Tomce Siljanovski
JUNI 2017 | |
FREDRIK ERICSSON |
JUNI 2017 | |
FREDRIK ERICSSON |
– Verksamheten… jag har precis lämnat över Millennium, i princip. För ett år sen nu. Till en av kockarna och en av servitörerna, som driver det idag. Och vi har varit där sen jag öppnade, sen arton år tillbaka. Det var inte så att jag ska gå och ta det lugnt. Men, lite lugnare. För att jag har lite andra projekt som du vet.
– Precis.
– Polisvägen, ja.
– Japp.
– Precis. Bella Donna driver jag inte mer, utan jag startade det. Jag och min svåger startade det för trettio år sen ungefär. Han driver det fortfarande. Vi delade på oss när jag startade Millennium.
– Det började -89. Jag var inte så gammal. Jag var 22.
– Alltså, det var ju mycket pizza på den tiden. Det var väldigt poppis. Jag bodde i Trelleborg och Trelleborg var en pizza-stad. Jag själv hade hjälpt till på en pizzeria där på Östergatan, på La Boheme, hette den. När jag var femton-sexton. Då fick jag hoppa in och hjälpa dem med disken och sånt, allt i allo. Det var väl där det började. Att jag tyckte det var kul.
– Ja, men det var inte så att jag jobbade varje dag jag var ledig. Men de ringde rätt ofta. Då gick jag in i disken och diskade lite.
– Jag är uppvuxen i Trelleborg. Vi kom till Sverige när jag var fyra år. Då kom mina föräldrar från Makedonien. De fick erbjudande om att jobba på gummifabriken. Så de kom och tänkte, vi stannar några år och tjänar ihop lite pengar. De hade precis byggt hus där nere i Makedonien som inte var riktigt färdigt så som de ville ha det, så de kom och tyckte vi stannar några år och testar. Sparar ihop lite pengar, så vi kan bygga vidare på vårt hus. Men, de trivdes så bra här, så de stannade.
– Jag har en storasyster. Vi växte upp här och hade inget minne av det där nere. Vi bodde i Trelleborg fram tills jag flyttade till Höllviken då för femton år sen, eller vad det är. Mer kanske, tjugo?
– Jag startade ihop med min svåger. Som driver det idag. Vi öppnade Bella Donna och jobbade hela tiden, från första dan. Vi jobbade alltså sju dar i veckan de första två-tre åren. Vilodagarna var väl tre dagar om året, eller fyra. Sen var det bara jobb, jobb, jobb. Så vi tog tag i det från början och kämpade hårt. Och från dag ett så var det bra. Där var mycket folk och det var uppskattat när vi öppnade och vi tyckte det var jätteroligt. Vi började ju inte med något kapital bakom oss, så vi fick jobba mycket själva för att klara av de lån vi hade tagit, bli vinstgivande och få ihop allting. Vi trivdes jättebra och hade kul ihop. Vi var ett litet team som hjälptes åt där.
– Javisst. Absolut. Alltså, vi hade väldigt goda pizzor. Trelleborg var ju känt för att ha fantastiskt goda pizzor. Och min svåger hade också jobbat på den pizzerian, La Boheme. Han var en väldigt duktig pizzabagare redan då. Vi hade bra recept och när vi kom så jämförde alla med det som fanns. Om jag inte minns fel, så var det nån pizzeria här på den tiden som använde formar eller vad det var…?
– De hade lite… inte lika bra som våra. Och vi hade schyssta priser, det var inte att vi sänkte gentemot andra, utan vad vi tyckte var bra pris. Vi fick ju lägga på de pålägg som vi behövde. Och pizzorna är billiga än idag. Så det började bra och det var nytt och fräscht och det låg bra, väldigt bra med mycket parkering bredvid. Så folk tyckte det var trevligt. Lätt att komma och hämta och trevliga lokaler.
– Ja. Exakt samma ställe där vi började dag ett. Men vi hade lite problem när vi skulle ta över den lokalen. Det var HS Kött som hade det innan. Det var en liten mataffär med mycket kött, om jag förstod det rätt. Men så skulle de lägga ner eller stänga, så de hade en annons för att sälja inventarierna. Det var då vi såg, wow! Det läget! Perfekt för en pizzeria, tänkte vi. Så vi tog kontakt med dem och kom överens om en summa. Vi köpte inte rörelsen, utan inventarierna. Jag har för mig vi skulle ge 350 000 för det. En massa kylar och så, men det var enda sättet att få lokalen. Så vi tog det och så skulle vi skriva avtal med han som ägde fastigheten. Men när han såg oss, ha ha. Jag var lite långhårig och sånt… ”Eh, vi behöver ingen pizzeria här – här finns pizzerior så det räcker”.
– Han vägrade skriva avtal.
– Ja, det löste sig senare. Allt var färdigt. Vi hade kommit överens om priset och så skulle de överlåta sitt hyresavtal för att vi tog deras inventarier. Men så kom det till fastighetsägaren, Lennart Hansson heter han, kommer jag ihåg, en äldre man. Så sa han ”vi behöver inte fler pizzerior”. Vi träffades först och man såg ju direkt att han blev nästan rädd för oss… Ha ha…
– Ha ha, så sa han ”nä, vi behöver inte fler pizzerior” Jaha? Vad betyder det? ”Det betyder att jag tycker inte det är passande” Han ville inte ha oss där. Okej? Det var ju tråkigt att höra, så vi gick ju där med ett frågetecken. Då blev han som sålde till oss också besviken. ”Vad?! detta är inte klokt, såhär får det inte gå till” Så vi började kolla och kom fram till att han får inte nobba oss. Han kunde inte nobba oss, så som vi tog över avtalet. Eller det var svårt för honom, så vi gick ju vidare. Rättare sagt, säljaren hjälpte oss att gå vidare, vi hade inte så bra koll på sånt då.
– Ja. Efter många om och men och en massa olika inblandade, så till slut gav fastighetsägaren med sig. Men det tog emot. Han insåg till slut att, de ger sig inte. Så vi fick avtalet till slut. Och jag tror det tog ett halvår.
– Det var inte kul i början, men vi fick det och blev så glada bara. Yes! det gick! vi trodde aldrig vi skulle få igenom det. Sen öppnade vi och det var köer redan första dan. Det var verkligen mycket folk. Och då hade han koll på det. Och så fortsatte det och vi hade bra att göra hela tiden. Så kom hyrorna och vi betalade i tid, månad efter månad. Det gick en tre-fyra månader sen kom han in och sa ”Ja, grabbar. Jag har följt upp er och kollar hur ni jobbar och kämpar och hur duktiga ni är. Jag vill be om ursäkt för att jag inte trodde på er”. Och vi sa okej, det är ingen fara, det är lugnt. Och sen visade det sig att det var en fantastiskt trevlig man. Jättesnäll. Alla har vi våra sätt att tänka ibland, eller hur…
– Sen började han hämta pizzor där och hämtade ofta till hela familjen och varje gång han kom in berömde han oss, hur duktiga vi var och hur han såg hur vi kämpade och slet. Så han var väldigt trevlig därefter. Vi fick en jättebra relation. Så kom han en dag och sa, ”grabbar, jag känner att jag är i åldern och att jag måste avyttra några fastigheter. Och nu när jag har tittat med facit i hand, hur ni kämpar och är så duktiga, så tänkte jag fråga innan jag går till en mäklare, vill ni ta över fastigheten?” Wow! Tänkte jag.
– Ja ja, det var en skomakare, det var en annan affär och så var det bostäder där uppe. Jag tänkte, detta kommer vara dyrt. Jag sa direkt, det är klart vi är intresserade, för kommer det nån annan så, svisch, kan man få åka ut, ju. Fast vi sköter oss. Så jag tog tag i det och sa att vi kan absolut titta på det. Vad var jag då? 26, 27, nånting? Då hade jag haft Swedbank, mittemot. Stamkunder till lunchen. Deras chef, kommer jag ihåg, han skulle alltid ha en liten Capricciosa på lunchen. ”Oh, vad duktiga ni är grabbar. Som ni kämpar. Jag var här i helgen, då var ni också här och nu är ni här”. Så tänkte jag att jag får gå in och fråga honom. Om det finns möjlighet att ta över lån och jag hade ju lite kapital då.
– Ja. Lite, det var inte så mycket, men ändå. Och priset var helt överkomligt – jag blev erbjuden att köpa den fastigheten för 2,5 miljoner. Det var bra på den tiden.
– Man såg vad priserna låg på och allting. Och det var ju det läget. Det låg ju fantastiskt. Jag tyckte det var jättebilligt. Så jag sa till min svåger då, ska vi försöka? Han svarade bara, ”vad fan ska vi med den till? Vi har det bra som vi har det. Vi hyr och har inget att tänka på.” Så han var inte intresserad. Men jag tyckte det lät jättespännande, så jag gick vidare. Så efter ett tag kom vi överens om pris, så jag fick köpa det för 2,3 miljoner och så sa vi att nu är det bara det sista att banken ska ta över ett lån de hade på 1,2 eller 1,5, jag kommer inte ihåg. Hursomhelst, det var inte jättemycket pengar för den fastigheten. Så gjorde jag en kalkyl och gick in till han, bankchefen, som alltid tyckte vi var så duktiga. Jag gick in till honom, hej, nu har jag blivit erbjuden att köpa fastigheten där vi jobbar. Så sa han ”wow, oj?” Så jag hoppas jag kan få ta över deras lån och köpa den? Och jag hade gjort en kalkyl med vad jag tjänade och hur jag skulle få ihopa allt, som såg lovande ut. Och han sa inte så mycket, ”spännande, jag tittar på det”.
Nästa vecka gick och jag väntade varje dag, Vad händer? Får jag eller får jag inte? Tänkte att klart jag kommer att få av honom, som är här så ofta och är så snäll. Men han kom inte, så på fredagen gick jag in till honom och frågade, hur har det gått? Har du tittat på..? ”Ja, just det. Ja, jo… tyvärr tycker vi du är för ung för att börja i fastighetsbranschen.” Okej? ”Du är så duktig pizzabagare och jobbar så bra där inne. Så vi tycker du ska jobba där några år till innan du ger dig in i fastighetsbranschen.” Okej? Var det på grund av det? ”Ja.” Men kalkylen då? ”Ja, den ser bra ut, men… det var som vi sa”, sa han. Jaja? Så där gick jag med svansen mellan benen. Så tänkte jag, fick jag inte av honom, så får jag inte av någon. Så jag ringde Lennart då, säljaren, och sa som det var. ”Vad sa han… att du var för ung? Det var det löjligaste jag har hört”, sa Lennart. Han blev förbannad. Men vi la på luren rätt snabbt, för han blev bara irriterad – vadå för ung? Ja, det var inte mer med det. Jag tänkte att det var synd att jag inte kunde köpa den. Så gick det en halvtimme efter att jag lagt på luren med Lennart, så ringde han och sa ”Du, jag har gått och funderat och jag har hört bra om en bank på Rosengård i Malmö. I centrumet där ligger en Postbank”, det var väl Nordeas eller vad det var. ”Där sitter en tjej, en dam, som är jättetrevlig och hon är van att jobba med utländska killar, om det nu…” Jag vet inte hur han tänkte, men. Nånting. ”Tycker du inte vi ska fråga där också? Innan du ger dig?” Vi kan jättegärna fråga, men de här känner ju till allting. Mig och hur det går för oss. Men vi kan prova, det är inga problem. Gärna. ”Då ringer jag och ber om ett möte”, sa han. Och vi fick ett möte. Dagen efter.
Jag kommer ihåg, det var klockan ett. Så vi åkte ner där – jag, Lennart, mäklaren Sten Lindgren och min farsa var med. Så vi kom dit och hittade in i centrumet till den lilla banken där. Bankkvinnan hade haft lunch och vi var tidiga, så vi fick vänta några få minuter, sen kommer hon, med ett smile, jätteglad kvinna, ”Hej, förlåt att jag är sen, har ni väntat länge?” Nej, nej, nej. Vi kom precis. Hon var jättetrevlig. Vi kommer in och det första hon börjar med, ”Ja, Tomce, vad kan jag hjälpa dig med? Jag hör att du ville ta över en fastighet? Du hade en kalkyl med dig?” Ja! Då fick hon samma kalkyl, tittade på den… ”Vad trevligt, klart du ska ta över den fastigheten.” Två minuter.
– Jag svär. Det är sant! Hon bara tittade och sa ”Klart, lycka till! Vi tar över dig.” Så berättade hon då villkoren för lånen. Det var på den tiden då det var jättehöga räntor. Hon sänkte den direkt, jättemycket. Så jag fick ta över lånet och det gick på fem minuter. Så vi kom därifrån och hälsade vänligt och tackade. Jag gick därifrån med ett frågetecken. Vad hände?! Men så gick det till.
– Nej.
– Absolut. Vi hade kvar den tillsammans, så jag blev ju hans hyresvärd, plötsligt.
– Kolleger och hyresvärd.
– Och släkt, ja. Jag tog tag i det och fixade lite här och där. Vad man tyckte behövdes göras och tyckte det var skitkul. Så det var så det började med mig i fastighetsbranschen.
– Ja, jag fick andra hyresgäster också och efter några år så renoverade jag källaren och byggde Millennium.
– Toffelmakaren hade även källaren där han tillverkade sina tofflor…
(Tomce ställer sig upp och visar med händerna…)
Så, var takhöjden, ungefär. Och på vissa ställen fick du till och med bocka dig. Och fullt med små gångar och sen ett litet rum… men det var stora ytor, det gick under hela källaren. Så när jag kollade där så tänkte jag här kan man göra nåt bra… här måste kunna gå att öppna upp och få fina ytor. Så jag tog tag i det och frågade en byggmästare om det var möjligt. Allt är möjligt, sa han. Det gäller bara att betala.
– Ja, då ska vi ta tag i det. Sen gick det ett par år. Jag sparade vad jag kunde och sen satte vi igång. Jag, några närmsta polare när vi inte var på schemat i restaurangen, gick ner och jobbade med några polacker som hjälpte. Egentligen så var det Sanders bygg men han hade ju polacker också, så kom han med tre killar, jag ville ju inte ha sex personer som bara gick och tickade, så vi var minst två själva som hjälpte till. Det skulle gå undan. Så jag var där och kunde gå upp och duscha, gå ner och jobba i restaurangen sen. Så jag kombinerade det så. Vi byggde i nio-tio månader sen öppnade vi Millenium. Sanders Bygg, Dusan heter han, har hjälpt oss jättemycket. Mycket duktig byggmästare. Han hjälpte oss att bygga Bella Donna också. Eller, det var han som byggde Bella Donna till oss.
– 1998. Det var tre-fyra år efter vi hade tagit över fastigheten.
– Ja, det fungerade jättebra. Det började ju kanon. Jag tyckte, när jag öppnade Millennium, att jag var proffs. Jag tänkte att detta kan jag liksom. Men jag hade så jäv… mycket fel. Ha ha.
– För att, vi jobbade ju med pizzeria. Det var ju ”Hallå, hallå – en Capricciosa, en Vesuvio, vi sitter där.” Perfekt grabbar. Pang! ”Tack så mycket.” Inga efterrätter, inga förrätter – ta en sallad om ni vill, finns där framme. Sen öppnar man restaurang där man har trerätters, där förrätten ska fram och varmrätten… det är liksom helt annat. Du måste ha koll på bordet, när de är klara med sina förrätter, då kallar du in varmrätten. Nu, vill de ha varmrätten. Likadant när de är klara och duka av direkt så de kan få sin efterrätt och så vidare. Vi missade mycket sånt i början.
(Telefonen ringer.)
– Är det okej att jag tar det? Det måste vara viktigt, nu har de tjatat… Sille! Yes, yes, what’s up? Ja, efter mötet så ringer jag honom. Okej, ciao. Som vanligt, hur länge har vi suttit? Så här många sms har jag fått på en halvtimme…
(Tomce visar sen telefon, fylld med nya sms)
”Kan du ringa mig? Så fort som möjligt”. Det är lite personal och sen är vi igång i Skanör med byggare också, de har alltid frågor.
– Då hade jag hyresgäster. Jag hade två lägenheter på andra våningen. Idag har jag fem. Vi byggde till det. Som vi hyr ut.
– Ja, ungefär tio år efter Millenium. Thaiviken öppnade 2007.
– Där var en frisörsalong. Sen var där några som ville ha ett café. Funkade inte som de hade tänkt sig. De hyrde det av mig för att driva ett café, det började jättebra, men så separerade de. Så jag tog tillbaka lokalen, tänkte, vad behöver vi? Själv åkte jag till Malmö och hämtade thaimat emellanåt, tänkte… vi måste ha thaimat i Höllviken! Så vi blåste allt och satte in allt som behövdes för att kunna öppna den.
– Ja, men jag tänkte att det blir jättesvårt att hitta kockar, men jag lyckades. När man vill nåt så gärna, så brukar det funka. Jag ringde Arbetsförmedlingen och berättade att jag öppnat thaikrog och undrar om ni har några kockar? Som vanligt så skickar de en massa listor. Här är lite namn du kan kolla och allt ser likadant ut. Att de har jobbat i Thailand eller Asien, men hur ska du veta att de är duktiga? Det är svårt. Så jag kollade och kollade, men fick inga vibbar. Sen såg jag en kille, Manipeth. Han hade jobbat i Kristianstad på flera thairestauranger. I rätt många år. Då tänkte jag, åtta-tio år, då kan du laga mat om du varit på de ställena som kock. Men Kristianstad? Jag vet ju att Kristianstad ligger en bit upp, men jag trodde det var sex-sju mil, max, till Kristianstad. Men det var tolv mil.
Så jag ringde honom och presenterade mig och sa jag ska öppna en liten thairestaurang i Höllviken, är det nåt som du kan vara intresserad av? ”Absolut. Men var ligger det? Höllviken? utanför Malmö, två mil. Ja, men jag kommer gärna och kollar, jag har slutat på mitt jobb nu och det skulle vara kul att börja med nåt nytt”. Jättetrevlig kille. Pratade hyfsad svenska också. Så han kom ner här till mig och man såg direkt att det var en ordentlig kille och familj och barn, pedantisk, man märker sånt. Så vi pratade igenom och jag frågade, kan du tänka dig att bli anställd av mig och hjälpa mig bygga upp detta? ”Absolut.” Men, hur långt har du upp till Kristianstad? ”Ja, det är väl en tio-tolv mil”, sa han. Oj! Kommer du orka att pendla varje dag, eller ska vi hitta nån lägenhet till dig? ”Nej, jag har familj. De vill inte flytta, så jag kommer pendla”, sa han. Då tänkte jag, detta kommer att hålla en månad, två. Max. Eller så kommer han två dagar i veckan. Tre. Orkar inte… man blir orolig. Men han höll kontakten under tiden vi byggde och visade stort intresse.
Sen var där ännu en, som också jobbat många år inom thaiköket. Noi heter hon. Hon är fortfarande anställd och är en av de bästa jag har. De är alla bäst, de är jättebra. Men hon är extremt duktig. Ringde henne och hon visade intresse direkt ”Ja, men vad kul, var är detta? I Höllviken. Jag har precis slutat jobba i Skanör, vad kul, jag har lärt känna så många på Näset nu”, sa hon. Så hon kom också på ett möte och visade stort intresse. Normalt så har de svårt att jobba ihop om de är från olika… vad ska man säga, de pratar annorlunda i vissa delar. De har annorlunda mat. Så har jag förstått det. Så jag satte ihop dem på ett möte, för att de två skulle vara ansvariga i köket. Man märkte de var dö-försiktiga i början, mot varandra. Sen visade det sig att de var från samma del. De hade samma mat. De hade samma recept. Det kunde inte bli bättre. Och de kom så bra överens. De verkligen stöttade varandra och hjälpte varandra.
Så vi öppnade och satte in flera andra som hade lite mindre kunskap, som kunde koka ris, diska och hjälpa dem i köket med förberedelser. Och de blev ett team som hjälptes åt och än idag jobbar alla, förutom Manipeth. Manipeth – kan ni gissa hur länge han höll ut och pendlade? Han pendlade först med bil. Men sen började han ta tåget till Hyllie och sen tog han bussen till Höllviken. Så hans resa, jag gjorde den en gång, bara för att testa, jag hade ett ärende i Kristianstad. Det tog nästan två timmar, enkel resa. En och en halv timme. Jag skojar inte. På vägen hem hade vi lite otur… då hände nånting med tåget. Nån körde på nåt djur, eller vad det var. Så vi stod stilla i flera timmar. Den resan från Kristianstad tog mig fyra timmar. Det hade hänt honom också, flera gånger. Det är sanning.
– Det var nog tre år.
– Lite över tre år. 100% sant. Jag är fortfarande chockad att han orkade. Men han var grym! Jag gillade honom jättemycket och han var verkligen lojal och allt han gjorde skulle vara bra. Och Noi är likadan. Men tre år från Kristianstad, fram och tillbaka, familj och allting och jobba helger – det var starkt. Det måste jag säga, det gör inte vem som helst.
– Ja, precis, men innan dess så byggde jag en våning till på den första fastigheten och gjorde ett tredje plan. Två stora lägenheter som blev jättebra, sen renoverade jag fasaden och allting. Det blev fräscht och fint.
– Ja, den postbanken eller vad det nu hette, i Malmö. Jättebra allting. Sen han bankchefen på Swedbank i Höllviken, han var ju i ålder och flyttade till Skanör och började jobba där innan han skulle gå i pension. Så kom där en ny till Höllviken, Mats Nilsson, känner du säkert?
– Då kom Mats och var chef på den banken och började äta hos oss, som alla andra. Det var ju inte så mycket att välja på då i Höllviken. Så vi blev vänner med Mats och han var jättetrevlig och så sa han en dag, ”Du Tomce, du har inte oss som bank?” Nä. ”Varför inte det?” Nä, ni ville inte ha mig. ”Va?” Det är sant, sa jag. Det är en lång historia, men jag har haft er innan i alla år, men när det kom till att ta över fastigheten var ni inte intresserade. ”Ah, du skojar. Kan vi inte träffas? Kan du inte komma in till mig när du har tid, så ska vi gå igenom ditt.” Då tänkte jag att det inte var lönt. För jag tyckte det var pinsamt att efter ett par år sticka ifrån bankkvinnan i Malmö som hade varit så schysst. Jag kände så inom mig. Jag kom in till Mats och han var proffsig och kollade det ena och det andra, räntor, kunde de göra mycket bättre ”om du vill komma till oss”. Det var intressant, men man kände sig lite dum att bara sticka från den andra. Samtidigt får jag ett brev, där den trevliga damen på banken som hjälpte mig första gången tackar för sig och har fått ett annat jobb i en annan bank och… detta var perfekt! Då kände man inte längre samma lojalitet till den banken i Malmö.
– Ja. Så jag gick tillbaka till Mats och sa jag kommer till er och flyttade över allting till Swedbank och har dem än idag. Jag har en bra relation med dem och känner de flesta, både i Vellinge och här… jag tycker de är bra. Jättebra. Jag ringer vad det än är – de fixar direkt. De ställer upp. Sen är de lite så när man vill låna och köpa nåt, de är lite försiktiga idag. Det är inte bara att ringa, jag vill ta över den fastigheten, ”jajamensan”. Icke. Utan de tycker att man har gjort OK och de försöker vara med, men de har ju sina regler. Vilka kontantinsatser osv, det är annorlunda nu. Förr kunde man köpa utan att sätta in en spänn… nästan.
– Jo, precis efter att jag renoverade fastigheten… mannen som ägde längan, han var ju bror… eller han var en av de som hade HS Kött. Sven Hellqvist, hette han. Han gick tyvärr bort för ett par år sedan. Det var en mycket trevlig man. Han kom till mig, han var ju ofta på Millennium. Vi var ju grannar. Han fixade sitt och jag mitt och han var supertrevlig. Sen kom han en dag till mig och sa ”Sille, vi måste ta en kopp kaffe ihop, jag ska fråga dig en sak”. Ja, Sven, absolut. Så vi tog en kaffe då på eftermiddagen och så sa han, ”Du, jag har funderat… du har gjort det så bra med denna fastigheten, renoverat och fixat och donat. Jag är gammal nu och orkar inte springa och fixa och dona. Kan du tänka dig att köpa min också? Tror du hade gillat den med parkeringar och allting, du är beroende av det”. Helt rätt. Klart jag vill om priset är okej. Att jag klarar av det. Så vi hade ett kort möte och jag sa jättegärna, Sven. Snällt att du frågar. Absolut, vill jag det. Som sagt, framförallt med parkeringen hade han det som krävdes. Så inte folk bråkar om att någon ställer sig där. Så han sa ett pris och jag jobbade lite på det. Fick ner det lite grann, men det var OK. Så vi gjorde en affär med honom och jag köpte den fastigheten, vad kan det vara, fem-sex år sedan? Sju, kanske? Tiden går snabbt.
– Jo, det blev lite senare, precis när jag hade köpt den fastigheten av Sven och tog över den och började att fixa och dona. Den var gul, tegelgul. Så vi började med att renovera och målade fasaden vit – det blev jättefräscht. Och nu har vi gjort två lägenheter färdiga på vinden. Vindslägenheter som blev jättemysiga. Hyrde ut dem direkt och nu har jag två till som är klara med bygglov och byggstart som vi ska börja med när som helst. Precis när jag blivit klar med den affären så kommer det ner en man och hämtar mat. Och pratar som vanligt. Sätter sig i baren och väntar på maten. ”Läget, Sille?” Vi pratar hit och dit. Så säger han, ”Jag hörde att du köpt Svens fastighet också?”. Japp. ”Vad kul, Grattis!” Tack så mycket. ”Men då vill du kanske köpa min också?” Och då tänker jag… vilken är din? Totalt ointresserad om det var nån annanstans. Jag var inte ute efter att börja i fastighetsbranschen, jag är ju krögare. Det var det jag tyckte var så kul. Så jag svarade, jag vet inte, Peo – vilken menar du? ”Jag äger ju den tredje fastigheten, Polisvägen 5”. Jag hade ingen aning om att det var han som ägde den. Va? Är det din? tänkte jag. Där delar man också parkering med honom, ju. Tänkte att det kan ju inte bli bättre.
– Det var bara nån vecka efter. Han hade hört att jag hade tagit över. Ja, men det är klart intressant, beroende på priset, sa jag. ”Ja, men kan jag komma in till dig efter lunchen, så kan vi prata?” Gärna, kom när du vill, jag är här. Så han kom efter två. Då slog vi oss ner och han tyckte ”Vad kul, nu har du de här två, då tycker jag du borde ta min också.” Ja, vad roligt – vad vill du ha för den? Han kom med ett vettigt pris tyckte jag så vi kom överens direkt. Så jag fick ta över den och gick in till banken och likadant där, inga problem. Sen gick det ju ett år, kanske. Ett och ett halvt? De som ägde Hantverkshuset…
– Ja, Cecilia och en annan. Likadant, stammisar på Millennium. ”Vad kul, Sille, nu har du ju nästan hela gatan”. Nästan. Jag har ju inte ert. ”Nä, men, vill du ha vårt också?” Jag bara tittade på dem – är det sant? Har ni tänkt sälja? ”Inte omöjligt”. Okej, men då kan jag gärna titta på det. Sen släppte jag det, tänkte de skojade. Men det var inte skoj. De separerade kort därefter och ville sälja det. Så hon kom till mig och sa, ”Vi ska sälja, Sille. Vill du ha det innan vi går ut med det, så får du gärna”. Priset var lite högre än jag tänkt mig. Så det tog nästan ett halvår innan vi var klara. Sen gick jag till banken och sa att jag vill köpa den också. Och de sa ”Okej? Hallå, ta det lugnt! Det går lite snabbt nu”. Jag sa det gynnar ju mig med de andra parkeringarna och allting. Och det andra har gått bra, det ser ni ju. Och då säger de… de bromsade. De sa inte nej, utan bara på nåt sätt bromsade lite. Så jag gick tillbaka till ägaren och sa, jag vet inte om detta går? Banken är inte riktigt med på detta. Jag undrar om de inte tycker att det är för dyrt? Sen tog det några veckor, nån månad. Så kom hon själv och sa ”Okej, du får den för det.” Då gick jag till banken igen. ”Ja, det är okej.” Då tyckte de det var mer rätt enligt deras värderingar.
– Så jag fick det och jag får ju tacka banken lite som bromsade det.
– Det är sant, faktiskt. Då blev jag först besviken och tänkte – Hur kan ni nobba mig? När jag har detta läget att kunna ha alla fastigheter intill varandra. Men, jag kommer ihåg, min kontakt på banken sa, ”Ta det lugnt. Du behöver inte ha så bråttom.” Men då kommer det nån annan och köper den ju. ”Var inte så säker på det”. Så gick det och så kom fastighetsägaren själv och ville få det sålt. Så gick hon ner lite, banken var nöjd och jag också. Det var lite tur. Alltså… när man pratar med vänner, ”Hur hittade du den och den och den?” De hittade mig! Då har man ju lite fördel med att man fanns på den platsen där jag har funnits i så många år. Man träffar människor varje dag. Folk tycker kanske det är lite kul. ”Sille tog över den, då kan han ta den också”. Jag vet inte, men det blev i alla fall så.
– Japp.
– Inte riktigt. Det var såhär, de som drev Skanörs krog, de är goda vänner. De fick nog inte ihop ekonomin riktigt. Så, det var väl två år sen, nånting, så sa en av killarna ”Om jag förstått det rätt så ska fastigheten nog säljas – kan det vara nåt för dig?” Då tänkte jag, bra läge – jag gillar ju Näset. Höllviken, Skanör. Så jag ringde fastighetsägaren och presenterade mig och sa, jag har hört att du kanske vill sälja din fastighet? Jag är faktiskt intresserad. ”Bra”, sa han. ”ska vi träffas och prata igenom det?” Så vi träffades och då var det ett annat pris än vad jag hade tänkt mig. Det var kanske lite för högt. Men vi tog kontakten och jag bad ägaren skicka ritningarna och lite sånt så man får veta vad man köper. ”Absolut, här är min mejladress”. Så gick jag och väntade på mejl från honom, kom aldrig. Sen rann det ut i sanden. Då tänkte jag att han kanske inte ville sälja. Och jag hade ändå så mycket med mina andra projekt också. Sen gick det ett år. Då stängde de Skanörs krog. Så det stod bara stilla. Jag tänkte, jag fick ju aldrig nåt mail av ägaren. Det var en lördag kommer jag ihåg. Vi hade haft folk på besök hemma med middag och vin, så när man vaknade på morgonen var man lite halvtrött, men så kom den idén. Jag borde ringt fastighetsägaren i Skanör. Hittade hans nummer, han svarade, Lars Wilander, känner du kanske? Mycket trevlig. Jag har precis lärt känna honom och tycker han är helt fantastisk. Trevlig människa. Så ringde jag och sa, hej Lars, Sille här. Jag väntar fortfarande på mejlet du skulle skicka. Då blev han lite tyst, ”Ja, just det, ha ha. Är du fortfarande intresserad?” Ja, det är jag, det är därför jag ringer dig – kan du tänka dig att sälja fastigheten? ”Absolut”, sa han. Då frågade han när vi skulle träffas. När som, när du kan. ”Jag kan om en kvart”, sa han. Okej, det kan jag med. ”Var är du?” Jag är hemma. ”Vad bra, då kommer jag till dig, för jag har ett ärende i Malmö”, eller nåt sånt. Han fick min adress. En kvart efter det var han här. Jag var själv, de andra hade farit iväg. Så vi satte oss och tog en kopp kaffe, så berättade han bakgrunden till varför han ville sälja fastigheten. Vad är priset, Lars? Så sa han priset. Det var helt okej. Då hade han gått ner lite gentemot första gången. Så vi var klara efter kaffet. Skakade hand, då kör vi. Inga mäklare, ingenting. Vi skrev ett avtal… tog en kopia från nåt annat och bara ändrade lite i det.
– Nej, men nästan. Så tog jag över den och under tiden vi skrev avtal, så berättar Lars att han äger den bredvid också. Där är nån mäklare och nån lägenhet där uppe. Vet du var jag menar?
– Exakt. Då sa han, ”Jag äger den också, då vill du kanske ha den med?” Okej, ja men det är klart. Samma med parkeringen igen, man kan hjälpas åt. ”Ja, du får gärna köpa den också” Vad vill du ha för den? Så sa han ett pris. Taget. Så jag köpte den också.
– Tre, fyra månader sen.
– Det kan jag inte berätta än.
– Det blir tre olika restauranger. En blir Indiskt/Asiatiskt. Det blir en Italienskt, pizza/pasta och sallader. Och så blir den tredje Danska smørrebrød och lite annat som hör till där.
– Det är igång innan juni är slut, hoppas jag.
– Alla tre. Vi hoppas, man kan inte vara hundra, men vi jobbar för fullt där.
– Ja, började från noll.
– Nej, det har bara blivit så. Det är som sagt, jag vet inte hur jag ska förklara det. Gör man nåt bra och folk runt om tycker det, så blir det ännu bättre. Sven kom, Peo kom, Cecilia kom. Ingen av fastigheterna var ute på någon annons. Men jag är bara glad att de kom till mig.
– Jag har fått den frågan förr, jag har funderat lite också. Alltså, grejen är, jag jobbar som sagt väldigt mycket. Jag är en sån människa som alltid gillar att ha projekt igång och jag gillar lösningar, jag lägger mig och funderar på hur jag ska snurra på saker för att få det att fungera. Jag är sällan stilla. Jag har jobbat helger nästan alltid. Jag jobbar inte från sju till fem, men tre-fyra timmar på en lördag, alltid. Samma söndagar, ett par timmar, två kanske, på projekten. Och restaurangerna – kollar så allt är i ordning. Byggena, likadant. Jag vet inte, det är svårt att svara på den frågan. Men, jag är noga med att saker och ting ska bli bra. Jag vill aldrig ha det halvbra. Du vet, det är okej, det syns inte eller märks inte. Skit i det. Den attityden går inte för mig. Då får man göra om det… för jag vill ha det bra. Jag vill veta att saker och ting ska vara hundra.
– Drivkraften?
– Alltså, jag vet inte var det kommer ifrån, det kan komma ifrån mitt ursprung, Makedonien. Det är ju ett lite fattigare land. Det var låga löner för föräldrarna som jobbade där. Det var ju därför de kom hit. Då var lönen fyra gånger mer här, minst. Så när vi började skolan, det var inga märkeskläder, liksom. Mellan ettan, tvåan, trean, fyran, vem bryr sig? Men när man kommer upp i tonåren, vill man ha saker som alla andra har, eller många andra. Det var inte så lätt. Sa jag till farsan att jag ville ha till exempel något märkesplagg. Då sa han om en tröja utan märke ”Nja, denna är minst lika bra, den är kanon, känn här så fin kvalitet…” Kompisar fick mopeder… jag hade knappt nån cykel. Jag vet inte om det ligger lite sånt bakom. Att man ville så mycket, men kanske inte fick. Man ville ta tag i det, jobba, tjäna, kunna köpa vad man ville. Och göra vad man ville.
Och idag… jag jobbar hårt, men jag spenderar mycket. Både det ena och det andra. Vi reser ganska ofta. Jag handlar det jag känner för. Jag går inte och snålar och bygger upp till sen, när vi blir äldre – icke! Jag lever för dagen. Vi ska ha det bra nu.
– Jag tror det ligger lite där, faktiskt. Att man inte fick det man ville som barn.
– Drivet finns kvar. Jag känner, jag är femtio år nu. Jag hade kunnat sluta jobba om jag ville. Ta ut mina löner från fastigheterna eller mina krogar. Leva ett gott liv. Men vad ska jag göra? Vad gör man liksom vid femtio? Bara går runt och doftar gott?
– Det slutar med ett glas vin här, ett glas vin där. Är det inget annat så tappar man den spänningen när det är helg och ska gå ut med vänner. Det är för tidigt, att bara gå och lattja. Visst är det kul att ibland inte göra nånting och bara kunna ta det lugnt, men man tröttnar på det efter några dagar. Man måste ha nåt att göra, som man tycker är kul. Och jag älskar ju restaurangbranschen. Har alltid gjort det.
– Att man träffar så mycket människor. Man träffar olika mentaliteter. Beteenden.
– Javisst är den. Men, man lär sig så mycket av gäster och allt. Framförallt hur folk beter sig. Jag har lärt mig mycket i branschen. Det är också en skola, på nåt sätt, eller hur?
– Jag jobbar varje dag, fortfarande. Jag går upp, ofta mellan 6 och 7 på morgonen. Så börjar man ju lite med datorn, pappersarbetet, en timme, två kanske. Sen är jag på plats. Krogen är första stoppet. Även om jag inte driver Millennium, så tar jag en runda där. Kollar hur det går. Jag driver ju Thaiviken. För det är samma station. Tar lite kaffe, pratar lite med städerskorna, med kockarna. Sen kör jag iväg på nästa projekt, var vi nu är. Eller så är jag hos byggarna. Kollar läget och kollar vad de behöver och fixar och donar. Lite vatten måste jag ha – vill ni ha lite vatten, grabbar?
– Man pratar ju så man blir törstig… Var var vi?
– Sen åker jag till de andra projekten. Vi gör det mesta själva. Jag hade tur att få tag på bra killar, jag har haft dem i flera år.
– Det blev långt.
– Det ska inte bli för långt heller, det ska inte bli tråkigt för dem att läsa, läsa, läsa.
– Ja, det där kan du bättre. Jo, sen köpte jag och en kollega en fastighet i Vellinge, du vet Södervångsskolan?
– Industriområdet, det nya som har byggts.
– När man kommer från Q8, så ligger det på höger sida. På vänster sida, där är en röd gård. Den köpte vi för ett och ett halvt år sen. Då köpte vi den av en gammal dam som flyttade därifrån och hamnade på ett hem. Inga barn. Det var rätt stor mark, alltså tio tusen kvadratmeter. Och då har vi lämnat in bygglov till att göra 18-20 lägenheter där, som ska bli bostadsrätter. Vi har fått bygglov och allting på det huset, så det är nästa projekt. Efter Skanör, så ska killarna upp till Vellinge så ska vi börja bygga. Jättefina lägenheter. Så jag har lite att hitta på.
– Det tar inte slut, men jag har sagt att efter det i Vellinge, ja, that’s it. Sen ska jag göra det jag nämnde innan. Ta det lite lugnare och dofta mer parfym…
