alltid drömt mycket och vågat mycket, och varit nyfiken och ganska orädd.
– Jag kom hem med blåmärken och skrubbsår överallt. Hängde på storebror och klättrade i träd, och var väldigt aktiv och påhittig, inget stillasittande barn. Och som sagt ganska orädd för att prova nya saker, prova nya sporter. Samtidigt kanske lite blyg när det kom till att träffa nya människor. Men det fysiska har jag alltid haft lätt för.
– Jag tävlingscyklade, var med i cykelklubben Ringen här i Malmö. Innan dess red jag, jag dansade, jag var med i Malmö Sportdykarklubb, jag var simhoppare, jag spelade lite badminton och provade allt möjligt.
– Ja, jag var duktig på sport generellt. Men inte bollsporter. Fast annars, lätt för att lära. Jag har alltid haft bra kroppskontroll, koordination och balans. Jag har inga problem med att det är jobbigt, vare sig det gäller springa, åka skridskor eller simma. Jag tycker om att röra på mig.
– Det är nog en grundinställning. För det första, jag fattar vad jag ger mig in i. Om jag har problem med att det är jobbigt, då kan jag lika gärna stanna hemma. Jag är väl medveten om att det kommer bli grymt tufft. Det är ingen ursäkt. Livet är inte lätt. Ja, men rent krasst. Folk är med om hemska saker. Det jag gör är frivilligt. Jag har inte befogenhet att gnälla, för jag kan packa ihop och åka hem. Det är utmanande, det visste jag ju. Bit ihop.
– Jo, det är klart att jag är rädd. Jag har varit i några situationer där jag har känt att det är på gränsen.
– Jag har paddlat på Stilla Havet, var riktigt tufft. Ja, det har hänt saker som har varit jobbiga. Men jag vet att det är bra att jag är rädd, för då är jag försiktig, noga och fokuserad. Jag skulle inte vilja åka i väg med folk som är orädda, för då tror jag att det är lätt att man blir dumdristig och övermodig. Rädsla för mig är en varningssignal. Men jag är inte rädd för att vara rädd. Rädsla är en känsla, men den kommer jag inte dö av, men jag måste lära mig hantera den. Det är väl också så jag ser på saker i livet. Människor är rädda för otroligt många saker. Man blir begränsad och vågar inte göra de mest vanliga sakerna ibland. Som att gå ut, möta andra människor, för förändringar, för att vara ensamma. Det är sorgligt att det är så. Jag har bestämt mig för att jag inte tänker vara rädd eller låta det begränsa mig. Däremot ska jag förstå vad det är som gör mig rädd, och i stället bli vän med det på något sätt.
– Jag är inte rädd för att fira mig ner från en hög byggnad, det tycker jag är skoj. Däremot har jag varit livrädd för att stå och prata på scen. Jag har haft riktig scenskräck och ångest. Skicka upp mig för vilket berg som helst, men ställ mig inte inför människor och tvinga mig att prata. Det är ända sen jag gick i skolan. Jag tyckte det var något av det värsta man kunde göra. Ändå är det vad jag livnär mig på idag.
– Ja, den rädslan har jag kommit förbi och kommit över. Men det var tufft. Den vanligaste fobin säger många, är att de dör hellre i stället för att stå och tala inför folk. Det är många människor som är livrädda för det. Det är för att vi tränar inte på det. När vi väl blir utsatta för det så är det en situation där det blir för mycket på en gång. Som när man ska recensera någon bok som man tycker är tråkig i skolan och inte vågar. Första gången blir fel och sen vågar man inte försöka igen. Då springer man, flyr de situationerna resten av livet i stället för att möta dem och försöka bemästra dem.
– Både och. Jag tränar i trygga miljöer, jag vet hur jag ska handskas med det när det är skarpt läge. Många gånger känner jag av när det är på väg att inte gå bra, eller när det är på väg åt fel håll, eller om det är en situation som kan eskalera. Då gäller det att vända i tid och inte hamna i de situationerna och vara så pass rutinerad och tränad att när jag väl hamnar i den situationen så vet jag hur jag ska agera. Jag har börjat paddla, väderprognosen har lovat relativt schysta förhållanden och jag har gett mig ut på Stilla Havet. Sen har det blivit mycket snabbt sämre och vågorna är väldigt, väldigt höga. Då har jag bestämt mig för att avbryta och backa, paddla tillbaka eller ta mig upp på land, på närmsta, säkraste ställen.
– Det har kanske varit när det har varit andra saker. Jag blev överraskad på en expedition en gång på stranden när jag skulle sätta upp mitt tält. Det kom tre stycken killar på stranden och jag var själv. Det gjorde mig rädd, för människor kan vara så mycket mer oberäkneliga. Jag kan känna att naturen, backar jag där, den vill mig inte illa på det sättet. Men människor kan vara mycket läskigare. Där har jag varit i situationer som har känts obehagliga. Men jag har också strategier för hur jag ska undvika att hamna i de situationerna. Det har jag förstått, att det kan bli farligt, och då kan jag inte ligga i ett tält som en skrämd hare och vänta på att något ska hända. Då måste jag vara steget före. Jag har haft taktik och strategi för att klara mig.
– Nej, och de gånger jag har känt att det har varit farligt, då har jag vänt.
– Ja, men det är det inte för mig. Jag kan bli rädd när jag kör hem från en föreläsning sent på kvällen från Stockholm till Jönköping, och det börjar bli halt ute, och man vet inte om det är någon trött lastbilschaufför eller någon annan. Det kan hända olyckor precis var som helst. När jag är på en expedition, kan jag till exempel inte kontrollera vädret, men jag förstår mig på det. Människor kan vara svårare att förstå sig på. Vi gör ju saker dagligen som är livsfarliga. Men vi tänker inte på det. Och känner ”här har jag gått och det här kan jag, och här har jag koll på läget”. Jag menar, folk dör i cykelolyckor i storstäder och man halkar i badkaret eller duschen. Men man slutar inte cykla eller duscha för det. För mig är det samma sak på en expedition. Det är något jag gör, som jag kan, så jag känner mig inte livrädd då.
– Det är säkert en kombination. Men någonstans finns det i mig. Fast jag har också haft föräldrar som har, väldigt omedvetet, men ändå har uppmuntrat det. De är själva lite sådana, även om de inte klättrar i berg så har de en inställning till livet som har gjort att jag har vågat mer. Mina föräldrar har aldrig sagt ”Prova inte, eller låt bli”, det har jag inte hört.
– Ja, väldigt aktiva, mycket i naturen, gillade friluftsliv, mycket bus och hittepå på ett roligt sätt. De sa aldrig ”du ska bli det ena eller det andra”, utan bara ha kul, vara aktiv och ute mycket. De hade också inställningen till livet att ”ja, men det löser sig, det blir bra, det blir kanske inte som vi har tänkt oss, men det blir bra ändå, bara du gör ditt bästa och försöker och testar”, vilket har gjort att jag har fått en väldigt positiv inställning till att prova. Jag kanske inte blir världsbäst, men så länge jag gör något som jag tycker är kul och jag gör mitt bästa så blir det bra ändå. Det är en fantastisk start, känner jag. I stället för att höra ”du kan inte”, och ”vad ska det vara bra för, hur ska det gå?” det är det nog många som hör. Jag har ett samarbete med ett par skolor där jag träffar barn. Då träffar jag allt från förskoleklass upp till niorna. Jag var på en skola och träffade flera klasser på samma dag, och på vägen hem så var det en av flickorna som gick åt samma håll, så vi pratade. Hon sa ”ja, du pratar mycket om drömmar, och jag har också drömmar, fast mamma och pappa säger att det inte är lönt att jag drömmer, för det kommer inte att bli något ändå”. Det är ju sorgligt. Barn måste få drömma. Sen kanske det inte blir så. Men att ta bort den här längtan från barnen, att tro på något och tro på sig själv, det är inte bra. Jag har alltid fått drömma. Sen är det inte så att du kommer bli allt, du måste jobba hårt också. Det klarar sig inte självt, men om du tror på det och du jobbar hårt för att ta dig dit så kan du lyckas precis som vem som helst annan. Det har jag fått med mig, och det är jag väldigt glad för. För hör man i 25–30 år att du inte kan, och ”du duger inte”, det blir som en stor pråm som ska vända sen. Stå och tala om för sig själv på morgnarna att ”jo då, jag kan”.
– Jo och jag märker det på mina barn. Barn har olika personligheter. Även om de har samma mamma och pappa så är en lite mer försiktig och en är fullständigt orädd, och någon är mer kreativ och någon är mer tystlåten. I mig har alltid den här nyfikenheten funnits. Om någon säger ”ja, men du kan, försök” så säger en del ”Nej, men jag vill inte”. Så har jag aldrig sagt. Jag har alltid velat. Så jag tror det är en kombination.
– Jo, så är det säkert. Fast jag försöker göra det roligt och peppande, och att vi är ute på deras villkor, och att de tycker att det är kul. För mig är det viktigt att de lär sig värdesätta naturen och att de förstår vilken skatt det är. Att de känner sig trygga i naturen. Sen om de vill göra samma som jag kvittar. Den ene grabben, han funderar på att bli arkitekt, och min dotter, hon vill bli ”designerska”. Och den andra, mellankillen, han vill bli Youtuber. Då säger jag, ”ja, men dröm, det är klart du ska… följ ditt hjärta så kommer det bli bra”.
– Ja, det tror jag. Därför är det viktigt för mig att barnen kommer ut och upplever naturen. För har du inte varit i naturen och upplevt den, inte har kontakten med naturen och inte förstår hur bra människan mår i naturen, och hur bra den är ur ett hälsoperspektiv, mentalt och fysiskt, och att den faktiskt är gratis, då kanske man inte bryr sig lika mycket. Det är viktigt att vi tar hand om den. Är du inte ute i naturen så kanske du inte gör den kopplingen. Är man ute i naturen så förstår du hur värdefull den är och tar hand om den. Det är viktigt.
– När någon frågar vad jag gör på fritiden så tänker jag efter och kommer fram till att jag gör precis samma sak. För mig flyter det ihop väldigt mycket. Vilket jag tycker är helt fantastiskt. Jag menar, oavsett om man är skribent eller om man är fotograf eller vad man har för intresse, att få ägna sig åt det hela tiden är få förunnat. Det är en lyx.
– Nej, jag cyklade hem från Nepal -96, det tycker jag var spännande. Det var en fantastisk resa. Det var det första stora äventyret jag gjorde. Då var jag 22 år. Cykelresan tog fyra månader.
– Ja, fast det var mer att jag ville cykla med Göran ner. Han cyklade ner till Nepal -96 och jag ville cykla med honom på cykel ner. Det fick jag inte. Så för mig var det så kul att få cykla med hem. Att få vara med på den cykelresan hade jag verkligen längtat efter. När jag kom hem kändes det bara helt fantastiskt. Där hade jag fått uppfylla en dröm som hade väckts ett år innan. Och under tiden så hade jag planer, eller ja, tankar på vad jag ville göra. Och där, -96 föddes drömmen om Mount Everest. När jag kom hem tänkte jag ”okej, vad ska jag göra nu? Vad är nästa steg?”
– Den är helt fantastisk.
– Då är det glädjerus och lättnad som kommer över en, att ”nu äntligen har jag lyckats”, efter att man har kämpat. Det är väl som att vinna ett OS-guld. Man ser dem stå högst upp på prispallen och så vet de att de har slitit i 5, 10, 15, 20 år, och så har de lyckats. Det är en sån urladdning. Det är helt fantastiskt. Glädje, lycka, eufori, lättnad. Samtidigt som på ett berg, när du är på toppen så är man fortfarande inte i mål. Det gäller att inte bli helt uppslukad av glädje och lättnad, utan att faktiskt behålla fokuset. Man ska ta sig ner också. De flesta dör på vägen ner. För de glömmer att de bara är halvvägs.
– Jag sitter nog och funderar på, ”vad skulle jag vilja lära mig?” eller ”vad skulle jag vilja upptäcka, vad skulle jag tycka var kul att se och göra?”, och sen formas de där. Eller så träffar man någon och pratar med någon, och får någon idé. Det här med USA, det var något som jag planerade med Göran. Vi paddlade lite på fritiden, och jag kände att det var fantastiskt kul. En rolig kombination att paddla runt i Västerviks skärgård med kajakerna, drog ut till någon ö där vi klättrade och sen paddlade vi hem igen. Så härligt transportsätt. Man kommer verkligen nära naturen, till skillnad från när man cyklar, man kommer närmre naturen på ett annat sätt. Det var roligt att lära sig något nytt och spännande att få vara nybörjare.
– Jo, men jag går inte och tänker på att jag gör så fantastiska saker hela tiden. Hade jag satt mig i dag på Stilla Havet och skulle ha paddlat, då hade jag nog fattat vad det är jag gjort. Men när man lever med de här projekten så mycket och så intensivt så har man fokus på det. Man förbereder sig och är så inne i det fram tills man klarat av det. Jag förstår vad det är som gör att jag klarar av det. Och jag pratar om det ganska mycket, vilket också gör att jag lever med det alltid. Jag kan inte hålla på att tycka att jag är så fantastisk hela tiden.
– Ja, det är lite overkligt. Jag är uppvuxen på Möllevången. För mig är det ofattbart att jag har bestigit Mount Everest, världens högsta berg, när jag är uppvuxen mitt inne i stan. Det är helt fantastiskt. Jag har gjort en otrolig resa. Och så får man vara med om sånt här som den här sviten uppkallad efter mig. Det är inte därför jag gör det, och det var inte det som var drömmen när jag började. Jag har verkligen bara följt min passion, jobbat hårt, träffat fantastiska människor som har lärt mig otroligt mycket. Jag har trott på mig själv. Jag har omgett mig med människor som inte bara varit ja-sägare. Jag tror det är viktigt att ha folk omkring sig som säger vad de tycker och är ärliga. Det är då man på något sätt kramar ur det mesta ur sig själv. Människor som har trott på en och sett ens potential, eller låtit den testas. Inte vara så rädd för att misslyckas. Sen jämför jag ibland hur andra människor har det i andra delar av världen, som möter jättesvåra saker varje dag som de inte har valt. Jag har valt det jag gör. För mig är det en jättestor skillnad. Varför ska jag stå och slå mig för bröstet och tycka att det jag gör är så märkvärdigt, när folk gör makalösa saker hela tiden.
– Ja, men det är sant, det går inte att säga något annat. Plus att jag gör ju sånt som jag inte är rädd för. Jag tycker det jag gör är kul. För en del är det svårt att ta sig upp ur sängen varje dag, för dem är det ett Mount Everest att bestiga varje dag. Jag har bestigit flera höga berg. Dels det högsta men också andra utmaningar i livet. Som när Göran dog, och andra förluster som varit väldigt svåra. Jämfört med det så är expeditionerna inte de brantaste uppförsbackarna.
– Jag har nog alltid varit försiktig. Folk tror att jag gillar risker, men jag gillar trygghet.
– Nej, nej. Jag gillar trygghet. När jag känner mig trygg, då vågar jag saker. Men tvärtom så har det som har hänt gjort att jag känner mer att livet är för kort. Det gäller att maximera det, det går inte i repris, det här är inget genrep. Det är här och nu. Sen ska man naturligtvis vara försiktig. Men de förlusterna har stärkt mig att snarare våga leva.
– Ja, jag vill inte bli gammal och bitter. Jag har verkligen inga problem med att bli gammal. Men jag vill inte se tillbaka på livet och tänka ”varför gjorde jag inte det?”, och ”nej, varför sa jag inte det?” Eller varför …? Det kan vara att man skulle ha sagt vad man känner, eller tagit kontakt med någon, eller bett om förlåtelse eller provat någonting, rest någonstans. Det är det människor ångrar. När de har gjort intervjuer med människor som ligger på dödsbädden och frågar, ”vad ångrar du i livet?”, då är det sällan något som de har gjort, utan det är allt de inte gjorde. Och det vill jag inte att det ska hända mig.
– Det är helt grymt, helt galet, helt fantastiskt. Igen, det var inte därför jag startade med mina äventyr. De har alltid funnits där. Men sen har jag förstått med åren att precis som jag blir inspirerad av människor som vågar så är jag en person som har vågat. Att få titta på barnen som man träffar i skolan, och få säga till dem att ”du kan bli precis vad du vill, men du måste jobba hårt, du måste fokusera, men våga drömma”, det är fantastiskt. Det är klart, det finns många föräldrar som säger det till sina barn, men det finns också barn som inte får höra det från sina föräldrar. Då kan det vara bra att det finns andra vuxna människor runt omkring barnen som säger det, och kanske inspirerar dem. Om det dessutom sägs av någon person som har gjort det, då går det inte att säga ”nej, det går inte”.
– Jo, så är det. Jag föreläser mycket, och det är alltid kul att komma ut och träffa människor. Att få berätta min historia och dela med mig av mina upplevelser. Hur jag tänker när jag står i uppförsbackarna eller hur jag hanterar förändringar. Det finns väldigt många kopplingar att göra mellan expeditioner och arbetslivet. När jag sen träffar barn och ungdomar blir det speciellt. De har hela livet framför sig.
– Haha. Jag dricker inte kaffe, det är väl en bra början, eller hur?
– Nej, men jag tycker om att träna och vill röra på mig. Sen gillar jag ju mat och jag är inte så picky med vad jag äter. Det är klart jag försöker tänka på att jag ska äta mycket nyttigt och hälsosamt, men som äventyrare, när man är på expedition så äter man det som finns. Här hemma kan man välja naturligtvis, men nej, jag ska inte säga att jag är någon renlevnadsmänniska på så sätt. Jag kan sätta mig med gott samvete med barnen på fredag och äta både chips och godis, kakor och bullar…
– Ja, ja, absolut.
– Ja, men de jagar sekunder och minuter på ett helt annat sätt än vad jag gör. Däremot så behåller jag en grundfysik och kan toppa formen inför en expedition, eller om jag står inför något speciellt jag ska göra. Annars håller jag mig på en bra nivå där jag inte väger vad jag äter. Men jag tränar varje dag, för det mår jag väldigt bra av.
– Jag vill ju bestiga månens högsta berg. Det hade varit riktigt häftigt.
– Ja, möjligt är det. Sen är väl frågan egentligen om det blir jag som hinner först. Men bara tanken för mig är svindlande. Det hade varit en otrolig upplevelse. Jag tror mer på rymden. Sen vill jag göra massa saker här också. Men det är väl just det att rymden känns svårare, det är någonting med det här, att det får inte vara för enkelt. Då blir det inte lika roligt. Jag har massa projekt som jag funderar på att jag ska göra. Men inte när det blir att jag vet att jag kommer klara det. Det är utmanande att ställas inför något som jag inte vet om jag fixar.
– Ja, jag är en tävlingsmänniska, fast jag gillar inte tävlingsidrott. Jag har sällan tävlat i sport. Jag har gjort det lite när jag var yngre men tyckte inte det var kul. Men när jag väl hamnar i en tävlingssituation, ja, då vill jag vinna. Jag är en sån jättejobbig mamma som inte låter barnen vinna.
– Men det är också för jag tycker att så är inte livet. Folk kommer inte låta dig vinna, så det är dumt att jag börjar göra det. Det är nog mer ur den aspekten egentligen. Kanske inte så mycket för att jag skulle tycka att det är jobbigt att förlora. Jag känner att jag gör dem en björntjänst för folk kommer inte vara så i livet.
– När de ringde mig första gången så tänkte jag ”oj, vad får jag göra?” Jag fick direkt idéer på att man skulle kunna hänga upp lite klättergrepp, och ha lite prylar från olika expeditioner. Kanske nån bild eller att jag kommer nerfirandes från taket.
– Ja, så blev det. Det var helt fantastiskt att de var så öppna, och tyckte att det var så kul och har gjort det så fint. Jag har haft alla de här grejerna i min källare liggandes i lite olika backar och ryggsäckar och expeditionslådor. Och så gör de det så här snyggt. Så här fina tyckte inte jag stegjärnen var när jag hade dem på mig på en expedition. De blir viktigare på något sätt i och med att de blir synliga, än när de bara ligger i källaren.
– Jo, men jag har sparat. Jag är ganska osentimental, fast jag har ändå sparat all utrustning som jag har haft med mig på expeditioner. För någonstans så är det härligt att ha de minnena. Jag menar, jag har min isyxa som har varit med på alla berg.
– Den har varit med, precis. Den var med på Carstensz pyramid, Oceaniens högsta berg. Det var helt och hållet deras idé att köra det här Seven Summits-temat, att vi ville ha sju grejer, en från varje topp.
– Ja, men det är så kul. Jag hade verksamhet på Öland för massa år sen där jag hade kajakkurser, lite cykeluthyrning, lite äventyr och så. Där hade jag min kajak, som jag hade haft när jag paddlade runt USA plus lite annan utrustning. Då var det någon som sa, ”men varför gör du inte ett museum?” Jag tänkte ”hallå… museum, så gammal är jag inte”.
– Jo, men lite så. När folk skriver biografier och de är typ 35, då tänker man, ska man inte göra det när man är 70? Det skulle vara kul att någon gång kanske ha någon typ av utställning. Jag hade Görans cykel på en cykelmässa uppe i Stockholm. Det var häftigt att se hur folk kom fram och la sin hand på cykeln, ”är det den cykeln? nej, det måste vara en replika”. Jag förklarade, ”nej, det är den”. ”Är det verkligen den cykeln? wow!” Fast den expeditionen är ju legendarisk. När han cyklade ner och besteg Everest och sen cyklade hem igen. Och att bestiga berget utan syrgas på sitt tredje försök, inte minst -96 när det var sånt tragiskt år och väldigt många förolyckades, det var en fantastisk bedrift.
– Det är det, om man omger sig utav folk som är grymma, då känns det man själv gör inte heller så svårt. Vilket också blir att det är klart att det går. Jag tror det är mycket förhållningssättet och attityden och inställningen som gör att jag nu sitter på 23:e våningen på Clarion Live i Malmö i en ”egen” svit.
– Ja, men det blir konstigt någonstans att tänka så, samtidigt som jag förstår det ju. Det är väldigt mycket att ta in. Det är fortfarande helt fantastiskt.
– Jo, det känns häftigt att sitta här uppe och se var det var jag faktiskt växte upp. Var man kommer ifrån. Det blir också väldigt mäktigt. Man ser ner till Möllan härifrån, där jag växte upp. Mamma och pappa hade restaurang på Ängelholmsgatan. Då hette den Praha, sen hette den Legolas, nu vet jag faktiskt inte vad.
– Det har vi gjort tillsammans. Först pratade vi om att vi skulle ha lite äventyrsbilder och klätterbilder. Men sen kom vi fram till att vi ville göra kopplingen till Malmö. Möllevången, där jag växte upp, eller Malmö kanal där jag lärde mig paddla, eller Pildammarna där vi jämt åkte skridskor och sprang runt, runt, runt med skolan? Sen dök den bilden upp, som är min skola. Johannesskolan. Förr byggde man så fina skolor, då var de mitt i stan, det var en stolthet. Det borde man göra idag också, bygga bra skolor till barnen.
– Ja, det gör jag. Barnen är vår framtid. Deras hälsa, tilltro till sig själv, sin förmåga och sina drömmar. Det kan jag stå på barrikaderna och prata om. Det och naturen såklart.
NAMN: Renata Chlumska
ÅLDER: 46 år
BOR: Jönköping
FAMILJ: Tre barn
LIVSFILOSOFI: Hellre snubbla vid målsnöret än att inte försöka
1996: Cyklade tillsammans med Göran Kropp från Nepal.
1999: Blev första svenska kvinna att bestiga Mount Everest.
2003: Utsedd av amerikanska Outside till en av världens främsta äventyrskvinnor.
2005-06: Around America Adventure, paddlade kajak och cyklade runt USA, Lower 48 (USA’s 50 delstater minus Alaska och Hawaii).
2007: Årets äventyrare tillsammans med Fredrik Sträng.
2014: Besteg Mount Vision på Antarktiskt, vilket innebar att hon därmed bestigit det högsta berget på samtliga sju kontinenterna, The seven summits. Övriga sex är Mount Everest i Asien, Aconcagua i Sydamerika, Denali i Nordamerika, Kilimanjaro i Afrika, Elbrus i Europa och Carstensz Pyramid i Oceanien.
